28 november 2010

Bönder och herdar

För att funderingen kring 600-talets "andra världen" ska bli begriplig måste först en sammanfattning av de tre imperiernas uppkomst göras. McNeill och McNeill beskriver kortfattat hur civilisationerna uppkom i de bördiga områden kring farbara floder, Nilen, Eufrat och Tigris, Indus (tre områden med kontakter via havet) och för sig i norra Kina på lössjordsterasser ovanför Gula flodens mellersta del.
En ständig konkurrens mellan stadbor, bönder i bygdegemenskap och nomadisernade herdefolk präglade utvecklingen. McNeill skriver att stäppangriparna fick en strategisk fördel från 600-talet fKr då beridna bågskyttar blev den effektivaste militära organisationen. Herdefolken kunde föda upp fler hästar, och herdarnas vardagsliv var inte mycket skiljt från den militära träning som krävdes. De enda som behövdes för mobilisering var att en positiv feedback kunde återkommas där lyckade krigståg ledde till koncentrerad makt som kunde leda till ännu mer framgångsrik sammanhållning av ryttarhärarna.

Detta ledde till en oregelbunden cykel av nomadiska anfall och konsolidering i Eurasien, från att skyterna anföll och vann över assyrierna 612 fKr, till 1644 eKr då manchuer grundande en ny dynasti i Kina.

Skyterna etablerade sig i områdena mellan Eufrat och Onyx, och likt visigoterna övertog de det ledande positionerna i samhället, de styrde persien. Parthernas rike och sedan sassaniderna fick i sin tur mobilisera försvar mot nya nomadgrupper. De införde bepansrade ryttarsoldater, ("riddare" eller med det grekiska ordet katafrakter) genom att avla fram starkare hästar och börja odla kvävefixerande grödor som alfalfa, för att genom växelbruk kunna odla spannmål och ändå få näringsrik föda till hästarna.
I Europas historia kom herdefolken att lämna stora avtryck: hunner, avarer, magyarer, bulgarer och mongoler skakade de bofasta samhällena, och ibland grundades nya riken. I öst kallas de turkspråkiga avarerna för Juan-juan. (Eller så var det inte så, antagligen består alla dessa "folk" av blandningar av grupper som skapade olika allianser.) Andra nomadfolk är hephtalier och gökturkar. (Hephtaliterna (Ye-tha-i-li-to eller Hoa-tun) slogs med både perser och Guptadynastin i Indien, förlorade i slutet av 500-talet. Gökturkar var den allians som var mäktigast längs sidenvägen när vi når fram till 600-talet eKr.

Omvänt framtvingades en motreaktion, en konsolidering av gränser. Romarna anlade en försvarslinje längs floderna Rhen och Donau, limes, och även en försvarslinje mot araberna, Limes Arabicus. Romarna förlitade sig främst på fotsoldater, först Hadrianus 100 eKr började införa ett bepansrat rytteri. I västeuropa kom hela det feodala systemet att kretsa kring hur skatter skulle kunna tas in samtidigt som det dyrbara riddarväsendet skulle kunna upprätthållas.

McNeill ser två centra i den gamla världen, "Medelhavet-Mesopotamien-Indien" och Kina, och på ett liknande vis två separata centra i Amerika, ett kring Centralamerika-Mexico ett längs Stilla havskusten kring dagens Peru. Men i Amerika fanns inte någon liknande möjlighet för herdekulturer att utvecklas.

21 november 2010

Tre imperier

Parag Khanna skriver i "The second world" om att vi idag har tre imperier, tre supermakter. USA har haft en tid som den enda hegemoniska makten, nu finns tre maktcentra runt Washington, Bryssel och Beijing. Han menar att de representerar tre olika sätt att utöva makt gentemot de stater som finns i respektive intressesfär. USA: "coalition", EU: "consensus" och Kina: "consultation". I en globaliserad värld möts och bryts dessa imperiers intressen. Med "andra världen" avser Khanna alla de länder som aktivt interagerar med imperierna, genom handel och maktallianser. Den tredje världen är de fattigaste länderna, främst Afrika söder om Sahara. Nära EU är den "andra världen" indragna i ett byggande av legala institutioner, som kandidatländer (Tukiet, Serbien mfl) eller som viktiga randstater, Ukraina, Kazakstan, Marocko. USAs alliansbyggande är till hälften NATO-stil, till hälften kanonbåtsdiplomati, med Latinamerika i närsikte och resten av världen som intresseområde. Kina är den uppåtgående makten, med en roll som "Pax Sinica" från Rysslands östra områden, Japan, Korea, Sydostasien, Indien och Stilla havets öar.
I 600-talets värld hade Roms hegemoni ersatts av två imperier, ett runt Konstantinopel och ett annat runt Sassanidernas Ktefison. Kina, den tredje stormakten, låg långt borta. Där byggdes den för den interna handeln mycket viktiga Kejsarkanalen och relativ stabilitet uppnåddes under Suidynasin efter långa tider av konflikter. Under Tangdynastin 618-907 hade sidenvägen sin viktigaste betydelse. Huvudstaden Chang'an, "lång frid", kan ha haft upp till 600 000 invånare under 600-talet och kan då ha varit världens största stad. Den andra världen på den tiden var främst alla befolkningar längs sidenvägen. I Indien hade en dynasti, (Gupta, 320-535) haft en period av ökad rikedom och makt. Vidare de "germanska staterna" i västra europa, medan det germanska östeuropa upplöstes. Där bredde istället en rad slavisktalande grupper ut sig.
Peter Heather skildrar tre sådana allt mer stabila samhällsbyggen i östeuropa, styrda av Premyslids i Prag (Bohemia), Piasts i Polen och Ruriks i Gamla Novgorod och söderut ner mot Kiev. Stora fynd av muslimska silvermynt har hittats i Polen och längs Volga och Dnjepr, medan området däremellan saknar fynd. Peter Heather menar att slavhandel i stor skala pågick och att de grupper som kontrollerade den kunde bygga ökad centralmakt medan ytterområdenas utveckling hämmades då slavarna hämtades där.
Han generaliserar i slutet av sin bok "Empires and Barbarians" till att det finns en imperiernas "newtons lag", där de generar social interaktion i sina randområden, som genom utbyte av handel och kunskap, men också genom ökade konflikter och behov av militär rustning, leder till att randstaterna organiserar sig och till slut hotar imperiets egen inre stabilitet.
Far och son McNeill har en liknande generalisering i "Mänskliga nätverk", de talar om ett "sluttande kulturellt plan" från imperiet (civilisationen skriver de) eller mellan huvudstad och omgivande landsbygd.
Bildspråket är kanske inte så lyckat, det borde gå att undvika metaforer från fysiken, och istället tala om "kulturella system" vars självförstärkande processer ibland förstärker varann men ibland kommer i konflikt och skapar låsningar eller ekonomiskt negativa processer.

7 november 2010

Mäktiga och modiga mot romare

Peter Heather beskriver i "Empires and barbarians" hur migrationsperioden på 200-500-talet ledde till att västrom ersattes av nya riken.  Goterna består av många grupper, varav tervingi lyckas förhandla med romarna om land medan många andra grupper, goter och andra, erövrar land eller förlorar mot romarna och splittras upp av dem enligt romarnas system för att minska maktbasen för inflyttarna. Fram på 400-talet har vissa av inflyttarna organiserat upp sig i sammanhållna förbund som inte alls kan ses som "folk". En allians betår till exempel av vandaler och alaner, de senare en kristen iransk grupp som hade sitt ursprung i ett rike som hette Sarmatien. De utspridda goterna splittras i minst två grupper. Ledda av Alaric går en dynasti som kallar sig "de modiga"- Balti - sin egen väg och den alliansen kommer att kallas visigoter. Visigoternas strategi tycks likna tervingis, från en styrkeposition vill de förhandla med romarna, och erhålla maktbefogenheter utan att i grunden störa de lokala socioekonomiska förhållandena. Visigoterna kan mönstra cirka 20 000 beväpnade män, varav kanske 5000 hör till en härskarklass av något slag. Totalt kan alliansen kanske bestå av 100 000 män, kvinnor och barn samt ett antal slavar. När Euric etablerar sitt rike, "mellan Loire och Gibraltar", utgör visigoterna kanske bara 2 procent av befolkningen. Peter Heather uppskattar att de tar kontroll över en tredjedel av de romerska godsen, i övrigt kvarstår de lokala romerska jordägarna, fast de nu inte lyder under Rom längre.
Bland östgoterna kommer amalernas allians att bli mäktigast (betydelsen hos ättnamnet "amal" ska vara just "mäktig") och de går ett steg längre. Under Theoderic tar ostrogotherna över den italienska halvön och två tredjedelar av jordinnehavet. Från 511 utnyttjar de att visigoterna tar stryk mot frankerna i norr, och i höjden av sin makt regerar Theoderic över ett område som var stort som halva västrom. Men östrom under Justinianus attackerar ostrogotherna (gotiska kriget 535-554) och frankerna fortsätter att stärka sin ställning. År 540 skriver merovingern Theudebert till Justinius och menar att han är kung över många folk, inklusive visigoter, saxar, juter, kung över franker, och därmed har rätt att stämpla mynt av guld. Justinianus seger kan anses vara en phyrrusseger, men ostrogotherna går under och i Italien kom langobarder och sedan franker att få mest inflytande.
Till slut var det varken de mäktiga eller de modiga goterna som "vann", det var frankerna.

1 november 2010

Från renässans till inkvisition på 600-talet

I epilogen till boken "Spåren av kungens män" skriver Maja Hagerman att kristendomen förde med sig mer än en tro på Gud när den etablerade sig i Norden. Hon skriver: "Att varje människa är en individ med en själ, en som i sina gärningar inte bara bör försöka vinna andras gillande utan också nåd inför en Gud som ser och vet allt. Naturligtvis skulle kollektivets sociala måttstockar som värdighet, ära och ryktbarhet även i fortsättningen ha stor betydelse, men vid sidan av dessa öppnades en ny dimension: individens inre liv präglat av idéer om samvetet och att var och en en dag skulle ställas till ansvar inte bara för sina gärningar utan för sina innersta tankar."
På samhällelig nivå kan det ha inneburit en ny nivå av trovärdighet i mellanmänskliga relationer, jämfört med vikingatidens mera person- och släkt-baserade hederscodex. Slöt man ett avtal med Egil Skallagrimsson kunde man lita på det utifrån hans heder, han ärade avtal eftersom han visste att "ett vet jag som aldrig dör, dom över död man". Men denna ära kanske gällde en fjorddal i Norge, och en norsk kung kunde ha annan ära att försvara i en annan dal. Men slöt man ett avtal med en kristen person var Gud ett vittne till avtalet, och man kunde hoppas att detta skulle gälla lika över större avstånd.
Men denna individuella dimension kunde även få en destabiliserande effekt. Kristus ursprungliga evangelium kan ses som en befrielseteologi. Och i gnostiska traditioner fick den egna relationen med Gud stor betydelse. Därför drev den katolska kyrkan hårt linjen att det var kyrkans tolkning som gällde. I det visigotiska riket kunde prästerskapet utnyttja behovet av att stärka centralmakten med processer som hela tiden stärkte biskoparnas makt. Men denna process drevs vidare av sin egen logik, det som började som en "renässens" fortsatte med en "inkvisition". I S.P. Scotts förord till "The Visigothic Code" skriver han att biskop Isidorus fann sig tvungen att ta avstånd från de metoder som de katolska kristna använde, bland annat för att förfölja judar. David Levering Lewis, i "God´s Crucible" beskriver ingen som helst renässans i det visigotiska riket. Han menar att den visigotiska ekonomin byggde på slaveri, och att goterna lärt av romarna men utvecklade det vidare till ett utpräglat plantageslaveri. Han ansluter sig till Charles Omans beskrivning av visigoterna som de simplaste barbarer. De försök som gjorts att visa några statsbyggande kvaliteter hos visigoterna ska då ses som kristna efterrationaliseringar. Jag, som startade i Maja Hagermans beskrivning av nordbor, kan väl ändå tycka att visigoterna framstår som lite mer konstruktiva än många andra maktallianser som slog sig fram under 400-700-talet.

Kanske kan man som tes ha att den arianska kristendom som goterna anammat var en mer gnostisk kristendom, lättare att kombinera med det relativt självständiga tänkande som olika stammars småkungar höll sig med. Och att den katolska centraliserande processen  i sig innehåller ett moment som leder till ett aggresivt utstötande av "irrläror", som blir så kraftigt att samhället skakas av inre splittring. Och att just sådan splittring undveks både i den bysantinska grekisk-ortodoxa religionen och de former av islam, som skulle komma att etableras sig i Andalusien, som accepterar andra religioner så länge skatten betalas in.

Den katolska centraliseringen hade dock inte nått särskilt långt i det visigotiska riket, påven hade inget att säga till om på den iberiska halvön och det var knappt att det fanns en hierarki mellan biskoparna i de olika städerna. Först på 600-talet kom biskopen i Toledo att få en roll som liknar en ärkebiskops. Under kung Egica (687-702) urartade judeförföljelserna ännu mer och vissa grupper av judar kom att se arabernas intåg 711 som en möjlighet till att överleva.

För att sammanfatta, ökat individuellt ansvar jämfört med stamsamhället gav en ökad anpassningsförmåga och produktivitet. Men för att inte sådana föreställningar skulle leda till en "gnostisk anarki" kom föreställningar som gynnade centraliserad makt att bidra till ökad stabilitet. De processerna blev sedan självförstärkande till den grad att de ledde till interna utrensningar som blev så kraftiga att de försvagade samhället.