Jag har tidigare nämnt grottorna nära Dunhuang i Gansi-provinsen på gränsen till Takla Makanöknen. (inlägg 26 februari 2011). Valerie Hansen ägnar ett kapitel i "The Silk Road, A new history", (Oxford 2012), åt de skrifter som fanns i grotta nummer 17. Grottan fungerade som magasin för skrifter som hörde till ett litet buddhistiskt kloster som hette "De tre rikenas kloster".
På 900-talet fanns det runt femton kloster i grottområdet vid Dunhuang. Valerie Hansen kallar dom inte för "Mogao-grottorna" som är det namn som Unesco använder, utan hon skriver bara Dunhuang-grottorna. Området utgör en av buddhismens bäst bevarade heliga platser, med nästan 500 grottor med väggmålningar skapade mellan år 366 och fram till 1300-talet. I grotta 17 fanns ca 40000 skrifter från 405 till 1002, i huvudsak buddhistisk litteratur och historik kring hur buddhismen spreds från Tibet. Den mest berömda skriften är den tryckta Diamantsutran från år 868, världens äldsta tryckta bok, men det mesta är handskrivet på pappersrullar eller palmbladsformade papper. Arbete med att bevara sådana dokument finns beskrivet här: http://idp.nlc.gov.cn/archives/news29/idpnews_29.a4d
Se även ett foto som togs av Aurel Stein av dokument han "förvärvade" i Dunhuang.
De flesta texterna var skrivna på kinesiska eller tibetanska. Efter att gökturkarna förlorat makten till Tangdynastin på 630- och 640-talet stationerades kinesisk militär i området. Tangs inflytande var starkt fram till An Lushan-upproret 755, men efter det fick tibetanska imperier allt mer kontroll. Från 786 styrde den tibetanska Yarlung-dynastin, fram till 848. Efter det kom en släkt av lokala kinesiska generaler att styra området, formellt under Tang tills dess slut 907, men i praktiken som egna lokala kungar ända fram till 1002.
Även under denna tid var inflytandet från Tibet viktigt, och en buddhistisk pilgrimsväg fick från Indien via Dunhunag till det heliga berget Wutai i norra Kina där vishetens bodhisattva Mañjuśrī dyrkades. Från 1038 dominerades Gansu av tanguternas rike Xi Xia (västra Xia-dynastin 1038-1227), tanguterna var tibetansk-talande buddhister med huvudorten just öster om Gansu). Även riket runt Turpan, med staden Gaochang (på uiguriska Kara-Khoja), var i huvudsak buddhistiskt.
Utöver texter på kinesiska och tibetanska fanns ett mindre antal skrifter på sanskrit, khotanesiska (2300 texter), sogdianska och ujgur (totalt bara 40 blad) i grotta 17. Samt ett enda blad skrivet på hebreiska, en bön på 18 rader som hopvikt fungerat som en talisman. Bild här: http://expositions.bnf.fr/parole/grand/018.htm
Buddhister kom från Indien via området runt Khotan i södra Takla Makan, och det iranska språket khotanesiska var det första som de buddhistiska klassikerna översattes till från sanskrit. Sogdianska var ett annat iranskt språk, sogdierna hade handlat längs sidenvägen sedan länge och mindre grupper av dem levde i alla samhällen mellan Kina och Khorasan. Sogdierna samarbetade med turkiska folk och från ca. år 1000 kom sogdianskan att ersättas av ujgur (uigur-turkiska). Några dokument var skrivna på en blandning av sogdianska och uigur och visar på övergångsperioden. Två dokument på sogdiska visar att det hade funnits zoroastriker i Dunhuang, men 845 förbjöd Tangdynastin flera religioner och zoroastrismen försvann.
Från år 960 konverterade en rad turkiska grupper till islam, först Kara-khaniderna runt Kashgar i västra Takla Makan. År 1006 erövrade de Khotan. Uigurer från Ganzhou/Zhangye tog makten i Dunhuang 1002. I samband med det förseglades grotta 17, men skälen till det finns inte dokumenterade. Från 1030 styrdes Dunhuang av tanguternas Xi Xia.
Med Djingis khans framfart förändrades sedan allt. Först enades eller besegrades de mongolisk/turkiska folken norr om bergen, med namn som kereiter, tatarer och naimaner. Från 1206 började expansionen söderut. Uigurerna valde att bli vasaller under Djingis Khan medan tanguterna hörde till de som krossades (1227).
Valerie Hansen skriver om hur munkar från olika religioner försökt översätta sina
texter till kinesiska. Manikeisterna försökte medvetet utnyttja
buddhistiska texter och begrepp, och beskrev Mani som som en
vishetslärare i nivå med Buddha och Lao-tse. Nestorianska kristna valde
istället att försöka översätta kristna begrepp direkt till kinesiska
även om resultatet blev svårbegripligt. Fadern, sonen och helige anden blev "Merciful father, Light son, King of the pure winds". Hansen skriver att bara "barmhärtige fader" skulle ha varit begripligt för en kines. Nu är ju inte tre-enigheten ett så enkelt begrepp att översätta.
Det omvända gäller också, fundera till exempel över hur troligt det är att vi lyckas översätta buddhistiska begrepp så att det blir begripligt. Som exempel kan man ta namnet på klostret som ägde grotta 17: "The Three Realms Monastery". Buddhismens tre riken är i översättning "begärets värld, världen av form och världen utan form".
Grotta 17 innehöll mycket mer än religiösa dokument, där fanns även diverse papper med skrift på som munkarna använde för att träna sig att skriva på. I boken går Valerie Hansen igenom forskningen rörande mängder av olika dokument från Takla makan-området och konstaterar att mycket få av dem talar om långväga handel, det mesta som dokumneterats är vanlig handel som man kan förvänta sig mellan lokala städer.
Valerie Hansen huvudpoäng är därför att "sidenvägen" som begrepp främst står för kulturell överföring av språk, religion, konst och teknologi. Den materiella betydelsen av långväga handel längs sidenvägen var enligt henne inte särskilt betydelsefull under den period som boken täcker, 200 - 1000 e.Kr.
Betalningsmedel var siden, spannmål eller mynt (bronsmynt från Kina eller silvermynt från väst). Siden var sold under Tangdynastin, under åren kring 740 betalades det ut 900000 rullar av siden per år till soldater stationerade i Gansu och Xinjiang. Detta gjorde givetvis siden till en huvudprodukt i handelsutbytet, då soldaterna handlade vidare med sidenet. Men det upphörde vid An Lushan-upproren 755, och "sidenvägsekonomin" kollapsade.
Jag menar att detta har betydelse för hur man ska förstå Mervs försvinnande. Om Mervs rikedom inte berodde på att Merv skulle ha varit en oumbärlig omlastningsplats längs sidenvägen, utan mer på Mervs betydelse som centralort för abbasiderna och sedan för seldjukerna, då blir det begripligt att efter mongolernas förstörelse så kunde de välja att inte bygga upp Merv. Istället blev Samarkand och Herat de centrala knutpunkterna, utifrån nya lokala förutsättningar.
Valerie Hansens uppräkning av typiska sidenvägsprodukter är också intressant. Hon konstaterar att en marknad i Turfan år 743 hade priser för 350 olika artiklar, mest olika typer av textilier, olika grönsaker och djur. Som typiska "sidenvägsvaror" nämner hon "ammoniumklorid, "xiang" (kan vara aromatiska ämnen, kryddor eller medicin), socker och mässing". Ammoniumklorid (salmiak) används vid metallbearbetning som flussmedel, som ingrediens i färger och för avkalkning vid garvning av hudar.
I register över värdefulla varor i kloster stod bland annat "Merv-siden" vilket berodde på att Merv hade skapat en egen stil, som sedan användes även vid produktion i Kina. Däremot är olika ädelstenar kvitto på långa transporter, jade från Khotan, lapis lazuli från Badakhshan, korall och agat från Indien, bärnsten från Östersjön och pärlor från Sri Lanka.
Handel med slavar var också en del av sidenvägens marknad, och slavar var även vanlig tribut. Men inte heller inom detta område är det fråga om storskalig eller långväga handel, som den som bedrevs med slavar till mamlukerna.
Migration i stor skala skedde däremot längs "sidenvägarna".Ovan nämns hur folk från Indien etablerade sig runt Khotan. Nomadfolk rörde sig i området, ibland i form av mer organiserade militära förflyttningar. Det genererade i sin tur flyktingströmmar. Tibetanska imperiet är ett exempel, liksom tanguternas rike. Störst betydelse hade de turktalande folkens omfattande spridning västerut från 500-talet, och senare mongolernas expansion. Förutom Djingis Khans mongoler fanns många andra mongoliska grupper. Viktigast var khitanerna som etablerat Liaodynastin i Kina 907-1125 men sedan fick fly undan angrepp från manchuriska jurcher. Khitanerna flyttade hela vägen västerut till området runt Issyk-Kul där de upprättade ett buddhistiskt rike med huvudstad Balasagun (Khara-Khitan 1124-1218, minnesregel är att "khitan" gav upphov till namnet Cathay som användes för norra Kina).
Slutligen, Valerie Hansen menar att den mest använda vägen från Takla makan västerut var den som gick norrut från Aksu upp mot Issyk-kul genom Bedelpasset (4200 m.ö.h.) och sedan fram till staden Balasagun (som sogdierna kallade Suyab), nära dagens Tokmok, och sedan vidare till Samarkand. Det är denna vägen som den berömda munken Xuanzang färdas 630. För mer om de olika passen över bergen, se inlägg 8 januari 2011. Bedelpasset verkar inte vara den enklaste vägen men alla vägar innebär att pass på över 3500 m.ö.h. ska passeras. Och bara det talar ju för Valerie Hansens ståndpunkt att handeln aldrig kan ha varit väldigt omfattande.
Visar inlägg med etikett sidenvägen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sidenvägen. Visa alla inlägg
26 juli 2013
5 juli 2013
Rabban Sauma - från Peking till Paris
Jag läste en bok om en nestoriansk munk från Peking som var den förste från Kina som reste till västeuropa och som lämnat en reserapport efter sig. Denne Rabban Sauma (1220-1294) ville besöka Jerusalem men fick istället i uppdrag av Ilkhanatets khan att resa på diplomatiskt uppdrag till påven för att försöka samordna ett angrepp på Egypten mellan mongolerna och korstågsfarare. Då ingen påve fanns i Rom när han kom dit fortsatte han till Paris och Bordeaux. Boken heter "Voyager from Xanadu" av Morris Rossabi, California Press 1992.
Rabban Sauma var bara ett år i Europa, han kom till Neapel 1287, och åkte tillbaka till Persien ett år senare. Rabban Saumas resa är i sig ett äventyr, och hans uppdrag visar på olika allianser som sonderades mellan mongoler och kristna.
1287, det var sent i korstågens historia. Påven hade dött, kardinalerna satt i möte. Rabban Sauma reste vidare till Frankrike där kungen hette Filip den sköne. Där fanns inte den stridbare Ludvig IX/Saint Louis, Filips farfar, han dog av dysenteri på korståg i Tunisien 1270. Hans mäktige yngre bror Charles av Anjou, kung av Sicilien, dog 1285. Samma år blev Filip/ Philippe IV krönt till konung i Paris och det var denne kung som Rabban Sauma skulle övertyga om vikten av att ena sig med mongolerna för ett angrepp mot mamlukerna.
Rabban Sauma var 67 år, en munk som rest hela vägen från Kina, kristen men av en nestoriansk tro som katolikerna var skeptisk till. Filip var bara 19 år. Men han var mycket intresserad av den gamle mannen som rest så långt. För Rabban Sauma var reliker viktigt, hans reseskildring prioriterar att noga skildra alla besök på heliga platser. Filip visade upp Saint Chapelle i Paris, där reliker fanns från plundringen av Konstantinopel 1204 men också sådana som köpts in av farfar Ludvig den helige. Jämte Rom blev detta det närmaste Rabban Sauma kom sin resas mål, att få se de historiska platserna och relikerna i Jerusalem. Filip sade artigt att kortåg var han intresserad av men i praktiken hade han fullt upp med maktspelet på hemmaplan.
Det var Kublai Khan som skickat ut Rabban Bar Sauma och hans gode vän och lärjunge Rabban Markos (1245-1317). Munkarna var av uighurturkisk bakgrund, uppväxta nära Kublais huvudstad Khanbaliq (dagens Peking). Kublais idé var att de skulle knyta kontakter med ledare i väst och återkomma tillsammans med ett större antal kristna lärda som kunde bistå med administrativ utveckling och insikter i kristendomens betydelse. Tidigare hade han bett bröderna Polo om detta men när de kom till Kina på sin andra resa 1275 hade de inte följe med munkar, däremot var sonen Marco Polo med. Och de hade med sig helig olja från Jerusalem, något som visade att det gick att resa dit.
Sauma och Markos startade sin resa någon gång runt 1277. De reste delvis samma väg som bröderna Polo. Men det var inte enkelt. Till exempel hade Kashgar förstörts, en stad som Marco Polo beskrivit som en blomstande stad. Munkarna reste sedan via Talas där de var tvungna att dölja sitt uppdrag för Chagataikhanatets ledare Kaidu. Striderna mellan Kublai khan och Kaidu khan hade pågått sedan 1268. Konflikten ökade i intensitet på 1280-talet och bidrog till att det aldrig blev aktuellt för någon av de två munkarna att resa tillbaka till Kina. Hade Kaidu kommit på att Rabban Sauma och Markos bar på ett brev från Kublai khan till Kaidus fiender Ilkhanatet så hade nog resan tagit slut här. Det måste ha varit mycket nervöst, men att de inte ifrågasattes visar att det var vanligt med resande munkar.
1280 kom de till Khorasan och bodde då i staden Tus. Tus var återuppbyggt efter mongolernas angrepp och en viktig helig stad för shiamuslimer. Men här fanns även en nestoriansk församling, som välkomnade munkarna. De hade dock ett uppdrag och skulle vidare till Bagdad och sedan Tabriz.
Tabriz var Ihlkhanates huvudstad. Mongolerna hade valt denna stad eftersom den låg bättre till om man ville hålla stor hjordar med betesdjur än Bagdad. Strategiskt låg den också bättre till då det var nordgränsen mot det fientliga mongolrikena i norr som var viktigast att bevaka. Abakha Khan regerade där 1265-1282.
För de kristna var den viktigaste staden i området staden Ani i det som idag är östra Turkiet. Här hade armeniska kristna verkat sedan 300-talet. Staden var som mest betydelsefull kring år 1000, då hade den över 100000 invånare. Sedan hade den drabbats av flera belägringar, och under mongolernas styre tappat i betydelse. Ett besök här var givet för munkarna, men de fick sedan rådet att inte försöka resa vidare till Jerusalem, det var för farligt. Abakha Khan hade invaderat mamlukernas land i norra Syrien, men förlorade 1281 i det andra slaget vid Homs.
Det blev ingen resa till Jerusalem, istället slog sig munkarna ned i närheten av Tabriz.
Några år och byten av khaner senare godkände Arghun khan (r.1284-1291) att Markos fick bli de nestorianska kristnas överhuvud. Det var en post han nådde då de kristna förstod att utnyttja att de fått en ledare med lejdebrev från Kublai Khan själv, något som säkrade deras position inom det mongoliska riket. I sin nya roll fick Markos namnet Yahballaha III. Likt sin far Abakha var Argun buddhist men pro-kristen och gynnade den nestorianska kyrkan. Argun khan fortsatte en tidigare politik att försöka skapa en allians med korsfararna mot mamlukerna. Det är därför han utsåg Rabban Sauma till att resa till Europa 1287.
22 februari 1288 blir en italiensk fransiscanermunk vald som påve Nicolaus IV. Rabban Sauma, som träffat franske kungen i Paris och även säkrat visst stöd från den engelske kungen Edvard I vid ett möte i Bordeaux, lyckades få den nye påven att skriva ett svar till mongolernas khan med vissa löften om samordnat angrepp mot mamlukerna. Men villkoren var många och i praktiken skedd inget. Korsfarar-staterna föll, Tripoli 1289 och Acre 1291.
Mongolerna under Arghun khan gick inte heller till angrepp mot mamlukerna. Rabban Sauma fortsatte sitt liv som munk till 1294. (Först år 1299, under Ghazan khan, invaderade Ihlkhanatet Syrien och det kriget pågick fram till mamlukernas seger 1303.)
Rabban Saumas reseskildring finns inte kvar i original utan endast delar av den finns bevarad. Han återvände aldrig till startpunkten för sin resa, då hade kanske en annan typ av berättelse blivit bevarad. Publiken för den avskrift som finns kvar var främst var den nestorianska församlingen i Ihlkhanatet och det kan förklara prioriteringen av de rent religiösa elementen av resan.
Detta var en tid av långa resor. De mest berömda resenärerna var Marco Polo (som reste ut 1269, lämnade Kina 1289 och var tillbaka i Venedig 1295) och Ibn Battuta (som reste 1325-1353).
Dessa två var främst intresserade av handel. En annan resenär som mera hade samma roll som Rabban Sauma var den franske munken Vilhelm av Ruysbroek som under sjunde korståget 1254 reste till Karakorum för att sondera om de kristna kunde få militärt stöd av mongolerna.
En aspekt av Rabban Saumas skildring som jag vill lyfta fram var att han särskilt noterade att Paris var en stad full av studenter. Han hade sett och kunde jämföra med några av världens största städer (Khanbaliq, Tabriz, Konstantinopel, Rom) och intrycket var att ingen annan stad hade så stor andel studenter som Paris. Något måste det betyda i historien om universitetens framväxt på 1200-talet.
Rabban Sauma var bara ett år i Europa, han kom till Neapel 1287, och åkte tillbaka till Persien ett år senare. Rabban Saumas resa är i sig ett äventyr, och hans uppdrag visar på olika allianser som sonderades mellan mongoler och kristna.
1287, det var sent i korstågens historia. Påven hade dött, kardinalerna satt i möte. Rabban Sauma reste vidare till Frankrike där kungen hette Filip den sköne. Där fanns inte den stridbare Ludvig IX/Saint Louis, Filips farfar, han dog av dysenteri på korståg i Tunisien 1270. Hans mäktige yngre bror Charles av Anjou, kung av Sicilien, dog 1285. Samma år blev Filip/ Philippe IV krönt till konung i Paris och det var denne kung som Rabban Sauma skulle övertyga om vikten av att ena sig med mongolerna för ett angrepp mot mamlukerna.
Rabban Sauma var 67 år, en munk som rest hela vägen från Kina, kristen men av en nestoriansk tro som katolikerna var skeptisk till. Filip var bara 19 år. Men han var mycket intresserad av den gamle mannen som rest så långt. För Rabban Sauma var reliker viktigt, hans reseskildring prioriterar att noga skildra alla besök på heliga platser. Filip visade upp Saint Chapelle i Paris, där reliker fanns från plundringen av Konstantinopel 1204 men också sådana som köpts in av farfar Ludvig den helige. Jämte Rom blev detta det närmaste Rabban Sauma kom sin resas mål, att få se de historiska platserna och relikerna i Jerusalem. Filip sade artigt att kortåg var han intresserad av men i praktiken hade han fullt upp med maktspelet på hemmaplan.
Det var Kublai Khan som skickat ut Rabban Bar Sauma och hans gode vän och lärjunge Rabban Markos (1245-1317). Munkarna var av uighurturkisk bakgrund, uppväxta nära Kublais huvudstad Khanbaliq (dagens Peking). Kublais idé var att de skulle knyta kontakter med ledare i väst och återkomma tillsammans med ett större antal kristna lärda som kunde bistå med administrativ utveckling och insikter i kristendomens betydelse. Tidigare hade han bett bröderna Polo om detta men när de kom till Kina på sin andra resa 1275 hade de inte följe med munkar, däremot var sonen Marco Polo med. Och de hade med sig helig olja från Jerusalem, något som visade att det gick att resa dit.
Sauma och Markos startade sin resa någon gång runt 1277. De reste delvis samma väg som bröderna Polo. Men det var inte enkelt. Till exempel hade Kashgar förstörts, en stad som Marco Polo beskrivit som en blomstande stad. Munkarna reste sedan via Talas där de var tvungna att dölja sitt uppdrag för Chagataikhanatets ledare Kaidu. Striderna mellan Kublai khan och Kaidu khan hade pågått sedan 1268. Konflikten ökade i intensitet på 1280-talet och bidrog till att det aldrig blev aktuellt för någon av de två munkarna att resa tillbaka till Kina. Hade Kaidu kommit på att Rabban Sauma och Markos bar på ett brev från Kublai khan till Kaidus fiender Ilkhanatet så hade nog resan tagit slut här. Det måste ha varit mycket nervöst, men att de inte ifrågasattes visar att det var vanligt med resande munkar.
1280 kom de till Khorasan och bodde då i staden Tus. Tus var återuppbyggt efter mongolernas angrepp och en viktig helig stad för shiamuslimer. Men här fanns även en nestoriansk församling, som välkomnade munkarna. De hade dock ett uppdrag och skulle vidare till Bagdad och sedan Tabriz.
Tabriz var Ihlkhanates huvudstad. Mongolerna hade valt denna stad eftersom den låg bättre till om man ville hålla stor hjordar med betesdjur än Bagdad. Strategiskt låg den också bättre till då det var nordgränsen mot det fientliga mongolrikena i norr som var viktigast att bevaka. Abakha Khan regerade där 1265-1282.
För de kristna var den viktigaste staden i området staden Ani i det som idag är östra Turkiet. Här hade armeniska kristna verkat sedan 300-talet. Staden var som mest betydelsefull kring år 1000, då hade den över 100000 invånare. Sedan hade den drabbats av flera belägringar, och under mongolernas styre tappat i betydelse. Ett besök här var givet för munkarna, men de fick sedan rådet att inte försöka resa vidare till Jerusalem, det var för farligt. Abakha Khan hade invaderat mamlukernas land i norra Syrien, men förlorade 1281 i det andra slaget vid Homs.
Det blev ingen resa till Jerusalem, istället slog sig munkarna ned i närheten av Tabriz.
Några år och byten av khaner senare godkände Arghun khan (r.1284-1291) att Markos fick bli de nestorianska kristnas överhuvud. Det var en post han nådde då de kristna förstod att utnyttja att de fått en ledare med lejdebrev från Kublai Khan själv, något som säkrade deras position inom det mongoliska riket. I sin nya roll fick Markos namnet Yahballaha III. Likt sin far Abakha var Argun buddhist men pro-kristen och gynnade den nestorianska kyrkan. Argun khan fortsatte en tidigare politik att försöka skapa en allians med korsfararna mot mamlukerna. Det är därför han utsåg Rabban Sauma till att resa till Europa 1287.
22 februari 1288 blir en italiensk fransiscanermunk vald som påve Nicolaus IV. Rabban Sauma, som träffat franske kungen i Paris och även säkrat visst stöd från den engelske kungen Edvard I vid ett möte i Bordeaux, lyckades få den nye påven att skriva ett svar till mongolernas khan med vissa löften om samordnat angrepp mot mamlukerna. Men villkoren var många och i praktiken skedd inget. Korsfarar-staterna föll, Tripoli 1289 och Acre 1291.
Mongolerna under Arghun khan gick inte heller till angrepp mot mamlukerna. Rabban Sauma fortsatte sitt liv som munk till 1294. (Först år 1299, under Ghazan khan, invaderade Ihlkhanatet Syrien och det kriget pågick fram till mamlukernas seger 1303.)
Rabban Saumas reseskildring finns inte kvar i original utan endast delar av den finns bevarad. Han återvände aldrig till startpunkten för sin resa, då hade kanske en annan typ av berättelse blivit bevarad. Publiken för den avskrift som finns kvar var främst var den nestorianska församlingen i Ihlkhanatet och det kan förklara prioriteringen av de rent religiösa elementen av resan.
Detta var en tid av långa resor. De mest berömda resenärerna var Marco Polo (som reste ut 1269, lämnade Kina 1289 och var tillbaka i Venedig 1295) och Ibn Battuta (som reste 1325-1353).
Dessa två var främst intresserade av handel. En annan resenär som mera hade samma roll som Rabban Sauma var den franske munken Vilhelm av Ruysbroek som under sjunde korståget 1254 reste till Karakorum för att sondera om de kristna kunde få militärt stöd av mongolerna.
En aspekt av Rabban Saumas skildring som jag vill lyfta fram var att han särskilt noterade att Paris var en stad full av studenter. Han hade sett och kunde jämföra med några av världens största städer (Khanbaliq, Tabriz, Konstantinopel, Rom) och intrycket var att ingen annan stad hade så stor andel studenter som Paris. Något måste det betyda i historien om universitetens framväxt på 1200-talet.
17 juni 2012
Khorasan år 1220
År 1220 erövrade Djingis Khans arméer Buchara och Samarkand.
Söderut, i staden Merv i Khorasan, hade Yaqut al-Rumi, bott under åren 1216-1218. Han flyttade sedan till Khiva i Khwarezm och Balkh i Baktrien innan han 1220 fick fly undan mongolerna till Mosul och sedan Aleppo. Hans bok Mujam al Buldan förtecknar mycket geografisk och till geografi anknyten historia om den kända världen. En betydande del av hans insikter kom från studier i de berömda biblioteken i Merv.
Khorasan var en smältpunkt för influenser från alla håll och från 1000-talet en av världens mest betydelsefulla platser vad gäller läskunnighet och skolning. En uppräkning av språk och kulturella inflytande blir lång och ändå inte fullständig: persiska (och andra indo-iranska kulturer som kurdiska, religion zoroastrism och manikeism), arabiska (islam), olika turkiska och mongoliska språk (tengrism), indiska och kinesiska (buddhism), arameiska (nestorianskt syrianska kristna) och hebreiska (judendom var en betydande religion i Khazar kaghanatet 618-1048) och hellenistisk kultur.
Khorasan var en smältpunkt för influenser från alla håll och från 1000-talet en av världens mest betydelsefulla platser vad gäller läskunnighet och skolning. En uppräkning av språk och kulturella inflytande blir lång och ändå inte fullständig: persiska (och andra indo-iranska kulturer som kurdiska, religion zoroastrism och manikeism), arabiska (islam), olika turkiska och mongoliska språk (tengrism), indiska och kinesiska (buddhism), arameiska (nestorianskt syrianska kristna) och hebreiska (judendom var en betydande religion i Khazar kaghanatet 618-1048) och hellenistisk kultur.
Kärnan av kulturell påverkan var persisk, arabisk, sogdiansk och turkisk. Den gamla sogdianska kulturen var i sig en sådan blandkultur som starkt påverkat Merv från de sogdianska huvudorterna Samarkand.och Penjikent. Sogdierna var nära allierade med turkisktalande folk. Den arabisk-muslimska erövringen av Khorasan från 651 och Sogdia 713 innebar faktiskt ett ökat inflytande för persiska från de södra delarna av Khorasan och norrut in i Transoxianien. Arabiska ersatte arameiska i de områden som koloniserades i mellanöstern men fast islamiseringen gick väl så snabbt i Khorasan och norrut så var det persiska som blev det gemensamma språket. Sogdianska och Baktriska minskade i betydelse för att försvinna på 1100-talet, Khwarzemiska talades fram till 1300-talet. Muslimer som talade persiska kallades för tadjiker.
De arabiska abbasiderna kom till makten 750 med ett starkt stöd från Khorasan. De flyttade den arabiska huvudstaden från Damaskus till Bagdad och Khorasan blev en viktig provins. En första guldålder för Merv var när staden blev huvudort i abbasidernas rike 813-818 under kalifen al-Mamun och generalen Tahir ibn Husayn (vilket ledde till Tahirid-dynastin 821-873). År 1220 var abbasiderna däremot endast formellt en ledande dynasti, redan från 821 hade de börjat tappa kontrollen och deras vasaller samanider och ghazanider var i praktiken inte underlydande. Seljukturkar tog över styret i Bagdad 1058 på inbjudan av abbasiderna som behövde deras stöd för att inte förlora makten helt till shiitiska buyider.
De olika dynastierna kan få representera olika kulturella inriktningar även om det alltid var frågan om en mix.
Abbasiderna får stå för islams inflytande: statsreligion, organisation, lagstiftning, utbildning och sufism.
Samaniderna (819-999, -1005 om man räknar slutkampen i Khorasan) var persiska, utvecklades madrasas som islamiska utbildningscentrum, (eventuellt inspirerade av buddhistiska sådana). De var sogdiernas efterträdare i handeln med kontroll över silvergruvor och slavhandel. Deras huvudstad var först Balkh,senare Buchara, och imperiet sträckte sig från Rey till Kabul, och från Isfahan till Taskkent.
Några dynastier representerar de rent turkiska militära grupperingar som anlitades av abbasiderna som slavsoldater men som blev mycket mäktiga, tiill exempel Ghaznaviderna (963-1187) och Khwarasmiska imperiet (1077-1231). Ghaznaivderna hade en delvis indisk maktbas och huvudstaden var Ghazni söder om Kabul. Den förste med titeln sultan (av ett arabiskt ord för makt) var sultan Mahmud av Ghazni (971-1030).
Andra turkiska dynastier utgick från en egen produktiv maktbas. Dessa var i olika grad organiserade som traditionella nomadbefolkningar eller mer bofasta och urbaniserade. Jordbrukare, delvis nomadiserande och handelsmän var Seldjukturkarna som i praktiken styrde i Bagdad 1037-1194. De var från den turkiska språkgruppen oghuz, men även alltmer med inslag av lokalbefolkning som övergick till att tala turkiska.
Kara-Khaniderna i Fergana (840-1212) hade en ekonomi mer baserad på boskapsuppfödning. Khara-Khaniderna kan ses som en efterföljare till Uighurkhanatet (744-848). Längre nordöst fanns de turktalande kirgiserna och andra nomadfolk. Norr om Aralsjön khazarerna, och bortom dem kiptjakturkar och ruser.
När det stora seldjukiska imperiet splittrades 1156 tog lokala Khorasan-seldjuker kontroll med Merv som huvudstad. De hamnade dock mitt i en konflikt mellan Khwarasm i norr och Ghaznavidernas efterträdare, den Ghuridska dynastin (1148-1215), en persisk dynastin med huvudorter i Baktrien (dagens Afghanistan).
Kara-khitan (eller Qara-khitai, 1125-1218) var en mongolisk grupp som först etablerat sig som en maktdynasti i Kina (Liao-dynastin 907-1125) men sedan flyttat sin huvudort till Balasagun.
De hade under Liao haft en tvådelad organisation, en kinesisk princip för sina södra områden och en nomadbaserad för de norra delarna. Till skillnad från övriga grupper i området var kara-khitan i huvudsak buddhister.
Khwarasmiska dynastin med huvudstaden Gurganj, var periodvis vassaller under Seljukerna eller Kara-Khitai. Khwarasm hade fortfarande kontrollen över Merv 1220, men mongolernas övertagande ledde till att den militära eliten flydde och fortsatte sina aktiviteter längre västerut.
Hela denna komplicerade bild förändrades under loppet av några få år då Djingis Khans mongoler tar över makten. Yaqut flydde från Merv. Staden förstördes. I sina böcker skrev Yaqut ner sin bild av världen och bevarade på så vis en del av det vetande som funnits i biblioteken i Merv.
Abbasiderna får stå för islams inflytande: statsreligion, organisation, lagstiftning, utbildning och sufism.
Samaniderna (819-999, -1005 om man räknar slutkampen i Khorasan) var persiska, utvecklades madrasas som islamiska utbildningscentrum, (eventuellt inspirerade av buddhistiska sådana). De var sogdiernas efterträdare i handeln med kontroll över silvergruvor och slavhandel. Deras huvudstad var först Balkh,senare Buchara, och imperiet sträckte sig från Rey till Kabul, och från Isfahan till Taskkent.
Några dynastier representerar de rent turkiska militära grupperingar som anlitades av abbasiderna som slavsoldater men som blev mycket mäktiga, tiill exempel Ghaznaviderna (963-1187) och Khwarasmiska imperiet (1077-1231). Ghaznaivderna hade en delvis indisk maktbas och huvudstaden var Ghazni söder om Kabul. Den förste med titeln sultan (av ett arabiskt ord för makt) var sultan Mahmud av Ghazni (971-1030).
Andra turkiska dynastier utgick från en egen produktiv maktbas. Dessa var i olika grad organiserade som traditionella nomadbefolkningar eller mer bofasta och urbaniserade. Jordbrukare, delvis nomadiserande och handelsmän var Seldjukturkarna som i praktiken styrde i Bagdad 1037-1194. De var från den turkiska språkgruppen oghuz, men även alltmer med inslag av lokalbefolkning som övergick till att tala turkiska.
Kara-Khaniderna i Fergana (840-1212) hade en ekonomi mer baserad på boskapsuppfödning. Khara-Khaniderna kan ses som en efterföljare till Uighurkhanatet (744-848). Längre nordöst fanns de turktalande kirgiserna och andra nomadfolk. Norr om Aralsjön khazarerna, och bortom dem kiptjakturkar och ruser.
När det stora seldjukiska imperiet splittrades 1156 tog lokala Khorasan-seldjuker kontroll med Merv som huvudstad. De hamnade dock mitt i en konflikt mellan Khwarasm i norr och Ghaznavidernas efterträdare, den Ghuridska dynastin (1148-1215), en persisk dynastin med huvudorter i Baktrien (dagens Afghanistan).
Kara-khitan (eller Qara-khitai, 1125-1218) var en mongolisk grupp som först etablerat sig som en maktdynasti i Kina (Liao-dynastin 907-1125) men sedan flyttat sin huvudort till Balasagun.
De hade under Liao haft en tvådelad organisation, en kinesisk princip för sina södra områden och en nomadbaserad för de norra delarna. Till skillnad från övriga grupper i området var kara-khitan i huvudsak buddhister.
Khwarasmiska dynastin med huvudstaden Gurganj, var periodvis vassaller under Seljukerna eller Kara-Khitai. Khwarasm hade fortfarande kontrollen över Merv 1220, men mongolernas övertagande ledde till att den militära eliten flydde och fortsatte sina aktiviteter längre västerut.
Hela denna komplicerade bild förändrades under loppet av några få år då Djingis Khans mongoler tar över makten. Yaqut flydde från Merv. Staden förstördes. I sina böcker skrev Yaqut ner sin bild av världen och bevarade på så vis en del av det vetande som funnits i biblioteken i Merv.
6 maj 2012
Imperier, våld och migration
Basen för ekonomin år 600 var lantbruket. De rika imperierna fanns där jordmån och bevattning möjliggjorde hög produktion. Gupta i Indien, Sui och sedan Tang i Kina, Sasanidernas rike och Romarriket/Bysans var eller hade varit rika imperier med en intern stor ojämliket. De hade en hierarkisk organisation som upprätthölls med stora fördelar för vissa maktgrupper och slavarbete eller slavliknande förhållanden för andra. En ökad rikedom märks utanför dessa områden, i de handelssystem som växte fram mellan imperierna och deras omgivande befolkning. Den centralasiatiska ekonomin, baserad på nomadiserande boskapsskötare i samarbete med jordbrukare och handelsmän i lokala mer urbaniserade områden, utgjorde det som fått namnet "sidenvägen". Kanske var den indiska halvön ekonomiskt mest aktiv, med en hög egen produktion, en andel i sidenvägen och en viktig roll i handeln på haven från Kina, runt Sydostasien och med Afrikas östkust (bl.a. med det lokala imperiet Axum) och Arabiska halvön. Flera av Guptarikets efterträdare var etablerade mindre imperier, till exempel Pallavadynastin i Kerala.
Ett omfattande våld utövades i de flesta områden. Logiken i imperiernas ofta brutala utövande av hegemoni över många sinsemellan olika befolkningsgrupper var att erbjuda en relativ säkerhet. De ville att en lokal makthavare skulle inse att det lönade sig bättre att inordna sig i imperiet än att försöka skapa en egen maktbas.
Hur hegemoni uppnåddes skilde sig åt mellan imperierna. Gemensamt för de stora imperierna var att de funnit sätt att gå vidare från den expansiva fasen då erövringar finansierade staten, till en stabilare fas där många folkgrupper sammanfogats under en stat med en lagstiftning som reglerade status och beskattning. Det gällde att föreställningarna som spreds inom imperiet gjorde att folk "gillade läget" istället för att göra uppror. Men de olika imperierna hade skilda lösningar på hur hegemoni skulle upprätthållas, och det påverkade i sin tur hur organisationen såg ut i randstater och de nya stater som uppstod när imperierna upplöstes i mindre enheter.
I Indien var de lokala regenterna underordnade centrala storkonungar, men de lokala potentaterna hade egen beskattningsrätt. Varje raja hade egna imperieambitioner och långvariga konflikter pågick efter Guptas fall. En hinduisk väckelse förstärkte kastsystemet, där brahminer utvecklade tempelområden och deltog i styret av rikena.
Normalt var dock krigarnas kast den som styrde. Krigarkasten var möjlig för yttre grupper att ta över i ett området, något likt goternas maktövertagande i västrom, ett "utbyte av elit". Det finns inte så många belägg för att bondekasten gjorde uppror, kanske på grund av religiös acceptans av förhållande och förtryck från krigarkasten, men även för att de fanns relativt gott om jord och möjligheter för de dominerande koalitionerna att fördela förmåner.
Sasanidernas rike styrdes av en dynasti av krigare, som satt som lokala jordägare och kontrollerade statsmakten. De hade en relativt stor religiöst (zoroastriskt) baserad byråkrati. Omkringliggande folk kuvades till vasallstater i ett imperiebygge som inte hade vare sig hinduismens integrerande ideologi eller romarrikets medborgarskap, utan tycks i större utsträckning ha byggt på våldsmakt och direkt fördelande av personliga förmåner inom den dominerande koalitionen. Detta framstår som mer likt den ursprungliga indoeuropeiska maktstrukturen.
Romarriket hade genom sin modell med medborgarskap skapat en integrerande funktion för de härskande grupperna, som innebar en enastående lång era av stabilitet. Intern oro (till exempel så kallade bacauder), samt otaliga inbördeskrig mellan kejsarpretendenter, och ständiga gränskrig, gjorde dock "Pax Romana" till ett begrepp som blev historia redan i slutet av 100-talet. Våldet eskalerade med Östroms försök att återta de västliga delarna av imperiet under 500-talet och sedan det oerhört brutala kriget mellan Östrom/Bysans och Sasaniderna. I det maktvacuum som uppstod när Sasaniderna förlorat mot Bysans, öppnades möjligheterna för ett nytt imperium på 600-talet, Umayyadernas dynasti. Bysans omorganiserade, och förenklade det interna styret genom införande av "thema", av lokala militära befälhavare styrda områden.
Kinas extremt centraliserade modell återupprättades av Sui-dynastin som snart ersattes av Tang. Kejsaren var himmelens son, och ledde en klass av byråkrater. Det fanns små möjligheter för lokala ledare att växa sig starkare. Kina hade efter Han-dynastin splittrats i olika delar men nya enande dynastier kunde på ett annat vis än i Indien och Europa hänvisa tillbaka till en historisk legitimitet. Rimligen måste det bero på ekonomiska fördelar med ett stort enat imperium med aggressiv expansion ut mot Centralasien och även norrut mot Korea och söderut mot Sydöstasien.
Runt dessa imperier pågick en formation av nya maktkoalitioner. I Centralasien kom turkisk-talande folk att under 500-talet skapa ett stort imperium, i omfattning som de tidigare skyternas och senare mongolernas. Gökturkarna, i komplicerat samarbete med det kinesiska "västra Wei", konkurrerade ut de tidigare mäktiga Avarernas koalition. Avarerna kallades av kineserna för Juan-juan (Rouran). Ledarna kallades för khagan, och modellen för styre togs över av turkarna. De turktalande hade byggt upp kunnande i metallsmide och var allierade med handelsfolket sogdierna, en kombination som gav dessa i grunden nomadiserande folkgrupper en större ekonomisk styrka. Ledande grupper av Avarer valde att flytta västerut och skapade ett rike i nuvarande Ungern, något som fick stor betydelse för den slaviska expansionen i Östeuropa.
Det stora turkiska imperiet splittrades snart i en östlig och en västlig del, och kring år 600 rådde inbördeskrig. Bilden av Centralasiens historia som en konflikt mellan nomadfolk och bofasta jordbrukare kompliceras av att interna strider inom befolkningar ofta var mycket mera omfattande, det är bara i den historiska översikterna som de interna konflikterna tenderar att få mindre betydelse. Det är när "Kina" kan flytta ut sina murar längre ut på stäppen som "stor" historia skrivs, inte när "riket Wei" splittras eller olika nomadgrupper konkurrerar ut varandra. Det våld som nomadfolken levererat gentemot de bofasta har i de bofastas historieskrivning beskrivits som särskilt dramatiskt, men för vanligt folk spelade det mindre roll i vilken regi våldet utövades.
De västliga turkarna bildade framgångsrika allianser, först med sasaniderna för att slå ut Hephtaliterna (i dagens Afghanistan) och sedan med Kostantinopel mot Sasaniderna. Från 630 splittras de västliga turkarna i "de tio stammarna" On Oq (Onogurerna) i öster, khazarerna mellan nedre Volga och Don, och bulgarturkarna som fanns kring Donau och övre Volga (volgabulgarer).
De östliga gökturkarna hade stora problem med pga hårt klimat och aggression från Tang och först i början från 680-talet återkom de som en maktfaktor, fram till 740 då Uyghur-turkarna blev dominerande.
Flera nya samhällen höll på att organisera sig under 600-talet. Ett imperium som var på väg att etablera sig var det tibetanska. I nordöst var koreanska och japanska dynastier på väg att bli mäktiga. Att Sui-dynastin föll berodde delvis på ett misslyckat expanisionsförsök norrut där de mötte starkt motstånd från Koguryo. I sydöstasien pågick en hinduisering som skulle komma att få stor betydelse under kommande århundraden, när Viet, Khmer och Mon skapade välorganiserade samhällen, men år 600 var Chamfolket de mest betydelsefulla jämte Srivijayan i nuvarande Malaysia.
I väster (från en asiatisk utsiktspunkt) höll den slaviska expansionen just på att börja ta fart. I skogsområden flyttade olika slavisktalande fram sina positioner där tidigare germanska ledarkoalitioner hade dominerat. De slaviska grupperna splittrades av Avarernas inträde i en balkansk gren, en "tjeckisk/polsk" och en "rysk", men sammantaget var den slaviska expansionen den mest betydande efter arabernas och de turkisk-talandes expansion under 600-talet. Till skillnad från araberna och turkarna fanns inget tidigare imperium för slaverna att bygga på utan de byggde nytt, i en process som ledde fram till kungariken på 900-talet.
Den typ av relativt småskalig expansion som slavernas spridning utgjorde kallar Peter Heather för "wave of advance". Även goternas tidiga flytt från Östersjöområdet ner mot Svarta havet kan ha varit sådan, en relativt fredlig invandring av storfamiljer utan någon övergripande samordning. Men periodvis kan denna ha övergått till en mera våldsam och målinriktad men fortfarande småskalig expansion. Exempel på det som Peter Heather anger är Elbe-germanernas övertagande av det område inom romerska riket som kallades "Agri Decumates" under perioden 250-500 e.Kr, eller senare en del av vikingarnas expansion från skandinavien.
En annan typ av migration är den målinriktade "elite replacement". Då är det överklassen i en samhällsgrupp som fattat beslut om att överta rollen som elit i ett nytt område, och genomfört en invasion som leder till migration. Det klassiska exemplet som Peter Heather anför är normandernas invasion av England 1066, där de i princip tog över alla positioner som jordägare. Den interna jordägarstrukturen fanns kvar men med nya män på toppen. Utfallet blev annorlunda ifall den övertagande eliten i antal var mycket större än den befintliga, som när anglo-saxare tidigare tog över jordägande från romare i England. Då krävdes en omorganisation av hela jordägandet med uppdelning av de stora egendomarna för att alla militära ledare skulle få sin del. Är tvärtom den inkommande eliten få jämfört med den befintliga, som när visigoterna tog över de romerska provinserna i Spanien, kan det sociala och kulturella inflytandet bli mer begränsat.
I något fall, som när vikingar etablerade sig i Ryssland, fanns ingen elit att ersätta, utan det handlade om att grunda handelsstationer i områden som saknade sådan organisation.
Vidare, och karakteristiskt för "folkvandringstiden", kunde eliten finna det nödvändigt att mobilisera stora delar av allierad befolkning, och inte bara de normala beväpnade följena, för att nå sina politiska mål. Detta ledde till storskalig förflyttning av beväpnade män i tiotusental, medföljande familjer och slavar med flera, som kunde bli totalt hundratusentals människor. Ett slags "snöbollseffekt" kunde uppstå när olika ledare valde att ansluta sig till ledare som Alarik eller Theoderik. Bilden av folk som likt biljardbollar rullar runt på kartan är fel, men att storskalig målinriktad migration skedde är tydligt. Även vikingarnas stora arméer ("micel here" på anglo-saxiska) kan ses som sådana, även om beroendet av skepp gjorde att antalet människor var färre och andelen familj som följde migrationen var mindre.
Åter-migration är också en del av bilden, av olika skäl valde många att flytta tillbaka till områden de kom från.
Inom imperierna pågick även en betydande migration, där enskilda eller befolkningsgrupper av olika skäl flyttade eller förflyttades. Imperier, våld och migration - folkvandringstid.
Ett omfattande våld utövades i de flesta områden. Logiken i imperiernas ofta brutala utövande av hegemoni över många sinsemellan olika befolkningsgrupper var att erbjuda en relativ säkerhet. De ville att en lokal makthavare skulle inse att det lönade sig bättre att inordna sig i imperiet än att försöka skapa en egen maktbas.
Hur hegemoni uppnåddes skilde sig åt mellan imperierna. Gemensamt för de stora imperierna var att de funnit sätt att gå vidare från den expansiva fasen då erövringar finansierade staten, till en stabilare fas där många folkgrupper sammanfogats under en stat med en lagstiftning som reglerade status och beskattning. Det gällde att föreställningarna som spreds inom imperiet gjorde att folk "gillade läget" istället för att göra uppror. Men de olika imperierna hade skilda lösningar på hur hegemoni skulle upprätthållas, och det påverkade i sin tur hur organisationen såg ut i randstater och de nya stater som uppstod när imperierna upplöstes i mindre enheter.
I Indien var de lokala regenterna underordnade centrala storkonungar, men de lokala potentaterna hade egen beskattningsrätt. Varje raja hade egna imperieambitioner och långvariga konflikter pågick efter Guptas fall. En hinduisk väckelse förstärkte kastsystemet, där brahminer utvecklade tempelområden och deltog i styret av rikena.
Normalt var dock krigarnas kast den som styrde. Krigarkasten var möjlig för yttre grupper att ta över i ett området, något likt goternas maktövertagande i västrom, ett "utbyte av elit". Det finns inte så många belägg för att bondekasten gjorde uppror, kanske på grund av religiös acceptans av förhållande och förtryck från krigarkasten, men även för att de fanns relativt gott om jord och möjligheter för de dominerande koalitionerna att fördela förmåner.
Sasanidernas rike styrdes av en dynasti av krigare, som satt som lokala jordägare och kontrollerade statsmakten. De hade en relativt stor religiöst (zoroastriskt) baserad byråkrati. Omkringliggande folk kuvades till vasallstater i ett imperiebygge som inte hade vare sig hinduismens integrerande ideologi eller romarrikets medborgarskap, utan tycks i större utsträckning ha byggt på våldsmakt och direkt fördelande av personliga förmåner inom den dominerande koalitionen. Detta framstår som mer likt den ursprungliga indoeuropeiska maktstrukturen.
Romarriket hade genom sin modell med medborgarskap skapat en integrerande funktion för de härskande grupperna, som innebar en enastående lång era av stabilitet. Intern oro (till exempel så kallade bacauder), samt otaliga inbördeskrig mellan kejsarpretendenter, och ständiga gränskrig, gjorde dock "Pax Romana" till ett begrepp som blev historia redan i slutet av 100-talet. Våldet eskalerade med Östroms försök att återta de västliga delarna av imperiet under 500-talet och sedan det oerhört brutala kriget mellan Östrom/Bysans och Sasaniderna. I det maktvacuum som uppstod när Sasaniderna förlorat mot Bysans, öppnades möjligheterna för ett nytt imperium på 600-talet, Umayyadernas dynasti. Bysans omorganiserade, och förenklade det interna styret genom införande av "thema", av lokala militära befälhavare styrda områden.
Kinas extremt centraliserade modell återupprättades av Sui-dynastin som snart ersattes av Tang. Kejsaren var himmelens son, och ledde en klass av byråkrater. Det fanns små möjligheter för lokala ledare att växa sig starkare. Kina hade efter Han-dynastin splittrats i olika delar men nya enande dynastier kunde på ett annat vis än i Indien och Europa hänvisa tillbaka till en historisk legitimitet. Rimligen måste det bero på ekonomiska fördelar med ett stort enat imperium med aggressiv expansion ut mot Centralasien och även norrut mot Korea och söderut mot Sydöstasien.
Runt dessa imperier pågick en formation av nya maktkoalitioner. I Centralasien kom turkisk-talande folk att under 500-talet skapa ett stort imperium, i omfattning som de tidigare skyternas och senare mongolernas. Gökturkarna, i komplicerat samarbete med det kinesiska "västra Wei", konkurrerade ut de tidigare mäktiga Avarernas koalition. Avarerna kallades av kineserna för Juan-juan (Rouran). Ledarna kallades för khagan, och modellen för styre togs över av turkarna. De turktalande hade byggt upp kunnande i metallsmide och var allierade med handelsfolket sogdierna, en kombination som gav dessa i grunden nomadiserande folkgrupper en större ekonomisk styrka. Ledande grupper av Avarer valde att flytta västerut och skapade ett rike i nuvarande Ungern, något som fick stor betydelse för den slaviska expansionen i Östeuropa.
Det stora turkiska imperiet splittrades snart i en östlig och en västlig del, och kring år 600 rådde inbördeskrig. Bilden av Centralasiens historia som en konflikt mellan nomadfolk och bofasta jordbrukare kompliceras av att interna strider inom befolkningar ofta var mycket mera omfattande, det är bara i den historiska översikterna som de interna konflikterna tenderar att få mindre betydelse. Det är när "Kina" kan flytta ut sina murar längre ut på stäppen som "stor" historia skrivs, inte när "riket Wei" splittras eller olika nomadgrupper konkurrerar ut varandra. Det våld som nomadfolken levererat gentemot de bofasta har i de bofastas historieskrivning beskrivits som särskilt dramatiskt, men för vanligt folk spelade det mindre roll i vilken regi våldet utövades.
De västliga turkarna bildade framgångsrika allianser, först med sasaniderna för att slå ut Hephtaliterna (i dagens Afghanistan) och sedan med Kostantinopel mot Sasaniderna. Från 630 splittras de västliga turkarna i "de tio stammarna" On Oq (Onogurerna) i öster, khazarerna mellan nedre Volga och Don, och bulgarturkarna som fanns kring Donau och övre Volga (volgabulgarer).
De östliga gökturkarna hade stora problem med pga hårt klimat och aggression från Tang och först i början från 680-talet återkom de som en maktfaktor, fram till 740 då Uyghur-turkarna blev dominerande.
Flera nya samhällen höll på att organisera sig under 600-talet. Ett imperium som var på väg att etablera sig var det tibetanska. I nordöst var koreanska och japanska dynastier på väg att bli mäktiga. Att Sui-dynastin föll berodde delvis på ett misslyckat expanisionsförsök norrut där de mötte starkt motstånd från Koguryo. I sydöstasien pågick en hinduisering som skulle komma att få stor betydelse under kommande århundraden, när Viet, Khmer och Mon skapade välorganiserade samhällen, men år 600 var Chamfolket de mest betydelsefulla jämte Srivijayan i nuvarande Malaysia.
I väster (från en asiatisk utsiktspunkt) höll den slaviska expansionen just på att börja ta fart. I skogsområden flyttade olika slavisktalande fram sina positioner där tidigare germanska ledarkoalitioner hade dominerat. De slaviska grupperna splittrades av Avarernas inträde i en balkansk gren, en "tjeckisk/polsk" och en "rysk", men sammantaget var den slaviska expansionen den mest betydande efter arabernas och de turkisk-talandes expansion under 600-talet. Till skillnad från araberna och turkarna fanns inget tidigare imperium för slaverna att bygga på utan de byggde nytt, i en process som ledde fram till kungariken på 900-talet.
Den typ av relativt småskalig expansion som slavernas spridning utgjorde kallar Peter Heather för "wave of advance". Även goternas tidiga flytt från Östersjöområdet ner mot Svarta havet kan ha varit sådan, en relativt fredlig invandring av storfamiljer utan någon övergripande samordning. Men periodvis kan denna ha övergått till en mera våldsam och målinriktad men fortfarande småskalig expansion. Exempel på det som Peter Heather anger är Elbe-germanernas övertagande av det område inom romerska riket som kallades "Agri Decumates" under perioden 250-500 e.Kr, eller senare en del av vikingarnas expansion från skandinavien.
En annan typ av migration är den målinriktade "elite replacement". Då är det överklassen i en samhällsgrupp som fattat beslut om att överta rollen som elit i ett nytt område, och genomfört en invasion som leder till migration. Det klassiska exemplet som Peter Heather anför är normandernas invasion av England 1066, där de i princip tog över alla positioner som jordägare. Den interna jordägarstrukturen fanns kvar men med nya män på toppen. Utfallet blev annorlunda ifall den övertagande eliten i antal var mycket större än den befintliga, som när anglo-saxare tidigare tog över jordägande från romare i England. Då krävdes en omorganisation av hela jordägandet med uppdelning av de stora egendomarna för att alla militära ledare skulle få sin del. Är tvärtom den inkommande eliten få jämfört med den befintliga, som när visigoterna tog över de romerska provinserna i Spanien, kan det sociala och kulturella inflytandet bli mer begränsat.
I något fall, som när vikingar etablerade sig i Ryssland, fanns ingen elit att ersätta, utan det handlade om att grunda handelsstationer i områden som saknade sådan organisation.
Vidare, och karakteristiskt för "folkvandringstiden", kunde eliten finna det nödvändigt att mobilisera stora delar av allierad befolkning, och inte bara de normala beväpnade följena, för att nå sina politiska mål. Detta ledde till storskalig förflyttning av beväpnade män i tiotusental, medföljande familjer och slavar med flera, som kunde bli totalt hundratusentals människor. Ett slags "snöbollseffekt" kunde uppstå när olika ledare valde att ansluta sig till ledare som Alarik eller Theoderik. Bilden av folk som likt biljardbollar rullar runt på kartan är fel, men att storskalig målinriktad migration skedde är tydligt. Även vikingarnas stora arméer ("micel here" på anglo-saxiska) kan ses som sådana, även om beroendet av skepp gjorde att antalet människor var färre och andelen familj som följde migrationen var mindre.
Åter-migration är också en del av bilden, av olika skäl valde många att flytta tillbaka till områden de kom från.
Inom imperierna pågick även en betydande migration, där enskilda eller befolkningsgrupper av olika skäl flyttade eller förflyttades. Imperier, våld och migration - folkvandringstid.
18 juli 2011
Tillbaka till Sidenvägen
Jag råkade hitta en trevlig bok om sidenvägen som beskriver historien med fokus just på siden och textil. Boken heter "Sidenvägar - Världar som vävs samman" och är skriven av Karin Wallin, konstnär med textil utbildning. Här kan man läsa om färgning med ikat-teknik, men också mycket om sidenvägens historia och kvinnors roll i olika samhällen genom tiderna. Karin Wallin ta upp hur det känns att resa som västerlänning i Centralasien. Och hon tar upp aktuella problem, diktaturernas förtryck och miljöproblem som Aralsjöns uttorkning.
Men det textila specialintresset är det som lyfter boken, det blir en konsthistoria som visar på mönster som går igen i arkitektur och tyg i olika kulturer. Det äldsta ikat-tyget finns bevarat i Japan från 600-talet, men tekniken kan ha kommit till Japan från Indien på samma vis som buddhismen spridits via Centralasien. För Karin Wallin börjar inte sidenvägen i Chang´an i Kina utan i Nara i Japan.
Världens äldsta knutna matta är Pazyrykmattan, i skytisk stil från 400 f.Kr. Mattan har 360000 knutar per kvadratmeter. Det är mycket hög kvalitet för en persisk matta, konsten att tillverka sådana är urgammal. Jag gillar att Karin Wallin påpekar att det egentligen inte är knutar, tråden dras runt varpen och slås fast.
Men det textila specialintresset är det som lyfter boken, det blir en konsthistoria som visar på mönster som går igen i arkitektur och tyg i olika kulturer. Det äldsta ikat-tyget finns bevarat i Japan från 600-talet, men tekniken kan ha kommit till Japan från Indien på samma vis som buddhismen spridits via Centralasien. För Karin Wallin börjar inte sidenvägen i Chang´an i Kina utan i Nara i Japan.
Världens äldsta knutna matta är Pazyrykmattan, i skytisk stil från 400 f.Kr. Mattan har 360000 knutar per kvadratmeter. Det är mycket hög kvalitet för en persisk matta, konsten att tillverka sådana är urgammal. Jag gillar att Karin Wallin påpekar att det egentligen inte är knutar, tråden dras runt varpen och slås fast.
9 april 2011
Södra sidenvägen år 600
McNeill skriver i "Mänskliga nätverk" att "den ökade räckvidden och lastförmågan hos skepp och karavaner mellan år 200 och 1000 utvidgade och förstärkte den Gamla världens nätverk, speciellt längs havskusterna och genom torrbältena i sydvästra Asien och Nordafrika".
Tama kameler hade använts framgångsrikt från 200-talet då en sadel utvecklades som belastade djuret över bröstkorgen på ett vis som medgav laster på 250 kg. En karavan på 800 kameler kunde alltså föra last på 200 ton, och detta utan vagnar som krävde ordnade vägar.
En förklaring till att södra landvägen mellan Kina och Indien inte var så använd måste vara att där fanns inte kameler att tillgå. Den vägen, från Chengdu i Sichuan, över det som på 760-talet skulle bli Kunming i Yunnan, till Indien eller till havet vid Dagon (dagens Yangon/Rangoon) i Burma, var också besvärlig pga de lokala folken som kineserna kallade Zhao. (Som inte är detsamma som det Zhao-rike som fanns i norra Kina tidigare utan föregångare till ett rike som på 800-talet kallas Nan Zhao). Dessa folk, som kan vara relaterade till Baifolken, var tydligen tillräckligt stridbara för att hålla Tangdynastin stången trots diverse militära aktioner från kineserna.
Sjövägen från Kina till Indien var alltså mycket enklare. Hamnar, myntväsen och ett slags bankväsen utvecklades. Samtidigt pågick en mycket expansiv utbredning av intensiv risodling. Indisk och kinesisk framryckning i det trädgårdsodlande sydostasien kan säkert kopplas både till risodlingens produktivitet och handelsutbytet. McNeill beskriver tempelstäderna i sydostasien som risodlande enklaver i en omgivning av folk som levde som skogsfolk, med växelbruk, fiske och jakt och samlande. Specialister på kryddodling på Moluckerna blev särskilt betydelsefulla för världshandeln, då kryddnejlika och muskot var storsäljare.
Skeppen som trafikerade södra sidenvägen var säkert av många slag, men effektivast var djonkerna. Det var en flatbottnad båttyp som togs fram för transport på floderna under Handynastin. Den utvecklades till ett havsgående fartyg som på 300-talet eKr kunde lasta 260 ton eller transportera 700 personer. Senare, under Songdynastin, kunde en djonk lasta upp till 800 ton och hade då en besättning på 130 matroser. Jämför vikingarnas lastskepp knarren som lastade 3-4 ton och kunde ha upp till 50 mans besättning. Eller en holländsk fluyt från 1600-talet som lastade 500 ton men med bara 15-30 mans besättning.
Michael Wood berättar i BBCs "The Story of India" om att det fortfarande byggs skepp som benämns uru i Beypore i Kerala. Dessa skepp hade sitt ursprung i egyptiskt båtbyggande. De kunde lasta mellan 300 och 600 ton med 30 mans besättning. En uru som byggs nu kan lasta 1500 ton. Det arabiska namnet är dhow.
Det måste funnits många hamnar att välja på längs Bengaliska vikens och arabiska havets kuster, och några ska jag räkna upp. Omlastningspatsen på Kra-näset kan ha hetat Talaittakkolam (Takkola, dagens Trang). Flera av de sydostasiatiska folk som var på väg mot ökad organisering, viet, khmer,thai, mon, hade på 600-talet inte etablerat viktigare orter. I Bengalen var två stater på väg att bildas när Guptarikets inflytande avtog, Vanga och Samatata. Vangas huvudstad var den viktiga hamnen Tamralipti, dagens Tamluk.
På Indiens sydöstra kust fanns en av Indiens heliga städer, Kanchipuram, då huvudstad i Pallava, som fortfarande är känt för sin produktion av sidensaris. Kanci ligger något söder om dagens Chennai/Madras. Kanchis hamn hette troligen Sopatma, men är nu berömt som för sina tempel under namnet Mahabalipuram. På västra kusten, malabarkusten, låg Kollam (Quilon) och Muziris (nära Kodungallur). På Sri Lanka låg Kola-amba-thota (dagens Colombo), ett namn som uppges betyda "hamn med många bladrika mangoträd".
Längre norrut måste Calukyarikets huvudstad Badami haft en hamn, (Revatidvipa? dagens Redi i Maharastra). Sen hittar vi Bharuch och Saurashtra (Surastra) i Gujarat och sen kommer vi i Banbhore (i antiken kallat Barbaricon), 65 km öster om dagens Karachi i Pakistan.
Tama kameler hade använts framgångsrikt från 200-talet då en sadel utvecklades som belastade djuret över bröstkorgen på ett vis som medgav laster på 250 kg. En karavan på 800 kameler kunde alltså föra last på 200 ton, och detta utan vagnar som krävde ordnade vägar.
En förklaring till att södra landvägen mellan Kina och Indien inte var så använd måste vara att där fanns inte kameler att tillgå. Den vägen, från Chengdu i Sichuan, över det som på 760-talet skulle bli Kunming i Yunnan, till Indien eller till havet vid Dagon (dagens Yangon/Rangoon) i Burma, var också besvärlig pga de lokala folken som kineserna kallade Zhao. (Som inte är detsamma som det Zhao-rike som fanns i norra Kina tidigare utan föregångare till ett rike som på 800-talet kallas Nan Zhao). Dessa folk, som kan vara relaterade till Baifolken, var tydligen tillräckligt stridbara för att hålla Tangdynastin stången trots diverse militära aktioner från kineserna.
Sjövägen från Kina till Indien var alltså mycket enklare. Hamnar, myntväsen och ett slags bankväsen utvecklades. Samtidigt pågick en mycket expansiv utbredning av intensiv risodling. Indisk och kinesisk framryckning i det trädgårdsodlande sydostasien kan säkert kopplas både till risodlingens produktivitet och handelsutbytet. McNeill beskriver tempelstäderna i sydostasien som risodlande enklaver i en omgivning av folk som levde som skogsfolk, med växelbruk, fiske och jakt och samlande. Specialister på kryddodling på Moluckerna blev särskilt betydelsefulla för världshandeln, då kryddnejlika och muskot var storsäljare.
Skeppen som trafikerade södra sidenvägen var säkert av många slag, men effektivast var djonkerna. Det var en flatbottnad båttyp som togs fram för transport på floderna under Handynastin. Den utvecklades till ett havsgående fartyg som på 300-talet eKr kunde lasta 260 ton eller transportera 700 personer. Senare, under Songdynastin, kunde en djonk lasta upp till 800 ton och hade då en besättning på 130 matroser. Jämför vikingarnas lastskepp knarren som lastade 3-4 ton och kunde ha upp till 50 mans besättning. Eller en holländsk fluyt från 1600-talet som lastade 500 ton men med bara 15-30 mans besättning.
Michael Wood berättar i BBCs "The Story of India" om att det fortfarande byggs skepp som benämns uru i Beypore i Kerala. Dessa skepp hade sitt ursprung i egyptiskt båtbyggande. De kunde lasta mellan 300 och 600 ton med 30 mans besättning. En uru som byggs nu kan lasta 1500 ton. Det arabiska namnet är dhow.
Det måste funnits många hamnar att välja på längs Bengaliska vikens och arabiska havets kuster, och några ska jag räkna upp. Omlastningspatsen på Kra-näset kan ha hetat Talaittakkolam (Takkola, dagens Trang). Flera av de sydostasiatiska folk som var på väg mot ökad organisering, viet, khmer,thai, mon, hade på 600-talet inte etablerat viktigare orter. I Bengalen var två stater på väg att bildas när Guptarikets inflytande avtog, Vanga och Samatata. Vangas huvudstad var den viktiga hamnen Tamralipti, dagens Tamluk.
På Indiens sydöstra kust fanns en av Indiens heliga städer, Kanchipuram, då huvudstad i Pallava, som fortfarande är känt för sin produktion av sidensaris. Kanci ligger något söder om dagens Chennai/Madras. Kanchis hamn hette troligen Sopatma, men är nu berömt som för sina tempel under namnet Mahabalipuram. På västra kusten, malabarkusten, låg Kollam (Quilon) och Muziris (nära Kodungallur). På Sri Lanka låg Kola-amba-thota (dagens Colombo), ett namn som uppges betyda "hamn med många bladrika mangoträd".
Längre norrut måste Calukyarikets huvudstad Badami haft en hamn, (Revatidvipa? dagens Redi i Maharastra). Sen hittar vi Bharuch och Saurashtra (Surastra) i Gujarat och sen kommer vi i Banbhore (i antiken kallat Barbaricon), 65 km öster om dagens Karachi i Pakistan.
1 april 2011
Kartor över sidenvägen
Det finns en rolig interaktiv karta över sidenvägen som kallas DSR Imaginary Museum. http://dsr.nii.ac.jp/imdsr/map/en/map.php
Annars är det mest Talessmans kartor jag tittar på, de finns på många uppslagsord i Wikipedia. http://www.worldhistorymaps.info/maps.html
För fler referenser till material om sidenvägen, se till exempel Kenyon College:
http://www2.kenyon.edu/Depts/Religion/Fac/Adler/Asia201/links201.htm
Där finns bland annat länk till Standford University och deras interaktiva karta. https://mistystudio.com/silkroad_site/maps.html
En av de bästa kartor jag sett över nätverket av vägar som kallas sidenvägen är den som sitter på väggen i Östasiatiska muséer i Stockholm. Men den har jag inte hittat på webben.
Tillägg 24/1 2015. UNESCO har en sida om sidenvägen. https://en.unesco.org/silkroad/about-silk-roads
Annars är det mest Talessmans kartor jag tittar på, de finns på många uppslagsord i Wikipedia. http://www.worldhistorymaps.info/maps.html
För fler referenser till material om sidenvägen, se till exempel Kenyon College:
http://www2.kenyon.edu/Depts/Religion/Fac/Adler/Asia201/links201.htm
Där finns bland annat länk till Standford University och deras interaktiva karta. https://mistystudio.com/silkroad_site/maps.html
En av de bästa kartor jag sett över nätverket av vägar som kallas sidenvägen är den som sitter på väggen i Östasiatiska muséer i Stockholm. Men den har jag inte hittat på webben.
Tillägg 24/1 2015. UNESCO har en sida om sidenvägen. https://en.unesco.org/silkroad/about-silk-roads
Tillägg 28/1 2024. Nu finns en mycket bra zoombar karta gjord av Martin Månsson, se länk.
26 februari 2011
Mogao grotta nummer 285
Vid Dunhuang ligger en av sidenvägens mest överraskande sevärdheter. Buddhister har skapat en enorm konstskatt i ett komplex av grottor, Mogaogrottorna. Se Dunhuang Academy China, http://www.dha.ac.cn/
eller http://www.friendsofdunhuang.org/digital-dunhuang.php?lang=en
Grotta 285 syns här: http://www.friendsofdunhuang.org/newsletter/article.php?id=080105&lang=en. Det är en grotta som visar hur indiska, centralasiatiska och kinesiska teman vävts samman. Grottan är från år 538, det är det äldsta årtal som finns dokumenterat i grottorna.
Här hittade (eller lurade till sig, många dokument köptes till underpris) Aurel Stein och andra fantastiska dokument, inklusive de äldsta texterna tryckta med träblock, och världens äldsta stjärnkarta. Den tryckta Diamantsutran är daterad till 868 eKr men tidigare tryck finns som inte är daterade. Vill du bläddra i boken ska du besöka British Library: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/diamondsutra.html
Stjärnkartan är kanske från sent 600-tal. Bild finns på http://idp.bl.uk/idp.a4d, leta i Site Map på chinese astronomy. Han som ritade kartan eller en förlaga till den kanske var matematikern, astronomen och historikern Li Chunfeng (602-670). https://idp.bl.uk/
Grottorna är förstås UNESCO-klassade: http://whc.unesco.org/en/list/440/gallery/
Tillägg skrivet 24 juli 2013:
Valerie Hansens "The Silk Road, a new history", Oxford Press 2012, beskriver sidenvägarna detaljerat utifrån bevarade texter. Boken har ett kapitel om Dunhuang, som hon anser vara platsen att besöka ifall man bara ska besöka en plats runt Takla Makan. Men hennes bok tar upp flera andra platser längs sidenvägarna: Niya, Kucha med grottorna i Kizil, Turfan, Samarkand, Chang'an och Khotan.
eller http://www.friendsofdunhuang.org/digital-dunhuang.php?lang=en
Grotta 285 syns här: http://www.friendsofdunhuang.org/newsletter/article.php?id=080105&lang=en. Det är en grotta som visar hur indiska, centralasiatiska och kinesiska teman vävts samman. Grottan är från år 538, det är det äldsta årtal som finns dokumenterat i grottorna.
Här hittade (eller lurade till sig, många dokument köptes till underpris) Aurel Stein och andra fantastiska dokument, inklusive de äldsta texterna tryckta med träblock, och världens äldsta stjärnkarta. Den tryckta Diamantsutran är daterad till 868 eKr men tidigare tryck finns som inte är daterade. Vill du bläddra i boken ska du besöka British Library: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/diamondsutra.html
Stjärnkartan är kanske från sent 600-tal. Bild finns på http://idp.bl.uk/idp.a4d, leta i Site Map på chinese astronomy. Han som ritade kartan eller en förlaga till den kanske var matematikern, astronomen och historikern Li Chunfeng (602-670). https://idp.bl.uk/
Grottorna är förstås UNESCO-klassade: http://whc.unesco.org/en/list/440/gallery/
Tillägg skrivet 24 juli 2013:
Valerie Hansens "The Silk Road, a new history", Oxford Press 2012, beskriver sidenvägarna detaljerat utifrån bevarade texter. Boken har ett kapitel om Dunhuang, som hon anser vara platsen att besöka ifall man bara ska besöka en plats runt Takla Makan. Men hennes bok tar upp flera andra platser längs sidenvägarna: Niya, Kucha med grottorna i Kizil, Turfan, Samarkand, Chang'an och Khotan.
21 februari 2011
Suidynastin
Den endast två generationer långa Suidynastin (581-618) var början på en dynastiskt enande av områden i Kina, som fortsatte med Tang (618-907) som sedan följdes av splittring där Songdynasin (960-1279) dominerade. Sui (uttalas Suei) grundades av en hög militär som hade släkt både bland nomaderna, tuobafolket/(xianbei), som etablerat sig i flodens Weis dalgång, och de gamla kinesiska släkterna i norra regionen. Förutom att säkra gränsen norrut säkrade Sui kontroll över stora områden söderut. När Sui erövrade områdena kring Chang Jiangs (Yangtse) nedre flöde (589 eKr) utplånade de den södra huvudstaden Nanjing (i södra Chendynasin) där ett av de viktigaste universiteten i Kina fanns, en lärdomsplats med anor från 258 eKr.
Under kejsarnamnet Wen (Wendi) etablerade den förste Sui sig som en ny himmelens utvalde, och uppmuntrade konfucianska ideal i den gamla Handynastins anda. Men Wen själv var buddhist, liksom hans fru (som hade xiangnubakgrund), och under Sui uppfördes pagoder i alla viktigare samhällen. Det gamla examenssystemet återinfördes med ett inbyggt tvång att ämbetsmän skulle flytta runt, vilket minskade möjligheterna att bygga upp lokala maktpositioner och skapade ett ökat utbyte av kontakter mellan nord och syd. En ny lagbok togs fram som en syntes av traditioner från nord och syd, "Codex Kaihuang". Skattesystemet reformerades, tre sorters skatt skulle betalas, en jordeskatt i spannmål, en tygskatt och ett dagsverke om 20 dagar för varje vuxen man. Med en befolkning på 50 miljoner människor blev det mycket arbete gjort, till det kunde soldater och slavar kommenderas att arbeta med kanalbyggen och skyddsvallar (murar) i norr.
En av hans söner intrigerade sig till makten 604 (ev, med fadermord) och blev i sin tur ersatt av Tang, en upprepning av historien när Qin-dynastin enade landet men sedan snabbt ersattes av Han, något som Tangs historiker tog som bekräftelse på himmelens mandats cykliska natur. Den förste Tangkejsaren avsattes efter bara åtta år av en son (som också lät mörda två bröder), men nu befästes dynastin då denne kejsar Tai Zong (626-649) blev den som konsoliderade de refomer som Sui infört.
Wen valde ett område nära Handynastins Chang´an som huvudstad, och byggde upp en rätvinklig kejsarstad med murar på 8x10 km som han kallde Daxing. (Staden fick tillbaka namnet Chang´an av Tangdynastin). Muren finns kvar och är en av världens bäst bevarade ringmurar. Innanför murarna anger vissa referenser att det bodde 1 miljon människor och utanför ännu fler. 1 miljon personer på 80 kvadratkilometer är en mycket hög befolkningstäthet, det verkar lite otroligt att det kan stämma. Målet för sidenvägen var denna stad i floden Weis dalgång, från Dunhuang i Takla makans östra del var det 170 mil kvar hit. Floden Weis nedre lopp rensades och kanal byggdes för båttrafik till Huang He. En andra huvudstad anlades år 604 i Luoyang, under ledning av Pei Ju. Från Luoyang byggdes kejsarkanal söderut till (nuvarande) Yangzhou och norrut till (nuvarande) Beijing. Chefsarkitekten för kanalbyggandet och för byggandet av Chang´an hette Yuwen Kai, en xianbeiättad person.
Man kan jämföra med Konstantinopel som år 550 kanske hade 500 000 invånare, men som drabbades av pesten och från 618 av avbrott av spannmålsförsörjning från nordafrika och därefter kanske hade 50 000 invånare. Men en annan jämförelse är kanske intressantare. När Konstantin valde plats för sin huvudstad blev det en nyckelposition för sjöfarten mellan Svarta havet och Medelhavet, och bysans historia är en berättelse om sjöfart. Men kejsar Wen väljer en plats 95 mil från kusten.
Anm 2020-02-20: Sui följs av Tangdynastin som beskrivs i TV-serien "Historien om Kina" del 2, ännu en fin TV-serie med Michael Wood. Han pratar livfullt om allt från den bereste munken Xuan Zang som bidrog till budddhismens spridning i Kina till poeten Du Fu som beskrev melankolin under dynastins svåra tider under An Lushan-upproren.
Under kejsarnamnet Wen (Wendi) etablerade den förste Sui sig som en ny himmelens utvalde, och uppmuntrade konfucianska ideal i den gamla Handynastins anda. Men Wen själv var buddhist, liksom hans fru (som hade xiangnubakgrund), och under Sui uppfördes pagoder i alla viktigare samhällen. Det gamla examenssystemet återinfördes med ett inbyggt tvång att ämbetsmän skulle flytta runt, vilket minskade möjligheterna att bygga upp lokala maktpositioner och skapade ett ökat utbyte av kontakter mellan nord och syd. En ny lagbok togs fram som en syntes av traditioner från nord och syd, "Codex Kaihuang". Skattesystemet reformerades, tre sorters skatt skulle betalas, en jordeskatt i spannmål, en tygskatt och ett dagsverke om 20 dagar för varje vuxen man. Med en befolkning på 50 miljoner människor blev det mycket arbete gjort, till det kunde soldater och slavar kommenderas att arbeta med kanalbyggen och skyddsvallar (murar) i norr.
En av hans söner intrigerade sig till makten 604 (ev, med fadermord) och blev i sin tur ersatt av Tang, en upprepning av historien när Qin-dynastin enade landet men sedan snabbt ersattes av Han, något som Tangs historiker tog som bekräftelse på himmelens mandats cykliska natur. Den förste Tangkejsaren avsattes efter bara åtta år av en son (som också lät mörda två bröder), men nu befästes dynastin då denne kejsar Tai Zong (626-649) blev den som konsoliderade de refomer som Sui infört.
Wen valde ett område nära Handynastins Chang´an som huvudstad, och byggde upp en rätvinklig kejsarstad med murar på 8x10 km som han kallde Daxing. (Staden fick tillbaka namnet Chang´an av Tangdynastin). Muren finns kvar och är en av världens bäst bevarade ringmurar. Innanför murarna anger vissa referenser att det bodde 1 miljon människor och utanför ännu fler. 1 miljon personer på 80 kvadratkilometer är en mycket hög befolkningstäthet, det verkar lite otroligt att det kan stämma. Målet för sidenvägen var denna stad i floden Weis dalgång, från Dunhuang i Takla makans östra del var det 170 mil kvar hit. Floden Weis nedre lopp rensades och kanal byggdes för båttrafik till Huang He. En andra huvudstad anlades år 604 i Luoyang, under ledning av Pei Ju. Från Luoyang byggdes kejsarkanal söderut till (nuvarande) Yangzhou och norrut till (nuvarande) Beijing. Chefsarkitekten för kanalbyggandet och för byggandet av Chang´an hette Yuwen Kai, en xianbeiättad person.
Man kan jämföra med Konstantinopel som år 550 kanske hade 500 000 invånare, men som drabbades av pesten och från 618 av avbrott av spannmålsförsörjning från nordafrika och därefter kanske hade 50 000 invånare. Men en annan jämförelse är kanske intressantare. När Konstantin valde plats för sin huvudstad blev det en nyckelposition för sjöfarten mellan Svarta havet och Medelhavet, och bysans historia är en berättelse om sjöfart. Men kejsar Wen väljer en plats 95 mil från kusten.
Anm 2020-02-20: Sui följs av Tangdynastin som beskrivs i TV-serien "Historien om Kina" del 2, ännu en fin TV-serie med Michael Wood. Han pratar livfullt om allt från den bereste munken Xuan Zang som bidrog till budddhismens spridning i Kina till poeten Du Fu som beskrev melankolin under dynastins svåra tider under An Lushan-upproren.
17 februari 2011
Takla Makan
Längst i väster av öknen Takla Makan ligger Kashgar. Takla Makan är öknen man går in i men aldrig kommer ur, 40 mil lång och 10 mil bred. Kashgar är knutpunkten som man passerar oavsett vilken väg man tagit från Sogdiana över Pamir, eller från Indien över Karakoram. Städerna i randen av öknen är några få. De tycks inte ha nått sådan rikedom som sidenvägens städer på andra sidan bergen, men för de resande måste de haft stor betydelse. Norra vägen, Kashgar, Aksu, Kusha (Kuqa), Korla, Turpan, Hami till Dunhuang. Eller den södra leden, Khotan, Niya, Miran, genom Yangguan (Solporten) till Dunhuang.
Dessa städer var på 500-talet ibland självständiga små riken, så kallade Xiyu-stater (xiyu är kinesiska för väst, idag heter provinsen Xinjiang). Ibland var de kontrollerade av nomadfolken i området. Ett större rike sydöst om öknen vid Quilianbergen var Tuyuhan, dominerat av folk relaterade till Xinbei-nomaderna. År 600 styrde västliga turkar i Kasghar och Kucha medan Östturkarna dominerade Khotan och Aksu.
I Turfan fanns flera oberoende riken, under olika lokala dynastier. Staden Gaochangs ruiner ligger 3 mil sydöst om dagens Turfan. Turfan/turpan kallas hela den stora sänkan (-154 m) som försörjs med vatten via 5000 km med tunnlar, qanater, som här kallas för karez på uighurturkiska.
I höglandet söder om öknen började folk med tibetanska språk att organisera riken. En härskare var Namri Songtsen från dalen Yar-Lun nära dagens Lhasa. Hans son kom att bli en tibetansk "imperiebyggare", när han besegrade de klaner som lydde under Zhang-zhung. Lhasa ligger 170 mil från Dunhuang så påverkan var kanske inte så stor, men för Suidynastins strateger spelade de en ökande roll. Det första omnämnande i kinesiska källor är från 608.
Tuyuhans khagan år 600 var Busabo (Murong Fuyun, 597–635), som blev mördad, klämd av konflikterna mellan Tangkina, Tibet och gökturkarna.
Den centrala vägen genom öknen användes inte längre på 600-talet, den förrädiska sjön Lop-Nur försvann, efter 400-talet fanns inte vatten att försörja en oas och staden Loulan övergavs, för att återfinnas av Sven Hedin 1899. Munken Zuanzang skrev om staden år 630 att "Staden och husen finns kvar men ingen människa syns till.."
I städerna talades många språk, säkert fler än vi känner idag. Ett sådant utdött språk var ett språk som på lite märkliga grunder fått namnet tokariska. Detta språk tillhör den indo-europeiska gruppen, jämställt med begrepp som germanska och keltiska språk. Likt staden Loulan försvann tokariskan, inte begravd i sand utan under inflytandet från Sui- och Tangdynastiernas erövringar.
Tokariskan beskrivs i Ola Wikanders bok som ett både ålderdomligt och nydanande språk, med ett helt eget kasussystem, kanske påverkat av den expanderande turkiska omgivningen. Tokariska har ord som "laks" för fisk och "ñom-klyu" för "namn-hörande" som på grekiska skulle kallas "mega kleos", stor ära, ryktbarhet, megakändis. Att ett språkligt frö från ett indoeuropeiskt urfolk, kanske ursprungligen ett hästburet folk från stäpperna i dagens Ukraina, (Kurganteorin, 5000 fKr) kunnat spridas över så stora områden är intressant. Motsvarande utveckling för de turkiska språken började på 500-talet eKr. Språkens spridning över stora avstånd visas också av hur indoariska språk är släkt med romani (och det utdöda språket i Mitanniriket 1400 fKr i Syrien) , och att litauiska (och det baltiska språket fornpreussiska) har flera ord som är identiska med sanskrit.
Kartor och bilder finns på Digital Silk Road: http://dsr.nii.ac.jp/index.html.en
Jag tittar på bilder från Khotan, det är mycket öken på bilderna. Det är en säregen poesi i bildtexter som "A desert road to the citadel of Mazar-tāgh".
I Khotan har man funnit texter på sakiska, ett utdött östiranskt språk, släkt med pashtun. Många termer från folkiga former av sanskrit spriddes från sakiska till tokariska, kulturutbudet i städerna vidTakla Makans rand bestod säkert bland annat av klassiska indiska dramaföreställningar.
Tillägg 15 juli 2013: Valerie Hansen redogör i "The Silk Road, a new history", 2012, för att tokariskans två varianter numera kallas för Agnean respektive Kuchean. Det är två språk som skiljer sig lika mycket som spanska och franska. Agneanskan är döpt efter staden Yanqi som hette Agni på sanskrit (och Qarashahr på uighuriska), och som låg mellan Kucha och Turfan. Språket skulle ha talats där och i området österut mot Turfan. Kucheanskan talades i Kucha och västerut. Agnean dog ut som talat språk redan på 500-talet medan Kuchan talades fram till 800-talet. Buddhistiska texter men även mängder med handelsdokument som respass finns bevarade. Ofta hittas texterna som återanvänt papper i olika föremål som lagts i gravar, och som kan tas isär och den ursprungliga texten kan pusslas ihop. Totalt har det hittats ca 1200 fragment av agneanska och över 6000 fragment av kucheanska, det totala antalet fullständigt hela dokument är 50 respektive 200.
Kuchas mest berömde person är munken Kumarajiva (344-413) som översatte buddhistiska texter från sanskrit och kucheanska till kinesiska.
Dessa städer var på 500-talet ibland självständiga små riken, så kallade Xiyu-stater (xiyu är kinesiska för väst, idag heter provinsen Xinjiang). Ibland var de kontrollerade av nomadfolken i området. Ett större rike sydöst om öknen vid Quilianbergen var Tuyuhan, dominerat av folk relaterade till Xinbei-nomaderna. År 600 styrde västliga turkar i Kasghar och Kucha medan Östturkarna dominerade Khotan och Aksu.
I Turfan fanns flera oberoende riken, under olika lokala dynastier. Staden Gaochangs ruiner ligger 3 mil sydöst om dagens Turfan. Turfan/turpan kallas hela den stora sänkan (-154 m) som försörjs med vatten via 5000 km med tunnlar, qanater, som här kallas för karez på uighurturkiska.
I höglandet söder om öknen började folk med tibetanska språk att organisera riken. En härskare var Namri Songtsen från dalen Yar-Lun nära dagens Lhasa. Hans son kom att bli en tibetansk "imperiebyggare", när han besegrade de klaner som lydde under Zhang-zhung. Lhasa ligger 170 mil från Dunhuang så påverkan var kanske inte så stor, men för Suidynastins strateger spelade de en ökande roll. Det första omnämnande i kinesiska källor är från 608.
Tuyuhans khagan år 600 var Busabo (Murong Fuyun, 597–635), som blev mördad, klämd av konflikterna mellan Tangkina, Tibet och gökturkarna.
Den centrala vägen genom öknen användes inte längre på 600-talet, den förrädiska sjön Lop-Nur försvann, efter 400-talet fanns inte vatten att försörja en oas och staden Loulan övergavs, för att återfinnas av Sven Hedin 1899. Munken Zuanzang skrev om staden år 630 att "Staden och husen finns kvar men ingen människa syns till.."
I städerna talades många språk, säkert fler än vi känner idag. Ett sådant utdött språk var ett språk som på lite märkliga grunder fått namnet tokariska. Detta språk tillhör den indo-europeiska gruppen, jämställt med begrepp som germanska och keltiska språk. Likt staden Loulan försvann tokariskan, inte begravd i sand utan under inflytandet från Sui- och Tangdynastiernas erövringar.
