6 februari 2016

Etapp 2 - från Sicilien till Bagdad år 1220

Från kejsar Fredriks Sicilianska rike hade det varit praktiskt att följa med skepp från republiken Pisa till Cypern. Men på Cypern styrde John av Ibelin, hertigen av Beirut, en ledande moståndare till Fredrik. Möjligen hade det ändå gått bra, det var ännu inte inbördeskrig, det (War of the Lombards) började 1228. Cypern var bas för det femte korståget från 1217, ett storskligt angrepp på det ayybidstyrda Egypten, så för vidare resa in i muslimska områden var det kanske ingen bra startpunkt.

I Damaskus satt en gren av det ayyubidiska styret (Al-Mu'azzam, Saladins brorson) som från 1218 till 1238 var relativt oberoende från sultanen al-Kamil i Egypten. Det hade kanske gått att resa raka vägen från Beirut till Bagdad, ca 95 mil. Det hade nog varit säkrare då än att göra den resan idag. Men denna vägen är mycket öken.

I mitt googlande hittar jag en kvinnlig ayybidisk regent, Dayfa Khatun styrde i Aleppo 1237-1244. År 1220 var hennes son Al-Aziz emir i Aleppo. Både han och hans mor framstår som sympatiska arkitekturintresserade personer, värda ett besök. Aleppo är italienska, staden heter Haleb på arabiska. Från Aleppo följer man närbelägna Eufrats floddal på väg mot Bagdad.

Just idag är nyheterna från Aleppo om möjligt värre än någonsin, staden är belägrad av regeringsstyrkor och människor flyr mot Turkiet men gränsen är stängd.

Men jag håller mig till 1220. Jag tror bästa resvägen då hade varit att åka från Antiokia via Edessa (dagens Sanliurfa), Nisbis, (Nusaybin) och Mosul till Bagdad, en resväg på 125 mil. Det innebär att resa något norr om dagens Turkiska gräns bort mot Tigris och sedan följa den flodens dalgång mot Bagdad.

Den resan skulle ha börjat i det armeniska riket Kilikien (på engelska Cilica) som etablerades som kungadöme 1198/99 med kröningen av Levon A Metsagorts. Huvudorten var Sis men 1216 lyckades hans trupper erövra Antiokia. Levon dog 1219 och då blev hans dotter Isabella (Zabel) regent, fast hon var bara 3-4 år gammal. Hon var regent till 1252. Styret kom efter en del turer att leda fram till en dynasti kallad den hetumidiska. Kilikien utgjorde  en brygga mellan den kristna och den muslimska världen och mycket handel passerade denna väg. En viktig hamnstad norr om Antiokia var Aegeae, av italienska handelsmän kallat Laiazzo, idag heter staden Yumurtalık. Huvudstaden Sis, som låg längre inåt landet åt norr nära dagens Kozan, förstördes 1375 av mamluker och Kilikien upphörde att existera.

Norr om Kilikien höll seldjukturkarna sultanatet Rum. Österut, på den väg mot Mosul som jag tänkt mig, styrde en turkmenisk dynasti kallad Artuqid (Ortokid), som vasaller under ayyubiderna. Diyarbakir var deras huvudort men dit blir omväg, bättre raka vägen från Edessa till Nisbis. Dessa två klassiska städer var mycket små.  På Colin McEvedys karta över städers befolkningar 1212 syns de inte, Kairo och Bagdad är markerade som de största städerna (50-125 000), medan Antiokia, Damaskus och Basra är markerade som 23000 - 49000 invånare, och i intervallet 15000-22000 finns Aleppo, Mosul och en stad nedströms Bagdad som hette Wasit.

Framme i Mosul kunde vi beskådat al-Nuri moskén, färdigbyggd 1173, berömd för sitt lutande minaret. (Jämför lutande tornet i Pisa som började byggas 1173 men inte var klart förrän 1360. Pisatornet började visserligen luta innan det var klart men redan 1220 kan det inte lutat så mycket.)  Vi hade även kunnat träffa historikern Ali ibn al-Athir, som skrev en komplett historia, al-Kamil fi'l Tarikh, den var dock klar först 1231. Här ett utdrag med den kända texten om hur en enda mongol kunde sätta skräck i hela sällskap.

Väl i Bagdad var vi i den abbasidiske kalifens stad. Abbasiderna kom till makten år 750 e.Kr. (år 132 AH) och den andre kalifen al-Mansur etablerade huvudstaden Bagdad 762. Storhetstiden under 800-talet grundlades under kalifen Harun al-Rashid från 786. Kalifatets nedgång kulminerade med att de persiska (shiitiska) buyiderna tog över staden 946. Kalifatet fanns dock kvar. Seldjukturkarna under sunnimuslimen Togrul Beg tog på den dåvarande kalifens inbjudan över makten i Bagdad från 1055. Senare kalifer försökte vara självständigare, kalifen slog tillbaka en seldjukisk belägring av Bagdad 1157.

År 1220 var Al-Nasir li-Din Allah kalif (kalif 1180-1225). Han räknas som en av de sista mäktiga kaliferna innan mongolerna krossar Bagdad 1258. Han byggde det enda abbasidiska palats som ännu finns kvar i Bagdad, i en stil som även återfinns i Samarkand. Palatset liknar den skola som byggdes något senare, madrasen al-Mustansiriya, och vissa anser att palatset var en madrasa, al-Sharabiya.

Som en del av försöket att omorganisera kalifatet stödde Al-Nasir en militarisering inom ett slags skråväsende som kallades futuwwa. Dessa skrån utgick från sufism, men hur det kunde leda till organisering av beridna soldater vet jag inte. Klart är att kalifen likt påven var tvungen att ha en tillräckligt stark militär på sin sida för att behålla makten. Kanske det abbasidiska kalifatet under al-Nasir var på väg att hitta nya former för att ena arabiska, turkiska och persiska intressen. Men inför mongolernas framfart så räckte det inte.

Den mest betydande skola som fanns i Bagdad 1220 var al-Nezamiyeh, grundad 1065 av  statsmannen Nizam al-Mulk (1018-1092). År 1220 kan man där ha träffat poeten och författaren Saadi från Shiraz, (ca 1200-1292) som bland annat skrev anektodsamlingen Golestan (Rosengården). Jag skrev tidigare mer om sufiska författare. År 1220 skulle man kunnat träffa Ibn Arabi som reste runt i området. Eller så skulle man åkt till Nishapur för att möta en gammal Farid ud-Din Attar.

Ett av Saadis poem "Bani Adam" står idag i FN-byggnaden:

Translation by Iraj Bashiri:                                 Translation by H. Vahid Dastjerdi:

Of One Essence is the Human Race,               Adam's sons are body limbs, to say;
thus has Creation put the Base.                        For they're created of the same clay.
One Limb impacted is sufficient,                       Should one organ be troubled by pain,
For all Others to feel the Mace.                         Others would suffer severe strain.
The Unconcern'd with Others' Plight,                Thou, careless of people's suffering,
Are but Brutes with Human Face.                      Deserve not the name, "human being".












Inga kommentarer:

Skicka en kommentar