I ämnet historia kan man fundera över allt. Fast så har det inte alltid varit.
Allt på grekiska heter "pan". Pan- som i panteism - allt är Gud. Eller Pangea och Panthallassa - allt land och allt hav.
Det finns ett begrepp som heter pan-historia eller panhistorism. Peter Josephson använder det i "Historielöshetens historia" (Daidalos 2024), när han ska förklara hur historiebegreppet förändrats. Han menar att tidiga historiker som Leopold von Ranke enbart inkluderade i "Historia" det som skedde hos folk med ett "historiskt medvetande". Historia med stort H skulle handla om en "förändring av historisk betydelse". Hade man inte en utveckling var man "historielös" i betydelsen utan historia. När man då senare frångick detta synsätt och börjar räkna all mänsklig verksamhet som tillhörande historia kallar Josephson det för panhistorism (t.ex. på sid. 172).
Jag tänker att detta liknar "eurocentrism" men skillnaden är att avgränsningen inte är geografisk utan kunskapsteoretisk. För von Ranke fanns det ingen historia alls i Afrika, medan eurocentrismen kan tänka att det fanns en historia där men den var inte viktig förrän europeerna tog över.
Jag har inte hittat så många referenser till begreppet panhistoria. Jag gissar att det beror på att när Historia med stort H utmönstrades som kunskapssyn så blev all historia panhistoria och då behövs begreppet bara när man särskilt vill göra en kontrast mot den gamla sortens "Historia".
Det finns sedan mängder av underavdelningar av historia. Den "lilla" historian som beskriver den enskilda människan eller mindre gruppen i ett underifrånperspektiv, nationell historia som lite för ofta beskriver mäktiga män i ett överifrånperspektiv, politisk mellanstatlig kronologisk universalhistoria, ekonomisk historia, idéhistoria, världshistoria, "stor" historia, historia med fokus på något tema, osv.
Peter Englund skriver (sidan 187, i en fotnot nr 18, i Paradoxmaskinen från 2024) att han finner det inte så viktigt vad man kallar olika sorters historia, han vill lägga det taxonomiska åt sidan. Varpå han ändå nämner en etikett, Annales-skolans historie totale. Han inspirerades av idén om historia som ett "synnerligen brett ämne, som i både intresseområden och förklaringsmodeller var - a priori - öppet för att innefatta strängt taget alla mänskliga verksamhetsfält." Här betonas tvärvetenskaplighet och och studera förlopp i olika tidsperspektiv. En eller flera större bilder kan skapas av att lägga ihop många individers olika berättelser. Fotnoten jag citerat är hämtat från kapitlet "När börjar en bok? Om Stridens skönhet och sorg" som ger en fin inblick i hur en bra historiker tänker.
Peter Englund vill beskriva känslor och stämningar, men enbart utifrån ett faktamaterial, varje spekulation måste markeras. Jag förstår hans ambition men har svårt att ta till mig alla detaljer och själv skapa sammanhang när jag läser. Men det är ett av Peter Englunds syften, han vill visa hur individen uppfattade historien just när den hände, skapa känsla för den begränsade överblick som en människa har. Han redovisar den kortsiktiga efterrationaliseringen på mikronivå, inte den övergripande på makronivå.
Men Peter Englund skriver också "Min poäng är att mikro- och marko-perspektiven inte konkurrerar, de fullständigar varandra. Och till historikernas redskap, ja plikter, hör abstraktionerna, det extrema fågelperspektivet, de långa linjerma."
Ett problem är det självklara att det linjära språket inte medger att beskriva den mängd saker som händer samtidigt och alla relationer som därmed uppkommer och förändras. Andra typer av teoretiska modeller kan försöka beskriva sådant men då måste de ändå förklaras med språk. Ett val av form för hur historien ska berättas är nödvändigt. Att kalla det panhistoria känns inte nödvändigt. Men att minnas att äldre historiker hade en annan syn på vad historia och historielöshet kunde vara har Peter Josephson lyft fram på ett bra vis.
