Riktiga riktigt gamla sagor

Två gamla sagor har ristats in i sten och tytts på nytt i vår tid. Ingwaz-sagan som hällristning och Völvans spådom på Rökstenen.

Ingvar den vittfarnes saga (på isländska "Yngvars saga vidförla") nedtecknades av munken Odd Snorresson på 1190-talet. Ingvar ska ha varit en historisk person vars dödsår 1041 i sagan anses vara bekräftat i andra källor. Ingvar reste i österled med 30 skepp och han själv dog på färden. De runstenar som kallas Ingvarsstenar är kopplade till den resan. Odd Snorrasson Munk var en av de första munkar som nedtecknade isländska sagor och denna skrev han själv, men han byggde då vidare på gamla berättelser samt anpassade för sitt eget syfte att visa på stormännens arbete med att utbreda kristendom österut. Mats G. Larsson menar att man kan räkna in Ingvarssagan bland fornaldarsagorna.

Den sagan har alltså en historisk bakgrund men är sedan utbroderad enligt ett äldre mönster kring en mytomspunnen resenär som benämns Ingwaz i Jonathan Lindströms nya bok "Världens äldsta historia, Hjältar, gudinnor och myter under 300 000 år", (Norstedts, 2024).

Jonathan Lindström huvudnummer är att han tolkat hällristningarna i Hemsta utanför Enköping (mellan Rickeby och Boglösa) som en bildberättelse som beskriver Ingwaz resa, och då daterat till kring år 1400 f.Kr. 

Ingwaz är en äldre rekonsturerad stavningav Yngve, som i form av guden Yngve-Frej är far till Fjölner, den mytologiska ynglingaättens första namn. Med Jonathan Lindströms tolkning är Ingwaz/Yngve en människa, den mytologiska resande hjälten. Till Ingwaz namn kopplas Ing-runan, en runa som finns med i den äldre runraden, till exempel på Kylverstenen. 

Jonathan Lindström visar hur Hemsta-ristningarna berättar Ingwaz saga i 36 scener eller tablåer. På sidan 30 sammanfattar han det mera kortfattat för att lyfta fram de delar som stämmer med Ingvar vittfarnes saga. Spoilervarning, det framgår hur det slutar:

1) Flotta över havet, 2) Strid med jätte, 3) Kärleksmöte med kvinna, nära svinhjord, 4) Besök i de dödas boning, 5) Jättes fotavtryck, 6) Jättes fot avuggen, 7) Undergång i malström. 

(I slutet av boken finns en bilaga som pedagogiskt visar Hemsta-bilderna i 14 episoder och jämför med scener i Odyssén) 

Det är alltså en hjältesaga med en färd med många hjältedåd och gudar som griper in på olika vis, men där hjälten på grund av sitt övermod förlorar gudarnas gunst och straffas på slutet. I Ingvar den vittfarnes saga finns det med drakar och skatter, syftet med att ta med sig jättens fot var att muta draken med den. På Hemsta-stenen i scen 28 menar Lindström att foten offras till en orm som spärrar resenärernas väg. Mera oklart vad Ingwaz tror sig kunna finna vid resmålet, det troliga är att han vill hitta någon rikedom att ta med sig hem när han ska göra anspråk på att bli kung. Det slutar istället med att de drunknar och placeras på stjärnhimlen, dit även jättens tå ska ha satts upp.

Kvinnan i Ingvars saga heter Silke-Siv och är drottning i ett rike i österled. I Ingwaz-sagan kallar Lindström drottningen för en völva, jättinnan Sejbo. Hon får ett barn med Ingwaz som får heta Fjölnir (i scen 34). Som då kommer att härska över svearnas åtta hövdingadömen och grunda ynglingaätten, (Tacitus ingvioner, kapitel 2 i Germania).

Lindströms bok är på nästan 600 sidor och tar många stora grepp kring denna myt. Han redovisar hur han tänkt på ett tydligt vis så även om han fyller i för att få sammanhang så begriper man hur han tänker. I ett roligt stycke på sidan 217 tar han också upp hur Odd var som historiker. Odd själv skriver "vi blir tacksamma mot dem som föreslår förbättringar, men börjar folk att fördöma ...och inte har bevis för ett alternativ, då framstår deras bidrag som värdelösa och obetydliga för oss...". Lindström skriver att Odd var uppfylld av känslan att han skrev för en god sak, och då gjorde det inget om han skarvade lite grann".

Ingwaz-myten var okänd för mig.  Men det känns ändå logiskt att denna typ av myt var spridd och levde kvar över långa tider. Det är en grundläggande myt om att resa iväg och möta faror, och att nedstiga i dödsriket. Jonathan Lindstöm beskriver hur myten kunde tjäna som ledning för både övergångsriter och begravningsritualer. Om Ahmad ibn Fadlans beskrivning av en begravning bland ruser år 922 är någon ledning var det en ruggig historia med rituella våldtäkter och människo-offer. Det var något som Odd rimligen inte ville föra vidare i sin version, hans fokus låg på Ingvars hjältemod i österled.

Logisk är även den nya tolkningen av Rökstenens text, som presenteras i Henrik Williams "Rökstenen och världens undergång", 2021, förlag Kaunitz-Olsson. Flera runforskare bidrog i ett projekt till att visa att den gamla tolkningen som involverade den gotiske kungen Theoderik inte stämde. Istället är det Völvans spådom (Völuspa) som berättas i form av gåtor. Detta är den främsta av eddadikterna, som behandlar jordens uppkomst och undergång. Gåtorna på Rökstenen skulle då syfta på Oden, solen och möjligen även stjärnorna. Temat med gåtor finns i en annan eddadikt, Vaftrudnes visdomstävlan. Att Fenrisulven slukar solen kan tolkas som ett minne av klimatkatastrofen runt år 535-536 eftersom Rökstenen nämner en händelse nio släktled tillbaka. Men inget hindrar att det går tillbaka på mycket äldre berättelser. 

Jonathan Lindström har med jätten Vaftrudne och gåtgissningen i sin tolkning av scenerna 15-17 i Hemsta. För alla vänner av "Bilbo -en hobbits äventyr" är gåtgissnings-scenen välkänd, och möjligen har den en mycket lång historia. Bilbo drabbas dock inte av övermod utan kommer lyckligt hem igen efter att ha kämpat med draken. 

Lindström redogör också för hur den instuckna historien med bland annat Polyfemosmyten i Odysséen (en så kallad apologoi) har många gemensamma drag med Ingwas-sagan. Cyklopen Polyfemos gissar inga gåtor men att Odysseus kallar sig "Ingen" är ett knep som tillhör denna saga. Lindström påpekar också att Polyfemos namn betyder "många sånger och legender", och spekulerar i att Herodotos beskrev jätten som dummare än vad han var i tidigare versioner av myten.

Jonathan Lindström spårar delar av dessa sagor långt tillbaka i tiden. I två avsnitt av en podd - Historia Nu - intervjuas han om detta. I podden går han kronologiskt fram och beskriver berättandets historia från före de första människorna, till språkets uppkomst och vidare. Ingwas-sagans och apologoin med Polyfemos-mytens föregångare kallar han Nekus-eposet. Det ska ha utformats i  Trypillia- (Tripolje)-kulturen 4500- 3300 f.Kr, i gränslanden mellan urschamanism och indo-europeiskt mytskapande. Googla gärna på den kulturen, det är lämningar av enorma byar som man i hittat i områden som idag ligger i Ukraina och Rumänien. Det var säkert bra ställen för att sitta och berätta sagor och myter. Myternas kraft har jag svårt att redogöra för. Karen Armstrong skriver bra om detta i Myternas historia. Hon nämner Odysseus men först i det stycke som handlar om hur moderna författare tar upp och förvaltar gamla myter. 

Jonathan Lindström nämner Hemsta hällristning i sin "Sveriges långa historia" på sidan 211 och kort på sidan 229. Sen återkommer han på sidorna 552-553 till Ingwaz-myten när han ska berätta om de första mytologiska sagokungarna. På sidan 211 jämför han kungliga bildepos från samma tid, det är kungagraven i Kivik, gravhögen i Sagaholm och en häll i bohusländska Fossum.

Mats G. Larsson som jag nämnde ovan har skrivit en bok som beskriver situationen på Island när sagorna skrevs, "Minnet av vikingatiden, De isländska kungasagorna och deras värld", (Atlantis, 2005). Han fokuserar som titeln anger på kungasagorna och vad som kan vara historiskt korrekt i dem och ägnar inte myterna i fornaldrasagorna något intresse i denna boken, men han beskriver de personer som skrev ner sagorna på ett bra vis.

 På Irland fanns det också munkar som skrev ner gamla sagor, keltiska sådana. Men likheterna mellan de sagorna och nordisk mytologi verkar inte vara så stor. Mycket är dock okänt, druiderna skrev inte ner sina sagor utan höll sig till en muntlig tradition vad man vet. Och romerskt inflytande och sen från 400-talet kristnandet av Irland kom långt innan den isländska sagotiden. Så de irländska munkarna hade en helt annan situation när de skrev sina sagor. Vad jag förstår är nedtecknarna en rad okända personer, kan möjligen startat från 500-talet men inget finns bevarat skrivet på irländska äldre än 1100-talet (ex. Lebor na Huidre och Invasionsboken). En orsak till att gamla manuskript saknas är att vikingarna inte tyckte de var värda något och förstörde dem.