Anders Wijkman citerar Gregory Bateson

 I ett inlägg i DN debatt idag tar Anders Wijkman åter upp att den ekonomiska modell och logik vi sitter med idag är en fälla som kan ses som en dubbelbindning. Vi är låsta vid ständig tillväxt och därmed låsta vid ökat resursuttag och utarmning av ekosystemen. Det jag kallar en tillväxtfälla. Wijkman har outtröttligt arbetat med dessa frågor så länge jag minns. Han har deltagit i sammanhang där de mäktiga möts. 

Han avslutar med att citera Gregory Bateson:

"Världens stora problem är resultatet av skillnaden mellan hur naturen fungerar och hur människor tänker".

Citatet är från "Steps to an Ecology of Mind" från 1972.  Svårt att presentera Bateson, se ex. Kort om Bateson här. Jag har skrivit om Bateson i ett inlägg 2018, i samband med att jag skrev inlägg om självmedvetande, dvs det handlade mest om begreppet "mind".

den andra boken, om världen vi skapar

 Förra inlägget rörde R&Gs bok om jordens framtid. Nu tittar jag på en annan bok, "Världen vi skapar, från Gud till marknaden" av Tomas Björkman, Fri Tanke, 2017.

Denna boken är mycket svårare för mig att begripa, eftersom Björkmans stil är annorlunda och hans ambition mycket mera omfattande. Björkman vill visa vägen mot en ny samhällelig medvetandenivå och sådant är inte enkelt. Jag får dessutom erkänna att jag läst boken för slarvigt, den är på över 500 sidor och jag ville vet hur det går på slutet och hoppade över en del.

Tomas Björkman studerade fysik men blev sedan ekonom och företagsledare. Numera är han mera av organisationskonsult/entrepenör och verkar närmast vilja bli en grundare av någon slags moderna folkhögskolor. Han driver t.ex. Stiftelsen Ekskäret. Han har tidigare samarbetat med den danska filosofen Lene Rachel Andersen.

Den världshistoriska inledningen av boken börjar som en väldigt kort "Big history" med fokus på livets uppkomst, och sedan medvetandets och självmedvetandets uppkomst. Detta beskrivs i termer av komplexitetsnivåer och senare i boken skriver Björkman om självorganiserande system på ett vis som är pedagogiskt. Både Gregory och Nora Bateson är med i referenslistan. 

Sen följer en världshistoria där bland andra far & son McNeill och Karen Armstrong är viktiga källor. Marknaden och religionerna beskrivs utifrån begreppet symbolvärldar, som allteftersom ökar i komplexitet. Förenklat redovisar Björkman fyra grundläggande tankeperspektiv: det animistiska, det religiösa, det rationella och det postmoderna. 

Björkman använder begrepp som meta-narrativ och mem. Han kan t.ex. skriva om folkhemmet att "Demokrati- och konsumentsamhället visar sig vara en effektiv mem-kombination och skyndar på en fortsatt hastigare samhällsutveckling i en alltmer komplex verklighet." Jag är för dåligt påläst på postmodernism för att förstå. Lite vagt tänker jag att det jag kallar "infrakultur" kanske täcker in samma önskan att hitta ord för bakomliggande mönster för hur samhället fungerar.

I historiedelen av boken förstår man inte riktigt hur viktig den nordiska arbetarrörelsens framväxt är för Björkmans tänkande. Men i slutet på boken lyfts Hjalmar Branting och Ellen Key fram som  föregångare. Det är deras betydelse för det medvetandegörande projekt som folkbildningsrörelsen utgjorde som Björkman betonar. Vad jag förstår kommer detta tankegods fram i boken "The Nordic Secret" av Lene Rachel Andersen. (som Björkman bidrog till, se mer om deras konflikt nedan).

Del 2 i boken går igenom tankeperspektiven och del 3 förklarar komplexitetsteorin och medvetandeforskningen. Här är Robert Kegans teori om jag-utveckling viktig. Jag känner inte till något om detta men en huvudpoäng är att man kan fortsätta utvecklas som vuxen. I ett kapitel går Björkman igenom sin kritik av marknaden, som han framfört tidigare i en annan bok "The market myth"

Björkman expanderar detta till en teori om att samhället kan utvecklas till en högre medvetandenivå. I del 4 av boken vill han (nu förenklar jag mycket) göra en syntes av religion, rationalitet och postmodernism, och bidra till skapandet av ett nytt meta-narrativ. 

Referenser till Nietsche och post-humanism möjliggör obehagliga tolkningar av detta. Björkman avser en slags bredare vuxenutbildning. Mycket av det han presenterar som underlag för den utbildningen tycker jag är läsvärt. Om Brantings radikala perspektiv kommer fram i detta så kan det vara bra. Men Björkmans bok slutar i ett svårsmält besked om att när vi förstått alltihop kan vi "kasta bort våra individuella jag" och självmedvetandet "kommer att flyttas från dig själv till "hela mänskligheten".

Klart är att Tomas Björkmans tidigare samarbete med filosofen Lene Andersen brutits. Hon har skrivit ett statement riktat mot Björkmans användning av "inner development goals". Hon förklarar att denna användning av tankegodset är antingen nonsens eller en skadlig användning av utvecklingspsykologi. 

Björkman har svarat med ett statement han också. Jag har inte lyckats hitta någon neutral text som klarar ut vad detta handlar om. För mig bekräftar Lene Andersens kritik att Björkmans text drar mot en syn på individuell utveckling som lösning på problem som i sig är problematisk. Jag får lite samma känsla som inför idéer om "den socialistiska människan".

Men detta är svårt, klart är att en rad föreställningar måste förändras för att lösa världsproblemen. Hur en sådan mera genomtänkt samhällsyn ska få genomslag under rådande maktförhållanden i det moderna samhällets informationsflöde är mera oklart. Rockström och Geffner visar i sin bok vad som krävs, på ett övergripande plan, men inte hur det ska gå till. De diskuterar inte de mekanismer som styr beteenden och makt, mer än att de hoppas att konsumentmakt, rösträtt och nätverksinflytande ska bidra till en lösning.

Björkman försöker reda i de komplexa sambanden men tycks fastna i ett individpsykologiskt resonemang som jag (kanske felaktigt) uppfattar som en företagsledares "management"-tänkande fast berikat med en brett filosofiskt underlag.

Bägge böckerna visar hur man kan efterrationalisera fram en världshistoria för att passa de teser man sedan ska driva om framtiden. Eftersom författarna är öppna med att det är vad de gör så är det inget fel i det. Det är upp till läsaren att försöka se hur mycket den historiska beskrivningen får anpassa sig till den tes som ska stödjas. Mina egna resonemang kring "framtidsfällan" är exempel på det.

Gemensamt för dessa två böcker och många andra som skrivs är att man funderar på hur man ska beskriva att "Jorden" blivit en slags politisk medaktör. För en naturvetare kan det bli en ny geologisk period. För en ledarskaps- och personlighets-utvecklare blir det ett slags försök att integrera "Jorden" i medvetandet. Även klimatförnekare tvingas definiera sin politik utifrån detta, de kan inte negligera miljöproblemen utan måste aktivt förneka dem och sabotera forskningen och debatten kring dem. Men "Jorden" kommer att återkomma allt tätare med motargument.

Det vanligaste sättet att beskriva framtiden är att visa på olika lösningar. Färre framtidsanalyser ligger lite närmare vad som skulle vara försök att beskriva fortsättning på historien, och spekulera mera realistiskt om hur vi kommer att möta alla de ökade problem som orsakas av den nuvarande utvecklingen och försöka parera dem allteftersom. Ett inlägg i oktober handlade om det.

En saga i juletid

 Det var en gång en liten flicka som sa till alla i hela världen att så här kan vi inte ha det. Det blir allt varmare, glaciärerna smälter, och vädret blir allt mer oförutsägbart. Vi måste lyssna på dem som förstår vad som händer, sa flickan.

Då samlades alla som försökte förstå vad som händer och förklarade att när vi blir allt rikare så släpper vi ut för mycket farligt, och de satte upp ett mål att minska utsläppen. Men de kunde inte säga hur vi skulle nå det målet.

De rika och mäktiga sade att vi måste fortsätta som vi hittills har gjort, det skulle vara farligt att ändra på det. För att alla ska bli rikare måste vi tävla om att gå med vinst. Och de som inte går med vinst förlorar och blir utslagna. Det är så allt blir bättre, vi måste alltid tävla om att vara bäst och smartast. Men de gör att det finns inget val, vi måste tävla om att växa mest. Vi som är rika och mäktiga är inte onda och elaka (utom kanske några av oss men så är det med alla och det får man räkna med) men vi är fast i en fälla, vi kan inte sluta tävla, då blir vi fattigare igen allihopa. Det är som ett vinstspel där de flesta tjänar på att alla kan vara med och tävla.

Vi kan nå målet i alla fall, sa de. Vi får ta hjälp av den goda fén som kommer med ny teknik. Hon har hittills alltid hjälpt oss när vi fått problem. Hon kan trolla fram något som gör att det inte blir för varmt. 

Flickan sa att det kanske går att trolla en gång. Men om man bara växer och växer så får man nya problem. En man hon kände skrev om detta. Om att jorden har sina gränser - om vi löser ett problem kommer man närma sig gränsen för ett annat. Nio gränser finns det att hålla reda på. Och jorden är inte med och spelar i vinstspelet, utan jorden är en spelplan som alla tar utav.

De rika och mäktiga sa att det kommer att gå bra, de sa att det finns en god ande som kallas den osynliga handen som kommer att ställa allt till rätta.

Just detta året fick tre vise män ett fint pris i en stad som heter Stockholm. De tre vise männen förklarade att den osynliga handen inte klarar sig ensam, inte ens med hjälp av den goda fén. Det behövs stöttor som stödjer upp allt detta. De tre vise männen kunde beskriva hur bra sådana stöttor hade gjort att många blivit rika. Utan bra stöttor satt man fast i en annan spel. Ett spel där man inte tävlade om att bli rik och mäktig, utan man bara tävlade om att bli mäktig genom att vara störst och starkast. Den starkaste kunde då alltid slå alla andra och ta vad han ville ha. Men då blev inte många rikare, utan bara den starkaste. Ett våldsamt spel.

Tyvärr kunde de tre vise männen inte säkert säga hur man gick från det våldsamma spelet till vinst-spelet. Visste vi det skulle det inte finnas så många som är fattiga. Än mindre kunde de förklara hur man skulle få ordning på vinstspelet så att vi inte gick över de nio gränserna. De tänkte att även för att ordna det krävdes bra stöttor men hur man får sådana på plats var ingen enkel sak.

I ett land där en gång Jesus föddes bodde en farbror som sa att vi behöver inte stanna kvar i de spel som vi skapat. Han förklarade hur vi alla kommer överens om att tro på saker och att vi då borde kunna förstå vad vi kommit överens om för spelregler och ändra på det. Vi måste hitta bättre berättelser. Men han beskrev också hur svårt det är att göra det. Och dessutom funderade han mycket över en ny ande, en Ande I flaskan. 

Anden i flaskan kunde göra många fantastiska saker redan medan den var kvar i flaskan. Den var mycket snabb och kunde räkna bra. Och den kunde läsa allt som fanns att läsa och känna igen mönster och förklara och hitta saker som skulle ta lång tid att hitta på annat vis. Men den läste allt möjlig som den hittade och mycket var ganska dumt. Och då blev förklaringarna också dumma. Ett barn sa att egentligen är anden i flaskan bara en robot.

Det gick att lära anden i flaskan att vara med och spela det stora vinstspelet. Det spelet gick numera väldigt fort men anden i flaskan var mycket snabb.

Många undrade vad som skulle hända när anden kom ut ur flaskan. Då skulle den vara ännu snabbare och kunna förklara ännu mera saker. Kanske skulle den få för sig att göra något farligt? Det skulle snabbt kunna bli ännu farligare än utsläppen från vinstspelet, sade några. Men barnet sa att är det en robot så kan vi programmera den att inte göra något farligt.

Då samlades alla som försöker förstå vad som händer och räknade ut ett sätt att programmera anden i flaskan så att den inte fick skada människor. Eftersom anden sedan den kommit ut ur flaskan kunde välja själv vad den skulle göra gällde det att programmera den rätt. Det kanske skulle komma fler andar ur flaskor. De bästa av dem måste också se till att alla de andra inte kunde skada människor eller varandra. 

Eftersom anden som kommit ut ur flaskan vid det här laget styrde över vinstspelet, så kunde den, utan att förklara för människorna hur den gjorde, se till att vinstspelet spelades så att man inte skadade människor. Den såg därför till att alla gjorde saker som höll sig inom de nio gränserna. Och den kunde också se till att alla som spelade våldsspelet fick de stöttor som behövdes för att vara med i det nya vinstspelet som anden skötte om. Man lyckades till slut minska på utsläppen. Det gick bra fast fler var med och spelade det nya vinstspelet. Några av de rika och mäktiga (de som inte var så snälla) gillade inte det nya vinstspelet, men de vågade inte bråka med anden som kommit ut ur flaskan.

Så blev allt till det bästa. Se det var en riktig saga det.

 

icke-reformistiska reformer

Humanekologen Rikard Hjorth Warlenius (RHW) har tagit på sig uppgiften att reda ut hur man kan tänka kring tillväxt och kapitalism. Frågan blir otacksam ifall man inte tror att klimat- och miljöproblem går att lösa med ny teknik som på något vis kan skapa en grön tillväxt. För RHW visar också i boken att olika varianter av "nedväxt" inte löser något utan riskerar att skapa större problem. En sak som jag tar med mig från hans bok är att han är skeptisk mot olika förslag till en "ny design" av världen, där man visar hur en cirkulär miljöanpassad ekonomi fungerar, men inte hur den ska åstadkommas. RHW är marxistiskt skolad men han tror inte att det finns något fungerande sätt att ersätta kapitalismen med ett annat system, i alla fall inte inom rimlig tid. Han myntar ett roligt begrepp för vad som skulle uppkomma om man lyckades totalt reglera bort kapitalism så som vissa nedväxtförespråkare föreslår, han kallar det "modern ekofeodalism".

Boken heter  "Klimatet, tillväxten och kapitalismen", verbal förlag, 2022. Jag sammanfattar inte den här. Vill man läsa kortfattat om den finns en bra recension och analys av Gunnar Rundgren i Ordfront 3/2024. Samma artikel har Gunnar Rundgren också på bloggen Trädgården Jorden.  

Egentligen tycker jag Gunnar Rundgren har skrivit bättre om dessa frågor så istället för att läsa RHWs bok kan man läsa mer av honom, särskilt på hans engelska version av blogg som heter Garden Earth.

Men om man inte tror på reformer av kapitalism och inte på revolution, vad ska man tro på då? RHW föreslår "icke-reformistiska reformer", ett begrepp myntat av André Gorz (1923-2007). I RHWs tappning blir det att arbeta för en slags tillräckligt radikal "grön ny giv" som i någon mening blir samhällsomvandlande. Om jag förstår honom rätt så menar han att själva arbetet för att lyfta värderingarna bakom en sådan kraftfull "green deal" kan, ihop med andra förlopp som uppkommer pga det tryck som klimat- och miljökatastrofer kommer att utsätta samhällen för, skapa förutsättningar för en samhällsstuktur som håller sig inom de planetära gränsvärdena på längre sikt. RHW kallar detta arbete för klimatpopulism och där förstår jag inte vad han menar, men det kanske beror på att ordet populism kan tolkas väldigt olika. Själv läser jag in en tolkning av icke-reformistiska reformer som passar ihop med mina funderingar om det jag kallar tillväxtfällan, men de tankarna är direkt motsatsen till populism. Det går nog inte att popularisera tankegångar om sociala fällor på något lättsmält vis, och det gör dem kanske oanvändbara.

Rent språkligt gillar jag begreppet "icke-reformistiska reformer" på liknande vis som jag tidigare gillat "icke-materialistisk materialism". Jag tror det handlar om att det är begrepp som  beskriver en slags falska motsättningar. Materialism kan hantera det icke-materiella, enligt min tanke beskrivs det av biosemiotik. Och reformer kan i ett visst läge bidra till att ta samhällen ut ur en social fälla, men jag vet inte vilken teori som kan beskriva det.

Anm: Sverker Sörlin tar upp en liknande fråga kort i sin blogg Stora idéer, i frågelåda #3. (från 2024-09-17, första frågan). Han kallar både ekomodernism och nedväxt för myter, och förklarar varför grön tillväxt inte fungerar medan nedväxt inte är politiskt genomförbart. Men han menar att de som tror på respektive myter gott kan jobba på med att utveckla sina idéer, det skadar inte tycks han mena. Den tredje hållningen är att vi kommer att anpassa samhället så gott det går till de dramatiska förändringar som kommer att ske. Vilka värderingar det för med sig återstår att se.

CBAM

 CBAM står för Carbon Border Adjustement Mechanism. CBAM är det enskilda förslag som EU har som mest närmar sig ett utspel som kan påverka den globala spelplanen för att minska koldioxidutsläppen. Minister-rådet ställde sig bakom det i mars 2022, och EU-Parlamentet tog processen ett steg vidare 22 juni 2022. Det är inget snabbspår, tidplanen löper från 2027 fram mot 2032. Rapportering för att få underlag till regelverket skulle kunna bli ett krav från 2023.

Förslaget innebär att avgifter sätts på andel koldioxidutsläpp och andra växthusgaser vid import från tredje land för produkter som cement, aluminium gödselmedel, elproduktion, järn och stål. Parlamentet vill även inkludera kemikalier, plast, vätgas och ammoniak. Förslaget utgör en viktig del av det klimatpaket som heter 55%-paketet, dvs att EU ska minska klimatutsläppen med 55 % till 2030 (jmf med utsläppen 1990, fram till 2018 hade EU minskat med 23 %).  CBAM är viktigt för att det är en hävstång för att skapa lönsamhet för företag inom EU som minskar klimatutsläpp i konkurrens med företag utanför EU men därigenom skapas klimat-incitament i alla länder som vill handla med EU. I avsaknad av att man inte kan förhandla fram globala regler för utsläppshandel, kan EU, som är en stor marknad, kanske med detta ändra spelplanen även utanför EU. 

Förslaget består ännu av många alternativa lösningar och politiken framöver kommer att spela stor roll för att hitta en framgångsrik utformning. Klart är att Sveriges ordförandeskap från januari 2023 spelar roll och det skulle vara bra med en Socialdemokratisk/Miljöpartistisk regering för att styra detta på bästa vis. Men man får ge Liberalerna att deras EU-parlamentariker arbetat aktivt med frågan. SEI redogör för olika svenska positioner. Kvarstår att det är tyngre krafter inom EU som avgör hur CBAM kommer att utformas för att nå framgång även inför hotet att detta leder till handelskrig med Kina, Indien och kanske även Japan, USA och Australien. Möjligen kan CBAM tvinga fram en mer övergripande lösning. Sådant diskuterades inom till exempel G20, men med ett Ryssland som bedriver anfallskrig blir detta forum svårarbetat. Mer om olika aspekter av detta kan man läsa om till exempel på ERCST hemsida. Olika NGO försöker hänga med och påverka, här ett exempel på det.

Varför nämna just CBAM bland alla initiativ som finns? Det gör jag för att jag tror CBAM är en viktig pusselbit i det resonemang jag förde i inlägg 12 december 2020 som tar upp EU som en betydelsefull aktör.

Anm 2023-03-16. Mer om CBAM finns att läsa här: https://www.csis.org/analysis/analyzing-european-unions-carbon-border-adjustment-mechanism

Kommissionen har detta på sin hemsida nedladdat 2023-03-16.

Fit for 55-paketet beslutas löpande i olika delar. Den 14 mars 2023 beslutades Lagen om markanvändning och skogsbruk (Lulucf). Däremot satte sig Tyskland på tvären när det gällde att avveckla fossila motorfordon och det på ett vis som sätter hela den fortsatta processen i gungning.

Anm: 2023-04-18 tog Parlamentet beslut som presenteras här.

Framtidsfällan förklarad

Förra året skrev jag flera inlägg om våldsfällan, tillväxtfällan och en okänd framtida fälla jag i brist på bättre insikt kallat framtidsfällan. Tyvärr har jag svårt att i ett vanligt samtal förklara vad jag menar. Hela idén är baserad på analogitänkande. Våldsfällan är ett etablerat begrepp som jag anser vara mycket relevant och då tänker jag mig att man kan prata om liknande fällor fast i andra samhällsordningar.

Först måste den jag pratar med acceptera tanken att historien inte är kontinuerlig utan att det finns olika perioder som har en i grunden olika typ av organisation. För mig är det en tacksam modell, jag tänker i termer av periodisering av historien. Men många tänker mera linjärt och då blir allt en kontinuerlig förändring. Demokratin i en linjär modell växer sakta fram, i en periodiserad tankevärld måste det till ett fundamentalt brott mot icke-demokratiska strukturer för att det ska ske. Givetvis tar allt tid, men periodiseringen avser att lyfta fram grundläggande ändringar av mönster.

Även om man accepterar periodisering så blir ordet "fälla" som begrepp för olika perioder svårt i ett vanligt samtal. Eftersom hela idén är att jag vill mynta ett begrepp analogt med "våldsfällan" så måste det heta fälla. Med "fälla" menar jag en suboptimal institutionell jämvikt. Det är alltså ett stabilt läge som kan förändras så att man hamnar i ett annat jämviktsläge. Min triviala mentala bild för detta är enkla energinivådiagram där olika tillstånd finns som kan uppnås via att man passerar övergångsfaser från ett jämviktsläge till ett annat. Det är en naturvetares bildspråk. Men för att beskriva historiska förlopp menar jag att man måste använda en spelteoretisk modell. I detta sammanhang är fällan Nash-jämvikter, som brukar illustreras i rut-diagram. I upprepade spel (jag återkommer till denna länk från 30 juli 2015, jag tycker jag fick till ett bra inlägg) kommer aktörer att välja en dominant strategi som krävs för att maximera deras intressen. Eller snarare, med många aktörer kommer de aktörer som håller sig till vissa dominanta strategier att vara de som överlever. Det är vad jag kallar anpassning. Det är denna nödvändighet att hålla sig till den lyckade strategin som blir en fälla. De segrande aktörerna kommer att beskriva detta på ett vis som passar dem, som inte nödvändigtvis är en korrekt bild av vad som skett, det är vad jag kallar efterrationalisering. Detta tankesätt är inte helt lätt att få fram i ett vanligt samtal.
OK, anta att den jag pratar med accepterar tanken på olika perioder i historien som kan karakteriseras som fällor. Vad ska då dessa fällor heta?


Våldsfällan är ett etablerat begrepp men ganska okänt. Douglass North, J.J. Wallis och B.R Weingast är ekonomer/ekonomhistoriker som i publikationer talat om ”the violence trap”. Jag tycker de på ett bra vis förklarar varför det är svårt att starta tillväxt i samhällen som är fattiga och organiserade med vad de kallar "limited access orders". På ett komplext vis har några samhällen tagit ett kliv ut ur våldsfällan. Denna nya jämvikt kallar de "open access orders". Men de kan inte fullständigt beskriva hur de gamla maktförhållandena kunde tillåta detta. Idag provas mängder av olika lösningar för samhällen som styrs av våldsfällans principer utan att det tycks ändra på de grundläggande villkoren. Det senaste exemplet är Afghanistan. Någonstans inser man att det går att pumpa in stora resurser i ett samhälle men om det organiseras enligt våldsfällans principer kommer resurserna inte att förändra förhållandena på ett linjärt vis.


Våldsfällan heter så för att det är våldet som regleras av fällan, det är kontroll av våldet som är den styrande principen och reglerar makt. Redan det är inte så lätt att förmedla i ett vanligt samtal eftersom det alltså betyder att våldfällan är en stabil jämvikt, som är bättre än kaos där alla slåss med alla och våldet är mera omfattande. Våldsfällan är i sina mera balanserade versioner en fungerande stat som minimerar våldsanvändning. Jämför maffiagrupperingar som delat upp områden mellan sig och kan undvika våldsamma uppgörelser under vissa perioder. Detta är ett statiskt samhälle, som förändras långsamt över tid då varje utveckling motverkas av att den hotar den rådande maktbalansen.


Nästa steg är att - analogt med våldsfällan - fråga sig i vilken fälla befinner sig de samhällen som kommit ur våldsfällan? Det är de moderna samhällena, sådana som vi lever i här i Västeuropa, och som förändras i hög fart. Jag har kallat dessa samhällens fälla för tillväxtfällan, ett ord som redan finns med andra betydelser men som jag tycker blir rätt i detta sammanhang.


I tillväxtfällan regleras våldet av ett våldsmonopol enligt "rule of law" som gäller lika för alla. Istället är det tillväxten som är den styrande principen, det är kontroll av tillväxt som reglerar makt. Tillväxtfällans samhälle uppkom genom att det etablerades en open access order, dvs allas lika möjlighet att organisera sig inom lagens regler och utveckla sina intressen på bästa vis i konkurrens med andra. Den som inte lyckas slås ut. Fortsatt tillväxt är ett överlevnadskrav. Detta är inte ett statiskt samhälle, utan jämvikten är dynamisk, i ständig förändring. Jag har inga referenser på denna användning av ordet tillväxtfälla.


Det går kanske att visa att ett samhälle som befinner sig i tillväxtfällan är stabilt över över tid. Nationalekonomer tror det. Även de som erkänner att ständigt ökat uttag av naturresurser orsakar problem menar att med rätt prissättning kan dessa lösas. Till exempel argumenterar John Hassler i DN för att internationell beskattning och utsläppshandel rätt utformad kan begränsa koldioxidutsläppen till en hållbar nivå. I en vetenskaplig artikel visar han med medförfattare att även med stigande energipriser är långsiktig tillväxt möjlig.

Jag menar att skulle man införa ett regelverk som verkligen satte rätt pris på naturresurser skulle det leda till en ny typ av samhällsorganisation, där tillväxtfällan ersatts av en ny fälla. Jag menar också att det är det bästa möjliga framtidsscenariot. Det är mycket troligare att samhällen utsatta för omfattande miljökatastrofer och svårkontrollerade sjukdomar faller tillbaka i våldsfällan. Men jag vill alltså fortsätta med mitt analogitänkande och mena att det kan uppkomma en situation där tillräckligt många mäktiga koalitioner befinner sig ett läge där deras dominanta strategi blir att reglera uttaget av naturresurser med kraftfulla medel som på något vis är integrerade i beslutsfattandet och globalt omfattande. Jag vet inte hur detta ska ske och har därför bara kallat detta "framtidens fälla". Jag tänker mig att det kommer att gå att skapa ett analogt begrepp för den fällan när den uppkommit. De analoga begreppet blir då möjligen att "open access" ersätts av någon form av "equal but regulated access". Lagstiftningen baseras på rule of law som integrerats med någon form av försäkring mot överutnyttjande av naturresurser och respekt för livsuppehållande system.

Den spelteoretiska tankegången ovan syftar till att visa att det inte går att politiskt reglera fram en sådan förändring på något enkelt vis. Istället handlar det om att en situation uppkommer där "spelet" medger en sådan övergång. De dominanta strategierna kommer då inte att vara maximera tillväxt utan att ha reglerad tillväxt inom planetära gränsvärden och andra gränsvärden som kan behövas.

Stämmer John Hasslers analys så kan man ha en omfattande reglering av resursutvinnande och ändå ha ekonomisk tillväxt. Om jag förstår honom rätt är hans position en variant av teknikoptimism som menar att rejäla styrmedel kompenseras av att ny teknik tas fram. Han ser vad jag förstår inte detta som en ny organisering som skulle motivera att man anser det vara en ny period och det är väl den normala nationalekonomiska positionen. Det är frågan om skillnad mellan att tro att det räcker med kvantitativa förändringar, eller som jag tror, att ska det vara tillräckligt långtgående för att lösa miljöproblemen leder det till en kvalitativ förändring.

Vid det här skedet i resonemanget är inte bara den jag pratar med förvirrad utan jag har självt svårt att följa analogitänket om en framtida fälla till en begriplig slutsats. Jag kan ju inte säga vad som skulle utgöra maktbasen för den framtida fällan. Jag kan räkna upp ett antal aktörer och försöka gissa vilket spel som skulle uppkomma i ett skede av alltmer akut miljöförstöring. Men om forskning inte kan beskriva övergången från våldsfällan till det jag kallar tillväxtfällan på ett fullständigt vis så är det än mindre möjligt att redogöra för den framtida fällan med det vi vet idag.

Poängerna med detta synsätt är ändå några stycken:

Kritiker av tillväxtfällan riskerar att förespråka lösning som leder tillbaka till våldsfällan. Det är en återvändsgränd, som leder till dubbelt elände.

Försvarare av open acccess orders har fullt jobb med det och litet intresse av att leta bristerna i det moderna samhällets fälla. Faran är att försvaret av upplysningens vinningar slår över i allsköns försvar av moderna övergrepp och överutnyttjanden. Synsättet klargör också att välmenande policydokument blir rätt meningslösa om de inte tar hänsyn till våldsfällans mekanismer.

En begränsning med synsättet är att det betonar de mäktiga koalitionernas betydelse för förändring. Folkligt engagemang påverkar, och folklig mobilisering kan skapa en part som är en mäktig koalition. Att tala om en oklart definierad framtida fälla är dock inte något som mobiliserar engagemang eller politiskt intresse. Men är detta en bild av möjliga mekanismer för hur framtiden kan komma att gestaltas är det ändå värt att fundera vidare på.

Del fyra om fällor, sammanfattning

Nu återstår punkterna 3 och 4 i min genomgång som startade med inläggen 13 september och 20 september. Jag försöker jämföra begreppet våldsfällan med tillväxtfällan och "teknikfällan".

Invändningar som jag skulle titta på var:

1) Våld är dåligt men tillväxt och teknik är bra, varför skulle tillväxt och teknik kopplas till fällor? Se inlägget del 1, 26 september. 

2) Fällorna är av olika logisk typ, det är som att jämföra äpplen och päron.

Det blev två inlägg: del 2 om att tillväxtfällan är logiskt en fälla i samma kategori som våldsfällan, även om den ena är en negativ feedback och den andra en positiv feedback som möter restriktioner, och del 3 om att "teknikfällan" är ett mer mångtydigt begrepp.

I detta inlägg om dessa två punkter:

3) Tillväxtfällan (growth trap) har redan en annan betydelse.

4) Teknikfällan (technology trap) är egentligen fler olika fällor.

Begreppet growth trap används redan i olika sammanhang. Jeremy Siegel (en professor i ekonomi i Philadelphia, född 1945) använder growth trap för att förklara att tillväxt hos ett företag kan lura en investerare att tro att det är lönsamt att investera i företaget. Fällan ligger i att man inte förstått att tillväxten redan är inräknad i priset. Omvänt kan alltså ett företag med minskande tillväxt vara en god investering om priset hunnit hamna för lågt. Finns även andra användningar av begreppet inom företagsekonomi som ligger långt från det som jag avser. På mer samhällsnivå talar vissa om en tillväxtfälla när man prioriterar tillväxt framför rättvis omfördelning av resurser.

En bloggare som heter Charles St. Pierre med bloggen "Another Amateur Economist" skrev augusti 2016 ett blogginlägg kallat "The growth trap", som sedan publicerats på hemsidan Resiliance, en sida skapad av Post Carbon Institute (jag vet inget mer än så om dem). Han använder begreppet på ett liknande vis som jag, men utan att referera till våldsfällan. Dvs han betonar problemet med att tillväxtekonomin inte är cirkulär eller "self-limiting", och fällan blir då att tillväxten till slut inte kan underhållas. Han för ett resonemang om relationen mellan den reella ekonomin och finansmarknaden som jag inte kan bedöma, jag kan för lite ekonomi.  Men jag förstår skillnaden gentemot min beskrivning av tillväxtfällan som att jag mer betonar att fällan i tillväxtfällan är att tillväxten är en nödvändig del av den sociala konstruktionen. Det vill säga att när han skriver på slutet att det finns ett val för politikerna så menar jag snarare att politiker kan bidra till kloka regleringar och förespråka goda värderingar men för att komma ur fällan krävs en förändring i själva det sociala-ekonomiska spelets regler som de som befinner sig i fällan inte kan åstadkomma på något enkelt vis.

Bägge dessa tankegångar finns säkert beskrivna tidigare många gånger men tydligen inte kopplat till begreppet "growth trap" att döma av få träffar vid sökning. Jag tycker sammanfattningsvis att min användning av "tillväxtfällan" fungerar. Jag kan inte heller  komma på något annat ord som passar bättre för det jag menar.

Däremot gav begreppet "teknikfällan" alldeles för många olika associationer. Jag hamnade i tankar om spårbundenhet, teknikoptimism, reglering av teknikanvändning osv som alla är relevanta men inte var det som mitt första schema i inlägget 20 september avsåg. Varje förutsägelse om framtida sociala fällor som ännu inte uppstått riskerar att bli fel, kanske bäst att bara beteckna det som en "framtida fälla". Varje framtida fälla lär skapa sin egen ideologiska motivering. Jag misstänker att en framtida politisk-ekonomisk organisation som klarar att reglera tillväxt utan att samhället ramlar tillbaka i våldsfällan måste involvera någon form av informationstekniskt baserad reglermekanism. Vilka maktförhållanden som kan låta en sådan situation uppkomma är oklart. Ett exempel på framtida utopi som är kopplat till detta kan vara det som Yuval Harari kallar dataism, men det kan också uppkomma någon annan framtida utopi.

Fälla                       Exempel på propagandabilder

Våldsfällan              Circle of Justice, "den goda fursten"

Tillväxtfällan            Olika liberala globaliseringsutopier, (ex: "slutet på historien") eller                                   välfärdssamhället

Framtida fälla          Dataism, eller annan framtida utopi

Fällor av olika logisk typ, del 2 av kritik mot begreppet tillväxtfällan

Eftersom jag använt begreppen tillväxtfällan och teknikfällan i relation till begreppet våldsfällan, så måste jag visa att jag inte här blandar begreppet "fälla" på ett ologiskt vis. Denna invändning drabbar mig rätt hårt eftersom den underförstår att jag har en logiskt underbyggd teori för begreppen tillväxtfällan och teknikfällan. Det har jag inte tid och möjlighet att ta fram, så det kommer jag inte att kunna visa. Jag får nöja mig med några funderingar. Vad betyder egentligen ordet "fälla"? Gör jag mig skyldig till att blanda ihop äpplen och päron?

Begreppet våldsfällan har en teoretisk underbyggnad. Det är ett etablerat begrepp som byggts upp över tid främst av dem jag refererar till i tidigare inlägg, North, Wallis och Weingast. I en publikation från 2009 redogör de för den naturliga statens logik utan att direkt använda begreppet våldsfällan. Om jag förstår rätt skapade de senare begreppet violence trap för att sätta det i relation till andra teoriers användning av begreppet fattigdomsfälla, poverty trap.

Fattigdomsfälla är en typ av fälla som, i olika varianter, går ut på att har man inte tillräckligt mycket kapital från början så är det svårt att skaffa sig mera kapital. En sådan teori motiverar olika typer av kapitalöverföringar för att lösa problem men har svårt att förklara varför det extra kapitalet (om det så är resurser eller försök att överföra socialt kapital) inte skapar långsiktig tillväxt i en naturlig stat på det vis som det gör i ett modernt open access samhälle.

En fälla i denna typ av teorier är att ett samhälle fångas i en suboptimal institutionell jämvikt. Att våldsfällan som begrepp inte fått större genomslag kan man undra över, men antagligen är det för att den är svår att omsätta till en användbar policy eftersom den inte erbjuder någon enkel lösning.

Fälla är ett begrepp som är grundläggande inom både systemteori och spelteori. Det finns många sorters fällor så fältet är ganska öppet för att hitta på namn. Jag tror inte tillväxtfällan och teknikfällan är några nya typer av fällor, utan det enda jag gjort är att namnge dem i relation till våldsfällan.

Tillväxtfällan är en variant på allmänningens tragedi. Om allmänningen vore en oändlig resurs skulle det inte vara någon tragedi. Skillnaden är att i allmänningens tragedi så är problemet att ingen äger allmänningen så en lösning är att stycka upp den och låta var och en sköta sin bit. I tillväxtfällan sitter ett antal aktörer redan på var sin bit men måste hela tiden utnyttja den så resurseffektivt som möjligt för att inte bli utkonkurrerade av dem som sitter på bitarna bredvid, givetvis med maximalt utnyttjande av de allmänningar som eventuellt återstår. I bägge fallen krävs någon form av gemensamt fastställda normer och regler för att lösa ut fällan. 

Sammanfattningsvis, våldsfällan och tillväxtfällan är olika begrepp rent logiskt, olika som äpplen och päron. Det ena är en negativ feedback, det andra är en positiv feedback som möter en restriktion. Men de tillhör samma klass av begrepp, "fällor", ungefär som att äpplen och päron båda är frukt.

Själva fenomenet att resurser kan vara begränsade kallas "limits of growth" eller i en modern variant, planetära gränsvärden. Malthus gamla fälla är kanske den mest kända formuleringen. Men tillväxtfällans poäng är främst att själva samhällsordningen är fångad i sin tillväxt, den kan inte existera utan den. Att bevisa att det är så i en ekonomisk-politisk teori är inte självklart enkelt. Det måste visas att den "suboptimala institutionella jämvikten" är att den positiva feedbacken av tillväxt är nödvändig för organisationernas existens. Men om ett delsystem hamnar i en förstärkande loop som inte gynnar hela systemet är det en suboptimering. Tillväxt som skapar välfärd är bra. Fällan består i att tillväxten är ett villkor för samhällsordningen och inte går att reglera i ett läge där reglering krävs för att hela systemet ska fungera optimalt.

I ett demokratiskt samhälle är det ytterst valet av styrande som ska till för att komma ur fällan, styrande som kan sätta ett regelverk som anpassar tillväxten till planetära gränsvärden. Och de "styrande" måste ha tillräcklig legmitimitet inom mäktiga grupper för att kunna styra. Det liknar våldsfällan så till vida att ett flertal maktspelare måste övertygas om att flertalet tjänar på förändrade spelregler.

Det brinner i Kalifornien och Oregon i USA och i Amazonas och Paraná i Brasilien. Pantanal i Paraná är ett gigantiskt våtland som inte brukar brinna. Bränderna i Paraná är fyra gånger så stora som de i Kalifornien. Sådana händelser kan ses som symtom på ett förändrat klimat och ändrad markanvändning. Våldsfällan orsakar mängder av negativa symtom och i sådana samhällen saknas en fungerande demokratisk mekanism för att lösa dem. Brasilien befinner sig i våldsfällan och måste ta sig ur den för att komma vidare. Alla viktiga spelare ska tro att de tjänar på en förändring, inklusive de stora jordägarna. Latinamerikas historia och maktförhållanden gör uppgiften svår.

USA och Sverige befinner sig i tillväxtfällan. I teorin borde tillväxtfällan ha högre sannolikhet för att kunna lösas, genom demokratisk styrning, men tidsbristen gör det svårt. Även här ska spelpjäserna falla på plats. Och löser vi inte tillväxtfällan är det troligt att många samhällen ramlar tillbaka in i våldsfällan.

Kritik av begreppen tillväxtfällan och teknikfällan, del 1

I förra inlägget använde jag begreppen tillväxtfällan och teknikfällan, ställda i relation till begreppet våldsfällan. Våldsfällan (the violence trap) är ett etablerat begrepp i en rad publikationer. Min användning av begreppen tillväxtfällan och teknikfällan är inte det var jag kan förstå, men letar jag lite mer lär jag hitta referenser som använder de begreppen. Men här ska jag försöka kritisera min användning av dessa ord för att se om de överlever det.

Invändningar som jag kommer att titta på i några inlägg:

1) Våld är dåligt men tillväxt och teknik är bra, varför skulle tillväxt och teknik kopplas till fällor?

2) Fällorna är av olika logisk typ, det är som att jämföra äpplen och päron.

3) Tillväxtfällan (growth trap) har redan en annan betydelse.

4) Teknikfällan (technology trap) är egentligen fler olika fällor.

 Våld är dåligt men tillväxt och teknik är bra, varför ska tillväxt och teknik kopplas till fällor?

Det gäller först att förstå att våld är en del av alla samhällen och att våldsfällan inte löses genom att våldet försvinner, för våld försvinner inte, det bara utövas mer eller mindre aktivt. I det naturliga samhället skapar våldet olika former av privilegiesamhällen eller patron-klient-system (limited access). Lyssna på dagens Kaliber i P1 om läget i Libanon för ett övertydligt exempel. I det moderna samhället finns våldet, men det är reglerat på ett annat vis än i de naturliga samhällen som befinner sig i våldsfällan. Den moderna staten har ett våldsmonopol. Det har etablerats regler och normer kring detta statliga våld som gör att det öppna tillträdet (open access) överlever. Att det inte räcker med att använda övervåld för att lösa våldsfällan visas av de försök som moderna samhällen har gjort att genom våld införa demokrati i naturliga samhällen. USAs invasion av Irak i mars 2003 är ett exempel på hur man väljer att helt bortse från våldsfällan i den förenklade retorik som går ut på att avsätter man en diktator har man löst ett problem. Även radioprogrammet om Libanon tar inte upp våldsfällan utan diskussionen förs som om "ett nytt styre" på något mystiskt vis ska kunna ta över. Det bär oss emot att tänka på våldsfällan som ett etablerat sätt att organisera samhällen, och det gör tänkesättet svårt att följa.

På samma vis som våld är tillväxt en del av samhället. Tillväxten i de naturliga samhällena är osäker och tillfällig. I det öppna moderna samhället är tillväxten uthållig, tillväxten är en av de reglerande faktorerna. Fällan består i att man inte kan organisera sig utan att ta hänsyn till risken att bli utkonkurrerad. Kreativ destruktion är en förutsättning för systemets överlevnad. Och systemet kommer till slut att nå en begränsning där det inte kan växa vidare. Det går att hävda att detta inte är någon fälla för det finns inget hinder för att fortsätta med tillväxt. Varje enskild tillväxtkurva kan komma att brytas (jämför peak oil, peak water osv) men det kommer alltid att gå att växla över i någon annan typ av tillväxt. För att detta ska vara en fälla krävs att man antingen anser att det finns en yttersta gräns som inte går att komma förbi, alternativt att man anser att det är en typ av tidsfälla. I det senare fallet finns det lösningar för fortsatt uthållig och evig tillväxt men vi hinner inte hitta dem i tid. En skillnad jämfört med våldsfällan är att våldsfällan har en negativ återkoppling, våldet kommer att med regelbundenhet strypa tillträdet. Tillväxtfällan har en positiv återkoppling, tillväxten växer fram till den punkt då fällan slår igen. På samma vis som för våldsfällan kan tillväxtfällan lösas genom att regler och normer etableras som undviker fällan. På samma vis som för våldsfällan vet vi inte hur det går till.

"Teknikfällan" är svårare att försvara som begrepp i detta sammanhang. Teknik som ord är inte ett politiskt-ekonomiskt begrepp på samma vis som våld och tillväxt. Tekniken (i sin vidaste betydelsen som det kunnande vi har att bruka resurser och information) är en grundförutsättning för hur ett samhälle organiseras. Vad jag menar med teknikfällan är den spårbundenhet som uppkommer när man satsar på en viss teknik och hur den spårbundenheten kan bli självförstärkande om själva tekniken innehåller en positiv återkoppling. "Teknikfällan" har redan en betydelse av att man kastar sig över ny teknik för att den ska lösa problem, utan tillräckligt bra analys av risker och reglering av dessa. Det är inte en fälla, det är mer en brist som uppkommer för att våra normer prioriterar snabba beslut och fri konkurrens, det vill säga en del av tillväxtfällan. Vad jag menar med teknikfällan är något annat. Den innebär att även om vi skulle lyckas skapa ett samhälle som har normer och regler som undviker både våldsfällan och tillväxtfällan, så måste vi också ha en teknik som fungerar för den typen av samhälle. En teknikoptimist som anser att tekniken är samhällets definierande kraft, tänker att en sådan teknik kommer att uppstå när det krävs. Tror man däremot att normer och regler möjliggör för olika sorters teknik att komma till användning så blir problemet mycket svårare, då ter det sig mer som en fälla.

I senare inlägg ska jag ta upp de andra invändningarna jag listade ovan.

Våldsfällan, tillväxtfällan, teknikfällan

Våldsfällan kan som begrepp jämföras med tillväxtfällan och teknikfällan.

Våldsfällan, som jag beskrev i förra inlägget, är ett begrepp för att klargöra hur ett relativt stabilt samhälle kan uppkomma genom att relationer mellan grupper med våldskapital regleras. Ett privilegiesamhälle där personliga relationer avgör är stabilt så länge var och en vet sin roll. Och man vet sin roll, man tvingas följa sin roll av normer och ytterst av hotet om våld.  Innovativkraften begränsas (limited access), det går inte att skapa långvarig tillväxt i ekonomin. En propagandabild för ett sådant samhälle är "the circle of justice". Där målas bilden upp av den rättvise kungen som sköter sitt rike som en trädgård, där alla får sin beskärda del. 

Ett samhälle som lyckas ta sig ur våldsfällan och skapa open access möjliggör långvarig tillväxt. Den innovativkraft och möjlighet till effektiv arbetsdelning som öppnas upp skapar ett välstånd. Efter arbetarrörelsens och andra folkrörelsers framgångar fördelas detta välstånd dessutom ut till ett flertal, organisationsrätten i det öppna samhället ger en möjlighet till välfärd. Sannolikt är det så att ett sådant samhälle måste ha tillväxt. Varje ekonomisk aktör som inte har tillväxt hotas, inte av våld, utan av att konkurreras ut och köpas upp. Tillväxten är inbyggd i samhällsmodellen. Jag kallar det tillväxtfällan. Ser man ständig tillväxt som något gott är detta inget problem. Men om tillväxten når planetens gränser för bärkraft uppstår kraftiga störningar. Jag har inte skrivit så mycket om det, eftersom bloggen mest handlar om historisk tid. Men det står om tillväxtens problem i många texter numera. Jag länkar ibland till uppgifter om klimat och utarmning av biologisk mångfald. En lång rad svårigheter som sötvattenbrist, syrebrist i haven och epidemier kommer att leda till stora påfrestningar. Propagandabilder för tillväxtsamhället finns av många slag, beroende på politisk inriktning. Jag tycker den mest tilltalande är "välfärdssamhället" i sin socialdemokratiska variant.

Vad jag läst så finns ännu ingen teori som beskriver hur ett samhälle går från våldsfällan till tillväxtfällan. Vi vet inte heller hur man kan gå från tillväxtfällan till ett långsiktigt hållbart samhälle. Man brukar hoppas på en teknisk lösning.

Vilket för mig till mitt tredje begreppt, "teknikfällan". Hittills har teknikfällan främst bestått av den spårbundenhet som uppkommer av att man satsat stora resurser på en viss teknik. En viss lösning visar sig framgångsrik och populär men efter en period av enorm tillväxt visar sig brister som då kan vara kostsamma att åtgärda. Nya tekniska landvinningar tas fram som löser problemet och så frigörs möjligheten att fortsätta expandera till nästa begränsning nås. I teorin kan detta fortsätta i evighet. Propagandabilden för teknikfällan blir därför "koloniseringen av Mars", eller något sådant, det går alltid att exploatera nya resurser. Men med de senaste tekniska framstegen tillkommer en variant av teknikfällan. Modern teknik kan komma att föröka sig själv. Med genteknik kan man skapa nya organismer som har sin egen spridningsförmåga. Och med AI kan man skapa maskiner som kan programmera sig själva. Propagandabilden för detta är dataism i olika former.

Dessa tre fällor existerar parallellt med varandra. Ser man det som ett system så blir frågan om det finns en gynnsam balanspunkt eller om systemet kommer att skena. Ser man det som ett spel är frågan om vi befinner oss i ett låst läge där nästan alla förlorar eller om spelet har en bättre lösning.

Liten sammanfattning:

Fälla                        Ex. på propagandabild

Våldsfällan              Circle of Justice

Tillväxtfällan            Välfärdssamhället

Teknikfällan             Dataism