Jag har tidigare nämnt grottorna nära Dunhuang i Gansi-provinsen på gränsen till Takla Makanöknen. (inlägg 26 februari 2011). Valerie Hansen ägnar ett kapitel i "The Silk Road, A new history", (Oxford 2012), åt de skrifter som fanns i grotta nummer 17. Grottan fungerade som magasin för skrifter som hörde till ett litet buddhistiskt kloster som hette "De tre rikenas kloster".
På 900-talet fanns det runt femton kloster i grottområdet vid Dunhuang. Valerie Hansen kallar dom inte för "Mogao-grottorna" som är det namn som Unesco använder, utan hon skriver bara Dunhuang-grottorna. Området utgör en av buddhismens bäst bevarade heliga platser, med nästan 500 grottor med väggmålningar skapade mellan år 366 och fram till 1300-talet. I grotta 17 fanns ca 40000 skrifter från 405 till 1002, i huvudsak buddhistisk litteratur och historik kring hur buddhismen spreds från Tibet. Den mest berömda skriften är den tryckta Diamantsutran från år 868, världens äldsta tryckta bok, men det mesta är handskrivet på pappersrullar eller palmbladsformade papper. Arbete med att bevara sådana dokument finns beskrivet här: http://idp.nlc.gov.cn/archives/news29/idpnews_29.a4d
Se även ett foto som togs av Aurel Stein av dokument han "förvärvade" i Dunhuang.
De flesta texterna var skrivna på kinesiska eller tibetanska. Efter att gökturkarna förlorat makten till Tangdynastin på 630- och 640-talet stationerades kinesisk militär i området. Tangs inflytande var starkt fram till An Lushan-upproret 755, men efter det fick tibetanska imperier allt mer kontroll. Från 786 styrde den tibetanska Yarlung-dynastin, fram till 848. Efter det kom en släkt av lokala kinesiska generaler att styra området, formellt under Tang tills dess slut 907, men i praktiken som egna lokala kungar ända fram till 1002.
Även under denna tid var inflytandet från Tibet viktigt, och en buddhistisk pilgrimsväg fick från Indien via Dunhunag till det heliga berget Wutai i norra Kina där vishetens bodhisattva Mañjuśrī dyrkades. Från 1038 dominerades Gansu av tanguternas rike Xi Xia (västra Xia-dynastin 1038-1227), tanguterna var tibetansk-talande buddhister med huvudorten just öster om Gansu). Även riket runt Turpan, med staden Gaochang (på uiguriska Kara-Khoja), var i huvudsak buddhistiskt.
Utöver texter på kinesiska och tibetanska fanns ett mindre antal skrifter på sanskrit, khotanesiska (2300 texter), sogdianska och ujgur (totalt bara 40 blad) i grotta 17. Samt ett enda blad skrivet på hebreiska, en bön på 18 rader som hopvikt fungerat som en talisman. Bild här: http://expositions.bnf.fr/parole/grand/018.htm
Buddhister kom från Indien via området runt Khotan i södra Takla Makan, och det iranska språket khotanesiska var det första som de buddhistiska klassikerna översattes till från sanskrit. Sogdianska var ett annat iranskt språk, sogdierna hade handlat längs sidenvägen sedan länge och mindre grupper av dem levde i alla samhällen mellan Kina och Khorasan. Sogdierna samarbetade med turkiska folk och från ca. år 1000 kom sogdianskan att ersättas av ujgur (uigur-turkiska). Några dokument var skrivna på en blandning av sogdianska och uigur och visar på övergångsperioden. Två dokument på sogdiska visar att det hade funnits zoroastriker i Dunhuang, men 845 förbjöd Tangdynastin flera religioner och zoroastrismen försvann.
Från år 960 konverterade en rad turkiska grupper till islam, först Kara-khaniderna runt Kashgar i västra Takla Makan. År 1006 erövrade de Khotan. Uigurer från Ganzhou/Zhangye tog makten i Dunhuang 1002. I samband med det förseglades grotta 17, men skälen till det finns inte dokumenterade. Från 1030 styrdes Dunhuang av tanguternas Xi Xia.
Med Djingis khans framfart förändrades sedan allt. Först enades eller besegrades de mongolisk/turkiska folken norr om bergen, med namn som kereiter, tatarer och naimaner. Från 1206 började expansionen söderut. Uigurerna valde att bli vasaller under Djingis Khan medan tanguterna hörde till de som krossades (1227).
Valerie Hansen skriver om hur munkar från olika religioner försökt översätta sina
texter till kinesiska. Manikeisterna försökte medvetet utnyttja
buddhistiska texter och begrepp, och beskrev Mani som som en
vishetslärare i nivå med Buddha och Lao-tse. Nestorianska kristna valde
istället att försöka översätta kristna begrepp direkt till kinesiska
även om resultatet blev svårbegripligt. Fadern, sonen och helige anden blev "Merciful father, Light son, King of the pure winds". Hansen skriver att bara "barmhärtige fader" skulle ha varit begripligt för en kines. Nu är ju inte tre-enigheten ett så enkelt begrepp att översätta.
Det omvända gäller också, fundera till exempel över hur troligt det är att vi lyckas översätta buddhistiska begrepp så att det blir begripligt. Som exempel kan man ta namnet på klostret som ägde grotta 17: "The Three Realms Monastery". Buddhismens tre riken är i översättning "begärets värld, världen av form och världen utan form".
Grotta 17 innehöll mycket mer än religiösa dokument, där fanns även diverse papper med skrift på som munkarna använde för att träna sig att skriva på. I boken går Valerie Hansen igenom forskningen rörande mängder av olika dokument från Takla makan-området och konstaterar att mycket få av dem talar om långväga handel, det mesta som dokumneterats är vanlig handel som man kan förvänta sig mellan lokala städer.
Valerie Hansen huvudpoäng är därför att "sidenvägen" som begrepp främst står för kulturell överföring av språk, religion, konst och teknologi. Den materiella betydelsen av långväga handel längs sidenvägen var enligt henne inte särskilt betydelsefull under den period som boken täcker, 200 - 1000 e.Kr.
Betalningsmedel var siden, spannmål eller mynt (bronsmynt från Kina eller silvermynt från väst). Siden var sold under Tangdynastin, under åren kring 740 betalades det ut 900000 rullar av siden per år till soldater stationerade i Gansu och Xinjiang. Detta gjorde givetvis siden till en huvudprodukt i handelsutbytet, då soldaterna handlade vidare med sidenet. Men det upphörde vid An Lushan-upproren 755, och "sidenvägsekonomin" kollapsade.
Jag menar att detta har betydelse för hur man ska förstå Mervs försvinnande. Om Mervs rikedom inte berodde på att Merv skulle ha varit en oumbärlig omlastningsplats längs sidenvägen, utan mer på Mervs betydelse som centralort för abbasiderna och sedan för seldjukerna, då blir det begripligt att efter mongolernas förstörelse så kunde de välja att inte bygga upp Merv. Istället blev Samarkand och Herat de centrala knutpunkterna, utifrån nya lokala förutsättningar.
Valerie Hansens uppräkning av typiska sidenvägsprodukter är också intressant. Hon konstaterar att en marknad i Turfan år 743 hade priser för 350 olika artiklar, mest olika typer av textilier, olika grönsaker och djur. Som typiska "sidenvägsvaror" nämner hon "ammoniumklorid, "xiang" (kan vara aromatiska ämnen, kryddor eller medicin), socker och mässing". Ammoniumklorid (salmiak) används vid metallbearbetning som flussmedel, som ingrediens i färger och för avkalkning vid garvning av hudar.
I register över värdefulla varor i kloster stod bland annat "Merv-siden" vilket berodde på att Merv hade skapat en egen stil, som sedan användes även vid produktion i Kina. Däremot är olika ädelstenar kvitto på långa transporter, jade från Khotan, lapis lazuli från Badakhshan, korall och agat från Indien, bärnsten från Östersjön och pärlor från Sri Lanka.
Handel med slavar var också en del av sidenvägens marknad, och slavar var även vanlig tribut. Men inte heller inom detta område är det fråga om storskalig eller långväga handel, som den som bedrevs med slavar till mamlukerna.
Migration i stor skala skedde däremot längs "sidenvägarna".Ovan nämns hur folk från Indien etablerade sig runt Khotan. Nomadfolk rörde sig i området, ibland i form av mer organiserade militära förflyttningar. Det genererade i sin tur flyktingströmmar. Tibetanska imperiet är ett exempel, liksom tanguternas rike. Störst betydelse hade de turktalande folkens omfattande spridning västerut från 500-talet, och senare mongolernas expansion. Förutom Djingis Khans mongoler fanns många andra mongoliska grupper. Viktigast var khitanerna som etablerat Liaodynastin i Kina 907-1125 men sedan fick fly undan angrepp från manchuriska jurcher. Khitanerna flyttade hela vägen västerut till området runt Issyk-Kul där de upprättade ett buddhistiskt rike med huvudstad Balasagun (Khara-Khitan 1124-1218, minnesregel är att "khitan" gav upphov till namnet Cathay som användes för norra Kina).
Slutligen, Valerie Hansen menar att den mest använda vägen från Takla makan västerut var den som gick norrut från Aksu upp mot Issyk-kul genom Bedelpasset (4200 m.ö.h.) och sedan fram till staden Balasagun (som sogdierna kallade Suyab), nära dagens Tokmok, och sedan vidare till Samarkand. Det är denna vägen som den berömda munken Xuanzang färdas 630. För mer om de olika passen över bergen, se inlägg 8 januari 2011. Bedelpasset verkar inte vara den enklaste vägen men alla vägar innebär att pass på över 3500 m.ö.h. ska passeras. Och bara det talar ju för Valerie Hansens ståndpunkt att handeln aldrig kan ha varit väldigt omfattande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar