Världshistoria eller global historia har perspektiv som vidgar historien i rummet, men också i tiden.
I några av översikterna om vad världshistoria är för något som jag läst nämns mycket kortfattat ytterligare två begrepp, "big history" och "deep history".
En klassisk historiedefinition som skiljer historia från förhistoria (forntiden) begränsar begreppet till mänskliga aktiviteter som lämnat skriftliga källor. Men då det globalt sätt funnits människor som levt under forntid parallellt med att den skriftligt belagda historien tuffat på så blir det normalt så att världshistoria avstår från denna indelning.
Flera världshistorier startar ca 2,5 miljoner år sedan, då de första hominiderna började använda redskap, dvs från den händiga människans uppkomst. Nya fynd ändrar tidtabellen, förra året fann man tänder från Homo habilis som var ca 2,8 miljoner år gamla. Några världshistorier startar tidigare, Clive Ponting börjar t.ex. med när de människoartade apornas släktträd skiljs ut från övriga arter . I Forskning och Framsteg nr. 1, 2016, hittar man en notis på det temat. Pliobates caledonia, ett fynd av ben och kranium från en gibbonliknande figur som levde för 11,6 miljoner år sedan. Den gemensamma sista länken ska dock ha levt många miljoner år tidigare. Här pratar vi egenskaper som att kunna gå upprätt och inte ha en svans. Geologerna kallar perioden från 23 miljoner år sedan till 2,6 miljoner år sedan för neogen (epokerna miocen + pliocen). Efter det kommer kvartär (epokerna pleistocen + holocen). Pleistocen motsvarar det arkeologerna kalla paleolitikum (stenålder). Nu har man börjat prata om en ny geologisk epok, antropocen.
Big history startar från Big bang. För att det ska bli "big history" ska man koppla ihop alla förlopp i en total tvärvetenskaplig syntes. Det kan bli givande för vissa typer av frågeställning, till exempel för att beskriva klimatets historia, men främst verkar detta vara ett pedagogiskt grepp snarare än ett nytt perspektiv.
Deep history däremot försöker utgöra ett nytt perspektiv, där historia skrivs utifrån en sammanhängande beskrivning av det mänskliga medvetandets framväxt. Deep history utgår från antropologin och dess tidsperiod blir främst de senaste 2,8 miljoner åren. De vill visa hur paleolitikums historia kan användas för att analysera senare fenomen. Deep history anknyter till kognitionsvetenskap och en av dess ledande företrädare, Harvardprofessorn Daniel Lord Smail, använder även begreppet neurohistoria.
Med detta förs vi in i medvetandeforskningens komplicerade värld. Tacksamt nog har det kommit en ny populärvetenskaplig bok om detta. Jonathan Lindström har skrivit "Medvetandets gåta", Norstedts 2013. Det är samme författare som skrivit "1206" som jag skrivit om förut. Böckerna har delvis samma problem, de är lite omständliga och innehåller många olika trådar, men det bidrar till att de blir spännande att läsa och man får följa Lindströms slingrande tankebanor. Lindströms ambition är hög, han vill lösa medvetandets gåta.
Som arkeolog tar Lindström upp de tidigaste begravningarna som en markör för medvetandets och de sociala riternas utveckling. Fynd av avsiktligt placerade döda i grottor har daterats till för 500 000 år sedan medan de första begravningarna med gravgåvor är 120 000 år gamla. Som jag uppfattar Deep history så är inte frågan om när "moderna beteenden" (behavorial modernity) uppkom som är viktig utan det är hur olika beteendens historia format oss som ska studeras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar