Våldsfällan

Alla de samhällen jag skrivit om från bronsåldern fram till 1200-talet har befunnit sig i våldsfällan. Ännu fram till idag befinner sig de flesta länder i denna fälla, några få har nått en annan lösning på våldsproblemet.  Tyvärr är begreppet våldsfällan (the violence trap) inte lätt att sammanfatta utan kräver en något längre utläggning som jag inte klarar av att göra, detta får bli några randanmärkningar bara och med reservation för att jag inte läst och förstått tillräckligt mycket. Referenserna är främst Douglass North, J. J. Wallis, Barry Weingast och i denna artikel från 2013 medverkade Gary W. Cox. Barry Weingast var i Sverige 2017 och då nämndes "våldsfällan" i några artiklar men det verkar inte blivit ett ofta refererat begrepp på svenska att döma av få sökträffar.

Själva grundpremissen är att alla samhällen måste hantera riskerna med våld. Begreppet våldsfällan ingår i en ekonomisk-politisk teoribildning. En fråga är varför aktörer tillgriper våld fast de ekonomiskt skulle tjäna på att samarbeta, och en annan är den omvända, vad får aktörer som baserar sin makt på våld att ändå samarbete? Se fotnot nedan för exempel på resonemang.

Så snart ett ekonomiskt överskott av någon betydelse skapas så kommer de aktörer som har möjlighet att vilja ta kontroll över detta. I äldre samhällen är aktören oftast någon typ av släktskapsbaserad organisation, men varje grupp som kan mobilisera våld är en potentiell aktör i detta resonemang. (Jämför förra inlägget där jag brottas med ordet "aktör"). Tillgången till resursen begränsas av detta. Det är inte de bästa lantbrukarna som brukar marken utan det är de aktörer som lyckats få tillgång till mark, antingen genom egen våldsmakt eller genom att ha fått privilegiet att bruka mark av en mäktigare aktör. T.ex. ett munkväsende framstår som en fredlig organisation men kan enbart existera baserat på erhållna privilegier. Religionens förmåga att mobilisera våldsmakt i sina syften följer av att de mäktiga aktörerna tjänar på att få legitimitet för sin verksamhet, och i praktiken är de oftast sammantvinnade genom släktskapsband.

Det erhållna privilegiet är begränsat, den mäktigare aktören kan inte låta de underordnade aktörerna bli för framgångsrika för då blir de ett hot. Inget våldsmonopol existerar som följer tydliga regler på ett opersonligt vis utan alla aktörer agerar utifrån personligt givna privilegier. Begreppet "personligt" är svårt, eftersom här avses relationer mellan koalitioner av aktörer, men det kan förstås som en allmän motsats till den typ av opersonliga relationer som finns i moderna samhällen som jag diskuterar i inlägget 16 juli 2020.

Hela detta privilegiemaskineri minskar våldsanvändningen till priset av att den ekonomiska utvecklingen begränsas. Aktörerna har ungefär de privilegier som motsvaras av deras våldsförmåga. Så länge situationen är statisk så behöver inte våldet synas. Olika förändringar sker dock hela tiden som förändrar läget vilket ändå leder till våld, och den ekonomiska kostnaden är relativt liten för att en aktör ska pröva sina chanser att vinna en strid. De flesta aktörer måste dessutom upprätthålla sin våldskapacitet, vilket i sig kan göras genom olika erövringsprojekt. Våldsfällan håller samhället i sitt grepp.

Detta kallar författarna åtminstone i vissa publikationer för "den naturliga staten" eller "limit access orders". Jag har svårt för begreppet "naturlig stat" men också svårt att översätta "limit access". Från andra teorier har jag använt orden "samhällen med sociocentriska relationer" vilket betonar det personliga i relationerna, men hur osmidigt är inte det. Jag har inte heller hittat bekväma begrepp för de "moderna samhällen" som har "open access order". Man kan tala om "moderna" eller "öppna" samhällen men det för med sig en mängd andra associationer som inte alla hör hemma i den här tankegången. När jag skrev för länge sedan om detta så valde jag att numrera upp olika begrepp men det var inte heller begripligt.

Klart är att det inte är lätt att komma ur våldsfällan. Vi ser upprepat hur även länder med en mer komplex ekonomi, där våldet orsakar betydande förluster och många aktörer i princip känner till hur en modern fungerande rättsstat fungerar, ändå inte kan genomföra en övergång som nästan alla ekonomiskt skulle tjäna på. Detta är i sig viktigt att förstå, att det är en fälla. Det är som ett spel där alla spelare plötsligt gemensamt ska tjäna på att ändra spelreglerna på ett koordinerat vis, och lita på att de inte förlorar spelet. Och det är ett spel där man bokstavligen spelar med livet som insats.

En poäng med denna teori om våldsfällan är att den tydliggör att begrepp som används för samhällen med open access inte direkt går att tillämpa med samma betydelse i naturliga stater. Det vi kallar för korruption och nepotism är delar av själva samhällsordningen, utan privilegier och släktskapsbaserade relationer fungerar inte samhället. Det hindrar inte att man kan påpeka det olämpliga i dessa företeelser men man ska inte tro att de enkelt kan reformeras bort. Det är också därför så kallade "demokratiska val" i många länder framstår som märkliga. Eftersom vi inte vet hur övergången går till mellan dessa samhällsordningar så kan vi inte säga att den ena eller andra åtgärden är rätt eller fel men vi bör i alla fall inte lättvindigt avfärda svårigheterna med alltför enkla och generaliserande förklaringsmodeller.

Fotnot:

Fundera på detta citat ur artikeln:

"Thus, complex specialized economies capable of providing sustained growth cannot be established without reformed states and reformed states cannot be created without complex specialized economies."

Referensen är alltså: "The Violence Trap:  A Political-Economic Approach  To the Problems of Development", 2013,  Gary W. Cox, Stanford University, Douglass C. North, Washington University, Barry R. Weingast Stanford University.

Venedig, Bologna, Lucca och Pisa år 600 till 1220

Semestertider leder till en kort koll på några städer i det som idag är Italien, jag skriver som vanligt mest om tiden kring de utvalda åren 600 och 1220 e.Kr. Mellan Venedig och Pisa är det 33 mil. Över bron till Mestre, via Padua, över floden Po vid Ferrara, och vidare till Bologna, det är 15 mil. Från Bologna ska man upp i bergen som skiljer Emilia-Romagna från Toscana och sedan kommer man ner nära Florens men viker av i Prato för att komma till Lucca. Lucca ligger bara 2 mil norr om Pisa. Jag börjar med Venedig, så får de övriga städerna egna inlägg.

Venedig
Kanske var Venedig den plats på jorden som förändrade sig mest mellan år 600 och år 1220. År 600 var området en obygd av små öar i lagunen som bildas av alpflodernas delta (främst Po men norr därom t.ex. floderna Brenta och Piave). År 1220 var republiken Venedig ett imperium som styrde över tre åttondelar av det erövrade Bysantinska riket, och med rikedomar som bland mycket annat byggt Markusplatsen, med den vackra piazzan och katedralen San Marco (klar 1070).

Under orostider hade människor flyttat ut på öarna, till exempel när visigoter härjade år 400-410 och under hunnernas framfart. Staden Aquilea skövlades totalt av Attilas män år 452. Den låg på fastlandet norr om ön Grado, längst upp i Adriatiska havet. Många flydde till Grado och där etablerades ett biskopsdöme med en patriark. Längre söderut flydde man till öar som Lido, Torcello, Burano och Olivolo (numera den stadsdel i Venedig som heter Castello bakom Markus-katedralen). Ännu fler kom dit från Padova och Altino under trycket från Lombarder som erörade Norditalien från 568. Eftersom lombarderna stannade så kunde de som flytt inte åter komma till fastlandet. De fick istället organisera sig ute på öarna och den första enkla hertigdömet bildades enligt traditionen år 697. En "dux" valdes men på lokal dialekt blev det en doge. Totalt kom det att väljas 118 doges i republiken Venedigs historia, från år 697 till år 1797. Men, enligt Thomas F. Maddens vars "Venice, a new history", (Penguin 2012) jag nyttjar som referens, så var en doge inte en hertig. Han var mera en mycket mäktig ordförande för de valda ledarna, (fria män i ett råd kallat "Concio", som från 1143 blev Consilium Sapientium, även kallat Maggior Consiglio; "Venedigs stora råd"). Formellt var Venedig underställt exarkatet i Ravenna och relaktionerna med Bysans var mycket viktiga, men Venedig blev allt eftersom mer självständigt. När karolingerna tog över (vilket även ledde till att Kyrkostaten bildades) så lyckades de inte erövra Venedig men under angreppen kom man att fly till Rialto-området. Det blev sedan huvudstaden från 811, som byggdes ut med stöd från kejsaren i Konstantinopel. Här ligger grunden till Venedigs särart. Detta var inte ett feodalt samhälle med jordegendomar utan ekonomin baserades på sjöfart med handel, och försäljning av eget tillverkat salt. Och relationen med Bysans gjorde att påvens roll blev försvagad. Stölden av aposteln Marukus (San Marcos) reliker från Alexandria var ett propagandanummer som säkrade Venedigs status inom kristendomen och slutligen bröt patriarken i Aquileas anspråk på överhöghet. Den helige Markus ville verkligen vila i Venedig, relikerna brann upp vid en inbördes konflikt 976 men återfanns mirakulöst i en kyrkvägg. Venedig lyckades också genomföra sin egen investiturstrid snabbt och med tydligt resultat. Detaljerna finns på sidorna 80-84 i Thomas Maddens bok, jag nöjer mig med hans slutsats att från 1148 var separationen mellan kyrka och stat större i Venedig än någon annanstans i världen.
Jag tror mig inte om att kunna sammanfatta Venedigs väg till centralstyrd republik, det kan skrivas lika mycket om det som om grekernas antika politiska utveckling. Eventuella kopplingar däremellan skulle vara spännande att förstå eftersom Venedig hade så mycket kontakt med Bysans. Thomas Madden lyfter fram händelser kring år 1171 som avgörande. Då kejsaren av Bysans, Manuel I Komnenos, av olika skäl beslöt gynna Pisa och Genoa framför Venedig, genomförde Bysans ett koordinerat anfall mot Venedigs intressen i olika hamnar den 12 mars 1171. 20000 venetianer blev tillfångatagna. Doge Vitale II Michiel (doge mellan 1156 och 1172) och hans råd ville gå diplomatiskt fram men hela folkrepresentationen samlades i ett så kallat arengo och denna krävde en militär hämndaktion mot Bysans. Doge Michiel fann sig tvungen att följa den allmänna meningen men det skedde så halvhjärtat att Bysans vann sjökriget. Värre ändå, en pest drabbade flottan som sedan spred den vidare i Venedig när de återvände i reträtt. Missnöjet ledde till att Michiel knivmördades, medan hans råd valde att försiktigt kliva åt sidan. Ångern efteråt, skriver Thomas Madden (sid. 91) ledde till att det stora folkrådet inte utsåg en ny doge utan istället ett litet elvamannaråd av elektorer (utvalda bland de så kallade sapienti, "visa män") som fick mandat att välja ny doge. Thomas Madden kallar detta en revolution styrd av de rikaste familjerna för att uppnå en mer centraliserad och stabiliserande maktstruktur, något som passade för framgångsrik handel. Madden menar att här brösts "Myten om Venedig" - en plats där mäktiga doger styrde över självständiga människor. Istället skapades en mindre maktelit, som dock inte var en oligarki, utan det framstår som en liten regelstyrd byråkrati skapad för att gynna handeln. Jag fattar detta som att Venedig blivit en "stabil naturlig stat" enligt den indelning som jag tidigare redogjort för enligt en tidig Douglass North. Jämför de svaga stater som de andra stats-staterna i Italien uppvisade, med ständiga dramatiska fejder mellan olika familjer.
Med den interna organisationen på plats kunde Venedig spela en internationell roll som plattform för diplomati. År 1177 skedde det i stor skala, några av världens mäktiga kom till staden. Ett fredsavtal skrevs mellan tyskromerska kejsaren Fredrik I Barbarossa (r. 1155-1190) som en part och den andra parten var påven Alexander III (1159-1181), med deltagande av representanter för den normandiske kungen av Sicilien (William II, r. 1166-1189) och den lombardiske kungen. Även patriarken av Aquilea Ulrich II von Treven deltog bredvid Venedigs patriark Dandolo. Värd var doge Sebastiano Ziani (r. 1172-1178). Avtalet följde på slaget vid Legnano (nära Milano) 1176 där Fredrik I förlorat mot den Lombardiska stadsalliansen. Avtalet innebar att Fredrik gav upp sitt stöd till en antipåve och påven Alexander lyfte då sin bannbulla av Fredrik. Kyrkostaten och lombardiska ligans relation till tyskromerska imperiet reglerades. Lite senare (1183) bekräftades även freden med Siciliens normandiska styre. Venedig gynnades av fred på fastlandet och att handa med produkter från bland annat Milano. År 1200 hade Venedig cirka 100000 invånare, enligt Thomas Madden.Venedig spelade en betydelsefull roll i korstågen, främst som transportör av trupper. Detta urartade 1204 i skövlandet av Konstantinopel under det fjärde korståget. En kort översikt över korstågen finns i inlägg 28 juni 2013. Jag tycker inte Thomas Madden lyckas förmedla den tragedi som erövringen av Konstantinopel var, det känns som han ser det från Venedigs synvinkel. Han noterar att ett oräkneligt antal antika föremål förstördes, men den mänskliga och kulturella förödelsen var större än så. Miljonstaden Konstantinopel förvandlades till ett samhälle med cirka 40000 invånare (skriver Madden, jag tror han räknar med en stor omgivande befolkning i så fall. Mer rimligt är att invånarantalet låg kring 200000 år 1200. Det minskade rejält efter 1204 hursomhelst). Bokskatter i de stora biblioteken föröddes. Den bysantinska kulturen förödmjukades, säkert mer av frankernas framfart än av ventetianarnas men den skillnaden är svår att dra när de agerade som allierade.
Men ur Venedigs synvinkel; deras blinde doge Enrico Dandolo (r. 1192-1205), som anförde deras anfall, måste efter Marco Polo vara den mest märkliga personlighet som staden uppvisat, och de konstskatter och böcker som rövades till Venedig skapade ett kulturellt lyft där. (Det ska väl noteras att Venedigs bibliotek haft många andra tillfällen att skaffa sig böcker. Thomas Madden nämner särskilt en donation av metropolitanen av Nicea, kardinal Bessarion (1403-1472), som i sitt testamente lämnade över manuskript som blev grunden till biblioteket Marciana. Detta skedde då turkiska trupper under Mehmet II erövrat Konstantinopel 1453 och många greker fann för gott att fly till Venedig). Venedig blev efter 1204 ett imperium med Kreta som sin viktigaste utpost på andra sidan havet. För att se kartor över Venedigs besittningat, sök på "stato da mar". Palatsen längs Canal Grande byggdes. Det äldsta som finns kvar är Ca´ Farsetti. Och jag avslutar inlägget med att notera att Venedigs guldålder inleddes på 1200-talet. I en tid där tre extrema våldsapparater opererade - riddartidens korstågsfarare, de egyptiska mamlukerna och mongolerna - så blomstrar det framgångsrika Venedig genom handel över Medelhavet och Svarta havet. Först när sjövägarna runt Afrika och till Amerika upptäcktes bröts Venedigs roll som supermakt till havs.

Nästa inlägg ska handla om Bologna som är känt som platsen för västerlandets första universitet. Venedig tycks inte haft eget universitet men i närbelägna Padua (på italienska heter staden Padova) grundades ett universitet redan 1222. Notervärt är deras botaniska trädgård som fått status inom Unesco. Vid universitetet i Padova verkade bland andra Galileo Galilei (1564-1642) och här utbildades William Harvey (1578-1657) som var den förste som redogjorde för blodomloppet. Harvey drog slutsatsen att på något vis tar sig blodet från artärerna till venerna men kapillärerna upptäcktes för senare, år 1661, av Marcello Malpighi, men denne hör till inlägget om Bologna.

De goda institutionerna till frukost

Frukost-diskussion: I ett samhälle har människor olika föreställningar samt felaktiga idéer om andra människors föreställningar. Om man vill kan man att titta på relationer mellan människor för att skapa en mental bild som inte består av oberoende aktörer utan av ihopkopplade sociala aktörer. Exempel, en person X anklagar Y för att sprida falska rykten om X. Det är en relation man kan ha olika åsikter om och som får samhällelig betydelse eftersom en persons rykte inte är en rent privat sak. Samt man kan ha fel information om andra människor, ryktet kanske sprids av Z eller det kan var X själv som tjänade på att sprida ryktet. Eller annat exempel, ett valresultat presenteras där kandidat D sannolikt fått flest röster men av olika skäl anses kandidat R vunnit valet. Alltså, vi får en mängd konflikter där det är oerhört svårt att reda ut vad som egentligen är "rätt". Hur ska en institution byggas - inte primärt för att hitta rätt svar i den aktuella frågan även om det vore idealt - utan för att åtminstone hitta en rimlig mekanism för att undvika att konflikten eskalerar så att den blir destruktiv?
Det primära svaret att det vi söker är "det öppna samhällets institutioner", dvs rule of law, yttrandefrihet, organisationsrätt, fria och hemliga val, god utbildning, ärliga ämbetspersoner, rimligt rättvis fördelning av resurser, rimligt stark äganderätt, fria media, osv.  Men hur hantera att konflikten börjar ¨på denna meta-nivå? Det vill säga - i en rad relationer uppkommer konflikt om hur "det öppna samhällets institutioner" ska fungera. Och hur hantera att en rad aktörer har starka intressen att inte acceptera det öppna samhällets spelregler? Det kan vara stora spelare som makthavare i "slutna" samhällen, transnationella företag, populistiska politiker, korrupta byråkrater, brottssyndikat mm eller det kan vara mindre aktörer som av olika skäl inte vill eller förmår upprätthålla de föreställningar som det öppna samhället bygger på. Och på internationell nivå - mängder av relationer finns mellan de slutna samhällenas företrädare och de skapar konflikter sinsemellan som kommer att hanteras enligt andra konfliktlösningsinstitutioner än det öppna samhällets. Den "naturliga" lösningen är maktbalans, dvs den starke har rätt och de svaga måste bilda allians mot den starke. Maktbalans ska förstås i dubbel bemärkelse, främst som militär och ekonomisk makt, men även andra aspekter kan ha betydelse. För att visa makt krävs att man kan leverera mobilisering och med viss regelbundenhet visa makt genom att leverera och vinna konflikt. Den "ekonomiska" lösningen är att om alla tjänar ekonomiskt på att en konflikt inte eskalerar så kommer man att undvika destruktiva förlopp. Men vore det så skulle konflikt sällan uppkomma då konflikt ofta innebär att ekonomiska resurser förstörs. Många konflikter drivs av att den ena (eller ibland flera) av parterna får stora ekonomiska fördelar av konflikten. Den "informationsbaserade" lösningen är att hitta mekanismer för att signalera korrekt information men den har bara ett värde om orsaken till konflikt är missförstånd. I den mån information är uttryck för ideologi är det belagt att korrekt information inte påverkar avsändaren av felaktigheter så mycket. Vad jag förstått är det okänt hur övergången från slutna till öppna samhällen egentligen går till. Detta är alltså svårt. Diskussionen fortsätter. Till varje frukost levererar P1 nyheter. Öppna samhällen står under prövning, med t.ex. Trump i USA och Polens agerande inom EU. Exemplen från "slutna" samhällen är många, just denna frukost var Saudiarabiens konflikt med Qatar en nyhet. Filippinerna och Venezuela. Syrien. Och hemska nyheter om svältkatastroferna i de riktigt svaga staterna i Afrika och Jemen.

Songdynastin

Norra Songdynastin, 960-1127, Södra Songdynastin, 1127-1279. Min huvudreferens är Diether Kuhn som uppenbart är mycket imponerad av Songdynastin. Han inleder sammanfattningen i sin bok med att säga att Songdynastin för tusen år sedan"emerged as the most advanced civilization on earth" och han menar till och med att Songdynastin hade gemensamma drag med "enlightened modern capitalism".
Boken heter "The age of confucian rule, The Song transformation of China", Harvard UP, 2011.

Det är ett stort frågekomplex. Var Songdynastin på väg att hitta former för något som kunde ha blivit en industriell revolution? Och i så fall, vad var det som gjorde att den möjligheten inte fullföljdes? Samma fråga ställs av många historiker, till exempel av Clive Ponting i "World History" (Pimlico, 2001, sidan 378).

Joseph Needham ställde frågan i ett vetenskapshistoriskt perspektiv: “the essential problem is why modern science had not developed in Chinese civilization (or Indian) but only in Europe."? Nathan Sivin noterar att Needham även ställde en annan fråga “why, between the first century BC and the fifteenth century AD, Chinese civilization was much more efficient than occidental in applying human natural knowledge to practical human needs”. (Ref: Oxford)

Mitt inlägg den 1 mars om städernas utveckling illustrerar den dynamiska förändring i ekonomin i övergången från Tang till Song. Den japanska historikern Naito Torajiro (1866-1934) betonade att Tang-Song-övergången var en politisk förändring, från ett styre dominerat av flera mäktiga familjer, aristokrati, till ett mera tydligt envälde under kejsaren. Att lägga denna skillnad till grund för en historisk periodisering kallas för "Naito-hypotesen". Referens, J.A.G. Roberts, "A concise history of China", Harvard 1999. Dieter Kuhn nämner inte denna hypotes, han diskuterar inte periodisering på det viset.

I linje med tidigare funderingar byggda på Norths institutionella ekonomi (se t.ex. inlägg 12 juni 2011) så kan man fråga om övergången från Tang till Song ska ses som en övergång från en stabil naturlig stat till en mogen naturlig stat (via en konfliktfylld period). Något som skulle tala för det var att Song-enväldet ändå gav utrymme för visst oberoende. Diether Kuhn skriver att "Song China was netiher despotic nor totalitarian". Detta är ett tema att följa upp.

Men det finns många andra teman som är intressanta:
Demografi. Kina med ca 100 miljoner människor utgjorde mer än en tredjedel av jordens befolkning år 1100 och 1187. Men variationerna var kraftiga, krigs och nödåren runt 1127 förde ner befolkningstalen kraftigt och 1292 så var talen nere mot 70 miljoner.
En trend var en betydande omfördelning från norra Kina till södra. År 5 var det 10 procent och år 740 var det 40 procent som levde i söder. År 1100 levde 75 procent av Kinas 100 miljoner människor söder om floderna Huai och Han.
Migration. År 1127 då Jurchen erövrade norra territoriet flyttade miljoner människor söderut. Nomadernas förflyttningar resulterade alltså även i betydande migration av Hankineser.
Klimat. Snöstormar och översvämningar under början av 1100-talet. Den medeltida värmeperioden gynnade Tang, men även södra Song, över normalperioden nådde temperaturen åren 950-1000 och ca 1210-1250. Och om vädret som gynnade Djingis Khan kan man läsa här BBC om mongoliskt väder baserat på forskning på årsringar.
Översvämningar orsakades även medvetet av Song, när Gula floden leddes om som ett led i att skapa ett försvar mot Jurchen. Gula flodens nyckfullhet bidrog till att folk flyttade söderut.
Elit replacement, Jurchens övertagande av norra Kina. Jins befolkning år 1187 bestod av 40 miljoner Hankineser som lydde under 4 miljoner Jurchen. Och sedan mongolernas erövring av hela Kina.
Organisation för produktion. Läs om järnhantering i inlägg 18/8 2013 och transportsystem med kanaler i inlägg 1/3 2014. Men exemplen kan göras många, sidenproduktion, celadonkeramik, vapenteknologi mm
Kvinnans roll Seden att binda fötterna växte fram under Songdynastin. Även om kvinnlig äganderätt existerade så var konfucianismens krav på mannens överordnad något som begränsade kvinnorna jämfört med tidigare under Tang.  
Bibliotek och böcker. Boktryckarkonsten utvecklades, med upplagor på tiotusentals exemplar. På papper givetvis, vid detta laget en gammal kinesisk uppfinning. Papperstillverkning var utvecklat redan på 100-talet. Konfucianska och buddhistiska klassiker trycktes upp, men även olika uppslagsverk, poesi osv. Det kejserliga biblioteket var viktigast, men bibliotek fanns i de konfucianska templen, i buddhistiska kloster och många privata hem. Ett slags naturhistoriskt översiktsverk kombinerat med essä-samling var skriften "Meng xi bitan" av Shen Gua. Han skrev dessa "Samtal med penseln vid drömbäcken"  mellan 1086-1093. Diether Kuhn kallar den det viktigaste bidraget i en "Confucian based Song-Enlightment". Bland annat beskrivs där tryckning med lösa typer av lera satta i järnramar, utförd av Bi Sheng år 1040. Kompassen och den första kända beskrivningen av dess missvisning finns också med i Shen Guas bok.
Utbildningsväsendet. Karakteristiskt för Song var att examineringssystemet utvecklades, vilket syftade till att byråkratin skulle baseras på ett meriter, inte på släktband. Under reformatorn Wang Anshi (1021-1086) utvecklades en mer praktisk utbildningsplan som bidrog till det tekniska och ekonomiska lyftet.
Idéhistoria. Neo-konfucianismens portalfigur mästaren Xhu Xi levde 1130-1200. Hans "Kommentarer till de fyra böckerna" kom att utgöra grunden i utbildningsväsendet. Det var en logiskt ordnad version av den antika konfucianismen men som påverkats av buddhism och taoism och blivit mer anpassad till förhållandena under 1100-talet.  Han motarbetades under sin livstid men kejsaren Lizong, som regerade 1224-1264, lyfte upp hans verk genom officiella beslut. "Daouxe" blev lärdomens väg.

Året 1220 som jag haft som referenspunkt hade ingen särskild vikt för Songdynastin. Kejsaren Ningzong regerade 1195-1224 som den 13:de kejsaren av Huset Zhou. Efter det misslyckade anfallet mot Jin 1206 ökade kostnaderna dramatiskt för tributen till Jin. Södra Songs "guldålder" som det brukar kallas, inföll under kejsar Xiaozong (1163-1190). Under hans tid höll fredsavtalen med grannarna och en satsning på handel över havet gjordes. Norra Songs mest kända kejsare var grundarna av dynastin, bröderna Taizu (960-976) och Taizong (976-997), bägge militärer som konsoliderade ett splittrat Kina. Taizong var inte bara militär, han hade studerat enligt konfuciansk läroplan (och han var skicklig på kinesiskt schack). Flera andra kejsare hade långa och relativt fredliga styrelseperioder, till exempel kejsaren Renzong (1022-1063). Under hans regeringstid (och hans efterföljare Shenzong 1068-1085) uppmuntrades reformer och vetenskap, exemplifierat av namn som Wang Anshi, Shen Gua, filosofen och matematikern Shao Yong och astronomen Su Song.

Hade Songdynastin med 18 kejsare med sammanlagt 319 år vid makten lyckats ta sig ur Ibn Khalduns cykel av uppgång och fall på fem generationer? Det beror lite på hur man bedömer förlusten av norra Kina till Jurchen. Det är främst denna förlust och sedan den totala förlusten mot mongolerna, som fått Songdynastins annars så framgångsrika arv att beskrivas negativt av senare officiella kinesiska historiker. Enligt kinesisk dynastilära följs en dynastis uppgång i yin av dess nedgång i yang. Det kan ta två eller 20 generationer, det avgörs av himlens mandat. Det låg givetvis i den senare dynastins intresse att visa på varför himlens mandat gick förlorat, vilket återspeglas i de officiella historieskrivningarna.

Fotnot: Song stavas dynastin med pinyin-stavningsregler. Med Wade-Giles-metoden blir det Sung-dynastin.