Vattenvägarna längs kuster och floder var de stora handelsvägarna och runt dem skapades de tidiga civilisationerna. I Kina färdigställdes under Suidynastin (581-618) kejsarkanalen, från Hangzhou i söder (nära Shanghai) till Luoyang i provinsen Henan. Men handel med långväga transport på land fick en stor betydelse för att sammanbinda Kina med indiska riken och med Europa. Från ca år 600 växte sidenvägens betydelse. Från Suidynastins (och senare Tangs) huvudstad Chang`an (dagens Xian) gick handelsvägarna 800 mil till Konstantinopel.
Att resandet ökat visade sig också i smittspridning. Den justinianska pesten var en pandemi som började i Kina och nådde det bysantinska riket år 541, via det bysantinska egypten. Den fortsatte att påverka medelhavsområdet fram till 700-talet och dess betydelse kan jämföras med digerdödens.
Jag tänkte nu följa sidenvägen år 600, med hjälp av Insight Guides "The Silk Road" från 2008.
Vi börjar i Konstantinopel. Resan på 600-talet gick först till Nicea och sedan genom Kappadokien ner till Antiokia (dagens Antakya). För var femte mil hade bysantinska imperiet satt upp rastposter. Genom det som är dagens Syrien kunde flera vägar väljas, målet var att korsa gränsen och nå Sassanidernas Ktesifon. Kanske var det bästa att gå direkt genom Aleppo mot Dura Europos och passera gränsen vid Cercusium. Tidigare århundraden kanske det vanligaste var att ta vägen lite mer söderut, via Damaskus och Palmyra. Detta måste ha varit en mycket militariserad gräns. Ett stort krig hade slutat med ett fredsavtal år 591 mellan kejsar Mauritius och sassanidernas kung Khosrau II. Under tio år fanns ett samarbete mellan de stora imperierna och år 600 bör det ha gått bra att passera gränsen. Men år 602 avsätts Mauritius och perserna fann det vara ett tillfälle att gå till anfall, i ett krig som pågick till 628.
Väl i Ktesifon skulle man år 600 fått uppleva det sassanidiska rikets välstånd, ett rike som byggt på tradtionerna från Darius tid och partherriket (ca 170 fKr - 226 eKr).
Perserna hade organiserat bevattning (kanaler och "qanat", underjordiska bevattningskanaler som började byggas redan 600 fKr), något som gjorde persiska området till en stormakt under mer än tusen år. Nya grödor hade börjat odlas, som sockerrör och bomull och handeln med indien var omfattande. Sassanidernas påbjudna religion var zoroastrismen, en monoteistisk religion (den högsta makten kallades Ahura Mazda) med Avesta som urkund. Tempel med evig eld och en man ovanför örnvingar fanns nu spridda även till Kina. Profeten Zarathustra ska ha levt i östra Persien, och ett viktigt centrum för religionen låg i staden Baktra. Ordet "Ahura" är släkt med sanskrits "asura" och med vårt ord "asar", som alla har samma índoeuropeiska rot (enligt Ola Wikander i "De indoeuropeiska språkens historia").
Men inom imperiet levde folk med många trosriktningar, gamla folkreligioner och rester av hellenism, de tidiga stora religionerna som judar och buddhister. Kristna av olika inriktningar tillkom, syriska och armeniska kristna men även sådana som flyttade in när de blev förföljda inom romarriket, såsom nestorianska kristna. En profet Mani hade på 240-talet eKr predikat en ny gnostisk lära som skulle förena zoroastrism, kristendom och buddhism och hans efterföljare var många miljoner.
Lärdomscentrumet låg i Gundeshapur, och Khosraus farfar Khosrau I (med hedertiteln Anushiravan, av romarna kallad Chosroes, 531-579) ville vara den "filosofiske kejsaren" i Platons mening. De sassanidiska kungarna kallade sig "shah av Iran", kungar av ariernas land.
Chosroes I har en särskild plats i historien, då en persisk bok från 650-talet beskriver reglerna för schack, och hur utbrett spelet var under Chosroes "den rättrådiges" styre. I en dikt från år 600 beskrivs spelet som ett indiskt spel, och "Stora schackboken" av Jerzy Gizycki daterar spelets uppkomst till cirka år 570.
Arkeologiska fynd från sassaniderna består av avancerat arbete i silver och glas. Sidentyger finns bevarade, då sassaniderna lärde sig hur kineserna framställde siden, med vackra mönster. En vanlig figur var ett kreatur med hundhuvud och vingar och utstuderad fågelstjärt, ett mytologsikt djur kallat "senmurv".
De främsta verken är reliefer i sten. Från Khosrau IIs tid finns berömda sådana bevarade i Taq-i-Bustan nära Kermanshah på vägen upp mot Hamadan. I södra Iran i provinsen Fars ligger andra kända platser som Bishapur och Firuzabad. http://www.cais-soas.com/CAIS/virtual_museum/sasanian/Sites/taq_e_bostan.htm
Från Ktesifon (nära dagens Bagdad) gick vägen upp i Zagrosbergen, längs en gammal kungsväg, förbi Hamadan till Reyy (nära dagens Teheran). Färden gick vidare söder om Elburzbergen (vars högsta topp når 5670 meter), och norr om Kaviröknen förbi Damghan till Nieshapur, nära Masshad i dagens östra Iran. Söder om Dasht-e Kavir (på en sidorutt från sidenvägen ner mot persiska gulfen), låg den mäktiga staden Sepahan (numera Isfahan). Längre söderut på den rutten låg Shiraz, där Persepolis ruiner fanns, förstörda redan av Alexander år 332 fKr.
Från Nieshapur (i Khorasanprovinsen) måste man ta sig genom Karakumöknen för att nå Samarkand. En vägval här är istället att gå sydöst mot Herat i dagens Afghanistan. Detta leder in på vägar runt Kabul. Nu fortsätter jag upp mot sassanidernas nordöstra utpost, Merv, en stor oas i Karakum, nära dagens Mary i Turkmenistan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar