I DN den 26 november skriver Peter Wolodarski:
"Vad vi bevittnat är en närmast perfekt illustration av allmänningens tragedi. Alla säger sig gilla när trapphuset och gården i flerfamiljshuset är i fint skick. Men när det är dags för gemensam städning dyker nästan ingen upp. Man bryr sig bara om att den egna lägenheten ska skina."
Bostadsrättsföreningen är en intressant företeelse som jag tycker är bra. En Brf är en ekonomisk förening med syfte att upplåta lägenheter till medlemmarna som köpt en bostadsrätt. Medlemmarna själva förväntas sköta föreningen. Varje medlem har en röst och ett visst ansvar för föreningen. Bostadsrättslagen kom 1930 men först 1969 släpptes priskontrollen och andelen bostadsrätter ökade upp mot hälften av flerbostadshusen.
De flesta Brf jag sett är inte en illustration av allmänningens tragedi, tvärtom är Brf ofta exempel på att samarbete fungerar under reglerade former. Däremot är det nog lätt att visa att många Brf lider av "free rider-problemet", dvs några medlemmar får tillgång till gemensamma fördelar utan att ta del av alla kostnader som finns i form av gemensamt arbete och engagemang för föreningen. Hålls free-rider problemet på en acceptabel nivå för dem som faktiskt bidrar till gemenskapen är det hanterbart, men hamnar man i den situation som Wolodarski beskriver måste något göras.
En Brf köper normalt in ett antal tjänster, det är en mindre del som man kan sköta med frivilligt arbete. Det intressanta är att det ändå alltid krävs en rimligt välfungerande styrelse, vilket innebär att medlemmarna måste engageras för att välja en sådan. Om medlemmarna inte har koll på sin styrelse utan låter den komma undan med bedrägeri kan hela föreningen gå i konkurs. Det kan nog kallas en tragedi.
I ""Why Cooperate?" (Oxford UP, 2007) beskriver Scott Barett vad han kallar en "astonishing demonstration of free riding behavior." (sid 124, referensen är Fenner et.al. 1988). WHO tog 1959 fram ett program för att utradera smittkoppor som man uppskattade skulle kosta ca 98 miljoner dollar. Smittkoppor var en mycket dödlig virussjukdom, och de som överlevde fick svåra kvarstående skador som blindhet, dövhet och vanställt utseende. Under 1900-talet dog minst 300 miljoner människor av smittkoppor. När WHO tog fram sitt program fanns sjukdomen i minst 63 länder. Sverige hade eliminerat smittkoppor redan 1895 men 1963 kom en smittad sjöman att skapa ett antal återfall.
Fram till 1966 satsade åtta länder totalt 27345 dollar. Övriga hoppades att någon annan skulle betala. De var alla "free riders". Detta projekt hade kunnat sluta där. Men 1965 satsade USA på ett begränsat anti-smittkoppsprojekt i Afrika och WHO förnyade sin uppmaning att gå vidare för att nå fram till att utradera sjukdomen globalt. Fram till 1974 lyckades FN få olika frivilliga bidrag. Sverige kom att göra en extra stor insats då man valde att omdisponera bistånd som skulle gå till Indien till att särskilt gå till detta program. Men för att lyckas krävdes i princip en global uppslutning, om inte med finansiering så med organisering av själva vaccineringen och testning och spårning för att till slut eliminera smittspridningen . 1980 meddelade WHO att smittkoppor var utrotat.
Det gick alltså att åstadkomma internationellt samarbete fast starten var dålig. Smittkoppsexemplet är ett fall där även ett fåtal free-riders kan förstöra för hela gruppen. Scott Barret kallar denna typ av samarbetsfall för "weakest link". I andra fall räcker det att någon eller några löser problemet utan att övriga hindrar dem. Det kan vara så att värdet för att få problemet löst är så högt att det lönar sig för en enskild att hjälpa hela gruppen. Ett dramatiskt exempel som Scott Barret diskuterar i detalj är försvar mot en asteroid som är på väg att krocka mot jorden där eventuellt USA ensamt (med lite symbolisk hjälp av EU) skulle ta på sig uppgiften avleda den. Detta kallar Barret för "Single Best Effort". Många samarbetsproblem ligger däremellan, det kallar han "Aggregate Efforts". En Brf är en sådan kollektiv lösning men som lutar lite åt "single best"-hållet då organisationsformen stöder att medlemmar bidrar efter förmåga, bara tillräckligt många bidrar tillräckligt mycket. I sin taxonomi över internationella samarbetsformer har Scott Barret två typfall till: Mutual Restraint (att alla kommer överens om att inte göra något, t.ex. inte använda kärnvapen) och Coordination (t.ex. när man tar fram gemensamma standarder för att få något att fungera överallt).
Dessa exempel handlar i huvudsak om samarbetsproblem där målet är någorlunda gemensamt, det finns en anledning att samarbeta. I de fall det finns en grundläggande skillnad i synen på målet får vi mera renodlade konflikter. Scott Barret diskuterar inte det så mycket i sin bok. Han nämner i samband med arbetet med smittkoppor att det funnits grupper av människor som aktivt undvikit vaccinering. (sid. 15). Sådant menar han ska lösas med "institutioner som omstrukturerar relationerna mellan medlemmarna i samhället, genom att förändra reglerna för spelet som utgör deras interaktioner", och inte helt överraskande är då referensen D.C. North.
Lagar för bostadsrättsföreningar och stadgar utgör sådana regler, tillsammans med de föreställningar och normer om samarbete i en förening som medlemmarna bär på. Samarbetsproblemen är därför relativt lättlösta och samarbetsformerna stabila. Scott Barrets bok behandlar global public goods, där det finns färre regler att luta sig emot. Boken tar inte upp konflikter där aktörerna har mera oförenliga mål och motstridiga regler och normer. Man kan säga att den handlar om globala samarbetsproblem men inte om konfliktproblem där olika etiska värden står i konflikt. Bokens titel är inte riktigt bra, den borde nog heta "How cooperation works", inte "Why cooperate?".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar