1 november 2015

Myternas historia


Karen Armstrongs ”Myternas historia” (Bonniers 2005) är en introduktion till ett utgivningsprojekt där olika författare fått i uppdrag att återberätta myter (Canongate Myth Series). Denna inledning formar sig till en pärla, i en liten volym ger hon oss en koncentrerad historia med myterna i fokus.

Myterna, skriver hon, är en konstform. Myterna och konsten är det som hjälper oss från ett livsstadium eller ett sinnestillstånd till ett annat. De livskraftigaste myterna handlar om ytterligheter, om extrema situationer som är giltiga för alla människor. Uppväxt, överlevnad, kärlek, sjukdom, död. Hon betonar att myterna förlorar sin kraft om de återberättas utanför det sammanhang av ritualer och kult där de ingår. För att de ska återfå sin kraft krävs att de återberättas i ny form, och hon följer hur gamla myter återuppstått i ny skepnad genom historien.

Mest utrymme får mesopotamiens myter. Här berättas om gudinnan Inanna, som färdas i underjorden för att sedan återkomma. Det kan förstås som en initiationscermoni, en upplevelse av döden som leder till nytt liv. Inanna är en av de tidiga jordbrukarnas modergudinnor: Babylonierna kallade henne Ishtar, i Syrien hette hon Astarte. Armstrong drar paralleller till grekernas myter om sädesgudinnan Demeter och hennes dotter Persefone. I Norden finns vaga spår av dessa fruktbarhetsgudinnor, som Nerthus (Njärd) i ortnamn, till exempel Närtuna.

Fotnot 20160407: Ola Wikander "I döda språks sällskap" berättar att världens första kända skönlitterära författare var Enheduanna, och att hennes mest hknda dikt är en hyllning till gudinnan Inanna. Den är skriven på en variant av sumeriska som enbart användes när kvinnliga huvudpersoner framträder i berättelserna.  
I mesopotamien finner vi sedan de första städernas myter. Babylon betyder ”gudsporten”, varje stad var ett centrum där gudarna kunde visa sig för människorna i de riter som utövades i tempel och helgedomar. Men stadskulturen gav upphov till myter där människornas egna val spelade en större roll än i de gamla myterna. Gilgamesh är ett komplext epos om en kung som terroriserar sitt folk, utsätts för prövningar, blir vän med sin fiende, möter Ishtar men försmår henne, hon dödar hans vän (älskade?) och Gilgamesh inser att även han ska dö. Han finner sig i sitt öde, återvänder till sitt rike, uppfinner skrivkonsten och försonas med tillvaron.
En till fotnot 20160407: Ola Wikander redogör för att Gilgamesheposet i vissa delar var skrivet på sumeriska och i andra delar på klassisk akkadiska/gammalbabyloniska, dvs på språk som inte talades längre i det nyassyriska riket i vars bibliotek i Nineve man hittat kilskriftstavlorna. Han lyfter fram eposets budskap att man ska söka lyckan i det liv man lever, inte i strävan efter odödlighet - carpe diem.

Karen Armstrong periodiserar myternas historia. Först ”jägarnas mytologi” 20000 - 8000 f.v.t. (före vår tideräkning, dvs f.Kr som det skrivs av Armstrong och andra som inte vill referera till Kristus fast de ändå räknar tiden som ”vi” gör, dvs enligt den Gregorianska kalendern). Hon spekulerar kring de animistiska myterna, vars främsta spår finns i grottmålningar och hällristningar. Schamanernas uppstigandeberättelser lever kvar i de många berättelserna om himmelsfärder som finns i religionerna. Armstrong menar att jägarna var tvungna att ritualisera jakten för att förmå sig att döda de djur som de såg som bärare av andar. Med den tolkningen får man känslan att människan blev jordbrukare för att slippa den moraliska påfrestningen att jaga. Jag är inte så övertygad, jaktriterna syftade nog mer till att stärka jägaren inför en farlig uppgift. Jägarnas myter kan man lära sig av från folk som fortsatt leva som jägare, fiskare, samlare i modern tid, men med reservationen att inget hindrar att de utvecklat helt andra myter än de som fanns för tiotusen år sedan.

Sedan följer jordbrukarnas mytologi (8000-4000 f.v.t) och de äldsta civilisationerna (4000 -800 f.v.t), som exemplifieras av myterna om Inanna och Gilgamesh. Eller Odysseus. För mig är detta urmyterna, det är de gamla historierna som fanns före de mer konstruerade berättelserna som profeterna skapade.

Efter den kommer ”Axialåldern” (800 – 200 f.v.t). Det begreppet är nytt för mig. Det stammar från filosofen Karl Jaspers som ansåg att denna tid gav upphov till tankesystem som bildat en axel för senare tiders tänkande att röra sig kring.

Här vidgas Armstrongs perspektiv så att det blir mer av en världshistoria, när konfucianism, taoism, hinduism, buddhism, monoteism i Mellanöstern och grekisk rationalism tas upp. Men redan i nästa period som hon kallar ”den postaxiala eran” (200 f.v.t -1500 v.t) väljer hon att koncentrera sig på Västerlandet. Jag tror inte det är eurocentrism, jag tror det låg i uppdraget att skriva en introduktion. Själva tanken att uppdra åt författare att återberätta myter låter som en västerländsk/modernistisk idé. Formatet begränsar också, Armstrong har inte utrymme för Amerikas myter, eller de myter som uppstår i Sydostasien eller Centralasien.

Armstrong vill istället koncentrera sig på konflikten mellan myten och det hon kallar logos, dvs den rationella tanken. Hon menar att det speciella med västerlandet är att de tre monoteistiska religionerna åtminstone delvis gör anspråk på att vara historiskt istället för mytiskt grundade. Monoteisterna försöker därför periodvis visa att deras tro har en rationell grund. Detta leder till nästa period; ”den stora västerländska omvandlingen” ( ca 1500-2000). Denna tid innebär en brytning mellan logos och mythos, en brytning som är fullständig i slutet av 1800-talet.

Men enligt Karen Armstrong åtföljdes logos av destruktiva moderna myter, som slutade i massakrer och folkmord. Hon hoppas att romanförfattarna och andra konstnärer kan skapa nya fungerande myter som räddar oss från nihilism och alienation. Problemet, noterar Karen Armstrong, är att myten fungerar bara i en liturgisk inramning, myten är inte profan. En roman kan man läsa vilken miljö som helst, och på bussen saknas den rätta inramningen. Hon hoppas ändå att konstnärerna ska kunna axla prästernas roll att ingjuta de värden som skapar ett hållbart samhälle.

Jag tänker själv att de bästa romanerna är de som djupast skildrar historien. De kan, likt Conrads ”Mörkrets hjärta”, visa på historiens tragedi. Författarna kan skildra en modernitet där gud är död och dygderna består av entreprenörskap och konsumtionsförmåga. Framförallt kan de skildra mänskliga konflikter i brytningen mellan olika tider. Jag ser inte hur de kan skapa de värden som myterna återgav. Men jag tror inte heller att myterna skapade värden, utan värdena fanns i föreställningar som myterna återgav. Nya föreställningar kommer att krävas för att rädda världen, och författarna kan vara de första att få syn på dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar