Jag går vidare med läsningen av Krause & Trappes "A short history of humanity". Geologiskt är vi framme vid Holocen, ca 11700 år sedan. Klimatologiskt har vi passerat sista istidens slut. Det vart sakta varmare från ca 18000 år sedan och rejält varmare från 15000 år sedan men sen kom kallperioden Yngre dryas i Europa och Asien för 12900-11700 år sedan.
Senare fanns ett kortare bakslag, för 8200 år sedan, i samband med en störning av Golfströmmen.
Detta är tiden för den neolitiska revolutionen. Det är givetvis ett långt och komplicerat förlopp, men eftersom införande av jordbruk och boskapsskötsel är så betydelsefullt så får det heta revolution. Men det tar sån tid att själva övergången från senpaleolitikum till neolitikum fått ett eget namn, mesolitikum - mellantiden. Särskilt i norra Europa tar detta lång tid, i Sverige räknar vi denna tid fram till för 6000 år sedan. För bördiga halvmånens arkeologi har man lite andra begrepp, man talar om epipaleolitikum som följs av "pre-pottery neolithic", som slutar för ca. 8200 år sedan.
I den bördiga halvmånen fanns det jägare-samlare som blir allt mer organiserade. Mest känt är tempelbygget i Göbeklitepe nära Sanilurfa i östra Turkiet. Det äldsta lagren där är 12000 år gamla och de har visat sig vara omgivet av flera liknande fyndplatser, där Karahantepe är det som hittills utforskats mest. Det finns många kulturer i området, och några av dem blir allt mer bofasta och börjar odla det som blev emmervete, korn och linser. Får, gris och kor domesticeras för ca. 10000 år sedan. Domesticering är en process över tid, vilda varianter kan korsas eller avlas in allt eftersom.
Krause menar att befolkningen i den bördiga halvmånen var uppdelad i två genetiskt skilda grupper men som delade en allt mer jordbrukande kultur. Keramik utvecklades. En av de mest kända arkeologiska utgrävningarna är Catalhöyuk nära Konya i Turkiet.
Några grupper kom att flytta till Balkan och sedan spred de sig sakta över Europa och bildade olika kulturer som karakteriserar av sin keramik. Krause nämner på engelska the linear pottery culture, LBK, i centrala Europa och stora områden däromkring respektive cardial ware pottery, även kallat cardium pottery, i sydvästra Europa. Icke förvånande så splittras dessa vidare i ett stort antal kulturer benämnda efter sin keramik.
Äldsta vinet man hittat är i fynd från Georgien, ca 8000 år sedan. Spår av ölbryggning har man inte hittat så gammalt, de äldsta referenserna är kopplade till Godin Tepe i Iran och är ca 5500 år gamla men det hindar inte att öl bryggdes tidigare än så. Man får tänka att keramiken kom till användning på olika vis. Keramik-kärl lämpade för ostproduktion visar att ost tillverkades för minst 7000 år sedan, (påvisat genom spår av fettsyror i fynd från Pokrovnik i Kroatien), även om mjölk som dryck inte hade så stor användning innan gener för laktostolerans hade blivit vanliga.
Stenålderns bönder kom att leva sida vid sida med jägar-samlar-samhällen under lång tid, flera tusen år. Ännu längre i norra Europa och Skandinavien där jägar-samlar-samhället hade goda förutsättningar och deras DNA är mer representerat i Skandinavien idag än på kontinenten. Fynd från cirka 6200 år sedan (och framåt till ca 4800 år sedan) häruppe klassificeras som trattbägarkulturen (funnel beaker culture), som Krause anser är mer av en jägar-samlar-kultur som påverkas av bofastare grupper och tar upp jordbruk. Andra ser det mer som en inflyttning av bönder. Befolkningarna på verkar varandra hursomhelst. Känt fynd i Sverige är hallonflickan som hittades i Falbygden, daterat till för ca. 5000 år sedan. Man får tänka att hon fick sina hallon i en trattbägare innan hon avrättades.
I Flintbek i norra Tyskland har man hittat spår av en hjulförsedd vagn som är 5400 år gamla. Krause & Trappe skriver att man kunde dra en plog efter oxar och att det gjorde att man ville flytta på stora stenar, och så uppkom det en tradition att bygga megalitgravar. Det finns fler teorier om detta kan man notera.
Trattbägarkulturen expanderade söderut, i Litauen är idag deras DNA mer förekommande än DNA från utflyttningen av bönder från Anatolien. Men tydligen finns inte så många fynd att gå på i perioden kring 3000 år f.Kr. i Centrala Europa, troligen beroende på att man brände sina döda, något som inte trattbägarkulturen kännetecknades av.
Sardinien representerar en annan ytterlighet, där saknas helt DNA från jägare-samlare utan ön befolkades av grupper med ursprung i Anatolien som byggde båtar för 8000 år sedan och tog sig ut på ön. Den äldsta båten man hittat är från Bracciano-sjön nära Rom.
För 5000 år sedan sker sedan en större migration från öster som är den sista av större betydelse. Det är grupper från den pontiska stäppen som rör sig västerut. Från genetisk synvinkel är de uppdelade i två huvudgrupper som har ursprung från norra Asien respektive den bördiga halvmånen. Kulturen sammanfattas ofta under beteckningen Yamnaya, eller på svenska Jamna-kulturen. Keramik finns det också, viktig är den snörkeramiska (corded ware culture, CWC). Denna migration ger upphov till en mängd förändringar i Europa som det forskas och rapporteras mycket om, nu senast i vetenskapsradion i morse. Där berättade Jenny Larsson vid Stockholms universitet om ett forskningsprojekt som ska ta reda på mer om de indoeuropeiska språken med utnyttjande av DNA-forsknings resultat.
Hästar domesticeras på stäppen för cirka 5000 år sedan men deras roll i Jamna-kulturens spridning kanske inte var så betydelsefull som ofta antagits, enligt en studie publicerad i Nature. Jamna-kulturen hade också oxar som kan ha dragit deras vagnar. Men Krause&Trappe menar att jamna-kulturens hästkunnande var sådant att de också kan ha tämjt vilda hästar de fann i Europa. Dagens moderna hästar härstammar inte från samma grupp av hästar som Przewalski-hästarna. (I DN 2021-10-20 skrev Karin Bojs en artiklar om hästarnas historia, och hon har skrivit fler artiklar om bronsålder.)
Pesten kan ha haft betydelse för när och hur yamna-kulturen spreds västerut, både för människor och hästar, men det finns nog mycket kvar att forska på innan det är klarlagt hur det gick till.
Krause & Trappe beskriver hur man studerat DNA från olika platser. DNA från den så kallade "Mal'ta-pojken" som levde i ett område vid Bajkalsjön för 24000 år sedan utgör en länk mellan DNA i Europa och DNA från människor i Amerika, dvs det fanns en nordasiatisk grupp som spridit gener både åt öster och väster. Ötzi-mannen som levde för 5300 år sedan hade inte något DNA med ursprung från pontiska slätten alls. Senare prov från människor i centrala Europa från 5000 år sedan och framåt innehåller DNA från pontiska slätten, som blandats med tidigare DNA från jägare-samlare respektive anatoliska bönder i en process som inte är särskilt klarlagd ännu. Krause & Trappe menar att det finns goda skäl att datera bronsålderns början till denna tid för 4800 år sedan, i de delar av östra Europa som tidigast påverkades av jamna-kulturen. Oftast anges att bronsåldern i Europa börjar för cirka 4200 år sedan och för Skandinavien ännu senare, för cirka 3800 - 3700 år sedan.
Även detta en förändring över lång tid alltså, men lokalt kom ökad handel på grund av bronsframställningens behov att leda till stora förändringar i organisation. Jordbrukets införande var en större händelse men detta skede är väldigt viktigt, och ska tas med när man funderar över periodisering av historien,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar