Längst i väster av öknen Takla Makan ligger Kashgar. Takla Makan är öknen man går in i men aldrig kommer ur, 40 mil lång och 10 mil bred. Kashgar är knutpunkten som man passerar oavsett vilken väg man tagit från Sogdiana över Pamir, eller från Indien över Karakoram. Städerna i randen av öknen är några få. De tycks inte ha nått sådan rikedom som sidenvägens städer på andra sidan bergen, men för de resande måste de haft stor betydelse. Norra vägen, Kashgar, Aksu, Kusha (Kuqa), Korla, Turpan, Hami till Dunhuang. Eller den södra leden, Khotan, Niya, Miran, genom Yangguan (Solporten) till Dunhuang.
Dessa städer var på 500-talet ibland självständiga små riken, så kallade Xiyu-stater (xiyu är kinesiska för väst, idag heter provinsen Xinjiang). Ibland var de kontrollerade av nomadfolken i området. Ett större rike sydöst om öknen vid Quilianbergen var Tuyuhan, dominerat av folk relaterade till Xinbei-nomaderna. År 600 styrde västliga turkar i Kasghar och Kucha medan Östturkarna dominerade Khotan och Aksu.
I Turfan fanns flera oberoende riken, under olika lokala dynastier. Staden Gaochangs ruiner ligger 3 mil sydöst om dagens Turfan. Turfan/turpan kallas hela den stora sänkan (-154 m) som försörjs med vatten via 5000 km med tunnlar, qanater, som här kallas för karez på uighurturkiska.
I höglandet söder om öknen började folk med tibetanska språk att organisera riken. En härskare var Namri Songtsen från dalen Yar-Lun nära dagens Lhasa. Hans son kom att bli en tibetansk "imperiebyggare", när han besegrade de klaner som lydde under Zhang-zhung. Lhasa ligger 170 mil från Dunhuang så påverkan var kanske inte så stor, men för Suidynastins strateger spelade de en ökande roll. Det första omnämnande i kinesiska källor är från 608.
Tuyuhans khagan år 600 var Busabo (Murong Fuyun, 597–635), som blev mördad, klämd av konflikterna mellan Tangkina, Tibet och gökturkarna.
Den centrala vägen genom öknen användes inte längre på 600-talet, den förrädiska sjön Lop-Nur försvann, efter 400-talet fanns inte vatten att försörja en oas och staden Loulan övergavs, för att återfinnas av Sven Hedin 1899. Munken Zuanzang skrev om staden år 630 att "Staden och husen finns kvar men ingen människa syns till.."
I städerna talades många språk, säkert fler än vi känner idag. Ett sådant utdött språk var ett språk som på lite märkliga grunder fått namnet tokariska. Detta språk tillhör den indo-europeiska gruppen, jämställt med begrepp som germanska och keltiska språk. Likt staden Loulan försvann tokariskan, inte begravd i sand utan under inflytandet från Sui- och Tangdynastiernas erövringar.
Tokariskan beskrivs i Ola Wikanders bok som ett både ålderdomligt och nydanande språk, med ett helt eget kasussystem, kanske påverkat av den expanderande turkiska omgivningen. Tokariska har ord som "laks" för fisk och "ñom-klyu" för "namn-hörande" som på grekiska skulle kallas "mega kleos", stor ära, ryktbarhet, megakändis. Att ett språkligt frö från ett indoeuropeiskt urfolk, kanske ursprungligen ett hästburet folk från stäpperna i dagens Ukraina, (Kurganteorin, 5000 fKr) kunnat spridas över så stora områden är intressant. Motsvarande utveckling för de turkiska språken började på 500-talet eKr. Språkens spridning över stora avstånd visas också av hur indoariska språk är släkt med romani (och det utdöda språket i Mitanniriket 1400 fKr i Syrien) , och att litauiska (och det baltiska språket fornpreussiska) har flera ord som är identiska med sanskrit.
Kartor och bilder finns på Digital Silk Road: http://dsr.nii.ac.jp/index.html.en
Jag tittar på bilder från Khotan, det är mycket öken på bilderna. Det är en säregen poesi i bildtexter som "A desert road to the citadel of Mazar-tāgh".
I Khotan har man funnit texter på sakiska, ett utdött östiranskt språk, släkt med pashtun. Många termer från folkiga former av sanskrit spriddes från sakiska till tokariska, kulturutbudet i städerna vidTakla Makans rand bestod säkert bland annat av klassiska indiska dramaföreställningar.
Tillägg 15 juli 2013: Valerie Hansen redogör i "The Silk Road, a new history", 2012, för att tokariskans två varianter numera kallas för Agnean respektive Kuchean. Det är två språk som skiljer sig lika mycket som spanska och franska. Agneanskan är döpt efter staden Yanqi som hette Agni på sanskrit (och Qarashahr på uighuriska), och som låg mellan Kucha och Turfan. Språket skulle ha talats där och i området österut mot Turfan. Kucheanskan talades i Kucha och västerut. Agnean dog ut som talat språk redan på 500-talet medan Kuchan talades fram till 800-talet. Buddhistiska texter men även mängder med handelsdokument som respass finns bevarade. Ofta hittas texterna som återanvänt papper i olika föremål som lagts i gravar, och som kan tas isär och den ursprungliga texten kan pusslas ihop. Totalt har det hittats ca 1200 fragment av agneanska och över 6000 fragment av kucheanska, det totala antalet fullständigt hela dokument är 50 respektive 200.
Kuchas mest berömde person är munken Kumarajiva (344-413) som översatte buddhistiska texter från sanskrit och kucheanska till kinesiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar