Mäktiga eliter har en förmåga att skapa stöd genom att utnyttja "det bästa ur många världar" på ett sätt som accepterar självmotsägelser. Mitt exempel här är katolska kyrkan på medeltiden.
Katolska kyrkan är en av de mest framgångsrika organisationerna genom tiderna. Från påven Gregorius Magnus på 600-talet till dagens påve Franciskus har den lyckats övertyga människor om sin betydelse. De mäktigaste påvarna på 1200-talet var de som kunde kombinera två världar. Mystik förenades med kanonisk rätt systematiserad genom Aristoteles logik, och ett kristet kärleksbudskap kombinerades med att kyrkan militärt utnyttjade olika allianser i sitt eget syfte och en brutal inkvisition.
Katolska kyrkan var framgångsrik med en med ritualer fylld värld som
skapade mening och mystik åt fattiga människor, och ett löfte om
syndernas förlåtelse. Samtidigt tilläts ingen egen personlig väg till
insikt, kyrkans mystik var reglerad och styrd av organisationen.
Ofta nog är elitens förmåga till självmotsägelse resultatet av vad som framstår som en naturlig anpassning till omständigheterna, och först i efterrationaliseringen måste ett visst mått av självbedrägeri till. Detta kan ibland kallas kompromiss, men i ett ideologiskt system med fastställda dogmer som den katolska läran blir det tydligt att det rörde sig om självmotsägelser.
Denna förmåga att sammanfoga motsättningar går på djupet i vad som är katolskt ortodoxt. Kyrkomötet i Chalkedon (som idag är en del av Istanbul) år 451 fastslog att Kristus är en person i två naturer, den ena mänsklig och den andra gudomlig. De riktningar som försökte lösa upp denna paradox utmönstrades. Dels var det de armeniska, koptiska och etiopiska kyrkorna som sökte en väg där gud är gud och Kristus mänskliga natur en del av den. Dels de nestorianska kristna som hävdade att Kristus i första hand hade en mänsklig natur och att Maria därmed inte kan kallas för "guds moder". Nestorianerna bildade skola i Nisbis i Turkiet men drevs sedan alltmer österut. Namnet "nestorianer" kanske mest deras kritiker använde, kyrkan kallas "Österns syriska kyrka" eller varianter på det (på engelska "Church of the East").
Den katolska kyrkan integrerade en förmåga att acceptera dubbla lösningar och utnyttjade det för att ta upp kampen om makten med världsliga kejsare. Investiturstriden kring år 1100 kunde lösas genom att kyrkan accepterade att romersk-katolske kejsaren fick makt att tillsätta kyrkans män i de regioner där kejsaren styrde, något som i princip var direkt fel ur kyrkans synpunkt. Men denna lösning skapade en fristående mäktig kyrka istället för att den skulle ha tvingats underordna sig den världsliga makten, så som skedde i den grekisk-ortodoxa kyrkan och även inom islam (där sultanerna utmanövrerade kalifen). Utifrån denna position kunde sedan påven mana kungar till krig och korståg.
Även idémässigt kunde katolska kyrkan enas om paradoxala lösningar. Aristotelisk logik och romersk rättstradition användes för att bringa reda i dogmerna, men allt eftersom man fick bättre kännedom om Aristoteles skrifter, via översättarna i Toledo och från direktöversättningar från grekiskan från 1200-talets mitt, stod det allt mer klart att dessa skrifter stod i konflikt med idén om en Gud som skapat allt och som kunde ingripa i sin skapelse. Fritänkare som Pierre Abelard (1079-1142) straffades, fast just i hans fall kanske mer för hans fria leverne än för hans läror. Särskilt de som tagit intryck av Ibn Rushd, de så kallade averroisterna, utvecklade tanken att hela skapelsen går att förklara med förnuftiga argument.
Alltså förbjöds studier i de metafysiska delarna av Aristoteles, men det visade sig vara en alltför stelbent lösning. Istället hittade Thomas af Aquino (1225-1274) och de andra skolastikerna fram till en formel som förenade tro med förnuft i en för mig paradoxal formel. Gud är (med reservation för att jag som icke-troende inte alls kan ge rättvisa åt detta) både en abstrakt skapare som är överallt i evighet, som förnuftsargument kan användas för förstå bättre, och samtidigt den konkreta kärlekens personliga Gud som bara tron kan ge insikter i och Gud är mänsklig i den meningen att människan är Guds avbild. Här finns även en politisk slutsats, inspirerad av Augustinus åtskillnad mellan Guds rike och riket på jorden, där den politiska makten inte måste vara religiöst styrd utan enbart styrd av "naturliga lagar", vilket i praktiken var antikens dygder och naturrättslära. Den politiska makten fick dock enligt teorin inte gripa in i den religiösa sfären, däremot var det inget hinder att prästerna lade sig i politiken.
Dessa motsättningar hade även diskuterats inom islam. (Referensen är främst Ronny Ambjörnssons "Tankens piligrimer" från 2002). Den riktning som stod för att det finns naturlagar som inte Gud ändrar på, att koranen var en historisk skapelse och att människan har en fri vilja och kan skilja gott från ont kallades mutaziliter.
Denna riktning motarbetades av de ortodoxa islamska lärda. Men några kalifer kom att gynna tänkare med denna riktning, främst al-Mamun (786-833), som grundade "vishetens hus" i Bagdad. Denne kalifs förföljelser av olika grupper av muslimer gjorde honom dock djupt impopulär och skadade även mutaziliternas rykte. Man såg det som en bekräftelse på att en så gudlös kalif var farlig för samfundet.
Aristoteles gör dock ett djupt intryck på flera av filosoferna, främst al-Farabi, Ibn Sina och senare Ibn Rushd. Den som står för den lösning som blev sunni-islams huvudriktning var al-Ghazali, (1058 (450 H) -1111). Han försöker hitta en balans mellan religiös mystik (främst sufism) och förnuft. Men al-Ghazali var konsekvent i sin slutsats att ska man tro på Gud måste man i första hand tro, förnuftsargument fungerar helt enkelt inte. Detta får även återverkan på al-Ghazalis politiska teori (som finns i hans "Återupplivandet av religionens vetenskaper"). Han hävdar att den politiska makten måste ha både en andlig och en politisk del. al-Ghazali skiljer sig åt från Thomas af Aquino på denna punkt, även om de liknar varandra i sina försök att förena mystik och förnuft. al-Ghazalis tankebyggnad var mer konsekvent men innehöll alltså inte den förmåga till självmotsägelser som det katolska tänkandet lyckades så bra med.
Här blir det väldigt frestande att göra en modern analogi som givetvis är långsökt. Dagens ideologier tycks ha en fantastisk förmåga att innehålla självmotsägelser. Kanske kommer man i framtiden att se på dagens politiska tankeriktningar som vi nu gör på diskussionerna mellan monofysitiska och dyofysitiska kristna, som svårbegripliga nyanser som tydligen hade en viktig politisk betydelse. Vinnarna är de som lyckas bäst med att behålla makt och rikedom, medan de använder logik och förnuft så som det passar dem bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar