18 april 2014

Slutet på södra Songdynastin

Varför kunde inte södra Songdynastin överleva? Eller, mer intressant, varför ledde inte den utveckling som pågick mot ett mer sekulariserat, rationellt och relativt öppet samhälle, och med en allt mer dynamisk ekonomi i växande städer, till en ordning som kunde klara anpassning till inre och yttre hot?
För Song-dynastin gick under. Inflation skapade kaos i det ekonomiska systemet, Diether Kuhn talar om en astronomisk inflation 1246. År 1264 slutade sedlar att fungera som betalningsmedel. Södra Song erövrades av mongolerna 1279. Och även om Kina fortsatt var världens rikaste och mest utvecklade land bröts den vetenskapliga och dynamiskt ekonomiska utvecklingen som tiden under Song kunnat uppvisa.

Det framförs många svar. J.A.G. Roberts sammanfattar i "A concise history of China", 1999, sidan 88. Han refererar till följande: Etienne Balazs, som anger brist på individuell frihet, bristande äganderätt och den statliga byråkratins makt över handeln, Charles O. Hucker som menar att ekonomin växande komplexitet översteg den byråkratiska kompetens som krävdes, samt andra författare som anger brist på kapital, för mycket billig arbetskraft, misslyckande med att skapa en vetenskaplig syn och effekterna av mongolernas invasion. Han citerar även Albert Feuerwerker som menar att Kina inte "behövde" utvecklas, att Europa senare på 1600-talet stod inför ett försörjningsproblem som tvingade fram utveckling, något som Kina inte stod inför förrän på 1800-talet. (Se Paul S. Ropp "Heritage of China", Berkeley, 1990.)

Jag vill till denna uppräkning lägga till att som yttre hot får man även fundera över effekterna av epidemier och klimatförändring, förmåga till anpassning till sådana hot kan kallas "resiliens". Vidare måste det finnas en anpassning till inre hot, den svåra frågan om "självreglering" eller vad man ska kalla det, dvs frågan om det fanns någon balanserande social kraft ifall en viss utveckling skenade iväg.

I detta inlägg börjar jag med de två vanligaste förklaringarna, den givna att mongolerna störtade Song och den generella att en absolut kejsarmakt aldrig kan förbli dynamisk och stabil.

Yttre militärt hot
Clive Ponting, i "World History", 2001, menar att svaret är komplext men att huvudproblemet var effekterna av det yttre militära hotet. När norra Kina erövrades av jurchen förlorade Song kontrollen över järnproduktionen. Och sedan blev hela Kina inkorporerat i det mongoliska imperiet, vilket enligt Ponting var förödande för ekonomin och för fortsatta teknologiska framsteg.

Clive Ponting konstaterar dock (på sidan 386) att Songdynastin tog in en skattesats på mellan 10-15 procent av den årliga produktionen, en skatt som bland annat användes till att hålla en armé och att betala för fred. Och jordbruket, som stod för det mesta av skatterna, gick bra under Song. Många bönder hade permanenta rättigheter till land, och arealen som brukades fördubblades. Utnyttjandet av rätt ris-sort till rätt typ av land och introduktionen av nya sorters ris från Vietnam (champaris) bidrog till ökad avkastning. Resurser fanns alltså som kunde ha använts för att hantera de yttre hoten, och åtminstone södra Kina som var relativt lättförsvarat borde man kunna ha hållit även mot mongolerna.

I Felipe Fernández-Armestos "Millennium" citeras Ouyang Xiu (nämnd i inlägg 4 april 2014): "civilisationen skulle alltid segra över råheten: barbarerna skulle underkasta sig för skams skull om de inte kunde tvingas, påverkas av föredömen om de inte kunde styras med maktmedel". Fernández-Armesto konstaterar att Ouyang Xiu inte förutsåg att råheten kunde ta form av de militärt överlägsna mongolerna.

