Riktiga riktigt gamla sagor

Två gamla sagor har ristats in i sten och tytts på nytt i vår tid. Ingwaz-sagan som hällristning och Völvans spådom på Rökstenen.

Ingvar den vittfarnes saga (på isländska "Yngvars saga vidförla") nedtecknades av munken Odd Snorresson på 1190-talet. Ingvar ska ha varit en historisk person vars dödsår 1041 i sagan anses vara bekräftat i andra källor. Ingvar reste i österled med 30 skepp och han själv dog på färden. De runstenar som kallas Ingvarsstenar är kopplade till den resan. Odd Snorrasson Munk var en av de första munkar som nedtecknade isländska sagor och denna skrev han själv, men han byggde då vidare på gamla berättelser samt anpassade för sitt eget syfte att visa på stormännens arbete med att utbreda kristendom österut. Mats G. Larsson menar att man kan räkna in Ingvarssagan bland fornaldarsagorna.

Den sagan har alltså en historisk bakgrund men är sedan utbroderad enligt ett äldre mönster kring en mytomspunnen resenär som benämns Ingwaz i Jonathan Lindströms nya bok "Världens äldsta historia, Hjältar, gudinnor och myter under 300 000 år", (Norstedts, 2024).

Jonathan Lindström huvudnummer är att han tolkat hällristningarna i Hemsta utanför Enköping (mellan Rickeby och Boglösa) som en bildberättelse som beskriver Ingwaz resa, och då daterat till kring år 1400 f.Kr. 

Ingwaz är en äldre rekonsturerad stavningav Yngve, som i form av guden Yngve-Frej är far till Fjölner, den mytologiska ynglingaättens första namn. Med Jonathan Lindströms tolkning är Ingwaz/Yngve en människa, den mytologiska resande hjälten. Till Ingwaz namn kopplas Ing-runan, en runa som finns med i den äldre runraden, till exempel på Kylverstenen. 

Jonathan Lindström visar hur Hemsta-ristningarna berättar Ingwaz saga i 36 scener eller tablåer. På sidan 30 sammanfattar han det mera kortfattat för att lyfta fram de delar som stämmer med Ingvar vittfarnes saga. Spoilervarning, det framgår hur det slutar:

1) Flotta över havet, 2) Strid med jätte, 3) Kärleksmöte med kvinna, nära svinhjord, 4) Besök i de dödas boning, 5) Jättes fotavtryck, 6) Jättes fot avuggen, 7) Undergång i malström. 

(I slutet av boken finns en bilaga som pedagogiskt visar Hemsta-bilderna i 14 episoder och jämför med scener i Odyssén) 

Det är alltså en hjältesaga med en färd med många hjältedåd och gudar som griper in på olika vis, men där hjälten på grund av sitt övermod förlorar gudarnas gunst och straffas på slutet. I Ingvar den vittfarnes saga finns det med drakar och skatter, syftet med att ta med sig jättens fot var att muta draken med den. På Hemsta-stenen i scen 28 menar Lindström att foten offras till en orm som spärrar resenärernas väg. Mera oklart vad Ingwaz tror sig kunna finna vid resmålet, det troliga är att han vill hitta någon rikedom att ta med sig hem när han ska göra anspråk på att bli kung. Det slutar istället med att de drunknar och placeras på stjärnhimlen, dit även jättens tå ska ha satts upp.

Kvinnan i Ingvars saga heter Silke-Siv och är drottning i ett rike i österled. I Ingwaz-sagan kallar Lindström drottningen för en völva, jättinnan Sejbo. Hon får ett barn med Ingwaz som får heta Fjölnir (i scen 34). Som då kommer att härska över svearnas åtta hövdingadömen och grunda ynglingaätten, (Tacitus ingvioner, kapitel 2 i Germania).

Lindströms bok är på nästan 600 sidor och tar många stora grepp kring denna myt. Han redovisar hur han tänkt på ett tydligt vis så även om han fyller i för att få sammanhang så begriper man hur han tänker. I ett roligt stycke på sidan 217 tar han också upp hur Odd var som historiker. Odd själv skriver "vi blir tacksamma mot dem som föreslår förbättringar, men börjar folk att fördöma ...och inte har bevis för ett alternativ, då framstår deras bidrag som värdelösa och obetydliga för oss...". Lindström skriver att Odd var uppfylld av känslan att han skrev för en god sak, och då gjorde det inget om han skarvade lite grann".

Ingwaz-myten var okänd för mig.  Men det känns ändå logiskt att denna typ av myt var spridd och levde kvar över långa tider. Det är en grundläggande myt om att resa iväg och möta faror, och att nedstiga i dödsriket. Jonathan Lindstöm beskriver hur myten kunde tjäna som ledning för både övergångsriter och begravningsritualer. Om Ahmad ibn Fadlans beskrivning av en begravning bland ruser år 922 är någon ledning var det en ruggig historia med rituella våldtäkter och människo-offer. Det var något som Odd rimligen inte ville föra vidare i sin version, hans fokus låg på Ingvars hjältemod i österled.

Logisk är även den nya tolkningen av Rökstenens text, som presenteras i Henrik Williams "Rökstenen och världens undergång", 2021, förlag Kaunitz-Olsson. Flera runforskare bidrog i ett projekt till att visa att den gamla tolkningen som involverade den gotiske kungen Theoderik inte stämde. Istället är det Völvans spådom (Völuspa) som berättas i form av gåtor. Detta är den främsta av eddadikterna, som behandlar jordens uppkomst och undergång. Gåtorna på Rökstenen skulle då syfta på Oden, solen och möjligen även stjärnorna. Temat med gåtor finns i en annan eddadikt, Vaftrudnes visdomstävlan. Att Fenrisulven slukar solen kan tolkas som ett minne av klimatkatastrofen runt år 535-536 eftersom Rökstenen nämner en händelse nio släktled tillbaka. Men inget hindrar att det går tillbaka på mycket äldre berättelser. 

Jonathan Lindström har med jätten Vaftrudne och gåtgissningen i sin tolkning av scenerna 15-17 i Hemsta. För alla vänner av "Bilbo -en hobbits äventyr" är gåtgissnings-scenen välkänd, och möjligen har den en mycket lång historia. Bilbo drabbas dock inte av övermod utan kommer lyckligt hem igen efter att ha kämpat med draken. 

Lindström redogör också för hur den instuckna historien med bland annat Polyfemosmyten i Odysséen (en så kallad apologoi) har många gemensamma drag med Ingwas-sagan. Cyklopen Polyfemos gissar inga gåtor men att Odysseus kallar sig "Ingen" är ett knep som tillhör denna saga. Lindström påpekar också att Polyfemos namn betyder "många sånger och legender", och spekulerar i att Herodotos beskrev jätten som dummare än vad han var i tidigare versioner av myten.

Jonathan Lindström spårar delar av dessa sagor långt tillbaka i tiden. I två avsnitt av en podd - Historia Nu - intervjuas han om detta. I podden går han kronologiskt fram och beskriver berättandets historia från före de första människorna, till språkets uppkomst och vidare. Ingwas-sagans och apologoin med Polyfemos-mytens föregångare kallar han Nekus-eposet. Det ska ha utformats i  Trypillia- (Tripolje)-kulturen 4500- 3300 f.Kr, i gränslanden mellan urschamanism och indo-europeiskt mytskapande. Googla gärna på den kulturen, det är lämningar av enorma byar som man i hittat i områden som idag ligger i Ukraina och Rumänien. Det var säkert bra ställen för att sitta och berätta sagor och myter. Myternas kraft har jag svårt att redogöra för. Karen Armstrong skriver bra om detta i Myternas historia. Hon nämner Odysseus men först i det stycke som handlar om hur moderna författare tar upp och förvaltar gamla myter. 

Jonathan Lindström nämner Hemsta hällristning i sin "Sveriges långa historia" på sidan 211 och kort på sidan 229. Sen återkommer han på sidorna 552-553 till Ingwaz-myten när han ska berätta om de första mytologiska sagokungarna. På sidan 211 jämför han kungliga bildepos från samma tid, det är kungagraven i Kivik, gravhögen i Sagaholm och en häll i bohusländska Fossum.

Mats G. Larsson som jag nämnde ovan har skrivit en bok som beskriver situationen på Island när sagorna skrevs, "Minnet av vikingatiden, De isländska kungasagorna och deras värld", (Atlantis, 2005). Han fokuserar som titeln anger på kungasagorna och vad som kan vara historiskt korrekt i dem och ägnar inte myterna i fornaldrasagorna något intresse i denna boken, men han beskriver de personer som skrev ner sagorna på ett bra vis.

 På Irland fanns det också munkar som skrev ner gamla sagor, keltiska sådana. Men likheterna mellan de sagorna och nordisk mytologi verkar inte vara så stor. Mycket är dock okänt, druiderna skrev inte ner sina sagor utan höll sig till en muntlig tradition vad man vet. Och romerskt inflytande och sen från 400-talet kristnandet av Irland kom långt innan den isländska sagotiden. Så de irländska munkarna hade en helt annan situation när de skrev sina sagor. Vad jag förstår är nedtecknarna en rad okända personer, kan möjligen startat från 500-talet men inget finns bevarat skrivet på irländska äldre än 1100-talet (ex. Lebor na Huidre och Invasionsboken). En orsak till att gamla manuskript saknas är att vikingarna inte tyckte de var värda något och förstörde dem.

En saga i juletid

 Det var en gång en liten flicka som sa till alla i hela världen att så här kan vi inte ha det. Det blir allt varmare, glaciärerna smälter, och vädret blir allt mer oförutsägbart. Vi måste lyssna på dem som förstår vad som händer, sa flickan.

Då samlades alla som försökte förstå vad som händer och förklarade att när vi blir allt rikare så släpper vi ut för mycket farligt, och de satte upp ett mål att minska utsläppen. Men de kunde inte säga hur vi skulle nå det målet.

De rika och mäktiga sade att vi måste fortsätta som vi hittills har gjort, det skulle vara farligt att ändra på det. För att alla ska bli rikare måste vi tävla om att gå med vinst. Och de som inte går med vinst förlorar och blir utslagna. Det är så allt blir bättre, vi måste alltid tävla om att vara bäst och smartast. Men de gör att det finns inget val, vi måste tävla om att växa mest. Vi som är rika och mäktiga är inte onda och elaka (utom kanske några av oss men så är det med alla och det får man räkna med) men vi är fast i en fälla, vi kan inte sluta tävla, då blir vi fattigare igen allihopa. Det är som ett vinstspel där de flesta tjänar på att alla kan vara med och tävla.

Vi kan nå målet i alla fall, sa de. Vi får ta hjälp av den goda fén som kommer med ny teknik. Hon har hittills alltid hjälpt oss när vi fått problem. Hon kan trolla fram något som gör att det inte blir för varmt. 

Flickan sa att det kanske går att trolla en gång. Men om man bara växer och växer så får man nya problem. En man hon kände skrev om detta. Om att jorden har sina gränser - om vi löser ett problem kommer man närma sig gränsen för ett annat. Nio gränser finns det att hålla reda på. Och jorden är inte med och spelar i vinstspelet, utan jorden är en spelplan som alla tar utav.

De rika och mäktiga sa att det kommer att gå bra, de sa att det finns en god ande som kallas den osynliga handen som kommer att ställa allt till rätta.

Just detta året fick tre vise män ett fint pris i en stad som heter Stockholm. De tre vise männen förklarade att den osynliga handen inte klarar sig ensam, inte ens med hjälp av den goda fén. Det behövs stöttor som stödjer upp allt detta. De tre vise männen kunde beskriva hur bra sådana stöttor hade gjort att många blivit rika. Utan bra stöttor satt man fast i en annan spel. Ett spel där man inte tävlade om att bli rik och mäktig, utan man bara tävlade om att bli mäktig genom att vara störst och starkast. Den starkaste kunde då alltid slå alla andra och ta vad han ville ha. Men då blev inte många rikare, utan bara den starkaste. Ett våldsamt spel.

Tyvärr kunde de tre vise männen inte säkert säga hur man gick från det våldsamma spelet till vinst-spelet. Visste vi det skulle det inte finnas så många som är fattiga. Än mindre kunde de förklara hur man skulle få ordning på vinstspelet så att vi inte gick över de nio gränserna. De tänkte att även för att ordna det krävdes bra stöttor men hur man får sådana på plats var ingen enkel sak.

I ett land där en gång Jesus föddes bodde en farbror som sa att vi behöver inte stanna kvar i de spel som vi skapat. Han förklarade hur vi alla kommer överens om att tro på saker och att vi då borde kunna förstå vad vi kommit överens om för spelregler och ändra på det. Vi måste hitta bättre berättelser. Men han beskrev också hur svårt det är att göra det. Och dessutom funderade han mycket över en ny ande, en Ande I flaskan. 

Anden i flaskan kunde göra många fantastiska saker redan medan den var kvar i flaskan. Den var mycket snabb och kunde räkna bra. Och den kunde läsa allt som fanns att läsa och känna igen mönster och förklara och hitta saker som skulle ta lång tid att hitta på annat vis. Men den läste allt möjlig som den hittade och mycket var ganska dumt. Och då blev förklaringarna också dumma. Ett barn sa att egentligen är anden i flaskan bara en robot.

Det gick att lära anden i flaskan att vara med och spela det stora vinstspelet. Det spelet gick numera väldigt fort men anden i flaskan var mycket snabb.

Många undrade vad som skulle hända när anden kom ut ur flaskan. Då skulle den vara ännu snabbare och kunna förklara ännu mera saker. Kanske skulle den få för sig att göra något farligt? Det skulle snabbt kunna bli ännu farligare än utsläppen från vinstspelet, sade några. Men barnet sa att är det en robot så kan vi programmera den att inte göra något farligt.

Då samlades alla som försöker förstå vad som händer och räknade ut ett sätt att programmera anden i flaskan så att den inte fick skada människor. Eftersom anden sedan den kommit ut ur flaskan kunde välja själv vad den skulle göra gällde det att programmera den rätt. Det kanske skulle komma fler andar ur flaskor. De bästa av dem måste också se till att alla de andra inte kunde skada människor eller varandra. 

Eftersom anden som kommit ut ur flaskan vid det här laget styrde över vinstspelet, så kunde den, utan att förklara för människorna hur den gjorde, se till att vinstspelet spelades så att man inte skadade människor. Den såg därför till att alla gjorde saker som höll sig inom de nio gränserna. Och den kunde också se till att alla som spelade våldsspelet fick de stöttor som behövdes för att vara med i det nya vinstspelet som anden skötte om. Man lyckades till slut minska på utsläppen. Det gick bra fast fler var med och spelade det nya vinstspelet. Några av de rika och mäktiga (de som inte var så snälla) gillade inte det nya vinstspelet, men de vågade inte bråka med anden som kommit ut ur flaskan.

Så blev allt till det bästa. Se det var en riktig saga det.

 

Om panhistoria

 I ämnet historia kan man fundera över allt. Fast så har det inte alltid varit.

Allt på grekiska heter "pan". Pan- som i panteism - allt är Gud. Eller Pangea och Panthallassa - allt land och allt hav. 

Det finns ett begrepp som heter pan-historia eller panhistorism. Peter Josephson använder det i "Historielöshetens historia" (Daidalos 2024), när han ska förklara hur historiebegreppet förändrats. Han menar att tidiga historiker som Leopold von Ranke enbart inkluderade i "Historia" det som skedde hos folk med ett "historiskt medvetande". Historia med stort H skulle handla om en "förändring av historisk betydelse". Hade man inte en utveckling var man "historielös" i betydelsen utan historia. När man då senare frångick detta synsätt och börjar räkna all mänsklig verksamhet som tillhörande historia kallar Josephson det för panhistorism (t.ex. på sid. 172).

Jag tänker att detta liknar "eurocentrism" men skillnaden är att avgränsningen inte är geografisk utan kunskapsteoretisk. För von Ranke fanns det ingen historia alls i Afrika, medan eurocentrismen kan tänka att det fanns en historia där men den var inte viktig förrän europeerna tog över.

Jag har inte hittat så många referenser till begreppet panhistoria. Jag gissar att det beror på att när Historia med stort H utmönstrades som kunskapssyn så blev all historia panhistoria och då behövs begreppet bara när man särskilt vill göra en kontrast mot den gamla sortens "Historia". 

Det finns sedan mängder av underavdelningar av historia. Den  "lilla" historian som beskriver den enskilda människan eller mindre gruppen i ett underifrånperspektiv, nationell historia som lite för ofta beskriver mäktiga män i ett överifrånperspektiv, politisk mellanstatlig kronologisk universalhistoria, ekonomisk historia, idéhistoria, världshistoria, "stor" historia, historia med fokus på något tema, osv.

Peter Englund skriver (sidan 187, i en fotnot nr 18, i Paradoxmaskinen från 2024) att han finner det inte så viktigt vad man kallar olika sorters historia, han vill lägga det taxonomiska åt sidan. Varpå han ändå nämner en etikett, Annales-skolans historie totale. Han inspirerades av idén om historia som ett "synnerligen brett ämne, som i både intresseområden och förklaringsmodeller var - a priori - öppet för att innefatta strängt taget alla mänskliga verksamhetsfält." Här betonas tvärvetenskaplighet och och studera förlopp i olika tidsperspektiv. En eller flera större bilder kan skapas av att lägga ihop många individers olika berättelser. Fotnoten jag citerat är hämtat från kapitlet "När börjar en bok? Om Stridens skönhet och sorg" som ger en fin inblick i hur en bra historiker tänker.

Peter Englund vill beskriva känslor och stämningar, men enbart utifrån ett faktamaterial, varje spekulation måste markeras. Jag förstår hans ambition men har svårt att ta till mig alla detaljer och själv skapa sammanhang när jag läser. Men det är ett av Peter Englunds syften, han vill visa hur individen uppfattade historien just när den hände, skapa känsla för den begränsade överblick som en människa har. Han redovisar den kortsiktiga efterrationaliseringen på mikronivå, inte den övergripande på makronivå.

Men Peter Englund skriver också "Min poäng är att mikro- och marko-perspektiven inte konkurrerar, de fullständigar varandra. Och till historikernas redskap, ja plikter, hör abstraktionerna, det extrema fågelperspektivet, de långa linjerma."

Ett problem är det självklara att det linjära språket inte medger att beskriva den mängd saker som händer samtidigt och alla relationer som därmed uppkommer och förändras. Andra typer av teoretiska modeller kan försöka beskriva sådant men då måste de ändå förklaras med språk. Ett val av form för hur historien ska berättas är nödvändigt. Att kalla det panhistoria känns inte nödvändigt. Men att minnas att äldre historiker hade en annan syn på vad historia och historielöshet kunde vara har Peter Josephson lyft fram på ett bra vis.

icke-reformistiska reformer

Humanekologen Rikard Hjorth Warlenius (RHW) har tagit på sig uppgiften att reda ut hur man kan tänka kring tillväxt och kapitalism. Frågan blir otacksam ifall man inte tror att klimat- och miljöproblem går att lösa med ny teknik som på något vis kan skapa en grön tillväxt. För RHW visar också i boken att olika varianter av "nedväxt" inte löser något utan riskerar att skapa större problem. En sak som jag tar med mig från hans bok är att han är skeptisk mot olika förslag till en "ny design" av världen, där man visar hur en cirkulär miljöanpassad ekonomi fungerar, men inte hur den ska åstadkommas. RHW är marxistiskt skolad men han tror inte att det finns något fungerande sätt att ersätta kapitalismen med ett annat system, i alla fall inte inom rimlig tid. Han myntar ett roligt begrepp för vad som skulle uppkomma om man lyckades totalt reglera bort kapitalism så som vissa nedväxtförespråkare föreslår, han kallar det "modern ekofeodalism".

Boken heter  "Klimatet, tillväxten och kapitalismen", verbal förlag, 2022. Jag sammanfattar inte den här. Vill man läsa kortfattat om den finns en bra recension och analys av Gunnar Rundgren i Ordfront 3/2024. Samma artikel har Gunnar Rundgren också på bloggen Trädgården Jorden.  

Egentligen tycker jag Gunnar Rundgren har skrivit bättre om dessa frågor så istället för att läsa RHWs bok kan man läsa mer av honom, särskilt på hans engelska version av blogg som heter Garden Earth.

Men om man inte tror på reformer av kapitalism och inte på revolution, vad ska man tro på då? RHW föreslår "icke-reformistiska reformer", ett begrepp myntat av André Gorz (1923-2007). I RHWs tappning blir det att arbeta för en slags tillräckligt radikal "grön ny giv" som i någon mening blir samhällsomvandlande. Om jag förstår honom rätt så menar han att själva arbetet för att lyfta värderingarna bakom en sådan kraftfull "green deal" kan, ihop med andra förlopp som uppkommer pga det tryck som klimat- och miljökatastrofer kommer att utsätta samhällen för, skapa förutsättningar för en samhällsstuktur som håller sig inom de planetära gränsvärdena på längre sikt. RHW kallar detta arbete för klimatpopulism och där förstår jag inte vad han menar, men det kanske beror på att ordet populism kan tolkas väldigt olika. Själv läser jag in en tolkning av icke-reformistiska reformer som passar ihop med mina funderingar om det jag kallar tillväxtfällan, men de tankarna är direkt motsatsen till populism. Det går nog inte att popularisera tankegångar om sociala fällor på något lättsmält vis, och det gör dem kanske oanvändbara.

Rent språkligt gillar jag begreppet "icke-reformistiska reformer" på liknande vis som jag tidigare gillat "icke-materialistisk materialism". Jag tror det handlar om att det är begrepp som  beskriver en slags falska motsättningar. Materialism kan hantera det icke-materiella, enligt min tanke beskrivs det av biosemiotik. Och reformer kan i ett visst läge bidra till att ta samhällen ut ur en social fälla, men jag vet inte vilken teori som kan beskriva det.

Anm: Sverker Sörlin tar upp en liknande fråga kort i sin blogg Stora idéer, i frågelåda #3. (från 2024-09-17, första frågan). Han kallar både ekomodernism och nedväxt för myter, och förklarar varför grön tillväxt inte fungerar medan nedväxt inte är politiskt genomförbart. Men han menar att de som tror på respektive myter gott kan jobba på med att utveckla sina idéer, det skadar inte tycks han mena. Den tredje hållningen är att vi kommer att anpassa samhället så gott det går till de dramatiska förändringar som kommer att ske. Vilka värderingar det för med sig återstår att se.

Globens periodisering

Big History har ett geologiskt långt perspektiv. Förra inläggets jordglob visar på det storskaliga rörelserna under årmiljonerna. Kontinenter med namn som Laurasien, Gondwana och Pangea. Hav som Panthalassa, Tethyshavet och Reiska havet (Rheic ocean).

Pangea och Panthallassa fanns när hela jorden var uppdelad i ett land (pan-gaia)  och ett hav. Det var under Perm, för ca 280 miljoner år sedan. Sen följde Perm-Trias övergången då nästan alla arter dog ut. Pangea bröts sedan upp i delar för cirka 230 miljoner år sedan. Tethyshavet bildades då. 

Geologerna har sin periodisering som stratigraferna beslutar över. De har funderat över det nya begreppet antropocen men kommit fram till att det ska inte tas upp på deras lista: The International Chronostratigraphic Chart. 

Man har inte tagit in antropocen som en epok vid sin senaste genomgång, utan listan från september 2023 gäller. Vi lever fortfarande i holocen. Den senaste tidsperioden (tidsåldern) inom holocen heter Meghalaya efter en nordindisk delstat som har en grotta med stalagmiter av betydelse. Isotopanalyser av dessa utgör den "golden spike" som definerar själva skiftet. Denna sista tidsperiod börjar för 4200 år sedan, vid vad som kallas 4,2 kY-event, en torrperiod som satte sina spår.

Det verkar rimligt. Dessa stratigrafer har sina vetenskapliga syften med detta. De har t.ex. tagit bort tertiär från listan men kvartär finns kvar. Fundera på det.

Det hindrar inte att begreppet antropocen också har sin betydelse, se t.ex. Earthresilience.

https://earthresilience.org/  Men då används begreppet i flera olika sammanhang.

Jag tror att de geologiska argumenten för antropocen är av typen golden spike, dvs just nu under några få år har vi ett akut geologiskt förlopp. En spike är dock det fysiska utpekandet av en markör för en övergång till en ny epok. Vad sedan tidsperioden efter denna spike ska kallas får senare stratigrafer fundera på, även om jag förstår varför många vill att vi redan nu ska ge epoken ett namn. Men anta att det inom några hundra år sker saker som gör ännu större geologiska intryck, då blir det lite fel att vi satte ner denna spike just nu. Jag tycker denna artikel diskuterar detta på ett bra vis, även om dessa författare vad jag förstår försvarar att antropocen ska vara en epok som ska ha startat redan. De argumenterar mot ett annat förslag, att anse att antropocen är det som kallas event. Ett vulkanutbrott är ett event men även längre förlopp kan vara det. Jag tycker det blir språkligt svårt. Bättre då att vänta ut att tiden går och ha namnet antropocen i stratigrafiskt vänteläge tills vi säkert kan säga att nästa epok startat. Ordet går bra att använda av jordsystemvetarna i alla fall.

Anm: 2024-04-13: DN har en artikel av vetenskapshistorikern Adam Wickberg som redogör för detta.

Digital jordglob med jordens geologiska historia

 Interaktiv geologisk karta där man kan se kontinentaldriften tillsammans med korta beskrivningar, mycket trevlig att kolla på.

https://dinosaurpictures.org/ancient-earth#340

Det finns en referens:

This visualization is created and maintained by Ian Webster. See more of my work at ianww.com or email me at ian@dinosaurpictures.org.

---

Plate tectonic and paleogeographic maps by C.R. Scotese, PALEOMAP Project. For more information visit: https://www.earthbyte.org/paleomap-paleoatlas-for-gplates & www.globalgeology.com. Read more about the methods used here.

Some elements of this visualization are not adjusted for time (eg. cloud and star positions). The locations are accurate to ~100 km. The coloring of the maps is based on elevation and bathymetry: dark blue = deep water, light blue = shallow water; dark green, green, tan, brown, white = ground in increasing order of elevation.

Jämför med kartor som jag refererade till i inlägg juni 2019: https://oavslutat.blogspot.com/2019/06/global-syrebrist-i-hav-anoxi.html

Nordglob

 12 oktober 2022 hade jag ett inlägg med flera länkar till olika globalhistoriska initiativ. Då missade jag Nordglob så här kommer en länk dit: https://nordglob.org/

Arnason och Scott om statsbildning i Sydostasien

Johann P. Arnason skriver om statsbildning i "Expanding webs of exchange and conflict, 500 CE -1500 CE", kapitel 18 i volym 5 av The Cambridge World History, CUP 2015. Arnason, född 1940 på Island, är professor i sociologi, numera emeritus på La Trobe-universitetet i Australien, där han tillbringat det mesta av sin akademiska karriär. 

Arnason börjar med att säga att det han vill redogöra för är hur försöken att skapa imperier ledde fram till nya typer av statsbildningar, på ett vis som utmärker tidsperioden. Han skriver att historiker som vill komma bort från begreppet "medeltiden" valt begreppet "the intermediate age". (Ref. Samuel E. Finer). Arnasons anger att hans ambition i kapitlet är att formulera en kritik av Finers modell. Jag lyckas inte förstå vad denna kritik besår av. Klart är att att Arnason är intresserad av det han kallar "imperial patterns" och jag tänkte jämföra det mot James C. Scott som i motsats till det vill lyfta fram händelser utanför imperierna. Jag refererar Arnasons stycke om Sydostasien, för det är där jag är på min "länstols"-resa. 

Arnason noterar att spridningen av statsbildande modeller både från Kina och Indien till Sydostasien skedde med i huvudsak fredliga medel. Han jämför med Korea och Japan som tog åt sig mycket av kinesiska modeller men i huvudsak kvartsod som stabila egna politiska system över tid. Sydostasien däremot karakteriserades av att flera olika stater uppstod och sedan upplöstes. Angkor har vi som ett exempel. När Gupta-dynastin kollapsade i Indien på 600-talet, lämnade det efter sig den modell för statsbildning som jag benämnt "mandala" i tidigare inlägg. Enligt Arnason har det kallats "concentric, segmentary or galactic". Alla orden ska försöka beskriva den relativt lösa kontroll en kung/raja haft över de yttre delarna av galaxen/imperiet. Segmentär i detta sammanhang kan vara relaterat till det som antropologer kallar segmentär klan jämfört med en mer hierarkisk så kallad konisk klan.

Kontroll över handelsvägar var viktigt som vi sett. Tempel var nyckelpunkter i detta, i den hinduiska varianten med brahminer som var i allians med kungen, som då kunde få eller skapa en roll som en central gudom. Arnason skriver att den makt som tydligast representerade denna "post-Gupta"-modell var Chola-dynastin. I Sydostasien fick dock aldrig brahminerna så betyande roll som i Indien eftersom kastväsendet inte kunde etableras. Buddhism spelade också en sådan roll, även där var den sydostasiatiska modellen mer synkretistisk ("religions-sammanblandande") än den buddhism som etablerades i Indien. Jag tänker att filmen om Bani Cham (i förra inlägget) visar det på ett fantastiskt vis fast den har islam som exempel på yttre religions påverkan. Det tycks som att de ursprungliga sydostasiatiska traditionerna med bland annat andetro och förfäderskult haft en mycket hög status. Arnason konstaterar att Srivijaya var ett makt-centrum men att det saknas historiska data för att beskriva det. Bättre är käll-läget när det gäller Khmerernas kungarike. Arnason beskriver det som ett imperium ("imperial formation") baserat på kontroll över jordbruksproduktion.  Men mer geopolitiskt betydelsefullt blev de senare statsbildningar som upprättades av Viet (med egna versioner av kinesiska institutioner) och Burma/Myanmar (Pagan) och Tai (Auythayua) i de västra och centrala områdena. De senare byggde på theravada buddhism (som vi sett uppkom på Sri Lanka och sedan spreds till Burma/Myanmar) i en gradvis process som ledde till ökad kontroll och disciplin.

Här slutar Arnasons korta sammanfattning. För kartor över området, se t.ex. world history map: ex 1300-tal  

Vad som inte syns på kartorna är alla de andra kulturer som levde i området och på olika vis tog sig fram. Joakim Radkau skriver, i kapitel 2 i boken jag citerar i detta inlägg, att det kan ha funnits starka intressen för människor att inte låta sig styras av de olika centralmakterna. Han refererar till James C. Scott som skrivit en bok med namnet "The Art of Not Being Governed: An Anarchist History of Upland Southeast Asia", 2009. Scott inledde med denna boken en större diskussion om samhällen som mer eller mindre organiserat sig för att undvika att bli styrda av en centralmakt. Scott är mest känd för boken "Against the Grain" från 2017.

Scott använder det geografiska begreppet "Zomia" för de områden som bebotts av dessa folk. Det finns ett annat begrepp "Southeast Asian Massif" som har en överlappande betydelse av "höglänta områden", dvs områden mer än 300 meter över havsytan. Zomia är ett begrepp skapat från "zomi" som är ett ord i tibeto-burmanska språk för det som på engelska ofta kallas "hill people".

Söker man på bilder av kartor över Zomia får man se flera olika tolkningar av vad som ingår i området, men klart är att det sträcker sig ganska långt in mot östra Indien och Nepal också. Svårigheterna med att sammanfatta dessa olika folks historia är stora. Varje plats har sin egen "mikrohistoria". 

Jag hittar ännu mer dramatiska rubriker när jag söker på detta tema, typ "Dödar högländerna staterna?"! 

Arnason har skrivit böcker ihop med Björn Wittrock, en professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, numera emeritus. En titel är "Axial Civilizations and World History". Wittrock har skrivit kapitel 8 i Cambridge World History volym 5. Likt Arnason fokuserar han på imperier, men använder sig även av begreppet "ecumenes" som jag uppfattar beskriver det kulturella arvet från civilisationerna,  religiöst och språkligt. Det gamla grekiska ordet "ekumen" syftade på de den beboeliga jorden och har sedan fått olika betydelser. Med Wittrocks språkbruk blir då det expanderande hinduiska och buddhistiska inflytandet i Sydostasien, kopplat till språket sankskrit, ett ekumen. Men utan ett politiskt centrum eller försök till central styrning som till exempel de ekumen som Kina eller den kristna och islamiska världen gav prov på. Han noterar att alla dessa ekumen (var sig de var imperier eller inte) påverkades kraftigt av de olika lokala miljöerna där de befann sig och kom att under perioden 900-1300 e.K. omorienteras kraftigt. Wittrock använder ett roligt ord för detta kopplat till att det dominerande språket förlorade i betydelse gentemot lokala språk, han kallar det vernakularisering.

Men med det noterat, här följer en lista på några av de riken som ritas ut på kartorna.

Khmer-riket, 802-1431, huvudstad Angkor, som mäktigast kring1220. Därefter ny centralort Phnom Penh.

Cham-riket, ca 400 - 1471, därefter vassalstat som upphör 1832. Som mäktigast kring 1180.

Dai Viet, 968-1804, utom 1400-1427 då Mingdynastin hade kontroll över området.  Åtta dynastier varav Ly (1009-1226) och Tran 1225-1400. Tran besegrar mongolerna 1288.

Auythayua-riket 1351-1767 (Siam), som mäktigast ca 1450. Vasallstat från 1569 men åter regional stormakt från 1593.  1782 grundas Bangkok officiellt.

Pagan-riket till 1297, sedan mongolisk invasion och ny stabilare stat med Toungoo-dynastin, 1510-1752, som mäktigast kring 1565.

Lan Xang (1353-1707), senare Luang Prabang, som blir Laos. Mäktigast kring 1500-1550.

Hiran-riket (638-1292) som följdes av Lan Na-riket, eller Lanna-riket (1292-1775), med under perioder Chiang Mai som huvudstad, norra Tai.

Haripunjaya (629-1292), ett rike styrt av Mon-folk. Med huvudstaden Lamphun. Blev erövrade av Lanna-riket 1292.

Sukhotai-riket, ett tai-rike (1238-1438), som mest stabilt kring 1280.

Det finns mera namn, t.ex. Hanthawaddy med Pegu som huvudstad (mon-folk) och Ava-riket i norr och Arakan i väster i det som idag är Burma/Myanmar.

Ref: https://www.worldhistorymaps.info/medieval/1300-ad/

Champa

 Jag skrev om Cham-folket i inlägg 24 mars 2011. Khmer-riket var vad jag förstår en centraliserad högkultur baserad på rik avkastning från jordbruksproduktion och slaveri. Champa-riket hade en mer komplicerad roll, i sitt läge i det som idag är södra Vietnam. Champas malajo-polynesisk-talande folk hade goda sjöfararkunskaper. De hade tidigt en betydelsefull roll i kontakterna med Java, Indien och Kina. Särskilt  utbytet med dynastierna i södra Indien, det som kallas indifieringen eller hinduiseringen av Sydostasien, tog fart tidigt här. Den äldsta inskriptionen på sanskrit i sydostasien har man hittat i Võ Canh vid Cái-floden, 20 mil söder om hamnen i Thi Nai (i dagens Qui Nhon). Thi Nai var Champas viktigaste hamn, nära där Vijaya kom att byggas. Dateringen är omtvistad men bör vara 400-tal och den visar på relationer med Gupta-riket i Indien. Bara något äldre är den äldsta bevarade texten på cham-språket, Đông Yên Châu-inskriptionen.  Den hittades nära dagens Da Nang som är 30 mil norr om Vijaya, så inom dessa 50 mil längs kusten har vi chams gamla kärnområde. I närheten av Da Nang ligger Hoi An som är ett Unesco-arv intill naturreservatet Cu Lao Cham. En timmes resa därifrån ligger ännu ett Unesco-arv, My Son, som utgörs av tempelruiner från Champa-tiden. I detta område låg det som kanske kan kallas en första huvudstad för Champa, Simhapura.

  Pallava-dynastin, som jag skrev om 7 juli 2011, hade så goda kontakter med Champa att deras regentfamiljer etablerades sig där. En kung Nandivarman II växte upp i Champa och hämtades tillbaka till Kanchipuram som 13-åring när han råkade bli arvinge till tronen (han var regent i Pallava-dynastin 731-796). 

Tyvärr hittar jag inte lika bra filmer gjorda om Champa som om Angkor, så få tittartips i detta inlägg. Unesco lägger ut korta videos, (och dokumentären jag nämner nedan om Bani Cham är bra).  Berättelsen om striderna mellan Champa och Khmer-riket på 1100-talet finns med i några filmer, där Champa anfaller över den stora sjön Tonle Sap upp mot Angkor. Den märkliga historien om Jayavarman VII kan utgöra stoff för sådant, även om mycket är oklart. Han levde ca. 1128-ca. 1218 och var regent i Khmer-riket från 1181. Under hans regeringstid byggdes Bayon-templet i Angkor Thom och han införde mahayana buddhism i Angkor. Han växte upp i Champa, då hans fiender hade makten i Angkor, men blev sedan den som befriade Khmer-riket efter Champas ockupation på 1170-talet. Angkor kom att ockupera Champa men sedan vände det hela. Under trycket från den framväxande makten Dai Viet valde Angkor att släppa kontrollen över Champa.  En viss Jaya Paramesvaravarman som växt upp i Angkor, men var barnbarn till den störtade Champakungen, ledde återupprättandet av Champa och blev regent där 1220-1254. Huvudstaden hette Vijaya, ett ord på sanskrit vi lärt oss betyder segrare. Jaya och Vijaya är två väktare som skyddar ingången till Vishnus heliga tempel.

Mycket finns att vakta mot. Först fortsatta anfall från DaiViet kring 1252. Makt-kulturen förändras, relationerna med Indien avtog och den sista inskriptionen på sanskrit är från 1253. Sen kommer mongolerna som erövrat Kina och anfaller i omgångar från 1283 till 1285. Fortsatta krig med Vietnam 1367 och framåt. 1471 förlorar man rejält och blir en vassalstat. Champa krymper sedan sakta till att rike slutligen helt upphör 1832 och den siste kungen avrättas 1835.

Under hela denna tid utgöra Champa en del av handeln på havet. Islam får inflytande på grund av detta, muslimska handelsmän etablerar sig här. Religösa beteckningar på olika inriktningar är Bani Cham för muslimer (dock en väldigt unik tolkning av islam) och Cham Ahiér (eller Cham Balamon som de kallas av vietnameserna) för anhängare till hinduism.

Man har alltså genom århundraden upprätthålligt denna statsbildning, och kunnat bedriva handel (och piratverksamhet) på havet. Men har anpassat sig till olika religioner som etablerats inom området. Men man har hela tiden hamnat i konfliker som till slut gjort att statsbildningen upphört. Och även efter det, t.ex. under Pol Pot utsattes cham för massmord och kulturutrotning. Idag är de en liten minoritet i Vietnam och Kambodja.

Jag hittar inga bra paralleller och sådana ger kanske bara felaktiga associationer. Jag provar i alla fall. Gotland var en viktig plats för handeln på Östersjön och gutarna utsattes för brutal behandling både av svenskar och danskar, som kung Birgers angrepp 1313 och  Valdemar Atterdags anfall 1361. Gutarna blev tvungna att låta sig inlämmas i grannarnas statsbildning. Andra makter runt Östersjön är ännu svårare att spåra idag, ta bara våra vänner venderna. Vendland blev Pommern och kvar av venderna idag är bara några kasjuber och sorber. Men dessa, liksom gutarna, hade aldrig en statsbildning av samma styrka som Champa. 

 Kungariket Aragonien (med furstendömet Katalonien) däremot var ett starkt rike, det hade stor betydelse för handeln på Medelhavet under en period. Men kungariket giftes in i det som blev Spanien. Katalanerna har klarat sig relativt bra, även om vissa av dem fortsätter kämpa för en egen statsbildning.

Ett annat exempel:  Sogderna hade stor betydelse för handeln i Centralasien. Men efter att Tang-Kina började förfölja dem och andra krafter tog över handeln samt arabiska och persiska blev viktiga kulturspråk, utplånades de som kultur. 

klimatet igen

På nyheterna att värmerekorden fortsätter att noteras. Omfattande skogsbränder i Chile, kring Viña del Mar och Valparaiso. Tidningar i Chile rapporterar att det har hittats fyra platser där elden började samtidigt, dvs det kan ha varit anlagt, men vissa tidningar klargör att värmen, torkan och samhällets oförmåga att förebygga spridningen av elden är det som gjort att bränderna blivit så farliga.

Kartorna som Copernicus visar är dramatiska, och kurvan över temperaturavvikelsen 2023 vid markytan är mycket tydlig.

 https://climate.copernicus.eu/global-climate-highlights-2023

Det finns även en rapport som försöker förutse klimatet januari- april 2024. Den görs av WMO: file:///C:/Users/Kare/Downloads/GSCU_FMA2024_update.pdf

På grund av att vi befinner oss i en El Niño-situation i havet utanför Chile kommer värmerekorden att fortsätta under våren 2024 på de områden som påverkas mest av den. Skandinavien ser ut att påverkas minst vad jag kan se av kartorna, vilket väl är rimligt, vi är långt från Chile. Men nästan hela världen är varmare än normalt, med norra Nordamerika som mest avvikande. Onormalt hög nederbörd förutspås främst för Sydostasiens övärld och Oceanien norr om Australien.

Climate Tracker uppdaterades 6 feb 2024 vad gäller EU. EU går bakåt i sina policymål och nationella mål (NDC targets). Kina har gått från dåligt till sämre i ny värdering november 2023, Indien har förbättrat sina mål från usla till i högsta grad otillräckliga. USA ligger bättre till än EU med Climate Trackers sätt att mäta utifrån mål som sätts upp. Med detta vis att redovisa läget får Norge ett relativt bättre betyg för sina mål än EU, men Norges utvärdering har inte uppdaterats sen december 2022. Och man undrar, Norge? Bhutan och Costa Rica är exempel på länder med nästan acceptabelt som betyg.

Anm 2025-01-11: Copernicus återkommer med sina rapporter. Medelvärdet för året 2024 gick över 1,5 grad, det har rapporterats i alla nyheter. Årets olika klimatrelaterade katastrofer redovisas också och just nu pågår stora bränder runt Los Angeles. Kurvan över löpande medelvärde visar att 2024 ovanpå den temperaturökning som ligger i trenden låg en pluseffekt på 0,23 grader. Scrolla ner till "How unusal was 2024?". Trenden ligger på plus 0,2 grader per cirka 10 år.

Angkor

Angkor var en enorm stad år 1220, huvudstaden i ett imperium som wikipedia daterar till mellan år 802 och 1431. Det varade mer än 600 år vilket är en lång stormaktstid. Angkor nämns rätt kortfattat i de globalhistoriska sammanfattningar jag har, det beror kanske på att vissa samtida imperier var större och att Angkor-riket försvann helt och hållet. 

Staden Angkor övergavs till djungeln när khmererna angreps av Siam på 1400-talet. Siam (Auythaya-riket, 1351-1767) var det som blev grunden till dagens Thailand. Årtalsangivelserna för start och slut är hämtade från inskriptioner i templens väggar. Det var säkert mer utdragna processer än vad de exakta årtalen anger. Att man helt blev tvungna att överge området kan ha berott på att minskade skatteintäkter gjorde det omöjligt att återuppbygga bevattningssystemet när det utsattes för varierande år av torka och översvämningar. Man var väldigt beroende av det för odlingen av ris. Idag kallas imperiet för Khmer-riket eller Angkor-imperiet men då kallades det Kambuja.

Mest berömda är de centrala templen, det hinduiska Angkor Vat och det buddhistiska Bayon som låg i mitten av Angkor Thom som var "City" i en stad som hade lika stor utbredning som dagens New York. Angkor Vat kan ha haft föregångare från 800-talet men byggnadstiden till det stora templet anses vara första halvan av 1100-talet. Efter Champas angrepp som förstörde den gamla huvudstaden byggdes Angkor Thom från sent 1100-tal. Angkor Thom betyder bara "Stad Stor". Även Angkor Vat byggdes på, och fick mahayana buddhistiska inslag. Först senare kom theravada buddhism att påverka landet.

Angkor Thom är 900 hektar stort. Intilliggande vattenreservoaren West Baray är på 1650 hektar. Jämför till exempel Arlandas flygplatsområde som är på 1200 hektar.

Som introduktion till Angkor kan man se filmer som finns på YouTube. Ex. "Angkor Wat: The ancient mystery of Cambodias Lost Capital". Timeline.  Med lite jobbigare kommentatorsröst och väldigt arkitekturinriktat och med några fler kambodjaner som får berätta i filmen; "Angkor Wat, The Ancient Chronicals of Cambodias Stone Giant". 2020.

SVT Play visar en annan av dessa filmer: Ankor Wat, från 2022. Kan ses till 31 mars 2025.

Jag brukar inte hänvisa till filmer men det är kul att se de digitala animeringarna av den storslagna arkitekturen. Intressant är att Angkor Vat bygges på en plattform av sand som hålls ständigt fuktig. Som den som byggt sandslott på stranden vet så är blöt sand rätt stabil. Khmer-riket nådde sin makt bland annat på grund av deras förmåga att reglera vatten, så det passar att deras tempel byggdes på våt sand.

Men när man ser dessa enorma monument så måste man minnas alla de människor som slet för att genomföra de gudalika kungarnas projekt. Och tänka på de folk som bodde i skogarna på höjderna runtomkring som försökte upprätthålla sina traditioner i imperiets utkanter.

Den moderna historien i regionen innehåller mycket lidande, Vietnamkriget, Pol Pots mördarregim, diktaturen i Burma (Myanmar), och annat. Kanske den tidiga historien innebar liknande elände, svårt att veta när källorna enbart är propagandainskriptioner i tempel. Klart är att krig, uppror och inbördeskrig förekom. Och slaveri, till stor del baserat på krigsfångar. Däremot infördes inte kastsystemet.

Och det var ett komplext kulturellt utbyte. Det sydostasiatiska fastlandet kallades Indokina av kolonialmakten Frankrike. Så mycket betonades de angränsande kulturerna och deras inflytande. Men det är uppenbart att det fanns ett antal mycket starka traditioner i området. 

Rikedomen av språk i regionen är en ledtråd. Mon och khmer är distinkt olika språk, medan thai och lao verkar stå närmare varann, ungefär som svenska och norska. 

Utöver dessa finns en rad mindre språk, i dagens Kambodja till exempel bunong, jarai, tompuon och kreung. Dessa tillhör en språkgrupp som heter bahnaric men i sin tur har de påverkats olika, jarai mer av cham än de andra. Till en annan språkgrupp, katuic,hör språk som kuy.  Det går säkert att fortsätta att räkna upp hundratals sådana lokala språk som när man googlar på dem har sin egen historia att berätta.

Cham tillhör de austronesiska språken, likt de malaj-språk som spreds över haven i Polynesien och hela vägen till Madagaskar. Cham talas idag i två dialekter, en västlig i Kambodja och en östlig i Vietnam. Chamriket var Khmer-rikets viktigaste konkurrent fram till 1200-talet. 

På öarna är variationen av austronesiska språk ännu större, idag har Filippinerna över 70 språk, Indonesien över 200 och Nya Guinea och Melanesien över tusen språk.

De språk som talas i nutida fastlands-Sydostasien indelas i fyra huvudspråkgrupper,  tibeto-burmanska och de tre austroasiatiska språkgrupperna mon-khmer (där det största språket är vietnamesiska), tai-kadai (som inkluderar lao), och hmong-mien. 

Dessa språk påverkade varann och av omgivande influenser. Mon och khmer påverkades mest av sanskrit medan thai lånade in ord från kinesiska. Men khmer och thai använder liknande skriftsystem. Det är ett abugida alfabet baserat på pallava-skrift. Den äldsta bevarade inskriften på khmer är från 600-talet.

Sammantaget får man en bild av en centraliserad stat, Angkor Thom, med ett omkringliggande mycket strukturerat område bebott av khmerer i den stora staden Angkor ("vattenstaden"), och runt det ett mycket stort inflytelse-område där man i varierande grad kontrollerade och beskattade olika folk och vassalstater. 

Bilder och mycket annat från Angkor finns dokumenterat i Angkordatabase. 

Städers storlek, Angkor år 1220

 Jag skrev ett inlägg om städers storlek år 1150 för länge sedan. Den största staden då var Hangzhou, Songdynastins södra huvudstad, även om jag ville visa att det fanns en teoretisk möjlighet att Merv hade kunnat vara störst en liten tid. Då räknade jag på en storlek kring 200 000 invånares som mest, dvs just år 1150 fanns inga riktigt stora städer. I uppräkning från öster till väster var dessa på listan: Angkor i Khmer-riket, Polonnaruwa på Sri Lanka, Patan i Gujarat, fatimidernas Kairo, Bagdad med kalif al-Nasir, Konstantinopel och Fès, almohadernas religiösa centrum. 

Gör man ett försök till uppskattning för 1220 så står klart att "stor-Angkor" hade växt sen 1150. Efter stridigheter med Champa på 1170-talet så etablerades khmerernas imperium med full kraft och Angkor Thom är dess huvudstad. Nya studier visar att det bodde 700-900 000 invånare i hela området.

Bortsett från Hangzhou som kanske låg på 400 000 - 600 000 invånare tror jag att ingen av de övriga städerna på listan kan visa på en större ökning från 1150 till 1220. Som jag skrev om i december 2023 rörande Sri Lanka så fick de flytta sin huvudstad 1215. Patan led av att ghuriderna expanderade från norr och Delhisultanatet ökade i betydelse. Fatimiderna föll 1171 och Damaskus växte i betydelse på bekostnad av Kairo. Bagdad skövlades av mongolerna 1258 men hade stor betydelse fram till dess, kan ha växt något mellan 1150 och 1220. Konstantinopel skövlades av korsfarare 1204. Möjligen växte Fès i betydelse, almohaderna tappade fotfäste i Spanien och det kan ha gynnat Fès. Staden blev sedan huvudstad för den marinidiska dynastin år 1244. Enligt olika tabeller är dock alltid Kairo större än Fès.

Hangzhou är störst i Kina och döljer möjligen i statistiken att även de stora hamnstäderna i söder är stora: vi denna tid främst Quanzhou, (Zaiton) men även Fuzhou och Guangzhou (Kanton). Janet L. Abu-Lughod nämner Hangchow (som hon stavar det) som världens största stad fram till att London blir störst på 1800-talet, men i en fotnot skriver hon att hon hellre skulle ha skrivit om hur Zayton var organiserat men det fanns för få källor att utgå ifrån. 

Nya kandidater som börjat växa till större städer 1220 kan vara Bagan (i riket Bagan/Pagan), Delhi, Kataka (Cuttack) i Orissa vars östra Ganga-dynasti gynnades av samarbete med Cholas, (innan  Vijayanagar senare blir södra Indiens största stad) och Paris i Europa, Gyllene Hordens Saraj vid Volga och Tenayuca i Mexico, (10 km nordväst om centrala Mexico city). Källa: https://irows.ucr.edu/cd/appendices/worregs/worregsapp.htm (I denna källa är Beijing störst staden i världen från 1600 tills London tar över). Se även https://www.nature.com/articles/sdata201634

Angkor har gemensamt med det gamla Merv och Saraj att dessa städer övergavs helt. De flesta städer jag tar upp har haft en nyckelroll som handelsplatser med lägen som gör att även om den politiska kulturen växlat så har de fortsatt ha stor betydelse. Det bygger också på att de har ett omland som kan försörja staden med vatten, mat och folk. Reglering av vatten hade stor betydelse för Angkor.

 Det finns många frågor här kring vad stadsbildningar betyder. Angkor är ett mycket spännande fall. Angkor Thom etablerades som huvudstad inom det mycket större området Angkor vars mest kända tempel är det äldre Angkor Wat. Tyvärr finns inte så många källor att gå på. Det är de arkeologiska utgrävningarna, med ett antal inskriptioner. Inskriptioner på vers skrivna på sanskrit som berättar om kungar och andra makthavare, och inskriptioner på khmer på prosa om annat, som antalet slavar per tempel. Givetvis skrevs på rispapper, skinn eller andra material, som inte finns kvar. Det finns en bevarad reseskildring av en kines, Zhou Daguan, som var i Angkor 1296-1297 på uppdrag av Temur Khan. Se wikipedia "The Customs of Cambodia". Angkors höjdpunkt var just kring år 1220. Den stad som Zhou Daguan beskrev befann sig i den långsamma nedgång som blev definitiv på 1400-talet då Khmer-hovet flyttade till Phnom Penh.

Städernas betydelse som en del av det framväxande handelsnätverken i perioden 1000-1300 e.Kr nämns i David Christians "Maps of Time" (sid 368) med just Janet Abu-Lughod som en av referenserna. Så detta får plats i denna introduktion till "Big History". En siffra finns på att 10 procent av befolkningen i Södra Song skulle ha bott i städer. Kina var den tidens mest urbaniserade område. För Europa så uppges att antalet städer med en befolkning över 20000 invånare ökade från 43 till 103. (Ref. Paul Bairoch, "Cities and Economic Development", 1988). I denna trend framstår Angkor som en central plats mellan Kina och Indien.

Mot Sumatra

 Från Sri Lanka tänker jag att resan år 1220 kunde gå vidare med buddhistiska handelsmän till khmerernas rike. Angkor var huvudområdet i ett stort imperium som dominerat Sydostasien från 800-talet och deras mäktigaste härskare hade övergått från hinduism till buddhism vid denna tid. Resan går via Sumatra och Temasek på Malackas sydspets till Oc Eo nära Mekong-deltat och sedan uppför floden.

Buddhistiska samhällen hade funnits i området tidigare, främst kopplade till folkgruppen Mon (t.ex. Dvaravati och Harapunchai). Buddhistiska lärda byggde upp ett munkväsende som understödde bildningsresande. Stewart Gordon skriver i "When Asia was the World" att buddhisterna skapade ett elitstött system för resor och studier som sedan inspirerade till liknande upplägg inom den islamska världen. I en fotnot (sid 103) står att även inom den judiska gruppen fanns en sådan tradition av resande lärda. De var inte missionerande på samma vis.

Det buddhistiska munkväsendet växte först fram i Indien men från 300 f.Kr spred det sig både norrut till Centralasien och sedan Kina och söderut till Sydostasien. Den ikoniska buddhistiska resenären var den kinesiske munken Xuanzang (602-664 e. Kr) men han nådde inte fram till Sri Lanka, han var i Nalanda många år och gjorde också en resa ner till de områden som idag är Tamil Nadu. 

Munken Shin Uttarajiva (död 1191) var en sådan resenär. Han bidrog till att den mer ortodoxa theravada buddhism som fått namn efter de religiösa centrum som kallas mahavihara spreds från Sri Lanka till det som är dagens Myanmar/Burma. Utöver de grundläggande texterna som kallas tipitaka eller Pali- kanonen, skrev en munk Buddhagosa på 400-talet e.Kr texter som Visuddhimagga som utgör grund för denna skola. Totalt blir det 40-55 volymer av böcker, eller ca 80 000 sidor, beroende på hur mycket som tas med av senare tillägg. Detta skrevs ner för första gången på Sri Lanka och det kan vara en bidragande förklaring till att mahaviharat i Anuradhapura fick sådan betydelse.

En resväg skulle alltså ha kunnat vara längs kusten i Bengaliska bukten. Den viktigaste hamnen här, Chittagong, låg under styre av en hinduisk dynasti, så istället hade målet varit Thaton. Dess hamn låg vid denna tid i Pagan-riket som varit buddhistiskt sen 1000-talet. År 1220 hade Pagan-rikets storhetstid börjat passera, riket var betydelsefullt åren 1050-1250. Pagan stavas också Bagan, t.ex. av Unesco. Se videon, tempelområdet är en magnifik syn.

Men om vindarna tillät kunde man åka raka vägen över till Sumatra eller Malackahalvön (Kedah, för mer info om Kedahs arkeologi, sök på Bujang Valley, se även Kalah-bar). Rekommenderad avresa var i september. På Sumatra och områden däromkring hade det betydande riket Srivijaya varit ett buddhistiska centrum mellan 670 och 1025. Sedan attackerades de av Chola-dynastin i en för indiska dynastier ovanligt aggressiv manöver under 20 års tid och historien därefter blir splittrad. En Mauli-dynasti nämns, lokalt kring floden Batang Hari i söder. Rimligen var nordspetsen av ön (Aceh) alltid betydelsefull för sjöfarare. Namnet Pasai står på kartor men kan syfta på det senare islamiska riket som etablerades där, troligen på 1260-talet. Perlak hette det tidigaste sultanatet som fanns redan från 900-talet och notering kan hittas att det slogs ihop med Samudera Pasai. 

Srivijaya (skrivs normalt inte Sri Vijaya, vijaya betyder "segerrik") räknas som en tallassokrati och hade stor betydelse för uppbyggandet av ett nätverk av kontakter i regionen. Srivijaya var det största buddhistiska rike som funnits i det som idag är Indonesien. Huvudorten Palembang är idag den näst största staden på Sumatra. Få större arkeologiska efterlämningar finns att se där. Janet L. Abu-Lughod skriver att inget visar tydligare på det efemära i historien än att besöka denna typ av plats som en gång dominerade världshandelssystemet. Hon menar att det alltid kommer att finnas en plats vid Malacka-sundet som är en nyckelpunkt för världshandel men att ingen särskild plats är mer lämpad än någon annan, just nu är det Singapore som är på första plats. Abu-Lughod finner bristen på monumental indisk arkitektur runt Palembang och Jambi problematisk, och hon noterar att det råder stor oenighet kring vad Srivijaya var för typ av organisation. Srivijaya är inte ett namn på en dynasti, utan styrdes i perioder av olika dynastier, rimligen enligt den mandala-princip som jag skrev om i inlägg 1 april 2011. 

Istället är Borobodur på ön Java den mäktigaste sevärdheten. Se även till exempel Prambanan tempel-området. Även de äldsta buddhistiska strukturerna har hittats på Java, de är från ca. 500 e.Kr. Det var inte theravada buddhism som dominerade här utan mahayana. 

Under sin mäktigaste tid kontrollerade Srivijaya hamnar från Kerah till Mekongdeltats mynning. Nakhon Si Thammarat var en viktig hamn i det som idag är en provins med samma namn i södra Thailand. Där ligger ett tempel som kan bli ett Unesco-arv, en stupa i stil med de som byggdes på Sri Lanka. 

Hela denna process när hinduism och buddhism i olika varianter sprids i Sydostasien tog jag upp i ett inlägg 26 april 2011. Där nämner jag begreppet "indifiering". Jag vet inte hur meningsfullt det är att sätta en etikett på denna process. I "Big History" av David Christian refereras till Lynda Shaffer som kallar detta för "southernization" vilket jag uppfattar som ett sätt att visa att man vill sätta det i relation till den mängd av processer man kallar "westernization". Klart är att både tekniska och sociala fenomen som uppstod i Indien spreds i regionen. Ett annat vis att sätta etikett på detta är att skapa en period. Det kan vara bättre om man vill beskriva processer som mera dubbelriktade. Klart är att t.ex. buddhismen påverkades mycket av de tankesystem som redan fanns på de olika platser där den etablerades. Men jag hejdar mig här innan detta inlägg blir alldeles för rörigt. 

Anm 2024-01-06: Måste bara lägga till att den Kalinga Magha som jag nämnde i förra inlägget som grundare av Jaffna-riket på norra Sri Lanka också omnämns som regent under en period för riket Tambralinga som hade huvudorter i Nakhon Si Thammarat (som står som Ligor på vissa kartor) och Sathingpra nära dagens Songkla. Tambralinga var en lydstat under Srivijaya, sedan under Pagan och Sri Lanka, men från 1230 ska riket varit självständigt. Sathingpra var betydelsefull i handeln med främst Quanzhou i Kina.

Anm 2024-01-20: jag hittade en eazyzoom-karta baserad på wikipedia-information med karta kallad 11-12th Century Trade Routs. Den är gjord av Martin Månsson och är nog den bästa kartan hittills som jag hittat över detta.