Semestertider leder till en kort koll på några städer i det som idag är Italien, jag skriver som vanligt mest om tiden kring de utvalda åren 600 och 1220 e.Kr. Mellan Venedig och Pisa är det 33 mil. Över bron till Mestre, via Padua, över floden Po vid Ferrara, och vidare till Bologna, det är 15 mil. Från Bologna ska man upp i bergen som skiljer Emilia-Romagna från Toscana och sedan kommer man ner nära Florens men viker av i Prato för att komma till Lucca. Lucca ligger bara 2 mil norr om Pisa. Jag börjar med Venedig, så får de övriga städerna egna inlägg.
Venedig
Kanske var Venedig den plats på jorden som förändrade sig mest mellan år 600 och år 1220. År 600 var området en obygd av små öar i lagunen som bildas av alpflodernas delta (främst Po men norr därom t.ex. floderna Brenta och Piave). År 1220 var republiken Venedig ett imperium som styrde över tre åttondelar av det erövrade Bysantinska riket, och med rikedomar som bland mycket annat byggt Markusplatsen, med den vackra piazzan och katedralen San Marco (klar 1070).
Under orostider hade människor flyttat ut på öarna, till exempel när visigoter härjade år 400-410 och under hunnernas framfart. Staden Aquilea skövlades totalt av Attilas män år 452. Den låg på fastlandet norr om ön Grado, längst upp i Adriatiska havet. Många flydde till Grado och där etablerades ett biskopsdöme med en patriark. Längre söderut flydde man till öar som Lido, Torcello, Burano och Olivolo (numera den stadsdel i Venedig som heter Castello bakom Markus-katedralen). Ännu fler kom dit från Padova och Altino under trycket från Lombarder som erörade Norditalien från 568. Eftersom lombarderna stannade så kunde de som flytt inte åter komma till fastlandet. De fick istället organisera sig ute på öarna och den första enkla hertigdömet bildades enligt traditionen år 697. En "dux" valdes men på lokal dialekt blev det en doge. Totalt kom det att väljas 118 doges i republiken Venedigs historia, från år 697 till år 1797. Men, enligt Thomas F. Maddens vars "Venice, a new history", (Penguin 2012) jag nyttjar som referens, så var en doge inte en hertig. Han var mera en mycket mäktig ordförande för de valda ledarna, (fria män i ett råd kallat "Concio", som från 1143 blev Consilium Sapientium, även kallat Maggior Consiglio; "Venedigs stora råd"). Formellt var Venedig underställt exarkatet i Ravenna och relaktionerna med Bysans var mycket viktiga, men Venedig blev allt eftersom mer självständigt. När karolingerna tog över (vilket även ledde till att Kyrkostaten bildades) så lyckades de inte erövra Venedig men under angreppen kom man att fly till Rialto-området. Det blev sedan huvudstaden från 811, som byggdes ut med stöd från kejsaren i Konstantinopel. Här ligger grunden till Venedigs särart. Detta var inte ett feodalt samhälle med jordegendomar utan ekonomin baserades på sjöfart med handel, och försäljning av eget tillverkat salt. Och relationen med Bysans gjorde att påvens roll blev försvagad. Stölden av aposteln Marukus (San Marcos) reliker från Alexandria var ett propagandanummer som säkrade Venedigs status inom kristendomen och slutligen bröt patriarken i Aquileas anspråk på överhöghet. Den helige Markus ville verkligen vila i Venedig, relikerna brann upp vid en inbördes konflikt 976 men återfanns mirakulöst i en kyrkvägg. Venedig lyckades också genomföra sin egen investiturstrid snabbt och med tydligt resultat. Detaljerna finns på sidorna 80-84 i Thomas Maddens bok, jag nöjer mig med hans slutsats att från 1148 var separationen mellan kyrka och stat större i Venedig än någon annanstans i världen.
Jag tror mig inte om att kunna sammanfatta Venedigs väg till centralstyrd republik, det kan skrivas lika mycket om det som om grekernas antika politiska utveckling. Eventuella kopplingar däremellan skulle vara spännande att förstå eftersom Venedig hade så mycket kontakt med Bysans. Thomas Madden lyfter fram händelser kring år 1171 som avgörande. Då kejsaren av Bysans, Manuel I Komnenos, av olika skäl beslöt gynna Pisa och Genoa framför Venedig, genomförde Bysans ett koordinerat anfall mot Venedigs intressen i olika hamnar den 12 mars 1171. 20000 venetianer blev tillfångatagna. Doge Vitale II Michiel (doge mellan 1156 och 1172) och hans råd ville gå diplomatiskt fram men hela folkrepresentationen samlades i ett så kallat arengo och denna krävde en militär hämndaktion mot Bysans. Doge Michiel fann sig tvungen att följa den allmänna meningen men det skedde så halvhjärtat att Bysans vann sjökriget. Värre ändå, en pest drabbade flottan som sedan spred den vidare i Venedig när de återvände i reträtt. Missnöjet ledde till att Michiel knivmördades, medan hans råd valde att försiktigt kliva åt sidan. Ångern efteråt, skriver Thomas Madden (sid. 91) ledde till att det stora folkrådet inte utsåg en ny doge utan istället ett litet elvamannaråd av elektorer (utvalda bland de så kallade sapienti, "visa män") som fick mandat att välja ny doge. Thomas Madden kallar detta en revolution styrd av de rikaste familjerna för att uppnå en mer centraliserad och stabiliserande maktstruktur, något som passade för framgångsrik handel. Madden menar att här brösts "Myten om Venedig" - en plats där mäktiga doger styrde över självständiga människor. Istället skapades en mindre maktelit, som dock inte var en oligarki, utan det framstår som en liten regelstyrd byråkrati skapad för att gynna handeln. Jag fattar detta som att Venedig blivit en "stabil naturlig stat" enligt den indelning som jag tidigare redogjort för enligt en tidig Douglass North. Jämför de svaga stater som de andra stats-staterna i Italien uppvisade, med ständiga dramatiska fejder mellan olika familjer.
Med den interna organisationen på plats kunde Venedig spela en internationell roll som plattform för diplomati. År 1177 skedde det i stor skala, några av världens mäktiga kom till staden. Ett fredsavtal skrevs mellan tyskromerska kejsaren Fredrik I Barbarossa (r. 1155-1190) som en part och den andra parten var påven Alexander III (1159-1181), med deltagande av representanter för den normandiske kungen av Sicilien (William II, r. 1166-1189) och den lombardiske kungen. Även patriarken av Aquilea Ulrich II von Treven deltog bredvid Venedigs patriark Dandolo. Värd var doge Sebastiano Ziani (r. 1172-1178). Avtalet följde på slaget vid Legnano (nära Milano) 1176 där Fredrik I förlorat mot den Lombardiska stadsalliansen. Avtalet innebar att Fredrik gav upp sitt stöd till en antipåve och påven Alexander lyfte då sin bannbulla av Fredrik. Kyrkostaten och lombardiska ligans relation till tyskromerska imperiet reglerades. Lite senare (1183) bekräftades även freden med Siciliens normandiska styre. Venedig gynnades av fred på fastlandet och att handa med produkter från bland annat Milano. År 1200 hade Venedig cirka 100000 invånare, enligt Thomas Madden.Venedig spelade en betydelsefull roll i korstågen, främst som transportör av trupper. Detta urartade 1204 i skövlandet av Konstantinopel under det fjärde korståget. En kort översikt över korstågen finns i inlägg 28 juni 2013. Jag tycker inte Thomas Madden lyckas förmedla den tragedi som erövringen av Konstantinopel var, det känns som han ser det från Venedigs synvinkel. Han noterar att ett oräkneligt antal antika föremål förstördes, men den mänskliga och kulturella förödelsen var större än så. Miljonstaden Konstantinopel förvandlades till ett samhälle med cirka 40000 invånare (skriver Madden, jag tror han räknar med en stor omgivande befolkning i så fall. Mer rimligt är att invånarantalet låg kring 200000 år 1200. Det minskade rejält efter 1204 hursomhelst). Bokskatter i de stora biblioteken föröddes. Den bysantinska kulturen förödmjukades, säkert mer av frankernas framfart än av ventetianarnas men den skillnaden är svår att dra när de agerade som allierade.
Men ur Venedigs synvinkel; deras blinde doge Enrico Dandolo (r. 1192-1205), som anförde deras anfall, måste efter Marco Polo vara den mest märkliga personlighet som staden uppvisat, och de konstskatter och böcker som rövades till Venedig skapade ett kulturellt lyft där. (Det ska väl noteras att Venedigs bibliotek haft många andra tillfällen att skaffa sig böcker. Thomas Madden nämner särskilt en donation av metropolitanen av Nicea, kardinal Bessarion (1403-1472), som i sitt testamente lämnade över manuskript som blev grunden till biblioteket Marciana. Detta skedde då turkiska trupper under Mehmet II erövrat Konstantinopel 1453 och många greker fann för gott att fly till Venedig). Venedig blev efter 1204 ett imperium med Kreta som sin viktigaste utpost på andra sidan havet. För att se kartor över Venedigs besittningat, sök på "stato da mar". Palatsen längs Canal Grande byggdes. Det äldsta som finns kvar är Ca´ Farsetti. Och jag avslutar inlägget med att notera att Venedigs guldålder inleddes på 1200-talet. I en tid där tre extrema våldsapparater opererade - riddartidens korstågsfarare, de egyptiska mamlukerna och mongolerna - så blomstrar det framgångsrika Venedig genom handel över Medelhavet och Svarta havet. Först när sjövägarna runt Afrika och till Amerika upptäcktes bröts Venedigs roll som supermakt till havs.
Nästa inlägg ska handla om Bologna som är känt som platsen för västerlandets första universitet. Venedig tycks inte haft eget universitet men i närbelägna Padua (på italienska heter staden Padova) grundades ett universitet redan 1222. Notervärt är deras botaniska trädgård som fått status inom Unesco. Vid universitetet i Padova verkade bland andra Galileo Galilei (1564-1642) och här utbildades William Harvey (1578-1657) som var den förste som redogjorde för blodomloppet. Harvey drog slutsatsen att på något vis tar sig blodet från artärerna till venerna men kapillärerna upptäcktes för senare, år 1661, av Marcello Malpighi, men denne hör till inlägget om Bologna.
Visar inlägg med etikett Bysans. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bysans. Visa alla inlägg
24 augusti 2014
Att återupprätta Rom del 3 påvedömet
Del 4 i Peter Heathers "The restoration of Rome", (Macmillan 2013) handlar om hur påvedömet på 1100-talet etablerar sig som det nya romerska imperiet.
Att Rom skulle vara kristenhetens huvudort var inte självklart från början. När kejsar Konstantin beslöt att kristendomen skulle vara romersk statsreligion blev kejsaren också Guds högsta ställföreträdare på jorden (på engelska "Gods vicegerent on Earth"). Det var den romerske/bysantinske kejsaren som utsåg de högsta befattningarna inom kyrkan, betalade för de stora kyrkomötena och fällde det slutgiltiga avgörandena i de många religionstvisterna. På 400-talet var Konstantinopel, Ravenna, Alexandria och Antiokia vid Orontes säte för de mäktigaste ärkebiskoparna. Andra viktiga orter var givetvis Jerusalem samt Kartago och Thessaloniki. Rom bar på viktiga historiska arv, i Rom fanns gravarna för apostlarna Petrus och Paulus, men biskopen i Rom hade inte mycket högre status än andra biskopar.
Så det krävdes många steg för att nå fram till 1100-talets mäktiga påvar som kunde hävda sin makt gentemot kejsare och kungar i väst och skicka ut arméer på korståg.
Ett första steg var att efter västroms undergång lyckades vissa av påvarna i Rom upprätthålla en förvaltning med viss kvalité, baserad på strukturer och rutiner från det romerska riket. Peter Heather lyfter fram påvarna Leo I (440-461) och Gelasius I (492-496). Leo ville stärka påveskapets juridiska grund och klargjorde att påveämbetet var direkt överfört från Petrus, inte ett arv från den föregående påven. Detta gjorde ämbetet mindre personberoende.
Gelasius, en av tre imazighen (berber) från Nordafrika som varit påvar, var påve när Theoderic hade makten. Han utgav dekretet "Deo Sunt", ( som betyder "det finns två"), som argumenterade för att det finns två auktoriteter, kyrkan och kungen. Detta var alltså investiturstridens huvudfråga som togs upp redan 500 år innan det skarpa läget 1075.
Viktigare än dessa två var påven Gregorius den I, (590-604), den första munken som blev påve, som skapade den gregorianska mässan. Han skickade ut missionärer till norra Europa, och skapade därmed en viktig länk mellan de nya kyrkorna och klostren och påven i Rom. Heathers favoritmissionär är Teodor från Tarsus, en syrier som vid 66 års ålder fick i uppdrag att bli ärkebiskop i Canterbury.
Fram till slutet på 600-talet var Rom ett bysantinskt ducate och imperiets "dux" (jämför senare titlar som doge och duce) var Roms mäktigaste man. Men allt mer resurser krävdes i striderna mot araberna och Rom fick sköta sig självt. Jordägarna i Rom fick rätt att utse påven. År 722 höjdes skatterna kraftigt av kejsaren när Konstantinopel hotade att falla, och de romerska jordägarna skattevägrade. När skatteindrivarna från Ravenna anföll så slogs de tillbaka av Rom. Det som skulle bli Kyrkostaten grundades. För att överleva sökte man stöd hos Karolingerna och år 754 fick man ett slags gåvobrev av Pippin den lille som gav viss legitimitet åt det nya riket. Karl den store satsade sedan avgörande ekonomiska bidrag för att gynna kyrkans spridning.
Men att grunda Roms företräde på legala argument var inte så enkelt, då inget i Bibeln gav stöd för det. För att lösa detta skapades en rad dokument i efterhand som skulle ge de rätta lagstödet. Viktigast var "Konstantins donationsbrev", som Peter Heather kallar för "ett av historiens viktigaste förfalskningar". Detta edikt skrevs ihop på 700-talet. Konstantin den store skulle enligt detta ha ställt hela västerlandet under påvens styre och gjort Rom till den ledande staden inom kristenheten.
För att bättre på detta ytterligare skapades en rad dokument som påstods vara skrivna av biskop Isidorus och som numera kallas "pseudo-Isidorus". Då detta är en så bra historia måste jag återkomma till den. Här räcker det att konstatera att man tror att de karolingiska kyrkomännen som skrev ihop detta gjorde det för att stärka sin egen makt i förhållande till frankernas kejsare och hans utsedda ärkebiskopar (sid 358). Men sedan kom pseudo-Isidorus att utnyttjas av olika parter som alla hade ett intresse av att öka påvemakten på kejsarmaktens bekostnad.
Under 900-talet utses påvarna i Kyrkostatens för det mesta av de lokala romerska aristokratfamiljerna. Det leder till att släktingar gynnas på ett vis som leder till ett brutalt förfall. Lågvattenmärken är påvar som Stefan VII (896-897), ökänd för kadaversynoden, och Johannes XII (955-964) som med fog beskylldes för att ha drivit en bordell i Lateranpalatset. Det var denne Johannes som smorde Otto I till kejsare av det tysk-romerska riket 962. Och det var denna mekanism som var hävstången ut ur det lokalt romerska kaoset till ett påvedöme med makt, något som Johannes självt inte alls begrep. Han intrigerade mot Otto och avsattes omgående.
De tysk-romerska kejsarna började aktivt se till att nordeuropéer blev valda till påvar. Otto III (regent 996-1002) gjorde tydligt att han visste att Konstantins donationsbrev var en förfalskning och att det var kejsaren som var det heliga imperiets regent. Han utsåg sin kusin som påven Gregory V, den förste tyske påven (han kom från det som idag är södra Österrike), och när denne dog utsåg han år 999 den förste frankiske påven. Det var Gerbert d'Aurillac som blev påven Silvester II, känd för att han studerat matematik och astronomi hos araber i Spanien och vid al-Karaouine-universitet i Fes, ett universitet som räknas som det äldsta ännu fungerande universitet.
Men det heliga tysk-romerska riket var inget nytt romarrike, eftersom stora kristna områden i Västeuropa inte hade en tanke på att låta sig styras av den tyske kejsaren. Detta öppnade för att påvedömet skulle kunna stärka sin roll. Det var en tysk påve som skulle bli vad Peter Heather kallar "den störste barbariske påven någonsin", Leo IX (1049-1054). Denne Leo rekryterade en elit av likasinnade kyrkliga dignitärer, och satte upp ett klart mål att stärka påvedömet. Bland dem märktes italienarna Hildebrand från Soana och dominikanermunken Peter Damian. Leo angrep kraftigt det utbredda köpslåendet med kyrkliga poster och reste runt i Europa för att klargöra för lokala biskopar vad som gällde. Leo hade inte heller några problem med att använda sig av Konstantins donationsbrev för att bestrida Konstantinopels makt över områden i södra Italien. När Bysans patriark inte rättade sig efter detta blev han sonika bannlyst, något som skapade en avgörande schism mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan.
I södra Italien stötte dock Leo IX på annat motstånd. Där hade ättlingar till vikingar, normanderna, etablerat sig sedan 1000-talet och de var på väg att skapa Kungariket Sicilien. Leo tillfångatogs och dog kort efter sitt frigivande. Senare påvar kom att sluta avtal med normanderna, för att kunna utnyttja dem som militära stödtrupper, något som ytterligare bidrog till påvedömets militarisering i germansk tradition.
Men reformgruppen hade nu makt i Rom att se till att deras likar kunde utses till påvar. Efter några turer (inklusive fyra påvar) kom Hildebrand att bli utsedd till påven Gregorius VII (1073-1085). Därmed är vi framme vid investiturstriden och kejsar Henrik IVs Canossavandring (se inlägg 15 juli 2013). Hildebrand/Gregorius gick för hårt fram, och förlorade. Det var inte möjligt för kejsarna och kungarna att ge upp kontrollen över alla de jordinnehav som låg i utnämnandet av biskopar (dvs själva investituren).
Formellt reglerades maktbalansen i Konkordatet i Worms 1122, något som kyrkan kungjorde med det första Lanterankonciliet där för första gången västeuropas biskopar och abbotar sammankallats till stormöte (över 300 biskopar och 600 abbotar skrev på.)
Maktstriden fortsatte men kungarnas våldsmonopol avgjorde. Henry II Plantagenet lät mörda biskop Becket 1170, och behöll makten över sina biskopar, även om han fick ingå en kompromiss med påven.
Istället var det en mer långsiktig strategi att bygga påvedömets administrativa styrka som skulle bli betydelsefull (sid 393). Själva begreppet påvedöme (papacy) myntades av en tysk reformpåve 1047. Påven Urban II (1088-1099) byggde upp en sund ekonomi baserad på rutiner från det mäktiga klostret i Cluny. Från det styrkepositionen startade han sedan första korståget vid talet i Clermont 1095. Peter Heather noterar att resultatet var splittrat, så mäktig hade inte påven blivit att han sedan kunde styra över den process som inleddes. (se vidare inlägg 28 juni 2013)
Och sedan vidare, hundra år senare, har vi nått ett påvedöme som kan göra anspråk på att vara det nya romerska imperiet. Påven Innocentius III (1198-1216) var den mäktigaste påven som någonsin funnits. Det fjärde Laterankonciliet 1215 definierade sakramenten och klargjorde vad som räknas som kätteri. Judar och katarer låg särskilt illa till. En kyrklig domstol inrättas. Inkvisitionen tog form. Kyrkans lag hade formaliserats genom juristernas arbete i Bologna (se förra inlägget). Från 1234 publicerades Liber Extra, påvarnas samlade 2000 dekret som studenterna i Bologna och Paris kunde roa sig med att läsa på. Ett imperium ska med lag byggas.
Var påvedömet nu det nya romerska imperiet?
Ja, på de tre punkter Peter Heather satte upp: romersk tradition och lag, geografisk utbredning, central makt inom kristenheten.
Men nej, skriver Peter Heather, (sid 403), det skilde sig från det romerska imperiet, och han betonar två punkter:
- makten hade förflyttats till norra Europa, staden Rom var bara imperiets symboliska centrum,
- Roms makt hade i grunden varit baserad på militär styrka. Kyrkan styrde bara indirekt över våldsmakten, den var en "ideologisk auktoritet". Romerska riket fanns bara för att det gynnade en romersk elit, du kunde bli medborgare om du fullgjorde dina plikter utan att du blev särskilt romersk i övrigt. Påvedömet i sin ideologi byggde på att alla skulle omvändas och vara goda katoliker. Och kyrkan hade effektiva institutioner för att ta reda på om man följde deras påbud, låg som hög kunde avslöjas och tvingas till rättning om det passade.
Det finns fler skillnader att fundera över, såsom ägande, skattesystem och kultur. Hela upplägget med förläningar som bas för makt över jord var annorlunda. Det romerska medborgarskapet var ersatt av trosbekännelse och nattvard. Kyrkans skattesystem var uppbyggt på tionden. Och den klassiska romerska kulturen var svår att känna igen i den katolska kyrkan. Låt avsaknaden av badhus symbolisera detta, varken den romerska renligheten eller sexslaveriet var en del av den officiella katolska kulten.
Mer generellt kan man fundera över påvedömet som en stat. Påvedömet var en koalition av mäktiga som styrde och fördelade makt och resurser. I någon mening var den mindre personberoende än kungarikena där olika dynastier avlöste varandra enligt komplicerade arvsregler och som resultat av krig. Efter det att allt fler kardinaler som utsåg påve kom från utanför den lokala romerska aristokratin blev institutionen mer meritbaserad. Meriten var väl främst att man var en skicklig maktmänniska som kunde säkra stöd bland kardinalerna. Men skillnaden var stor mellan 900-talet, då påven i princip bara var kungen av den lokala Kyrkostaten med lite extra symbolvärde påhängt, till 1100-talet då påven var en viktig maktfaktor i hela det katolska imperiet. Som stat får påvedömet anses väldigt stabilt. Om påvedömet som imperieliknande institution dateras till cirka 1050 så har den nu funnits i snart tusen år.
Denna vecka firar Skara stift tusenårsjubileum. Den förste kände biskopen var Thurgot från Hamburg-Bremen. Och Uppsala ärkestift firar 850-årsjubileum idag. År 1164 blev Gamla Uppsala kyrka domkyrka. Ärkebiskop blev den engelske cistercienmunken Stefan som kom från Alvastra. Det nya romerska imperiet hade expanderat i norr.
Att Rom skulle vara kristenhetens huvudort var inte självklart från början. När kejsar Konstantin beslöt att kristendomen skulle vara romersk statsreligion blev kejsaren också Guds högsta ställföreträdare på jorden (på engelska "Gods vicegerent on Earth"). Det var den romerske/bysantinske kejsaren som utsåg de högsta befattningarna inom kyrkan, betalade för de stora kyrkomötena och fällde det slutgiltiga avgörandena i de många religionstvisterna. På 400-talet var Konstantinopel, Ravenna, Alexandria och Antiokia vid Orontes säte för de mäktigaste ärkebiskoparna. Andra viktiga orter var givetvis Jerusalem samt Kartago och Thessaloniki. Rom bar på viktiga historiska arv, i Rom fanns gravarna för apostlarna Petrus och Paulus, men biskopen i Rom hade inte mycket högre status än andra biskopar.
Så det krävdes många steg för att nå fram till 1100-talets mäktiga påvar som kunde hävda sin makt gentemot kejsare och kungar i väst och skicka ut arméer på korståg.
Ett första steg var att efter västroms undergång lyckades vissa av påvarna i Rom upprätthålla en förvaltning med viss kvalité, baserad på strukturer och rutiner från det romerska riket. Peter Heather lyfter fram påvarna Leo I (440-461) och Gelasius I (492-496). Leo ville stärka påveskapets juridiska grund och klargjorde att påveämbetet var direkt överfört från Petrus, inte ett arv från den föregående påven. Detta gjorde ämbetet mindre personberoende.
Gelasius, en av tre imazighen (berber) från Nordafrika som varit påvar, var påve när Theoderic hade makten. Han utgav dekretet "Deo Sunt", ( som betyder "det finns två"), som argumenterade för att det finns två auktoriteter, kyrkan och kungen. Detta var alltså investiturstridens huvudfråga som togs upp redan 500 år innan det skarpa läget 1075.
Viktigare än dessa två var påven Gregorius den I, (590-604), den första munken som blev påve, som skapade den gregorianska mässan. Han skickade ut missionärer till norra Europa, och skapade därmed en viktig länk mellan de nya kyrkorna och klostren och påven i Rom. Heathers favoritmissionär är Teodor från Tarsus, en syrier som vid 66 års ålder fick i uppdrag att bli ärkebiskop i Canterbury.
Fram till slutet på 600-talet var Rom ett bysantinskt ducate och imperiets "dux" (jämför senare titlar som doge och duce) var Roms mäktigaste man. Men allt mer resurser krävdes i striderna mot araberna och Rom fick sköta sig självt. Jordägarna i Rom fick rätt att utse påven. År 722 höjdes skatterna kraftigt av kejsaren när Konstantinopel hotade att falla, och de romerska jordägarna skattevägrade. När skatteindrivarna från Ravenna anföll så slogs de tillbaka av Rom. Det som skulle bli Kyrkostaten grundades. För att överleva sökte man stöd hos Karolingerna och år 754 fick man ett slags gåvobrev av Pippin den lille som gav viss legitimitet åt det nya riket. Karl den store satsade sedan avgörande ekonomiska bidrag för att gynna kyrkans spridning.
Men att grunda Roms företräde på legala argument var inte så enkelt, då inget i Bibeln gav stöd för det. För att lösa detta skapades en rad dokument i efterhand som skulle ge de rätta lagstödet. Viktigast var "Konstantins donationsbrev", som Peter Heather kallar för "ett av historiens viktigaste förfalskningar". Detta edikt skrevs ihop på 700-talet. Konstantin den store skulle enligt detta ha ställt hela västerlandet under påvens styre och gjort Rom till den ledande staden inom kristenheten.
För att bättre på detta ytterligare skapades en rad dokument som påstods vara skrivna av biskop Isidorus och som numera kallas "pseudo-Isidorus". Då detta är en så bra historia måste jag återkomma till den. Här räcker det att konstatera att man tror att de karolingiska kyrkomännen som skrev ihop detta gjorde det för att stärka sin egen makt i förhållande till frankernas kejsare och hans utsedda ärkebiskopar (sid 358). Men sedan kom pseudo-Isidorus att utnyttjas av olika parter som alla hade ett intresse av att öka påvemakten på kejsarmaktens bekostnad.
Under 900-talet utses påvarna i Kyrkostatens för det mesta av de lokala romerska aristokratfamiljerna. Det leder till att släktingar gynnas på ett vis som leder till ett brutalt förfall. Lågvattenmärken är påvar som Stefan VII (896-897), ökänd för kadaversynoden, och Johannes XII (955-964) som med fog beskylldes för att ha drivit en bordell i Lateranpalatset. Det var denne Johannes som smorde Otto I till kejsare av det tysk-romerska riket 962. Och det var denna mekanism som var hävstången ut ur det lokalt romerska kaoset till ett påvedöme med makt, något som Johannes självt inte alls begrep. Han intrigerade mot Otto och avsattes omgående.
De tysk-romerska kejsarna började aktivt se till att nordeuropéer blev valda till påvar. Otto III (regent 996-1002) gjorde tydligt att han visste att Konstantins donationsbrev var en förfalskning och att det var kejsaren som var det heliga imperiets regent. Han utsåg sin kusin som påven Gregory V, den förste tyske påven (han kom från det som idag är södra Österrike), och när denne dog utsåg han år 999 den förste frankiske påven. Det var Gerbert d'Aurillac som blev påven Silvester II, känd för att han studerat matematik och astronomi hos araber i Spanien och vid al-Karaouine-universitet i Fes, ett universitet som räknas som det äldsta ännu fungerande universitet.
Men det heliga tysk-romerska riket var inget nytt romarrike, eftersom stora kristna områden i Västeuropa inte hade en tanke på att låta sig styras av den tyske kejsaren. Detta öppnade för att påvedömet skulle kunna stärka sin roll. Det var en tysk påve som skulle bli vad Peter Heather kallar "den störste barbariske påven någonsin", Leo IX (1049-1054). Denne Leo rekryterade en elit av likasinnade kyrkliga dignitärer, och satte upp ett klart mål att stärka påvedömet. Bland dem märktes italienarna Hildebrand från Soana och dominikanermunken Peter Damian. Leo angrep kraftigt det utbredda köpslåendet med kyrkliga poster och reste runt i Europa för att klargöra för lokala biskopar vad som gällde. Leo hade inte heller några problem med att använda sig av Konstantins donationsbrev för att bestrida Konstantinopels makt över områden i södra Italien. När Bysans patriark inte rättade sig efter detta blev han sonika bannlyst, något som skapade en avgörande schism mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan.
I södra Italien stötte dock Leo IX på annat motstånd. Där hade ättlingar till vikingar, normanderna, etablerat sig sedan 1000-talet och de var på väg att skapa Kungariket Sicilien. Leo tillfångatogs och dog kort efter sitt frigivande. Senare påvar kom att sluta avtal med normanderna, för att kunna utnyttja dem som militära stödtrupper, något som ytterligare bidrog till påvedömets militarisering i germansk tradition.
Men reformgruppen hade nu makt i Rom att se till att deras likar kunde utses till påvar. Efter några turer (inklusive fyra påvar) kom Hildebrand att bli utsedd till påven Gregorius VII (1073-1085). Därmed är vi framme vid investiturstriden och kejsar Henrik IVs Canossavandring (se inlägg 15 juli 2013). Hildebrand/Gregorius gick för hårt fram, och förlorade. Det var inte möjligt för kejsarna och kungarna att ge upp kontrollen över alla de jordinnehav som låg i utnämnandet av biskopar (dvs själva investituren).
Formellt reglerades maktbalansen i Konkordatet i Worms 1122, något som kyrkan kungjorde med det första Lanterankonciliet där för första gången västeuropas biskopar och abbotar sammankallats till stormöte (över 300 biskopar och 600 abbotar skrev på.)
Maktstriden fortsatte men kungarnas våldsmonopol avgjorde. Henry II Plantagenet lät mörda biskop Becket 1170, och behöll makten över sina biskopar, även om han fick ingå en kompromiss med påven.
Istället var det en mer långsiktig strategi att bygga påvedömets administrativa styrka som skulle bli betydelsefull (sid 393). Själva begreppet påvedöme (papacy) myntades av en tysk reformpåve 1047. Påven Urban II (1088-1099) byggde upp en sund ekonomi baserad på rutiner från det mäktiga klostret i Cluny. Från det styrkepositionen startade han sedan första korståget vid talet i Clermont 1095. Peter Heather noterar att resultatet var splittrat, så mäktig hade inte påven blivit att han sedan kunde styra över den process som inleddes. (se vidare inlägg 28 juni 2013)
Och sedan vidare, hundra år senare, har vi nått ett påvedöme som kan göra anspråk på att vara det nya romerska imperiet. Påven Innocentius III (1198-1216) var den mäktigaste påven som någonsin funnits. Det fjärde Laterankonciliet 1215 definierade sakramenten och klargjorde vad som räknas som kätteri. Judar och katarer låg särskilt illa till. En kyrklig domstol inrättas. Inkvisitionen tog form. Kyrkans lag hade formaliserats genom juristernas arbete i Bologna (se förra inlägget). Från 1234 publicerades Liber Extra, påvarnas samlade 2000 dekret som studenterna i Bologna och Paris kunde roa sig med att läsa på. Ett imperium ska med lag byggas.
Var påvedömet nu det nya romerska imperiet?
Ja, på de tre punkter Peter Heather satte upp: romersk tradition och lag, geografisk utbredning, central makt inom kristenheten.
Men nej, skriver Peter Heather, (sid 403), det skilde sig från det romerska imperiet, och han betonar två punkter:
- makten hade förflyttats till norra Europa, staden Rom var bara imperiets symboliska centrum,
- Roms makt hade i grunden varit baserad på militär styrka. Kyrkan styrde bara indirekt över våldsmakten, den var en "ideologisk auktoritet". Romerska riket fanns bara för att det gynnade en romersk elit, du kunde bli medborgare om du fullgjorde dina plikter utan att du blev särskilt romersk i övrigt. Påvedömet i sin ideologi byggde på att alla skulle omvändas och vara goda katoliker. Och kyrkan hade effektiva institutioner för att ta reda på om man följde deras påbud, låg som hög kunde avslöjas och tvingas till rättning om det passade.
Det finns fler skillnader att fundera över, såsom ägande, skattesystem och kultur. Hela upplägget med förläningar som bas för makt över jord var annorlunda. Det romerska medborgarskapet var ersatt av trosbekännelse och nattvard. Kyrkans skattesystem var uppbyggt på tionden. Och den klassiska romerska kulturen var svår att känna igen i den katolska kyrkan. Låt avsaknaden av badhus symbolisera detta, varken den romerska renligheten eller sexslaveriet var en del av den officiella katolska kulten.
Mer generellt kan man fundera över påvedömet som en stat. Påvedömet var en koalition av mäktiga som styrde och fördelade makt och resurser. I någon mening var den mindre personberoende än kungarikena där olika dynastier avlöste varandra enligt komplicerade arvsregler och som resultat av krig. Efter det att allt fler kardinaler som utsåg påve kom från utanför den lokala romerska aristokratin blev institutionen mer meritbaserad. Meriten var väl främst att man var en skicklig maktmänniska som kunde säkra stöd bland kardinalerna. Men skillnaden var stor mellan 900-talet, då påven i princip bara var kungen av den lokala Kyrkostaten med lite extra symbolvärde påhängt, till 1100-talet då påven var en viktig maktfaktor i hela det katolska imperiet. Som stat får påvedömet anses väldigt stabilt. Om påvedömet som imperieliknande institution dateras till cirka 1050 så har den nu funnits i snart tusen år.
Denna vecka firar Skara stift tusenårsjubileum. Den förste kände biskopen var Thurgot från Hamburg-Bremen. Och Uppsala ärkestift firar 850-årsjubileum idag. År 1164 blev Gamla Uppsala kyrka domkyrka. Ärkebiskop blev den engelske cistercienmunken Stefan som kom från Alvastra. Det nya romerska imperiet hade expanderat i norr.
16 augusti 2014
Att återupprätta Rom del 2 Justinianus och Charlemagne
Peter Heathers "The restoration of Rome" tar upp fyra försök att återupprätta Rom. Efter att ha skildrat goternas öden under Theoderik, fortsätter han med att följa två andra försök att återskapa det romerska riket, bysans och det karolingiska riket. Efter goternas försök i väst kommer ett i öst, Justinianus i Konstantinopel och sedan ett i norr, Karl den store i Aachen. Slutligen beskriver han hur påvedömet i Rom stärks och blir ett slags imperium.
En sak framgår klart, en aspekt av det romerska riket som återkommer är makthavarnas skoningslösa grymhet både mot yttre och inre fiender. Jag påminns om Anatolij Kuznetsovs "Babij Jar", där skildras Stalins och Hitlers grymheter i Kiev under kriget. Kuznetsov skrev att alla tyranner som kallas "stora män", från Alexander den store och framåt, blivit berömda på bekostnad av vanliga människors lidande. "Babij Jar" är den starkaste och plågsammaste skildring jag läst av hur krig och förtryck föröder livet för vanliga människor.
Som jag skriver om historia förvandlas dessa historiens tyranner till "post-it"-lappar för minnet, de blir namnskyltar som symboliserar olika epoker och händelseförlopp på en överblickskarta. Det är inte för att förminska deras grymhet. Ibland anförs argumentet att de var infogade i sin tid, och att det är anakronistiskt att döma dem efter senare tids moral. Men det förklarar inte varför man skulle skriva överslätande om brotten. Förklaringen är mera praktisk, skulle man skildra alla illdåd genom historien som de förtjänar att framläggas så blir det väldigt tungläst. Men läs "Babij Jar", och kom ihåg.
Justinianus I (483-565, regent från 527) grymheter skildras oväntat nog av hans historieskrivare Prokopius, men då i dennes "hemliga historia" (på grekiska "Anekdota"). I den officiella historieskrivningen "Justinianus krig" hyllas kejsaren men i den hemliga finns en skräckskildring, både av kejsaren och hans hustru Theodora. För historikerna är den "hemliga historien" ett svårtolkat dokument. Peter Heather anser att en del av Prokopoius beskrivningar är satir, medan jag sett andra historiker som anser att Prokopius verkligen trodde att Justinianus var besatt av djävulen.
Säkert är att Justinianus med kraftfullt stöd av sin hustru beordrade en omfattande slakt av den egna befolkningen i samband med de uppror som de "blå" och "gröna" fraktionerna startade 532. Bortåt fem procent av Konstantinopels befolkning dödades (ca 30000 människor av en befolkning på dryga 500 000). Peter Heather konstaterar att "By Roman, or indeed any standards, Justinian was an autocratic bastard of the worst kind".
Justinianus har också beskyllts för att vara den som orsakade Västroms slutliga förödelse genom det stora gotiska kriget (535-554). Heather beskriver det elände kriget orsakade, men han menar att ekonomiska data visar att förödelsen inte var större än andra romerska inbördeskrig. Han menar att Justinianus inte kan lastas för de yttre processer som omöjliggjorde ett nytt starkt romarrike, främst det senare kriget mot sassaniderna, avarernas anfall i norr (orsakat av västturkarnas expansion och i sin tur en faktor som bidrog till slavernas migration i Balkan) och framför allt islams framväxt i syd.
Utfallet i termer av ett återupprättat romarrike blev att vandalerna i Nordafrika krossades och att det så kallade "bysantinska påvedömet" (537-752) upprättades i Rom och Ravenna. År 560 ser det ut på en karta (sid 182) som att romarriket återuppstått men redan år 600 är italienska halvön till stora delar under langobardernas kontroll och runt Donau styr slaver och avarer.
Justinianus namn förknippas också med ett elände han inte själv kan skyllas för. Den "justinianska pesten" var en pandemi som nådde Bysans 541. Det var samma Yersinia pestis som orsakade digerdöden. Från 541 till 700 kan totalt 25 miljoner människor ha dött av pest.
Men från Justinianus Post-It lapp kan man rita några viktiga pilar in i framtiden. Han beslöt om byggandet av Hagia Sophia och restaurering av Hagia Irene, som återges på hemsidan "Byzantium 1200" i ett skick som om de underhållits och upprustats fram till år 1200. Från den minneslappen kan ritas pilar framåt för den grekisk-ortodoxa kyrkan och vidare till den rysk-ortodoxa (se inlägg 17 september 2013).
Från Konstantinopels bibliotek och de utbildningsinstitutioner som kallas Universitetet i Konstantinopel kan pilar ritas till Vishetens hus i Bagdad, där många av antikens grekiska klassiker översattes till arabiska, och vidare därifrån kan pilar ritas ut i kalifatet, mot Persien och Transoxianien, mot Indien och till Spanien. Och från Cordoba och Toledo kan sedan pilen peka vidare mot Paris och Europa, när de arabiska texterna översattes till latin. Samma texter i grekisk version kom sedan direkt från Bysans till Venedig och Paris efter korståget 1204 som slutade med erövringen av Konstantinopel.
Justinianus lagar är dock det viktigaste arvet från hans regeringstid. En första version lades fram 529. På bara ett år hade den tidigare Codex Theodosianus från 439 omarbetats. Sedan vidtog ett mera grundligt arbete som ledde fram till hela Corpus Juris Civilis 534. Den ersattes i Bysans först 892 av den så kallade Basilikan.
Peter Heather skriver att arbetet med lagen var både ett juridisk och ett politiskt projekt. Att utfärda lag och få andra mäktiga att acceptera det var en viktig stödjepunkt i ett maktbygge. De så kallade "50 besluten" innebar lösningar på juridiska konflikter där några parter var förlorare och de måste antingen kompenseras eller med maktmedel fås att inse att de var tvungna att acceptera läget. Samma år som upproret i Konstantinopel kvästes presenterades Digest, som innehöll de viktigaste lagarna. Och då kunde även segrar över vandalerna i Kartago firas. Justinianus maktställning blev ointaglig. De är först efter detta som beslut tas som leder vidare mot invasionen av Italien. Någon grandios plan fanns från början inte att återskapa imperiet, men när väl möjligheterna fanns där så kom retoriken också på plats.
Lagarna och kanske ännu viktigare, de organisationer som förvaltade dem, var ett av det romerska rikets viktigaste framgångsfaktorer. Pilarna framåt i tiden är dock inte enkla att rita upp. En pil pekar på mot påvens kyrkostat och de kyrkliga lagar som skrevs där, även om de givetvis främst utgick från Bibeln och kyrkofädernas texter såsom Augustinus "Guds stad".
En pil går till Pisa, där Digest låg i en avskrift från 600-talet utan att användas under 500 år tills den började kopieras upp och spreds i Europa under 1100-talet.
Peter Heather återger (sidan 397) den märkliga historien om hur Justinianus lagar blev föremål för omfattande analys i Bologna från 1100-talet. I en introduktion till lagen hade Justinianus låtit skriva att dessa lagar inte innehöll några motsägelse, och om man ändå hittade sådana skulle man vid en omläsning förstå att de inte var någon motsägelse. Heather har mycket nöje åt detta citat, och kallar det för kejserlig propaganda som skulle dölja att man inte haft tid och möjlighet att lösa alla problem. I Bologna tog juristerna dock detta på allvar och gick igenom hela lagtexten, och försökte lösa alla motsägelser i kommentarer kallade glossa. Främst av dessa var Accursius som mellan 1220 och 1240 skrev Glossa ordinaria. Något tidigare hade juristen Gratian gjort något liknande med de kyrkliga lagarna och olika beslut som påvar fattar genom tiderna, Gratians Decretum. Pilen från den romerska rätten fortsätter sedan fram till dagens EG-förordningar och direktiv.
Från post-It-lappen "Karolingerna 751-911/987" går flera pilar. Charlemagne, Karl den store, är själva urbilden för den västerländske medeltida kungen. Men i termer av att återskapa det romerska riket så var det i huvudsak två punkter som var avgörande:
1) kejsaren ska vara kristendomens ledare,
2) det mytiska Rom måste ha en roll.
Karolingerna spelade en viktig roll i den kristna kyrkans utbredning. Kyrkor och kloster byggdes (över 600 kloster fanns det), och den så kallade "karolingiska renässensen" var i huvudsak ett kristet projekt. Men imperiet byggdes med våld, kristendomen spreds med hjälp av svärdet. Saxarna och avarerna tog stryk. Langobarderna tog stryk, från 774 var Karl kung över frankerna och langobarderna. Det hela var en mycket blodig historia, men i senare hjältesånger, som Rolandssången från 1100-talet, mytologiserades de heroiska inslagen i riddarlivet.
År 800 hade Karl kontroll över ett imperium (från Ebro till Elbe) och han lät sig krönas till kejsare av påven Leo III i Rom. De två punkterna var uppfyllda.
Men det var inte ett romerskt imperium. Här fanns inget effektivt skatteuppbördssystem, inga administrativa områden (civitates), inga stående arméer kunde därmed få sold, inga romerska bad kunde underhållas. Detta var ett germanskt kristet imperium, med en personlig maktutövning och en central byråkrati på bara ett fåtal personer. Makt byggde på en koalition mellan mäktiga aristokrater, stormän som var riddare, biskopar eller abbotar. Ett komplicerat nätverk rådde mellan olika herrar och deras vasaller, mellan "längivare" och läntagare.
Peter Heather menar att ett skäl till att karolingernas dynasti kunde växa sig så mäktig var att den hade turen att under fyra generationer bara ha en arvinge. Från Karl Martell, via Pippin och Karl den store till Ludvig "den fromme", så kunde man undvika en uppdelning av mark och makt på flera arvingar. Det kan också noteras att både Pippin och Ludvig var lika hårdföra krigare som de två Karl. Ludvigs fromhet bestod mest av att han rensade upp en del i det något okristeliga leverne som förekommit i hovet i Aachen. Ludvig hade växt upp i Akvitanien och hade sin personliga maktbas där, det tog honom 10 år att etablera sig i Aachen och "fromheten" var en maktmedel. Ludvig hade flera söner, och redan innan hans död börjar uppdelningen av förläningar till dessa att leda till ett västra Frankerrike och ett eller två riken i öster. Och sedan gick fragmenteringen vidare, de riktigt stora imperiernas tid i västra Europa var över.
Karl den store stödde spridningen av kristendomen men också, sannolikt oavsiktligt, kom han att lägga grunden för ett mäktigare påvedöme. Peter Heather menar att kröningen till kejsare i Rom år 800 var ett propagandagrepp från Karl, som sedan såg sig själv som kristendomens ledare. Han krönte också själv sin son Ludvig. Men bilden av påven som kröner kungen kom att utnyttjas för att stärka påvemakten. Peter Heather menar att det var påvedömet som kom att bli det nya romerska riket.
En sak framgår klart, en aspekt av det romerska riket som återkommer är makthavarnas skoningslösa grymhet både mot yttre och inre fiender. Jag påminns om Anatolij Kuznetsovs "Babij Jar", där skildras Stalins och Hitlers grymheter i Kiev under kriget. Kuznetsov skrev att alla tyranner som kallas "stora män", från Alexander den store och framåt, blivit berömda på bekostnad av vanliga människors lidande. "Babij Jar" är den starkaste och plågsammaste skildring jag läst av hur krig och förtryck föröder livet för vanliga människor.
Som jag skriver om historia förvandlas dessa historiens tyranner till "post-it"-lappar för minnet, de blir namnskyltar som symboliserar olika epoker och händelseförlopp på en överblickskarta. Det är inte för att förminska deras grymhet. Ibland anförs argumentet att de var infogade i sin tid, och att det är anakronistiskt att döma dem efter senare tids moral. Men det förklarar inte varför man skulle skriva överslätande om brotten. Förklaringen är mera praktisk, skulle man skildra alla illdåd genom historien som de förtjänar att framläggas så blir det väldigt tungläst. Men läs "Babij Jar", och kom ihåg.
Justinianus I (483-565, regent från 527) grymheter skildras oväntat nog av hans historieskrivare Prokopius, men då i dennes "hemliga historia" (på grekiska "Anekdota"). I den officiella historieskrivningen "Justinianus krig" hyllas kejsaren men i den hemliga finns en skräckskildring, både av kejsaren och hans hustru Theodora. För historikerna är den "hemliga historien" ett svårtolkat dokument. Peter Heather anser att en del av Prokopoius beskrivningar är satir, medan jag sett andra historiker som anser att Prokopius verkligen trodde att Justinianus var besatt av djävulen.
Säkert är att Justinianus med kraftfullt stöd av sin hustru beordrade en omfattande slakt av den egna befolkningen i samband med de uppror som de "blå" och "gröna" fraktionerna startade 532. Bortåt fem procent av Konstantinopels befolkning dödades (ca 30000 människor av en befolkning på dryga 500 000). Peter Heather konstaterar att "By Roman, or indeed any standards, Justinian was an autocratic bastard of the worst kind".
Justinianus har också beskyllts för att vara den som orsakade Västroms slutliga förödelse genom det stora gotiska kriget (535-554). Heather beskriver det elände kriget orsakade, men han menar att ekonomiska data visar att förödelsen inte var större än andra romerska inbördeskrig. Han menar att Justinianus inte kan lastas för de yttre processer som omöjliggjorde ett nytt starkt romarrike, främst det senare kriget mot sassaniderna, avarernas anfall i norr (orsakat av västturkarnas expansion och i sin tur en faktor som bidrog till slavernas migration i Balkan) och framför allt islams framväxt i syd.
Utfallet i termer av ett återupprättat romarrike blev att vandalerna i Nordafrika krossades och att det så kallade "bysantinska påvedömet" (537-752) upprättades i Rom och Ravenna. År 560 ser det ut på en karta (sid 182) som att romarriket återuppstått men redan år 600 är italienska halvön till stora delar under langobardernas kontroll och runt Donau styr slaver och avarer.
Justinianus namn förknippas också med ett elände han inte själv kan skyllas för. Den "justinianska pesten" var en pandemi som nådde Bysans 541. Det var samma Yersinia pestis som orsakade digerdöden. Från 541 till 700 kan totalt 25 miljoner människor ha dött av pest.
Men från Justinianus Post-It lapp kan man rita några viktiga pilar in i framtiden. Han beslöt om byggandet av Hagia Sophia och restaurering av Hagia Irene, som återges på hemsidan "Byzantium 1200" i ett skick som om de underhållits och upprustats fram till år 1200. Från den minneslappen kan ritas pilar framåt för den grekisk-ortodoxa kyrkan och vidare till den rysk-ortodoxa (se inlägg 17 september 2013).
Från Konstantinopels bibliotek och de utbildningsinstitutioner som kallas Universitetet i Konstantinopel kan pilar ritas till Vishetens hus i Bagdad, där många av antikens grekiska klassiker översattes till arabiska, och vidare därifrån kan pilar ritas ut i kalifatet, mot Persien och Transoxianien, mot Indien och till Spanien. Och från Cordoba och Toledo kan sedan pilen peka vidare mot Paris och Europa, när de arabiska texterna översattes till latin. Samma texter i grekisk version kom sedan direkt från Bysans till Venedig och Paris efter korståget 1204 som slutade med erövringen av Konstantinopel.
Justinianus lagar är dock det viktigaste arvet från hans regeringstid. En första version lades fram 529. På bara ett år hade den tidigare Codex Theodosianus från 439 omarbetats. Sedan vidtog ett mera grundligt arbete som ledde fram till hela Corpus Juris Civilis 534. Den ersattes i Bysans först 892 av den så kallade Basilikan.
Peter Heather skriver att arbetet med lagen var både ett juridisk och ett politiskt projekt. Att utfärda lag och få andra mäktiga att acceptera det var en viktig stödjepunkt i ett maktbygge. De så kallade "50 besluten" innebar lösningar på juridiska konflikter där några parter var förlorare och de måste antingen kompenseras eller med maktmedel fås att inse att de var tvungna att acceptera läget. Samma år som upproret i Konstantinopel kvästes presenterades Digest, som innehöll de viktigaste lagarna. Och då kunde även segrar över vandalerna i Kartago firas. Justinianus maktställning blev ointaglig. De är först efter detta som beslut tas som leder vidare mot invasionen av Italien. Någon grandios plan fanns från början inte att återskapa imperiet, men när väl möjligheterna fanns där så kom retoriken också på plats.
Lagarna och kanske ännu viktigare, de organisationer som förvaltade dem, var ett av det romerska rikets viktigaste framgångsfaktorer. Pilarna framåt i tiden är dock inte enkla att rita upp. En pil pekar på mot påvens kyrkostat och de kyrkliga lagar som skrevs där, även om de givetvis främst utgick från Bibeln och kyrkofädernas texter såsom Augustinus "Guds stad".
En pil går till Pisa, där Digest låg i en avskrift från 600-talet utan att användas under 500 år tills den började kopieras upp och spreds i Europa under 1100-talet.
Peter Heather återger (sidan 397) den märkliga historien om hur Justinianus lagar blev föremål för omfattande analys i Bologna från 1100-talet. I en introduktion till lagen hade Justinianus låtit skriva att dessa lagar inte innehöll några motsägelse, och om man ändå hittade sådana skulle man vid en omläsning förstå att de inte var någon motsägelse. Heather har mycket nöje åt detta citat, och kallar det för kejserlig propaganda som skulle dölja att man inte haft tid och möjlighet att lösa alla problem. I Bologna tog juristerna dock detta på allvar och gick igenom hela lagtexten, och försökte lösa alla motsägelser i kommentarer kallade glossa. Främst av dessa var Accursius som mellan 1220 och 1240 skrev Glossa ordinaria. Något tidigare hade juristen Gratian gjort något liknande med de kyrkliga lagarna och olika beslut som påvar fattar genom tiderna, Gratians Decretum. Pilen från den romerska rätten fortsätter sedan fram till dagens EG-förordningar och direktiv.
Från post-It-lappen "Karolingerna 751-911/987" går flera pilar. Charlemagne, Karl den store, är själva urbilden för den västerländske medeltida kungen. Men i termer av att återskapa det romerska riket så var det i huvudsak två punkter som var avgörande:
1) kejsaren ska vara kristendomens ledare,
2) det mytiska Rom måste ha en roll.
Karolingerna spelade en viktig roll i den kristna kyrkans utbredning. Kyrkor och kloster byggdes (över 600 kloster fanns det), och den så kallade "karolingiska renässensen" var i huvudsak ett kristet projekt. Men imperiet byggdes med våld, kristendomen spreds med hjälp av svärdet. Saxarna och avarerna tog stryk. Langobarderna tog stryk, från 774 var Karl kung över frankerna och langobarderna. Det hela var en mycket blodig historia, men i senare hjältesånger, som Rolandssången från 1100-talet, mytologiserades de heroiska inslagen i riddarlivet.
År 800 hade Karl kontroll över ett imperium (från Ebro till Elbe) och han lät sig krönas till kejsare av påven Leo III i Rom. De två punkterna var uppfyllda.
Men det var inte ett romerskt imperium. Här fanns inget effektivt skatteuppbördssystem, inga administrativa områden (civitates), inga stående arméer kunde därmed få sold, inga romerska bad kunde underhållas. Detta var ett germanskt kristet imperium, med en personlig maktutövning och en central byråkrati på bara ett fåtal personer. Makt byggde på en koalition mellan mäktiga aristokrater, stormän som var riddare, biskopar eller abbotar. Ett komplicerat nätverk rådde mellan olika herrar och deras vasaller, mellan "längivare" och läntagare.
Peter Heather menar att ett skäl till att karolingernas dynasti kunde växa sig så mäktig var att den hade turen att under fyra generationer bara ha en arvinge. Från Karl Martell, via Pippin och Karl den store till Ludvig "den fromme", så kunde man undvika en uppdelning av mark och makt på flera arvingar. Det kan också noteras att både Pippin och Ludvig var lika hårdföra krigare som de två Karl. Ludvigs fromhet bestod mest av att han rensade upp en del i det något okristeliga leverne som förekommit i hovet i Aachen. Ludvig hade växt upp i Akvitanien och hade sin personliga maktbas där, det tog honom 10 år att etablera sig i Aachen och "fromheten" var en maktmedel. Ludvig hade flera söner, och redan innan hans död börjar uppdelningen av förläningar till dessa att leda till ett västra Frankerrike och ett eller två riken i öster. Och sedan gick fragmenteringen vidare, de riktigt stora imperiernas tid i västra Europa var över.
Karl den store stödde spridningen av kristendomen men också, sannolikt oavsiktligt, kom han att lägga grunden för ett mäktigare påvedöme. Peter Heather menar att kröningen till kejsare i Rom år 800 var ett propagandagrepp från Karl, som sedan såg sig själv som kristendomens ledare. Han krönte också själv sin son Ludvig. Men bilden av påven som kröner kungen kom att utnyttjas för att stärka påvemakten. Peter Heather menar att det var påvedömet som kom att bli det nya romerska riket.
31 juli 2014
Att återupprätta Rom del 1 Theoderik
Peter Heathers nya bok The restoration of Rome låg i pocketversion i bokhandeln i England, marknadsförd som en bästsäljare. Peter Heather är professor i medeltidshistoria vid Kings College i London. Hans stil och sätt att redovisa sina tankegångar gör hans böcker mycket läsvärda. Han har även medverkat i läroböcker, på biblioteket kan man låna den utmärkta "History of Europe, From the dark ages to the Renaissance", förlag Mithchell Beazley, 2006.
Den nya boken går igenom tre försök att återupprätta det romerska imperiet som inte lyckas. De är ledda av respektive goten Theoderik, den bysantinske kejsaren Justinianus och frankernas Karl den store. Sedan avslutas den med att se på påvedömets konsolidering som ett slags arvtagare till det romerska imperiet.
Om man för allitterationens skull tar fram tre nyckelord för historiska framställningar: Makt, Migration och Marknad, så handlar denna boken om makt medan Peter Heathers tidigare bok "Empires and barbarians" fokuserade på migration. Tidsperioden som behandlas är ungefär densamma, från 400-talet fram till 1100-talet, i den nya boken även 1200-talet.
Gemensamt för böckerna är att de handlar om det Peter Heather kallar "The birth of Europe". En grundläggande drivkraft är den utjämning av produktionsresurser och handel som skedde från medelhavsområdet till nordligare delar av Europa. Genom att allt rikare samhällen organiserade sig i norr, och genom persernas (sassanidernas) och sedan arabernas framgångar, minskade möjligheterna att upprätthålla ett romerskt imperium. Empires and barbarians redogör för olika germanska folks öden men också för hur den slaviska expansionen i öst ledde fram till allt stabilare samhällen. Den dominoeffekt som hunnernas och avarernas anfall åstadkom uteblev när magyarerna/ungrarna erövrade territorium på 900-talet. Vid det laget hade de lokala samhällena investerat så mycket på plats att det inte lönade sig att flytta på sig som man gjort under folkvandringstiden.
En egen fundering som kopplar till tidigare inlägg om Kina är att man kan jämföra med den omfördelning som skedde från norr till söder, särskilt under Song-dynastin. Men det territoriet hade hela tiden varit en del av imperiet Kina, medan enbart västra Europa var en del av det romerska riket. Kanske en bättre jämförelse i det fallet är det ekonomiska skifte från västra till östra Medelhavet som gör att Konstantinopel grundas 324. Randområden till Kina hade inga naturliga förutsättningar att kunna bli lika rika som Kina, medan uppodlingen av norra Europa innebar en reell maktförskjutning.
I The restoration of Rome har Peter Heather valt ut tre försök som han anser vara nära att återskapa det romerska riket. På sidan 282 förklarar han att de kan anses göra detta i en eller flera av tre dimensioner:
1) den romerska traditionen (Theoderik och Justinianus)
2) den geografiska utbredningen (Theoderik och Karl den store)
3) betydelse som kristendomens centralmakt (Justinianus och Karl den store)
Med de kriterierna kvalar inte det heliga tysk-romerska riket under Otto-dynastin (919-1024) in, inte heller den senare bysantinska storhetstiden (867-1025) under den makedoniska dynastin.
Både Theoderik och Justinianus var skolade i romersk tradition. Theoderik (av amalernas dynasti, se inlägg 7 november 2010) var uppfostrad i Konstantinopel som gisslan, med syfte att han skulle bli en lojal general. Med en typisk Heathersk formulering så konstaterar han att "något gick fel i den uppfostran". År 482 kontrollerade Theoderik en gotisk armé på över 20000 man, sedan två gotiska grupper förenats under hans ledning. Det gjorde att han kunde ställa krav mot kejsaren Zeno i Konstantinopel. Theoderik blev romersk konsul och fick kontrollen över Italien. Skildringen av vägen dit är en studie i maktspel. Peter Heather skriver om Zenos agerande (sid 38) "as a textbook case study in human nastiness and the vanity of ambition this could hardly be bettered". Dick Harrison skriver att Theoderiks egenhändigt utförda mord av Odovakar i Ravenna 493 är ett av de mest ökända politiska morden i västeuropeisk historia.
Peter Heather lyfter fram det brev Theoderik skickade till kejsaren i Konstantinopel 507, där han hävdar att han själv med Guds försyn blivit utsedd att föra de romerska idealen vidare i väst. Samarbetet med den romerska aristokratin fungerar relativt bra. Peter Heather menar att teorier om att viktiga grupper motarbetade Theoderiks styre inte stämmer. Den mest berömde, Boethius, fick många viktiga uppdrag av Theoderik och att han sedan fängslades kan ha varit resultat av vanliga palatsintriger, inget i källorna tyder på någon systematisk konspiration mot Theoderiks styre.
År 511 står Theoderik på höjden av sin makt. Han har slutit allians med visigoterna i Spanien och kuvat vandalerna och burgunderna, bara frankernas Klovis står utanför hans kontroll i Västeuropa. Även med den ortodoxa kyrkan har han goda relationer även om han själv behållit goternas icke-niceanska (arianska, fast Peter Heather menar att ingen vet vad Arius tänkte, inte heller goterna) variant av kristendom. Schismen (den acaciuska schismen, det är känt vad Acacius tänkte) mellan påven i Rom och kejsaren i Konstantinopel klarades upp 520, i förhandlingar där Theoderik utgjorde en viktig part.
För att stärka banden med visigoterna hade Theoderik gift bort sin dotter Amalasuintha med en prins Eutharik (Flavius Eutaricus Cillica om vi ska gå på linjen att goterna ville bli mer romerska). Han vart utsedd till konsul jämte kejsar Justin I och skulle ha blivit kung över ostrogoternas och visigoternas rike. Men Eutharik dör 522, 42 år gammal. Theoderik var då 68 år gammal och skulle komma att leva till år 526. Peter Heather liknar honom under dessa år vid en "lame duck president". Han hade ingen son och dottersonen dog ung. Amalsuintha tycks ha varit en driftig kungamoder men hon mördas. Och så vidare, det blir ingen ordning på ostrogoternas styre. Först med kung Totila (regent 541-552), en visigot som gift in sig i den amaliska släkten, blev det någon styrfart men då var redan det stora kriget med Bysans igång.
I en kontrafaktisk historia hade Eutaricus blivit kejsare av det nya västromerska riket, styrt av romaniserade goter, ungefär som Kublai Khan kunde grunda en kinesisk dynasti. Men istället bröt goternas välde samman i inbördes konflikter. Sannolikt hade det gjort det även om Eutharik överlevt sin svärfar. De ekonomiska förutsättningarna var inte bättre för goterna än för de romare som styrt innan, så även om goterna hade lyckats få med sig den romerska eliten på att administrera ett rike (och det var nog inte omöjligt) så hade de behövt hitta ett sätt att finansiera ett fortsatt imperium. Där hade mongolerna en fördel, de hade kontrollen över sidenvägen som en egen ekonomisk motor. Goterna hade ingen möjlighet att kontrollera handelsvägarna norrut, där stod frankerna i vägen. Och i öster Bysans.
Men Theoderik gick till historien som Theoderik den store. Många myter skapades, några rörande Rökstenen reds ut här.
Dick Harrison har några fler anmärkningar med skandinavisk koppling i "Krigarnas och helgonens tid". Han påminner om att Codex argenteus troligen skrevs på order av Theoderik och han återger berättelsen om herulerna. Theoderik hade en allians med herulerkungen Rodulf men kunde inte hindra langobarderna från att angripa dem. Herulerna flydde och en grupp tog sig, enligt historikern Prokopios, till "Thoule".
Var i Thule de hamnade diskuteras givetvis, men att herulerna passerade danernas land på vägen klargör att "Thoule" inte bara stod för något land långt borta.
Den nya boken går igenom tre försök att återupprätta det romerska imperiet som inte lyckas. De är ledda av respektive goten Theoderik, den bysantinske kejsaren Justinianus och frankernas Karl den store. Sedan avslutas den med att se på påvedömets konsolidering som ett slags arvtagare till det romerska imperiet.
Om man för allitterationens skull tar fram tre nyckelord för historiska framställningar: Makt, Migration och Marknad, så handlar denna boken om makt medan Peter Heathers tidigare bok "Empires and barbarians" fokuserade på migration. Tidsperioden som behandlas är ungefär densamma, från 400-talet fram till 1100-talet, i den nya boken även 1200-talet.
Gemensamt för böckerna är att de handlar om det Peter Heather kallar "The birth of Europe". En grundläggande drivkraft är den utjämning av produktionsresurser och handel som skedde från medelhavsområdet till nordligare delar av Europa. Genom att allt rikare samhällen organiserade sig i norr, och genom persernas (sassanidernas) och sedan arabernas framgångar, minskade möjligheterna att upprätthålla ett romerskt imperium. Empires and barbarians redogör för olika germanska folks öden men också för hur den slaviska expansionen i öst ledde fram till allt stabilare samhällen. Den dominoeffekt som hunnernas och avarernas anfall åstadkom uteblev när magyarerna/ungrarna erövrade territorium på 900-talet. Vid det laget hade de lokala samhällena investerat så mycket på plats att det inte lönade sig att flytta på sig som man gjort under folkvandringstiden.
En egen fundering som kopplar till tidigare inlägg om Kina är att man kan jämföra med den omfördelning som skedde från norr till söder, särskilt under Song-dynastin. Men det territoriet hade hela tiden varit en del av imperiet Kina, medan enbart västra Europa var en del av det romerska riket. Kanske en bättre jämförelse i det fallet är det ekonomiska skifte från västra till östra Medelhavet som gör att Konstantinopel grundas 324. Randområden till Kina hade inga naturliga förutsättningar att kunna bli lika rika som Kina, medan uppodlingen av norra Europa innebar en reell maktförskjutning.
I The restoration of Rome har Peter Heather valt ut tre försök som han anser vara nära att återskapa det romerska riket. På sidan 282 förklarar han att de kan anses göra detta i en eller flera av tre dimensioner:
1) den romerska traditionen (Theoderik och Justinianus)
2) den geografiska utbredningen (Theoderik och Karl den store)
3) betydelse som kristendomens centralmakt (Justinianus och Karl den store)
Med de kriterierna kvalar inte det heliga tysk-romerska riket under Otto-dynastin (919-1024) in, inte heller den senare bysantinska storhetstiden (867-1025) under den makedoniska dynastin.
Både Theoderik och Justinianus var skolade i romersk tradition. Theoderik (av amalernas dynasti, se inlägg 7 november 2010) var uppfostrad i Konstantinopel som gisslan, med syfte att han skulle bli en lojal general. Med en typisk Heathersk formulering så konstaterar han att "något gick fel i den uppfostran". År 482 kontrollerade Theoderik en gotisk armé på över 20000 man, sedan två gotiska grupper förenats under hans ledning. Det gjorde att han kunde ställa krav mot kejsaren Zeno i Konstantinopel. Theoderik blev romersk konsul och fick kontrollen över Italien. Skildringen av vägen dit är en studie i maktspel. Peter Heather skriver om Zenos agerande (sid 38) "as a textbook case study in human nastiness and the vanity of ambition this could hardly be bettered". Dick Harrison skriver att Theoderiks egenhändigt utförda mord av Odovakar i Ravenna 493 är ett av de mest ökända politiska morden i västeuropeisk historia.
Peter Heather lyfter fram det brev Theoderik skickade till kejsaren i Konstantinopel 507, där han hävdar att han själv med Guds försyn blivit utsedd att föra de romerska idealen vidare i väst. Samarbetet med den romerska aristokratin fungerar relativt bra. Peter Heather menar att teorier om att viktiga grupper motarbetade Theoderiks styre inte stämmer. Den mest berömde, Boethius, fick många viktiga uppdrag av Theoderik och att han sedan fängslades kan ha varit resultat av vanliga palatsintriger, inget i källorna tyder på någon systematisk konspiration mot Theoderiks styre.
År 511 står Theoderik på höjden av sin makt. Han har slutit allians med visigoterna i Spanien och kuvat vandalerna och burgunderna, bara frankernas Klovis står utanför hans kontroll i Västeuropa. Även med den ortodoxa kyrkan har han goda relationer även om han själv behållit goternas icke-niceanska (arianska, fast Peter Heather menar att ingen vet vad Arius tänkte, inte heller goterna) variant av kristendom. Schismen (den acaciuska schismen, det är känt vad Acacius tänkte) mellan påven i Rom och kejsaren i Konstantinopel klarades upp 520, i förhandlingar där Theoderik utgjorde en viktig part.
För att stärka banden med visigoterna hade Theoderik gift bort sin dotter Amalasuintha med en prins Eutharik (Flavius Eutaricus Cillica om vi ska gå på linjen att goterna ville bli mer romerska). Han vart utsedd till konsul jämte kejsar Justin I och skulle ha blivit kung över ostrogoternas och visigoternas rike. Men Eutharik dör 522, 42 år gammal. Theoderik var då 68 år gammal och skulle komma att leva till år 526. Peter Heather liknar honom under dessa år vid en "lame duck president". Han hade ingen son och dottersonen dog ung. Amalsuintha tycks ha varit en driftig kungamoder men hon mördas. Och så vidare, det blir ingen ordning på ostrogoternas styre. Först med kung Totila (regent 541-552), en visigot som gift in sig i den amaliska släkten, blev det någon styrfart men då var redan det stora kriget med Bysans igång.
I en kontrafaktisk historia hade Eutaricus blivit kejsare av det nya västromerska riket, styrt av romaniserade goter, ungefär som Kublai Khan kunde grunda en kinesisk dynasti. Men istället bröt goternas välde samman i inbördes konflikter. Sannolikt hade det gjort det även om Eutharik överlevt sin svärfar. De ekonomiska förutsättningarna var inte bättre för goterna än för de romare som styrt innan, så även om goterna hade lyckats få med sig den romerska eliten på att administrera ett rike (och det var nog inte omöjligt) så hade de behövt hitta ett sätt att finansiera ett fortsatt imperium. Där hade mongolerna en fördel, de hade kontrollen över sidenvägen som en egen ekonomisk motor. Goterna hade ingen möjlighet att kontrollera handelsvägarna norrut, där stod frankerna i vägen. Och i öster Bysans.
Men Theoderik gick till historien som Theoderik den store. Många myter skapades, några rörande Rökstenen reds ut här.
Dick Harrison har några fler anmärkningar med skandinavisk koppling i "Krigarnas och helgonens tid". Han påminner om att Codex argenteus troligen skrevs på order av Theoderik och han återger berättelsen om herulerna. Theoderik hade en allians med herulerkungen Rodulf men kunde inte hindra langobarderna från att angripa dem. Herulerna flydde och en grupp tog sig, enligt historikern Prokopios, till "Thoule".
Var i Thule de hamnade diskuteras givetvis, men att herulerna passerade danernas land på vägen klargör att "Thoule" inte bara stod för något land långt borta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)