18 september 2014

Pseudoepigrafi

Epigrafik är inskriftsforskning. På engelska heter det epigraphy,. På engelska finns även ordet pseudepigrapha, texter som hänförs till en författare som inte direkt skrivit dem.

På svenska finns ordet "pseudepigrafer", som mera specifikt syftar på skrifter som står de gammaltestamenteliga apokryferna nära. Ordet syftar på judiska skrifter som helt saknar kyrklig auktoritet, medan apokryferna numera åter står med i Bibeln 2000, under rubriken "Tillägg till gamla testamentet". Den mest kända pseudepigrafen enligt Wikipedia är Genesis Apocryphon, en av texterna i Döda havsrullarna. Forums Religionslexikon nämner Henoksböckerna och Jubiléerboken.

Jag nämner detta mest för att visa på att mycket energi har lagt under historiens lopp på att vaska fram gamla bibelrelaterade texter, försöka identifiera autentiska versioner och fastställa deras status inom den kyrkliga traditionen. Men frågan om texter som skrivits under falskt namn och sedan fått historisk betydelse är inte i sig kopplad till just Bibeln. Inom alkemin var det mycket vanligt med pseudo-författeri (exempelvis pseudo-Geber) och förra inlägget handlade om de omfattande förfalskningar av texter som kallas pseudo-Isidorus. Aristoteles namn var mycket gångbart, och under medeltiden fanns det hundratals texter som tillskrevs Aristoteles varav den mest lästa var Secretum Secretorum.

På wikipedia, under pseudepigrapha finns en praktisk gradering av olika typer av texter som skrivits i författarens namn. Referensen är Mark A.Powell, Introducing the New Testament, 2009. Författarna som behandlas är kyrkoledare som skriver brev, men graderingen kan användas för alla texter. Då blir graderingen så här:  

1. Egentligt författarskap. Författaren skriver själv och texten är oförvanskad.
2. Diktering. Författaren dikterar sin text som skrivs ner ordagrant.
3. Delegerat författarskap. Författaren beskriver innehållet i en text som sedan utformas av en medarbetare.
4. Postumt författarskap. Författaren dör, och medarbetare avslutar en text i författarens namn.
5. Lärlingsförfattarskap. Medarbetare till en författare fortsätter att skriva i författarens namn och anda efter författarens död.
6. Hedrande pseudepigrafi. Författaren har dött och beundrare hedrar författaren genom att fortsätta skriva i författarens namn för de anser att den tradition de skriver i tillhör författaren.
7. Förfalskning. Författarens namn används för att legitimera texter som mer eller mindre avviker från de texter som författaren skrev.

En spökskrivare är ett modernt exempel på delegerat författarskap. David Lagercrantz torde vara vår mest kände författare till nutida "pseudo-epigrafi", då Zlatan Ibrahimovic delegerat författande till honom. Kommer Lagercrantz ut med fjärde delen i Millenniumserien tar han även ledningen inom området postumt författarskap.

Förleden "pseudo" används också i betydelsen "mindre viktigt", som i det aktuella begreppet "pseudo-debatt". Men medeltida "pseudo-epigrafi" togs ofta på allvar, och som framgår var det en glidande skala från texter som var mycket nära den ursprungliga författarens verk till texter som i mindre eller större grad var förfalskningar. 

Umberto Ecos "Baudolino", från år 2000, är en roman som leker med olika förfalskade texter. Baudolino är ett språkgeni som blir adopterad av kejsar Fredrik Barbarossa (regent 1155-1190) och får studera i Paris. Baudolinos texter åstadkommer mycket, Karl den store blir helgonförklarad, de tre vise männens reliker kommer till Köln, och den påhittade Prästen Johannes skickar brev från sitt mytiska rike. I det sista fallet är det ännu mera pseudo, eftersom Prästen Johannes dessutom var en fiktiv figur helt och hållet. Dick Harrison skriver om den mystiske Prästen i sin blogg på SvD den 16 september 2014.

Umberto Ecos roman väver samman historien och fiktionen. Men historien själv är full av fiktion som blir till etablerad sanning, särskilt när det passar någons syften. Vilka texter tror vi på idag som kommer att visa sig vara pseudo-texter?






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar