6 april 2014

Sinifieringens båda sidor

En aspekt som jag vill betona är ömsesidig anpassning. Det skrivs om sinifieringen av de nomadiska befolkningarna som erövrade Kina. Men anpassning skedde givetvis även hos den han-kinesiska befolkningen i Norra Song till styret från de nomadiska befolkningarna. Det skedde först under khitanernas Liao (907-1125) och främst sedan under jurchens Jindynasti (1127-1234).

Liao utvecklade ett dubbelt styre, ett baserat på nomadiska traditioner och ett mer kinesiskt i de områden där Han-kineserna dominerade. Det systemet användes även av Jin som avancerade med det söderut, de hade sin södra huvudstad i Kaifeng.

Mindre skrivs om hur Han-kineserna under Jin anpassade sig under jurchens styre. Det var inte i så stor utsträckning en kulturell anpassning, men mer en organisatorisk. Den militära delen av statsapparaten sköttes av jurchen. Jin accepterade inte någon integration, utan behöll separata lager och undvek giftemål mellan grupperna. Det liknade till exempel visigoternas styre i Spanien. Jins sinifiering var tillräcklig för att skapa en viss legimitet.

Ett tecken på det var södra Songs återerövringsförsök av norra Kina 1206. Vid slaget på floden vid Caishi 1161 hade södra Song vunnit en seger över Jin och fått ett bättre fredsavtal. Men Song bröt fredavstalet 1206, ledda av chefsrådgivaren Han Tuozhou, och beslöt att anfalla Jin med 160 000 man. Ett skäl till det, skriver Diether Kuhn, var att man trodde att Han-kineserna i norr skulle ansluta sig till Songs trupper. Detta skedde inte. Någon organiserad motståndsrörelse fanns inte i norr utan folk hade anpassat sig till Jins styre.

En del i "anpassningen" var att så många av de rika stora jordägande familjerna hade flyttat söderut. De som skulle ha kunnat stå för en intern organisation mot Jin fanns inte kvar. Den stora befolkningsgruppen av vanliga bönder i norr hade ingen information om södra Songs planer och såg Jin som legitima härskare. Jin mönstrade 135 000 man och det räckte för att vinna i en avgörande motattack 1207.

Ändå framstår det som märkligt att det välorganiserade och tekniskt framstående södra Song inte kunde vinna i norr. Diether Kuhn skriver att de misslyckades på grund av strategisk inkompetens, logistiska misslyckande i försörjningslinjerna och dåligt väder. Trupperna deserterade.

I "Cultural atlas of China" av Caroline Blunden och Mark Elvin, 1983, så skriver de om "the Ruzhen Jin", ruzhen är en annan stavning av jurchen. Både Jin och tanguterna från Xixia hade ett kavalleri med järnrustningar för ryttare och häst. Södra Kinas militärstrategiska problem vid ett anfall norrut var att finna motmedel mot de beridna trupperna. Den militära användningen av krutet kunde ha blivit ett sådant vapen men man lyckades inte behålla de tekniska landvinningarna för sig själva utan Jin och mongolerna kom också att använda olika skjutvapen.

Motsvarande militärteknologiska kapplöpning skedde även mellan de olika grupperna i norr. Khitanerna under Liao hade en handelsblockad med järn norrut till Mongoliet, ett slags strategiskt handelsembargo. Jin lät mongolerna köpa järn, pilspetsar och svärd, något som bidrog till att Djingis Khan kunde bygga en välrustad armé.

Södra Song fick 1207 skriva under ett förödmjukande fredsavtal med Jin. Han Tuozhou mördades, och hans huvud skickades till Jin. Ny chefsrådgivare i södra Song blev Shi Miyuan. Från denna tid avgörs södra Songs fortsatta historia. Det tog 40 år innan mongolerna avancerade söderut. Kanske de aldrig hade gjort det om södra Song lärt av historien och hållit sig till de lyckade men kostsamma fredsavtal de hade med Jin. Hankineserna under Jin anpassade sig. Men i södra Song kunde de styrande inte vänja sig vid tanken på att det klassiska kinesiska området runt Gula floden inte styrdes av dem. Troligen hade ett litet men ekonomiskt blomstrande södra Kina kunnat hitta former för samexistens med Jin och med Kublai Khan, men istället fortsatt man med angrepp norrut som till slut ledde till undergång för Song.

För ett framgångsrikt angrepp söderut krävdes förmåga att utkämpa "sjöslag" över de stora floderna, något som mongolerna lärde sig av kinesiska överlöpare på 1260-talet. Till det tillkom att de förde över arabisk teknologi med effektiva katapulter. Hanfloden erövrades av mongolerna 1273 och 1279 utkämpade Song sitt sista sjöslag, slaget vid Yamen.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar