Ramanuja

Jag har tidigare skrivit om två hinduiska filosofer, Adi Shankara och min egen favorit Nimbarka. Här kommer ett inlägg om ännu en av de mest kända tänkarna, Ramanuja. Sri Bhagavad Ramanujacharya (1017–1137) var en av de viktigaste teoretiska företrädarna för vaishnavism och för den spirituella rörelse som kallas bhakti. Han verkade under Choladynastin. Han levde i Kanchipuram där han studerade under en guru som han sedan bröt med och han börjde leva ett liv som fritt verkande munk. Han genomgick den viktiga riten pancha samskara under överinseende av en guru utvald av Alavandar, och detta skedde under ett vakula träd (Mimusops elengi). Jag nämner det särskilt då det spelar stor roll vilken guru som lämnar sitt uppdrag till nästa och vad jag förstår är det också viktigt vilket träd som är ens symboliska träd. Jämför Buddhas bodhi-träd (Ficus religiosa). Ramanuja blev senare präst i templet Varadharaja Perumal i Kanchipuram.

Jag ska inte här försöka reda ut Ramanujas variant av vedanta. Om Adi Shankara var konsekvent monist (och shivaist till skillnad från de övriga vishnuister jag nämner här) och Madhva från Karnataka (1238-1317) renodlad dualist (dvaita) så befann sig Nimbarka och Ramanuja i några slags skilda mellanpositioner. Ramanujas filosofi presenteras av IEP här. Ett begrepp som används om denna typ av verklighetsbeskrivning är panenteism.

Bhakti-rörelsen hade en lång tradition i Tamil Nadu med poet-helgon kallade alvars (azhwars) som verkat sedan 500-talet, och som använt även tamil och inte bara sanskrit som heligt språk. Denna rörelse bröt delvis mot regler inom kastväsendet och Ramanujas stöd till detta gjorde honom mindre populär i vissa läger. Ramanuja var också öppen kring läror som av hävd ansågs skulle hållas hemliga för icke invigda, han menade att även om han själv skulle dömmas för att sprida dessa läror så var det viktigare att flera fick lära och kunna uppnå högre insikter.

Enligt en historisk tradition ville Choladynastins kung att Ramanuja skulle fastställa att Shiva var den enda eller högsta guden. Två av Ramanujas lärjungar mötte rajans hejdukar och den ene, Kuresa, utgav sig för att vara Ramanuja. När Kuresa vägrade erkänna Shivas överhöghet beordrade kungen att hans ögon skulle stickas ut och hans följeslagare avrättades. Kuresa ska då ha sagt att han inte behövde de ögon som sett en sådan usel kung. Må vara hur som helst med det historiskt korrekta i sådana berättelser, de visar på en anti-auktoritär ådra och en uppskattning av personlig uppoffring.

Ramanuja flyttade till Hoysala för att undvika Cholakungen och kom där att omvända den jainistiske kungen till vaishnavism. Kanske tog Ramanuja även intryck av jainismen, alla olika religiösa riktningar påverkade varann. Senare fick Ramanuja återkomma till Chola-riket och hans lärjungar fick betydande positioner i många tempel, bland annat det viktiga Ranganathanswamitemplet i Srirangam. Ramanujas version av bhakti var inte helt omstörtande utan kvinnor fick behålla sin underordnade roll och sanskrit som var brahminernas språk kvarstod som det heliga språket.

Ett intryck är att bhakti-rörelsen har en liknade roll som sufismen haft inom islam. Över tid kom bhakti-rörelsen och sufismen att påverka varandra i Indien. En skillnad kan vara att sufismen behållit sina läror inom slutna kretsar i högre grad än vad bhakti-rörelsen gjort. Över lag har toleransen för olika läror varit stor i södra Indien. Jag bör notera här att det fanns en shiva-bhakti-rörelse också, detta var inte bara något som skedde inom vaishnavismen. Även buddhismen fick ett tillfälligt uppblomstrande under Chola, kanske genom att kontakterna med nuvarande Sri Lanka ökade. Men efter 1400-talet avtog buddhismen markant.

Ramanuja skapade en teoretisk plattform för att göra bhakti-rörelsen mer etablerad. Han sammanfattade det i sitt kommenterande verk Sri Bhasya som han skrev med hjälp av sin minnesgode vän Kuresa. Ramanuja framstår som en engagerad väckelsepredikant som ville öppna upp templen mer för alla kaster, och även ge harijans (daliterna) vissa rättigheter, typ tillgång till templen tre dagar per år. Bilden jag ser är alltså att det tidiga Cholakungarna (Rajaraja I, regent 985-1014, med flera) odlade en stark shivakult med militanta drag, men att när Choladynastins makt stabiliserades så kom man att gynnas mer av att hålla templen öppna för många tankeriktningar.

Ramanuja framstår som både betydande filosof och ett helgon bland människor. Jag skulle säga att han verkar vara en kombination av Thomas av Aquino (1225-1274) och Franciskus av Assisi (1181-1226). I Global history of philosophy (John C. Plott, 1984)  jämförs han med Al-Ghazali, Al-Suhrawardi, Anselm av Canterbury, Pierre Abélard och Bernhard av Clairvaux.

Den roll som den innerliga religionen spelar för ett sociocentriskt samhälle är enorm. Den omsorgsetik som omfattas av äkta  inlevelse i tro har en sammanhållande kraft som gör att människor i alla nivåer av dessa mycket hierarkiska samhällen får mening i sina liv och sänker konfliktnivån betydligt. För den styrande koalitionen av mäktiga är detta viktigt, kan man tillåta en lagom nivå av äkta religiöst liv, minskar behovet av att kontrollera folk med andra medel. Men samtidigt är det en balansgång eftersom den äkta religionen inte nödvändigtvis låter sig styras av makthavarna och ofta ställer krav på ett måttfullt liv som de ledande inte tänker begränsa sig till.

Den monoteistiska tolkningens fördel ligger, när man ser det ur "kungens" eller "påvens" synpunkt, främst i att den underlättar argumentationen för endast en stark ledare inom den mäktiga koalitionen. Däremot är det ingen självklar fördel utifrån uppgiften att alla i en befolkning ska vara nöjda. Jag har tidigare noterat att den katolska kyrkan är den organisation som överlevt längst över tid. Men som tradition hos en befolkning måste nog "hinduismen" i dess brokiga mångfald anses vara den äldsta som fortfarande har stor betydelse. Idag med över 1,1 miljard anhängare.