Riktiga riktigt gamla sagor

Två gamla sagor har ristats in i sten och tytts på nytt i vår tid. Ingwaz-sagan som hällristning och Völvans spådom på Rökstenen.

Ingvar den vittfarnes saga (på isländska "Yngvars saga vidförla") nedtecknades av munken Odd Snorresson på 1190-talet. Ingvar ska ha varit en historisk person vars dödsår 1041 i sagan anses vara bekräftat i andra källor. Ingvar reste i österled med 30 skepp och han själv dog på färden. De runstenar som kallas Ingvarsstenar är kopplade till den resan. Odd Snorrasson Munk var en av de första munkar som nedtecknade isländska sagor och denna skrev han själv, men han byggde då vidare på gamla berättelser samt anpassade för sitt eget syfte att visa på stormännens arbete med att utbreda kristendom österut. Mats G. Larsson menar att man kan räkna in Ingvarssagan bland fornaldarsagorna.

Den sagan har alltså en historisk bakgrund men är sedan utbroderad enligt ett äldre mönster kring en mytomspunnen resenär som benämns Ingwaz i Jonathan Lindströms nya bok "Världens äldsta historia, Hjältar, gudinnor och myter under 300 000 år", (Norstedts, 2024).

Jonathan Lindström huvudnummer är att han tolkat hällristningarna i Hemsta utanför Enköping (mellan Rickeby och Boglösa) som en bildberättelse som beskriver Ingwaz resa, och då daterat till kring år 1400 f.Kr. 

Ingwaz är en äldre rekonsturerad stavningav Yngve, som i form av guden Yngve-Frej är far till Fjölner, den mytologiska ynglingaättens första namn. Med Jonathan Lindströms tolkning är Ingwaz/Yngve en människa, den mytologiska resande hjälten. Till Ingwaz namn kopplas Ing-runan, en runa som finns med i den äldre runraden, till exempel på Kylverstenen. 

Jonathan Lindström visar hur Hemsta-ristningarna berättar Ingwaz saga i 36 scener eller tablåer. På sidan 30 sammanfattar han det mera kortfattat för att lyfta fram de delar som stämmer med Ingvar vittfarnes saga. Spoilervarning, det framgår hur det slutar:

1) Flotta över havet, 2) Strid med jätte, 3) Kärleksmöte med kvinna, nära svinhjord, 4) Besök i de dödas boning, 5) Jättes fotavtryck, 6) Jättes fot avuggen, 7) Undergång i malström. 

(I slutet av boken finns en bilaga som pedagogiskt visar Hemsta-bilderna i 14 episoder och jämför med scener i Odyssén) 

Det är alltså en hjältesaga med en färd med många hjältedåd och gudar som griper in på olika vis, men där hjälten på grund av sitt övermod förlorar gudarnas gunst och straffas på slutet. I Ingvar den vittfarnes saga finns det med drakar och skatter, syftet med att ta med sig jättens fot var att muta draken med den. På Hemsta-stenen i scen 28 menar Lindström att foten offras till en orm som spärrar resenärernas väg. Mera oklart vad Ingwaz tror sig kunna finna vid resmålet, det troliga är att han vill hitta någon rikedom att ta med sig hem när han ska göra anspråk på att bli kung. Det slutar istället med att de drunknar och placeras på stjärnhimlen, dit även jättens tå ska ha satts upp.

Kvinnan i Ingvars saga heter Silke-Siv och är drottning i ett rike i österled. I Ingwaz-sagan kallar Lindström drottningen för en völva, jättinnan Sejbo. Hon får ett barn med Ingwaz som får heta Fjölnir (i scen 34). Som då kommer att härska över svearnas åtta hövdingadömen och grunda ynglingaätten, (Tacitus ingvioner, kapitel 2 i Germania).

Lindströms bok är på nästan 600 sidor och tar många stora grepp kring denna myt. Han redovisar hur han tänkt på ett tydligt vis så även om han fyller i för att få sammanhang så begriper man hur han tänker. I ett roligt stycke på sidan 217 tar han också upp hur Odd var som historiker. Odd själv skriver "vi blir tacksamma mot dem som föreslår förbättringar, men börjar folk att fördöma ...och inte har bevis för ett alternativ, då framstår deras bidrag som värdelösa och obetydliga för oss...". Lindström skriver att Odd var uppfylld av känslan att han skrev för en god sak, och då gjorde det inget om han skarvade lite grann".

Ingwaz-myten var okänd för mig.  Men det känns ändå logiskt att denna typ av myt var spridd och levde kvar över långa tider. Det är en grundläggande myt om att resa iväg och möta faror, och att nedstiga i dödsriket. Jonathan Lindstöm beskriver hur myten kunde tjäna som ledning för både övergångsriter och begravningsritualer. Om Ahmad ibn Fadlans beskrivning av en begravning bland ruser år 922 är någon ledning var det en ruggig historia med rituella våldtäkter och människo-offer. Det var något som Odd rimligen inte ville föra vidare i sin version, hans fokus låg på Ingvars hjältemod i österled.

Logisk är även den nya tolkningen av Rökstenens text, som presenteras i Henrik Williams "Rökstenen och världens undergång", 2021, förlag Kaunitz-Olsson. Flera runforskare bidrog i ett projekt till att visa att den gamla tolkningen som involverade den gotiske kungen Theoderik inte stämde. Istället är det Völvans spådom (Völuspa) som berättas i form av gåtor. Detta är den främsta av eddadikterna, som behandlar jordens uppkomst och undergång. Gåtorna på Rökstenen skulle då syfta på Oden, solen och möjligen även stjärnorna. Temat med gåtor finns i en annan eddadikt, Vaftrudnes visdomstävlan. Att Fenrisulven slukar solen kan tolkas som ett minne av klimatkatastrofen runt år 535-536 eftersom Rökstenen nämner en händelse nio släktled tillbaka. Men inget hindrar att det går tillbaka på mycket äldre berättelser. 

Jonathan Lindström har med jätten Vaftrudne och gåtgissningen i sin tolkning av scenerna 15-17 i Hemsta. För alla vänner av "Bilbo -en hobbits äventyr" är gåtgissnings-scenen välkänd, och möjligen har den en mycket lång historia. Bilbo drabbas dock inte av övermod utan kommer lyckligt hem igen efter att ha kämpat med draken. 

Lindström redogör också för hur den instuckna historien med bland annat Polyfemosmyten i Odysséen (en så kallad apologoi) har många gemensamma drag med Ingwas-sagan. Cyklopen Polyfemos gissar inga gåtor men att Odysseus kallar sig "Ingen" är ett knep som tillhör denna saga. Lindström påpekar också att Polyfemos namn betyder "många sånger och legender", och spekulerar i att Herodotos beskrev jätten som dummare än vad han var i tidigare versioner av myten.

Jonathan Lindström spårar delar av dessa sagor långt tillbaka i tiden. I två avsnitt av en podd - Historia Nu - intervjuas han om detta. I podden går han kronologiskt fram och beskriver berättandets historia från före de första människorna, till språkets uppkomst och vidare. Ingwas-sagans och apologoin med Polyfemos-mytens föregångare kallar han Nekus-eposet. Det ska ha utformats i  Trypillia- (Tripolje)-kulturen 4500- 3300 f.Kr, i gränslanden mellan urschamanism och indo-europeiskt mytskapande. Googla gärna på den kulturen, det är lämningar av enorma byar som man i hittat i områden som idag ligger i Ukraina och Rumänien. Det var säkert bra ställen för att sitta och berätta sagor och myter. Myternas kraft har jag svårt att redogöra för. Karen Armstrong skriver bra om detta i Myternas historia. Hon nämner Odysseus men först i det stycke som handlar om hur moderna författare tar upp och förvaltar gamla myter. 

Jonathan Lindström nämner Hemsta hällristning i sin "Sveriges långa historia" på sidan 211 och kort på sidan 229. Sen återkommer han på sidorna 552-553 till Ingwaz-myten när han ska berätta om de första mytologiska sagokungarna. På sidan 211 jämför han kungliga bildepos från samma tid, det är kungagraven i Kivik, gravhögen i Sagaholm och en häll i bohusländska Fossum.

Mats G. Larsson som jag nämnde ovan har skrivit en bok som beskriver situationen på Island när sagorna skrevs, "Minnet av vikingatiden, De isländska kungasagorna och deras värld", (Atlantis, 2005). Han fokuserar som titeln anger på kungasagorna och vad som kan vara historiskt korrekt i dem och ägnar inte myterna i fornaldrasagorna något intresse i denna boken, men han beskriver de personer som skrev ner sagorna på ett bra vis.

 På Irland fanns det också munkar som skrev ner gamla sagor, keltiska sådana. Men likheterna mellan de sagorna och nordisk mytologi verkar inte vara så stor. Mycket är dock okänt, druiderna skrev inte ner sina sagor utan höll sig till en muntlig tradition vad man vet. Och romerskt inflytande och sen från 400-talet kristnandet av Irland kom långt innan den isländska sagotiden. Så de irländska munkarna hade en helt annan situation när de skrev sina sagor. Vad jag förstår är nedtecknarna en rad okända personer, kan möjligen startat från 500-talet men inget finns bevarat skrivet på irländska äldre än 1100-talet (ex. Lebor na Huidre och Invasionsboken). En orsak till att gamla manuskript saknas är att vikingarna inte tyckte de var värda något och förstörde dem.

En saga i juletid

 Det var en gång en liten flicka som sa till alla i hela världen att så här kan vi inte ha det. Det blir allt varmare, glaciärerna smälter, och vädret blir allt mer oförutsägbart. Vi måste lyssna på dem som förstår vad som händer, sa flickan.

Då samlades alla som försökte förstå vad som händer och förklarade att när vi blir allt rikare så släpper vi ut för mycket farligt, och de satte upp ett mål att minska utsläppen. Men de kunde inte säga hur vi skulle nå det målet.

De rika och mäktiga sade att vi måste fortsätta som vi hittills har gjort, det skulle vara farligt att ändra på det. För att alla ska bli rikare måste vi tävla om att gå med vinst. Och de som inte går med vinst förlorar och blir utslagna. Det är så allt blir bättre, vi måste alltid tävla om att vara bäst och smartast. Men de gör att det finns inget val, vi måste tävla om att växa mest. Vi som är rika och mäktiga är inte onda och elaka (utom kanske några av oss men så är det med alla och det får man räkna med) men vi är fast i en fälla, vi kan inte sluta tävla, då blir vi fattigare igen allihopa. Det är som ett vinstspel där de flesta tjänar på att alla kan vara med och tävla.

Vi kan nå målet i alla fall, sa de. Vi får ta hjälp av den goda fén som kommer med ny teknik. Hon har hittills alltid hjälpt oss när vi fått problem. Hon kan trolla fram något som gör att det inte blir för varmt. 

Flickan sa att det kanske går att trolla en gång. Men om man bara växer och växer så får man nya problem. En man hon kände skrev om detta. Om att jorden har sina gränser - om vi löser ett problem kommer man närma sig gränsen för ett annat. Nio gränser finns det att hålla reda på. Och jorden är inte med och spelar i vinstspelet, utan jorden är en spelplan som alla tar utav.

De rika och mäktiga sa att det kommer att gå bra, de sa att det finns en god ande som kallas den osynliga handen som kommer att ställa allt till rätta.

Just detta året fick tre vise män ett fint pris i en stad som heter Stockholm. De tre vise männen förklarade att den osynliga handen inte klarar sig ensam, inte ens med hjälp av den goda fén. Det behövs stöttor som stödjer upp allt detta. De tre vise männen kunde beskriva hur bra sådana stöttor hade gjort att många blivit rika. Utan bra stöttor satt man fast i en annan spel. Ett spel där man inte tävlade om att bli rik och mäktig, utan man bara tävlade om att bli mäktig genom att vara störst och starkast. Den starkaste kunde då alltid slå alla andra och ta vad han ville ha. Men då blev inte många rikare, utan bara den starkaste. Ett våldsamt spel.

Tyvärr kunde de tre vise männen inte säkert säga hur man gick från det våldsamma spelet till vinst-spelet. Visste vi det skulle det inte finnas så många som är fattiga. Än mindre kunde de förklara hur man skulle få ordning på vinstspelet så att vi inte gick över de nio gränserna. De tänkte att även för att ordna det krävdes bra stöttor men hur man får sådana på plats var ingen enkel sak.

I ett land där en gång Jesus föddes bodde en farbror som sa att vi behöver inte stanna kvar i de spel som vi skapat. Han förklarade hur vi alla kommer överens om att tro på saker och att vi då borde kunna förstå vad vi kommit överens om för spelregler och ändra på det. Vi måste hitta bättre berättelser. Men han beskrev också hur svårt det är att göra det. Och dessutom funderade han mycket över en ny ande, en Ande I flaskan. 

Anden i flaskan kunde göra många fantastiska saker redan medan den var kvar i flaskan. Den var mycket snabb och kunde räkna bra. Och den kunde läsa allt som fanns att läsa och känna igen mönster och förklara och hitta saker som skulle ta lång tid att hitta på annat vis. Men den läste allt möjlig som den hittade och mycket var ganska dumt. Och då blev förklaringarna också dumma. Ett barn sa att egentligen är anden i flaskan bara en robot.

Det gick att lära anden i flaskan att vara med och spela det stora vinstspelet. Det spelet gick numera väldigt fort men anden i flaskan var mycket snabb.

Många undrade vad som skulle hända när anden kom ut ur flaskan. Då skulle den vara ännu snabbare och kunna förklara ännu mera saker. Kanske skulle den få för sig att göra något farligt? Det skulle snabbt kunna bli ännu farligare än utsläppen från vinstspelet, sade några. Men barnet sa att är det en robot så kan vi programmera den att inte göra något farligt.

Då samlades alla som försöker förstå vad som händer och räknade ut ett sätt att programmera anden i flaskan så att den inte fick skada människor. Eftersom anden sedan den kommit ut ur flaskan kunde välja själv vad den skulle göra gällde det att programmera den rätt. Det kanske skulle komma fler andar ur flaskor. De bästa av dem måste också se till att alla de andra inte kunde skada människor eller varandra. 

Eftersom anden som kommit ut ur flaskan vid det här laget styrde över vinstspelet, så kunde den, utan att förklara för människorna hur den gjorde, se till att vinstspelet spelades så att man inte skadade människor. Den såg därför till att alla gjorde saker som höll sig inom de nio gränserna. Och den kunde också se till att alla som spelade våldsspelet fick de stöttor som behövdes för att vara med i det nya vinstspelet som anden skötte om. Man lyckades till slut minska på utsläppen. Det gick bra fast fler var med och spelade det nya vinstspelet. Några av de rika och mäktiga (de som inte var så snälla) gillade inte det nya vinstspelet, men de vågade inte bråka med anden som kommit ut ur flaskan.

Så blev allt till det bästa. Se det var en riktig saga det.