Efter att ha läst "Världen själv" av Ulf Danielsson, del 2 fria viljan

I förra inlägget skrev jag några kommentarer till Världen själv" av Ulf Danielsson (Fri Tanke förlag 2020) i form av en ordlista och här tänkte jag fortsätta med det.

Medvetandeteori. Ulf Danielsson betonar att vi ännu inte har någon modell som går att grunda på fysik som beskriver medvetande. Han innefattar då medvetande inklusive självmedvetande. Jag gör en skillnad i begreppen som är att jag använder ordet medvetande för flera typer av "självupprätthållande loopar som behövs för levande system". Svenska språket är inte till någon bra hjälp här eftersom vi vanligen kallar de mentala processer som pågår utan att självmedvetandet är inkopplat som omedvetna. Lite bättre blir det om man sätter medvetande i motsats till ordet medvetslös, det är mycket mer än självmedvetandet som stannar av i en kropp som är medvetslös. Självmedvetande är det ordet jag använder för de mentala processer som "självet" är medvetet om. Kruxet är, som som förklarades i förra inlägget, att det inte finns någonting oberoende från den fysiska processen i kroppen som är "självet". Fysikalisten vidhåller att "självet" finns i kroppens processer och kan beskrivas av dessa. 

För att vara fullständig så måste jag tillägga att jag gillar Batesons begrepp "mind" som har en vidare definition än medvetande, men det är inget som Ulf Danielsson skriver om.  

Här vill jag nu begagna mig av Magrittes pipa. Hans bild av en pipa är inte en pipa. Det är en bild av en pipa. Om man så vill en modell av en pipa. Men bilden är en verklig avbildning av en verklig pipa.(vad jag vet, jag har inte sett originalen i verkligheten, vare sig pipan eller tavlan). När vi ser den uppstår ett medvetande av en "bild av pipa", dvs en mängd omedvetna processer av intryck som sållar bort brus och vaskar fram en kombination av tillstånd i hjärnan som är kopplade till vad självmedvetandet sedan sammanfattar som t.ex.  "jag såg en bild av en pipa med en text under, det måste ha varit Magrittes pipa." Detta är en efterrationalisering, men en ganska bra sådan. 

Jag röker inte själv pipa så jag har ingen första persons erfarenhet av piprökning. Men jag inser att den påverkan på medvetandet som en bild av en pipa ger är väldigt skild från att själv röka tobak. Förutom alla sinnesintryck så får man då i sig några tusen olika kemiska ämnen varav flera påverkar de reaktioner i kroppens som utgör underlag för medvetandet och därmed bidrar till upplevelsen. Man blir också en del av en tradition av piprökande som ger en mängd associationer. Jag kan genom analogi med andra upplevelser jag har ändå bilda mig en vag idé om vad det är att vara piprökare. Detta följer av den "evolutionära epistemologin" från förra inlägget, det finns något gemensam i att vara en människa i en kropp som gör att vi kan förstå olika upplevelser när vi får dem beskrivna. Jag kan inte föreställa mig hur det är att vara fladdermus eller bläckfisk.  

Vetenskapsteori. Baserat på ovanstående tre delar; en verklighetsbeskrivning, en kunskapsteori och en medvetandeteori, så har man tre pusselbitar till en begriplig vetenskapsteori. Det som fattas är de sociala teorier som förklarar hur många självmedvetanden gemensamt skapar modeller. Det får jag återkomma till. Jag gör bara en kort notering om att man gärna lite enkelt kan tala om att det finns "fakta". Det gör det självklart men ofta nog har man inte klart för sig hur mycket teori som ligger inbakat i det som man uppfattar som fakta. Historikerna har som en uppgift att hålla reda på fakta. Googla t.ex. på "piprökningens världshistoria" och fundera över vilka fakta som finns. Eller försök ta fram fakta kring Magrittes betydelse för konsthistorien. Inse sedan att fysikern Ulf Danielsson talar om att även naturlagarna är modeller av verkligheten, visserligen väl utprovade sådana, men infogade i de teorier som vi för närvarande håller för mest sannolika. Det betyder givetvis inte att "alternativa fakta" är likvärdiga, dessa är grundade på mindre sannolika teorier, medvetna lögner eller rena hugskott. 

Fri vilja. Sista kapitlet i Ulf Danielssons bok heter "Det finns ingen fri vilja". Då han väljer att definiera fri vilja som något som kräver en icke-materiell själ blir det en naturlig slutsats, han skriver "om man föreställer sig en fri vilja i den gängse bemärkelsen måste man föreställa sig en själ". Men jag förstår inte varför man måste ha en sådan definition av "fri vilja". Är man strikt determinist och menar att allt är förutbestämt av universums utgångsvärden och ingen slump alls existerar då finns ingen plats för en fri vilja, annat än som en slags illusion. Men vad jag fattar så är Ulf Danielsson inte så deterministisk, och då menar jag att det öppnas ett utrymme för att självmedvetandet kan utöva något som kan kallas fri vilja. Den självmedvetna hjärnan kan med viss ansträngning träna det övriga medvetandet att utföra vissa uppgifter med ökad sannolikhet. Den fysikaliska basen för detta känner vi inte till men eftersom vi inte vet hur självmedvetandet uppkommer förstår jag inte varför just denna verksamhet hos självmedvetandet inte skulle finnas. 

Tidigare inlägg om fri vilja 25 februari (utifrån ordet håg) och 2 april 2018 och om determinism 5 april 2018.

Anm 2023-11-11: Lite oväntat har ekonomibloggen Econtalk en del inlägg om den fria viljan. T.ex. har Russ Roberts ett samtal med neurovetaren Robert Sapolsky som är en riktig determinist. Mycket underhållande, särskilt som jag tycker att Russ Roberts ganska övertygande visar hur fel Sapolsky har. Vilken inte hindrar att Sapolsky nog är en viktig referens att följa upp. På svenska finns "Varför beter vi oss som vi gör?", engelskt original "Behave" från 2017.

Mer intressant är en bok av antropologen och neurovetaren Terrence W. Deacon: "Incomplete Nature, How Mind Emerged from Nature", 2012. Deacon använder begreppet "self" för det som Bateson kallar "Mind", om jag förstått rätt. Med Deacons definition har allt levande har ett "själv" medan det högre medvetandet som människor har kallar Deacon för ett subjektivt själv. Med denna begreppsapparat kan han då beskriva ett själv som aktör ("self as an agent"). Hans övergripande begrepp för detta är "teleodynamics". 

Efter att ha läst "Världen själv" av Ulf Danielsson, del 1 fysikalism med kropp

"Världen själv" av Ulf Danielsson (Fri Tanke förlag 2020) är en bok som redogör för en  verklighetsuppfattning som är sympatisk. I den mån jag begriper den så håller jag med om allt, utom möjligen sista kapitlets sätt att beskriva den "fria viljan".

Mycket kort sammanfattat som jag förstått det: verkligheten finns och är en enda men mycket stor och vi kan inte se allt, i vårt medvetande finns det modeller av de delar av verkligheten som vi uppfattar, självmedvetandet är en produkt av samma verklighet. Självmedvetandet skapas i en kropp och är beroende av den, och en produkt av en lång biologisk evolution. Självupprätthållande loopar som behövs för levande system kan inte simuleras, dvs det går inte att programmera en maskin till att ha ett självmedvetande.

Så långt är jag med även om jag inte förstår alla skälen för denna beskrivning. Att matematik måste vara självmotsägande och att det finns icke beräkningsbar matematik kan jag på lekmannamässigt sätt förstå men jag har svårt att förstå hur det sedan får följder för verklighetsbeskrivningen. Jag skriver "självmedvetande", det gör inte Ulf Danielsson, möjligen för att han inte skiljer på medvetande och självmedvetande.

Svårast att acceptera för mig är att Ulf Danielsson skriver "Fri vilja är en approximation som spelar en roll inom en specifik modell",  "med begränsad praktisk användbarhet". Kanske måste en fysiker tycka så för att inte misstänkas för att tro att den "fria viljan" kan styra materien. Men jag tycker att det finns skäl att beskriva delar av det som självmedvetandet åstadkommer som "fri vilja". Har man väl bestämt sig för att självmedvetandet är något som kan skapas i en materiell värld så är det väl rimligt att beskriva upplevelsen av möjlighet att välja och därmed också upplevelsen av moraliskt ansvar för sitt val som en del av den världen. Jag finner det väldigt opraktiskt att hävda att det inte finns någon fri vilja.

Det blir två inlägg av detta. Jag gör en liten ordlista med referenser tillbaka till tidigare inlägg för att tydliggöra stegen i tänket ovan.

Verklighetsbeskrivning. Ontologi. Läran om varandet. Att verkligheten finns och att allt i den har en materiell bas är en ontologi som Ulf Danielsson omfattar och kallar fysikalism, jag kallar det för materialism. Det finns kanske nyanser mellan de två orden men avgörande är att denna ontologi är en monism, allt som finns går ytterst att härledas tillbaka till fysik. Ämnet fysik idag är fortfarande inte i närheten av att kunna förklara allt som finns, men i princip är allt fysik.

Jag tror det finns en språklig fördel med ordet "fysikalism". När man googlar på materialism så får man ibland förklaringar som att "världen endast innehåller materia som existerar oberoende av oss" och då har man redan trillat i fällan att tala om ett "oss" som skulle vara något annat. Poängen med denna monism är att "vi" är del av en fysik, fast en mycket komplicerad sådan, som klarar av att beskriva mentala fenomen.  

För att lite skämtsamt klargöra att man kan vara materialist utan tro att det finns något "mekaniskt" i mentala tillstånd så hittade jag på begreppet "icke-materialistiskmaterialism" i ett inlägg. Det finns ett begrepp "icke-reduktionistisk fysikalism" som kanske ska användas här. Jag uppfattar det som att Ulf Danielsson inte tar ställning. Han är helt tydlig med att dagens kunnande inom fysik inte räcker till men öppnar för möjligheten att en framtida fysik ska kunna redogör för mycket mer. Frågan är hur man ska se på olika emergenta fenomen, dvs sådant som uppstår på högre logiska nivåer i ett system och är svåra att beskriva med hjälp av de lägre nivåerna. Jag tror att de begränsningar i matematiken som han talar om innebär att det inte alltid går att reducera allt, medan Ulf Danielsson nog menar att det vet vi helt enkelt inte idag eftersom det kan komma "ny fysik".  

Kunskapsteori. Epistemologi. Läran om vad man kan veta. Att det vi tycker vi vet om världen är modeller av den som är beroende av våra sinnen och kroppsliga närvaro i världen är en kunskapsteori. Ulf Danielsson klargör att även de naturlagar som han använder är sådana modeller, de finns inte i världen. "Kartan är inte verkligheten". Nu är det kartor som Ulf Danielsson laborerar med inte var mans terrängkartor, utan det är avancerade matematiska beskrivningar av universum och dess partiklar. Skönt att få läsa är att man kan strunta i den matematiska slutsatsen att varje alternativ händelse ger upphov till ett parallellt universum, visst är det en modell men inte någon man måste leva sig in i. Även kvantmekanikens problem med att det behövs en "mätning" har Ulf Danielsson en hållning till som jag finner praktisk. Kvantmekanikens"kollaps" sker i partiklars ständiga växelverkan (sidan 42). Han skriver "om vi struntar i att mäta skulle världen vara helt deterministisk". Det tolkar jag som att eftersom världen mäter sig själv genom partiklars växelverkan så framstår världen som genuint slumpartad. Men läs boken, här är det svårt att hänga med.

Viktigt för Ulf Danielssons kunskapsteori är att matematiken inte kan vara en komplett beskrivning av världen. Har man en god vän (Max Tegmark) som skriver böcker på temat "allt är matematik" är det ett ställningstagande, för de flesta är det annars inget problem. Men bevisföringen här är inte så enkel. Ett lästips är att läsa "Gödel. Escher, Bach" av Douglas Hofstadter, om man är intresserad av hur fullständiga betydelsebärande system med förmåga att syfta tillbaka på sig själva måste orsaka paradoxer.

Istället vill Ulf Danielsson betona kroppens förankring i verkligheten, dvs han har en biologiskt inriktad epistemologi. Detta ser jag som en "evolutionär epistemologi". Referensen i boken är "Philosophy in the flesh" av Mark Johnson och George Lakoff, som jag inte läst. En annan referens är Maurice Merleau-Ponty som jag försökt läsa utan större framgång, han var fenomenologiskt inriktad fransk filosof och det borgar för att det ska vara svårläst. Men grundtanken, att vad vi vet om världen är någorlunda korrekt därför att vi är biologiska varelser som överlevt i denna världen över tid, är lättbegriplig och praktiskt viktig. Men i en värld som allt mer består av "icke-biologiska" lösningar på samhällsproblem så kan vi få problem. Ulf Danielsson varnar oss för en övertro på AI, inte för att den skulle förstå världen bättre och därmed bli ett hot, utan för att vi tror att den kan göra det och låter AI fatta beslut som blir verklighetsfrämmande. Det liknar den varning som Yuval Noah Harari fört fram och som jag kallat "anti-dataism" men som borde få heta något mera framåtsyftande.

Fortsättning om medvetandeteori och fria viljan i nästa inlägg

Världen är en trädgård - rättvisecirkeln

"The world is a garden, hedged in by sovereignty

Sovereignty is lordship, preserved by law

Law is administration, governed by the king

The king is a shepherd, supported by the army

The army are soldiers, fed by money

Money is revenue, gathered by the people

The people are servants, subjected by justice

Justice is happiness, the well-being of the world.

Ur Ahlâk-i Alâ’î av Kinalizade Ali.

Stycket kallas "Circle of Justice" eller "Circle of Equity". Rättvise-cirkeln, den ska läsas så att man i slutet återvänder till orden "Världen är en trädgård". En annan titel är "Åtta meningar". Versionen ovan  skrevs av den osmanske juristen och författaren Kinalizade Ali (1511-1572) och citeras av Linda T. Darling i "A History of Social Justice and Political Power in the Middle East".

Själva grundtemat återkommer i texter ända tillbaka från Hammurabis styre i Mesopotamien (1792-1750 f.Kr). Det är en ideologisk formel för att upprätta kungamakten men också ett verktyg för att påpeka för kungen att det rättvisa styret är en förutsättning för hans makt.

Linda T. Darling går igenom olika versioner av rättvisecirkeln i sin bok, det blir ett sätt att jämföra olika typer av dynastiska styren. Inte förvånande har de härskare som särskilt velat framhålla sig som rättvisa lyft fram detta lärostycke. T.ex. hade sassanidernas Khosrau I Anushirvan, (r. 531-579) med den i sin biografi. Enligt Linda T. Darling är det första gången en persisk kung klargör att han fått gudarnas ynnest genom sitt rättvisa styre och att hans militärs styrka är beroende av den rikedom som bönderna arbetar samman åt honom.

I Deep History återges en variant som påstås vara den Aristoteles lär ut till Alexander. En variant återges sedan  i den pseudo-aristoteliska "The secret of secrets" som lästes av många på arabiska och senare på latin. Den grekiska versionen av rättvise-cirkeln betonar inte böndernas roll på samma vis som den persiska, i den grekiska talas om undersåtar ("subjects").

I Deep History lyfter men fram hur historikern Ibn Khaldun menade att hela hans teori om dynastiers uppkomst och fall kunde återföras på en förståelse av rättvise-cirkeln. Den variant av rättvise-cirkeln som Ibn Khaldun lyfter fram betonar kungens (sultanens) roll i att utbilda och övervaka dem som är satta att utöva rättvis kontroll över bönderna, så att kungen styr över dem och inte de över kungen.

Minns att Ibn Khaldun såg det som oundvikligt att alla dynastier blir degenererade inom några generationer. I hans värld kom en ny dynasti till makten genom sin sammanhållning, skapad av hårda villkor under nomadiska förhållanden. Och sedan blev de bortskämda och tappade sinne för gott styre. Betydelsen av "rättvisa" i detta sammanhang är närmast att varje sammhällsgrupp förväntas göra det dom ska och får rimliga livsvillkor för det. Det innebär givetvis ingen rättvisa i termer av lika villkor för bönder, hantverkare och fotsoldater jämfört med de styrande grupperna, och än mindre för kvinnor och slavar.

Jennifer A. London redogör för detta i en kort uppsats som heter "The circle of Justice". Det arabiska ordet som används är adl (roten d-l). En betydelse av det är "guds rättvisa" som då framgår av sharia-lagarna för en sunnimuslim. Men när Ibn Khaldun skrev om rättvise-cirkeln ville han anknyta till en persisk tradition som mer handlar om politisk styrning och maktbalans i samhället. Tidigare författare som skrev furstespeglar, till exempel storvisiren Nizam al-Mulk, hade som direkt syfte att uppfostra kungamakten och möjligen manövrera sig sjäv till en bättre position. Ibn Khalduns syfte som historiker var att argumentera för ett moraliskt bättre styre. Eller åtminstone stabilare. Han hyste dock inget hopp om detta utan ansåg det närmast lagbundet att allt styre degenerar.

Djup historia - energins och nätverkens historiska betydelse

Titeln på boken är "Deep History, The Architecture of Past and Present", (UCP, 2011). Sista kapitlet heter "Scale" och har som framgick i förra inlägget fyra författare. 

En av dem, Timothy Earle, har skrivit mycket om hövdingadömenas framväxt i t.ex. "Organizing Bronze Age Societies", 2010. En av de andra, Andrew Shryock, gissar jag har Ibn Khaldun som favoritintresse. Jag ska kort lyfta fram dessa två aspekter, i detta inlägg om en teori för hierarkiers uppkomst, i nästa om Ibn Khaldun och "Circle of Justice".

Timothy Earle skriver om en teori för hur hierarkier uppkommer som innehåller två huvudsakliga mekanismer. Att förstå hövdingadömens uppkomst är att förstå hur politisk ekonomi uppstod (sid. 259). Det handlar om att den härskande koalitionen måste ta kontroll över flaskhalsar i ekonomin ("bottlenecks"). Referensen här är Richard Blanton med kollegor som delat upp detta i två strategier, en markägandebaserad strategi ("corporate strategy")  och en handelsbaserad nätverksstrategi ("networking strategy"). Richard Blanton är en antropolog som skrivit om Monte Alban i Mexico, så till hans forskning kommer jag att återvända när jag är tillbaka i Amerika igen.

Modellen över hövdingadömens uppkomst är alltså delad i två mekanismer, en lokal där man tar kontroll över resurser i en viss region och en inter-regional, där man tar kontroll över resurser som transporteras mellan regioner. De klassiska civilisationerna i Mesopotamien, Persien, Indien och Kina var i huvudsak regionala och markbaserade. Fenicierna och grekerna var handelsbaserade, liksom senare Venedig.

I praktiken lär man kombinerat strategierna. Och rimligen fanns det fler strategier.

Enligt denna modell är denna typ av politiska ekonomier per definition dynamiska, maktkoalitionen måste återinvestera i åtgärder som ger mer makt. Både kontroll över jord (och de som brukade jorden) och över handel krävde att man kunde mobilisera väpnade styrkor. Detta låter rimligt men inte särskilt originellt.

På wikipedia presenteras Richard Blantons modell under namnet "A dual processual theory".  Beskrivning där har ett annat fokus än det författarna till "Deep History" har. Wikipedia tar mer upp den religiösa överbyggnaden respektive "kinshipping" som de två processerna. Här finns något att reda ut.

Jag får för mig att corporate strategy kan jämföras med det som jag förut skrev om som "infrapolitik i ett lantbrukssamhälle". Jag tänker mig vidare att ska man kunna skala upp detta till moderna förhållanden måste man inkludera mer än markägande i vad som ska kontrolleras. Man skulle kunna välja "energiproduktion". I ett jordbrukssamhälle skapas den mesta energin av jordbruket men i det moderna samhället tillkommer den fossila energin och andra nya energislag. Och kontrollen av detta är givetvis avgörande för den politiska ekonomin. På ett motsvarande vis är "nätverksstragi" ett mer generellt begrepp än att bara röra kontroll av handel, det rör kontroll av allt "nätverkande" som styr över viktig information i samhället. Far och son William och J.R. McNeills världshistoria fokuserar på denna nätverksaspekt. Och världshistorier som fokuserar på energi finns också, till exempel Jesper Hoffmeyers kortfattade "Samhällets naturhistoria".

En mycket tidigt formulerad modell för dessa processer som författarna till Deep History tar upp är den som kallas för "Circle of Justice" eller "Circle of Equity". Mer om det i nästa inlägg.

Den viktigaste J-kurvan? Skalan och de sociala relationerna

Sista kapitlet i "Deep History" är skrivet av Mary C. Stiner och Timothy Earle tillsammans med antologins huvudredaktörer Andrew Shryock och Daniel Lord Smail. Kapitlet heter "Scale". Deras huvudpoäng är att den "djupa historien" spelar roll även om historien tog en brant vändning på 1800-talet. Denna ändrade inriktning visas grafiskt av ett antal kurvor som de kallar J-kurvor (se anmärkning om J-kurvor i slutet av inlägget) och som ofta i klimatsammanhang kallas hockeyklubbskurvan. Sådana kurvor kan visas för inkomst, energi-användning, befolkning osv. Författarna noterar att många tänkare tycks mena att eftersom så många faktorer ändrades dramatiskt kan man koncentrera en historisk analys till de senaste 200 åren. Även de som studerar bakgrunden till modernitetens införande ("the historiography of the contemporary world system")  går oftast inte längre tillbaka än till 1500-talet. Och i all traditionell historieskrivning har man närmast definitonsmässigt inte gått längre tillbaka än vad skriftliga källor medger.

Författarna menar att om man förstår vikten av olika skalor så kommer det som ser ut som små variationer i den tidiga utvecklingen att vara viktiga för förståelsen av senare skeden. Exempelvis kan de mekanismer som hanterade uppkomsten av hierarkier i ett djupt förflutet i små grupper vara av stor betydelse för att förstå hur beteende i mycket stora grupper senare organiseras.
Den viktigaste J-kuran anser författarna vara uppskalningen av "den sociala hjärnan". Denna utökade förmåga till intelligent samarbete anser de ligga till grund för alla andra J-kurvor.

En bakgrund kan här vara på plats. Författarna är en professor i arkeologi med medelhavsområdets stenålder och neolitiska period som specialitet, en professor i antropologi och arkeologi (numera emeritus) med bronsålderns hövdingadömen som inriktning, en antropolog med arabisk historia i fokus och en professor i historia som skrivit en bok med titel "Deep history and the brain". De har alltså alla ett intresse att visa att deras forskning på det förflutna har relevans även för dagens värld. Omvänt tror jag det är få historiker som skulle hävda att denna tes är helt fel, det är bara så att är du expert på de senaste hundra åren är det svårt att ta in alla äldre perspektiv också.

"Den sociala hjärnan" syftar på den kapacitet som Homo sapiens utvecklade i det som jag tidigare skrivit om, det som Yuval Noah Harari med flera kallar den "kognitiva revolutionen" och som vissa anser var en mycket utdragen kognitiv evolution. Författarna menar att det grundläggande steget i utvecklingen var när man kunde abstrahera relationsbegrepp från den lilla gruppen till att omfatta många andra människor som uppfattades ha en liknande roll. De refererar till Dunbars nummer och noterar att mycket tidigt kunde människor hålla reda på många fler än 150 kontakter, i princip så snart språket kunde abstrahera släktskapsbegrepp. (development of language and kinship). Även andra begrepp som var öppnare än släktskapsbegreppen skapades tidigt: fiende, vän, främling och gäst. "Kinship systems" beskrivs ofta som den mest basala av organisationer men "det är omöjligt att diskutera nationsbildning, ekonomi, genetisk forskning, dynastiskt styre eller religiösa grundsatser utan att ständigt sätta det i relation till föreställningar om släktskapsrelationer" ("ideas of kinship" , se sidan 268).

Förutom kinship lyfter författarna fram två andra begrepp: gåvo-utbyte och kropp (gift exchange and body). Alla tre begreppen är relationsbegrepp. Gåvo-utbyte innefattar mutor och mycket av det som i det moderna samhället kallas korruption. Kropps-metaforen för samhället ser det som att samhället består av delar som alla har en fastställd roll, och att samhället kan genomgå cykler av födelse och död.

Den mekanism som författarna beskriver för etablering av en hierarki är att det finns en begränsad resurs, en flaskhals, som en maktgrupp kunde ta kontroll över. Dessa resurser kunde vara sådant som bevattningsbar eller bördig mark, eller vissa handelsleder.  En del i kontrollen var att vidga tidigare begrepp för relationer inom en släkt till ett större sammanhang för att ge legitmitet. Detta är vad som i annan teori (se John Joseph Wallis) kallas att gå från personliga relationer till anonyma relationer. I anonyma relationer känner man inte till en person på ett personligt plan men man vet vilken organisation personen tillhör och den roll personen spelar. Författarna använder ordet kinship för bägge dessa relationer. På svenska kan man till exempel tala om ett brödraskap, och då mena en ganska stor grupp av människor som inte alla har personliga relationer med varandra.

Medeltida feodala riken och indiska kungadömen kan då beskrivas som uppskalade hövdingadömen som var organiserade med anonyma relationer men med roller som motsvarade släktskapssystem. Begreppen baron,  raja eller präst fungerar likt broder eller kusin, enbart vissa människor kan fylla rollen. Men många tusen människor kunde inordnas i de roller som ståndssamhället eller kasterna erbjöd. Författarna menar att fast antalet människor ökat dramatiskt så har man inte velat överge tidigare lösningar utan de har skalats upp på olika vis.

De noterar att det moderna samhället bygger på den abstrakta föreställningen om medborgaren (the citizen). Medborgaren är både en konkret människa och en abstraktion, en juridisk figur. Relationer kan här fungera helt opersonligt, enligt principer som att "alla är lika inför lagen". Om jag förstår författarna rätt så menar de att den utveckling av den sociala hjärnan som skedde för tiotusentals år sedan möjliggjorde detta intellektuella steg som är mycket främmande för alla sociocentriska samhällen där alla männsiskor är infogad i en specifik social roll. Något opersonligt medborgarskap existerar inte förrän tidigast i några få samhällen på 1800-talet. De utvecklar inte den frågan närmare, men det är enda sättet som jag kan begripa deras idé om att den viktigaste J-kurvan var den som avser den sociala hjärnans kapacitet.

Istället betonar de vikten av att inse att mycket av de mekanismer som det släktbaserade samhället byggde på finns kvar i det moderna samhället. Det skadar inte att påpeka det, särskilt i tider när även USAs president tycks agera som om han var en hövding eller medeltida baron. Det gäller att förstå vad det betyder att även "omodern" politik fungerar eftersom den bygger på djupt rotade föreställningar.

Men det är inte helt lätt att se framför sig hur den J-kurva ser ut som författarna tänker sig, de har tyvärr inte ritat ut något diagram. Möjligen kan man göra en skala där man kombinerar det expanderande nätverket av neuroner som uppstod i den sociala hjärnan med det växande nätverket av ett ökat antal sociala hjärnor som fått allt mer utökade kopplingsmöjligheter genom förbättrade kommunikationsmöjligheter.

Y-axelns skulle alltså vara ett kombinerat mått av sociala hjärnans kapacitet (a) * antalet människor (n) * kommunikationsförmågan mellan människor (i). Samt möjligen de sista åren någon slags AI-koefficient (q).

K= a*n*i*q  

Rita en kurva med t (tid) versus K. Kurvan tenderar dock att se ut som alla dom andra kurvorna med en spikrak ökning de sista hundra åren. Ska man visa språkets uppkomst som ett tydligt tidigt språng i kurvan måste man sätta värdet på ökad kommunikationsförmåga rejält högt för språkförmåga, för att kompensera för att det var så få människor som var med när det skedde. Skalan för de olika parametrarna är alltså viktig för att illustrera uppskalningen.

"Kinshipping" är ett ord som styr tankarna i en viss riktning. Begreppet betonar att det är just släktskapsbegrepp som skalas upp när de sociala relationerna ökar i antal i växande befolkningar. Måttet K ovan är ett mer generellt begrepp som kanske ska ha ett annat namn.

En av författarnas poänger är att man inte ska leta efter startpunkter. Kurvan håller på. Jag gillar att fundera på periodiseringar men det är givetvis en fara i det. "Språkets uppkomst"  är inte en tidpunkt utan en lång fas i en kurva.

Anmärkning: Begreppet J-kurva används olika. Inom nationalekonomi kan det vara en kurva över hur ett lands handelsbalans påverkas efter en devalvering (dvs först går det ner lite men sedan går det upp). Den referens som författarna till "Deep history" har till sin ekonomiska J-kurva är Gregory Clarks "A Farwell to Alms", 2007. Den kurvan kan kallas hockeyklubbskurva om man vill betona att det är en lång startsträcka innan det kommer en ökning. Inom biologi finns en uppochnedvänd J-kurva som beskriver hur en population som växer över miljöns bärförmåga kraschar.

Månen 28 mars 2020

På natthimlen ikväll 28 mars 2020 kl 22:30 i Uppsala så ser man månskäran snett under Venus som lyser starkt som aftonstjärna. På en hemsida gjord av André Franke som heter astroinfo kan man under rubriken "trevliga konjunktioner" se en bild av detta.

På bilden ser man också att månen och Venus ligger något under Plejaderna. Man kan alltså anse att månen och Plejaderna är någorlunda nära en konjunktion. Månen är växande, cirka 17 procent. Lite för tunn för att vara den måne som visas på Nebras månskiva. Och den är till vänster om plejaderna, inte till höger som på månskivan. Imorgon natt är månskäran lite tjockare men då är den inte lika nära Plejaderna. Jag vet dock inte hur nära den ska vara för att man ska anse att detta är vad Nebraskivan visar. Och skivan var gjord i Tyskland, jag är en bit norrut. Kanske är detta ett år då skivan visar att skottmånad ska läggas till. (Anm 20200514: Se inlägget 31 december 2019 där jag tagit in en alternativ förklaring till Nebraskivans betydelse, nämligen att den skulle visat på vinterblotet, som var första fullmånen efter första nymånen efter vintersolståndet).

Den hebreiska (judiska) kalendern hade sin första dag (Nissan 1) den 26 mars 2020. Vad jag förstår var det  skottmånad Adar Sheni (eller Adar II) 2019 och kommer att vara om två år, 2022.

Den islamiska hijri-kalendern hade dagen Shaban 1, (år 1441 efter Hijra) den 25 mars 2020. Shaban är den åttonde månaden i denna månkalender. Den första månaden heter Muharram, och första dagen i år 1442 e.H. är den 20 augusti 2020.

Enligt den traditionella kinesiska kalender (Yin kalendern eller Xia-kalendern) är 2020 året Geng Zi. Den kinesiska lunisolära kalendern har 13 månader under det gregorianska år 2020. Året Geng Zi började 25 januari och slutar 11 februari 2021. Det är råttans år.

Den persiska solkalendern har sitt nyår vid vårdagjämningen. Den första dagen, 1:a farvardin, var den 20 mars. Den astronomiska tidpunkten för vårdagjämningen var 20 mars klockan 04:50.

Och i natt är det omställning till sommartid.

För detaljer, se här.

Ramanuja

Jag har tidigare skrivit om två hinduiska filosofer, Adi Shankara och min egen favorit Nimbarka. Här kommer ett inlägg om ännu en av de mest kända tänkarna, Ramanuja. Sri Bhagavad Ramanujacharya (1017–1137) var en av de viktigaste teoretiska företrädarna för vaishnavism och för den spirituella rörelse som kallas bhakti. Han verkade under Choladynastin. Han levde i Kanchipuram där han studerade under en guru som han sedan bröt med och han börjde leva ett liv som fritt verkande munk. Han genomgick den viktiga riten pancha samskara under överinseende av en guru utvald av Alavandar, och detta skedde under ett vakula träd (Mimusops elengi). Jag nämner det särskilt då det spelar stor roll vilken guru som lämnar sitt uppdrag till nästa och vad jag förstår är det också viktigt vilket träd som är ens symboliska träd. Jämför Buddhas bodhi-träd (Ficus religiosa). Ramanuja blev senare präst i templet Varadharaja Perumal i Kanchipuram.

Jag ska inte här försöka reda ut Ramanujas variant av vedanta. Om Adi Shankara var konsekvent monist (och shivaist till skillnad från de övriga vishnuister jag nämner här) och Madhva från Karnataka (1238-1317) renodlad dualist (dvaita) så befann sig Nimbarka och Ramanuja i några slags skilda mellanpositioner. Ramanujas filosofi presenteras av IEP här. Ett begrepp som används om denna typ av verklighetsbeskrivning är panenteism.

Bhakti-rörelsen hade en lång tradition i Tamil Nadu med poet-helgon kallade alvars (azhwars) som verkat sedan 500-talet, och som använt även tamil och inte bara sanskrit som heligt språk. Denna rörelse bröt delvis mot regler inom kastväsendet och Ramanujas stöd till detta gjorde honom mindre populär i vissa läger. Ramanuja var också öppen kring läror som av hävd ansågs skulle hållas hemliga för icke invigda, han menade att även om han själv skulle dömmas för att sprida dessa läror så var det viktigare att flera fick lära och kunna uppnå högre insikter.

Enligt en historisk tradition ville Choladynastins kung att Ramanuja skulle fastställa att Shiva var den enda eller högsta guden. Två av Ramanujas lärjungar mötte rajans hejdukar och den ene, Kuresa, utgav sig för att vara Ramanuja. När Kuresa vägrade erkänna Shivas överhöghet beordrade kungen att hans ögon skulle stickas ut och hans följeslagare avrättades. Kuresa ska då ha sagt att han inte behövde de ögon som sett en sådan usel kung. Må vara hur som helst med det historiskt korrekta i sådana berättelser, de visar på en anti-auktoritär ådra och en uppskattning av personlig uppoffring.

Ramanuja flyttade till Hoysala för att undvika Cholakungen och kom där att omvända den jainistiske kungen till vaishnavism. Kanske tog Ramanuja även intryck av jainismen, alla olika religiösa riktningar påverkade varann. Senare fick Ramanuja återkomma till Chola-riket och hans lärjungar fick betydande positioner i många tempel, bland annat det viktiga Ranganathanswamitemplet i Srirangam. Ramanujas version av bhakti var inte helt omstörtande utan kvinnor fick behålla sin underordnade roll och sanskrit som var brahminernas språk kvarstod som det heliga språket.

Ett intryck är att bhakti-rörelsen har en liknade roll som sufismen haft inom islam. Över tid kom bhakti-rörelsen och sufismen att påverka varandra i Indien. En skillnad kan vara att sufismen behållit sina läror inom slutna kretsar i högre grad än vad bhakti-rörelsen gjort. Över lag har toleransen för olika läror varit stor i södra Indien. Jag bör notera här att det fanns en shiva-bhakti-rörelse också, detta var inte bara något som skedde inom vaishnavismen. Även buddhismen fick ett tillfälligt uppblomstrande under Chola, kanske genom att kontakterna med nuvarande Sri Lanka ökade. Men efter 1400-talet avtog buddhismen markant.

Ramanuja skapade en teoretisk plattform för att göra bhakti-rörelsen mer etablerad. Han sammanfattade det i sitt kommenterande verk Sri Bhasya som han skrev med hjälp av sin minnesgode vän Kuresa. Ramanuja framstår som en engagerad väckelsepredikant som ville öppna upp templen mer för alla kaster, och även ge harijans (daliterna) vissa rättigheter, typ tillgång till templen tre dagar per år. Bilden jag ser är alltså att det tidiga Cholakungarna (Rajaraja I, regent 985-1014, med flera) odlade en stark shivakult med militanta drag, men att när Choladynastins makt stabiliserades så kom man att gynnas mer av att hålla templen öppna för många tankeriktningar.

Ramanuja framstår som både betydande filosof och ett helgon bland människor. Jag skulle säga att han verkar vara en kombination av Thomas av Aquino (1225-1274) och Franciskus av Assisi (1181-1226). I Global history of philosophy (John C. Plott, 1984)  jämförs han med Al-Ghazali, Al-Suhrawardi, Anselm av Canterbury, Pierre Abélard och Bernhard av Clairvaux.

Den roll som den innerliga religionen spelar för ett sociocentriskt samhälle är enorm. Den omsorgsetik som omfattas av äkta  inlevelse i tro har en sammanhållande kraft som gör att människor i alla nivåer av dessa mycket hierarkiska samhällen får mening i sina liv och sänker konfliktnivån betydligt. För den styrande koalitionen av mäktiga är detta viktigt, kan man tillåta en lagom nivå av äkta religiöst liv, minskar behovet av att kontrollera folk med andra medel. Men samtidigt är det en balansgång eftersom den äkta religionen inte nödvändigtvis låter sig styras av makthavarna och ofta ställer krav på ett måttfullt liv som de ledande inte tänker begränsa sig till.

Den monoteistiska tolkningens fördel ligger, när man ser det ur "kungens" eller "påvens" synpunkt, främst i att den underlättar argumentationen för endast en stark ledare inom den mäktiga koalitionen. Däremot är det ingen självklar fördel utifrån uppgiften att alla i en befolkning ska vara nöjda. Jag har tidigare noterat att den katolska kyrkan är den organisation som överlevt längst över tid. Men som tradition hos en befolkning måste nog "hinduismen" i dess brokiga mångfald anses vara den äldsta som fortfarande har stor betydelse. Idag med över 1,1 miljard anhängare.