Sogdianerna var sidenvägens viktigaste handelsmän. Språket var det ledande gemensamma språket längs handelsvägen från Persien till Kashgar i Kina. Sogdiska var ett östiranskt språk, släkt med andra nu utdöda språk i området, som baktriska och khwaresmiska. Språkens rot var zoroastrismens språk avestiskan. Idag finns bara ett besläktat språk kvar, yagnobiska, som talas av några tusen personer i yagnobidalen i norra Tadjikistan.
Sogdianernas viktigaste städer var Varaksha (Bukhara), Afrosiab (som blev Marakanda, Samarkand), Chach (Tasjkent) och Pendjikent. Pendjikent omnämns som en huvudstad, ruinerna ligger på vägen rakt upp från Samarkand in i Alaidalen.
Från Merv passerade man först floden Oxus (AmuDarja, in i Transoxianien) för att komma till den berömda staden Bukhara. År 600 var detta ett gränsland, sogdierna styrdes av folk från öster som kallas gökturkar. Dessa kontrollerade ett enormt område. Kring år 550 hade dynastin Ashina gjort revolt mot Rouran (en dynasti relaterat till Juan-Juan, nomadfolk som dominerat norr om Kina) och ett gökturkiskt khanat hade upprättats. År 600 pågick ett inbördeskrig inom khanatet som höll på att delas upp i en västlig del med huvudort Suyab (vid dagens Bishtek) och en östlig del med huvudort i Orkhondalen (dvs det numera Unescominnesmärkta område där Djingis Khan lät anlägga Karakorum). Den viktigaste maktspelaren hette Tardu, som år 599-603 var khan över hela khanatet. Det borde ha inneburit att om man bara kunde få "resetillstånd" in i Bukhara så var det få "gränser" att passera förrän man skulle in i Suidynastins Kina.
Bukhara hade minst fyra portar. Åt väst kunde man fortsätta mot Aralsjön, till Khiva och Khorezm som år 600 var en del av sassanidernas rike.
Åt öst kunde man resa ner tillbaka mot Onyx dalgång och upp i Baktrien/Tokharistan. Denna väg fortsatte sedan upp till de berömda gruvorna i Badakstan, där rubiner och lapis fanns till salu. Enligt Insight guideboken är dessutom Wakhandalen en av de vackraste platserna i hela Centralasien, ett skäl att välja denna väg. För att nå Kina passerade man sedan Karakulsjön, som bildats av ett meteoritnedslag i Pamirbergen, och tog sig över Kyzyl Art passet på 4260 möh. Då kom man till korsvägen vid Sari Tash, och därifrån tog man sig ner via Irkeshtampasset (2841 möh) till Kashgar.
Åt nordost låg Samarkand. Därifrån kan man gå direkt upp i Alaibergen, via Pendjikent genom Anzobpasset (3372 möh) till Dushanbe i dagens Tadjikistan. Tadjik är ett persiskt språk, men inte nära släkt med sogdiska utan snarare likt den persiska som talas i Iran. Längs Alaidalen kan man sedan ta sig över Karakmykpasset till korsningen Sari Tash. Högsta bergstoppen här har fått nytt namn senare, det är Pik Lenin (7134m). Vill man se pågående vägarbeten kan man gå in på kirgisiska transportministeriets hemsida http://www.sk-road.com/. Fungerar inte den länken finns projektplanering med kartor här.
Sidenvägens huvudled gick vid denna tid genom Ferganadalen. Från Samarkand gick man norrut, kanske så långt upp som till Chach, eller så tog man av österut direkt när man nått fram till Jaxartes (Syrdarjas) dalgång. I Ferganadalen fanns flera städer, Kojand (Khojent, idag Tadjikistans andra stad, grundades av Alexander), Kokand (idag Quqan i Uzbekistan, viktig stad under arabiskt styre), Margilan och Andijan. Från Kokand kan man "tvära över" norrut till Tasjkent via Kamchikpasset, 2268 möh). Ferganadalen omges av Turkestanbergen i norr, Pamir/Alaibergen i söder och Tian Shanbergen. Idag är dalen till större delen en del av Uzbekistan.
Tian Shan sträcker sig långt bort norr om Taklamakanöken och utgör orsaken till att om man inte går in i Ferganadalen får man välja en längre väg norr om dessa berg, genom Kazakstan. till området där gökturkarnas Suyab låg. Där kunde man fortsätta åt nordost den långa vägen till Turpan (idag går vägen genom Ürümqi, den staden hette tidigare Luntai och grundades 648 eKr så år 600 fanns den inte).
I Suyab kunde man också gå söderut och ta sig genom Tian Shan vid Tourgartpasset (3752 möh). Den vägen till Kashgar i Kina är den som nu rustas mest för att bli den moderna länken mellan Kina och Kazakstan.
Ovanför Andijan i Ferganadalen ligger Osh som idag är gränsstad i Kirgisistan. Från Osh ska man över Taldykpasset (3615 möh) och Terekpasset (4128möh) för att nå Sari Tasj och därifrån ner via Irkeshtam till Kashgar.
Oavsett vägval måste man alltså över 3500 möh för att ta sig till Kashgar. Alternativet är att gå norra vägen men då utsätter man sig för alla risker med att gå längs stäpperna i Kazakstan. Eller så valde man tidigt den södra vägen, söder om HinduKush in i Pakistan via Kyberpasset (1080 möh), men då återstod att ta sig över de allra högsta bergen i Karakoram, där Khunjerabpasset ligger på 4639 m.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar