"The world is a garden, hedged in by sovereignty
Sovereignty is lordship, preserved by law
Law is administration, governed by the king
The king is a shepherd, supported by the army
The army are soldiers, fed by money
Money is revenue, gathered by the people
The people are servants, subjected by justice
Justice is happiness, the well-being of the world.
Ur Ahlâk-i Alâ’î av Kinalizade Ali.
Stycket kallas "Circle of Justice" eller "Circle of Equity". Rättvise-cirkeln, den ska läsas så att man i slutet återvänder till orden "Världen är en trädgård". En annan titel är "Åtta meningar". Versionen ovan skrevs av den osmanske juristen och författaren Kinalizade Ali (1511-1572) och citeras av Linda T. Darling i "A History of Social Justice and Political Power in the Middle East".
Själva grundtemat återkommer i texter ända tillbaka från Hammurabis styre i Mesopotamien (1792-1750 f.Kr). Det är en ideologisk formel för att upprätta kungamakten men också ett verktyg för att påpeka för kungen att det rättvisa styret är en förutsättning för hans makt.
Linda T. Darling går igenom olika versioner av rättvisecirkeln i sin bok, det blir ett sätt att jämföra olika typer av dynastiska styren. Inte förvånande har de härskare som särskilt velat framhålla sig som rättvisa lyft fram detta lärostycke. T.ex. hade sassanidernas Khosrau I Anushirvan, (r. 531-579) med den i sin biografi. Enligt Linda T. Darling är det första gången en persisk kung klargör att han fått gudarnas ynnest genom sitt rättvisa styre och att hans militärs styrka är beroende av den rikedom som bönderna arbetar samman åt honom.
I Deep History återges en variant som påstås vara den Aristoteles lär ut till Alexander. En variant återges sedan i den pseudo-aristoteliska "The secret of secrets" som lästes av många på arabiska och senare på latin. Den grekiska versionen av rättvise-cirkeln betonar inte böndernas roll på samma vis som den persiska, i den grekiska talas om undersåtar ("subjects").
I Deep History lyfter men fram hur historikern Ibn Khaldun menade att hela hans teori om dynastiers uppkomst och fall kunde återföras på en förståelse av rättvise-cirkeln. Den variant av rättvise-cirkeln som Ibn Khaldun lyfter fram betonar kungens (sultanens) roll i att utbilda och övervaka dem som är satta att utöva rättvis kontroll över bönderna, så att kungen styr över dem och inte de över kungen.
Minns att Ibn Khaldun såg det som oundvikligt att alla dynastier blir degenererade inom några generationer. I hans värld kom en ny dynasti till makten genom sin sammanhållning, skapad av hårda villkor under nomadiska förhållanden. Och sedan blev de bortskämda och tappade sinne för gott styre. Betydelsen av "rättvisa" i detta sammanhang är närmast att varje sammhällsgrupp förväntas göra det dom ska och får rimliga livsvillkor för det. Det innebär givetvis ingen rättvisa i termer av lika villkor för bönder, hantverkare och fotsoldater jämfört med de styrande grupperna, och än mindre för kvinnor och slavar.
Jennifer A. London redogör för detta i en kort uppsats som heter "The circle of Justice". Det arabiska ordet som används är adl (roten d-l). En betydelse av det är "guds rättvisa" som då framgår av sharia-lagarna för en sunnimuslim. Men när Ibn Khaldun skrev om rättvise-cirkeln ville han anknyta till en persisk tradition som mer handlar om politisk styrning och maktbalans i samhället. Tidigare författare som skrev furstespeglar, till exempel storvisiren Nizam al-Mulk, hade som direkt syfte att uppfostra kungamakten och möjligen manövrera sig sjäv till en bättre position. Ibn Khalduns syfte som historiker var att argumentera för ett moraliskt bättre styre. Eller åtminstone stabilare. Han hyste dock inget hopp om detta utan ansåg det närmast lagbundet att allt styre degenerar.
Själva grundtemat återkommer i texter ända tillbaka från Hammurabis styre i Mesopotamien (1792-1750 f.Kr). Det är en ideologisk formel för att upprätta kungamakten men också ett verktyg för att påpeka för kungen att det rättvisa styret är en förutsättning för hans makt.
Linda T. Darling går igenom olika versioner av rättvisecirkeln i sin bok, det blir ett sätt att jämföra olika typer av dynastiska styren. Inte förvånande har de härskare som särskilt velat framhålla sig som rättvisa lyft fram detta lärostycke. T.ex. hade sassanidernas Khosrau I Anushirvan, (r. 531-579) med den i sin biografi. Enligt Linda T. Darling är det första gången en persisk kung klargör att han fått gudarnas ynnest genom sitt rättvisa styre och att hans militärs styrka är beroende av den rikedom som bönderna arbetar samman åt honom.
I Deep History återges en variant som påstås vara den Aristoteles lär ut till Alexander. En variant återges sedan i den pseudo-aristoteliska "The secret of secrets" som lästes av många på arabiska och senare på latin. Den grekiska versionen av rättvise-cirkeln betonar inte böndernas roll på samma vis som den persiska, i den grekiska talas om undersåtar ("subjects").
I Deep History lyfter men fram hur historikern Ibn Khaldun menade att hela hans teori om dynastiers uppkomst och fall kunde återföras på en förståelse av rättvise-cirkeln. Den variant av rättvise-cirkeln som Ibn Khaldun lyfter fram betonar kungens (sultanens) roll i att utbilda och övervaka dem som är satta att utöva rättvis kontroll över bönderna, så att kungen styr över dem och inte de över kungen.
Minns att Ibn Khaldun såg det som oundvikligt att alla dynastier blir degenererade inom några generationer. I hans värld kom en ny dynasti till makten genom sin sammanhållning, skapad av hårda villkor under nomadiska förhållanden. Och sedan blev de bortskämda och tappade sinne för gott styre. Betydelsen av "rättvisa" i detta sammanhang är närmast att varje sammhällsgrupp förväntas göra det dom ska och får rimliga livsvillkor för det. Det innebär givetvis ingen rättvisa i termer av lika villkor för bönder, hantverkare och fotsoldater jämfört med de styrande grupperna, och än mindre för kvinnor och slavar.
Jennifer A. London redogör för detta i en kort uppsats som heter "The circle of Justice". Det arabiska ordet som används är adl (roten d-l). En betydelse av det är "guds rättvisa" som då framgår av sharia-lagarna för en sunnimuslim. Men när Ibn Khaldun skrev om rättvise-cirkeln ville han anknyta till en persisk tradition som mer handlar om politisk styrning och maktbalans i samhället. Tidigare författare som skrev furstespeglar, till exempel storvisiren Nizam al-Mulk, hade som direkt syfte att uppfostra kungamakten och möjligen manövrera sig sjäv till en bättre position. Ibn Khalduns syfte som historiker var att argumentera för ett moraliskt bättre styre. Eller åtminstone stabilare. Han hyste dock inget hopp om detta utan ansåg det närmast lagbundet att allt styre degenerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar