16 september 2012

Ibn Khaldun

Ibn Khaldun är en av de mest intressanta personerna jag träffat på hittills när jag läst om 1200- och 1300-talet. Både för hans gärning som historiker och samhällsfilosof, hans livshistoria och för att det inte är enkelt att sätta in honom i ett begripligt sammanhang.

Abd ar-Rahman ibn Khaldun föddes 27 maj 1332 i Tunis. Han kom att flytta många gånger under sitt liv, bland annat till Fez, Granada, Bougie, Mecka och Alexandria. Han dog 17 mars 1406 i Kairo. (732 e.H -808 e.H.). I Sevilla träffade han 1363 kung Pedro I av Kastilien ("el Cruel", dvs Peter den grymme) och i Damaskus 1401 fick han ge historiska redogörelser för Timur Lenk.

Ibn Khaldun skrevs tidigare Ibn Chaldun och på tyska skrivs namnet så. Uttalet är närmast likt ett tyskt Ach-ljud, kanske borde man skriva Ibn Xaldun för att förmedla det. Betoningen är på andra stavelsen. Det finns mängder med regler för hur arabiska ska transkriberas, jag följer inte dom.

På svenska introducerades han i en liten fin skrift av Carl Elof Svenning, utgiven av Internationella bokklubben 1957, med titeln Ibn Chaldun. Men när hans "Introduktion till världshistorien" sedan översattes på ett imponerande vis av Ingvar Rydberg 1989, då stavas hans namn Ibn Khaldun.

Ibn Khaldun är släktnamnet. Banū Khaldūn hade varit en av Sevillas mäktigaste familjer. Hans namn på titelsidan skrevs; Abd ar-Rahman ibn Muhammad ibn Khaldun al-Hadrami. Al-Hadrami syftar på ett avlägset ursprung för familjen i regionen Hadhramaut i Jemen.

Släkten Khaldun hade flyttat från Sevilla till Nordafrika under den stora utvandringen, när araber omkring 1230 flydde från det oroliga Andalusien. Almohaderna tappade kontrollen över södra Spanien i en process åren 1224-1228. Splittring följde och de sista två åren innan Kastilien under kung Fernando III belägrade Sevilla 1248 styrdes Sevilla av ett råd där Yahya ibn Khaldun var medlem. Efter det lyckades familjen Khaldun etablera sig i Tunis, en stad i centrum för komplicerade dynastiska strävanden. Där fanns skolor och lärda. Ibn Khalduns lärare Abelli kunde förmedla tankar från Ibn Sina och Ibn Rushd (1126-1198) som han själv var en efterföljare till. Men säkert studerades även al-Ghazali vars syntes av sufism och sharia, och kritik av filosofin, Ibn Rushd i sin tur kritiserade.

Denna bakgrund bidrog säkert till Ibn Khalduns önskan att dokumentera historien. Hans "Historia" (Kitab al-ibar) på sju band utöver inledningen (Prolegomena) är detaljrik och redogör i fem band (andra boken) för förislamsk tid och arabernas historia och i två band ( tredje boken) för imazighens (berberfolkens) historia och Maghribs historia. För Granadas del sträcker sig historien fram till 1393, och efter det finns få arabiska källor till Andalusiens historia. Först på 1600-talet skrivs en Andalusisk historia på arabiska av al-Maqqari (1578–1632). Al-Maqqari skrev även en biografi över Ibn Khalduns samtida vän och konkurrent i Granada Ibn al-Khatib (1313-1374).

Huvuddelen av Historian skrevs under åren 1375-1378 i en avskild borg i bergen 23 mil sydöst om Oran i västra Algeriet och sedan i Tunis. Men Ibn Khaldun skriver att "Sedan reste jag till östern för att dra fördel av de mångsidiga upplysning den har att bjuda på och för att besöka  Kaban och Medina, allt under studium av de systematiska arbetena om orientalisk historia". Dessa insikter skrevs kortfattat in i de tidigare texterna och slutresultat  ansåg Ibn Khaldun vara "en fullständig världshistoria".

Det är Introduktionen (al-Muqaddima eller Prolegomena) och Första boken som översatts till svenska och som utgör grunden till Ibn Khalduns berömmelse. Hans egen beskrivning är: "Introduktionen handlar om historieskrivningens stora värde, bidrar med en uppskattning av olika metoder och tar upp historikernas misstag. Första boken handlar om civilisationen och dess väsentliga drag: kungamakt, regering, inkomstbringades sysselsättningar, sätt att skaffa sig levebröd, konster och vetenskaper och skälen till dessa institutioner."

Ibn Khaldun är inte först med att skriva världshistoria. En sådan hade skrivits av Rashid ad-Din Fadhl-allah Hamadani (1247-1318). Han var av en judisk släkt som levde i Hamadan och han kom att tjäna det mongoliska Ilkhanatet. Han konverterade till muslim i 30-årsåldern och blev visir, och som sådan betydde han mycket för satsningarna på utbildning vid Rab´- Rashidi, utbildningscentrumet vid Ilkhanidernas huvudstad Tabriz. Skrivandet av "Jami al-Tawarikh, "Sammanställningen av krönikorna" var ett dynastiskt projekt där mängder med skrivare och konstnärer deltog. Jami al-Tawarikh var ett praktverk som skrevs på arabiska, persiska och mongoliska.

Till skillnad från denna centralstyrda satsning tycks Ibn Khaldun har skapat sin historia själv, utan någon kung som beställare. Det gjorde att han kunde förhålla sig mera neutral, hans teori om att varje dynasti måste gå under kan inte ha gjort någon sittande regent nöjd. Han har inte heller någon specifik förändrings-agenda, han tycks mera se det som en samhällshistorisk lagbundenhet att koalitioner som har den rätta gruppkänslan och tron tar över makten när sittande regenter korrumperats och skapat ekonomiska missförhållanden som urholkar deras makt. Givetvis är han djupt religiös muslim. Varje stycke avslutas med ord som "Gud leder oss till sanningen".

I förordet nämner Ibn Khaldun sex historiker, varpå han direkt förklarar att två av dem är tvivelaktiga i vissa avseenden. Detta var tydligen inte ovanligt, Kerstin Eksell skriver att historiker ofta anklagade varandra för att inte var opartiska. Tre som inte här får kritik av Ibn Khaldun är Ibn Ishaq (704-768), Jarir al-Tabari (838–923), och Ibn al-Kalbi (737 - 819). Sedan utvecklar Ibn Khaldun sina skäl för att anse att en historisk redogörelse är trovärdig, en metod som betonar de egna iakttagelserna och vikten av korrekta exempel, och det gör att han framstår som ett rationellt föredöme i en värld där en god historia kan ha ansetts bättre än en sannolik.

Franz Rosenthal ger exempel i förordet till sin översättning av Prolegomena  på hur Ibn Khaldun jämför olika historiska belägg. Som exempel tar han upp det långa citatet av Tahris brev till sin son, i sig ett intressant exempel på en "instruktion för furstar". Brevet citeras efter historikern Ibn Al-Athir al-Jazhari (1160-1233), mycket betydande kurdisk historiker verksam i Mosul och Bagdad under Stora Seldjukimperiet . Dennes version jämförs med al-Tabaris, och Ibn Khaldun gör olika rättelser utifrån vad han bedömer vara korrekt. Hur han tänkte finns bevarat i marginalanteckningar som senare kopister skrivit in i huvudtexten.

Ibn Khaldun skrev att hans historia ger läsaren "en möjlighet att inte längre behöva förlita sig blint på traditionen". Han var själv medveten om sitt värde som historiker.












Inga kommentarer:

Skicka en kommentar