De första grammatikerna man känner till var från indiska halvön. Sanskrit fick tidigt sin etymologi och formlära beskriven. Redan från cirka 800-talet före Kristus finns belägg. Även tamil har tidiga grammatiktexter, från ca 300 f.Kr. Och eftersom den lärde Hemachandra som jag tog upp i förra inlägget var grammatiker så passar det nu med en kort översikt över den äldsta indiska grammatikens historia.
Jag har tidigare skrivit om kartor och om kalendrars historia, men inte om grammatikböckernas. Jag inledde bloggen med biskop Isidorus Etymologia (skrivet 622-633 e.Kr) men det var inte en grammatik utan en uppslagsbok med många språkhistoriska utläggningar. Det är inte så tydligt avgränsat vad som är en text om grammatik, eftersom det kan ingå i en text som har ett bredare innehåll.
Det tar tid att skriva en grammatikbok. Svenska Akademin avsåg att skriva en grammatik redan 1786 när den grundades men "Svenska Akademins grammatik" utkom inte förrän 1999. Det gäller nog för många grammatiktexter att de närmast är pågående projekt som utvecklas över tid.
Ordet grammatik har sin egen etymologi, det kommer av grekiskans "grámma" = bokstav och "techne" = konst, hantverk.
Etymologi betyder språkhistoria och kommer av grekiskans "étymon" = den sanna betydelsen av ett ord. Jämför ethos, som inom retoriken avser trovärdigheten hos en talare.
Ytterligare ord som fångar in vad språkintresserade forskare sysslar med: filologi, semantik och lingvistik. Filologi (= kärlek till ord) handlar om textanalys och förståelse av kulturhistoriska samband. Semantik (av grekiskans sēmantikós = betydelse) är studiet av ord och symbolers mening. Lingvistik (= från latinets lingua, språk) är språkvetenskap.
Den förste indiske språkvetaren man vet namnet på hette Śākaṭāyana. Han ingick i en tradition av lärda som tänkte kring språket sanskrit. Han omnämns av Yaska, som på 500-talet f.Kr. skrev kommentarer till ordlistor. Yaskas kommentarer är de äldsta bevarade etymologiska texterna och benämns med det ord som betyder etymologi på sanskrit: nirukta.
Texter om nirukta finns här. Den engelska översättningen börjar efter 428 sidor förklaringar.
Eftersom tolkningen av Rigveda och andra veda-skrifter var central för brahmanerna, var det inte någon tillfällighet att språkhistoria utvecklades som en viktig verksamhet. Övriga centrala områden för studier var fonetik, grammatik, verslära, astronomi/kosmologi/astrologi, matematik och ritualer (de sex vedangas).
Efter Yaska följer sanskrits mest kände grammatiker, Pāṇini. Aṣṭādhyāyī, (som betyder "Åtta kapitel") är namnet på hans grammatik som skrevs cirka 400 - 350 f.Kr. Den består av nästan 4000 regler för sanskrits morfologi (formlära) samt till en mindre del syntax (satslära) och semantik. Panini kom troligen från Peshawardalen i det som idag är norra Pakistan.
Paninis sutras finns på nätet, se till exempel sanskritdocument. Eftersom Paninis grammatik fick stor betydelse för det religiösa tänkandet kom man att anse att vissa av reglerna hade gudomlig inspiration. Till exempel kallas hans sutras som grupperar olika symboler/ljud på ett systematiskt vis för Shivas sutras. Om jag förstår rätt så skapade Panini ett system där han efter en viss symbol kunde ange (nu tar jag svenska bokstäver som exempel": "a å" och då mena "a o u å" medan om han skrev "a ö" så avsåg han "a o u å e i y ä ö". Intrycket av detta när man tittar på några sutras är att det är ett kodat symbolspråk för språk. Mina exempel är kanske inte så bra då de trivialt sorterar hårda och mjuka vokaler, läser man på mera (till exempel på Kiparsky Stanford University) förstår man att Paninis system innebar möjligheter till generalisering av grammatiken på ett systematiskt vis.
Två av Paninis viktigaste efterföljare inom grammatiken var Katyayana (ca 300 f:Kr) och Patañjali (ca 150 f:Kr). Deras verk sammantaget är grunden för klassisk sanskrit.
Även språket tamil fick tidigt grammatiska tolkningar: Tolkāppiyam. Det är oklart när den skrevs (300 f:Kr - 300 e:Kr) men tamil får räknas in bland de klassiska språken med antik dokumentation av grammatiken. Dit räknas förutom sanskrit också till exempel klassisk grekiska, latin, kinesiska, persiska och arabiska. I Indien räknas även kannada, telugu, malayam och odia som klassiska indiska språk, något jag får återkomma till när jag skriver om södra och östra Indien.
De klassiska språken bevarades inom religionernas liturgi men folkspråken utvecklades vidare från dem. Acharya Hemachandra som levde i Gujarat på 1100-talet e.Kr. skrev grammatik för en rad "dialekter" av sanskrit (så kallad prakrit) som sedan blev egna språk, viktigast var hans bidrag till grammatiken för föregångaren till gujarati.
Ola Wikander har ett kapitel om sanskrit i sin bok "I döda språks sällskap", W&W, 2006. Kapitlet heter "Det fulländade". Ordet sanskrit betyder "det förfinade" eller "det välordnade", det betraktades av indierna som en förfinad variant av fornindiska och skilt från vulgärspråket prakrta, "det allmänna". Ola Wikander redogör för att vedaskrifternas språk är en ännu äldre form av detta indo-europeiska språk. Språket i den iranska Avesta liknar veda-skriften och de ingår i den indo-iranska språkgruppen, en grupp som även innehåller t.ex. sogdiska och skytiska.
Kapitlet innehåller flera exempel på sanskrits extrema formrikedom. Bland annat kan ord kombineras fritt så att om man har två ord som har åtta synonymer vardera går det att skapa 64 olika kombinerade synonymer av dessa. Exemplet är guda-epitetet "lotusögd".
Märkligt är också att det går att skriva klassisk poesi så att det går att läsa samma text både åt höger och vänster. Enligt Ola Wikander finns ett poem som kort sammanfattar eposet Mahabharata vid läsning i ena riktningen och Ramayana om man läser i den andra. Jag har försökt söka fram detta och hittade ett palindrom när jag sökte på poeten Daivagya Surya Pandita. Jag hittade även här en text som beskriver diverse märkliga skrivövningar på sanskrit. Vissa av exemplen visar på hur språket sanskrit bjuder in till ett matematiskt tänkande, så det var ingen tillfällighet att Hemachandra som poet också var framstående matematiker. Osannolikt nog finns ett exempel där ett tamilskt helgon löst Eulers problem med springarens väg över ett schackbräde (springarproblemet), men i form av ett poem som hyllar Ramas träsandaler!
Visar inlägg med etikett Isidorus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Isidorus. Visa alla inlägg
3 april 2016
7 september 2014
pseudo-Isidorus
Collectio Isidori Mercatoris är namnet på en omfattande förfalskning av kyrkliga dokument. Någon Isidorus "Handlaren" har aldrig funnits, ändå finns 700 sidor av dokument som bär hans namn.
"Pseudo" är grekiska för falskt, och dokumenten betecknas numera pseudo-Isidorus. De skrevs sannolikt av kyrkomän i norra Frankrike under första halvan av 800-talet. De består mest av förfalskade brev från gamla påvar, som i sina utläggningar i sin tur refererar till en mängd urkunder. Långa stycken är korrekta, det är bara i detaljer det är ändrat, vilket gjorde dokumenten mycket trovärdiga. För den som är intresserad finns en mycket insatt blogg av Eric Knibbs.
Men hur kan det ha gått till? Var det några munkar som föresatt sig att sammanställa en praktisk kyrkojuridisk handbok men under arbetet kom på att det inte var fel att bättra på? Först bara ren uppdatering av latinet till den karolinskt korrekta versionen. Och sedan bättra på lite till för att stärka biskoparna ställning gentemot omvärlden, främst mot kejsaren och hans ärkebiskopar. Vidare inkluderades prydligt en tidigare förfalskning, Konstantins donationsbrev, som var nyckeln till att påveämbetets status kunde höjas över kejsarens och gav en starkare legal grund till kyrkostaten. Att brevet var en förfalskning avslöjades först på 1400-talet av en språkforskare, Lorenzo Valla.
Peter Heather redogör för hur pseudo-Isidorus fick stor betydelse på många vis som inte var de ursprungliga förfalskarnas avsikt. När påven Gregorius VII (dvs Hildebrand med investiturstriden) och hans efterföljare på 1000-talet skulle skapa en ny katolsk kanon utgjorde pseudo-Isidorus en viktig och passande källa.
Påvedömet stärktes och med arbetet av de katolska juristerna i Bologna kom sedan under 1100-talet en ny sammanhängande kyrklig lag att tas fram som fick status i egen rätt, utan direkt stöd i de gamla förfalskningarna.
Detta är ett ovanligt tydligt fall av det jag kallar "efterrationalisering". Hur viktigt är det inte att historien tillrättaläggs. Medvetet eller omedvetet faller de bitar på plats som passar in i ens föreställningar om hur det borde ha varit.
Vilket alltså stämmer på mig också . Självklart bekräftas mina föreställningar om hur ett ideologiskt imperium byggs upp av en berättelse om hur kyrkostaten så smidigt kunde utnyttja en storskalig förfalskningsverksamhet i de maktstrider de ville föra.
Slutligen måste biskop Isidorus av Sevilla helt frias i detta fallet, det var bara hans goda namn och rykte som förfalskarna ville åt.
"Pseudo" är grekiska för falskt, och dokumenten betecknas numera pseudo-Isidorus. De skrevs sannolikt av kyrkomän i norra Frankrike under första halvan av 800-talet. De består mest av förfalskade brev från gamla påvar, som i sina utläggningar i sin tur refererar till en mängd urkunder. Långa stycken är korrekta, det är bara i detaljer det är ändrat, vilket gjorde dokumenten mycket trovärdiga. För den som är intresserad finns en mycket insatt blogg av Eric Knibbs.
Men hur kan det ha gått till? Var det några munkar som föresatt sig att sammanställa en praktisk kyrkojuridisk handbok men under arbetet kom på att det inte var fel att bättra på? Först bara ren uppdatering av latinet till den karolinskt korrekta versionen. Och sedan bättra på lite till för att stärka biskoparna ställning gentemot omvärlden, främst mot kejsaren och hans ärkebiskopar. Vidare inkluderades prydligt en tidigare förfalskning, Konstantins donationsbrev, som var nyckeln till att påveämbetets status kunde höjas över kejsarens och gav en starkare legal grund till kyrkostaten. Att brevet var en förfalskning avslöjades först på 1400-talet av en språkforskare, Lorenzo Valla.
Peter Heather redogör för hur pseudo-Isidorus fick stor betydelse på många vis som inte var de ursprungliga förfalskarnas avsikt. När påven Gregorius VII (dvs Hildebrand med investiturstriden) och hans efterföljare på 1000-talet skulle skapa en ny katolsk kanon utgjorde pseudo-Isidorus en viktig och passande källa.
Påvedömet stärktes och med arbetet av de katolska juristerna i Bologna kom sedan under 1100-talet en ny sammanhängande kyrklig lag att tas fram som fick status i egen rätt, utan direkt stöd i de gamla förfalskningarna.
Detta är ett ovanligt tydligt fall av det jag kallar "efterrationalisering". Hur viktigt är det inte att historien tillrättaläggs. Medvetet eller omedvetet faller de bitar på plats som passar in i ens föreställningar om hur det borde ha varit.
Vilket alltså stämmer på mig också . Självklart bekräftas mina föreställningar om hur ett ideologiskt imperium byggs upp av en berättelse om hur kyrkostaten så smidigt kunde utnyttja en storskalig förfalskningsverksamhet i de maktstrider de ville föra.
Slutligen måste biskop Isidorus av Sevilla helt frias i detta fallet, det var bara hans goda namn och rykte som förfalskarna ville åt.
24 augusti 2014
Att återupprätta Rom del 3 påvedömet
Del 4 i Peter Heathers "The restoration of Rome", (Macmillan 2013) handlar om hur påvedömet på 1100-talet etablerar sig som det nya romerska imperiet.
Att Rom skulle vara kristenhetens huvudort var inte självklart från början. När kejsar Konstantin beslöt att kristendomen skulle vara romersk statsreligion blev kejsaren också Guds högsta ställföreträdare på jorden (på engelska "Gods vicegerent on Earth"). Det var den romerske/bysantinske kejsaren som utsåg de högsta befattningarna inom kyrkan, betalade för de stora kyrkomötena och fällde det slutgiltiga avgörandena i de många religionstvisterna. På 400-talet var Konstantinopel, Ravenna, Alexandria och Antiokia vid Orontes säte för de mäktigaste ärkebiskoparna. Andra viktiga orter var givetvis Jerusalem samt Kartago och Thessaloniki. Rom bar på viktiga historiska arv, i Rom fanns gravarna för apostlarna Petrus och Paulus, men biskopen i Rom hade inte mycket högre status än andra biskopar.
Så det krävdes många steg för att nå fram till 1100-talets mäktiga påvar som kunde hävda sin makt gentemot kejsare och kungar i väst och skicka ut arméer på korståg.
Ett första steg var att efter västroms undergång lyckades vissa av påvarna i Rom upprätthålla en förvaltning med viss kvalité, baserad på strukturer och rutiner från det romerska riket. Peter Heather lyfter fram påvarna Leo I (440-461) och Gelasius I (492-496). Leo ville stärka påveskapets juridiska grund och klargjorde att påveämbetet var direkt överfört från Petrus, inte ett arv från den föregående påven. Detta gjorde ämbetet mindre personberoende.
Gelasius, en av tre imazighen (berber) från Nordafrika som varit påvar, var påve när Theoderic hade makten. Han utgav dekretet "Deo Sunt", ( som betyder "det finns två"), som argumenterade för att det finns två auktoriteter, kyrkan och kungen. Detta var alltså investiturstridens huvudfråga som togs upp redan 500 år innan det skarpa läget 1075.
Viktigare än dessa två var påven Gregorius den I, (590-604), den första munken som blev påve, som skapade den gregorianska mässan. Han skickade ut missionärer till norra Europa, och skapade därmed en viktig länk mellan de nya kyrkorna och klostren och påven i Rom. Heathers favoritmissionär är Teodor från Tarsus, en syrier som vid 66 års ålder fick i uppdrag att bli ärkebiskop i Canterbury.
Fram till slutet på 600-talet var Rom ett bysantinskt ducate och imperiets "dux" (jämför senare titlar som doge och duce) var Roms mäktigaste man. Men allt mer resurser krävdes i striderna mot araberna och Rom fick sköta sig självt. Jordägarna i Rom fick rätt att utse påven. År 722 höjdes skatterna kraftigt av kejsaren när Konstantinopel hotade att falla, och de romerska jordägarna skattevägrade. När skatteindrivarna från Ravenna anföll så slogs de tillbaka av Rom. Det som skulle bli Kyrkostaten grundades. För att överleva sökte man stöd hos Karolingerna och år 754 fick man ett slags gåvobrev av Pippin den lille som gav viss legitimitet åt det nya riket. Karl den store satsade sedan avgörande ekonomiska bidrag för att gynna kyrkans spridning.
Men att grunda Roms företräde på legala argument var inte så enkelt, då inget i Bibeln gav stöd för det. För att lösa detta skapades en rad dokument i efterhand som skulle ge de rätta lagstödet. Viktigast var "Konstantins donationsbrev", som Peter Heather kallar för "ett av historiens viktigaste förfalskningar". Detta edikt skrevs ihop på 700-talet. Konstantin den store skulle enligt detta ha ställt hela västerlandet under påvens styre och gjort Rom till den ledande staden inom kristenheten.
För att bättre på detta ytterligare skapades en rad dokument som påstods vara skrivna av biskop Isidorus och som numera kallas "pseudo-Isidorus". Då detta är en så bra historia måste jag återkomma till den. Här räcker det att konstatera att man tror att de karolingiska kyrkomännen som skrev ihop detta gjorde det för att stärka sin egen makt i förhållande till frankernas kejsare och hans utsedda ärkebiskopar (sid 358). Men sedan kom pseudo-Isidorus att utnyttjas av olika parter som alla hade ett intresse av att öka påvemakten på kejsarmaktens bekostnad.
Under 900-talet utses påvarna i Kyrkostatens för det mesta av de lokala romerska aristokratfamiljerna. Det leder till att släktingar gynnas på ett vis som leder till ett brutalt förfall. Lågvattenmärken är påvar som Stefan VII (896-897), ökänd för kadaversynoden, och Johannes XII (955-964) som med fog beskylldes för att ha drivit en bordell i Lateranpalatset. Det var denne Johannes som smorde Otto I till kejsare av det tysk-romerska riket 962. Och det var denna mekanism som var hävstången ut ur det lokalt romerska kaoset till ett påvedöme med makt, något som Johannes självt inte alls begrep. Han intrigerade mot Otto och avsattes omgående.
De tysk-romerska kejsarna började aktivt se till att nordeuropéer blev valda till påvar. Otto III (regent 996-1002) gjorde tydligt att han visste att Konstantins donationsbrev var en förfalskning och att det var kejsaren som var det heliga imperiets regent. Han utsåg sin kusin som påven Gregory V, den förste tyske påven (han kom från det som idag är södra Österrike), och när denne dog utsåg han år 999 den förste frankiske påven. Det var Gerbert d'Aurillac som blev påven Silvester II, känd för att han studerat matematik och astronomi hos araber i Spanien och vid al-Karaouine-universitet i Fes, ett universitet som räknas som det äldsta ännu fungerande universitet.
Men det heliga tysk-romerska riket var inget nytt romarrike, eftersom stora kristna områden i Västeuropa inte hade en tanke på att låta sig styras av den tyske kejsaren. Detta öppnade för att påvedömet skulle kunna stärka sin roll. Det var en tysk påve som skulle bli vad Peter Heather kallar "den störste barbariske påven någonsin", Leo IX (1049-1054). Denne Leo rekryterade en elit av likasinnade kyrkliga dignitärer, och satte upp ett klart mål att stärka påvedömet. Bland dem märktes italienarna Hildebrand från Soana och dominikanermunken Peter Damian. Leo angrep kraftigt det utbredda köpslåendet med kyrkliga poster och reste runt i Europa för att klargöra för lokala biskopar vad som gällde. Leo hade inte heller några problem med att använda sig av Konstantins donationsbrev för att bestrida Konstantinopels makt över områden i södra Italien. När Bysans patriark inte rättade sig efter detta blev han sonika bannlyst, något som skapade en avgörande schism mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan.
I södra Italien stötte dock Leo IX på annat motstånd. Där hade ättlingar till vikingar, normanderna, etablerat sig sedan 1000-talet och de var på väg att skapa Kungariket Sicilien. Leo tillfångatogs och dog kort efter sitt frigivande. Senare påvar kom att sluta avtal med normanderna, för att kunna utnyttja dem som militära stödtrupper, något som ytterligare bidrog till påvedömets militarisering i germansk tradition.
Men reformgruppen hade nu makt i Rom att se till att deras likar kunde utses till påvar. Efter några turer (inklusive fyra påvar) kom Hildebrand att bli utsedd till påven Gregorius VII (1073-1085). Därmed är vi framme vid investiturstriden och kejsar Henrik IVs Canossavandring (se inlägg 15 juli 2013). Hildebrand/Gregorius gick för hårt fram, och förlorade. Det var inte möjligt för kejsarna och kungarna att ge upp kontrollen över alla de jordinnehav som låg i utnämnandet av biskopar (dvs själva investituren).
Formellt reglerades maktbalansen i Konkordatet i Worms 1122, något som kyrkan kungjorde med det första Lanterankonciliet där för första gången västeuropas biskopar och abbotar sammankallats till stormöte (över 300 biskopar och 600 abbotar skrev på.)
Maktstriden fortsatte men kungarnas våldsmonopol avgjorde. Henry II Plantagenet lät mörda biskop Becket 1170, och behöll makten över sina biskopar, även om han fick ingå en kompromiss med påven.
Istället var det en mer långsiktig strategi att bygga påvedömets administrativa styrka som skulle bli betydelsefull (sid 393). Själva begreppet påvedöme (papacy) myntades av en tysk reformpåve 1047. Påven Urban II (1088-1099) byggde upp en sund ekonomi baserad på rutiner från det mäktiga klostret i Cluny. Från det styrkepositionen startade han sedan första korståget vid talet i Clermont 1095. Peter Heather noterar att resultatet var splittrat, så mäktig hade inte påven blivit att han sedan kunde styra över den process som inleddes. (se vidare inlägg 28 juni 2013)
Och sedan vidare, hundra år senare, har vi nått ett påvedöme som kan göra anspråk på att vara det nya romerska imperiet. Påven Innocentius III (1198-1216) var den mäktigaste påven som någonsin funnits. Det fjärde Laterankonciliet 1215 definierade sakramenten och klargjorde vad som räknas som kätteri. Judar och katarer låg särskilt illa till. En kyrklig domstol inrättas. Inkvisitionen tog form. Kyrkans lag hade formaliserats genom juristernas arbete i Bologna (se förra inlägget). Från 1234 publicerades Liber Extra, påvarnas samlade 2000 dekret som studenterna i Bologna och Paris kunde roa sig med att läsa på. Ett imperium ska med lag byggas.
Var påvedömet nu det nya romerska imperiet?
Ja, på de tre punkter Peter Heather satte upp: romersk tradition och lag, geografisk utbredning, central makt inom kristenheten.
Men nej, skriver Peter Heather, (sid 403), det skilde sig från det romerska imperiet, och han betonar två punkter:
- makten hade förflyttats till norra Europa, staden Rom var bara imperiets symboliska centrum,
- Roms makt hade i grunden varit baserad på militär styrka. Kyrkan styrde bara indirekt över våldsmakten, den var en "ideologisk auktoritet". Romerska riket fanns bara för att det gynnade en romersk elit, du kunde bli medborgare om du fullgjorde dina plikter utan att du blev särskilt romersk i övrigt. Påvedömet i sin ideologi byggde på att alla skulle omvändas och vara goda katoliker. Och kyrkan hade effektiva institutioner för att ta reda på om man följde deras påbud, låg som hög kunde avslöjas och tvingas till rättning om det passade.
Det finns fler skillnader att fundera över, såsom ägande, skattesystem och kultur. Hela upplägget med förläningar som bas för makt över jord var annorlunda. Det romerska medborgarskapet var ersatt av trosbekännelse och nattvard. Kyrkans skattesystem var uppbyggt på tionden. Och den klassiska romerska kulturen var svår att känna igen i den katolska kyrkan. Låt avsaknaden av badhus symbolisera detta, varken den romerska renligheten eller sexslaveriet var en del av den officiella katolska kulten.
Mer generellt kan man fundera över påvedömet som en stat. Påvedömet var en koalition av mäktiga som styrde och fördelade makt och resurser. I någon mening var den mindre personberoende än kungarikena där olika dynastier avlöste varandra enligt komplicerade arvsregler och som resultat av krig. Efter det att allt fler kardinaler som utsåg påve kom från utanför den lokala romerska aristokratin blev institutionen mer meritbaserad. Meriten var väl främst att man var en skicklig maktmänniska som kunde säkra stöd bland kardinalerna. Men skillnaden var stor mellan 900-talet, då påven i princip bara var kungen av den lokala Kyrkostaten med lite extra symbolvärde påhängt, till 1100-talet då påven var en viktig maktfaktor i hela det katolska imperiet. Som stat får påvedömet anses väldigt stabilt. Om påvedömet som imperieliknande institution dateras till cirka 1050 så har den nu funnits i snart tusen år.
Denna vecka firar Skara stift tusenårsjubileum. Den förste kände biskopen var Thurgot från Hamburg-Bremen. Och Uppsala ärkestift firar 850-årsjubileum idag. År 1164 blev Gamla Uppsala kyrka domkyrka. Ärkebiskop blev den engelske cistercienmunken Stefan som kom från Alvastra. Det nya romerska imperiet hade expanderat i norr.
Att Rom skulle vara kristenhetens huvudort var inte självklart från början. När kejsar Konstantin beslöt att kristendomen skulle vara romersk statsreligion blev kejsaren också Guds högsta ställföreträdare på jorden (på engelska "Gods vicegerent on Earth"). Det var den romerske/bysantinske kejsaren som utsåg de högsta befattningarna inom kyrkan, betalade för de stora kyrkomötena och fällde det slutgiltiga avgörandena i de många religionstvisterna. På 400-talet var Konstantinopel, Ravenna, Alexandria och Antiokia vid Orontes säte för de mäktigaste ärkebiskoparna. Andra viktiga orter var givetvis Jerusalem samt Kartago och Thessaloniki. Rom bar på viktiga historiska arv, i Rom fanns gravarna för apostlarna Petrus och Paulus, men biskopen i Rom hade inte mycket högre status än andra biskopar.
Så det krävdes många steg för att nå fram till 1100-talets mäktiga påvar som kunde hävda sin makt gentemot kejsare och kungar i väst och skicka ut arméer på korståg.
Ett första steg var att efter västroms undergång lyckades vissa av påvarna i Rom upprätthålla en förvaltning med viss kvalité, baserad på strukturer och rutiner från det romerska riket. Peter Heather lyfter fram påvarna Leo I (440-461) och Gelasius I (492-496). Leo ville stärka påveskapets juridiska grund och klargjorde att påveämbetet var direkt överfört från Petrus, inte ett arv från den föregående påven. Detta gjorde ämbetet mindre personberoende.
Gelasius, en av tre imazighen (berber) från Nordafrika som varit påvar, var påve när Theoderic hade makten. Han utgav dekretet "Deo Sunt", ( som betyder "det finns två"), som argumenterade för att det finns två auktoriteter, kyrkan och kungen. Detta var alltså investiturstridens huvudfråga som togs upp redan 500 år innan det skarpa läget 1075.
Viktigare än dessa två var påven Gregorius den I, (590-604), den första munken som blev påve, som skapade den gregorianska mässan. Han skickade ut missionärer till norra Europa, och skapade därmed en viktig länk mellan de nya kyrkorna och klostren och påven i Rom. Heathers favoritmissionär är Teodor från Tarsus, en syrier som vid 66 års ålder fick i uppdrag att bli ärkebiskop i Canterbury.
Fram till slutet på 600-talet var Rom ett bysantinskt ducate och imperiets "dux" (jämför senare titlar som doge och duce) var Roms mäktigaste man. Men allt mer resurser krävdes i striderna mot araberna och Rom fick sköta sig självt. Jordägarna i Rom fick rätt att utse påven. År 722 höjdes skatterna kraftigt av kejsaren när Konstantinopel hotade att falla, och de romerska jordägarna skattevägrade. När skatteindrivarna från Ravenna anföll så slogs de tillbaka av Rom. Det som skulle bli Kyrkostaten grundades. För att överleva sökte man stöd hos Karolingerna och år 754 fick man ett slags gåvobrev av Pippin den lille som gav viss legitimitet åt det nya riket. Karl den store satsade sedan avgörande ekonomiska bidrag för att gynna kyrkans spridning.
Men att grunda Roms företräde på legala argument var inte så enkelt, då inget i Bibeln gav stöd för det. För att lösa detta skapades en rad dokument i efterhand som skulle ge de rätta lagstödet. Viktigast var "Konstantins donationsbrev", som Peter Heather kallar för "ett av historiens viktigaste förfalskningar". Detta edikt skrevs ihop på 700-talet. Konstantin den store skulle enligt detta ha ställt hela västerlandet under påvens styre och gjort Rom till den ledande staden inom kristenheten.
För att bättre på detta ytterligare skapades en rad dokument som påstods vara skrivna av biskop Isidorus och som numera kallas "pseudo-Isidorus". Då detta är en så bra historia måste jag återkomma till den. Här räcker det att konstatera att man tror att de karolingiska kyrkomännen som skrev ihop detta gjorde det för att stärka sin egen makt i förhållande till frankernas kejsare och hans utsedda ärkebiskopar (sid 358). Men sedan kom pseudo-Isidorus att utnyttjas av olika parter som alla hade ett intresse av att öka påvemakten på kejsarmaktens bekostnad.
Under 900-talet utses påvarna i Kyrkostatens för det mesta av de lokala romerska aristokratfamiljerna. Det leder till att släktingar gynnas på ett vis som leder till ett brutalt förfall. Lågvattenmärken är påvar som Stefan VII (896-897), ökänd för kadaversynoden, och Johannes XII (955-964) som med fog beskylldes för att ha drivit en bordell i Lateranpalatset. Det var denne Johannes som smorde Otto I till kejsare av det tysk-romerska riket 962. Och det var denna mekanism som var hävstången ut ur det lokalt romerska kaoset till ett påvedöme med makt, något som Johannes självt inte alls begrep. Han intrigerade mot Otto och avsattes omgående.
De tysk-romerska kejsarna började aktivt se till att nordeuropéer blev valda till påvar. Otto III (regent 996-1002) gjorde tydligt att han visste att Konstantins donationsbrev var en förfalskning och att det var kejsaren som var det heliga imperiets regent. Han utsåg sin kusin som påven Gregory V, den förste tyske påven (han kom från det som idag är södra Österrike), och när denne dog utsåg han år 999 den förste frankiske påven. Det var Gerbert d'Aurillac som blev påven Silvester II, känd för att han studerat matematik och astronomi hos araber i Spanien och vid al-Karaouine-universitet i Fes, ett universitet som räknas som det äldsta ännu fungerande universitet.
Men det heliga tysk-romerska riket var inget nytt romarrike, eftersom stora kristna områden i Västeuropa inte hade en tanke på att låta sig styras av den tyske kejsaren. Detta öppnade för att påvedömet skulle kunna stärka sin roll. Det var en tysk påve som skulle bli vad Peter Heather kallar "den störste barbariske påven någonsin", Leo IX (1049-1054). Denne Leo rekryterade en elit av likasinnade kyrkliga dignitärer, och satte upp ett klart mål att stärka påvedömet. Bland dem märktes italienarna Hildebrand från Soana och dominikanermunken Peter Damian. Leo angrep kraftigt det utbredda köpslåendet med kyrkliga poster och reste runt i Europa för att klargöra för lokala biskopar vad som gällde. Leo hade inte heller några problem med att använda sig av Konstantins donationsbrev för att bestrida Konstantinopels makt över områden i södra Italien. När Bysans patriark inte rättade sig efter detta blev han sonika bannlyst, något som skapade en avgörande schism mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan.
I södra Italien stötte dock Leo IX på annat motstånd. Där hade ättlingar till vikingar, normanderna, etablerat sig sedan 1000-talet och de var på väg att skapa Kungariket Sicilien. Leo tillfångatogs och dog kort efter sitt frigivande. Senare påvar kom att sluta avtal med normanderna, för att kunna utnyttja dem som militära stödtrupper, något som ytterligare bidrog till påvedömets militarisering i germansk tradition.
Men reformgruppen hade nu makt i Rom att se till att deras likar kunde utses till påvar. Efter några turer (inklusive fyra påvar) kom Hildebrand att bli utsedd till påven Gregorius VII (1073-1085). Därmed är vi framme vid investiturstriden och kejsar Henrik IVs Canossavandring (se inlägg 15 juli 2013). Hildebrand/Gregorius gick för hårt fram, och förlorade. Det var inte möjligt för kejsarna och kungarna att ge upp kontrollen över alla de jordinnehav som låg i utnämnandet av biskopar (dvs själva investituren).
Formellt reglerades maktbalansen i Konkordatet i Worms 1122, något som kyrkan kungjorde med det första Lanterankonciliet där för första gången västeuropas biskopar och abbotar sammankallats till stormöte (över 300 biskopar och 600 abbotar skrev på.)
Maktstriden fortsatte men kungarnas våldsmonopol avgjorde. Henry II Plantagenet lät mörda biskop Becket 1170, och behöll makten över sina biskopar, även om han fick ingå en kompromiss med påven.
Istället var det en mer långsiktig strategi att bygga påvedömets administrativa styrka som skulle bli betydelsefull (sid 393). Själva begreppet påvedöme (papacy) myntades av en tysk reformpåve 1047. Påven Urban II (1088-1099) byggde upp en sund ekonomi baserad på rutiner från det mäktiga klostret i Cluny. Från det styrkepositionen startade han sedan första korståget vid talet i Clermont 1095. Peter Heather noterar att resultatet var splittrat, så mäktig hade inte påven blivit att han sedan kunde styra över den process som inleddes. (se vidare inlägg 28 juni 2013)
Och sedan vidare, hundra år senare, har vi nått ett påvedöme som kan göra anspråk på att vara det nya romerska imperiet. Påven Innocentius III (1198-1216) var den mäktigaste påven som någonsin funnits. Det fjärde Laterankonciliet 1215 definierade sakramenten och klargjorde vad som räknas som kätteri. Judar och katarer låg särskilt illa till. En kyrklig domstol inrättas. Inkvisitionen tog form. Kyrkans lag hade formaliserats genom juristernas arbete i Bologna (se förra inlägget). Från 1234 publicerades Liber Extra, påvarnas samlade 2000 dekret som studenterna i Bologna och Paris kunde roa sig med att läsa på. Ett imperium ska med lag byggas.
Var påvedömet nu det nya romerska imperiet?
Ja, på de tre punkter Peter Heather satte upp: romersk tradition och lag, geografisk utbredning, central makt inom kristenheten.
Men nej, skriver Peter Heather, (sid 403), det skilde sig från det romerska imperiet, och han betonar två punkter:
- makten hade förflyttats till norra Europa, staden Rom var bara imperiets symboliska centrum,
- Roms makt hade i grunden varit baserad på militär styrka. Kyrkan styrde bara indirekt över våldsmakten, den var en "ideologisk auktoritet". Romerska riket fanns bara för att det gynnade en romersk elit, du kunde bli medborgare om du fullgjorde dina plikter utan att du blev särskilt romersk i övrigt. Påvedömet i sin ideologi byggde på att alla skulle omvändas och vara goda katoliker. Och kyrkan hade effektiva institutioner för att ta reda på om man följde deras påbud, låg som hög kunde avslöjas och tvingas till rättning om det passade.
Det finns fler skillnader att fundera över, såsom ägande, skattesystem och kultur. Hela upplägget med förläningar som bas för makt över jord var annorlunda. Det romerska medborgarskapet var ersatt av trosbekännelse och nattvard. Kyrkans skattesystem var uppbyggt på tionden. Och den klassiska romerska kulturen var svår att känna igen i den katolska kyrkan. Låt avsaknaden av badhus symbolisera detta, varken den romerska renligheten eller sexslaveriet var en del av den officiella katolska kulten.
Mer generellt kan man fundera över påvedömet som en stat. Påvedömet var en koalition av mäktiga som styrde och fördelade makt och resurser. I någon mening var den mindre personberoende än kungarikena där olika dynastier avlöste varandra enligt komplicerade arvsregler och som resultat av krig. Efter det att allt fler kardinaler som utsåg påve kom från utanför den lokala romerska aristokratin blev institutionen mer meritbaserad. Meriten var väl främst att man var en skicklig maktmänniska som kunde säkra stöd bland kardinalerna. Men skillnaden var stor mellan 900-talet, då påven i princip bara var kungen av den lokala Kyrkostaten med lite extra symbolvärde påhängt, till 1100-talet då påven var en viktig maktfaktor i hela det katolska imperiet. Som stat får påvedömet anses väldigt stabilt. Om påvedömet som imperieliknande institution dateras till cirka 1050 så har den nu funnits i snart tusen år.
Denna vecka firar Skara stift tusenårsjubileum. Den förste kände biskopen var Thurgot från Hamburg-Bremen. Och Uppsala ärkestift firar 850-årsjubileum idag. År 1164 blev Gamla Uppsala kyrka domkyrka. Ärkebiskop blev den engelske cistercienmunken Stefan som kom från Alvastra. Det nya romerska imperiet hade expanderat i norr.
3 augusti 2014
John of Salisbury
John of Salisbury (1120-1180) var född i Old Sarum nära Salisbury, studerade i Paris och var sedan en kort period i Rom hos den engelske påven Adrian IV. Han blev sekreterare åt ärkebiskopen av Canterbury och ett tag alltså sekreterare åt Thomas Becket. 1176 blev han biskop i Chartres, 10 mil sydväst om Paris. John skrev Policraticus som är mest känt som ett av de första medeltida filosofiska verken i Europa som behandlade statsvetenskapliga frågor. Hans andra kända verk Metalogicon är ett exempel på hur Aristoteles logik återupptäcktes i Paris.
John of Salisbury hade en anglo-saxisk bakgrund och kallade sig själv blygsamt för Johannes Parvus, lille John.
Policratus inleds med en satir i klassisk stil över de bristande dygderna hos de rika och mäktiga. Sedan följer hans argument för att riket ska styras av en kung, men att denna ska vara en rättskaffens sådan och att Guds lag är viktigare än den världsliga. Det mest kontroversiella är att det framstår som att John accepterar kungamord ifall det är tydligt att det är Guds vilja att tyrannen ska dö. John ser staten och samhället som en kropp och om det är uppenbart att huvudet är sjukt så måste kroppen byta huvud.
John var inte någon nytänkare vare sig inom politiken eller logiken, utan han argumenterade med exempel och vädjade till läsaren att tillämpa sunt förnuft. Han kan sägas gå i biskop Isidorus fotspår som en duktig dokumentatör av vad som fanns i tiden, i Paris efter Abelard och i Canterbury under kung Henry II.
John of Salisbury hade en anglo-saxisk bakgrund och kallade sig själv blygsamt för Johannes Parvus, lille John.
Policratus inleds med en satir i klassisk stil över de bristande dygderna hos de rika och mäktiga. Sedan följer hans argument för att riket ska styras av en kung, men att denna ska vara en rättskaffens sådan och att Guds lag är viktigare än den världsliga. Det mest kontroversiella är att det framstår som att John accepterar kungamord ifall det är tydligt att det är Guds vilja att tyrannen ska dö. John ser staten och samhället som en kropp och om det är uppenbart att huvudet är sjukt så måste kroppen byta huvud.
John var inte någon nytänkare vare sig inom politiken eller logiken, utan han argumenterade med exempel och vädjade till läsaren att tillämpa sunt förnuft. Han kan sägas gå i biskop Isidorus fotspår som en duktig dokumentatör av vad som fanns i tiden, i Paris efter Abelard och i Canterbury under kung Henry II.
23 mars 2013
Etymologiae, Merv och periodisering av historien
Att jag lät "Etymologiae" av Isidorus av Sevilla få representera år 600 och biblioteket i Merv fick stå för år 1220 var på tillfällig inspiration. Isidorus nämndes i en guide till Andalusien som en tidig encyklopedist och Merv var ett oväntat namn i listan på världens största städer genom historien. Men tidpunkterna i sig, 600 och 1220, hade jag en känsla av att de var viktiga brytpunkter i historien. Går det att hitta periodiseringar av historien som styrker den känslan?
I traditionell europeisk historieskrivning, som etablerades på 1500-talet, delade man in historien i tre (fyra) perioder: (före antiken), antiken, medeltiden och den moderna tiden. Antiken kan få olika startpunkter, allt från mesopotamiska högkulturernas begynnelse 3400 f.Kr eller den grekiska högkulturens start ca 800 f.Kr. Antikens slut sätts ofta till västroms fall år 476, men olika år från 395 (romarrikets delning) till 602 (kejsar Maurikios död) kan tänkas. År 600 är ett avrundat årtal för periodbyte i antikens slutfas. Men Peter Brown med flera har arbetat med begreppet "Den sena antiken" för tiden 250-800, som de även kallar "den postklassiska världen". En periodisering gör man för att lyfta fram vissa aspekter av historien, men förändring pågår hela tiden, och valet av period och de rubriker man sätter på perioden kan både leda och missleda.
I kinesisk historieskrivning använder man dynastierna. Han-dynastin (från 206 f:Kr) utgör en första stabil statsbildningen, med det för Kina karakteristiska avancerade byråkratiska styret. Sui- och Tangdynastin utgör nästa stora samlande dynastiska period, från år 581 till 907. Utan att referera till dynastier så har vi på ett liknande vis i svensk historia en "vikingatid" och en "stormaktstid".
Någon allmän eller global signifikans har inte sådana lokala indelningar i tidsperioder. För att få en mer generell grund för periodisering har historiker valt att utgå från mera grundläggande livsvillkor. Det kan vara den basala produktionsformen (för livsmedel, eller mer generellt för energi), den ekonomiskt/politiska organisationsformen, interaktion mellan grupper i form av handel mm eller någon mer abstrakt interaktion som religion och kultur.
Enklast görs denna periodisering i tre perioder: 1) jägar- fiskar- och samlar-fasen, som följs av 2) jordbrukssamhället, och sedan 3) industrisamhället. Om man kallar övergångarna revolutioner får man två sådana, den neolitiska och den industriella.
Den neolitiska revolutionen inföll vid olika tidpunkter på olika platser och vissa grupper är fortfarande jägare- fiskare- och samlare, till exempel inuiter och san-folk. Jordbruk uppkom och spreds ca 9000-6000 f.Kr separat på flera platser i gamla världen och boskapsskötsel i större skala från 4000 f.Kr. Jordbruk uppkom ca 3000 f.Kr i Amerika men spreds inte så långt norr och söderut. På grund av klimatskillnaderna spreds jordbruket över mindre områden här än på den euroasiatiska kontinenten.
Den första industriella revolutionen kan förläggas mellan 1750 och 1850. Men industrialisering globalt är en pågående process. Kina och Indien genomgår just nu en industrialisering som är mycket snabbare än den som Storbritannien gick igenom.
En huvudindelning i tre perioder får man också om man utgår från ekonomisk/politisk organisation som samspelat med produktionsmetodernas förändring. Douglass North och andra nya institutionella ekonomer kallar de organisationer som bildar jordbrukssamhället (och även många av dagens stater) för "limited access orders" eller "den naturliga staten". Begreppet "limited access" anger att endast koalitionen av mäktiga grupper hade tillgång till politisk och ekonomisk makt. I en tidig fas är den mäktiga gruppen en hird runt en hövding, i senare faser är det ett mer utbyggt patron-klient-förhållande. Som ekonomer betonar de utbytesrelationerna, i en tidig fas sker handel baserat på personligt förtroende och hedersbegrepp, senare uppkommer mer anonyma institutioner som skråväsendet.
Daron Acemoglu och James Robinson kallar det i boken "Why Nations Fail" för "extractive institutions", en beteckning som betonar hur patron-klient-förhållandet gynnade patronerna. De moderna demokratierna uppstår i "open access orders" med "inclusive institutions". Utbyte sker baserat på opersonliga relationer, som garanteras av väl fungerande institutioner. Den övergången har skett i några länder, men det är inte säkert att det kommer att bli ett globalt fenomen. Dessa samhällens påverkan har dock varit global.
Tre perioder ger en väldigt lång period från ca 9000 f.Kr. till 1800 e.Kr. vilket är bra om man vill göra tydligt att inte mycket hände i jordbrukssamhället. Det är en radikal förenkling av historien.
Men man kan vara ännu mer radikal och ha en indelning i bara två perioder, ett före och efter. Då måste man ha en mycket viktig brytpunkt som man vill lyfta fram.
För trosinriktningar som kristna och muslimer är det tydligt att det finns en första förkunnare som utgör en startpunkt. För en naturvetare skulle den moderna vetenskapens uppkomst kunna vara historiens viktigaste vattendelare. Någon gång mellan 1660 och 1840 kan man lägga denna nollpunkt, jag får återkomma till olika argument för en mer exakt tidpunkt.
John R. McNeill har ett förslag till brytpunkt i sista kapitlet i "Mänskliga nätverk" (SNS Förlag 2006). Han menar att det i den tidiga historien fanns en trend mot kulturell differentiering (ökad heterogenitet) orsakad av mänsklighetens spridning. Ökade resurser med tillhörande hierarkier i grupper (stammar, stadsstater, imperier) som utvecklas var för sig leder till skilda samhälleliga former, något som återspeglas i mångfalden av olika språk. Men vid någon tidpunkt leder ökad interaktion i olika nätverk till att trenden bryts. Det blir färre språk, färre statsbildningar, färre religioner, i takt med att nätverket växer. Han förlägger denna brytpunkt till någon gång mellan år 1000 f:Kr och 1 f.Kr. (eller som han skriver 1000 f.v.t, dvs före vår tideräkning). I någon mening blir det den allra första tidpunkten för globaliseringen.
Det går givetvis att tänka sig att utvecklingen ändrar sig och går mot ökad heterogenitet igen. Det skulle till exempel kunna bli följden av att vi passerar brytpunkten "peak oil" kombinerat med ett trendbrott i klimatet, som skulle leda till minskade möjligheter till globala kontakter. Det är väl inte helt osannolikt att framtida historiker kommer att indela hela världshistorien i före och efter uppvärmningen under tidigt 2000-tal. Biologerna kommer att göra det, den största artutrotningen någonsin, den som pågår just nu, kommer att synas i fossilavlagringarna.
Men åter till frågan om en mer detaljerad periodisering av den långa jordbruksperioden. Teknik, politisk organisation och globala interaktioner är tre möjliga utgångspunkter.
Teknik och konsthantverk ger en grund för periodisering, något som arkeologer gärna använder då deras fynd kan klassificeras utifrån det. Järnålder är ett tydligt begrepp, eftersom järnet gav sådana fördelar för de samhällen som utnyttjade det. Men i tidig amerikansk historia finns en järnålder utan järn, ur social och politisk synpunkt genomfördes liknande förändringar, fast med obsidian som spjutspets.
Den teknik för energiproduktion man använder kan utgöra grund för en indelning: muskelkraft, dragdjur, vatten och vindkraft (vattenhjul och segel sedan antiken, väderkvarnar i Persien 600 e.Kr), och sedan kol och olja. Men vindkraft och vattenkraft fick vad jag förstår inte så stor betydelse att det ger avtryck i tydliga perioder.
Metoder för kommunikation kan vara en grund för periodisering, skrivkonsten från 3400 f:Kr, (papper 100 e.Kr i Kina, 750 Samarkand, 1000 i Spanien), boktryckarkonsten i Kina från 500-talet, Gutenbergs bibel 1454, telegrafen 1850, internet 1990. Transport-teknik är näraliggande, liksom olika tekniska lösningar för ekonomi och handel (mynt, skuldbrev, aktiebolag osv). Ibland finns en teknik tillgänglig utan att tas i bruk, det är den sociala organisationen för att använda tekniken som är avgörande när den börjar användas.
Sammantaget utgör därför inte teknik någon enkel grund för periodisering, men när tekniska förändringar sammanfaller och interagerar med sociala förändringar så förstärker det bilden av att en ny period startat.
Inte heller politiskt/social organisation ger ett tydligt schema för periodisering. North har en indelning av Limited Access Orders i tre stadier: sköra stater, stabila stater (basic states) och mogna stater. Förenklat kan det sägas vara 1) stater som inte säkrat en ordnad succession av makten, 2) stater som har ordning men är mycket centraliserade och 3) stater som mognat till att både ha en fungerande konstitutionell ordning och ett regelverk som medger att det finns organisationer som inte lyder direkt under staten. (Se inlägg 12/6 och 7/7 2011 för mer om detta)
Men eftersom ingenting hindrar att stater som är stabila eller mogna kan bli sköra stater igen, så blir det svårt att använda detta schema för en global periodisering. För en enskild stat kan det fungera, men det blir otydligt för större regioner.
Detta leder till att det är interaktionen mellan människor och organisationer som ska utgöra grunden för en global periodisering. Handel, migration, imperiespridning, religioners spridning, sådant har världshistoriker använt för periodisering.
Far och son McNeills "Mänskliga nätverk" håller sig med följande kapitelrubriker:
1. Människans lärotid. 220000- 11000 år sedan
2. Övergång till livsmedelsproduktion för 11000-3000 år sedan.
3. Den gamla världen 3500 f.v.t - 200 v.t.
4. Tillväxt av nätverk i gamla världen och Amerika 200-1000.
5. Nätverkens förtätning 1000-1500.
6. Världsomspännande nätverk 1450-1800.
7. Det nya nätverket 1750-1914.
8. Påfrestningar på nätverket 1890-
McNeill och McNeill låter tidsperioderna överlappa varandra. Som synes ligger tidpunkten JR McNeill tagit upp som omsvängningen från ökad till minskad heterogenitet i slutet av det de kallar "den gamla världens" tidsperiod.
Mitt eget upplägg är att välja ut några årtal före eller kring viktiga brytpunkter. Hittills har jag sysslat med år 600 och år 1220, men andra årtal jag skulle vilja fundera över är 320 f.Kr, 1510, 1750 och 1920.
320 f.Kr. Min gissning på årtal för JR McNeills brytpunkt. I Indien bildas det första stabila imperiet, och Kautilya skriver om statskonst. Ökad interaktion i efterdyningarna av Alexanders härtåg. Alexandria passerar Babylon som världens största stad. Alfabet standardiseras, liksom skrivtecken i Kina, som en följd av ett ökat handelsutbyte och stärkta statsmakter.
600 e.Kr. Antikens definitiva slut, persernas och romarnas sista strid innan islams segertåg. Slavernas och de turkiska folkens första migration. Sui- och Tangdynastin i Kina och Japans första etablerade dynasti. Justinianska pesten främst 541, men återkommande till 750. Katolskt och buddhistisk munkväsende. Feodalismens framväxt i västeuropa. Indiska matematiker utvecklar decimala talsystemet. Sidenvägarnas växande betydelse. Maya-kulturens klassiska period 250-900. Ghanariket från 600/750-1235.
1220. Mongolerna förändrar interaktionen i Eurasien, det är tiden före den stora pesten 1340. De få stora städerna i imperiernas centrum har ersatts av många mindre städer. Hangzhou är störst med ca 300000 invånare. Magna Charta (1215) i England. Katolska korsfarare erövrar Konstantinopel (1204). Turkiska slavsoldater tar makten i allt större delar av den islamiska världen. Mest betydelsefullt blev det Osmanska riket från 1299, som erövrade Konstantinopel 1453. Mali-imperiet 1230-1600. Kungariket i Cusco grundas, expanderar till Inkaimperiet från 1430.
1510. Spansk historieskrivnings klassiska årtal 1492, som symboliserar att sjöfarten över Atlanten upprättas, används av många som period-delare. Det är givetvis en dramatisk brytpunkt för Amerikas historia, symbol för den största befolkningsutplåning som skett. Men även ett symbolår för förföljelse av muslimer och judar i Spanien. Kanske bättre välja ett annat år? Som 1500 jämnt, eller 1510. Beijing var världens största stad, Vijayanagar i Sydindien näst störst.
1750 - 1800. Den vetenskapliga och industriella revolutionen. Encyklopedierna (den franska 1751-1772, Britannikan från 1768-1771).
Tiden 1789-1914 kallas för "det långa 1800-talet" av historikern Eric Hobsbawm medan världshistorikern Peter N. Stearns låter det vara ännu längre, från 1750-1914. (Referens: "World History, the Basics, P. N. Stearns, 2011). Då uppkom de första moderna staterna, med "Open access orders". Det innebar rättsstat, opersonliga roller i handelsutbyte och maktstrukturer, politisk kontroll över militären och en rad andra faktorer som bildade en ny typ av återkoppling i samhället. London blir världens största stad 1825.
1920. Världskrig 1914-1918. Allmän rösträtt i USA 1920, i Sverige 1921. Världskrig igen 1939.
2001. Wikipedia. Global miljöförstöring. Från år 2008 lever hälften av alla människor i städer.
Perioderna blir alltså:
9000 f.Kr-320 f.Kr, övergång från jägar- fiskar- och samlarsamhällen till jordbruk, första svaga staterna
320 f.Kr - 600 e.Kr, några få stabila (periodvis mogna) stater/imperier, sidenvägarna uppstår
600 - 1220, uppkomst av ett stort antal svaga stater, stabila staters omorganisering
1220 - 1510, regional interaktion i stor skala, ex. mongolernas imperier
1510 - 1750, global interaktion, sjöfart, ex. triangelhandeln
1750 - 1920, industrialism, moderna stater, fortsatt kolonialism
1920 - 20XX, globalisering, urbanisering, miljöförstöring
20XX- ??
.
I traditionell europeisk historieskrivning, som etablerades på 1500-talet, delade man in historien i tre (fyra) perioder: (före antiken), antiken, medeltiden och den moderna tiden. Antiken kan få olika startpunkter, allt från mesopotamiska högkulturernas begynnelse 3400 f.Kr eller den grekiska högkulturens start ca 800 f.Kr. Antikens slut sätts ofta till västroms fall år 476, men olika år från 395 (romarrikets delning) till 602 (kejsar Maurikios död) kan tänkas. År 600 är ett avrundat årtal för periodbyte i antikens slutfas. Men Peter Brown med flera har arbetat med begreppet "Den sena antiken" för tiden 250-800, som de även kallar "den postklassiska världen". En periodisering gör man för att lyfta fram vissa aspekter av historien, men förändring pågår hela tiden, och valet av period och de rubriker man sätter på perioden kan både leda och missleda.
I kinesisk historieskrivning använder man dynastierna. Han-dynastin (från 206 f:Kr) utgör en första stabil statsbildningen, med det för Kina karakteristiska avancerade byråkratiska styret. Sui- och Tangdynastin utgör nästa stora samlande dynastiska period, från år 581 till 907. Utan att referera till dynastier så har vi på ett liknande vis i svensk historia en "vikingatid" och en "stormaktstid".
Någon allmän eller global signifikans har inte sådana lokala indelningar i tidsperioder. För att få en mer generell grund för periodisering har historiker valt att utgå från mera grundläggande livsvillkor. Det kan vara den basala produktionsformen (för livsmedel, eller mer generellt för energi), den ekonomiskt/politiska organisationsformen, interaktion mellan grupper i form av handel mm eller någon mer abstrakt interaktion som religion och kultur.
Enklast görs denna periodisering i tre perioder: 1) jägar- fiskar- och samlar-fasen, som följs av 2) jordbrukssamhället, och sedan 3) industrisamhället. Om man kallar övergångarna revolutioner får man två sådana, den neolitiska och den industriella.
Den neolitiska revolutionen inföll vid olika tidpunkter på olika platser och vissa grupper är fortfarande jägare- fiskare- och samlare, till exempel inuiter och san-folk. Jordbruk uppkom och spreds ca 9000-6000 f.Kr separat på flera platser i gamla världen och boskapsskötsel i större skala från 4000 f.Kr. Jordbruk uppkom ca 3000 f.Kr i Amerika men spreds inte så långt norr och söderut. På grund av klimatskillnaderna spreds jordbruket över mindre områden här än på den euroasiatiska kontinenten.
Den första industriella revolutionen kan förläggas mellan 1750 och 1850. Men industrialisering globalt är en pågående process. Kina och Indien genomgår just nu en industrialisering som är mycket snabbare än den som Storbritannien gick igenom.
En huvudindelning i tre perioder får man också om man utgår från ekonomisk/politisk organisation som samspelat med produktionsmetodernas förändring. Douglass North och andra nya institutionella ekonomer kallar de organisationer som bildar jordbrukssamhället (och även många av dagens stater) för "limited access orders" eller "den naturliga staten". Begreppet "limited access" anger att endast koalitionen av mäktiga grupper hade tillgång till politisk och ekonomisk makt. I en tidig fas är den mäktiga gruppen en hird runt en hövding, i senare faser är det ett mer utbyggt patron-klient-förhållande. Som ekonomer betonar de utbytesrelationerna, i en tidig fas sker handel baserat på personligt förtroende och hedersbegrepp, senare uppkommer mer anonyma institutioner som skråväsendet.
Daron Acemoglu och James Robinson kallar det i boken "Why Nations Fail" för "extractive institutions", en beteckning som betonar hur patron-klient-förhållandet gynnade patronerna. De moderna demokratierna uppstår i "open access orders" med "inclusive institutions". Utbyte sker baserat på opersonliga relationer, som garanteras av väl fungerande institutioner. Den övergången har skett i några länder, men det är inte säkert att det kommer att bli ett globalt fenomen. Dessa samhällens påverkan har dock varit global.
Tre perioder ger en väldigt lång period från ca 9000 f.Kr. till 1800 e.Kr. vilket är bra om man vill göra tydligt att inte mycket hände i jordbrukssamhället. Det är en radikal förenkling av historien.
Men man kan vara ännu mer radikal och ha en indelning i bara två perioder, ett före och efter. Då måste man ha en mycket viktig brytpunkt som man vill lyfta fram.
För trosinriktningar som kristna och muslimer är det tydligt att det finns en första förkunnare som utgör en startpunkt. För en naturvetare skulle den moderna vetenskapens uppkomst kunna vara historiens viktigaste vattendelare. Någon gång mellan 1660 och 1840 kan man lägga denna nollpunkt, jag får återkomma till olika argument för en mer exakt tidpunkt.
John R. McNeill har ett förslag till brytpunkt i sista kapitlet i "Mänskliga nätverk" (SNS Förlag 2006). Han menar att det i den tidiga historien fanns en trend mot kulturell differentiering (ökad heterogenitet) orsakad av mänsklighetens spridning. Ökade resurser med tillhörande hierarkier i grupper (stammar, stadsstater, imperier) som utvecklas var för sig leder till skilda samhälleliga former, något som återspeglas i mångfalden av olika språk. Men vid någon tidpunkt leder ökad interaktion i olika nätverk till att trenden bryts. Det blir färre språk, färre statsbildningar, färre religioner, i takt med att nätverket växer. Han förlägger denna brytpunkt till någon gång mellan år 1000 f:Kr och 1 f.Kr. (eller som han skriver 1000 f.v.t, dvs före vår tideräkning). I någon mening blir det den allra första tidpunkten för globaliseringen.
Det går givetvis att tänka sig att utvecklingen ändrar sig och går mot ökad heterogenitet igen. Det skulle till exempel kunna bli följden av att vi passerar brytpunkten "peak oil" kombinerat med ett trendbrott i klimatet, som skulle leda till minskade möjligheter till globala kontakter. Det är väl inte helt osannolikt att framtida historiker kommer att indela hela världshistorien i före och efter uppvärmningen under tidigt 2000-tal. Biologerna kommer att göra det, den största artutrotningen någonsin, den som pågår just nu, kommer att synas i fossilavlagringarna.
Men åter till frågan om en mer detaljerad periodisering av den långa jordbruksperioden. Teknik, politisk organisation och globala interaktioner är tre möjliga utgångspunkter.
Teknik och konsthantverk ger en grund för periodisering, något som arkeologer gärna använder då deras fynd kan klassificeras utifrån det. Järnålder är ett tydligt begrepp, eftersom järnet gav sådana fördelar för de samhällen som utnyttjade det. Men i tidig amerikansk historia finns en järnålder utan järn, ur social och politisk synpunkt genomfördes liknande förändringar, fast med obsidian som spjutspets.
Den teknik för energiproduktion man använder kan utgöra grund för en indelning: muskelkraft, dragdjur, vatten och vindkraft (vattenhjul och segel sedan antiken, väderkvarnar i Persien 600 e.Kr), och sedan kol och olja. Men vindkraft och vattenkraft fick vad jag förstår inte så stor betydelse att det ger avtryck i tydliga perioder.
Metoder för kommunikation kan vara en grund för periodisering, skrivkonsten från 3400 f:Kr, (papper 100 e.Kr i Kina, 750 Samarkand, 1000 i Spanien), boktryckarkonsten i Kina från 500-talet, Gutenbergs bibel 1454, telegrafen 1850, internet 1990. Transport-teknik är näraliggande, liksom olika tekniska lösningar för ekonomi och handel (mynt, skuldbrev, aktiebolag osv). Ibland finns en teknik tillgänglig utan att tas i bruk, det är den sociala organisationen för att använda tekniken som är avgörande när den börjar användas.
Sammantaget utgör därför inte teknik någon enkel grund för periodisering, men när tekniska förändringar sammanfaller och interagerar med sociala förändringar så förstärker det bilden av att en ny period startat.
Inte heller politiskt/social organisation ger ett tydligt schema för periodisering. North har en indelning av Limited Access Orders i tre stadier: sköra stater, stabila stater (basic states) och mogna stater. Förenklat kan det sägas vara 1) stater som inte säkrat en ordnad succession av makten, 2) stater som har ordning men är mycket centraliserade och 3) stater som mognat till att både ha en fungerande konstitutionell ordning och ett regelverk som medger att det finns organisationer som inte lyder direkt under staten. (Se inlägg 12/6 och 7/7 2011 för mer om detta)
Men eftersom ingenting hindrar att stater som är stabila eller mogna kan bli sköra stater igen, så blir det svårt att använda detta schema för en global periodisering. För en enskild stat kan det fungera, men det blir otydligt för större regioner.
Detta leder till att det är interaktionen mellan människor och organisationer som ska utgöra grunden för en global periodisering. Handel, migration, imperiespridning, religioners spridning, sådant har världshistoriker använt för periodisering.
Far och son McNeills "Mänskliga nätverk" håller sig med följande kapitelrubriker:
1. Människans lärotid. 220000- 11000 år sedan
2. Övergång till livsmedelsproduktion för 11000-3000 år sedan.
3. Den gamla världen 3500 f.v.t - 200 v.t.
4. Tillväxt av nätverk i gamla världen och Amerika 200-1000.
5. Nätverkens förtätning 1000-1500.
6. Världsomspännande nätverk 1450-1800.
7. Det nya nätverket 1750-1914.
8. Påfrestningar på nätverket 1890-
McNeill och McNeill låter tidsperioderna överlappa varandra. Som synes ligger tidpunkten JR McNeill tagit upp som omsvängningen från ökad till minskad heterogenitet i slutet av det de kallar "den gamla världens" tidsperiod.
Mitt eget upplägg är att välja ut några årtal före eller kring viktiga brytpunkter. Hittills har jag sysslat med år 600 och år 1220, men andra årtal jag skulle vilja fundera över är 320 f.Kr, 1510, 1750 och 1920.
320 f.Kr. Min gissning på årtal för JR McNeills brytpunkt. I Indien bildas det första stabila imperiet, och Kautilya skriver om statskonst. Ökad interaktion i efterdyningarna av Alexanders härtåg. Alexandria passerar Babylon som världens största stad. Alfabet standardiseras, liksom skrivtecken i Kina, som en följd av ett ökat handelsutbyte och stärkta statsmakter.
600 e.Kr. Antikens definitiva slut, persernas och romarnas sista strid innan islams segertåg. Slavernas och de turkiska folkens första migration. Sui- och Tangdynastin i Kina och Japans första etablerade dynasti. Justinianska pesten främst 541, men återkommande till 750. Katolskt och buddhistisk munkväsende. Feodalismens framväxt i västeuropa. Indiska matematiker utvecklar decimala talsystemet. Sidenvägarnas växande betydelse. Maya-kulturens klassiska period 250-900. Ghanariket från 600/750-1235.
1220. Mongolerna förändrar interaktionen i Eurasien, det är tiden före den stora pesten 1340. De få stora städerna i imperiernas centrum har ersatts av många mindre städer. Hangzhou är störst med ca 300000 invånare. Magna Charta (1215) i England. Katolska korsfarare erövrar Konstantinopel (1204). Turkiska slavsoldater tar makten i allt större delar av den islamiska världen. Mest betydelsefullt blev det Osmanska riket från 1299, som erövrade Konstantinopel 1453. Mali-imperiet 1230-1600. Kungariket i Cusco grundas, expanderar till Inkaimperiet från 1430.
1510. Spansk historieskrivnings klassiska årtal 1492, som symboliserar att sjöfarten över Atlanten upprättas, används av många som period-delare. Det är givetvis en dramatisk brytpunkt för Amerikas historia, symbol för den största befolkningsutplåning som skett. Men även ett symbolår för förföljelse av muslimer och judar i Spanien. Kanske bättre välja ett annat år? Som 1500 jämnt, eller 1510. Beijing var världens största stad, Vijayanagar i Sydindien näst störst.
1750 - 1800. Den vetenskapliga och industriella revolutionen. Encyklopedierna (den franska 1751-1772, Britannikan från 1768-1771).
Tiden 1789-1914 kallas för "det långa 1800-talet" av historikern Eric Hobsbawm medan världshistorikern Peter N. Stearns låter det vara ännu längre, från 1750-1914. (Referens: "World History, the Basics, P. N. Stearns, 2011). Då uppkom de första moderna staterna, med "Open access orders". Det innebar rättsstat, opersonliga roller i handelsutbyte och maktstrukturer, politisk kontroll över militären och en rad andra faktorer som bildade en ny typ av återkoppling i samhället. London blir världens största stad 1825.
1920. Världskrig 1914-1918. Allmän rösträtt i USA 1920, i Sverige 1921. Världskrig igen 1939.
2001. Wikipedia. Global miljöförstöring. Från år 2008 lever hälften av alla människor i städer.
Perioderna blir alltså:
9000 f.Kr-320 f.Kr, övergång från jägar- fiskar- och samlarsamhällen till jordbruk, första svaga staterna
320 f.Kr - 600 e.Kr, några få stabila (periodvis mogna) stater/imperier, sidenvägarna uppstår
600 - 1220, uppkomst av ett stort antal svaga stater, stabila staters omorganisering
1220 - 1510, regional interaktion i stor skala, ex. mongolernas imperier
1510 - 1750, global interaktion, sjöfart, ex. triangelhandeln
1750 - 1920, industrialism, moderna stater, fortsatt kolonialism
1920 - 20XX, globalisering, urbanisering, miljöförstöring
20XX- ??
.
13 oktober 2012
Kartan som symbol och som vägvisare
Efter 300-talet blir kristendomen allt mer betydelsefull i Romarriket och Bibeln därmed viktigare för hur kartor skulle ritas. I Seabolds sammanställning av kartor kommer en lång räcka med så kallade T-O-kartor. Det var den vanligaste formen av det som kallades "Mapa Mundi", kartor som var en symbolisk bild av världen. T står för en uppdelning av kontinenterna Asien, Afrika och Europa, där strecken i T är Medelhavet, Nilen och Don. Runt detta ritas en cirkel, O, som är den omgivande oceanen. Sedan placeras normalt Jerusalem i centrum och Paradiset och andra viktiga platser ritas in. Öster placeras uppåt så att det vidsträckta Asien ligger överst, ofta med Paradiset någonstans i toppen. Detta sätt att beskriva världen använde Biskop Isidorus (San Isidoro de Sevilla, 556-636), (Seabold # 205). Tillsammans med "klimatzonindelningen" utgjorde detta ett slags diagram över hur världen var ordnad: http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/205II.html
Schemat kunde sedan fyllas i med olika detaljer. Notera till exempel att på en av "kartorna" i Seabolds #205.2 ligger paradiset bortom de asiatiska bergen, i ett avlägset område där man kanske hade väntat sig "Kina", och bortom paradiset ligger den mytiska ön Taprobana.
En variant på temat är så kallade Beatus-kartor som är döpta efter munken San Beatus de Liébana (ca. 730 – ca. 800, Asturien). "Kartan" nämner delar av Persien men når inte Margiana.
En ännu mera religiöst symbolisk "karta" var så kallade Orosian-Isidorian-kartor, (#223). Paulus Orosius (375- c. 418) var teolog och student till kyrkofadern Augustus i Hippo (idag Annaba i östra Algeriet). På dessa kartor ritas odjuren Gog och Magog in bakom en mur bortom Kaspiska havet. Där skulle Alexander den store har spärrat in dessa monster, tills de enligt Bibeln och Koranen skulle slippa ut och angripa de trogna under apokalypsen. Ibn Khaldun talar om en damm där Gog och Magog finns, utestängda av berg som utgör gränsen mot den obebodda världen. De hamnar i sjunde zonens nionde sektion, den tionde täcks helt av havet.
Dick Harrison klargör i "Skapelsens geografi" (från 1998) att syftet med dylika mappamundi var helt annorlunda än syftet med en modern världskarta. En mappamundi skulle visa Guds skapelse inom en på förhand given kosmologi. Harrison skiljer på ett känt "mikrorum" där en människa har en konkret bild av geografin och hur platser hänger ihop, och ett "makrorum" som är en människas mentala bild av hela kosmos, inklusive olika fantasivärldar som kan vara nog så väl beskrivna i sagor, myter eller religiösa texter.
Dick Harrison redogör mer i detalj för Herefordkartan som tillverkades omkring 1290 och är 132 cm i diameter. Den nämns av Siebold i #223 som ett exempel på en karta av typen Orosian-Isidorian och beskrivs i detalj under # 226: http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/226mono.html
Andra typer av kartor var mer praktiskt tänkta men även de laddade med betydelse. Två typer av tidiga kartor var portolankartor och itinerarier.
Portolankartor var sjökort som noga angav hamnar och kustlinjer, och kända segelfarleder och kompassriktningar är inritade. Sådana började ritas på 1200-talet, i Italien och i Aragonien, och främst då på Mallorca som erövrades av Jaime den förstes trupper 1229. Föregångare till dessa sjökort var så kallade periplus, som var beskrivningar i löpande text av sjövägar.
http://www.bodley.ox.ac.uk/guides/maps/mapcase.htm
Ett Itinerarium var en vägbeskrivning för pilgrimer och andra som färdades på land. Då vissa tidiga kartor i princip bara visade vägar och avstånd kallades äve de itinerarier. De kan liknas vid en modern tunnelbanekarta, avstånd och viktiga punkter finns angivna men komprimerat till ett nätverk utan försök att beskriva geografin mellan orterna.
Ett viktigt exempel på detta är vad som kallas Peutingerkartor (#120) som visas detaljerat här:
http://www.hs-augsburg.de/~harsch/Chronologia/Lspost03/Tabula/tab_pe00.html
Längst till höger i sektor XIV syns Baktrien.
Peutingerkartan är namngiven efter en manuskriftjägare på 1500-talet, men kan baseras på tidiga original från 800-talet som i sin tur måste bygga på kartor ritade i Romarriket ca 350-450. På kartan finns Konstantinopel med, och kartan sträcker sig från Iberiska halvön till Indien.
Dick Harrison lyfter fram Matthew Paris (1200-1259, verkade i St Albans 3 mil norr om London, #225). Han ritade både en egen variant av mappamundi och itinerarier från England via Italien till Jerusalem.
Slutligen finns komplicerade kombinationer av olika traditioner. Ett spännande exempel är en karta som kallas The Cottoniana eller Anglo-Saxiska kartan:
Det är en liten karta (21x17 cm) från 1000-talet, som visar England mer än andra mappamundi. http://www.bl.uk/onlinegallery/onlineex/unvbrit/a/001cottibb00005u00056v00.html
Schemat kunde sedan fyllas i med olika detaljer. Notera till exempel att på en av "kartorna" i Seabolds #205.2 ligger paradiset bortom de asiatiska bergen, i ett avlägset område där man kanske hade väntat sig "Kina", och bortom paradiset ligger den mytiska ön Taprobana.
En variant på temat är så kallade Beatus-kartor som är döpta efter munken San Beatus de Liébana (ca. 730 – ca. 800, Asturien). "Kartan" nämner delar av Persien men når inte Margiana.
En ännu mera religiöst symbolisk "karta" var så kallade Orosian-Isidorian-kartor, (#223). Paulus Orosius (375- c. 418) var teolog och student till kyrkofadern Augustus i Hippo (idag Annaba i östra Algeriet). På dessa kartor ritas odjuren Gog och Magog in bakom en mur bortom Kaspiska havet. Där skulle Alexander den store har spärrat in dessa monster, tills de enligt Bibeln och Koranen skulle slippa ut och angripa de trogna under apokalypsen. Ibn Khaldun talar om en damm där Gog och Magog finns, utestängda av berg som utgör gränsen mot den obebodda världen. De hamnar i sjunde zonens nionde sektion, den tionde täcks helt av havet.
Dick Harrison klargör i "Skapelsens geografi" (från 1998) att syftet med dylika mappamundi var helt annorlunda än syftet med en modern världskarta. En mappamundi skulle visa Guds skapelse inom en på förhand given kosmologi. Harrison skiljer på ett känt "mikrorum" där en människa har en konkret bild av geografin och hur platser hänger ihop, och ett "makrorum" som är en människas mentala bild av hela kosmos, inklusive olika fantasivärldar som kan vara nog så väl beskrivna i sagor, myter eller religiösa texter.
Dick Harrison redogör mer i detalj för Herefordkartan som tillverkades omkring 1290 och är 132 cm i diameter. Den nämns av Siebold i #223 som ett exempel på en karta av typen Orosian-Isidorian och beskrivs i detalj under # 226: http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/226mono.html
Andra typer av kartor var mer praktiskt tänkta men även de laddade med betydelse. Två typer av tidiga kartor var portolankartor och itinerarier.
Portolankartor var sjökort som noga angav hamnar och kustlinjer, och kända segelfarleder och kompassriktningar är inritade. Sådana började ritas på 1200-talet, i Italien och i Aragonien, och främst då på Mallorca som erövrades av Jaime den förstes trupper 1229. Föregångare till dessa sjökort var så kallade periplus, som var beskrivningar i löpande text av sjövägar.
http://www.bodley.ox.ac.uk/guides/maps/mapcase.htm
Ett Itinerarium var en vägbeskrivning för pilgrimer och andra som färdades på land. Då vissa tidiga kartor i princip bara visade vägar och avstånd kallades äve de itinerarier. De kan liknas vid en modern tunnelbanekarta, avstånd och viktiga punkter finns angivna men komprimerat till ett nätverk utan försök att beskriva geografin mellan orterna.
Ett viktigt exempel på detta är vad som kallas Peutingerkartor (#120) som visas detaljerat här:
http://www.hs-augsburg.de/~harsch/Chronologia/Lspost03/Tabula/tab_pe00.html
Längst till höger i sektor XIV syns Baktrien.
Peutingerkartan är namngiven efter en manuskriftjägare på 1500-talet, men kan baseras på tidiga original från 800-talet som i sin tur måste bygga på kartor ritade i Romarriket ca 350-450. På kartan finns Konstantinopel med, och kartan sträcker sig från Iberiska halvön till Indien.
Dick Harrison lyfter fram Matthew Paris (1200-1259, verkade i St Albans 3 mil norr om London, #225). Han ritade både en egen variant av mappamundi och itinerarier från England via Italien till Jerusalem.
Slutligen finns komplicerade kombinationer av olika traditioner. Ett spännande exempel är en karta som kallas The Cottoniana eller Anglo-Saxiska kartan:
Det är en liten karta (21x17 cm) från 1000-talet, som visar England mer än andra mappamundi. http://www.bl.uk/onlinegallery/onlineex/unvbrit/a/001cottibb00005u00056v00.html
3 februari 2012
Bibliotek år 600
De flesta "texter" år 600 bevarades nog i minnenas bibliotek. Den indiska traditionen betonade reciterandet ur minnet av de klassiska texterna, och även sådant som matematiska bevis skrevs på vers för att underlätta för minnet att upprepa dem.
Alberto Manguel skriver i sin fina essäsamling "Nattens bibliotek" att större delen av den arabiska litteraturen "länge var anförtrodd sina läsares minnen". Så var det nog också med de flesta folks poesi och historieberättande.
Tidiga berömda bibliotek är förstås de grekiska, biblioteken i Alexandria och Pergamon. Inget av dem fanns kvar år 600. Av biblioteket i Alexandria finns inget kvar, inte ens någon bild som visar hur det såg ut. Pergamon-templet står uppställt på nya museumet i Berlin. Det romerska biblioteket Celsus i Efesos förstördes i en jordbävning 262, men ruinerna finns kvar.
Under kejsar Konstantius II (337-361) etablerades ett bibliotek i Konstantinopel där flera av de grekiska klassikerna bevarades.
I Kina skrevs böckerna inte på papyrus eller pergament utan på bambustickor eller på siden. Under Sui på 590-talet införde ministern Niu Hung en belöning för alla som "offrade" böcker till det kejserliga biblioteket i Daxing/Changán.
Sassaniderna hade betydande biblitotek i Ktesifon och från 490 i Gondeshapur. Mycket av detta förstördes vid det arabiska maktövertagandet 638, men Gondeshapur behöll en roll som centrum för medicinskt kunnande.
I Rom fanns resterna kvar av de många bibliotek som funnits. Kanske var Trajans bibliotek Ulpia värt ett besök år 600. En rekonstruktion av hur det såg ut innan förfallet imponerar: http://penelope.uchicago.edu/~grout/encyclopaedia_romana/imperialfora/trajan/bibliotheca.html
I södra Italien grundade Cassiodorus sitt Vivarium ca 560. Han skrev regler för munkar, Institutiones, mellan 530 och 550, medan han fortfarande levde i Konstantinopel. Klostret Vivarium fanns fortfarande 630.
Alberto Manguel skriver i sin fina essäsamling "Nattens bibliotek" att större delen av den arabiska litteraturen "länge var anförtrodd sina läsares minnen". Så var det nog också med de flesta folks poesi och historieberättande.
Tidiga berömda bibliotek är förstås de grekiska, biblioteken i Alexandria och Pergamon. Inget av dem fanns kvar år 600. Av biblioteket i Alexandria finns inget kvar, inte ens någon bild som visar hur det såg ut. Pergamon-templet står uppställt på nya museumet i Berlin. Det romerska biblioteket Celsus i Efesos förstördes i en jordbävning 262, men ruinerna finns kvar.
Under kejsar Konstantius II (337-361) etablerades ett bibliotek i Konstantinopel där flera av de grekiska klassikerna bevarades.
I Kina skrevs böckerna inte på papyrus eller pergament utan på bambustickor eller på siden. Under Sui på 590-talet införde ministern Niu Hung en belöning för alla som "offrade" böcker till det kejserliga biblioteket i Daxing/Changán.
Sassaniderna hade betydande biblitotek i Ktesifon och från 490 i Gondeshapur. Mycket av detta förstördes vid det arabiska maktövertagandet 638, men Gondeshapur behöll en roll som centrum för medicinskt kunnande.
I Rom fanns resterna kvar av de många bibliotek som funnits. Kanske var Trajans bibliotek Ulpia värt ett besök år 600. En rekonstruktion av hur det såg ut innan förfallet imponerar: http://penelope.uchicago.edu/~grout/encyclopaedia_romana/imperialfora/trajan/bibliotheca.html
I södra Italien grundade Cassiodorus sitt Vivarium ca 560. Han skrev regler för munkar, Institutiones, mellan 530 och 550, medan han fortfarande levde i Konstantinopel. Klostret Vivarium fanns fortfarande 630.
Biskop Isidorus i Sevilla hade tillgång böcker av Cassiodorus och av minst 15 andra författare, viktigast kanske kyrkofäderna Ambrosius och Augustinus men även till exempel Plinius den äldres Naturalis historia från 77 e.Kr. Isidorus citerar fler klassiker, ofta utan referens, men många gånger är det citat i andra eller tredje hand.
Alberto Manguel återger en tidlös berättelse från dagens Colombia. Där låter man åsnor transportera böcker till bergsbyarna, "biblioburros". I en by behöll man Homeros Illiaden. På fråga varför de inte lämnade igen den svarade de att de kände igen sig. "Den handlade om ett krigshärjat land där galna gudar nyckfullt bestämde ödet för människor som aldrig visste vad kriget gällde eller när de skulle mista livet".
Alberto Manguel återger en tidlös berättelse från dagens Colombia. Där låter man åsnor transportera böcker till bergsbyarna, "biblioburros". I en by behöll man Homeros Illiaden. På fråga varför de inte lämnade igen den svarade de att de kände igen sig. "Den handlade om ett krigshärjat land där galna gudar nyckfullt bestämde ödet för människor som aldrig visste vad kriget gällde eller när de skulle mista livet".
28 januari 2012
Isidorus i historieblogg
Dick Harrison hade ett inlägg om Isidorus av Sevilla i sin blogg i Svenska Dagbladet 25 januari 2012. Isidorus är Harrisons favoritexempel på tidiga "encyklopedister".
Anm 2025-10-08: Josephine Quinn, professor i antikens historia vid Cambridge universitet, skriver om Isidorus i "How the world made the west", (Bloomsbury, 2024). Hon skiver att "the superstar Iberian bishop Isidore of Seville put togehter an encyclopaedia under Visigothic patronage that remained one of the most popular books in Europe rigth up to the sixteenth century, second only to the Bible". Hennes referens på denna popularitet är historikern Seb Falks "The light ages" från 2021.
Hon noterar också att Isidorus rekommenderade studieplan enligt "de sju fria konsterna", först trivium (latinsk grammatik, logik och retorik) och sedan quadrivium (aritmetik, geometri, astronomi och musik). Först att rekommendera detta upplägg var Martianus Capella, som skrev en lärobok cirka 415 e.Kr. Han levde i Nordafrika, och relativt lite är känt om honom.
Att Isidorus tänkande spreds berodde mycket på att Karl den store beslutade att kloster och katedralskolor skulle lära ut kunnande från antika latinska texter.
6 november 2011
Nollans väg
Positionssystemet baserat på tiotalet och siffran noll började användas på ett systematiskt vis av indiska matematiker, från 300 eller 400-talet. Att följa hur dessa idéer sedan spreds visar dels på kulturkontakter, dels på olika samhällens förmåga att ta till sig nya tankar.
I "Räknekonstens kulturhistoria" beskriver Georges Ifrah vad man vet om hur det gick till. Bablylonierna hade ett positionssystem baserat på talet 60 och den första "kilskriftsnollan" är belagd från 200 f.Kr. Detta kan ha förmedlats via den hellenistiska kulturen i Indo-grekiska kungadömen, till exempel i Taxila. Men Ifrah hittar inga belägg för det. Han anser att positionssystemet (på sanskrit sthāna) utvecklades i Indien. I en kalender (Lokavibhaga) som dateras till 458 e. Kr. finns den äldsta kända indiska texten som beskriver nollan (śūnya). Både hinduisk och buddhistisk idétradition utvecklade avancerade tankegångar kring begrepp som tomrum, intighet och icke-värde. Astronomen och matematikern Brahmagupta skrev "Det reviderade Brahmasystemet" år 628 i Ujjain. Den skriften kom med indiska resande till kalifen al-Mansur år 776 (160 A.H.) i Bagdad och översattes av Ibrahim al-Fazzari.
Redan 662 skrev en syrisk biskop (en monofysiskt kristen vid klostret i Kenneserin, och sannolikt en man med goda kontakter med muslimerna) om hur bra den indiska kalendern fungerade. Men han nämner inte nollan, hans syfte var främst att visa att all kunskap inte kom från grekerna. Men någon vidare spridning av dessa tankar till kristna västerut skedde inte förrän 300 år senare.
Indiska buddhister reste till Kina, och kinesiska buddhister gjorde långa studieresor i Indien, så här var utbytet mera rättframt. Indiern som på kinesiska hette Qutan Xida skrev astronomiska och astrologiska skrifter i Changán under perioden 708-729 och han införde nollan i Kina.
Även i Sydostasien spreds indisk räknekonst, inom indiskt influerade kulturer. De äldsta daterade malajiska och khmer-skrifterna med positionssystemet är från 683, den äldsta cham-inskriften från 813. Chamskrift hade en nolla i form av en punkt.
I Europa dröjde det till 1000-talet innan intresset för arabiska skrifter ledde till några matematiska framsteg. Isidorus av Sevilla höll sig till romerska siffror, abakusen och konsten att räkna på fingrarna. Först munken Gerbert från Akvitanien reste till Spanien åren 967-970 och läste där al-Khwarizmis (Muhammed ibn Musa från Khiva, 780-850) och de andra arabiska matematikernas skrifter. Gerbert lärde ut de nio siffrorna men han tog inte med sig nollan. Gerbert blev påve (Sylvester II) och valde att inte sprida fler muslimska påfund.
Först med de täta kontakterna med arabvärlden under korstågstiden och de allt vanligare studieresorna till Spanien under 1100-talet kom al-Khwarizmis "algorismer" att bli mer allmänt kända vid universiteten. Viktigast var arbeten av Leonardo från Pisa (Fibonacci) som 1202 skrev "Liber Abaci", som beskriver räkning med papper och penna, just i strid med de som höll fast vid abakusen. Räknemästarnas skrå erbjöd dock hårt motstånd, de ville behålla monopol på sitt kunnande. Först på 1400-talet blir räknemetoder med "arabiska siffror" vanligare, och 1478 publiceras en handbok i praktisk aritmetik i Italien.
Det tar alltså tusen år för nollan att spridas från Indien till Italien. Det är inte fråga om brister på kontakter mellan folk, utan ett aktivt motstånd mot att ta till sig idén. Räknekonsten skulle omges med sådana svårigheter att de astrologer, handelsmän och skattmasar som bemästrade den kunde tjäna på det utan alltför mycket oberoende kontroll. Även de indiska räknemästarna utvecklade en praxis utan att skriva ner vad som sparades i minne och stryka över, som gjorde det svårt att följa uträkningarna. Jämför med de problem man som vuxen har att hänga med när en ungdom gör en kort division på det vis som lärs ut i skolorna nuförtiden.
Rent prakiskt var också kulramar och fingerräkning mer praktiskt än positionsräkning som krävde ett underlag att skriva siffror på. Griffeltavla och papper var viktiga framsteg som gjorde att uträkningarna inte behövde utföras i sanden. Papper uppfanns i Kina på 100-talet, araberna hade papper år 750 och år 1200 började man tillverka papper i Bologna.
Codex gigas äldsta sidnumrering är gjord med arabiska och romerska siffror, troligen inskrivet på 1400-talet. http://www.kb.se/codex-gigas/Svensk-Codex-Gigas/long/fysiska/#Foliering
I "Räknekonstens kulturhistoria" beskriver Georges Ifrah vad man vet om hur det gick till. Bablylonierna hade ett positionssystem baserat på talet 60 och den första "kilskriftsnollan" är belagd från 200 f.Kr. Detta kan ha förmedlats via den hellenistiska kulturen i Indo-grekiska kungadömen, till exempel i Taxila. Men Ifrah hittar inga belägg för det. Han anser att positionssystemet (på sanskrit sthāna) utvecklades i Indien. I en kalender (Lokavibhaga) som dateras till 458 e. Kr. finns den äldsta kända indiska texten som beskriver nollan (śūnya). Både hinduisk och buddhistisk idétradition utvecklade avancerade tankegångar kring begrepp som tomrum, intighet och icke-värde. Astronomen och matematikern Brahmagupta skrev "Det reviderade Brahmasystemet" år 628 i Ujjain. Den skriften kom med indiska resande till kalifen al-Mansur år 776 (160 A.H.) i Bagdad och översattes av Ibrahim al-Fazzari.
Redan 662 skrev en syrisk biskop (en monofysiskt kristen vid klostret i Kenneserin, och sannolikt en man med goda kontakter med muslimerna) om hur bra den indiska kalendern fungerade. Men han nämner inte nollan, hans syfte var främst att visa att all kunskap inte kom från grekerna. Men någon vidare spridning av dessa tankar till kristna västerut skedde inte förrän 300 år senare.
Indiska buddhister reste till Kina, och kinesiska buddhister gjorde långa studieresor i Indien, så här var utbytet mera rättframt. Indiern som på kinesiska hette Qutan Xida skrev astronomiska och astrologiska skrifter i Changán under perioden 708-729 och han införde nollan i Kina.
Även i Sydostasien spreds indisk räknekonst, inom indiskt influerade kulturer. De äldsta daterade malajiska och khmer-skrifterna med positionssystemet är från 683, den äldsta cham-inskriften från 813. Chamskrift hade en nolla i form av en punkt.
I Europa dröjde det till 1000-talet innan intresset för arabiska skrifter ledde till några matematiska framsteg. Isidorus av Sevilla höll sig till romerska siffror, abakusen och konsten att räkna på fingrarna. Först munken Gerbert från Akvitanien reste till Spanien åren 967-970 och läste där al-Khwarizmis (Muhammed ibn Musa från Khiva, 780-850) och de andra arabiska matematikernas skrifter. Gerbert lärde ut de nio siffrorna men han tog inte med sig nollan. Gerbert blev påve (Sylvester II) och valde att inte sprida fler muslimska påfund.
Först med de täta kontakterna med arabvärlden under korstågstiden och de allt vanligare studieresorna till Spanien under 1100-talet kom al-Khwarizmis "algorismer" att bli mer allmänt kända vid universiteten. Viktigast var arbeten av Leonardo från Pisa (Fibonacci) som 1202 skrev "Liber Abaci", som beskriver räkning med papper och penna, just i strid med de som höll fast vid abakusen. Räknemästarnas skrå erbjöd dock hårt motstånd, de ville behålla monopol på sitt kunnande. Först på 1400-talet blir räknemetoder med "arabiska siffror" vanligare, och 1478 publiceras en handbok i praktisk aritmetik i Italien.
Det tar alltså tusen år för nollan att spridas från Indien till Italien. Det är inte fråga om brister på kontakter mellan folk, utan ett aktivt motstånd mot att ta till sig idén. Räknekonsten skulle omges med sådana svårigheter att de astrologer, handelsmän och skattmasar som bemästrade den kunde tjäna på det utan alltför mycket oberoende kontroll. Även de indiska räknemästarna utvecklade en praxis utan att skriva ner vad som sparades i minne och stryka över, som gjorde det svårt att följa uträkningarna. Jämför med de problem man som vuxen har att hänga med när en ungdom gör en kort division på det vis som lärs ut i skolorna nuförtiden.
Rent prakiskt var också kulramar och fingerräkning mer praktiskt än positionsräkning som krävde ett underlag att skriva siffror på. Griffeltavla och papper var viktiga framsteg som gjorde att uträkningarna inte behövde utföras i sanden. Papper uppfanns i Kina på 100-talet, araberna hade papper år 750 och år 1200 började man tillverka papper i Bologna.
Codex gigas äldsta sidnumrering är gjord med arabiska och romerska siffror, troligen inskrivet på 1400-talet. http://www.kb.se/codex-gigas/Svensk-Codex-Gigas/long/fysiska/#Foliering
22 maj 2011
Till Nalanda
Nalanda. Här samlades Indiens lärda från ca år 360 för att tolka och utveckla Veda och diskutera filosofi. År 600 skulle en man där med samma sinnelag som Isidorus av Sevilla kunnat ha tänkt att det var viktigt att bevara kunnandet till kommande tider. Guptariket hade fallit samman likt romarriket, och ingen kunde veta vad som skulle hända med lärostaden. Hunnerna (hepthaliterna) hade erövrat stora områden i norr och huvudvägen upp längs Ganges bortom Varanasi upp mot Taxila var sedan länge osäker. Kanske skrevs en indisk Etymologi, jag får leta vidare efter en sådan.
Nalanda går också att jämföra med min andra referenspunkt - Merv. Universitetet i Nalanda förstördes 1197, massakern i Merv skedde 1221.
Nalanda var känt som ett buddhistiskt centrum. Hit kom kinesiska buddhistmunkar vandrande för att lära, under 600-talet var Xuanzang och Yijing i Nalanda. Men jag är nu mest intresserad av det hinduistiska tänkandet. Min referens är "Hinduismen" av Knut A. Jacobsen. Under Gupta utvecklades hinduismen starkt och de många riken som uppstod när Gupta föll samma kring 550 eKr grundade även de i huvudsak sin ställning på hinduiska tankemönster. Den mäktigaste härskaren i norra Indien, Harsha (vars rike höll samman mellan 607-647), var dock mahayana buddhist.
Nalanda ligger vid Bihar Sharif, 7 mil från dagens Patna som var en av Guptarikets huvudstäder under namnet Pataliputra. När monsunvindar och strömmar i Bengaliska viken var gynnsamma kunde man komma över havet från sydostasien till hamnen i Tamralipti, därifrån var det 55 mil till Nalanda. År 600 hörde Nalanda till ett rike styrt av dynastin Maukharis med huvudorten Kannauj, som blev Harshas huvudstad.
Nalanda kallas ibland för det första universitetet. Vedans hjälpvetenskaper (vedāṇga) var främst astronomi, rituallära och språkvetenskaper. Lagregler beskrevs i dharmasutras, där både religiösa och sekulära föreskrifter och normer utvecklades.
Matematikern Aryabhata (476-550) var verksam i Pataliputra och borde ha haft uppdrag i Nalanda. Tillsammans med sina efterföljare Bhaskara (ca 600-680, sannolikt baserad i västra Indien, t.ex. i Vallahbi) och Brahmagupta (598-668, verksam Bhinmal i Gurjarklanens rike och i Ujjain, som fortfarande styrdes av Guptaättlingar) utgör han en av de viktigaste av de berömda matematiker och astronomer som utvecklade positionssystemet och användandet av talet noll. Trots Guptarikets sammanbrott visar detta att det kulturella utbytet mellan de olika rikena på indiska halvön fortsatte under 600-talet. För en detaljerad beskrivning av indiernas avgörande roll för de så kallade "arabiska siffrorna", se del 2 av Georges Ifrahs "Räknekonstens kulturhistoria".
Språkteori var en annan viktigt verksamhet i Guptariket, en viktig gestalt där är Bhartrihari (450-510), vars verk Yijing studerar när han var i Nalanda på 670-talet. Läs mer om Bhartrihari här:
http://www.iep.utm.edu/bhartrihari/
Bhartrihari byggde på en lång tradition av grammatiska studier, vars portalfigur är Panini från ca 520-460 fKr, som skrev en systematisk grammatik över sanskrit. Barthrihari analyserade begreppen Śábda (språkljudet) och Sphota (meningen) och kom framtill en holistisk teori där ord ska förstås utifrån hela meningen och i ett kontext mellan den som talar och den som lyssnar. Ljudet är viktigt, det är den talade Vedatexten som rätt förstådd och uppläst kan leda till målet; moksha (befrielse från lidande, frälsning, uppgående i världsalltet eller något liknande). Stavelsen Om ("Aoum") är symbolen för Brahman. Barthrihari kan även ha varit poet, med ambitionen att nedteckna ett diktverk som innefattar en kunskap om världsalltet.
Jacobsen menar att Barthriharis texter utgör ett tankesystem i paritet med de sex klassiska filosofiska system som brukar användas för att klassificera hinduisk filosofi. I jämförelse med Barthrihari framstår biskop Isodorus som mer begränsad men också lättbegriplig, utgående från en grekisk tradition av retorisk tydlighet. Exempel, när Isidorus skriver om grammatik börjar han (i översättning av Ernest Brehaut):
Barthrihari skrev i en tradition av kommentarer till Veda. Det kan se ut så här (hämtat från http://www.advaitin.net/ananda/VakyapadiyaExcerpts.pdf)
But we don’t clearly recognize
the truth of words, without recourse
to the analysis of speech.
Nalanda går också att jämföra med min andra referenspunkt - Merv. Universitetet i Nalanda förstördes 1197, massakern i Merv skedde 1221.
Nalanda var känt som ett buddhistiskt centrum. Hit kom kinesiska buddhistmunkar vandrande för att lära, under 600-talet var Xuanzang och Yijing i Nalanda. Men jag är nu mest intresserad av det hinduistiska tänkandet. Min referens är "Hinduismen" av Knut A. Jacobsen. Under Gupta utvecklades hinduismen starkt och de många riken som uppstod när Gupta föll samma kring 550 eKr grundade även de i huvudsak sin ställning på hinduiska tankemönster. Den mäktigaste härskaren i norra Indien, Harsha (vars rike höll samman mellan 607-647), var dock mahayana buddhist.
Nalanda ligger vid Bihar Sharif, 7 mil från dagens Patna som var en av Guptarikets huvudstäder under namnet Pataliputra. När monsunvindar och strömmar i Bengaliska viken var gynnsamma kunde man komma över havet från sydostasien till hamnen i Tamralipti, därifrån var det 55 mil till Nalanda. År 600 hörde Nalanda till ett rike styrt av dynastin Maukharis med huvudorten Kannauj, som blev Harshas huvudstad.
Nalanda kallas ibland för det första universitetet. Vedans hjälpvetenskaper (vedāṇga) var främst astronomi, rituallära och språkvetenskaper. Lagregler beskrevs i dharmasutras, där både religiösa och sekulära föreskrifter och normer utvecklades.
Matematikern Aryabhata (476-550) var verksam i Pataliputra och borde ha haft uppdrag i Nalanda. Tillsammans med sina efterföljare Bhaskara (ca 600-680, sannolikt baserad i västra Indien, t.ex. i Vallahbi) och Brahmagupta (598-668, verksam Bhinmal i Gurjarklanens rike och i Ujjain, som fortfarande styrdes av Guptaättlingar) utgör han en av de viktigaste av de berömda matematiker och astronomer som utvecklade positionssystemet och användandet av talet noll. Trots Guptarikets sammanbrott visar detta att det kulturella utbytet mellan de olika rikena på indiska halvön fortsatte under 600-talet. För en detaljerad beskrivning av indiernas avgörande roll för de så kallade "arabiska siffrorna", se del 2 av Georges Ifrahs "Räknekonstens kulturhistoria".
Språkteori var en annan viktigt verksamhet i Guptariket, en viktig gestalt där är Bhartrihari (450-510), vars verk Yijing studerar när han var i Nalanda på 670-talet. Läs mer om Bhartrihari här:
http://www.iep.utm.edu/bhartrihari/
Bhartrihari byggde på en lång tradition av grammatiska studier, vars portalfigur är Panini från ca 520-460 fKr, som skrev en systematisk grammatik över sanskrit. Barthrihari analyserade begreppen Śábda (språkljudet) och Sphota (meningen) och kom framtill en holistisk teori där ord ska förstås utifrån hela meningen och i ett kontext mellan den som talar och den som lyssnar. Ljudet är viktigt, det är den talade Vedatexten som rätt förstådd och uppläst kan leda till målet; moksha (befrielse från lidande, frälsning, uppgående i världsalltet eller något liknande). Stavelsen Om ("Aoum") är symbolen för Brahman. Barthrihari kan även ha varit poet, med ambitionen att nedteckna ett diktverk som innefattar en kunskap om världsalltet.
Jacobsen menar att Barthriharis texter utgör ett tankesystem i paritet med de sex klassiska filosofiska system som brukar användas för att klassificera hinduisk filosofi. I jämförelse med Barthrihari framstår biskop Isodorus som mer begränsad men också lättbegriplig, utgående från en grekisk tradition av retorisk tydlighet. Exempel, när Isidorus skriver om grammatik börjar han (i översättning av Ernest Brehaut):
"Aristotle first taught two parts of speech, the noun and the verb. Then Donatus defined eight. But all revert to these two chief ones, that is, to the noun and the verb, which indicate the person and the act. The remainder are appendages, and trace their origin to these.
Barthrihari skrev i en tradition av kommentarer till Veda. Det kan se ut så här (hämtat från http://www.advaitin.net/ananda/VakyapadiyaExcerpts.pdf)
But we don’t clearly recognize
to the analysis of speech.
Arranged in their respective places,
different elements of speech
are carried, spoken, in the air.That forms elaborated speech.
It's a recording, carried out
through acts of living energy
that functions forth from those who speak.
1 november 2010
Från renässans till inkvisition på 600-talet
I epilogen till boken "Spåren av kungens män" skriver Maja Hagerman att kristendomen förde med sig mer än en tro på Gud när den etablerade sig i Norden. Hon skriver: "Att varje människa är en individ med en själ, en som i sina gärningar inte bara bör försöka vinna andras gillande utan också nåd inför en Gud som ser och vet allt. Naturligtvis skulle kollektivets sociala måttstockar som värdighet, ära och ryktbarhet även i fortsättningen ha stor betydelse, men vid sidan av dessa öppnades en ny dimension: individens inre liv präglat av idéer om samvetet och att var och en en dag skulle ställas till ansvar inte bara för sina gärningar utan för sina innersta tankar."
På samhällelig nivå kan det ha inneburit en ny nivå av trovärdighet i mellanmänskliga relationer, jämfört med vikingatidens mera person- och släkt-baserade hederscodex. Slöt man ett avtal med Egil Skallagrimsson kunde man lita på det utifrån hans heder, han ärade avtal eftersom han visste att "ett vet jag som aldrig dör, dom över död man". Men denna ära kanske gällde en fjorddal i Norge, och en norsk kung kunde ha annan ära att försvara i en annan dal. Men slöt man ett avtal med en kristen person var Gud ett vittne till avtalet, och man kunde hoppas att detta skulle gälla lika över större avstånd.
Men denna individuella dimension kunde även få en destabiliserande effekt. Kristus ursprungliga evangelium kan ses som en befrielseteologi. Och i gnostiska traditioner fick den egna relationen med Gud stor betydelse. Därför drev den katolska kyrkan hårt linjen att det var kyrkans tolkning som gällde. I det visigotiska riket kunde prästerskapet utnyttja behovet av att stärka centralmakten med processer som hela tiden stärkte biskoparnas makt. Men denna process drevs vidare av sin egen logik, det som började som en "renässens" fortsatte med en "inkvisition". I S.P. Scotts förord till "The Visigothic Code" skriver han att biskop Isidorus fann sig tvungen att ta avstånd från de metoder som de katolska kristna använde, bland annat för att förfölja judar. David Levering Lewis, i "God´s Crucible" beskriver ingen som helst renässans i det visigotiska riket. Han menar att den visigotiska ekonomin byggde på slaveri, och att goterna lärt av romarna men utvecklade det vidare till ett utpräglat plantageslaveri. Han ansluter sig till Charles Omans beskrivning av visigoterna som de simplaste barbarer. De försök som gjorts att visa några statsbyggande kvaliteter hos visigoterna ska då ses som kristna efterrationaliseringar. Jag, som startade i Maja Hagermans beskrivning av nordbor, kan väl ändå tycka att visigoterna framstår som lite mer konstruktiva än många andra maktallianser som slog sig fram under 400-700-talet.
Kanske kan man som tes ha att den arianska kristendom som goterna anammat var en mer gnostisk kristendom, lättare att kombinera med det relativt självständiga tänkande som olika stammars småkungar höll sig med. Och att den katolska centraliserande processen i sig innehåller ett moment som leder till ett aggresivt utstötande av "irrläror", som blir så kraftigt att samhället skakas av inre splittring. Och att just sådan splittring undveks både i den bysantinska grekisk-ortodoxa religionen och de former av islam, som skulle komma att etableras sig i Andalusien, som accepterar andra religioner så länge skatten betalas in.
Den katolska centraliseringen hade dock inte nått särskilt långt i det visigotiska riket, påven hade inget att säga till om på den iberiska halvön och det var knappt att det fanns en hierarki mellan biskoparna i de olika städerna. Först på 600-talet kom biskopen i Toledo att få en roll som liknar en ärkebiskops. Under kung Egica (687-702) urartade judeförföljelserna ännu mer och vissa grupper av judar kom att se arabernas intåg 711 som en möjlighet till att överleva.
För att sammanfatta, ökat individuellt ansvar jämfört med stamsamhället gav en ökad anpassningsförmåga och produktivitet. Men för att inte sådana föreställningar skulle leda till en "gnostisk anarki" kom föreställningar som gynnade centraliserad makt att bidra till ökad stabilitet. De processerna blev sedan självförstärkande till den grad att de ledde till interna utrensningar som blev så kraftiga att de försvagade samhället.
På samhällelig nivå kan det ha inneburit en ny nivå av trovärdighet i mellanmänskliga relationer, jämfört med vikingatidens mera person- och släkt-baserade hederscodex. Slöt man ett avtal med Egil Skallagrimsson kunde man lita på det utifrån hans heder, han ärade avtal eftersom han visste att "ett vet jag som aldrig dör, dom över död man". Men denna ära kanske gällde en fjorddal i Norge, och en norsk kung kunde ha annan ära att försvara i en annan dal. Men slöt man ett avtal med en kristen person var Gud ett vittne till avtalet, och man kunde hoppas att detta skulle gälla lika över större avstånd.
Men denna individuella dimension kunde även få en destabiliserande effekt. Kristus ursprungliga evangelium kan ses som en befrielseteologi. Och i gnostiska traditioner fick den egna relationen med Gud stor betydelse. Därför drev den katolska kyrkan hårt linjen att det var kyrkans tolkning som gällde. I det visigotiska riket kunde prästerskapet utnyttja behovet av att stärka centralmakten med processer som hela tiden stärkte biskoparnas makt. Men denna process drevs vidare av sin egen logik, det som började som en "renässens" fortsatte med en "inkvisition". I S.P. Scotts förord till "The Visigothic Code" skriver han att biskop Isidorus fann sig tvungen att ta avstånd från de metoder som de katolska kristna använde, bland annat för att förfölja judar. David Levering Lewis, i "God´s Crucible" beskriver ingen som helst renässans i det visigotiska riket. Han menar att den visigotiska ekonomin byggde på slaveri, och att goterna lärt av romarna men utvecklade det vidare till ett utpräglat plantageslaveri. Han ansluter sig till Charles Omans beskrivning av visigoterna som de simplaste barbarer. De försök som gjorts att visa några statsbyggande kvaliteter hos visigoterna ska då ses som kristna efterrationaliseringar. Jag, som startade i Maja Hagermans beskrivning av nordbor, kan väl ändå tycka att visigoterna framstår som lite mer konstruktiva än många andra maktallianser som slog sig fram under 400-700-talet.
Kanske kan man som tes ha att den arianska kristendom som goterna anammat var en mer gnostisk kristendom, lättare att kombinera med det relativt självständiga tänkande som olika stammars småkungar höll sig med. Och att den katolska centraliserande processen i sig innehåller ett moment som leder till ett aggresivt utstötande av "irrläror", som blir så kraftigt att samhället skakas av inre splittring. Och att just sådan splittring undveks både i den bysantinska grekisk-ortodoxa religionen och de former av islam, som skulle komma att etableras sig i Andalusien, som accepterar andra religioner så länge skatten betalas in.
Den katolska centraliseringen hade dock inte nått särskilt långt i det visigotiska riket, påven hade inget att säga till om på den iberiska halvön och det var knappt att det fanns en hierarki mellan biskoparna i de olika städerna. Först på 600-talet kom biskopen i Toledo att få en roll som liknar en ärkebiskops. Under kung Egica (687-702) urartade judeförföljelserna ännu mer och vissa grupper av judar kom att se arabernas intåg 711 som en möjlighet till att överleva.
För att sammanfatta, ökat individuellt ansvar jämfört med stamsamhället gav en ökad anpassningsförmåga och produktivitet. Men för att inte sådana föreställningar skulle leda till en "gnostisk anarki" kom föreställningar som gynnade centraliserad makt att bidra till ökad stabilitet. De processerna blev sedan självförstärkande till den grad att de ledde till interna utrensningar som blev så kraftiga att de försvagade samhället.
30 oktober 2010
Anpassning genom centralisering av makt
Genom historien kan en upprepad konflikt följas, den mellan bofasta växtodlare och rörliga djuruppfödare. Nomader, med en lättrörlig militär styrka och decentraliserad maktutövning, kunde hela tiden slå till mot de bofasta och erövra deras rikedomar. De tidiga gotiska kulturerna och hunnerna är sådana. Den germanska och de sena gotiska kulturererna kan kanske ses som en mellanform, bygdemakten var rotad i lokala förhållande, lantbruket stationärt men mobiliteten ändå hög och relationer byggde främst på släktband. Ledarna valdes på ting, val baserade på deras förmåga att leverera, i termer av rikedom, ära och heder.
Även den ursprungliga romerska kulturen kan kanske beskrivas så. Men med ökad utbredning, och under press av ständiga krig, krävdes nya organisationsformer. De enorma framgångarna byggde först på republikens förmåga att välja dugliga ledare, att skapa romersk lag, och att erbjuda/tvinga de ockuperade folken till en möjlighet att ingå i de romerska leden och bli latiniserade. Senare kunde makten koncentreras ännu mer, de utsända våldsspecialisterna vände tillbaka och tog kontrollen i Rom och kejsaren som begrepp skapades.
För Isidorus fanns det två riken som framstod som historiens mest framgångsrika, det var assyrierna och romarna. Han nämner perser, meder, egyptier och greker med noterar att deras kungadömen och kungar enbart är tillägg till assyrierna i Öst och romarna i Väst. Isidorus nämner inte Kina, så långt österut sträcker sig inte hans vetande.
Uppenbart är att den centraliserade krigarkulturen står högt i kurs hos Isidorus. Paradoxalt nog finns det så stora effektivitetsvinster i centraliseringen att det uppväger att kejsaren ofta nog framstår som inkompetent. Detta gäller de romerska kejsarna, likaväl som de bysantinska, och de katolska påvarna.
Även den ursprungliga romerska kulturen kan kanske beskrivas så. Men med ökad utbredning, och under press av ständiga krig, krävdes nya organisationsformer. De enorma framgångarna byggde först på republikens förmåga att välja dugliga ledare, att skapa romersk lag, och att erbjuda/tvinga de ockuperade folken till en möjlighet att ingå i de romerska leden och bli latiniserade. Senare kunde makten koncentreras ännu mer, de utsända våldsspecialisterna vände tillbaka och tog kontrollen i Rom och kejsaren som begrepp skapades.
För Isidorus fanns det två riken som framstod som historiens mest framgångsrika, det var assyrierna och romarna. Han nämner perser, meder, egyptier och greker med noterar att deras kungadömen och kungar enbart är tillägg till assyrierna i Öst och romarna i Väst. Isidorus nämner inte Kina, så långt österut sträcker sig inte hans vetande.
Uppenbart är att den centraliserade krigarkulturen står högt i kurs hos Isidorus. Paradoxalt nog finns det så stora effektivitetsvinster i centraliseringen att det uppväger att kejsaren ofta nog framstår som inkompetent. Detta gäller de romerska kejsarna, likaväl som de bysantinska, och de katolska påvarna.
Anpassning och efterrationalisering
Det jag vill förstå mer av är mekanismerna bakom hur anpassade föreställningar uppstår. Isidorus (San Isidoro de Sevilla på spanska) skrivande ger en inblick i den process som skapade organisationerna kungamakt och katolska kyrkan, två samverkande och stridande organisationer under de kommande tusen åren som tvingar fram en ömsesidig anpassning. När de kommer till det blivande Sverige 400 år efter Isidorus har de finslipats oerhört, medan de i 600-talets Visigotiska rike håller på att utprövas.
Samtidigt är det lite rörande att se hur biskopen kämpar med att förstå sin föränderliga omvärld. Isidorus ville skapa en läroplan för präststudier, som ett led i enandet av visigoter med hispaniska romare. Det han gör är en slags efterrationalisering, där han försöker att bringa begriplighet och mening till tillvaron. Isidorus vet att han lever i efterdyningarna av det avancerade romerska imperiet, (eller kanske han såg det som en periferi utanför det dominerande bysantinska riket?) men han vet inte att det rike han lever i kommer att förändras i grunden bara hundra år senare och komma under inflytande av ett helt annat stort och utvecklat imperium, det arabiska.
Hans metod för förståelse bygger på auktoritetstro och på hög tilltro till olika språkliga analogier, hans stora verk heter ju "Etymologier". Ibland blir det lustigt, som när han förklarar att roten till ordet för "britter" är latines "bruti", eftersom de är dumma, "ett folk som bor på en ö avskurna av havet från andra länder".
Den huvudsakliga källan är bibeln, tolkad på det katolska vis som mejslas ut i kampen mot de arianska "irrlärorna". Men de antika grekiska och romerska källorna lyfts hela tiden fram, fast det är hedningar som skrivit dem. Detta speglar att i visigoternas "barbariska rike" pågick något som (till exempel i Bonniers Atlas över mänsklighetens historia) betecknas som en "renässans".
Anpassning är ett ord som har en definierad betydelse inom biologin, adaption av egenskaper i förhållande till ett selektionstryck. Men ordet har en allmän betydelse av att delarna måste formas för att passa in i helheten, och i den processen kanske även helheten omformas.
Efterrationalisering är ett ord som beskriver hjärnans förmåga att i efterhand skapa förklaringar till sinnesintryck och reaktioner.
Samtidigt är det lite rörande att se hur biskopen kämpar med att förstå sin föränderliga omvärld. Isidorus ville skapa en läroplan för präststudier, som ett led i enandet av visigoter med hispaniska romare. Det han gör är en slags efterrationalisering, där han försöker att bringa begriplighet och mening till tillvaron. Isidorus vet att han lever i efterdyningarna av det avancerade romerska imperiet, (eller kanske han såg det som en periferi utanför det dominerande bysantinska riket?) men han vet inte att det rike han lever i kommer att förändras i grunden bara hundra år senare och komma under inflytande av ett helt annat stort och utvecklat imperium, det arabiska.
Hans metod för förståelse bygger på auktoritetstro och på hög tilltro till olika språkliga analogier, hans stora verk heter ju "Etymologier". Ibland blir det lustigt, som när han förklarar att roten till ordet för "britter" är latines "bruti", eftersom de är dumma, "ett folk som bor på en ö avskurna av havet från andra länder".
Den huvudsakliga källan är bibeln, tolkad på det katolska vis som mejslas ut i kampen mot de arianska "irrlärorna". Men de antika grekiska och romerska källorna lyfts hela tiden fram, fast det är hedningar som skrivit dem. Detta speglar att i visigoternas "barbariska rike" pågick något som (till exempel i Bonniers Atlas över mänsklighetens historia) betecknas som en "renässans".
Anpassning är ett ord som har en definierad betydelse inom biologin, adaption av egenskaper i förhållande till ett selektionstryck. Men ordet har en allmän betydelse av att delarna måste formas för att passa in i helheten, och i den processen kanske även helheten omformas.
Efterrationalisering är ett ord som beskriver hjärnans förmåga att i efterhand skapa förklaringar till sinnesintryck och reaktioner.
21 oktober 2010
Kungars och biskopars lagar
En tidig visigotisk lag är kung Eurics lag (ca år 480). Den är från tiden efter det stora slaget mot hunnerna (448), där visigoter och romare samarbetade. Gotiska lagar baserade sig på en muntlig tradition, och kungen var lagens garant och uttolkare. Folk och människor var inte lika inför lagen, utan istället reglerades med till exempel mansbot vilket straffvärde ett brott hade beroende på vem som begått brottet och vem som lidit skada. Lagen reglerade förhållanden mellan goter och när goter kom i delo med romare, men inte i fall mellan romare, då gällde romersk lag. Den romerska lagen vid denna tid var sammanställd av Teodosius (utgiven 438), och den påverkade mycket av visigoternas lagstiftande.
Först på 640-talet får visigoter och romare en gemensam lag, som kallas Lex Visigothorum. När den lagen skrivs har de katolska biskoparna fått mycket mer inflytande, och en rad rättigheter förbehålls katolskt kristna. Kungen förväntas också lyda lagen.
För biskop Isidorus är lagen viktig. I sin lärobok för präster lägger han in ett avsnitt om lagar, efter de grundläggande texterna om Artes liberales (de sju fria konsterna som grekisk undervisning prioriterade) och ett avsnitt om medicin. Isidorus hänvisar till Teodosius men inte till den i det bysantinska riket etablerade Justinianska lagen (från åren 529-533), den känner han inte till eller vill inte nämna.
Först på 640-talet får visigoter och romare en gemensam lag, som kallas Lex Visigothorum. När den lagen skrivs har de katolska biskoparna fått mycket mer inflytande, och en rad rättigheter förbehålls katolskt kristna. Kungen förväntas också lyda lagen.
För biskop Isidorus är lagen viktig. I sin lärobok för präster lägger han in ett avsnitt om lagar, efter de grundläggande texterna om Artes liberales (de sju fria konsterna som grekisk undervisning prioriterade) och ett avsnitt om medicin. Isidorus hänvisar till Teodosius men inte till den i det bysantinska riket etablerade Justinianska lagen (från åren 529-533), den känner han inte till eller vill inte nämna.
12 oktober 2010
Visigoter och vendeltid
Visigoter beyder de goda goterna (vesi betyder god eller ädel på gotiska). När hunnerna fördrev visigoterna från Dacia (Transsylvanien) började en oerhört lång färd för denna grupp av gotiska folk. Efter slaget vid Adrianopel 378 eKr (Adrianopel låg vid det som idag heter Edirne, första staden när man kommer på europavägen in i Turkiet) tvingades romarna acceptera att gotiska folk bodde inom imperiet. Många av goterna höll fast vid gamla religioner men några av dem blev kristna redan på 300talet. Den arianskt kristne biskop Wulfila översatte ca år 340 bibeln till gotiska. Delar av hans översättning är bevarad i silverbibeln i Uppsala. Den kristne visigoten Alariks män plundrade Rom år 410. Efter många förvecklingar skapas ett rike mellan Toulose och Toledo/Zaragosa som visigoterna styrde över, och de erövrade sedan södra iberiska halvön från vandalerna och alanerna som drog vidare mot Nordafrika ca år 427.
Det är spännande att undra över vad de olika religionerna betydde för överlevnadsförmågan hos olika samhällsgrupper under denna tid. Ariansk kristendom var en tro som skapade en sammanhållning som bidrog till att visigoter kunde ta sig hela vägen från Thrakien till Hispania Tarraconensis och skapa ett stort hundraårigt rike där. Romarna såg på dessa visigoter som barbarer, och samma epitet använder ortodoxt katolska kristna om arianer.
I religionshistorien tar man upp kyrkofäderna som etablerar den ortodoxa kristendomen, bland annat i strid mot den arianska kristendom som Wulfila representerar. Biskop Isidorus var en av dem som motarbetade arianismen bland goterna.
Biskop Isidorus såg fördelar med att organisera sig efter den katolska tron samtidigt som han hade stora ambitioner att ta vara på kunskaper från antikens grekiska filosofer och från romarriket. Hans skrivande finns bevarat, bland annat i Codex gigantus i Stockholm.
Under samma tid upplevde människor i det som nu är Uppland en slags guldålder i efterdyningarna av romarrikets fall. Kvar från deras liv finns fantastiska föremål, om än inga böcker. Fynden i båtgravarna i Vendel har här gett namn till en tidsålder, ca 550-800 eKr. Motsvarande tid för visigoterna är det rike som hade huvudstaden Toledo, från kung Leovigild (569-586) fram till arabernas invasion år 710.
När bygdesamhället övergick till kungamakt i svearnas och götarnas riken hade kristen religion i tusen år samspelat med olika riksbyggare. Den processen var mera i sin linda när kungamakt och biskopsmakt utformades i visigoternas rike.
26 september 2010
Isidorus av Sevilla
Ärkebiskop Isidorus av Sevilla (f. ca 560 - d. 636) samlade och skrev ner tankegods i Etymologier, som hörde till de mest lästa verken överhuvudtaget under medeltiden. Ronny Ambjörnsson (i Tankens pilgrimer) skriver att Isidorus drevs av "tanken att det bakom tingens yta finns ett mönster som förenar det som synes oförenligt". Isidorus levde i visigoternas rike i en kristen mellanperiod som föregicks av romarna och följdes av muslimsk styre i Andalusien. Jag letar efter dessa mellanperioder, i historiens randstater, för att se om jag kan finna några mönster.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)