Karen Armstrongs ”Myternas historia” (Bonniers 2005) är en
introduktion till ett utgivningsprojekt där olika författare fått i uppdrag att
återberätta myter (Canongate Myth Series). Denna inledning formar sig till en pärla, i en liten
volym ger hon oss en koncentrerad historia med myterna i fokus.
Myterna, skriver hon, är en konstform. Myterna och konsten
är det som hjälper oss från ett livsstadium eller ett sinnestillstånd till ett
annat. De livskraftigaste myterna handlar om ytterligheter, om extrema situationer som är giltiga för alla människor. Uppväxt, överlevnad, kärlek, sjukdom, död.
Hon betonar att myterna förlorar sin kraft om de återberättas utanför det
sammanhang av ritualer och kult där de ingår. För att de ska återfå sin kraft
krävs att de återberättas i ny form, och hon följer hur gamla myter återuppstått
i ny skepnad genom historien.
Mest utrymme får mesopotamiens myter. Här berättas om
gudinnan Inanna, som färdas i underjorden för att sedan återkomma. Det kan
förstås som en initiationscermoni, en upplevelse av döden som leder till nytt
liv. Inanna är en av de tidiga jordbrukarnas modergudinnor: Babylonierna
kallade henne Ishtar, i Syrien hette hon Astarte. Armstrong drar paralleller
till grekernas myter om sädesgudinnan Demeter och hennes dotter Persefone. I
Norden finns vaga spår av dessa fruktbarhetsgudinnor, som Nerthus (Njärd) i ortnamn, till exempel Närtuna.
Fotnot 20160407: Ola Wikander "I döda språks sällskap" berättar att världens första kända skönlitterära författare var Enheduanna, och att hennes mest hknda dikt är en hyllning till gudinnan Inanna. Den är skriven på en variant av sumeriska som enbart användes när kvinnliga huvudpersoner framträder i berättelserna.
Fotnot 20160407: Ola Wikander "I döda språks sällskap" berättar att världens första kända skönlitterära författare var Enheduanna, och att hennes mest hknda dikt är en hyllning till gudinnan Inanna. Den är skriven på en variant av sumeriska som enbart användes när kvinnliga huvudpersoner framträder i berättelserna.
I mesopotamien finner vi sedan de första städernas myter.
Babylon betyder ”gudsporten”, varje stad var ett centrum där gudarna kunde visa
sig för människorna i de riter som utövades i tempel och helgedomar. Men
stadskulturen gav upphov till myter där människornas egna val spelade en större
roll än i de gamla myterna. Gilgamesh är ett komplext epos om en kung som
terroriserar sitt folk, utsätts för prövningar, blir vän med sin fiende, möter
Ishtar men försmår henne, hon dödar hans vän (älskade?) och Gilgamesh inser att även han
ska dö. Han finner sig i sitt öde, återvänder till sitt rike, uppfinner
skrivkonsten och försonas med tillvaron.
En till fotnot 20160407: Ola Wikander redogör för att Gilgamesheposet i vissa delar var skrivet på sumeriska och i andra delar på klassisk akkadiska/gammalbabyloniska, dvs på språk som inte talades längre i det nyassyriska riket i vars bibliotek i Nineve man hittat kilskriftstavlorna. Han lyfter fram eposets budskap att man ska söka lyckan i det liv man lever, inte i strävan efter odödlighet - carpe diem.
Karen Armstrong periodiserar myternas historia. Först
”jägarnas mytologi” 20000 - 8000 f.v.t. (före vår tideräkning, dvs f.Kr som det
skrivs av Armstrong och andra som inte vill referera till Kristus fast de ändå
räknar tiden som ”vi” gör, dvs enligt den Gregorianska kalendern). Hon spekulerar
kring de animistiska myterna, vars främsta spår finns i grottmålningar och
hällristningar. Schamanernas uppstigandeberättelser lever kvar i de många
berättelserna om himmelsfärder som finns i religionerna. Armstrong menar att
jägarna var tvungna att ritualisera jakten för att förmå sig att döda de djur
som de såg som bärare av andar. Med den tolkningen får man känslan att
människan blev jordbrukare för att slippa den moraliska påfrestningen att jaga.
Jag är inte så övertygad, jaktriterna syftade nog mer till att stärka jägaren
inför en farlig uppgift. Jägarnas myter kan man lära sig av från folk som
fortsatt leva som jägare, fiskare, samlare i modern tid, men med reservationen
att inget hindrar att de utvecklat helt andra myter än de som fanns för tiotusen
år sedan.
Sedan följer jordbrukarnas mytologi (8000-4000 f.v.t) och de
äldsta civilisationerna (4000 -800 f.v.t), som exemplifieras av myterna om
Inanna och Gilgamesh. Eller Odysseus. För mig är detta urmyterna, det är de
gamla historierna som fanns före de mer konstruerade berättelserna som profeterna skapade.
Efter den kommer ”Axialåldern” (800 – 200 f.v.t). Det
begreppet är nytt för mig. Det stammar från filosofen Karl Jaspers som ansåg
att denna tid gav upphov till tankesystem som bildat en axel för senare tiders
tänkande att röra sig kring.
Här vidgas Armstrongs perspektiv så att det blir mer av en
världshistoria, när konfucianism, taoism, hinduism, buddhism, monoteism i
Mellanöstern och grekisk rationalism tas upp. Men redan i nästa period som hon
kallar ”den postaxiala eran” (200 f.v.t -1500 v.t) väljer hon att koncentrera
sig på Västerlandet. Jag tror inte det är eurocentrism, jag tror det låg i
uppdraget att skriva en introduktion. Själva tanken att uppdra åt författare
att återberätta myter låter som en västerländsk/modernistisk idé. Formatet
begränsar också, Armstrong har inte utrymme för Amerikas myter, eller de myter
som uppstår i Sydostasien eller Centralasien.
Armstrong vill istället koncentrera sig på konflikten mellan
myten och det hon kallar logos, dvs
den rationella tanken. Hon menar att det speciella med västerlandet är att
de tre monoteistiska religionerna åtminstone delvis gör anspråk på att vara
historiskt istället för mytiskt grundade. Monoteisterna försöker därför
periodvis visa att deras tro har en rationell grund. Detta leder till nästa
period; ”den stora västerländska omvandlingen” ( ca 1500-2000). Denna tid
innebär en brytning mellan logos och mythos, en brytning som är fullständig i
slutet av 1800-talet.
Men enligt Karen Armstrong åtföljdes logos av destruktiva moderna myter, som slutade i massakrer och
folkmord. Hon hoppas att romanförfattarna och andra konstnärer kan skapa nya
fungerande myter som räddar oss från nihilism och alienation. Problemet,
noterar Karen Armstrong, är att myten fungerar bara i en liturgisk inramning,
myten är inte profan. En roman kan man läsa vilken miljö som helst, och på bussen saknas den rätta inramningen. Hon hoppas ändå att
konstnärerna ska kunna axla prästernas roll att ingjuta de värden som skapar
ett hållbart samhälle.
Jag tänker själv att de bästa romanerna är de som djupast
skildrar historien. De kan, likt Conrads ”Mörkrets hjärta”, visa på historiens
tragedi. Författarna kan skildra en modernitet där gud är död och dygderna består av entreprenörskap och konsumtionsförmåga. Framförallt kan de skildra mänskliga
konflikter i brytningen mellan olika tider. Jag ser inte hur de kan skapa de
värden som myterna återgav. Men jag tror inte heller att myterna skapade värden, utan
värdena fanns i föreställningar som myterna återgav. Nya föreställningar kommer
att krävas för att rädda världen, och författarna kan vara de första att få syn
på dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar