Sogdianerna var ett verkligen spännande folk som säkert skulle vara mer omtalade idag om de haft tydligare efterföljare. Deras kultur hade sina rötter under tidig järnålder i området kring Zerafshanflodens dalgång, mellan de stora floderna SurDarja och AmuDarja. I samspel med det persiskt och grekiskt influerade Baktrien, Margiana (landet runt Merv), Khvarezm (nära Aralsjön) och påverkan från nomadiska stammar från norr (skyter) uppstod en kultur inriktad på jordbruk, hästuppfödning och handel. Sogdianerna talade ett östiranskt språk och skapade en egen kultur som går att få en aning om genom de berättande muralmålningar som finns bevarade. Erimitaget i St. Petersburg har viktiga samlingar av sogdianska föremål. Afrasiab var namnet på staden vi känner som Samarkand och den bäst bevarade målningen kallas den afrasiabiska målningen, se
http://www.orientarch.uni-halle.de/ca/afras/index.htm.
Genom att sogdianerna var så framgångsrika handelsmän fick de omfattande kontakter med Indien under 400-600-talet eKr och det kom att påverka deras konst.
Men redan under Handynastin i Kina hade sogdierna i samarbete med ett turkiskttalande folk Kangju etablerat fast boende "ambassadörer" i Gansuområdet. 7 mil väster om oasen Dunhuang, vid Jadeporten i östra delen av TaklaMakanöknen, hittade Aurel Stein (en "ungersk-brittisk" efterföljare till Sven Hedin) de s.k sogdianska breven, daterade till år 313 eKr, som ger en ögonblicksbild av handeln med bland annat siden och annat tyg, silver, blypulver och peppar. År 313 förstördes staden Luoyang, en händelse som omnämns i ett av breven. Breven är skrivna på papper. Papper var känt i Kina några hundra år fKr men tillverkningsprocessen är först beskriven av Cai Lun (Tsai Lun) som levde ca. 50 – 121 eKr. Kunnandet om papperstillverkning kom först år 650 att spridas till Sogdiana, men papper från Samarkand blev sedan ett begrepp även långt västerut, spritt av araberna. Det äldsta dokumentet bevarat på papper i Europa är Silosmissalet, Isidorus mässa i mozarabisk version, från 1151.
Sogdianerna praktiserade en egen tolkning av zoroastrism vilket bland annat innebar att de hade flera gravskick. I södra Ordos (norr om Changán, Xian) har det hittats gravar för sogdier som nått en hög position inom det kinesiska samhället. Titeln var sabao, en kinesisk omskrivning av det sogdiska ordet för karavanledare, sartapao. Dessa familjer hade bott flera generationer i det Kina som från år 581 blev Sui-dynastin, men som tidigare varit splittrat i många riken.
Men handelsintressena sträckte sig även västerut, främst till sassanidernas rike. I mitten av 500-talet får gökturkarna stort inflytande över Sogdiana, och sogdianerna får underordna sig deras khaner. År 568 leder det till att sassaniderna bryter handelssamarbetet pga konflikter med gökturkarna. Sogidernas ledare Maniakh tog då direkta kontakter med Konstantinopel och bjöd in en bysantinsk förhandlare vid namn Zemarchus för att förhandla fram en alternativ handelsväg med gökturkarna, norr om Svarta havet, en väg som inte passerade sassanidernas område. Från 579 minskade dessa direkta bysantinsk-gökturkiska kontakter. Denna historia visar på sogdiernas betydelse längs hela sidenvägen.
700-talets arabiska erövring innebar att sogdierna succesivt assimileras in i en arabisk kultur, de mindre städerna som Pendjikent övergavs av handelsmännen, och handeln koncentrerades till Samarkand och Buchara. Från 900-talet går det inte att tala om en sogdiansk kultur i ursprungsområdet men längre österut i Centralasien och Kina finns spår av deras kultur kvar lite längre.
An Lushans uppror under Tangdynastin år 755 ledde till förföljelse av sogdianer i Tang, då upprorsmannens far var sogdiansk. Detta gjorde att många med sogdianska namn bytte till mer kinesiskt klingande namn. Även ekonomiskt minskade deras betydelse under 900-talet. Sogdierna försvinner ur historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar