22 november 2015

Globalhistoria, världshistoria, tankar och referenser

Jag skrev ett inlägg 6 april 2015 om olika sätt att skriva världshistoria. Där byggde jag främst på artiklar av Janken Myrdal och Arne Jarreck. De ger en kort definition i Historisk tidskrift 130:4,  2010: "En enkel sammanfattning av vad globalhistoria är kan vara att den syftar till att avtäcka och förklara generella mönster i det mänskliga samhällets historia genom studium av hela det globala rummet över lång tid". Nu fortsätter jag på det temat inspirerad av tre böcker:

"Kritiska tankar om historia", Maria Sjöberg, Studentlitteratur, 2012.

"Globalhistoria, en introduktion." Sebastian Conrad, Studentlitteratur, 2015. Originalet på tyska från 2013.

"World History, the basics." Peter N. Stearns, Routledge, 2011.

Maria Sjöberg är professor i historia vid Göteborgs universitet. Hon är redaktören till ett nytt globalhistoriskt verk på över tusen sidor, "En samtidig världshistoria" som utkom 2014, men här vill jag lyfta fram en mycket tunnare bok från 2012. I "Kritiska tankar om historia" går hon igenom sju olika ämnesområden vilka formar sig till en kortfattad "fallbeskrivning" av världshistorien. Alla belyses utifrån tre teman som Maria Sjöberg menar är begränsningar i "normal" historieskrivning:
- eurocentrism (ett västeuropeiskt perspektiv)
- evolution (att man utgår från slutresultatet som om det var det givna målet för historien)
- könsblindhet (manliga normer betraktas som allmängiltiga).

En kritik av eurocentrism finns i all globalhistoria och i modern världshistoria, utom hos de författare som uttryckligen propagerar för västerlandets särart. Samtidigt finns nog en inbyggd eurocentrism hos de flesta västerländska författare som är svår att undvika. I ännu högre grad finns en utbredd könsblindhet som förstärks av att källmaterialet ofta utgörs av mansdominerat material. Det Sjöberg kallar evolution har jag svårare att förstå, jag tror att problemet består av flera delar. Dels finns det som brukar kallas en "teleologisk" beskrivning", dels finns en slags positiv övervärdering av ett historiskt förlopp för att det anses ha gett ett visst gott resultat. Linjär moderniseringsteori är en extrem variant av en sådan historiesyn. Jag skulle valt ett annat ord än "evolution" för detta, för jag associerar till den biologiska evolutionen, som absolut inte är teleologisk och som är full av anpassningar som inte kan värderas som positiva. Både arter och ekosystem har hamnat i återvändsgränder som lett till utrotning eller massdöd. Men sociologisk teori har ett annat klassiskt evolutionsbegrepp, där moderniteten växt fram genom att gå igenom ett antal definierade faser (jämför t.ex. Herbert Spencer). Maria Sjöberg avslutar med att ta upp begreppet "multipla moderniteter", myntat av Shmuel Eisenstadt, som ett exempel på ett försök att komma ifrån en linjär beskrivning av en "evolution" mot enbart en västerländsk modell för det moderna.

Det roliga med Maria Sjöbergs bok är att hon går direkt på olika problemställningar, och bjuder generöst på funderingar kring dem. Jag hoppas kunna återkomma till dem.

Sebastian Conrad är professor i modern historia i Berlin. Hans introduktion till gobalhistoria har fördelen att den är översatt till svenska. Kunskapshistorikern Johan Östling ger dessutom en kort introduktion till gobalhistorians ställning i Sverige i inledningen. Boken vänder sig till historiestudenter och formar sig i långa stycken till en beskrivande referenslista som blir lite frustrerande för mig som vet att jag inte har tid att läsa ens en bråkdel av detta. Men en poäng blir att han visar att det produceras mycket inom det globalhistoriska området, det är inte bara en teoretisk tanke utan ett viktig perspektiv inom historieforskningen. En tidskrift av betydelse är Journal of Global History.

Sebastian Conrad har många referenser från olika språkområden, något som verkar självklart inom ett globalt forskningsområde. Dipesh Chakrabarty är till exempel en indisk historiker som citeras ofta av Conrad, han representerar det som kallas subalterna studier. De utgör i sin tur en del av vad som kallas postkoloniala studier med palestiniern Edward Said som klassisk referens.

Conrads definition av globalhistoria innehåller inget krav på ett studium av hela det globala rummet, utan det räcker att det finns en medvetenhet om det globala sammanhanget. Det behöver alltså inte vara fråga om makrohistoria, utan även en studie av ett begränsat område kvalar in bara det globala perspektivet finns med. Interaktionens betydelse betonas, vilket gör att jämförande fallstudier måste göras med en medvetenhet om de kontakter som påverkat utfallet.

Det bästa med Conrads bok är att den avslutas med en utförligare presentation av några globalhistoriker och deras viktigaste verk. De som tas upp är Janet Abu-Lughod, C.A. Bayly, Hamashita Takeshi, Jared Diamond, Rebecca E. Karl, John F. Richards, Victor Lieberman, Erez Manela, John Darwin och Jürgen Osterhammel.

För Conrad är världshistoria ett äldre begrepp, i kontrast mot globalhistoria. Världshistorier har funnits sedan Herodotos, Polybios och Sima Qians tid. De skrev sin kända världs historia. Med mongolernas världsrike skapades kontakter som möjliggjorde en beskrivning av en större värld, som hos Rashid al-Din. Och ett steg mot en mer källkritisk världshistoria togs av Ibn Khaldun som jag skrivit flera inlägg om. Med grundandet av Manila 1571 sätts Mingdynastins Kina i direkt kontakt med Latinamerika och det går att tala om en global ekonomi. Men den historievetenskap som växer fram formas av nationella och koloniala projekt, och modern världshistoria och globalhistoria ska ses som en reaktion mot de nationellt avgränsade historiebeskrivningarna.

Den moderna "World history" som Peter Stearns skriver om kan sägas inledas med William McNeill på 60-talet, och den mest refererade världshistorian verkar vara far och son McNeills "The Human Web", från 2003. Peter N. Stearns är professor vid George Mason universitetet i Fairfax, Virginia, USA. Efter en inledning i "World History, the basics" bjuder han på en mycket kortfattad världshistoria på bara 30 sidor. Sedan följer källkritiska funderingar som Stearns kallar "habits of mind in World history" och ett mycket trevligt kapitel om periodiseringar. Jerry H. Bentley är en återkommande referens, han grundade Journal of World History. Ett annat namn som återkommer är Patrick Manning, professor vid Pittsburghs universitet.

Peter Stearns uppfattar jag använder "världshistoria" utan kontrast mot "globalhistoria". Men den akademiska striden som fördes i USA för att alls få undervisa i ett geografiskt bredare historieämne bedrevs under rubriken "World History". Det gör att det begreppet lätt kan få en koppling till "liberala anglosaxiska" beskrivningar som betonar nätverk och ekonomiskt utbyte. Men andra författare, som jag uppfattar som delvis med en annan historiesyn som mer betonar konflikt och maktfrågor, använder också begreppet "World History", till exempel Clive Pontings "World History, A New Perspective", 2001,






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar