Förra inlägget handlade om världshistoria på olika språk. Men en mer grundläggande fråga är hur språk överhuvudtaget ska användas för att beskriva världshistoria. Denna fråga gissar jag att alla som använder ord för att beskriva något ställer sig - hur använder man språk på bästa vis för att förstå något och beskriva det på ett begripligt vis?
Ordet "paradigm" är ett ord som handlar om detta problem. Ordet har nyligen fått en dagspolitisk aktualitet men sådant sysslar jag inte så mycket med i denna bloggen. Jag kan hänvisa till Maja Hagermans artikel i DN 24 oktober 2022. Jag ska istället argumentera för att den allmänna användning av ordet "paradigm" inte ska kopplas till den användning av ordet som används inom vetenskapshistoria. Och sedan fundera över om det finns paradigm för de grupper som arbetar med världshistoria.
En mycket läsvärd introduktion till detta finns i en inledande essä skriven av Ian Hacking i jubileumsutgåvan av Thomas S. Kuhns "Vetenskapliga revolutioners struktur" som utgavs av bokförlaget Thales 1977. Den essän är så bra att den bör läsas i sin helhet, jag ska inte försöka mig på att sammanfatta den här. Ian Hacking är vetenskapsfilosof från Kanada, född 1936, numera alltså emeritus.
Det var Thomas Kuhn (1922-1996, från Ohio), som skapade den moderna vetenskapshistoriska användningen av det gamla grekiska ordet "paradigm" i sin bok från det goda året 1962. Han var vid Berkeley University då. Den grekiska ursprungsbetydelsen av paradigm var att visa något sida vid sida, ett typexempel, ett mönster. Det hade i latinet en betydelse inom grammatiken. Ett paradigm var ett språkligt typexempel, som i ett böjningsmönster. Thomas Kuhn var fysiker och vetenskapshistoriker och använde ordet för att förklara att inom en forskargrupp som bedrev det han kallar normalvetenskap så hade man etablerat ett antal typexempel som alla i gruppen accepterade som korrekt vetenskap. Inom gruppen hade man på så vis skapat ett gemensamt språk. Inom fysiken är detta språk ofta formulerat i matematiska termer och kan testas i praktiska experiment. Gruppen förmedlar vidare sitt paradigm i läroböcker och Kuhn fäste stor vikt vid de övningsexempel som finns i dessa, som skolar in nya generationer forskare i gruppens språk. En motsägelsefri beskrivning av resultat från korrekt utförda experiment är ett grundvärde inom forskargruppen ifall den vill anse sig arbeta med vetenskap. Ibland uppkommer en anomali. När man lägger något sida vid sida så stämmer det inte, typexemplet stämmer inte med den uppmätta verkligheten. Det som betraktas som "normalvetenskap" inom gruppen fungerar inte. Då uppkommer en situation där olika hypoteser testas för att lösa problemet, och i detta kan ingå att helt nya paradigm tas fram som stämmer bättre. Man får nya typexempel som stämmer bättre med mätningarna. Om den nya forskargruppen är framgångsrik genomgår man ett paradigmskifte, något som Kuhn väljer att kalla en "vetenskaplig revolution".
Ett nyckelbegrepp för Kuhn var att vid vissa tillfällen uppkommer det då en "inkommensurabilitet". Det är ett ord för att beskriva att de begrepp man använde i ena paradigmet inte betyder samma sak i det andra, och typexemplen går helt enkelt inte att lägga bredvid varandra för en mätning.
Detta var en kortversion av hur jag begripit Kuhns tankegång. De flesta ord jag använt ovan kan man vända och vrida på. Vad är en "forskargrupp"? Vad är ett "korrekt experiment"? Hur motsägelsefritt ska det vara för att vara motsägelsefritt? Kuhn diskuterar en skillnad mellan lokala paradigm och globala paradigm. En forskargrupp behöver inte bestå av så många personer men inom gruppen är de överens om vad som är normal vetenskap och korrekta experiment, ett lokalt paradigm. Dessa lokala paradigm behöver inte vara inkommensurabla, utan det är helt enkelt forskargrupper som valt olika typexempel att utgå ifrån.
Men vissa paradigm har en övergripande "global" betydelse, som skillnaden mellan klassisk fysisk och kvantmekanik. Forskargrupperna inom olika globala paradigm står i någon mening i skilda världar. Inom klassisk fysik är en våg och en partikel olika fenomen. Men att elektroner och fotoner både kan vara partiklar och ha våg-egenskaper är tillräckligt väl beskrivet för att anses vara motsägelsefritt inom det nuvarande paradigmet för kvantmekanik. Möjligen har orden "våg" och "partikel" en gemensam betydelse för den som klarar att tänka i termer av vågfunktioner och skalärfält. Orden "våg" och "partikel" betyder inte samma sak inom klassisk fysik som inom kvantmekanik. De är inkommensurabla begrepp.
Kuhn diskuterar detta i termer av att det måste gå att "översätta" begrepp mellan paradigm. I efterskriften (sidan 251) står att sådana översättningar är en hotfull process som är helt främmande för de som ägnar sig åt normalvetenskap inom ett paradigm. Han fortsätter: "I det läget är det en annan aspekt av översättning som får betydelse, välkänd för historiker och lingvister. Att översätta en teori eller världsbild till sitt eget språk är inte att göra den till sin". Han fortsätter med att argumentera mot att detta skulle leda till en relativistisk kunskapssyn. Han har goda argument för det som jag inte tar med här, jag nöjer mig med ett citat: "Teorier ska vara precisa i sina förutsägelser, motsägelsefria, ha stor räckvidd, presentera fenomenen på ett ordnat och sammanhängande sätt och vara fruktbara...." (ur Kuhns "Objectivity, Value Judgement, and Theory Choice" 1973. sid 320-339)
I den inledande essän, som Ian Hacking skrev 2012, menar han att när Kuhn skrev sin bok 50 år tidigare var fysiken vetenskapernas drottning men att den rollen nu tagits över av bioteknologin. Sen skriver han "Lägg därtill informationsteknologin". Jag ska i senare inlägg fundera över detta. Utifrån tanken att paradigm är mönster för hur språk ska användas för beskrivningar följer många frågor kring hur information fungerar i biologiska och sociala system.
I ordlistan till "Samhällsvetenskapliga metoder" av Alan Bryman (Liber, upplaga 3, 2018) står om paradigm: "En term från vetenskapsteorin, där den används för att beskriva en uppsättning åsikter och föreskrifter som för forskare i en viss disciplin påverkar vad som ska studeras, hur forskningen konkret ska utföras och hur resultaten ska tolkas". Bryman menar att samhällsvetenskaperna befinner sig i ett slag "för-paradigm-stadium", det är också en fråga att återvända till. Kuhn skriver om förparadigmatiska perioder inom naturfilosofin som var på väg att bli etablerad naturvetenskap. Men det kan också vara så att för viss typ av forskning är Kuhns paradigm-begrepp inte tillämpbart.
Klart är att Kuhn själv skriver i efterskriften att hans användning av ordet paradigm har slående skillnader mot hur ordet används i andra sammanhang. Inom naturvetenskapen finns relativt få konkurrerande skolor, och i stor utsträckning är de enda bedömarna av arbetet inom forskningen en liten grupp av andra forskare. Kuhns egen forskning var inriktad på att förstå hur dessa grupper fungerar för att skapa relevant vetenskap.
Han skriver att vissa av hans idéer kan vara relevanta utanför vetenskapshistoria. Att det finns en periodisering av historia anser han vara något som han själv lånat från andra områden. Han skriver: "Möjligen är idén om paradigmet som en konkret prestation, ett typexempel, ett originellt bidrag."
Anm: 2023-02-24. Filosofen Peter Godfrey-Smith skriver uppskattande om Kuhn i sin bok "Theory and Reality" (2021), men han menar att kapitel X i boken borde ha utelämnats. I det kapitlet finns resonemang som kan tolkas som att verkligheten själv ändras när ett paradigmskifte sker. Kapitlets rubrik är "Revolutioner som förändringar i världsbild". Det inledes med exempel på några experiment med optiska illusioner, sådant som ofta kallas för synvillor. Kuhn betonar här effekten av att man kan när man förstått att det är en synvilla träna upp sig att välja vilken bild man vill se. Det sker en slags kalibrering av sinnet men man kan inte styra processen som skapar synvillan, bara välja vilken version av synvillan man vill koncentrera sig på. På detta följer en beskrivning av hur astronomer efter upptäckten av Uranus 1781 började se att en rad andra objekt som de tagit för stjärnor inte var det, då de tränat upp sig att se detta. Så långt tycker jag det är bra och begripligt. Lavoisier "ser" syre där andra inte sett det. Priestley som anses ha upptäckt syre såg "deflogisticerad luft" (Scheele bortser Kuhn ifrån eftersom han inte publicerade sin upptäckt, men Scheele var anhängare av flogistonteorin och kallade det han upptäckt för "eldsluft"). Galileo ser en pendel där Aristoteles såg en sten som svängde på grund av att dess fall hindrades. Kuhn menar att synsättet att Aristoteles också såg en pendel och att Priestly "såg" syre men tolkade sina observationer på ett annat vis, är felaktigt. Sedan skriver Kuhn (sid 167) "även om världen inte förändras när ett paradigm förändras, arbetar forskaren därefter i en annan värld". På sidan 164 har han formulerat det ännu mer drastiskt, (och just detta citat skulle jag också önska bort ur boken), han skriver: "utan möjlighet att åberopa en hypotetisk oföränderlig natur ... måste vi säga att Lavoisier efter sin upptäckt arbetade i en annan värld". Men jag läser det inte som att Kuhn menar att verkligheten ändras när paradigmet byts, utan han menar enbart att alla tolkningar av världen blir annorlunda. Det är givet att vi är beroende av våra sinnesintryck, vi ser den tolkning av världen som sinnena presenterar för oss. Och analogt ser forskaren det som hans/hennes paradigm tillåter henne att se. Hans sista exempel handlar om att Daltons atomteori (1803) skapade förutsättningarna för en helt ny kemisk forskning. En ny normalvetenskap växte fram och först när försöken utfördes utifrån det nya paradigmet kunde man få stökiometriska data att stämma. Richter myntade begreppet stökiometri 1792 men först 33 år senare fick han sitt erkännande genom arbete av Hess (han levde 1802-1850, det är den Hess som kom att anses vara termodynamiken grundläggare men först långt efter sin död).
Kuhn diskuterar möjligheten av något slags neutralt observationsspråk som skulle eliminera detta problem men finner det vara ett hopplöst företag. Istället fortsätter han i kapitel XI att på ett roande vis beskriva hur naturvetenskapliga läroböcker ofta lägger in ett historiskt avsnitt som hyllar forskare men lägger tillrätta begrepp så att det verkar som att forskningshistorien består av stegvis upptäckta fakta. Fast läroböcker måste skrivas om helt och hållet vid ett paradigmskifte så skapas en falsk bild av kontinuitet. Här skriver Kuhn tydligt (sid 187): "Det som har förändrats är snarare hela det nätverk av fakta och teori som lärobokens paradigm stämmer av mot naturen." Kuhn menar alltså inte att naturen förändrats (i sina grundläggande parametrar - allt förändras men vissa fenomen är relativt konstanta), när ett paradigm förändrats, utan det är en världsbild som ändrats. Kapitel X kan alltså få vara kvar, med rätt tolkning av någon olycklig formulering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar