Eftersom jag använt begreppen tillväxtfällan och teknikfällan i relation till begreppet våldsfällan, så måste jag visa att jag inte här blandar begreppet "fälla" på ett ologiskt vis. Denna invändning drabbar mig rätt hårt eftersom den underförstår att jag har en logiskt underbyggd teori för begreppen tillväxtfällan och teknikfällan. Det har jag inte tid och möjlighet att ta fram, så det kommer jag inte att kunna visa. Jag får nöja mig med några funderingar. Vad betyder egentligen ordet "fälla"? Gör jag mig skyldig till att blanda ihop äpplen och päron?
Begreppet våldsfällan har en teoretisk underbyggnad. Det är ett etablerat begrepp som byggts upp över tid främst av dem jag refererar till i tidigare inlägg, North, Wallis och Weingast. I en publikation från 2009 redogör de för den naturliga statens logik utan att direkt använda begreppet våldsfällan. Om jag förstår rätt skapade de senare begreppet violence trap för att sätta det i relation till andra teoriers användning av begreppet fattigdomsfälla, poverty trap.
Fattigdomsfälla är en typ av fälla som, i olika varianter, går ut på att har man inte tillräckligt mycket kapital från början så är det svårt att skaffa sig mera kapital. En sådan teori motiverar olika typer av kapitalöverföringar för att lösa problem men har svårt att förklara varför det extra kapitalet (om det så är resurser eller försök att överföra socialt kapital) inte skapar långsiktig tillväxt i en naturlig stat på det vis som det gör i ett modernt open access samhälle.
En fälla i denna typ av teorier är att ett samhälle fångas i en suboptimal institutionell jämvikt. Att våldsfällan som begrepp inte fått större genomslag kan man undra över, men antagligen är det för att den är svår att omsätta till en användbar policy eftersom den inte erbjuder någon enkel lösning.
Fälla är ett begrepp som är grundläggande inom både systemteori och spelteori. Det finns många sorters fällor så fältet är ganska öppet för att hitta på namn. Jag tror inte tillväxtfällan och teknikfällan är några nya typer av fällor, utan det enda jag gjort är att namnge dem i relation till våldsfällan.
Tillväxtfällan är en variant på allmänningens tragedi. Om allmänningen vore en oändlig resurs skulle det inte vara någon tragedi. Skillnaden är att i allmänningens tragedi så är problemet att ingen äger allmänningen så en lösning är att stycka upp den och låta var och en sköta sin bit. I tillväxtfällan sitter ett antal aktörer redan på var sin bit men måste hela tiden utnyttja den så resurseffektivt som möjligt för att inte bli utkonkurrerade av dem som sitter på bitarna bredvid, givetvis med maximalt utnyttjande av de allmänningar som eventuellt återstår. I bägge fallen krävs någon form av gemensamt fastställda normer och regler för att lösa ut fällan.
Sammanfattningsvis, våldsfällan och tillväxtfällan är olika begrepp rent logiskt, olika som äpplen och päron. Det ena är en negativ feedback, det andra är en positiv feedback som möter en restriktion. Men de tillhör samma klass av begrepp, "fällor", ungefär som att äpplen och päron båda är frukt.
Själva fenomenet att resurser kan vara begränsade kallas "limits of growth" eller i en modern variant, planetära gränsvärden. Malthus gamla fälla är kanske den mest kända formuleringen. Men tillväxtfällans poäng är främst att själva samhällsordningen är fångad i sin tillväxt, den kan inte existera utan den. Att bevisa att det är så i en ekonomisk-politisk teori är inte självklart enkelt. Det måste visas att den "suboptimala institutionella jämvikten" är att den positiva feedbacken av tillväxt är nödvändig för organisationernas existens. Men om ett delsystem hamnar i en förstärkande loop som inte gynnar hela systemet är det en suboptimering. Tillväxt som skapar välfärd är bra. Fällan består i att tillväxten är ett villkor för samhällsordningen och inte går att reglera i ett läge där reglering krävs för att hela systemet ska fungera optimalt.
I ett demokratiskt samhälle är det ytterst valet av styrande som ska till för att komma ur fällan, styrande som kan sätta ett regelverk som anpassar tillväxten till planetära gränsvärden. Och de "styrande" måste ha tillräcklig legmitimitet inom mäktiga grupper för att kunna styra. Det liknar våldsfällan så till vida att ett flertal maktspelare måste övertygas om att flertalet tjänar på förändrade spelregler.
Det brinner i Kalifornien och Oregon i USA och i Amazonas och Paraná i Brasilien. Pantanal i Paraná är ett gigantiskt våtland som inte brukar brinna. Bränderna i Paraná är fyra gånger så stora som de i Kalifornien. Sådana händelser kan ses som symtom på ett förändrat klimat och ändrad markanvändning. Våldsfällan orsakar mängder av negativa symtom och i sådana samhällen saknas en fungerande demokratisk mekanism för att lösa dem. Brasilien befinner sig i våldsfällan och måste ta sig ur den för att komma vidare. Alla viktiga spelare ska tro att de tjänar på en förändring, inklusive de stora jordägarna. Latinamerikas historia och maktförhållanden gör uppgiften svår.
USA och Sverige befinner sig i tillväxtfällan. I teorin borde tillväxtfällan ha högre sannolikhet för att kunna lösas, genom demokratisk styrning, men tidsbristen gör det svårt. Även här ska spelpjäserna falla på plats. Och löser vi inte tillväxtfällan är det troligt att många samhällen ramlar tillbaka in i våldsfällan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar