För tekniska lösningar ger begreppet spårbundenhet (eller stigberoende, "path dependence") en bra bild, både av hur vi bygger in oss i lösningar och hur dessa lösningar är beroende av och påverkar den miljö som spåret eller stigen går fram genom.
Lyfter man upp begreppet till hur beslutsfattande sker i olika typer av organisationer blir bildspråket mer komplicerat. Douglass North påpekar att det inte är olika tekniska lösningar som konkurrerar med varandra, det är konkurrens mellan organisationer som står för de olika teknikerna. Det kan illustreras av P1s program om uppfinnaren Waldemar Jungner och hans laddningsbara batteri, som kunde lagt grunden för en elbilsindustri redan vid 1900-talets början. Den direkta konkurrensen för batteri-verksamheten var en kostsam patentstrid men för elbilen var konkurrensen hela den framväxande fossilt baserade bil- och olje-industrin.
För en mer komplex organisation blir bilden av ett utlagt spår inte så talande. Istället får man tänka på hela trafiksystemet, med gångtrafikanter och olika fordon, och med trafikregler och mer outtalade normer om hur man beter sig i trafiken. Jämför spelteorins exempel om två spelare som regelbundet möts och snart fastställer om det är höger eller vänster-trafik som ska gälla. (En Nash-jämvikt eller evolutionärt stabil strategi).
Det går att skapa andra bilder av hur komplexa system låses fast vid och måste bygga vidare på vissa lösningar av historiska skäl. Man kan se det som lokala minimum i en jämviktslära, eller inlåsningar, eller inlärda vanor. Jag har i några inlägg skrivit om "Deep history" som särskilt betonar hur olika "spår" finns kvar över lång tid.
Jag har försökt använda ordet "infrapolitik", kanske kan man säga att det infrapolitik avser är den spårbundenhet som finns i samhället och hur den förändras över tid? Men ordet infrapolitik ger inte samma känsla av tröghet i systemet och inte heller någon bild av de ständiga anpassningar som krävs för att man ska hålla sig kvar på spåret.
Jag går vidare för att se på frågan om hur de sociocentriska relationer som bygger upp de samhällen jag beskrivit förhåller sig till det moderna samhällets infrapolitik.
Utbyten eller interaktioner mellan aktörer kan vara personliga direkta relationer mellan människor som upprepat träffar varandra. Här fungerar folkteoremet som en modell för att samarbete uppstår, samarbete som bildar samhällen. Lägg till att miljön påverkar situationen.
Som en annan ytterlighet finns de utbyten som är helt opersonliga abstrakta eller "tekniska" relationer mellan aktörer som kan vara människor som uppfyller legalt definierade roller, juridiska personer eller rent tekniska utbyten mellan IT-system. Minns att även dessa typer av utbyten är beroende av den natur/miljö som de befinner sig i, även om det förnekas av moderna nationalekonomi., som betraktar sådant som externaliteter. Vilket följer av deras ideal-modell. Mats Bladh noterar med viss förvåning hur svårt det är att ens inlämma historia som en del av den nationalekonomiska modellen.
Jag har använt termen "sociocentrisk" för de samhällen där aktörers relationer bestäms av samhället, och individerna sätter den grupp de tillhör framför sina egna behov. Inom psykologi skulle motsatsen vara "egocentrisk". Inom samhällsstudier skulle man kunna titta på ett vidare aktörsbegrepp, där olika typer av organisationer också beter sig "sociocentriskt" i relation till andra aktörer. För att skapa förutsägbarhet i dessa relationer måste då alla individer uppföra sig enligt de normer som gäller inom och mellan grupperna. Reslutatet blir konservativa institutioner som familjer, klaner, skrån, städer med stadsrättigheter, kungadömen osv. Personer är inte utbytbara i sådana relationer. Man måste uppfylla sin roll. Det är svårt att byta roll, man föds in i den. Sanktionen om man bryter mot normerna kan vara uteslutning ur gruppen. Man blir fredlös eller fängslad, och straffet kan utmätas av den som har förmågan. Det mesta jag skrivit om 600-tal och 1200-tal försigår i sådana samhällen, även om rättssystemet blev allt mer reglerat i de mer avancerade "civilisationer" som uppkom. I vissa texter är hela "civilisationer" aktörer i en sådan sociocentrisk betydelse, men det tycker jag låter märkligt. Aktörsbegreppet måste göras tydligare men det får vänta (se senare inlägg).
Infrapolitiken i sådana samhällen byggde i huvudsak på sociocentriska relationer. Spårbundenheten var omfattandet. Tänk ett trafiksystem där bara vissa personer fick åka i fordon, andra var tvungna att gå, att man ärvde sina möjligheter att färdas på vissa vägar, några torg var heliga och krävde vissa handlingar o.s.v.
Motsatsen till sociocentrisk är egocentrisk eller individualistisk. Man skulle kunna prova att säga att moderna institutioner är "egocentriska" men det låter märkligt. Liberal ideologi sätter visserligen individen framför kollektivet. Individen är medborgare i första hand, och inte definierad av sitt kön eller släkttillhörighet eller "civilisation" eller något sådant. Aktiebolaget är en basal aktör som normalt är en helt självisk institution, en aktör som måste maximera sin vinst till aktieägarna om inte annat syfte angetts i bolagsordningen. Så långt har denna typ av aktörer egocentriska relationer. Men de fria individerna och den fria marknaden skulle inte fungera om de inte var inbäddade i ett regelverk, som normalt utgörs av den moderna nationalstaten. Sanktioner är reglerade i lag, och alla aktörer är lika inför lagen. Straffet utmäts av staten. Detta framstår inte som "egocentriska relationer". Ett ord som används för denna del av det moderna samhället är byråkrati. Inom byråkratin är personer utbytbara, det är rollen som är det primära. Individen är fri att byta roll, men tar man på sig en roll förväntas man uppfylla den. I den meningen är en VD för ett företag också byråkrat. Libertianer och anarkister tror att byråkratin kan minimeras men den moderna utvecklingen talar snarast för att byråkratier i vid mening stärks.
Jag har tidigare skrivit om ordet "sociocentrisk" i samband med redogörelser för Jonathan Haidts teorier. Skillnaden i detta inlägg är att jag försöker betona att det handlar om relationer, inte etiketter på samhällen. I ett visst samhälle finns alltid både sociocentriska och den andra typen av "egocentriska" relationer. Ett ord som används för denna andra sorts relationer är kontrakt. Jämför tidigare inlägg om skillnad mellan status-samhälle och kontrakts-samhälle.
Eftersom ordet "sociocentrisk" kommer från en moralpsykologisk teori definieras begreppet utifrån enskildas moralbegrepp. Den individualistiska moralens främsta kriterium är att du är fri att göra vad du vill så länge du inte skadar andra. Till det kommer en omsorgsmoral. Men alla de moralregler som finns i de sociocentriska relationerna, som baserar sig på grupplojalitet, och respekt för auktoritet och helighet, spelar mindre roll. De "egocentriska" eller "icke-sociocentriska" relationerna på samhällsnivå beskrivs bäst av utilitarismen, och det är därför den välfungerande byråkratin ofta hänvisar till denna etiska teori. Men det som framstår som paradoxalt här är att de individcentrerade relationerna leder fram till opersonliga "kontraktsrelationer". Varför blir det så?
I en teoretisk modell uppstår "samhällskontraktet" mellan medborgare och stat ur ingenting, det är som att det går runt ett antal individer som kommer på att de måste skapa ett samhälle. I Rawls berömda tankeexperiment är det extremt opersonligt, du vet inte ens vem du själv är när du ska föreslå de kontrakt som du ska ingå i.
I praktiken har kontrakten uppstått undan för undan när de visat sig vara "bättre" än de sociocentriska relationerna. Förutsägbarheten i relationer har ökat, transaktionskonstnader har minskat och möjligheten att ingå kontrakt baserat på egna meriter har ökat möjligheten att rätt individ finns på rätt plats, samt stimulerat en ekonomiskt gynnsam konkurrens. "Kontrakt" i detta språkbruk är inte enbart samhällskontraktet mellan medborgare och stat utan alla relationer mellan aktörer som bygger på opersonliga överenskommelser är ett slags kontrakt.
Även orden "opersonligt" och "relationer" blir ord som behöver definieras i detta sammanhang. Ordet relation ska här förstås som varje typ av utbyte eller interaktion mellan aktörer. "Opersonliga" relationer är då de utbyten där aktörerna kan bytas ut men formerna för relationen kvarstår. Ordvalet här är hämtat från ekonomisk-politisk teori och jag tycker inte det är så lätt att få det att låta begripligt. Som exempel kan jag ta mitt eget arbete som tredjepartsrevisor. Jag kontrollerar att företag uppfyller en rad krav enligt olika lagar och standarder, och ger dem sedan rätt att meddela att de är kontrollerade enligt de reglerna så att andra företag som de har affärsrelationer med inte själva behöver försöka kontrollera allt detta.
Min roll som revisor ska vara opersonlig, jag får inte vara jävig och en annan revisor ska göra samma sak som jag, vi ska vara kalibrerade som om vi var tekniska instrument. Denna typ av verksamhet är relativt ny. Lloyds klassningssällskap för fartyg bildades 1834. Den första organisationen för ekonomisk revision (ICAS) fick ett officiellt erkännande i Skottland 1854. Föreningen Auktoriserade Revisorer i Sverige bildades 1923.
Den opersonliga byråkraten, ämbetsmannen, har en längre historia än så. Byråkraten som fenomen uppkom med skriftspråket om inte tidigare än så. Många av de lertavlor med kilskrift som hittats var templens bokföring. Fukuyama skriver (sid 359 i 2a delen av "Political Order") att de första byråkraterna i västeuropa rekryterades under medeltiden från de som då kallades jurister. Jag ska inte gräva mer i detta nu, det är många fler saker som ska till för att få opersonliga relationer på plats. Jag tog bara exemplet med revisorn för att visa på de nya typer av roller som krävs i ett samhälle med icke-sociocentriska relationer. Jag måste också tydliggöra att en byråkrati förväntas att förutsägbart leverera resultat men värdet av vad som uträttas beror på uppdraget. Det blir tragiska effekter om omänskliga uppdrag utförs av en byråkrati, en bra byråkrati måste sätta gränser för vad den är beredd att utföra.
Under olika former växte det fram opersonliga relationer som möjliggjorde att man kunde avvika från en del av de spår som reglerar de sociocentriska relationerna. Vad jag vill göra tydligt är att den ökade betydelsen hos alla de kontrakts-relationer som det moderna samhället består av på ett plan kan ses som att man tagit bort en massa låsningar och bromsmekanismer som fanns i samhällen med övervägande sociocentriska relationer, men att detta "fria" trafikssystem, där alla som förmår kapa åt sig ett fordon får köra vart de vill, samtidigt kräver en oberoende trafikpolis och trafikregler som gör att inte alla krockar. Och en annan sorts moralisk styrmekanism, som måste läras in. Den opersonliga moralen framstår ofta som onaturlig. Men när man väl lärt sig den nya rollen skapar det en ny spårbundenhet, vilket är lätt att inse när man studerar hur vi byråkrater beter oss.
Det är också så att i vissa sammanhang kör man fortfarande enligt de sociocentriska trafikreglerna, och gärna hyllar de "naturliga" moraliska styrmekanismerna. Diskussioner och konflikter pågår om vilka trafikregler som ska gälla och hur de ska kontrolleras. Många spår är det.
En ytterligare nivå av låsningar uppstår när olika aktörer som är spårbundna ska skapa nya samarbeten. Ofta måste man då anpassa sig till gamla lösningar som inte passar i den nya situationen. På P1 Vetenskapsradion hälsa (16 juni 2020, men det var en repris från december 2019) var det ett program som tog upp den biologiska analogin där evolutionära lösningar måste bygga på befintliga möjligheter, evolutionen tager vad man haver. Nobelpristagaren i medicin Peter Radcliff jämförde i programmet just med trafiksystem, där gamla vägar finns kvar och skapar till synes märkliga omvägar.
Naturens spårbundenhet är en aspekt som skapar en grund för våra relationer. Lika väl som att organisationer som väljer en viss teknisk lösning skapar ett spår så blir vår påverkan på naturen också ett spår som ligger kvar. När Sverker Sörlin skriver om infrapolitik i sin bok "Antropocen" är det tydligt att de spår som människans verksamhet nu skapar är av en enorm betydelse. Man kan tala om "ekocentriska relationer", men jag tycker inte det blir bra, jag vill inte definiera naturen som en aktör. Men klart är att både sociocentriska och icke-sociocentriska relationer måste finna former för att ta mycket större hänsyn till de ekologiska förutsättningarna som de bygger på.
Jag måste få citera Sverker Sörlin från Svenska Dagbladet 2015-11-21: "På samma sätt som vi inför vårt dagliga slit måste "tänka oss Sisyfos lycklig", som Camus sade, kanske vi inför vårt omilda famntag mot planeten "måste tänka oss antropocen verklig" och börja en ändring. Och precis som allt annat som är verkligt har antropocen också en politik. Denna politik har nätt och jämnt börjat men den kommer att prägla vårt nuvarande sekel."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar