Att återupprätta Rom del 3 påvedömet

Del 4 i Peter Heathers "The restoration of Rome", (Macmillan 2013) handlar om hur påvedömet på 1100-talet etablerar sig som det nya romerska imperiet.

Att Rom skulle vara kristenhetens huvudort var inte självklart från början. När kejsar Konstantin beslöt att kristendomen skulle vara romersk statsreligion blev kejsaren också Guds högsta ställföreträdare på jorden (på engelska "Gods vicegerent on Earth"). Det var den romerske/bysantinske kejsaren som utsåg de högsta befattningarna inom kyrkan, betalade för de stora kyrkomötena och fällde det slutgiltiga avgörandena i de många religionstvisterna. På 400-talet var Konstantinopel, Ravenna, Alexandria och Antiokia vid Orontes säte för de mäktigaste ärkebiskoparna. Andra viktiga orter var givetvis Jerusalem samt Kartago och Thessaloniki. Rom bar på viktiga historiska arv, i Rom fanns gravarna för apostlarna Petrus och Paulus, men biskopen i Rom hade inte mycket högre status än andra biskopar.

Så det krävdes många steg för att nå fram till 1100-talets mäktiga påvar som kunde hävda sin makt gentemot kejsare och kungar i väst och skicka ut arméer på korståg.

 Ett första steg var att efter västroms undergång lyckades vissa av påvarna i Rom upprätthålla en förvaltning med viss kvalité, baserad på strukturer och rutiner från det romerska riket. Peter Heather lyfter fram påvarna Leo I (440-461) och  Gelasius I (492-496). Leo ville stärka påveskapets juridiska grund och klargjorde att påveämbetet var direkt överfört från Petrus, inte ett arv från den föregående påven. Detta gjorde ämbetet mindre personberoende.

Gelasius, en av tre imazighen (berber) från Nordafrika som varit påvar, var påve när Theoderic hade makten. Han utgav dekretet  "Deo Sunt", ( som betyder "det finns två"), som argumenterade för att det finns två auktoriteter, kyrkan och kungen. Detta var alltså investiturstridens huvudfråga som togs upp redan 500 år innan det skarpa läget 1075.

Viktigare än dessa två var påven Gregorius den I, (590-604), den första munken som blev påve, som skapade den gregorianska mässan. Han skickade ut missionärer till norra Europa, och skapade därmed en viktig länk mellan de nya kyrkorna och klostren och påven i Rom. Heathers favoritmissionär är Teodor från Tarsus, en syrier som vid 66 års ålder fick i uppdrag att bli ärkebiskop i Canterbury.

Fram till slutet på 600-talet var Rom ett bysantinskt ducate och imperiets "dux" (jämför senare titlar som doge och duce) var Roms mäktigaste man. Men allt mer resurser krävdes i striderna mot araberna och Rom fick sköta sig självt. Jordägarna i Rom fick rätt att utse påven. År 722 höjdes skatterna kraftigt av kejsaren när Konstantinopel hotade att falla, och de romerska jordägarna skattevägrade. När skatteindrivarna från Ravenna anföll så slogs de tillbaka av Rom. Det som skulle bli Kyrkostaten grundades. För att överleva sökte man stöd hos Karolingerna och år 754 fick man ett slags gåvobrev av Pippin den lille som gav viss legitimitet åt det nya riket. Karl den store satsade sedan avgörande ekonomiska bidrag för att gynna kyrkans spridning.

Men att grunda Roms företräde på legala argument var inte så enkelt, då inget i Bibeln gav stöd för det. För att lösa detta skapades en rad dokument i efterhand som skulle ge de rätta lagstödet. Viktigast var "Konstantins donationsbrev", som Peter Heather kallar för "ett av historiens viktigaste förfalskningar". Detta edikt skrevs ihop på 700-talet. Konstantin den store skulle enligt detta ha ställt hela västerlandet under påvens styre och gjort Rom till den ledande staden inom kristenheten. 

För att bättre på detta ytterligare skapades en rad dokument som påstods vara skrivna av biskop Isidorus och som numera kallas "pseudo-Isidorus". Då detta är en så bra historia måste jag återkomma till den. Här räcker det att konstatera att man tror att de karolingiska kyrkomännen som skrev ihop detta gjorde det för att stärka sin egen makt i förhållande till frankernas kejsare och hans utsedda ärkebiskopar (sid 358). Men sedan kom pseudo-Isidorus att utnyttjas av olika parter som alla hade ett intresse av att öka påvemakten på kejsarmaktens bekostnad.

Under 900-talet utses påvarna i Kyrkostatens för det mesta av de lokala romerska aristokratfamiljerna. Det leder till att släktingar gynnas på ett vis som leder till ett brutalt förfall. Lågvattenmärken är påvar som Stefan VII (896-897), ökänd för kadaversynoden, och  Johannes XII (955-964) som med fog beskylldes för att ha drivit en bordell i Lateranpalatset. Det var denne Johannes som smorde Otto I till kejsare av det tysk-romerska riket 962. Och det var denna mekanism som var hävstången ut ur det lokalt romerska kaoset till ett påvedöme med makt, något som Johannes självt inte alls begrep. Han intrigerade mot Otto och avsattes omgående.

De tysk-romerska kejsarna började aktivt se till att nordeuropéer blev valda till påvar. Otto III (regent 996-1002) gjorde tydligt att han visste att Konstantins donationsbrev var en förfalskning och att det var kejsaren som var det heliga imperiets regent. Han utsåg sin kusin som påven Gregory V, den förste tyske påven (han kom från det som idag är södra Österrike), och när denne dog utsåg han år 999 den förste frankiske påven. Det var Gerbert d'Aurillac som blev påven Silvester II, känd för att han studerat matematik och astronomi hos araber i Spanien och vid al-Karaouine-universitet i Fes, ett universitet som räknas som det äldsta ännu fungerande universitet.

Men det heliga tysk-romerska riket var inget nytt romarrike, eftersom stora kristna områden i Västeuropa inte hade en tanke på att låta sig styras av den tyske kejsaren. Detta öppnade för att påvedömet skulle kunna stärka sin roll. Det var en tysk påve som skulle bli vad Peter Heather kallar "den störste barbariske påven någonsin", Leo IX (1049-1054). Denne Leo rekryterade en elit av likasinnade kyrkliga dignitärer, och satte upp ett klart mål att stärka påvedömet. Bland dem märktes italienarna Hildebrand från Soana och dominikanermunken Peter Damian. Leo angrep kraftigt det utbredda köpslåendet med kyrkliga poster och reste runt i Europa för att klargöra för lokala biskopar vad som gällde. Leo hade inte heller några problem med att använda sig av Konstantins donationsbrev för att bestrida Konstantinopels makt över områden i södra Italien. När Bysans patriark inte rättade sig efter detta blev han sonika bannlyst, något som skapade en avgörande schism mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan.

I södra Italien stötte dock Leo IX på annat motstånd. Där hade ättlingar till vikingar, normanderna, etablerat sig sedan 1000-talet och de var på väg att skapa Kungariket Sicilien. Leo tillfångatogs och dog kort efter sitt frigivande. Senare påvar kom att sluta avtal med normanderna, för att kunna utnyttja dem som militära stödtrupper, något som ytterligare bidrog till påvedömets militarisering i germansk tradition.

Men reformgruppen hade nu makt i Rom att se till att deras likar kunde utses till påvar. Efter några turer (inklusive fyra påvar) kom Hildebrand att bli utsedd till påven Gregorius VII (1073-1085). Därmed är vi framme vid investiturstriden och kejsar Henrik IVs Canossavandring (se inlägg 15 juli 2013). Hildebrand/Gregorius gick för hårt fram, och förlorade. Det var inte möjligt för kejsarna och kungarna att ge upp kontrollen över alla de jordinnehav som låg i utnämnandet av biskopar (dvs själva investituren).
Formellt reglerades maktbalansen i Konkordatet i Worms 1122, något som kyrkan kungjorde med det första Lanterankonciliet där för första gången västeuropas biskopar och abbotar sammankallats till stormöte (över 300 biskopar och 600 abbotar skrev på.)

Maktstriden fortsatte men kungarnas våldsmonopol avgjorde. Henry II Plantagenet lät mörda biskop Becket 1170, och behöll makten över sina biskopar, även om han fick ingå en kompromiss med påven.

Istället var det en mer långsiktig strategi att bygga påvedömets administrativa styrka som skulle bli betydelsefull (sid 393). Själva begreppet påvedöme (papacy) myntades av en tysk reformpåve 1047. Påven Urban II (1088-1099) byggde upp en sund ekonomi baserad på rutiner från det mäktiga klostret i Cluny. Från det styrkepositionen startade han sedan första korståget vid talet i Clermont 1095. Peter Heather noterar att resultatet var splittrat, så mäktig hade inte påven blivit att han sedan kunde styra över den process som inleddes. (se vidare inlägg 28 juni 2013)

Och sedan vidare, hundra år senare, har vi nått ett påvedöme som kan göra anspråk på att vara det nya romerska imperiet. Påven Innocentius III (1198-1216) var den mäktigaste påven som någonsin funnits. Det fjärde Laterankonciliet 1215 definierade sakramenten och klargjorde vad som räknas som kätteri. Judar och katarer låg särskilt illa till. En kyrklig domstol inrättas. Inkvisitionen tog form. Kyrkans lag hade formaliserats genom juristernas arbete i Bologna (se förra inlägget). Från 1234 publicerades Liber Extra, påvarnas samlade 2000 dekret som studenterna i Bologna och Paris kunde roa sig med att läsa på. Ett imperium ska med lag byggas.

Var påvedömet nu det nya romerska imperiet?

Ja, på de tre punkter Peter Heather satte upp: romersk tradition och lag, geografisk utbredning, central makt inom kristenheten.

Men nej, skriver Peter Heather, (sid 403), det skilde sig från det romerska imperiet, och han betonar två punkter:
- makten hade förflyttats till norra Europa, staden Rom var bara imperiets symboliska centrum,
- Roms makt hade i grunden varit baserad på militär styrka. Kyrkan styrde bara indirekt över våldsmakten, den var en "ideologisk auktoritet". Romerska riket fanns bara för att det gynnade en romersk elit, du kunde bli medborgare om du fullgjorde dina plikter utan att du blev särskilt romersk i övrigt. Påvedömet i sin ideologi byggde på att alla skulle omvändas och vara goda katoliker. Och kyrkan hade effektiva institutioner för att ta reda på om man följde deras påbud, låg som hög kunde avslöjas och tvingas till rättning om det passade.

Det finns fler skillnader att fundera över, såsom ägande, skattesystem och kultur. Hela upplägget med förläningar som bas för makt över jord var annorlunda. Det romerska medborgarskapet var ersatt av trosbekännelse och nattvard. Kyrkans skattesystem var uppbyggt på tionden. Och den klassiska romerska kulturen var svår att känna igen i den katolska kyrkan. Låt avsaknaden av badhus symbolisera detta, varken den romerska renligheten eller sexslaveriet var en del av den officiella katolska kulten.

Mer generellt kan man fundera över påvedömet som en stat. Påvedömet var en koalition av mäktiga som styrde och fördelade makt och resurser. I någon mening var den mindre personberoende än kungarikena där olika dynastier avlöste varandra enligt komplicerade arvsregler och som resultat av krig. Efter det att allt fler kardinaler som utsåg påve kom från utanför den lokala romerska aristokratin blev institutionen mer meritbaserad. Meriten var väl främst att man var en skicklig maktmänniska som kunde säkra stöd bland kardinalerna. Men skillnaden var stor mellan 900-talet, då påven i princip bara var kungen av den lokala Kyrkostaten med lite extra symbolvärde påhängt, till 1100-talet då påven var en viktig maktfaktor i hela det katolska imperiet. Som stat får påvedömet anses väldigt stabilt. Om påvedömet som imperieliknande institution dateras till cirka 1050 så har den nu funnits i snart tusen år.

Denna vecka firar Skara stift tusenårsjubileum. Den förste kände biskopen var Thurgot från Hamburg-Bremen. Och Uppsala ärkestift firar 850-årsjubileum idag. År 1164 blev Gamla Uppsala kyrka domkyrka. Ärkebiskop blev den engelske cistercienmunken Stefan som kom från Alvastra. Det nya romerska imperiet hade expanderat i norr.