den andra boken, om världen vi skapar

 Förra inlägget rörde R&Gs bok om jordens framtid. Nu tittar jag på en annan bok, "Världen vi skapar, från Gud till marknaden" av Tomas Björkman, Fri Tanke, 2017.

Denna boken är mycket svårare för mig att begripa, eftersom Björkmans stil är annorlunda och hans ambition mycket mera omfattande. Björkman vill visa vägen mot en ny samhällelig medvetandenivå och sådant är inte enkelt. Jag får dessutom erkänna att jag läst boken för slarvigt, den är på över 500 sidor och jag ville vet hur det går på slutet och hoppade över en del.

Tomas Björkman studerade fysik men blev sedan ekonom och företagsledare. Numera är han mera av organisationskonsult/entrepenör och verkar närmast vilja bli en grundare av någon slags moderna folkhögskolor. Han driver t.ex. Stiftelsen Ekskäret. Han har tidigare samarbetat med den danska filosofen Lene Rachel Andersen.

Den världshistoriska inledningen av boken börjar som en väldigt kort "Big history" med fokus på livets uppkomst, och sedan medvetandets och självmedvetandets uppkomst. Detta beskrivs i termer av komplexitetsnivåer och senare i boken skriver Björkman om självorganiserande system på ett vis som är pedagogiskt. Både Gregory och Nora Bateson är med i referenslistan. 

Sen följer en världshistoria där bland andra far & son McNeill och Karen Armstrong är viktiga källor. Marknaden och religionerna beskrivs utifrån begreppet symbolvärldar, som allteftersom ökar i komplexitet. Förenklat redovisar Björkman fyra grundläggande tankeperspektiv: det animistiska, det religiösa, det rationella och det postmoderna. 

Björkman använder begrepp som meta-narrativ och mem. Han kan t.ex. skriva om folkhemmet att "Demokrati- och konsumentsamhället visar sig vara en effektiv mem-kombination och skyndar på en fortsatt hastigare samhällsutveckling i en alltmer komplex verklighet." Jag är för dåligt påläst på postmodernism för att förstå. Lite vagt tänker jag att det jag kallar "infrakultur" kanske täcker in samma önskan att hitta ord för bakomliggande mönster för hur samhället fungerar.

I historiedelen av boken förstår man inte riktigt hur viktig den nordiska arbetarrörelsens framväxt är för Björkmans tänkande. Men i slutet på boken lyfts Hjalmar Branting och Ellen Key fram som  föregångare. Det är deras betydelse för det medvetandegörande projekt som folkbildningsrörelsen utgjorde som Björkman betonar. Vad jag förstår kommer detta tankegods fram i boken "The Nordic Secret" av Lene Rachel Andersen. (som Björkman bidrog till, se mer om deras konflikt nedan).

Del 2 i boken går igenom tankeperspektiven och del 3 förklarar komplexitetsteorin och medvetandeforskningen. Här är Robert Kegans teori om jag-utveckling viktig. Jag känner inte till något om detta men en huvudpoäng är att man kan fortsätta utvecklas som vuxen. I ett kapitel går Björkman igenom sin kritik av marknaden, som han framfört tidigare i en annan bok "The market myth"

Björkman expanderar detta till en teori om att samhället kan utvecklas till en högre medvetandenivå. I del 4 av boken vill han (nu förenklar jag mycket) göra en syntes av religion, rationalitet och postmodernism, och bidra till skapandet av ett nytt meta-narrativ. 

Referenser till Nietsche och post-humanism möjliggör obehagliga tolkningar av detta. Björkman avser en slags bredare vuxenutbildning. Mycket av det han presenterar som underlag för den utbildningen tycker jag är läsvärt. Om Brantings radikala perspektiv kommer fram i detta så kan det vara bra. Men Björkmans bok slutar i ett svårsmält besked om att när vi förstått alltihop kan vi "kasta bort våra individuella jag" och självmedvetandet "kommer att flyttas från dig själv till "hela mänskligheten".

Klart är att Tomas Björkmans tidigare samarbete med filosofen Lene Andersen brutits. Hon har skrivit ett statement riktat mot Björkmans användning av "inner development goals". Hon förklarar att denna användning av tankegodset är antingen nonsens eller en skadlig användning av utvecklingspsykologi. 

Björkman har svarat med ett statement han också. Jag har inte lyckats hitta någon neutral text som klarar ut vad detta handlar om. För mig bekräftar Lene Andersens kritik att Björkmans text drar mot en syn på individuell utveckling som lösning på problem som i sig är problematisk. Jag får lite samma känsla som inför idéer om "den socialistiska människan".

Men detta är svårt, klart är att en rad föreställningar måste förändras för att lösa världsproblemen. Hur en sådan mera genomtänkt samhällsyn ska få genomslag under rådande maktförhållanden i det moderna samhällets informationsflöde är mera oklart. Rockström och Geffner visar i sin bok vad som krävs, på ett övergripande plan, men inte hur det ska gå till. De diskuterar inte de mekanismer som styr beteenden och makt, mer än att de hoppas att konsumentmakt, rösträtt och nätverksinflytande ska bidra till en lösning.

Björkman försöker reda i de komplexa sambanden men tycks fastna i ett individpsykologiskt resonemang som jag (kanske felaktigt) uppfattar som en företagsledares "management"-tänkande fast berikat med en brett filosofiskt underlag.

Bägge böckerna visar hur man kan efterrationalisera fram en världshistoria för att passa de teser man sedan ska driva om framtiden. Eftersom författarna är öppna med att det är vad de gör så är det inget fel i det. Det är upp till läsaren att försöka se hur mycket den historiska beskrivningen får anpassa sig till den tes som ska stödjas. Mina egna resonemang kring "framtidsfällan" är exempel på det.

Gemensamt för dessa två böcker och många andra som skrivs är att man funderar på hur man ska beskriva att "Jorden" blivit en slags politisk medaktör. För en naturvetare kan det bli en ny geologisk period. För en ledarskaps- och personlighets-utvecklare blir det ett slags försök att integrera "Jorden" i medvetandet. Även klimatförnekare tvingas definiera sin politik utifrån detta, de kan inte negligera miljöproblemen utan måste aktivt förneka dem och sabotera forskningen och debatten kring dem. Men "Jorden" kommer att återkomma allt tätare med motargument.

Det vanligaste sättet att beskriva framtiden är att visa på olika lösningar. Färre framtidsanalyser ligger lite närmare vad som skulle vara försök att beskriva fortsättning på historien, och spekulera mera realistiskt om hur vi kommer att möta alla de ökade problem som orsakas av den nuvarande utvecklingen och försöka parera dem allteftersom. Ett inlägg i oktober handlade om det.

P.O. Enquist om hopp

"Hoppas man inte är man väl inte människa. Och någon slags människa är man väl ändå."

Citatet nämns i slutet av Lundströms bokradio i P1.  Marie Lundström, Marie Göransson och Olof Wretling har bokcirkel som är fantastiskt kul att lyssna till. De läser Kapten Nemos bibliotek.

Jag jämför med "Det finns inte någon anledning att hoppas. Så man får hoppas utan anledning". Jag har inte säker källa på det citatet.

Albert Camus skrev: "Den som förlorar hoppet om skeendet är feg, men den som hoppas på människan och hennes villkor är en dåre".

P.O. Enquist igen: "Mot bättre vetande är ett bra sätt att inte ge upp. Visste vi bättre gav vi upp."

Anm 2025-10-19: Stig Dagerman har en dagsvers med en lite annan tolkning: 

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/DagermanS/titlar/SamladeSkrifter9/sida/184/etext

Framtidsfällan förklarad

Förra året skrev jag flera inlägg om våldsfällan, tillväxtfällan och en okänd framtida fälla jag i brist på bättre insikt kallat framtidsfällan. Tyvärr har jag svårt att i ett vanligt samtal förklara vad jag menar. Hela idén är baserad på analogitänkande. Våldsfällan är ett etablerat begrepp som jag anser vara mycket relevant och då tänker jag mig att man kan prata om liknande fällor fast i andra samhällsordningar.

Först måste den jag pratar med acceptera tanken att historien inte är kontinuerlig utan att det finns olika perioder som har en i grunden olika typ av organisation. För mig är det en tacksam modell, jag tänker i termer av periodisering av historien. Men många tänker mera linjärt och då blir allt en kontinuerlig förändring. Demokratin i en linjär modell växer sakta fram, i en periodiserad tankevärld måste det till ett fundamentalt brott mot icke-demokratiska strukturer för att det ska ske. Givetvis tar allt tid, men periodiseringen avser att lyfta fram grundläggande ändringar av mönster.

Även om man accepterar periodisering så blir ordet "fälla" som begrepp för olika perioder svårt i ett vanligt samtal. Eftersom hela idén är att jag vill mynta ett begrepp analogt med "våldsfällan" så måste det heta fälla. Med "fälla" menar jag en suboptimal institutionell jämvikt. Det är alltså ett stabilt läge som kan förändras så att man hamnar i ett annat jämviktsläge. Min triviala mentala bild för detta är enkla energinivådiagram där olika tillstånd finns som kan uppnås via att man passerar övergångsfaser från ett jämviktsläge till ett annat. Det är en naturvetares bildspråk. Men för att beskriva historiska förlopp menar jag att man måste använda en spelteoretisk modell. I detta sammanhang är fällan Nash-jämvikter, som brukar illustreras i rut-diagram. I upprepade spel (jag återkommer till denna länk från 30 juli 2015, jag tycker jag fick till ett bra inlägg) kommer aktörer att välja en dominant strategi som krävs för att maximera deras intressen. Eller snarare, med många aktörer kommer de aktörer som håller sig till vissa dominanta strategier att vara de som överlever. Det är vad jag kallar anpassning. Det är denna nödvändighet att hålla sig till den lyckade strategin som blir en fälla. De segrande aktörerna kommer att beskriva detta på ett vis som passar dem, som inte nödvändigtvis är en korrekt bild av vad som skett, det är vad jag kallar efterrationalisering. Detta tankesätt är inte helt lätt att få fram i ett vanligt samtal.
OK, anta att den jag pratar med accepterar tanken på olika perioder i historien som kan karakteriseras som fällor. Vad ska då dessa fällor heta?


Våldsfällan är ett etablerat begrepp men ganska okänt. Douglass North, J.J. Wallis och B.R Weingast är ekonomer/ekonomhistoriker som i publikationer talat om ”the violence trap”. Jag tycker de på ett bra vis förklarar varför det är svårt att starta tillväxt i samhällen som är fattiga och organiserade med vad de kallar "limited access orders". På ett komplext vis har några samhällen tagit ett kliv ut ur våldsfällan. Denna nya jämvikt kallar de "open access orders". Men de kan inte fullständigt beskriva hur de gamla maktförhållandena kunde tillåta detta. Idag provas mängder av olika lösningar för samhällen som styrs av våldsfällans principer utan att det tycks ändra på de grundläggande villkoren. Det senaste exemplet är Afghanistan. Någonstans inser man att det går att pumpa in stora resurser i ett samhälle men om det organiseras enligt våldsfällans principer kommer resurserna inte att förändra förhållandena på ett linjärt vis.


Våldsfällan heter så för att det är våldet som regleras av fällan, det är kontroll av våldet som är den styrande principen och reglerar makt. Redan det är inte så lätt att förmedla i ett vanligt samtal eftersom det alltså betyder att våldfällan är en stabil jämvikt, som är bättre än kaos där alla slåss med alla och våldet är mera omfattande. Våldsfällan är i sina mera balanserade versioner en fungerande stat som minimerar våldsanvändning. Jämför maffiagrupperingar som delat upp områden mellan sig och kan undvika våldsamma uppgörelser under vissa perioder. Detta är ett statiskt samhälle, som förändras långsamt över tid då varje utveckling motverkas av att den hotar den rådande maktbalansen.


Nästa steg är att - analogt med våldsfällan - fråga sig i vilken fälla befinner sig de samhällen som kommit ur våldsfällan? Det är de moderna samhällena, sådana som vi lever i här i Västeuropa, och som förändras i hög fart. Jag har kallat dessa samhällens fälla för tillväxtfällan, ett ord som redan finns med andra betydelser men som jag tycker blir rätt i detta sammanhang.


I tillväxtfällan regleras våldet av ett våldsmonopol enligt "rule of law" som gäller lika för alla. Istället är det tillväxten som är den styrande principen, det är kontroll av tillväxt som reglerar makt. Tillväxtfällans samhälle uppkom genom att det etablerades en open access order, dvs allas lika möjlighet att organisera sig inom lagens regler och utveckla sina intressen på bästa vis i konkurrens med andra. Den som inte lyckas slås ut. Fortsatt tillväxt är ett överlevnadskrav. Detta är inte ett statiskt samhälle, utan jämvikten är dynamisk, i ständig förändring. Jag har inga referenser på denna användning av ordet tillväxtfälla.


Det går kanske att visa att ett samhälle som befinner sig i tillväxtfällan är stabilt över över tid. Nationalekonomer tror det. Även de som erkänner att ständigt ökat uttag av naturresurser orsakar problem menar att med rätt prissättning kan dessa lösas. Till exempel argumenterar John Hassler i DN för att internationell beskattning och utsläppshandel rätt utformad kan begränsa koldioxidutsläppen till en hållbar nivå. I en vetenskaplig artikel visar han med medförfattare att även med stigande energipriser är långsiktig tillväxt möjlig.

Jag menar att skulle man införa ett regelverk som verkligen satte rätt pris på naturresurser skulle det leda till en ny typ av samhällsorganisation, där tillväxtfällan ersatts av en ny fälla. Jag menar också att det är det bästa möjliga framtidsscenariot. Det är mycket troligare att samhällen utsatta för omfattande miljökatastrofer och svårkontrollerade sjukdomar faller tillbaka i våldsfällan. Men jag vill alltså fortsätta med mitt analogitänkande och mena att det kan uppkomma en situation där tillräckligt många mäktiga koalitioner befinner sig ett läge där deras dominanta strategi blir att reglera uttaget av naturresurser med kraftfulla medel som på något vis är integrerade i beslutsfattandet och globalt omfattande. Jag vet inte hur detta ska ske och har därför bara kallat detta "framtidens fälla". Jag tänker mig att det kommer att gå att skapa ett analogt begrepp för den fällan när den uppkommit. De analoga begreppet blir då möjligen att "open access" ersätts av någon form av "equal but regulated access". Lagstiftningen baseras på rule of law som integrerats med någon form av försäkring mot överutnyttjande av naturresurser och respekt för livsuppehållande system.

Den spelteoretiska tankegången ovan syftar till att visa att det inte går att politiskt reglera fram en sådan förändring på något enkelt vis. Istället handlar det om att en situation uppkommer där "spelet" medger en sådan övergång. De dominanta strategierna kommer då inte att vara maximera tillväxt utan att ha reglerad tillväxt inom planetära gränsvärden och andra gränsvärden som kan behövas.

Stämmer John Hasslers analys så kan man ha en omfattande reglering av resursutvinnande och ändå ha ekonomisk tillväxt. Om jag förstår honom rätt är hans position en variant av teknikoptimism som menar att rejäla styrmedel kompenseras av att ny teknik tas fram. Han ser vad jag förstår inte detta som en ny organisering som skulle motivera att man anser det vara en ny period och det är väl den normala nationalekonomiska positionen. Det är frågan om skillnad mellan att tro att det räcker med kvantitativa förändringar, eller som jag tror, att ska det vara tillräckligt långtgående för att lösa miljöproblemen leder det till en kvalitativ förändring.

Vid det här skedet i resonemanget är inte bara den jag pratar med förvirrad utan jag har självt svårt att följa analogitänket om en framtida fälla till en begriplig slutsats. Jag kan ju inte säga vad som skulle utgöra maktbasen för den framtida fällan. Jag kan räkna upp ett antal aktörer och försöka gissa vilket spel som skulle uppkomma i ett skede av alltmer akut miljöförstöring. Men om forskning inte kan beskriva övergången från våldsfällan till det jag kallar tillväxtfällan på ett fullständigt vis så är det än mindre möjligt att redogöra för den framtida fällan med det vi vet idag.

Poängerna med detta synsätt är ändå några stycken:

Kritiker av tillväxtfällan riskerar att förespråka lösning som leder tillbaka till våldsfällan. Det är en återvändsgränd, som leder till dubbelt elände.

Försvarare av open acccess orders har fullt jobb med det och litet intresse av att leta bristerna i det moderna samhällets fälla. Faran är att försvaret av upplysningens vinningar slår över i allsköns försvar av moderna övergrepp och överutnyttjanden. Synsättet klargör också att välmenande policydokument blir rätt meningslösa om de inte tar hänsyn till våldsfällans mekanismer.

En begränsning med synsättet är att det betonar de mäktiga koalitionernas betydelse för förändring. Folkligt engagemang påverkar, och folklig mobilisering kan skapa en part som är en mäktig koalition. Att tala om en oklart definierad framtida fälla är dock inte något som mobiliserar engagemang eller politiskt intresse. Men är detta en bild av möjliga mekanismer för hur framtiden kan komma att gestaltas är det ändå värt att fundera vidare på.

Mandelblom och andra smarta växter

Såg mandelblom på senaste hundpromenaden vid gula stigen i Valsätra. Våren kantas av blommor. Första tussilagon 14 mars (men fann en tussilago blommande även 1 maj), blåsippa 1 april, gullviva 25 april, och i mängder kring 20 maj. Kungsängsblomma. Och nu mandelblom och midsommarblomster. Häggen har blommat ut men syrenerna blommar som bäst.

Stefano Mancuso är professor i växternas neurologi vid universitetet i Florens. Jag läser med glädje hans bok "Växtrevolutionen", utgiven på svenska av Bazar förlag 2019, i ett fint utförande. Originalet är från 2017, med undertiteln "Le piante hanno già inventato il nostro futuro".

Det roligaste med boken är de fina porträtten av de märkliga aktörerna. Det är Mimosa pudica som lär sig att spara på krafterna och inte slå ihop sina blad i onödan när upprepade störningar visar sig vara ofarliga. Chimären Florens-Bizzarria som är en genetisk kombination av suckatcitron och pomerans, och på samma planta kan få tre olika frukter, beskriven redan 1674 och sedan försvunnen. Men återupptäckt i Toscana och kan idag beskådas i de historiska trädgårdarna i Florens. I själva verket är alla knoppar hos växter genetiska kombinationer även om de inte skiljer sig åt så tydligt. Ett träd är en koloni av upprepade likartade byggstenar och inte en individ på det vis som ett djur är.

Ännu roligare är lianen Boquila trifoliata, som härmar bladen på den växt den klättrar på. Samma växt kan till och med ha olika form på bladen om den klänger omkring på flera olika växter. Fenomenet är ett exempel på mimikry, att härmas som en kameleont. Många växter gör det, som vitplister som liknar brännässla (Bates mimikry) men få växter kan anpassa sina blad medan de växer. Mancuso spekulerar i att boquilan har ett slag synsinne, och kan använda det för att synas så lite som möjligt och rent statistiskt kommer då en växtätare att välja värdväxtens blad och inte kunna specialisera sig på ett äta boquila.

En annan form av mimikry är Vavilos mimikry. Vavilov var en framstående rysk botaniker (1887-1943) som beskrev hur växter som förekommer bland kulturväxter kan selekteras att likna dem för att bli odlade. Råg var tydligen ett ogräs från början, vars frön hamnade bland vete och korn och då sorterades bort. Bara de rågfrön som liknade vetekorn blev kvar. Först när bönderna flyttade norrut kom den härdigare rågen att ses som ett sädesslag i egen rätt. 

Huvudpunkterna i boken är två. Den ena är lite batesonsk. Mancuso menar att det går att beskriva växters beteenden med begrepp som tydliggör hur deras typ av intelligens leder till anpassning, fast på ett decentraliserat vis utan en centralt placerad hjärna som styr. Han skriver t.ex. om växters minne. Jag tycker att han lyfter fram att alla självorganiserande system kan beskrivas som ett "mind" på det vis som Gregory Bateson gjorde.

Den andra punkten är att växter kan bidra med olika typer av lösningar på problem. Dels visar han hur man kan härma växters lösningar inom t.ex. robot-teknik, arkitektur och decentraliserat beslutsfattande. Han avslutar med att diskutera att salttåliga växter kan bidra med lösningar kring hur saltvatten kan användas, och så propagerar han för odling på havet i anläggningar som avsaltar vatten av sig själva. Mancuso är teknikoptimist men på ett väldigt trevligt vis.

Anmärkning 2021-08-13. Det finns en tidigare bok av Stefano Mancuso som är översatt till svenska, från en italiensk utgåva 2013: "Verde brilliante". Det är rätt mycket samma tankegods som boken ovan. Det som jag minns bäst av denna boken är beskrivningen av ett rotsystems förmåga att sprida ut sig som en svärmintelligens i stil med hur en stor flock starar kan styras av att varje individ följer några enkla instruktioner. I roten är det rotspetsarna som fungerar som fristående styrpunkter. Mancuso och medförfattaren Alessandra Viola gör även historiska utblickar där Darwin är föregångare. Charles Darwin var först med att beskriva rotspetsarnas sinnesorgan och formulerade det som nu kallas "the root-brain hypothesis", tillsammans med sin son botanikern Francis Darwin, i boken "The power of movements in plants" från 1880. Redan Linné skrev en liten avhandling 1755 om växternas sömn men var då för tidigt ute för att få gehör för tankar om växters beteende.

Mandelblomman (Saxifraga granulata L.) är väl inte smartare än någon annan växt. Jag förstår att Mancuso valt begreppet "växters intelligens" för det som är exempel på vad komplexa adaptiva system kan åstadkomma, det som Gregory Bateson kallar för "mind". Det blir mer säljande att tala om intelligens och särskilt intressant blir det när det rör sig om modulära interaktioner, likt det som sociala bin och myror har. För mig är "intelligens" ett kulturellt begrepp, kopplat till olika typer av mätningar som inte alls är relevanta för växter.

Just mandelblommans kulturella styrka ligger nog i dess poetiska namn. Men jag gillar blommor i släktet Saxifraga, det är vackra växter. Saxifraga betyder stenkrossare och kommer av att man ansåg att extrakt av dessa växter kunde bota njursten. Det var mest gammalt dåligt analogitänkande - den så kallade signaturläran - man tyckte bladen såg njurformade ut och att det skulle vara ett budskap om läkekraft. Stenbräcka för släktet och mer specifikt knölbräcka är dock kraftfulla namn för mandelblomman, som gärna växer så till att man tror den spräckt en berghäll.

Anm 2022-07-23: Radioprogrammet Besserwisser i P1 hade ett program 2022-07-14 om växternas sinnen. Det är väldigt populärt populärvetenskapligt men bra lyssning. Och på P1s sida finns flera länkar till referenser.

Anm 2025-01-13: SVTs vetenskapens värld sänder nu två program om smarta växter.

Del fyra om fällor, sammanfattning

Nu återstår punkterna 3 och 4 i min genomgång som startade med inläggen 13 september och 20 september. Jag försöker jämföra begreppet våldsfällan med tillväxtfällan och "teknikfällan".

Invändningar som jag skulle titta på var:

1) Våld är dåligt men tillväxt och teknik är bra, varför skulle tillväxt och teknik kopplas till fällor? Se inlägget del 1, 26 september. 

2) Fällorna är av olika logisk typ, det är som att jämföra äpplen och päron.

Det blev två inlägg: del 2 om att tillväxtfällan är logiskt en fälla i samma kategori som våldsfällan, även om den ena är en negativ feedback och den andra en positiv feedback som möter restriktioner, och del 3 om att "teknikfällan" är ett mer mångtydigt begrepp.

I detta inlägg om dessa två punkter:

3) Tillväxtfällan (growth trap) har redan en annan betydelse.

4) Teknikfällan (technology trap) är egentligen fler olika fällor.

Begreppet growth trap används redan i olika sammanhang. Jeremy Siegel (en professor i ekonomi i Philadelphia, född 1945) använder growth trap för att förklara att tillväxt hos ett företag kan lura en investerare att tro att det är lönsamt att investera i företaget. Fällan ligger i att man inte förstått att tillväxten redan är inräknad i priset. Omvänt kan alltså ett företag med minskande tillväxt vara en god investering om priset hunnit hamna för lågt. Finns även andra användningar av begreppet inom företagsekonomi som ligger långt från det som jag avser. På mer samhällsnivå talar vissa om en tillväxtfälla när man prioriterar tillväxt framför rättvis omfördelning av resurser.

En bloggare som heter Charles St. Pierre med bloggen "Another Amateur Economist" skrev augusti 2016 ett blogginlägg kallat "The growth trap", som sedan publicerats på hemsidan Resiliance, en sida skapad av Post Carbon Institute (jag vet inget mer än så om dem). Han använder begreppet på ett liknande vis som jag, men utan att referera till våldsfällan. Dvs han betonar problemet med att tillväxtekonomin inte är cirkulär eller "self-limiting", och fällan blir då att tillväxten till slut inte kan underhållas. Han för ett resonemang om relationen mellan den reella ekonomin och finansmarknaden som jag inte kan bedöma, jag kan för lite ekonomi.  Men jag förstår skillnaden gentemot min beskrivning av tillväxtfällan som att jag mer betonar att fällan i tillväxtfällan är att tillväxten är en nödvändig del av den sociala konstruktionen. Det vill säga att när han skriver på slutet att det finns ett val för politikerna så menar jag snarare att politiker kan bidra till kloka regleringar och förespråka goda värderingar men för att komma ur fällan krävs en förändring i själva det sociala-ekonomiska spelets regler som de som befinner sig i fällan inte kan åstadkomma på något enkelt vis.

Bägge dessa tankegångar finns säkert beskrivna tidigare många gånger men tydligen inte kopplat till begreppet "growth trap" att döma av få träffar vid sökning. Jag tycker sammanfattningsvis att min användning av "tillväxtfällan" fungerar. Jag kan inte heller  komma på något annat ord som passar bättre för det jag menar.

Däremot gav begreppet "teknikfällan" alldeles för många olika associationer. Jag hamnade i tankar om spårbundenhet, teknikoptimism, reglering av teknikanvändning osv som alla är relevanta men inte var det som mitt första schema i inlägget 20 september avsåg. Varje förutsägelse om framtida sociala fällor som ännu inte uppstått riskerar att bli fel, kanske bäst att bara beteckna det som en "framtida fälla". Varje framtida fälla lär skapa sin egen ideologiska motivering. Jag misstänker att en framtida politisk-ekonomisk organisation som klarar att reglera tillväxt utan att samhället ramlar tillbaka i våldsfällan måste involvera någon form av informationstekniskt baserad reglermekanism. Vilka maktförhållanden som kan låta en sådan situation uppkomma är oklart. Ett exempel på framtida utopi som är kopplat till detta kan vara det som Yuval Harari kallar dataism, men det kan också uppkomma någon annan framtida utopi.

Fälla                       Exempel på propagandabilder

Våldsfällan              Circle of Justice, "den goda fursten"

Tillväxtfällan            Olika liberala globaliseringsutopier, (ex: "slutet på historien") eller                                   välfärdssamhället

Framtida fälla          Dataism, eller annan framtida utopi

Teknikfällan, del 3 om fällor

Jag började i tidigare inlägg att gå igenom invändningar mot begreppen tillväxtfälla och teknikfälla när de ställs i relation till våldsfällan.

Invändningar som jag skulle titta på var:

1) Våld är dåligt men tillväxt och teknik är bra, varför skulle tillväxt och teknik kopplas till fällor? 

2) Fällorna är av olika logisk typ, det är som att jämföra äpplen och päron.

3) Tillväxtfällan (growth trap) har redan en annan betydelse.

4) Teknikfällan (technology trap) är egentligen flera olika fällor.

I förra inlägget diskuterade jag tillväxtfällans logik, i detta tar jag upp teknikfällan.

Jag har nu insett att teknikfällan som jag beskrev den i inlägg 20 september inte är en fälla i den del som handlar om spårbundenhet. En fälla ska i detta sammanhang vara en suboptimal institutionell jämvikt, man kan tala om en "social fälla". Spårbundenhet är en egenskap hos institutioner, varje teknik, norm eller regel, som ett samhälle etablerar, är en slags vana som skapar en spårbundenhet. Det kan i sig inte betraktas som en fälla. 

Den teknik som gör att vi är på väg mot kraftiga klimatförändringar och massutrotande av arter är vi inte tvungna att använda. Rent tekniskt är lösningen på klimatkrisen att vi slutar släppa ut koldioxid och satsar på trädplantering och ett jordbruk som binder koldioxid i jorden. 

Massutrotning kräver en rad anpassningar men rent tekniskt är det enbart en fråga om att sluta använda teknik som som överutnyttjar mark och hav.

Överanvändning av antibiotika riskerar att förstöra ett av de främsta vetenskapliga framstegen någonsin genom att vi skapar multi-resistenta bakterier. Men det är inte en teknikfälla, det är bara att styra användningen av antibiotika. 

I den mån vi inte slutar använda teknik på ett skadligt vis så är det för att vi befinner oss i tillväxtfällan eller i våldsfällan. Det är inte tekniken i sig som är fällan, det är den sociala konstruktionen som gör att vi fortsätter använda tekniken på fel sätt. Vad tekniken gör är att den förstärker de befintliga sociala fällorna. Kraftfull teknik ger större möjligheter till stora misstag. Ju kraftfullare teknik, desto viktigare med korrekt riskbedömning och riskreglering innan den används. 

Här finns ett juridiskt problem, som kan orsaka suboptimala lösningar. Problemet är att tekniken kommer först och reglerna för dess användning kommer senare och reglerna blir beroende av den spårbundenhet som tekniken redan hunnit skapa. 

Men när jag skrev "teknikfällan" tänkte jag nog främst på det faktum att så många som inte ser tillväxtfällan som ett problem har som lösning att det alltid finns en ny teknik som löser varje restriktion som tillväxten möter. Det är inte heller en teknikfälla, det är ett tankefel, eller en myt. Myten om det tekniska framsteget. Det viktiga är att förstå att vetenskaplig metod och praktiskt kunnande är bra men att det inte finns något inbyggt löfte om att allt kan lösas. Den tekniska utmaningen i ett tillväxtsamhälle som närmar sig de planetära gränsvärdena är att varje teknisk lösning på ett problem kan behöva skalas upp till en skala som skapar andra problem. Exempelvis, när vi ska bygga vallar för att skydda oss mot översvämningar kommer vi att använda ännu mer cement som orsakar mer klimatutsläpp. Elbilar kan minska användningen av fossila bränslen men kräver mängder med råvaror till batterier, något som kräver omstridd gruvbrytning och leder till spridning av ytterligare ämnen i ekosystemen, om vi inte lyckas skapa en effektiv batteriåtervinning. Ett annat exempel är att biogeokemiska flöden ändrats i stor skala för flera ämnen, främst för kväve och fosfor, på ett vis som inte kan hanteras. De gröna näringarna ska leverera mängder med nyttigheter men det griper ofta in i ekosystemens funktion. Främst är det risken för syrebrist i haven (anoxi) som förts fram. Men regionalt innebär även övergödning av sötvatten stora risker. 

Sammantaget krävs sociala styrmekanismer som förebygger eller tar oss ur dåliga tekniklösningar. Tillväxtsamhällets "open access" behöver justeras till någon smartare och mer anpassad form av "access". Men som man lär sig av beskrivningen av våldsfällan, det finns ingen enkel väg att justera en social fälla.

Det som kommer att hända är en rad anpassningar när tillväxtsamhället närmar sig olika omvärldsrestriktioner. Vad som då sker blir ett utfall som är svårt att förutse. Vissa samhällen som haft open access kommer att återgå till våldsfällan, de starkaste koalitionerna av mäktiga kommer att ta kontroll över de begränsade resurserna. Vissa samhällen kan hamna i kaos och flykt. Men det går inte att utesluta att det finns andra utfall. 

En tanke är att det är det som är den framtida verkliga teknikfällan. Om AI och andra nya tekniker baserade på informationsbehandling kan ta fram lösningar som gör att vi kan fortsätta med open acccess kommer vi kanske att hamna i sådana lösningar oavsett vilka andra följder som det för med sig. Det är den fällan som diskuteras av Yuval Noah Harari kopplat till dataismen. Det skulle vara en slags informationsteknisk tillväxtfälla som optimerar användning av natur-resurser, inklusive människor, för fortsatt överlevnad men till priset av att algoritmer tar över beslutfattande.

Våldsfällan

Alla de samhällen jag skrivit om från bronsåldern fram till 1200-talet har befunnit sig i våldsfällan. Ännu fram till idag befinner sig de flesta länder i denna fälla, några få har nått en annan lösning på våldsproblemet.  Tyvärr är begreppet våldsfällan (the violence trap) inte lätt att sammanfatta utan kräver en något längre utläggning som jag inte klarar av att göra, detta får bli några randanmärkningar bara och med reservation för att jag inte läst och förstått tillräckligt mycket. Referenserna är främst Douglass North, J. J. Wallis, Barry Weingast och i denna artikel från 2013 medverkade Gary W. Cox. Barry Weingast var i Sverige 2017 och då nämndes "våldsfällan" i några artiklar men det verkar inte blivit ett ofta refererat begrepp på svenska att döma av få sökträffar.

Själva grundpremissen är att alla samhällen måste hantera riskerna med våld. Begreppet våldsfällan ingår i en ekonomisk-politisk teoribildning. En fråga är varför aktörer tillgriper våld fast de ekonomiskt skulle tjäna på att samarbeta, och en annan är den omvända, vad får aktörer som baserar sin makt på våld att ändå samarbete? Se fotnot nedan för exempel på resonemang.

Så snart ett ekonomiskt överskott av någon betydelse skapas så kommer de aktörer som har möjlighet att vilja ta kontroll över detta. I äldre samhällen är aktören oftast någon typ av släktskapsbaserad organisation, men varje grupp som kan mobilisera våld är en potentiell aktör i detta resonemang. (Jämför förra inlägget där jag brottas med ordet "aktör"). Tillgången till resursen begränsas av detta. Det är inte de bästa lantbrukarna som brukar marken utan det är de aktörer som lyckats få tillgång till mark, antingen genom egen våldsmakt eller genom att ha fått privilegiet att bruka mark av en mäktigare aktör. T.ex. ett munkväsende framstår som en fredlig organisation men kan enbart existera baserat på erhållna privilegier. Religionens förmåga att mobilisera våldsmakt i sina syften följer av att de mäktiga aktörerna tjänar på att få legitimitet för sin verksamhet, och i praktiken är de oftast sammantvinnade genom släktskapsband.

Det erhållna privilegiet är begränsat, den mäktigare aktören kan inte låta de underordnade aktörerna bli för framgångsrika för då blir de ett hot. Inget våldsmonopol existerar som följer tydliga regler på ett opersonligt vis utan alla aktörer agerar utifrån personligt givna privilegier. Begreppet "personligt" är svårt, eftersom här avses relationer mellan koalitioner av aktörer, men det kan förstås som en allmän motsats till den typ av opersonliga relationer som finns i moderna samhällen som jag diskuterar i inlägget 16 juli 2020.

Hela detta privilegiemaskineri minskar våldsanvändningen till priset av att den ekonomiska utvecklingen begränsas. Aktörerna har ungefär de privilegier som motsvaras av deras våldsförmåga. Så länge situationen är statisk så behöver inte våldet synas. Olika förändringar sker dock hela tiden som förändrar läget vilket ändå leder till våld, och den ekonomiska kostnaden är relativt liten för att en aktör ska pröva sina chanser att vinna en strid. De flesta aktörer måste dessutom upprätthålla sin våldskapacitet, vilket i sig kan göras genom olika erövringsprojekt. Våldsfällan håller samhället i sitt grepp.

Detta kallar författarna åtminstone i vissa publikationer för "den naturliga staten" eller "limit access orders". Jag har svårt för begreppet "naturlig stat" men också svårt att översätta "limit access". Från andra teorier har jag använt orden "samhällen med sociocentriska relationer" vilket betonar det personliga i relationerna, men hur osmidigt är inte det. Jag har inte heller hittat bekväma begrepp för de "moderna samhällen" som har "open access order". Man kan tala om "moderna" eller "öppna" samhällen men det för med sig en mängd andra associationer som inte alla hör hemma i den här tankegången. När jag skrev för länge sedan om detta så valde jag att numrera upp olika begrepp men det var inte heller begripligt.

Klart är att det inte är lätt att komma ur våldsfällan. Vi ser upprepat hur även länder med en mer komplex ekonomi, där våldet orsakar betydande förluster och många aktörer i princip känner till hur en modern fungerande rättsstat fungerar, ändå inte kan genomföra en övergång som nästan alla ekonomiskt skulle tjäna på. Detta är i sig viktigt att förstå, att det är en fälla. Det är som ett spel där alla spelare plötsligt gemensamt ska tjäna på att ändra spelreglerna på ett koordinerat vis, och lita på att de inte förlorar spelet. Och det är ett spel där man bokstavligen spelar med livet som insats.

En poäng med denna teori om våldsfällan är att den tydliggör att begrepp som används för samhällen med open access inte direkt går att tillämpa med samma betydelse i naturliga stater. Det vi kallar för korruption och nepotism är delar av själva samhällsordningen, utan privilegier och släktskapsbaserade relationer fungerar inte samhället. Det hindrar inte att man kan påpeka det olämpliga i dessa företeelser men man ska inte tro att de enkelt kan reformeras bort. Det är också därför så kallade "demokratiska val" i många länder framstår som märkliga. Eftersom vi inte vet hur övergången går till mellan dessa samhällsordningar så kan vi inte säga att den ena eller andra åtgärden är rätt eller fel men vi bör i alla fall inte lättvindigt avfärda svårigheterna med alltför enkla och generaliserande förklaringsmodeller.

Fotnot:

Fundera på detta citat ur artikeln:

"Thus, complex specialized economies capable of providing sustained growth cannot be established without reformed states and reformed states cannot be created without complex specialized economies."

Referensen är alltså: "The Violence Trap:  A Political-Economic Approach  To the Problems of Development", 2013,  Gary W. Cox, Stanford University, Douglass C. North, Washington University, Barry R. Weingast Stanford University.

EU som en bra aktör

Jag tycker att EUs ministerråd fattade ett bra beslut om långtidsbudget med extra coronastöd. Det är en kompromiss som innehåller några bra inriktningar, och många oklarheter. Jag gillar att det finns skrivningar om rättstaten och om klimat, med mera i en grön giv (t.ex. biologisk mångfald), även om det är otydligt vad det blir av det i praktiken. Det är också givetvis bra att den akuta pandemin med sammankopplad ekonomisk kris hanteras. Resultatet av de åtgärderna lär inte kunna tydligt utvärderas, inte nu och knappast efteråt heller, men med tanke på pandemins härjningar var det nödvändigt att EU visade på en gemensam ambition att lindra krisen. Jag är på inget vis insatt i detaljer utan min åsikt bygger bara på vad som stått i några dagstidningar. Min grundläggande inställning är att EU behövs och är en viktig aktör för att lösa svåra problem. Men jag vill inte att EU blir alltför mäktigt, bristerna i enskilda lösningar får vara priset för att EU fortsatt ska vara en så svag aktör att EU inte kan agera som en hotfull centralstyrd makt. Det påstås att det faktum att EU nu tar upp gemensamma lån är ett stort steg mot att EU blir mer likt en federal stat men jag har svårt att tro det. Så länge några länder inte är med i Euron finns det en balanserande kraft som jag tror är bra.

Det viktiga är att på ett globalt plan och gentemot transnationella företag kan EU agera oerhört mera kraftfullt än de enskilda länderna.

Jag tar ett exempel från Kommissionens meddelande om EUs gröna giv från december 2019.
Det rör möjligheten till klimattullar som också nyligen debatterats i DN. I meddelandet står:

"Om skillnader i ambitionsnivå i världen kvarstår, samtidigt som EU ökar sina klimatambitioner, tänker kommissionen föreslå en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen i vissa sektorer för att minska risken för koldioxidläckage. Detta skulle säkerställa att importpriserna bättre återspeglar produkternas koldioxidinnehåll. Denna åtgärd är tänkt att utformas så att den överensstämmer med Världshandelsorganisationens regler och EU:s övriga internationella åtaganden."

Detta framstår för mig som EU när det kan göra som mest nytta. Långtidsbudgeten med coronastöd är en mindre del, det är själva de juridiska och ekonomiska spelreglerna som måste sättas. Jag läste Sverker Sörlins inlägg i DN 22 juli 2020 där han menar att avtalet är en ny fas i moderniseringens historia. Sverker Sörlin letar tecken på att politiska ledare nu tagit ett steg mot en ny infrapolitik i den nya tidsåldern antropocen för att tydliggöra hur mycket människan nu påverkar livsbetingelserna på jorden. Han skriver att "antropocen politik är en historiskt ny politik för vårt nya århundrade".

Får kommissionen igenom ett beslut om fungerande klimattullar som verkligen styr mot målet att 2050 finns inga nettoutsläpp av växthusgaser då är jag beredd att hålla med Sverker Sörlin, då har vi fått en början till ny infrapolitik. Men det har inte skett ännu.

Men jag vill använda detta inlägg till att fundera över aktörsbegreppet. När jag skriver att EU är en bra aktör, så har jag definierat EU som ett subjekt i en mening. Subjekt kan vara sammansatta av många delar, EU är ett gott exempel på det.

Det beslutande minister-rådet är sammansatt av medlemsländernas regeringar. Dess ordförande delar sitt ledarskap i en trio, den nuvarande trion består av Tyskland, Portugal och Slovenien. Medlemsländerna är i sin tur sammansatta aktörer, och dessutom väldigt olika sinsemellan. Till detta kommer EU-kommissionen som är förslagsläggande och EU-parlamentet som är medbeslutande. Inom EU pågår ständigt anpassningar och efterrationaliseringar. Allt detta sker inom former som regleras i fördrag och överprövning kan ske i EU-domstolen. EU ska när det fungerar vara en aktör som kan upprätthålla opersonliga relationer. Huruvida EU sedan blir en aktör som gör bra insatser när det gäller miljö och rättvisa avgörs av vilka intressen som de olika medlemsländerna, och därmed den myriad av aktörer som verkar genom dem, trumfar igenom på EU-nivå.

"Europa" eller "västvärlden" är inte aktörer i den formella meningen ovan, inga subjekt som kan ställas till ansvar för något. Dessa begrepp är kulturgeografiska beteckningar som för med sig en mängd associationer. Vissa använder dock begrepp som "västvärlden" som om det var en aktör. Skillnaden är ungefär den som finns mellan ett företags juridiska AB och företagets varumärke. Varumärket är företagets försök att bygga "personliga" relationer till sina kunder. Subjektet "EU" bär med sig en sådan mer informell betydelse också, utöver sitt mer formella aktörskap. Många ord blir dubbeltydiga på det viset, vad avses när man t.ex. skriver "Sverige"? I bästa fall klargörs det av sammanhanget.

Sverker Sörlin (i DN-artikeln nämnd ovan) skriver om ett Europa som framträdde som en politisk idé på 1600-talet. Inom detta Europa "fördes en diskussion om var ansvaret skulle ligga, hos nationalstaten - furstarna, parlamenten - eller på en gemensam nivå." Jag läser det som att diskussionen rörde vilka aktörer som skulle etableras. Eller kamp om man så vill, det var inte så fredliga diskussioner, varken inom de blivande nationalstaterna eller mellan dem. Där är EUs fredskapande roll ett mått på hur bra aktör EU är. Detta ska inte idealiseras för mycket, det pågår fortfarande konflikter i världen där EU eller EUs medlemsländer inte agerar särskilt fredsskapande. Men i någon mån sammanfaller bilden av det fredsskapande EU med aktören EUs roll.

Sverker Sörlin skriver också att "Vi deltar alla i omgestaltningen av jorden och alla dess livsuppehållande system. Jorden själv har därmed blivit en del av oss, en politisk aktör, omöjlig att tänka bort".

Här vidgar han alltså begreppet aktör till att kunna omfatta "vi alla och jordens alla livsuppehållande system". Han tänker sig vad jag förstår att begreppet "Jorden" ska kunna gå från att ha en kulturgeografisk betydelse till att bli någon form av aktör i den snävare betydelsen. Som jag uppfattar det så skulle det likna övergången från Europa till EU, men även på något vis inkludera de livsuppehållande systemen. Vill man förstå vad detta betyder får man sätta sig in i de idéer som utvecklas rörande "global environmental governance".

Det går att kritisera detta sätt att låta komplicerade processer få namn som om det var konkreta föremål man talar om. Språket bjuder in till det, en mening behöver ett subjekt.

Ibland är otydligheten avsedd men metaforen tydlig. När Sverker Sörlin skriver att Sverige agerade på ett visst vis i förhandlingarna vill han lyfta  sig från dagspolitiken. Han skriver inte om den formella aktören, dvs den svenska regeringen. Eller personerna som symboliserar regeringen, aktörer som Stefan Löfven och Isabella Lövin. Istället skriver han att "Sveriges idéer ledde en gång utvecklingen" och nu gör man inte längre det utan han tycker att "Stockholm" ska lyssna på "Bryssel". Här är de geografiska begreppen kanske enbart symbolord, han kunde ha skrivit "svenska regeringen" och "EUs ministerråd" iställer för Stockholm och Bryssel. Eller så vill han befinna sig kvar i den begreppsvärld där aktörer är mera otydliga kulturella fenomen.

Ännu är det oklart för mig hur jag ska förstå "Jorden" som politisk aktör, men jag försöker vara öppen för möjligheten.

Det går att ha ett mycket snävt aktörsbegrepp, och hävda att enbart individer är aktörer. Douglass North med medförfattare skriver på ett ställe att de vet att "samhällen inte är aktörer". Men de skriver att de måste få förenkla och använda sig av förtingligande (reification) och metonymi, när det inte leder till förvirring. Det finns nog ingen praktisk lösning på detta mer än att försöka förklara sammanhanget om det framstår som otydligt.

Slutligen, det finns en helt annan och vardaglig betydelse av ordet aktör, ordet betyder skådespelare. Man kan göra en analogi av detta. Skådespelet är helheten av alla aktörernas insatser, och manus och regi och så vidare. Ett skådespel uppfattar man oftas inte som en aktör. Men det går att skriva meningar där en föreställning av t.ex Hamlet är det påverkande subjektet i meningen. (ex: "Senaste uppsättningen av Hamlet orskade rusning efter biljetter.") En annan analogi är den klassiska med skogen och träden. Skogen är trädens teaterföreställning. Skogen är inte bara träden, skogen är helheten av hela ekosystemet. Men ordet "skogen" kan vara en aktör, som i meningen "skogen breder ut sig". Analogt, ordet "Sverige" kan alltså beroende på sammanhang antingen vara analogt med det enskilda trädet/aktören eller med skogen/helheten.

För mer om infrapolitik och antropocen, se inlägg 27 augusti 2017.

Många spår i komplex trafik

Begreppet "spårbundenhet" används för att beskriva att vissa beteenden är svåra att ändra på fast det skulle vara ekonomiskt rationellt att göra det. "Ändra inte på något som fungerar", är en formulering som fångar en aspekt av detta. Ekonom-historikern Paul David använde begreppet 1985 med QWERTY-tangentbordet som exempel. Det går att visa att det går att skriva fortare med tangenterna placerade mer optimalt, men vinsten med det tycks inte övervinna att alla redan investerat i och lärt sig skriva på ett vanligt tangentbord. Samordningseffekter och anpassningar i de övriga samhället till att spåret ligger där det ligger bidrar till spårbundenheten. I en fin uppsats i Historisk tidskrift (128:4, 2008) visar ekonom-historikern Mats Bladh på hur Paul David tog fram sin beskrivning av spårbundenhet för att övertyga nationalekonomer om att historien har betydelse.

För tekniska lösningar ger begreppet spårbundenhet (eller stigberoende, "path dependence") en bra bild, både av hur vi bygger in oss i lösningar och hur dessa lösningar är beroende av och påverkar den miljö som spåret eller stigen går fram genom.

Lyfter man upp begreppet till hur beslutsfattande sker i olika typer av organisationer blir bildspråket mer komplicerat. Douglass North påpekar att det inte är olika tekniska lösningar som konkurrerar med varandra, det är konkurrens mellan organisationer som står för de olika teknikerna. Det kan illustreras av P1s program om uppfinnaren Waldemar Jungner och hans laddningsbara batteri, som kunde lagt grunden för en elbilsindustri redan vid 1900-talets början. Den direkta konkurrensen för batteri-verksamheten var en kostsam patentstrid men för elbilen var konkurrensen hela den framväxande fossilt baserade bil- och olje-industrin.

För en mer komplex organisation blir bilden av ett utlagt spår inte så talande. Istället får man tänka på hela trafiksystemet, med gångtrafikanter och olika fordon, och med trafikregler och mer outtalade normer om hur man beter sig i trafiken. Jämför spelteorins exempel om två spelare som regelbundet möts och snart fastställer om det är höger eller vänster-trafik som ska gälla. (En Nash-jämvikt eller evolutionärt stabil strategi).

Det går att skapa andra bilder av hur komplexa system låses fast vid och måste bygga vidare på vissa lösningar av historiska skäl. Man kan se det som lokala minimum i en jämviktslära, eller inlåsningar, eller inlärda vanor. Jag har i några inlägg skrivit om "Deep history" som särskilt betonar hur olika "spår" finns kvar över lång tid.
Jag har försökt använda ordet "infrapolitik", kanske kan man säga att det infrapolitik avser är den spårbundenhet som finns i samhället och hur den förändras över tid? Men ordet infrapolitik ger inte samma känsla av tröghet i systemet och inte heller någon bild av de ständiga anpassningar som krävs för att man ska hålla sig kvar på spåret.

Jag går vidare för att se på frågan om hur de sociocentriska relationer som bygger upp de samhällen jag beskrivit förhåller sig till det moderna samhällets infrapolitik.

Utbyten eller interaktioner mellan aktörer kan vara personliga direkta relationer mellan människor som upprepat träffar varandra. Här fungerar folkteoremet som en modell för att samarbete uppstår, samarbete som bildar samhällen. Lägg till att miljön påverkar situationen.

Som en annan ytterlighet finns de utbyten som är helt opersonliga abstrakta eller "tekniska" relationer mellan aktörer som kan vara människor som uppfyller legalt definierade roller, juridiska personer eller rent tekniska utbyten mellan IT-system. Minns att även dessa typer av utbyten är beroende av den natur/miljö som de befinner sig i, även om det förnekas av moderna nationalekonomi., som betraktar sådant som externaliteter. Vilket följer av deras ideal-modell. Mats Bladh noterar med viss förvåning hur svårt det är att ens inlämma historia som en del av den nationalekonomiska modellen.

Jag har använt termen "sociocentrisk" för de samhällen där aktörers relationer bestäms av samhället, och individerna sätter den grupp de tillhör framför sina egna behov. Inom psykologi skulle motsatsen vara "egocentrisk". Inom samhällsstudier skulle man kunna titta på ett vidare aktörsbegrepp, där olika typer av organisationer också beter sig "sociocentriskt" i relation till andra aktörer. För att skapa förutsägbarhet i dessa relationer måste då alla individer uppföra sig enligt de normer som gäller inom och mellan grupperna. Reslutatet blir konservativa institutioner som familjer, klaner, skrån, städer med stadsrättigheter, kungadömen osv. Personer är inte utbytbara i sådana relationer. Man måste uppfylla sin roll. Det är svårt att byta roll, man föds in i den. Sanktionen om man bryter mot normerna kan vara uteslutning ur gruppen. Man blir fredlös eller fängslad, och straffet kan utmätas av den som har förmågan. Det mesta jag skrivit om 600-tal och 1200-tal försigår i sådana samhällen, även om rättssystemet blev allt mer reglerat i de mer avancerade "civilisationer" som uppkom. I vissa texter är hela "civilisationer" aktörer i en sådan sociocentrisk betydelse, men det tycker jag låter märkligt. Aktörsbegreppet måste göras tydligare men det får vänta (se senare inlägg).

Infrapolitiken i sådana samhällen byggde i huvudsak på sociocentriska relationer. Spårbundenheten var omfattandet. Tänk ett trafiksystem där bara vissa personer fick åka i fordon, andra var tvungna att gå, att man ärvde sina möjligheter att färdas på vissa vägar, några torg var heliga och krävde vissa handlingar o.s.v.

Motsatsen till sociocentrisk är egocentrisk eller individualistisk. Man skulle kunna prova att säga att moderna institutioner är "egocentriska" men det låter märkligt. Liberal ideologi sätter visserligen individen framför kollektivet. Individen är medborgare i första hand, och inte definierad av sitt kön eller släkttillhörighet eller "civilisation" eller något sådant. Aktiebolaget är en basal aktör som normalt är en helt självisk institution, en aktör som måste maximera sin vinst till aktieägarna om inte annat syfte angetts i bolagsordningen. Så långt har denna typ av aktörer egocentriska relationer. Men de fria individerna och den fria marknaden skulle inte fungera om de inte var inbäddade i ett regelverk, som normalt utgörs av den moderna nationalstaten. Sanktioner är reglerade i lag, och alla aktörer är lika inför lagen. Straffet utmäts av staten. Detta framstår inte som "egocentriska relationer". Ett ord som används för denna del av det moderna samhället är byråkrati. Inom byråkratin är personer utbytbara, det är rollen som är det primära. Individen är fri att byta roll, men tar man på sig en roll förväntas man uppfylla den. I den meningen är en VD för ett företag också byråkrat. Libertianer och anarkister tror att byråkratin kan minimeras men den moderna utvecklingen talar snarast för att byråkratier i vid mening stärks.

Jag har tidigare skrivit om ordet "sociocentrisk" i samband med redogörelser för Jonathan Haidts teorier. Skillnaden i detta inlägg är att jag försöker betona att det handlar om relationer, inte etiketter på samhällen. I ett visst samhälle finns alltid både sociocentriska och den andra typen av "egocentriska" relationer. Ett ord som används för denna andra sorts relationer är kontrakt. Jämför tidigare inlägg om skillnad mellan status-samhälle och kontrakts-samhälle.

Eftersom ordet "sociocentrisk" kommer från en moralpsykologisk teori definieras begreppet utifrån enskildas moralbegrepp. Den individualistiska moralens främsta kriterium är att du är fri att göra vad du vill så länge du inte skadar andra. Till det kommer en omsorgsmoral. Men alla de moralregler som finns i de sociocentriska relationerna, som baserar sig på grupplojalitet, och respekt för auktoritet och helighet, spelar mindre roll. De "egocentriska" eller "icke-sociocentriska" relationerna på samhällsnivå beskrivs bäst av utilitarismen, och det är därför den välfungerande byråkratin ofta hänvisar till denna etiska teori. Men det som framstår som paradoxalt här är att de individcentrerade relationerna leder fram till opersonliga "kontraktsrelationer". Varför blir det så?

I en teoretisk modell uppstår "samhällskontraktet" mellan medborgare och stat ur ingenting, det är som att det går runt ett antal individer som kommer på att de måste skapa ett samhälle. I Rawls berömda tankeexperiment är det extremt opersonligt, du vet inte ens vem du själv är när du ska föreslå de kontrakt som du ska ingå i.

I praktiken har kontrakten uppstått undan för undan när de visat sig vara "bättre" än de sociocentriska relationerna. Förutsägbarheten i relationer har ökat, transaktionskonstnader har minskat och möjligheten att ingå kontrakt baserat på egna meriter har ökat möjligheten att rätt individ finns på rätt plats, samt stimulerat en ekonomiskt gynnsam konkurrens. "Kontrakt" i detta språkbruk är inte enbart samhällskontraktet mellan medborgare och stat utan alla relationer mellan aktörer som bygger på opersonliga överenskommelser är ett slags kontrakt.

Även orden "opersonligt" och "relationer" blir ord som behöver definieras i detta sammanhang. Ordet relation ska här förstås som varje typ av utbyte eller interaktion mellan aktörer. "Opersonliga" relationer är då de utbyten där aktörerna kan bytas ut men formerna för relationen kvarstår. Ordvalet här är hämtat från ekonomisk-politisk teori och jag tycker inte det är så lätt att få det att låta begripligt. Som exempel kan jag ta mitt eget arbete som tredjepartsrevisor. Jag kontrollerar att företag uppfyller en rad krav enligt olika lagar och standarder, och ger dem sedan rätt att meddela att de är kontrollerade enligt de reglerna så att andra företag som de har affärsrelationer med inte själva behöver försöka kontrollera allt detta.

Min roll som revisor ska vara opersonlig, jag får inte vara jävig och en annan revisor ska göra samma sak som jag, vi ska vara kalibrerade som om vi var tekniska instrument. Denna typ av verksamhet är relativt ny. Lloyds klassningssällskap för fartyg bildades 1834. Den första  organisationen för ekonomisk revision (ICAS) fick ett officiellt erkännande i Skottland 1854. Föreningen Auktoriserade Revisorer i Sverige bildades 1923.

Den opersonliga byråkraten, ämbetsmannen, har en längre historia än så. Byråkraten som fenomen uppkom med skriftspråket om inte tidigare än så. Många av de lertavlor med kilskrift som hittats var templens bokföring. Fukuyama skriver (sid 359 i 2a delen av "Political Order") att de första byråkraterna i västeuropa rekryterades under medeltiden från de som då kallades jurister. Jag ska inte gräva mer i detta nu, det är många fler saker som ska till för att få opersonliga relationer på plats. Jag tog bara exemplet med revisorn för att visa på de nya typer av roller som krävs i ett samhälle med icke-sociocentriska relationer. Jag måste också tydliggöra att en byråkrati förväntas att förutsägbart leverera resultat men värdet av vad som uträttas beror på uppdraget. Det blir tragiska effekter om omänskliga uppdrag utförs av en byråkrati, en bra byråkrati måste sätta gränser för vad den är beredd att utföra.

Under olika former växte det fram opersonliga relationer som möjliggjorde att man kunde avvika från en del av de spår som reglerar de sociocentriska relationerna. Vad jag vill göra tydligt är att den ökade betydelsen hos alla de kontrakts-relationer som det moderna samhället består av på ett plan kan ses som att man tagit bort en massa låsningar och bromsmekanismer som fanns i samhällen med övervägande sociocentriska relationer, men att detta "fria" trafikssystem, där alla som förmår kapa åt sig ett fordon får köra vart de vill, samtidigt kräver en oberoende trafikpolis och trafikregler som gör att inte alla krockar. Och en annan sorts moralisk styrmekanism, som måste läras in. Den opersonliga moralen framstår ofta som onaturlig. Men när man väl lärt sig den nya rollen skapar det en ny spårbundenhet, vilket är lätt att inse när man studerar hur vi byråkrater beter oss.

Det är också så att i vissa sammanhang kör man fortfarande enligt de sociocentriska trafikreglerna, och gärna hyllar de "naturliga" moraliska styrmekanismerna. Diskussioner och konflikter pågår om vilka trafikregler som ska gälla och hur de ska kontrolleras. Många spår är det.

En ytterligare nivå av låsningar uppstår när olika aktörer som är spårbundna ska skapa nya samarbeten. Ofta måste man då anpassa sig till gamla lösningar som inte passar i den nya situationen. På P1 Vetenskapsradion hälsa (16 juni 2020, men det var en repris från december 2019) var det ett program som tog upp den biologiska analogin där evolutionära lösningar måste bygga på befintliga möjligheter, evolutionen tager vad man haver. Nobelpristagaren i medicin Peter Radcliff jämförde i programmet just med trafiksystem, där gamla vägar finns kvar och skapar till synes märkliga omvägar.

Naturens spårbundenhet är en aspekt som skapar en grund för våra relationer. Lika väl som att organisationer som väljer en viss teknisk lösning skapar ett spår så blir vår påverkan på naturen också ett spår som ligger kvar. När Sverker Sörlin skriver om infrapolitik i sin bok "Antropocen" är det tydligt att de spår som människans verksamhet nu skapar är av en enorm betydelse. Man kan tala om "ekocentriska relationer", men jag tycker inte det blir bra, jag vill inte definiera naturen som en aktör. Men klart är att både sociocentriska och icke-sociocentriska relationer måste finna former för att ta mycket större hänsyn till de ekologiska förutsättningarna som de bygger på.

Jag måste få citera Sverker Sörlin från Svenska Dagbladet 2015-11-21: "På samma sätt som vi inför vårt dagliga slit måste "tänka oss Sisyfos lycklig", som Camus sade, kanske vi inför vårt omilda famntag mot planeten "måste tänka oss antropocen verklig" och börja en ändring. Och precis som allt annat som är verkligt har antropocen också en politik. Denna politik har nätt och jämnt börjat men den kommer att prägla vårt nuvarande sekel."

Den viktigaste J-kurvan? Skalan och de sociala relationerna

Sista kapitlet i "Deep History" är skrivet av Mary C. Stiner och Timothy Earle tillsammans med antologins huvudredaktörer Andrew Shryock och Daniel Lord Smail. Kapitlet heter "Scale". Deras huvudpoäng är att den "djupa historien" spelar roll även om historien tog en brant vändning på 1800-talet. Denna ändrade inriktning visas grafiskt av ett antal kurvor som de kallar J-kurvor (se anmärkning om J-kurvor i slutet av inlägget) och som ofta i klimatsammanhang kallas hockeyklubbskurvan. Sådana kurvor kan visas för inkomst, energi-användning, befolkning osv. Författarna noterar att många tänkare tycks mena att eftersom så många faktorer ändrades dramatiskt kan man koncentrera en historisk analys till de senaste 200 åren. Även de som studerar bakgrunden till modernitetens införande ("the historiography of the contemporary world system")  går oftast inte längre tillbaka än till 1500-talet. Och i all traditionell historieskrivning har man närmast definitonsmässigt inte gått längre tillbaka än vad skriftliga källor medger.

Författarna menar att om man förstår vikten av olika skalor så kommer det som ser ut som små variationer i den tidiga utvecklingen att vara viktiga för förståelsen av senare skeden. Exempelvis kan de mekanismer som hanterade uppkomsten av hierarkier i ett djupt förflutet i små grupper vara av stor betydelse för att förstå hur beteende i mycket stora grupper senare organiseras.
Den viktigaste J-kuran anser författarna vara uppskalningen av "den sociala hjärnan". Denna utökade förmåga till intelligent samarbete anser de ligga till grund för alla andra J-kurvor.

En bakgrund kan här vara på plats. Författarna är en professor i arkeologi med medelhavsområdets stenålder och neolitiska period som specialitet, en professor i antropologi och arkeologi (numera emeritus) med bronsålderns hövdingadömen som inriktning, en antropolog med arabisk historia i fokus och en professor i historia som skrivit en bok med titel "Deep history and the brain". De har alltså alla ett intresse att visa att deras forskning på det förflutna har relevans även för dagens värld. Omvänt tror jag det är få historiker som skulle hävda att denna tes är helt fel, det är bara så att är du expert på de senaste hundra åren är det svårt att ta in alla äldre perspektiv också.

"Den sociala hjärnan" syftar på den kapacitet som Homo sapiens utvecklade i det som jag tidigare skrivit om, det som Yuval Noah Harari med flera kallar den "kognitiva revolutionen" och som vissa anser var en mycket utdragen kognitiv evolution. Författarna menar att det grundläggande steget i utvecklingen var när man kunde abstrahera relationsbegrepp från den lilla gruppen till att omfatta många andra människor som uppfattades ha en liknande roll. De refererar till Dunbars nummer och noterar att mycket tidigt kunde människor hålla reda på många fler än 150 kontakter, i princip så snart språket kunde abstrahera släktskapsbegrepp. (development of language and kinship). Även andra begrepp som var öppnare än släktskapsbegreppen skapades tidigt: fiende, vän, främling och gäst. "Kinship systems" beskrivs ofta som den mest basala av organisationer men "det är omöjligt att diskutera nationsbildning, ekonomi, genetisk forskning, dynastiskt styre eller religiösa grundsatser utan att ständigt sätta det i relation till föreställningar om släktskapsrelationer" ("ideas of kinship" , se sidan 268).

Förutom kinship lyfter författarna fram två andra begrepp: gåvo-utbyte och kropp (gift exchange and body). Alla tre begreppen är relationsbegrepp. Gåvo-utbyte innefattar mutor och mycket av det som i det moderna samhället kallas korruption. Kropps-metaforen för samhället ser det som att samhället består av delar som alla har en fastställd roll, och att samhället kan genomgå cykler av födelse och död.

Den mekanism som författarna beskriver för etablering av en hierarki är att det finns en begränsad resurs, en flaskhals, som en maktgrupp kunde ta kontroll över. Dessa resurser kunde vara sådant som bevattningsbar eller bördig mark, eller vissa handelsleder.  En del i kontrollen var att vidga tidigare begrepp för relationer inom en släkt till ett större sammanhang för att ge legitmitet. Detta är vad som i annan teori (se John Joseph Wallis) kallas att gå från personliga relationer till anonyma relationer. I anonyma relationer känner man inte till en person på ett personligt plan men man vet vilken organisation personen tillhör och den roll personen spelar. Författarna använder ordet kinship för bägge dessa relationer. På svenska kan man till exempel tala om ett brödraskap, och då mena en ganska stor grupp av människor som inte alla har personliga relationer med varandra.

Medeltida feodala riken och indiska kungadömen kan då beskrivas som uppskalade hövdingadömen som var organiserade med anonyma relationer men med roller som motsvarade släktskapssystem. Begreppen baron,  raja eller präst fungerar likt broder eller kusin, enbart vissa människor kan fylla rollen. Men många tusen människor kunde inordnas i de roller som ståndssamhället eller kasterna erbjöd. Författarna menar att fast antalet människor ökat dramatiskt så har man inte velat överge tidigare lösningar utan de har skalats upp på olika vis.

De noterar att det moderna samhället bygger på den abstrakta föreställningen om medborgaren (the citizen). Medborgaren är både en konkret människa och en abstraktion, en juridisk figur. Relationer kan här fungera helt opersonligt, enligt principer som att "alla är lika inför lagen". Om jag förstår författarna rätt så menar de att den utveckling av den sociala hjärnan som skedde för tiotusentals år sedan möjliggjorde detta intellektuella steg som är mycket främmande för alla sociocentriska samhällen där alla männsiskor är infogad i en specifik social roll. Något opersonligt medborgarskap existerar inte förrän tidigast i några få samhällen på 1800-talet. De utvecklar inte den frågan närmare, men det är enda sättet som jag kan begripa deras idé om att den viktigaste J-kurvan var den som avser den sociala hjärnans kapacitet.

Istället betonar de vikten av att inse att mycket av de mekanismer som det släktbaserade samhället byggde på finns kvar i det moderna samhället. Det skadar inte att påpeka det, särskilt i tider när även USAs president tycks agera som om han var en hövding eller medeltida baron. Det gäller att förstå vad det betyder att även "omodern" politik fungerar eftersom den bygger på djupt rotade föreställningar.

Men det är inte helt lätt att se framför sig hur den J-kurva ser ut som författarna tänker sig, de har tyvärr inte ritat ut något diagram. Möjligen kan man göra en skala där man kombinerar det expanderande nätverket av neuroner som uppstod i den sociala hjärnan med det växande nätverket av ett ökat antal sociala hjärnor som fått allt mer utökade kopplingsmöjligheter genom förbättrade kommunikationsmöjligheter.

Y-axelns skulle alltså vara ett kombinerat mått av sociala hjärnans kapacitet (a) * antalet människor (n) * kommunikationsförmågan mellan människor (i). Samt möjligen de sista åren någon slags AI-koefficient (q).

K= a*n*i*q  

Rita en kurva med t (tid) versus K. Kurvan tenderar dock att se ut som alla dom andra kurvorna med en spikrak ökning de sista hundra åren. Ska man visa språkets uppkomst som ett tydligt tidigt språng i kurvan måste man sätta värdet på ökad kommunikationsförmåga rejält högt för språkförmåga, för att kompensera för att det var så få människor som var med när det skedde. Skalan för de olika parametrarna är alltså viktig för att illustrera uppskalningen.

"Kinshipping" är ett ord som styr tankarna i en viss riktning. Begreppet betonar att det är just släktskapsbegrepp som skalas upp när de sociala relationerna ökar i antal i växande befolkningar. Måttet K ovan är ett mer generellt begrepp som kanske ska ha ett annat namn.

En av författarnas poänger är att man inte ska leta efter startpunkter. Kurvan håller på. Jag gillar att fundera på periodiseringar men det är givetvis en fara i det. "Språkets uppkomst"  är inte en tidpunkt utan en lång fas i en kurva.

Anmärkning: Begreppet J-kurva används olika. Inom nationalekonomi kan det vara en kurva över hur ett lands handelsbalans påverkas efter en devalvering (dvs först går det ner lite men sedan går det upp). Den referens som författarna till "Deep history" har till sin ekonomiska J-kurva är Gregory Clarks "A Farwell to Alms", 2007. Den kurvan kan kallas hockeyklubbskurva om man vill betona att det är en lång startsträcka innan det kommer en ökning. Inom biologi finns en uppochnedvänd J-kurva som beskriver hur en population som växer över miljöns bärförmåga kraschar.

Upheavel - hur nationer klarar en kris

I dessa dagar är lästipset Jared Diamonds "Upheavel - how nations cope with crises and change", Penguin 2019. Eller lyssna på boken som uppläst heter "Upheavel - turning points for nations in crisis", Recorded Books. Jag har bara börjat på boken och även om jag tycker det är lovande så noterar jag att en del kritik har den fått, jag får återkomma med synpunkter när jag läst/lyssnat klart.

För den som vill gå mer rakt på vad Jared Diamond skrivit om smitta finns t.ex. en uppsats om smittspridning, skriven 2007 av Nathan B. Wolfe, Claire P. Dunavan och Jared Diamond. Världshistoriker har tagit upp smittspridningens betydelse genom historiens gång. DNs Karin Bojs skrev om det 11 februari, en artikel som visar att då var det fortfarande inte så tydligt att vi var på väg in i en pandemi. Officiellt deklarerades pandemin den 11 mars, innan dess (från 30/1) var coronaviruset klassat som "internationellt hot mot människors hälsa".

Upheavel betyder ungefär omvälvning eller omstörtande händelse.

Artexplosioner

Motsatsen till massutdöende skulle kunna vara "artexplosion". "Snabbt ökad biodiversitet" är kanske ett korrektare uttryck. "Adaptiv radiering" är säkert mest korrekt men jättesvårt att stava tíll. Detta sista uttryck ska i alla fall ge en bild av hur anpassning leder till att det evolutionära trädet grenar ut sig så kraftigt att det liksom strålar ut grenar åt alla håll. Givetvis finns då även "icke-adaptiv radiering", fundera på det medan jag går vidare med att försöka göra en lista över artexplosioner.

Den kambriska artexplosionen för 540 miljoner år sedan är startpunktern för mångfald av komplext flercelligt liv. Den står i många referenser som den "kambriska explosionen" vilket visar hur etablerad explosionsmetaforen är. Ökad syrehalt i haven har ansetts vara en möjlig förklaring till detta förlopp, men det har ifrågasatts, se här en artikel i Nature från 2016. Frågan diskuterades idag i på Vetenskapsradion i Sverigs Radio P1 med geobiologen Emma Hammarlund. Hennes tes är att artbildningen delvis berodde på mekanismer för att hantera den ökade syrehalten.

Den "stora ordoviciska biodiversiteteshändelsen" (GOBE) är en till kandidat för en artexplosion. Cirka  460 miljoner år sedan.

Ammoniter är en slags bläckfiskar som utvecklades under devon för drygt 400 miljoner år sedan. Man har hittar över 5000 olika arter av ammoniter. Lite får man notera att kvaliten på fossilerna avgör vad som går att forska på, uppenbarligen är "arta ammoniter" en fungerande syssla.

Den ömsesidiga artutvecklandet mellan insekter och blommande växter började under Krita för 120 miljoner år sedan.

Men egentligen är det kanske fel att sätta artexplosioner som motsats till massutdöende. Över tid utvecklas nya arter och tittar man på de artrikaste miljöerna idag så är det ekosystem som fått vara stabila över lång tid, som regnskogar och korallrev. Det vill säga att motsatsen till massutdöende är långsamt ökande biodiveristet som får sådana villkor att den har den tid som behövs på sig.
  

Märk världen

I ett "big history"-perspektiv har jag skrivit några inlägg rörande frågan om när medvetandet uppkom. Men det är en fråga som bara blir meningsfull om jag kan klargöra vad jag menar med medvetande och självmedvetande. För mig är en viktig referens i de funderingarna  Tor Nørretranders "Märk världen, en bok om vetenskap och intuition", som kom 1991 och Bonniers gav ut på svenska 1993.
"Märk världen" är en bra introduktion till Benjamin Libets forskning om att man fattar sina beslut en halv sekund innan ens självmedvetande informerar om dem. Men Tor Nørretrander kommer inte till slutsatsen att det skulle betyda att vårt självmedvetande inte har något inflytande. Han väljer ett språkbruk där "Jag" är självmedevetandet och "Mig" är det omedvetna medvetandet. Han skriver på sidan 362: " Liksom rättsfilosofins huvudproblem är jagets ansvar för miget kan existentialismens huvudproblem sägas vara jagets val av miget". Som dansk kan han sin Kirkegaard. Han skriver "Det egentliga och fulla existentiella allvaret betingas inte av vad man väljer, utan att man väljer. Det avgörande är att jaget vågar välja en möjlighet och stå för den som sin egen (även om den inte är det). " Jag tror att Jonathan Haidts bild av det tappra Jaget som sitter på den svårstyrda elefanten Miget är rätt träffande. Ångesten, äcklet och absurditeten som existentialisterna talar om, det kommer av Jaget som kämpar med sin roll som elefantförare. Jagets oro över att inte kunna acceptera miget. Eller ännu mer komplext, absurditeten uppkommer när jaget/miget ska anpassa sig till de motsägelsefulla eller orimliga krav som världen ställer. Kierkegaard har en lösning, han är religiös, och jag och mig kan förenas i ödmjukhet inför Gud. För de icke religiösa existentialisterna är efterrationaliseringen mycket svårare att få att gå ihop.
En svaghet i "Märk Världen" är att Tor Nørretranders var imponerad av psykologen Julian Jaynes (1920-1997) teori om att självmedvetandet uppkom så sent som för 3000 år sedan. Innan dess skulle hjärnan varit uppdelad i två delar och ens styrande tankar skulle ha uppfattats som externa, som om en yttre röst talade om för en vad som skulle göras. Mer exakt, skriver Nørretranders, var Solon i Aten (ca 640-558) den förste som använde det grekiska ordet noos i betydelsen självmedvetande. Detta känns på gränsen till fånigt. Det finns all anledning att imponeras av vad de gamla grekerna åstadkom utan att hamna i slutsatsen att det berodde på en enastående kognitiv förändring. För mig är det svårt att tänka att de människor som åstadkom grottmålningar för mer än 30000 år sedan inte hade ett självmedvetande. Vad jag förstår anses Julian Jaynes teorier inte giltiga inom modern psykologi  men jag behöver läsa mer medvetandehistoria för att kunna redogöra för detta.

Kort om två av Johan Frostegårds böcker om evolutionens betydelse

Bland sommarens läsning måste jag nämna att jag upptäckte den eftertänksamma läkaren Johan Frostegårds böcker. Han vill lyfta fram evolutionens betydelse, både i sin strikta koppling till biologisk utveckling och mer generellt, som en användbar modell för att tänka kring hur anpassning sker även inom kulturen. Jag rekommenderar "Nästan allt om människan, Evolutionen, generna moralen och lite till", (Karolinska Institutet UP, 2008). Boken redogör på ett balanserat vis för en rad dispyter som uppkom på grund av misstolkningar av evolutionsteorin och senare av sociobiologin, i ett försök att förena naturvetenskapliga och humanistiska tankegångar. Mycket är väldigt biologiskt. Som exempel tar han upp färgblindhet och frågar sig vilket överlevnadsvärde den egenskapen kunde ha haft för att den skulle ha blivit kvar. Frostegård är givetvis klar över att många egenskaper är rester från tidigare lösningar, som svanskotan.  Andra egenskaper, som manlig skallighet, kanske kan förklaras genom sexuell selektion (eller inte). Men defekt färgseende - kan det vara bra om en man av tio är färgblind och därmed fokuserar på annat än rött och grönt?

Kapitlet "Etik, moral och evolution" sammanfattar prydligt vad jag varit inne på i några tidigare inlägg. Tre evolutionära förklaringar till altruism tas upp: släktskapsaltruism (jag hjälper mina släktingar, omsorgsmoral), reciprok altruism ( jag hjälper dig och du hjälper mig/gyllene regeln) samt "handikapprincipen". Den sistnämnda är en variant på sexuell selektion, där en uppvisning i altruism skulle motsvara påfågelns stjärt, ett "handikapp" som påfågeln bär på för att visa sina goda övriga egenskaper. Referensen är Amotz Zahavi (1928-2017). Handikapp-principen går (om jag fattat rätt) att härleda ur spelteori, så kallade signaleringsspel.

Johan Frostegård går igenom olika varianter av princip-etik och finner att de leder till motsägelser. Hans slutsats blir att man måste acceptera en pragmatisk etik (sid 172) som inte är helt sammanhängande. Det finns till och med principiella skäl att göra det. Läkaretiken är ett exempel på en pragmatisk etik. Jag har använt ordet situationsetik förut, jag uppfattar att det är samma sak, men Johan Frostegård använder inte det ordet. Han använder inte heller begreppet "pragmatism". Hans främsta poäng är främst att etiken måste ta hänsyn till vissa biologiska fakta, utan att förfalla till enkla resonemang om "människans natur".

Johan Frostegårds senaste bok "Den ekonomiska människans fall" (KIUP, 2014) är en tydlig kritik av de nationalekonomiska teorier som bygger på idén om "the economic man", den nyttomaximerande människan. Utifrån sin evolutionsbaserade beskrivning av människan är det uppenbart att homo economicus är en dålig beskrivning av hur människor beter sig vilket leder till felslut i teorin. Det är också uppenbart att Johan Frostegård är missnöjd över de praktiska följderna för sjukvården när dessa teorier brer ut sig i form av New Public Management.

Men hans sökande efter alternativa ekonomiska teorier har tyvärr inte nått så långt. Vilket är rimligt, Johan Frostegård är läkare och professor i medicin, hans ekonomiska skolning ligger några år bakåt i tiden. Han hittar lite evolutionärt ekonomiskt tänkande hos Thorstein Veblen (1857-1929, en av grundarna av institutionell ekonomi) och Joseph Schumpeter (1883-1950, med kreativ förstörelse som känt begrepp). Men Frostegård tycks landa i en idé om att rika helt enkelt ska förmås att på moraliska grunder donera sina pengar till goda ändamål. Här har han nog en övertro på altruismens genetiska genomslag, särskilt som den ekonomiska evolutionen knappast sållat fram givmildhet som en överskuggande egenskap bland de superrika.

Jag saknar referenser till nationalekonomer inom ny institutionell ekonomi. Kanske är det för att Frostegård letar efter kopplingar till evolutionsteori som han främst hittat i klassisk institutionell teori. Jag vet för lite om detta för att kunna förklara. Frostegård refererar inte till ekonomer som Amartya Sen eller Herman Daly heller, det betyder kanske inte något. Det viktiga är att han ställer frågan om hur en pragmatisk etik kan omsättas i politisk ekonomisk teori. Och praktik - infrapolitik.