30 oktober 2010

Anpassning genom centralisering av makt

Genom historien kan en upprepad konflikt följas, den mellan bofasta växtodlare och rörliga djuruppfödare. Nomader, med en lättrörlig militär styrka och decentraliserad maktutövning, kunde hela tiden slå till mot de bofasta och erövra deras rikedomar. De tidiga gotiska kulturerna och hunnerna är sådana. Den germanska och de sena gotiska kulturererna kan kanske ses som en mellanform, bygdemakten var rotad i lokala förhållande, lantbruket stationärt men mobiliteten ändå hög och relationer byggde främst på släktband. Ledarna valdes på ting, val baserade på deras förmåga att leverera, i termer av rikedom, ära och heder.
Även den ursprungliga romerska kulturen kan kanske beskrivas så. Men med ökad utbredning, och under press av ständiga krig, krävdes nya organisationsformer. De enorma framgångarna byggde först på republikens förmåga att välja dugliga ledare, att skapa romersk lag, och att erbjuda/tvinga de ockuperade folken till en möjlighet att ingå i de romerska leden och bli latiniserade. Senare kunde makten koncentreras ännu mer, de utsända våldsspecialisterna vände tillbaka och tog kontrollen i Rom och kejsaren som begrepp skapades.
För Isidorus fanns det två riken som framstod som historiens mest framgångsrika, det var assyrierna och romarna. Han nämner perser, meder, egyptier och greker med noterar att deras kungadömen och kungar enbart är tillägg till assyrierna i Öst och romarna i Väst. Isidorus nämner inte Kina, så långt österut sträcker sig inte hans vetande.
Uppenbart är att den centraliserade krigarkulturen står högt i kurs hos Isidorus. Paradoxalt nog finns det så stora effektivitetsvinster i centraliseringen att det uppväger att kejsaren ofta nog framstår som inkompetent. Detta gäller de romerska kejsarna, likaväl som de bysantinska, och de katolska påvarna.

Anpassning och efterrationalisering

Det jag vill förstå mer av är mekanismerna bakom hur anpassade föreställningar uppstår. Isidorus (San Isidoro de Sevilla på spanska) skrivande ger en inblick i den process som skapade organisationerna kungamakt och katolska kyrkan, två samverkande och stridande organisationer under de kommande tusen åren som tvingar fram en ömsesidig anpassning. När de kommer till det blivande Sverige 400 år efter Isidorus har de finslipats oerhört, medan de i 600-talets Visigotiska rike håller på att utprövas.
Samtidigt är det lite rörande att se hur biskopen kämpar med att förstå sin föränderliga omvärld. Isidorus ville skapa en läroplan för präststudier, som ett led i enandet av visigoter med hispaniska romare. Det han gör är en slags efterrationalisering, där han försöker att bringa begriplighet och mening till tillvaron. Isidorus vet att han lever i efterdyningarna av det avancerade romerska imperiet, (eller kanske han såg det som en periferi utanför det dominerande bysantinska riket?) men han vet inte att det rike han lever i kommer att förändras i grunden bara hundra år senare och komma under inflytande av ett helt annat stort och utvecklat imperium, det arabiska.
Hans metod för förståelse bygger på auktoritetstro och på hög tilltro till olika språkliga analogier, hans stora verk heter ju "Etymologier". Ibland blir det lustigt, som när han förklarar att roten till ordet för "britter" är latines "bruti", eftersom de är dumma, "ett folk som bor på en ö avskurna av havet från andra länder".
Den huvudsakliga källan är bibeln, tolkad på det katolska vis som mejslas ut i kampen mot de arianska "irrlärorna". Men de antika grekiska och romerska källorna lyfts hela tiden fram, fast det är hedningar som skrivit dem. Detta speglar att i visigoternas "barbariska rike" pågick något som (till exempel i Bonniers Atlas över mänsklighetens historia) betecknas som en "renässans".
Anpassning är ett ord som har en definierad betydelse inom biologin, adaption av egenskaper i förhållande till ett selektionstryck. Men ordet har en allmän betydelse av att delarna måste formas för att passa in i helheten, och i den processen kanske även helheten omformas.
Efterrationalisering är ett ord som beskriver hjärnans förmåga att i efterhand skapa förklaringar till sinnesintryck och reaktioner.

21 oktober 2010

Kungars och biskopars lagar

En tidig visigotisk lag är kung Eurics lag (ca år 480). Den är från tiden efter det stora slaget mot hunnerna (448), där visigoter och romare samarbetade. Gotiska lagar baserade sig på en muntlig tradition, och kungen var lagens garant och uttolkare. Folk och människor var inte lika inför lagen, utan istället reglerades med till exempel mansbot vilket straffvärde ett brott hade beroende på vem som begått brottet och vem som lidit skada. Lagen reglerade förhållanden mellan goter och när goter kom i delo med romare, men inte i fall mellan romare, då gällde romersk lag. Den romerska lagen vid denna tid var sammanställd av Teodosius (utgiven 438), och den påverkade mycket av visigoternas lagstiftande.
Först på 640-talet får visigoter och romare en gemensam lag, som kallas Lex Visigothorum. När den lagen skrivs har de katolska biskoparna fått mycket mer inflytande, och en rad rättigheter förbehålls katolskt kristna. Kungen förväntas också lyda lagen.
För biskop Isidorus är lagen viktig. I sin lärobok för präster lägger han in ett avsnitt om lagar, efter de grundläggande texterna om Artes liberales (de sju fria konsterna som grekisk undervisning prioriterade) och ett avsnitt om medicin. Isidorus hänvisar till Teodosius men inte till den i det bysantinska riket etablerade Justinianska lagen (från åren 529-533), den känner han inte till eller vill inte nämna.

12 oktober 2010

Visigoter och vendeltid

Visigoter beyder de goda goterna (vesi betyder god eller ädel på gotiska). När hunnerna fördrev visigoterna från Dacia (Transsylvanien) började en oerhört lång färd för denna grupp av gotiska folk. Efter slaget vid Adrianopel 378 eKr (Adrianopel låg vid det som idag heter Edirne, första staden när man kommer på europavägen in i Turkiet) tvingades romarna acceptera att gotiska folk bodde inom imperiet. Många av goterna höll fast vid gamla religioner men några av dem  blev kristna redan på 300talet. Den arianskt kristne biskop Wulfila översatte ca år 340 bibeln till gotiska. Delar av hans översättning är bevarad i silverbibeln i Uppsala. Den kristne visigoten Alariks män plundrade Rom år 410. Efter många förvecklingar skapas ett rike mellan Toulose och Toledo/Zaragosa som visigoterna styrde över, och de erövrade sedan södra iberiska halvön från vandalerna och alanerna som drog vidare mot Nordafrika ca år 427.

Det är spännande att undra över vad de olika religionerna betydde för överlevnadsförmågan hos olika samhällsgrupper under denna tid. Ariansk kristendom var en tro som skapade en sammanhållning som bidrog till att visigoter kunde ta sig hela vägen från Thrakien till Hispania Tarraconensis och skapa ett stort hundraårigt rike där. Romarna såg på dessa visigoter som barbarer, och samma epitet använder ortodoxt katolska kristna om arianer.

I religionshistorien tar man upp kyrkofäderna som etablerar den ortodoxa kristendomen, bland annat i strid mot den arianska kristendom som Wulfila representerar. Biskop Isidorus var en av dem som motarbetade arianismen bland goterna.

Biskop Isidorus såg fördelar med att organisera sig efter den katolska tron samtidigt som han hade stora ambitioner att ta vara på kunskaper från antikens grekiska filosofer och från romarriket. Hans skrivande finns bevarat, bland annat i Codex gigantus i Stockholm.

Under samma tid upplevde människor i det som nu är Uppland en slags guldålder i efterdyningarna av romarrikets fall. Kvar från deras liv finns fantastiska föremål, om än inga böcker. Fynden i båtgravarna i Vendel har här gett namn till en tidsålder, ca 550-800 eKr. Motsvarande tid för visigoterna är det rike som hade huvudstaden Toledo, från kung Leovigild (569-586) fram till arabernas invasion år 710.

När bygdesamhället övergick till kungamakt i svearnas och götarnas riken hade kristen religion i tusen år samspelat med olika riksbyggare. Den processen var mera i sin linda när kungamakt och biskopsmakt utformades i visigoternas rike.

10 oktober 2010

Biblioteken i Merv

Vid sidenvägen anläggs ett av den tidens största bibliotek (eller rättare flera bibliotek, kanske tio stycken) i staden Merv. Merv finns inte längre, det ligger begravet i sanden nära Mary i dagens Turkmenistan. Merv utplånades av Djingis Khans arméer, kring 1221. Vilka böcker fanns i Merv, förutom den heliga boken? Här satt Yaqut ibn Abdullah al-Rumi al-Hamawi, som levde 1179-1229, i två år och läste, innan han 1218 flyttade vidare. Här fick han viktiga underlag till sina uppslagsverk -jag ska återkomma till det en dag.
Ett skäl att intressera sig för Merv är att staden lite förvånande kan ha varit världens största stad kring år 1150. Nedan är en stycke om vilken stad som vid olika tidpunkter var störst, hämtad från Ref. Tertius Chandler's compilation of the population of cities throughout history, Four Thousand Years of Urban Growth: An Historical Census

Rom var störst år 25 med 450 000 invånade.
Från 340 eKr var Konstantinopel störst med 400 000 invånade, i paritet med Ktesifon (Sassanidernas huvudstad, intill vilken Bagdad senare byggdes). Cháng'ān under Tangdynastin (dagens Xian i Kina) kan ha varit en miljonstad. I Amerika fanns inte så stora städer, Teotihuacan i nuvarande Mexico var som störst 450 eKr.med ca 200 000 invånare.
Sedan blir  Bagdad (från 777) och Cordoba (från år 935) miljonstäder. När alla dessa klassiska storstäder minskar dramatiskt i befolkningsantal, blir enligt Chandler Merv störst år 1145 med 200 000 invånare, i tävlan med Fez i Marocco och Lin´an under södra Songdynastin (Hangzhou i dagens Kina). Viktiga andra storstäder runt år 1000 är Angkor i Khmerriket (nuvarande Kambodja), Heian (nuvarande Kyoto i Japan) och Kairo (under fatimiderna och sedan Saladins dynasti Ayyubiderna).

Jag kommer att ägna en del tid åt att skriva om 600-talet och återkommer inte till Merv på allvar förrän jag tar itu med 1200-talet.