Exempelhistoria

"Den pålitligaste uppfostran och övning för politisk verksamhet utgöres av den lärdom man får av historien, att det som tydligast och ensamt lär oss att med värdighet bära ödets växlingar är att ihågkomma andras olyckor ." Polybios, Historierna, Bok1, Del 1. (Ivar Heikels översättning från grekiska 1942)

Antikens och medeltidens historieskrivare skrev annaler, legender och skönmålningar som t.ex. helgonteckningar och kungahyllningar. Man får inse att någon kritisk historia som upprörde samtida makthavare var inte lätt att skriva, man kunde bli av med privilegier eller bli fängslad eller avrättad.

Ett sätt att skriva mera neutralt var att som Polybios (200-118 f.Kr) välja att visa på lärdomar som kunde dras av historiska händelser. Cicero (106-43 f.Kr) kallade det "historia som livets läromästare". Goda och dåliga exempel skulle fostra läsarna. Polybios ville inte skriva lärorika fabler utan han ansåg att verkliga händelser skulle vara nyttigare att läsa om, särskilt för hans grekiska läsare som han tänkte kunde lära av romarna. Polybios behandlade Roms framväxt i 40 volymer och beskriver även händelser under erövringskrig i Kartago, Grekland, Makedonien, Anatolien och Egypten. Den sjätte boken behandlar det romerska statsskicket. Jag imponeras av omfattningen av författarskapet, jag gissar att hans roll som rådgivare åt Scipio gav en viss ekonomisk trygghet.

Det Polybios skrev kan kallas exempelhistoria läser jag i ett kapitel skrivet av Bo Lindberg, professor vid Göteborgs universitet, i "Historieskrivningen i Sverige" (red. G. Artéus och K: Åmark, 2012). Exempelhistoria var ofta skildringar av personliga dygder och brister eller politiskt smart agerande. Dessa exempel återkom i senare historieskrivning. Lindberg noterar att för att antika exempel skulle vara allmängiltiga när de återgavs för senare tiders läsare måste man haft ett antagande om att människan var sig lik genom alla tider.

I den traditionen arbetade t.ex. Olaus Petri (1493-1552). Lindberg tror att Olaus Petri hade läst Polybios. Olaus Petri blev dömd till döden men benådades. Efter hans död beordrade Gustav Vasa att alla hans arkiv och manuskript skulle förstöras. Nu var det väl inte bara värvet som historieskrivare som innebar risker, många av dessa uppbar positioner i samhället som var utsatta. Andra tidiga historieskrivare i Sverige var far och son Messenius, den äldre dömdes till döden 1616 men det omvandlades till livstids fängelse i Kajaneborgs fästning där han skrev sin historia, den yngre dömdes till döden och halshöggs 1651.

Säkrare då att bara kommentera gamla antika texter. Bo Lindgren skriver att ute i Europa blev Tacitus föremål för ett 80-tal tryckta kommentarer mellan 1580 och 1680. Tacitus (55-120 e.Kr) skrev bland annat Germania men var också den som står för det tidigaste utomkristna belägget för att nämna avrättningen av Kristus i skrift. Sådant kan skapa material för många kommentarer.

Jag skulle vilja placera in San Isidorus av Sevilla (560-636) i denna traditionen men han var nog mera av en kopiator än en kommentator. Hans val av vad som skulle kopieras kom att bli nog så betydelsefullt. Inte är det omöjligt att hans gotiska historia bidragit till att jag håller visigoterna som betydelsefullare än vandalerna och sveberna.

Bo Lindgren skiljer mellan historieskrivare och senare tiders professionella historiker. Enligt kategoriseringen jag beskriver i inlägget 26 december 2022  är detta proto-vetenskap när det söker beskriva olika skeenden korrekt. Mycket är ideologiskt/religiöst motiverat. Lindgren skriver att det kom att kallas "pragmatisk historia" under 1700-talet. Historiestudiet var inte skilt från sin pedagogiska användning. Detta ger intryck av en slags samhällsvetenskaplig inriktning, men Lindgren skriver att man uppställde inte hypoteser som man ville belägga från källor utan man läste sina klassiska texter och tog sina rön från dem.

 Som en slutpunkt i Sverige innan en mer professionell akademi tar över nämner Lindgren den siste rikshistoriografen (och riksantikvarien) Jonas Hallenberg (1748-1834). Även den i Åbo verksamme Henrik Gabriel Porthan (1739-1804) lyfter Lindgren fram som en lärd som tydligt formulerat den pragmatiska historietraditionen.

Utanför de professionella historikernas krets fortgår det exempelhistoriska skrivandet. Skillnaden är att nuförtiden kan man dra nytta av referenser till de professionella historikernas mer stringenta verk.