Sufism

Idries Shah inleder sin "The Sufis" med att förklara att många utomstående som skrivit om sufism fått klargöra att "sufiernas väg kan inte begripas genom att läsa i en bok". Så är det för mig, jag har ingen förhoppning om att kunna förstå vad sufism är eller hur det upplevs av de människor som följer i sufiernas spår.

Det arabiska ordet för sufism är tasawwuf. Den vanligaste tolkningen av ordet är att det härrör från ett ord för ylle.

En vid första intrycket lättillgänglig introduktion till sufism är de historier som tillskrivs Mulla Nasruddin. En sådan handlar om de olika visa män som går in i ett mörkt elefantstall, var och en studerar bara en del av elefanten, och sedan kommer de ut och berättar helt olika historier om vilket slags djur som står där inne. Så är det för alla dem som skriver om sufism utan att verkligen ha sett hela elefanten. Och de som har sett elefanten, de vet att den inte går att beskriva utan måste upplevas.

Nasruddin-historierna har ofta som poäng att den förståelse (eller upplysning) som den som bemästrar sufismen är en annan än vardagligt förståelse eller boklärdhet. "Nasruddin kom in i te-huset och sade att månen är till mer nytta än solen. - Varför då? undrade de förvånade tedrickarna.  - För att på natten behöver vi ljuset mer."

Så jag accepterar att jag inte kan förstå sufism, utan bara att resonera kring hur ett sådant tänkande ändå kan få stor betydelse för ett samhälles organisation. I sig är denna exklusivitet något som gör att sufismen normalt inte kan göra anspråk på att vara en allmänt omfattad bas för människors organisation. Endast vissa upplysta sufier kan förmedla de viktigaste esoteriska tankegångarna till en grupp av lärljungar, övriga får finna sig i att vara uteslutna. Men samtidigt så ska en sufier leva bland vanligt folk, och många av de kända sufierna hade uppdrag som lagkunniga och skriftlärda, en "mulla". 

Det finns också ett grundläggande krav på ärlighet inom sufismen som gör att man kanske gärna vände sig till dem i trångmål. En Nasruddinhistoria som Idries Shah återger illustrerar detta: En mor kom med sin son till mullan för att få honom att säga till sonen att han måste minska sitt sockerätande. Mulla Nasruddin sade att han inte kunde uttala sig om detta förrän efter en vecka. När modern kom tillbaka med sonen efter en vecka så mullan direkt att sonen måste halvera sitt sockerätande. Modern undrade då varför mullan inte sagt det på en gång Nasruddin svarade att han först varit tvungen att själv minska sitt intag av sött till den nivån för att veta att det verkligen gick.

En styrka hos sufismen var dess förmåga att integrera olika traditioner i ett muslimskt sammanhang, på ett vis som var mycket mer dynamiskt än vad sunnitiska lagskolor kunde tillåta sig på grund av den regelbaserade utgångspunkten. Det är spännande att tänka sig att sufismen skulle innehålla komponenter från alla de trosföreställningar som verkat i Khorasan, både sådana som lever kvar idag som buddhism och kristendom, hindusim och zoroastrism, men även från de som försvunnit, som manikeism och olika lokala trosföreställningar.

Idries Shah avfärdar alla försök att reda ut de olika influenserna med en typisk liknelse, han menar att det är som att beskriva ett vin bara genom att tala råvarorna, vindruvorna, jästen, sockret. Liknelsen är ingen tillfällighet, vin är en symbol för den upplysning som en sufier vill uppnå. Sådan vinsymbolik kan man förstås hävda ha hellenistiska eller varför inte kristna rötter, men för muslimer blir allt tal om vin tydligt symboliskt på ett nytt vis.
Ibn Khaldun hör till de som beskrivit sufismen från utsidan. Han beskriver sufism som en gnostisk metod att med mystiska medel nå förståelse av Gud, dvs han respekterar sufismen för att den inte ägnar sig åt mystisism för andra syften än religiös upplysning. Ibn Khaldun skriver: "Sufierna har sålunda sin särskilda disciplin, som inte diskuteras av andra representanter för den religiösa lagen. Följaktligen kom den religiösa lagvetenskapen att delas upp i två grenar. Den ena är juristernas och muftiernas speciella verksamhetsfält. Den befattar sig med de allmänna lagarna som styr gudsdyrkan, seder och ömsesidiga mellanhavanden. Den andra omhuldas av sufierna. Den intresserar sig för fromma övningar, introspektion, diskussion av de olika slagen av mystisk och extatisk erfarenhet som inträffar under loppet av denna själviakttagelse, sättet att avancera från en mystisk erfarenhet till nästa och tolkningen av mysticismens rådande tekniska terminologi."

För Ibn Khalduns utgångspunkt ska en sufier hålla sig till sin självrannsakan. Han noterar att vissa sufier anklagats för att lägga sig i maktpolitiska frågor och försökt utnyttja sin  position som helig person genom att själv styra sina inspirerade uttalanden utan tillbörligt gudsinflytande. I några fall ledde det till att den etablerade makteliten tystade sufierna, det mest kända exemplet är avrättningen år 922 (309 AH)  av al-Hallaj. Sådant kan ha bidragit till att sufierna valde att behålla en del av sina tankar i slutna sällskap.