(Sedan skriver han på sidan 136 att Khubilai Khans agerande dels befäste obändig självständighetstänkande hos japaner och vietnameser, och dels stimulerade den vetenskapliga nyfikenheten och den kommersiella vinningslystnaden i Kina. Detta är två andra tanketrådar som får följas i senare inlägg, min utgångspunkt här är att både vetenskap och ekonomi förlorade på mongolernas invasion)

Christopher Beckwith i "Empires of the Silk Road" från 2009, har som genomgående tes att det är en myt att centralasiatiska nomader ska ses som enbart krigiska barbarer. Han lyfter därför fram att Khubilai Khan år 1260 skickade ett fredserbjudande till Song. Detta avböjdes och istället anföll Song norrut 1260 och senare tre gånger under 1262. Detta provocerade enligt Beckwith mongolerna att göra slut på "Song-problemet", med en fullskalig invasion som började 1265. Segern var inte given förrän 1276 och helt klar först 1279.
 
Men frågan kvarstår, om nu det yttre hotet slutgiltigt avgjorde, vad var det som försvagade södra Song så att de inte kunde hantera detta hot?

Absolutism
Acemoglu och Robinson menar att det var Songdynastins "absolutism" som sänkte den. Med deras terminologi i "Why nations fail" (2012) var Song en extraktiv institution. Handelsmän hade begränsad frihet, och de teknologiska framstegen var inte marknadsdrivna utan beställda av statsstyret. Få av uppfinningarna kommersialiserades (skriver de på sidan 231). Parlament saknades. De menar att kejsarna under Mingdynastin och Qing begränsade handeln för att stabilisera samhället, och att denna attityd fanns redan hos Songdynastins kejsare även om de var villiga att tillåta en större kommersiell frihet under kontrollerade former. Absolutismen ledde till stagnation.

Francis Fukuyama i "The origins of political order", 2011, sammanfattar på sidan 315, att det finns en omfattande litteratur om varför Kina inte utvecklade en egen väg till kapitalism. Han nämner Max Webers "Religion of China" och Joseph Needham. Han anser att Kina under Mingdynastin hade de flesta institutioner som krävs för modern ekonomisk utveckling. Där fanns en stat som skapade stabilitet och som hade civil kontroll över den militära organisationen. Han anser att absolutism och avsaknad av rättssäkerhet inte var en kritisk brist eftersom i praktiken under långa perioder så var staten inte godtycklig i sina expropriationer och skatterna var inte orimliga. Istället anser Fukuyama att bristen var avsaknad av vinstintresse. Det står "What China did not have was the spirit of maximization that economists assume is a universal trait". Ett exempel på det som han tar upp är Su Songs klockmekanism. När Kaifeng erövrades av Jurchen så förstördes klockan och med det kunnandet om hur man bygger mekaniska klockor. 

Fukuyama har tre kriterier rörande politisk ordning. De tre är 1) den organiserade staten,  2) rättssäkerhet, 3) ansvarsutkrävande av makten. Därför är det förvånande när han anser att trots att Kina under Ming inte uppfyller några särskilt högt ställda krav på vare sig rättssäkerhet eller ansvarsutkrävande så är det ändå, i Huntingtons anda, civilisationsbegreppet som får avgöra; "Kina" saknar "vinstintresse".
Detta tycker jag är en snäv form av historieskrivning, att invanda föreställningar i kinesisk kultur skulle bestämma förloppet. Något ligger det i att lyfta fram sådant men det är inte svårt att hitta kineser med vinstintresse. Mer intressant tycker jag är att försöka se utvecklingen som öppen för interaktion, inte regionalt definierad av abstrakta "civilisationer".

Även Acemoglu & Robinson går också direkt på Mingdynastin som om Songdynastins utveckling skulle kunna länkas direkt till problemen under Ming utan att det mellanliggande mongolstyret skulle spela roll. Men deras analys är mera att så länge det är "extraktiva" institutioner så är läget hopplöst, oavsett nyanser i upplägget.

Men om "extraktiv absolutism" var så dåligt, hur kunde då Song uppnå de resultat de ändå uppnådde? Just Songdynastins version av absolutism var till en början framgångsrik. Fanns inneboende utvecklingskrafter som inte kunde hanteras?  Diether Kuhn skriver om "reformer mot kollaps", något att följa upp i nästa inlägg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar