Fyra artiklar om tillväxt och miljö

DN har haft en artikelserie om tillväxt och miljö. Fyra tänkare har fått presentera sina idéer: Kate Raworth, (28 mars), John Hassler (2 april), Julia Steinberger (5 april) och Andrew McAfee (9 april). De korta artiklarna ger kanske inte rättvisa åt dessa personers idéer och här presenterar jag dem ännu mera kortfattat.

Ekonomen och författaren Kate Raworth förespråkar en begränsad tillväxt som en slags försiktighets-princip. Hennes modell kallar hon "Doughnut Economics" med både sociala gränsvärden och ekologiska/planetära gränsvärden. Många fina digitala presentationer. 

Ekonomiprofessor John Hassler menar att det för varje naturresurs finns en gräns som vi inte kan överskrida men att det kan regleras genom korrekt beskattning. Det som förvånar i hans artikel är att han menar att skatten för att begränsa koldioxidutsläppen är relativt låg och enklare att förhandla fram på global nivå än ett vanligt frihandelsavtal. Detta verkar vara något i Johan Norbergs anda, se mitt inlägg från 6 mars 2021.

Fysikern och socialekologen Julia Steinberger försöker räkna ut på vilken nivå av resursutnyttjande ett samhälle skulle kunna vara stabilt och kommer fram att det krävs minskad resursförbrukning vilket hon kopplar till minskat BNP. Hennes projekt heter "Living Well Within Limits" och tycks vara systemtänkande med småskalighet som ledstjärna. En referens är Manfred Max-Neef.

MIT-forskaren Andrew McAfee är rakt av en teknikoptimist. Hans ekonomiska poäng är att god ekonomi innebär hushållning med resurser så ju mer ekonomi, desto mer hushållning. Han har ett utmärkt exempel i att materialet till ölburkar har minskat från 85 g till 10 g. Men främst tänker han sig att AI ska leda till resurssnål teknikutveckling.

Att döma av dessa artiklar är ingen inne på spåret med en tillväxtfälla. Raworth och Steinberger diskuterar frågan som ett systemteoretisk problem där det går att begränsa systemet. John Hassler är väl bevandrad i spelteori och har sannolikt en mer komplex idé om hur man ska kunna komma fram till en global skatt än vad som framgår av artikeln. 

Andrew McAfee är senior IT-forskare på MITs ekonomiska institut MIT Sloan och författare till "More from less", (Simon&Schuster, 2019). Bokens huvudpoäng är att ny teknik åstadkommer något som han kallar dematerialisering. Hans teknikoptimistiska inriktning hindrar inte att han skriver begripligt t.ex. om  smogen i Donora 1948, Earth Day 1970 och Montrealprotokollet 1987. McAfee menar på allvar att tillväxt numera kommer att ske med minskad resursanvändning men som stöd för det har han bara några trender i USA och Storbritannien. Positivt är att han vill reglera både utsläpp och skydda biologisk mångfald. 

McAfee gillar att presentera fyra punkter för olika saker. Miljöproblemen sammanfattas med I=PAT, där I är impact och P befolkningsstorlek, A är affluence (BNP) och T är teknik. Miljörörelsens lösningar sammanfattas som CRIB: konsumera mindre, recirkulera, reglera (impose limits) och B är att gå tillbaka till jorden och bygga lokal uthållig produktion. (back to the land).

Av dessa fyra är det reglering som McAfee tror fungerar. Hans fyra lösningar är: Kapitalism, Ny teknik, Gott styre (responsive government) och Folkliga påtryckningar (public awarness). McAfee tror helt enkelt att folk kommer att begära att det finns tillräckligt bra regleringar för att ny teknik ska komma fram som löser problemen.

Jag tror som framgått i inlägg om tillväxtfällan att det inte finns någon sådan enkel koppling mellan dessa fyra punkter. Vilket inte hindrar att bra regleringar vore bra. Det verkar alla fyra tänkarna vara överens om.

Anmärkning: I DN 2021-09-01 och i sin replik 2021-09-13 argumenterar John Hassler (tillsammans med Robert Boije) mer detaljerat för sin tes att internationell beskattning eller utsläppshandel rätt utformad är de viktigaste mekanismerna för att begränsa koldioxidutsläppen. De tror inte som jag att genomförs detta fullt ut (för alla viktiga gränssättande system, inte bara klimatet) är det en systemförändrande mekanism som uppstått utan de menar att de kan visa med nationalekonomisk teori att detta kan ske inom ramen för nuvarande ekonomiska spelregler.

Anmärkning 2025-11-01. Svenska Dagbladet har en artikelserie okt/nov 2025 på samma tema som ovan DN hade 2021. Det är professor John Hassler som har sin analys att med tillräckligt kraftiga styrmedel kan tillväxten styras om till en viss klimatanpassning utan sänkt levnadsstandard. Rubrik: "Lever på samma sätt - egen bil, bra bostad". https://www.svd.se/a/73b6ew/professor-minskad-tillvaxt-inte-losningen-pa-klimatkrisen

Den artikeln innehållet också teknikoptimism av samma slag som Andrew MacAffe representerar, i detta fall är det mobiltelefonen som får representera att man kan öka produktiviteten utan att använda mer material, i MacAffees exempel är det tjockleken på metallen i ölburkarna. Samma svaghet i resonemanget finns nog för bägge exemplen. John Hassler konstaterat att vi borde startat med denna styrning för 30 år sedan, när han nu räknar på detta så hamnar han en bit över 2 graders uppvärmning och han anser att det är det bästa vi kan hoppas på.

Kate Rawforth och Julia Steinbergers modeller med begränsningar som leder till nedväxt av ekonomin representeras i SvDs artikel av Mikael Malmaeus, miljöforskare vid IVL. Han menar att vi ska minska konsumtionen till hälften. Att leva med ett BNP som på 90-talet mår vi inte dåligt av tycker han, och det är nödvändigt för att nå klimatmålen. Vissa sektorer som transportsektorn, byggsektorn och processindustrin måste krympa med 75 %. "Industrin blir inte glad" står det i artikeln att han säger, och det låter som ett understatement. Hur detta ska vara politisk möjligt framgår inte tydligt, han tycks mena att politikerna skulle kunna få mandat för att med arbetstidsförkortning och andra styrmedel styra om ekonomin på detta vis. John Hassler menar att en sådan politik skulle leda till en ekonomisk kollaps, men för mig är det oklart varför de styrmedel Hassler förespråkar inte skulle leda till samma typ av kollaps. Skillnaden måste vara graden av teknikoptimism. Gemensamt för dessa resonemang är att de fortfarande anser att det går att undvika kollaps.

Gunnar Rundgren skriver om detta på sin blogg utifrån det inte så teknikoptimistiska perspektivet: "Garden Earth - beyond sustainability". https://gardenearth.substack.com/. Han har börjat resonera allt mer detaljerat kring hur vi måste hantera olika typer av kollapser. Gunnar Rundgren menar att kapitalismen inte kommer att bestå genom dessa. 

Bill Gates är teknikoptimist men anser att vi inte kommer att stanna nära 2-graders temperaturökning. Bill Gates har en kommentar inför COP 30 som visar att tror att vi förhoppningsvis kan klara att hamna kring 3 grader skriver han. Han anser att resurser ska optimeras för att klara den situationen. Hans första punkt är att klimatförändringarna inte är slutet för civilisationen, utan mera en dramatisk förändring av den.

https://www.gatesnotes.com/home/home-page-topic/reader/three-tough-truths-about-climate

Bill Gates andra budskap är komplicerat. Han menar att vi inte ska bedöma klimatförändringarna utifrån temperatur utan istället använda Human Development Index (HDI). Och hans tredje budskap är att om vi satsar på de faktorer som ökar HDI, dvs "health and prospererity", så är det bästa sättet att minska skadorna av klimatförändringarna.

Bill Gates tänker sig förstås att kapitalismen består.