Tokariskan beskrivs i Ola Wikanders bok som ett både ålderdomligt och nydanande språk, med ett helt eget kasussystem, kanske påverkat av den expanderande turkiska omgivningen. Tokariska har ord som "laks" för fisk och "ñom-klyu" för "namn-hörande" som på grekiska skulle kallas "mega kleos", stor ära, ryktbarhet, megakändis. Att ett språkligt frö från ett indoeuropeiskt urfolk, kanske ursprungligen ett hästburet folk från stäpperna i dagens Ukraina, (Kurganteorin, 5000 fKr) kunnat spridas över så stora områden är intressant. Motsvarande utveckling för de turkiska språken började på 500-talet eKr. Språkens spridning över stora avstånd visas också av hur indoariska språk är släkt med romani (och det utdöda språket i Mitanniriket 1400 fKr i Syrien) , och att litauiska (och det baltiska språket fornpreussiska) har flera ord som är identiska med sanskrit.
Kartor och bilder finns på Digital Silk Road: http://dsr.nii.ac.jp/index.html.en
Jag tittar på bilder från Khotan, det är mycket öken på bilderna. Det är en säregen poesi i bildtexter som "A desert road to the citadel of Mazar-tāgh".
I Khotan har man funnit texter på sakiska, ett utdött östiranskt språk, släkt med pashtun. Många termer från folkiga former av sanskrit spriddes från sakiska till tokariska, kulturutbudet i städerna vidTakla Makans rand bestod säkert bland annat av klassiska indiska dramaföreställningar.
Tillägg 15 juli 2013: Valerie Hansen redogör i "The Silk Road, a new history", 2012, för att tokariskans två varianter numera kallas för Agnean respektive Kuchean. Det är två språk som skiljer sig lika mycket som spanska och franska. Agneanskan är döpt efter staden Yanqi som hette Agni på sanskrit (och Qarashahr på uighuriska), och som låg mellan Kucha och Turfan. Språket skulle ha talats där och i området österut mot Turfan. Kucheanskan talades i Kucha och västerut. Agnean dog ut som talat språk redan på 500-talet medan Kuchan talades fram till 800-talet. Buddhistiska texter men även mängder med handelsdokument som respass finns bevarade. Ofta hittas texterna som återanvänt papper i olika föremål som lagts i gravar, och som kan tas isär och den ursprungliga texten kan pusslas ihop. Totalt har det hittats ca 1200 fragment av agneanska och över 6000 fragment av kucheanska, det totala antalet fullständigt hela dokument är 50 respektive 200.
Kuchas mest berömde person är munken Kumarajiva (344-413) som översatte buddhistiska texter från sanskrit och kucheanska till kinesiska.
6 februari 2011
Tidiga turktalande
Att reda ut historiken kring olika turkspråkiga folk i Asien klarar jag inte. År 600 har den dittills största politiska enheten splittras, det gökturkiska khanatet. Det var en allians av folk som etablerats av Bumin Khan (Tumin, av Ashinaklanen). Innan dess hade givetvis turktalande människor bildat olika sociala grupperingar och ingått i allianser med andra folk. Det viktigaste nomadfolket som kämpade med Handynastin och andra riken fram till 400 eKr var Xiōngnú. Deras bakgrund kan bara tolkas från kinesiskspråkiga källor vilket gör att man spekulerar i både turkisk, mongolisk, iranskspråkig eller någon sibirisk bakgrund, antagligen för att folk inom Xiōngnú hade olika bakgrund. Även folk inom de nomadiska rivalerna Xianbei var turkisktalande. Klanen Tuoba som ledde Norra Wei-dynastin 386-536 eKr, och hade Lyoyang som huvudstad, hade namn med turkisk rot innan de blir sinifierade.
Språkligt kan äldre turkiska språk delas upp på olika vis, beteckningar som Oguz och Ogur används för två olika riktningar. De olika gökturkiska folken anses huvudsakligen ha Oguzinriktning men folken blandades av olika historiska omständigheter. Ett exempel är Karlukerna som omnämns på kinesesiska år 600 som boende väster om Altaibergen (i floddalen Irtysj, en flod som rinner mot dagens Omsk och flyter in i Ob). Karlukerna var då en del av västra turkiska khagantet, i en undergrupp kallad Uch-Karlukerna, de "tre karlukerna". Senare invaderar en öst-turkisk grupp, vars ledare Aru besegrats av Tangdynastin ca 630, och karlukerna kom då att förenas med kirgiser och uigurer i olika allianser. Längre västerut finns turkisktalande folk som påverkas av det avariska khanatet. Det är khazarer och flera folk som benäms Onogurer mm med anknytning till ett "Storbulgarien" (Magna Bulgaria). Dessa folk ger upphov till grupper som volgabulgarerna och en annan grupp som på klassiskt nomadvis drar västerut, kuvar ett slaviskt folk, och blir en överklass kallad bojarer. Sedan blir bojarerna så påverkade att de kristnas och deras turkiska språk förtvinar, bara namnet blir kvar.
Geografiskt sträckte sig de första gökturkiska khanernas inflytande från Svarta havet nästan fram till Stilla havet, men den interna splittringen visade att det var svårt att behålla en meningsfull kontroll över hela det området. År 600 omnämns tre olika khaner. I väst är det fortfarande den aktive Tarduš (Kara Çürün), som etablerade de västliga khanatet men inte kunde kontrollera det och som dör år 604 i försök att agera österut.
I öster var läget komplicerat. Sui-dynastins främste emissarie, den skicklige Pei Ju (ca547-627), skulle ha kunnat berätta. Han lyckades försvaga gökturkarna genom att så splittring, genom ingifte med olika prinsessor och anstiftan till mord av dessa. Tulan Khagan (Ashina Yongyulü) och Yami Khagan (Ashina Rangan) kom i olika omgångar att nå makten genom Suis agerande. I bakgrunden agerade deras far, den tidigare khaganen Ishbara (Ashina Shetu). Shetu var den som låg bakom närmandet till Sui, och han låg både i strid med västturkarna och med ännu en del av Ashinaklanen, Apa, som år 600 ansåg att deras Niri var qaghan.
År 600 allierar sig Sui med Erkin Tegin, Bey av Uigurerna, mot gökturkarna. Uigur betyder sammanslutning, vilket antyder att även detta folk bestod av en rad olika turkisktalande klaner. När gökturkarna under 700-talet förlorar i makt, klämda mellan arabisk expansion i väst ochTangdynastins avancemang in i östTurkestan (Xinjiangprovinsen), kommer uigurernas betydelse att öka och de skapar sedan ett stort khanat (740-840). Uigurer och karluker bildar sedan det första muslimska turkiska riket, karakhanid khanatet.
Alltnog, om vi sitter i Pendjikent år 600 och diskuterar med våra sogdianska vänner om bästa vägen till Kashgar på andra sidan Alai och Pamir, då har vi alltså en hel del dagspolitiska överväganden att ta hänsyn till. Vi får förlita oss på att sogdianska karavanledare ser till att vi inte hamnar i områden med förgiftade brunnar eller annat elände utan kan ta oss vidare på resan mot Suidynastin huvudstad Changan.
Språkligt kan äldre turkiska språk delas upp på olika vis, beteckningar som Oguz och Ogur används för två olika riktningar. De olika gökturkiska folken anses huvudsakligen ha Oguzinriktning men folken blandades av olika historiska omständigheter. Ett exempel är Karlukerna som omnämns på kinesesiska år 600 som boende väster om Altaibergen (i floddalen Irtysj, en flod som rinner mot dagens Omsk och flyter in i Ob). Karlukerna var då en del av västra turkiska khagantet, i en undergrupp kallad Uch-Karlukerna, de "tre karlukerna". Senare invaderar en öst-turkisk grupp, vars ledare Aru besegrats av Tangdynastin ca 630, och karlukerna kom då att förenas med kirgiser och uigurer i olika allianser. Längre västerut finns turkisktalande folk som påverkas av det avariska khanatet. Det är khazarer och flera folk som benäms Onogurer mm med anknytning till ett "Storbulgarien" (Magna Bulgaria). Dessa folk ger upphov till grupper som volgabulgarerna och en annan grupp som på klassiskt nomadvis drar västerut, kuvar ett slaviskt folk, och blir en överklass kallad bojarer. Sedan blir bojarerna så påverkade att de kristnas och deras turkiska språk förtvinar, bara namnet blir kvar.
Geografiskt sträckte sig de första gökturkiska khanernas inflytande från Svarta havet nästan fram till Stilla havet, men den interna splittringen visade att det var svårt att behålla en meningsfull kontroll över hela det området. År 600 omnämns tre olika khaner. I väst är det fortfarande den aktive Tarduš (Kara Çürün), som etablerade de västliga khanatet men inte kunde kontrollera det och som dör år 604 i försök att agera österut.
I öster var läget komplicerat. Sui-dynastins främste emissarie, den skicklige Pei Ju (ca547-627), skulle ha kunnat berätta. Han lyckades försvaga gökturkarna genom att så splittring, genom ingifte med olika prinsessor och anstiftan till mord av dessa. Tulan Khagan (Ashina Yongyulü) och Yami Khagan (Ashina Rangan) kom i olika omgångar att nå makten genom Suis agerande. I bakgrunden agerade deras far, den tidigare khaganen Ishbara (Ashina Shetu). Shetu var den som låg bakom närmandet till Sui, och han låg både i strid med västturkarna och med ännu en del av Ashinaklanen, Apa, som år 600 ansåg att deras Niri var qaghan.
År 600 allierar sig Sui med Erkin Tegin, Bey av Uigurerna, mot gökturkarna. Uigur betyder sammanslutning, vilket antyder att även detta folk bestod av en rad olika turkisktalande klaner. När gökturkarna under 700-talet förlorar i makt, klämda mellan arabisk expansion i väst ochTangdynastins avancemang in i östTurkestan (Xinjiangprovinsen), kommer uigurernas betydelse att öka och de skapar sedan ett stort khanat (740-840). Uigurer och karluker bildar sedan det första muslimska turkiska riket, karakhanid khanatet.
Alltnog, om vi sitter i Pendjikent år 600 och diskuterar med våra sogdianska vänner om bästa vägen till Kashgar på andra sidan Alai och Pamir, då har vi alltså en hel del dagspolitiska överväganden att ta hänsyn till. Vi får förlita oss på att sogdianska karavanledare ser till att vi inte hamnar i områden med förgiftade brunnar eller annat elände utan kan ta oss vidare på resan mot Suidynastin huvudstad Changan.
8 januari 2011
Sogdiana och passen över Pamir
Sogdianerna var sidenvägens viktigaste handelsmän. Språket var det ledande gemensamma språket längs handelsvägen från Persien till Kashgar i Kina. Sogdiska var ett östiranskt språk, släkt med andra nu utdöda språk i området, som baktriska och khwaresmiska. Språkens rot var zoroastrismens språk avestiskan. Idag finns bara ett besläktat språk kvar, yagnobiska, som talas av några tusen personer i yagnobidalen i norra Tadjikistan.
Sogdianernas viktigaste städer var Varaksha (Bukhara), Afrosiab (som blev Marakanda, Samarkand), Chach (Tasjkent) och Pendjikent. Pendjikent omnämns som en huvudstad, ruinerna ligger på vägen rakt upp från Samarkand in i Alaidalen.
Från Merv passerade man först floden Oxus (AmuDarja, in i Transoxianien) för att komma till den berömda staden Bukhara. År 600 var detta ett gränsland, sogdierna styrdes av folk från öster som kallas gökturkar. Dessa kontrollerade ett enormt område. Kring år 550 hade dynastin Ashina gjort revolt mot Rouran (en dynasti relaterat till Juan-Juan, nomadfolk som dominerat norr om Kina) och ett gökturkiskt khanat hade upprättats. År 600 pågick ett inbördeskrig inom khanatet som höll på att delas upp i en västlig del med huvudort Suyab (vid dagens Bishtek) och en östlig del med huvudort i Orkhondalen (dvs det numera Unescominnesmärkta område där Djingis Khan lät anlägga Karakorum). Den viktigaste maktspelaren hette Tardu, som år 599-603 var khan över hela khanatet. Det borde ha inneburit att om man bara kunde få "resetillstånd" in i Bukhara så var det få "gränser" att passera förrän man skulle in i Suidynastins Kina.
Bukhara hade minst fyra portar. Åt väst kunde man fortsätta mot Aralsjön, till Khiva och Khorezm som år 600 var en del av sassanidernas rike.
Åt öst kunde man resa ner tillbaka mot Onyx dalgång och upp i Baktrien/Tokharistan. Denna väg fortsatte sedan upp till de berömda gruvorna i Badakstan, där rubiner och lapis fanns till salu. Enligt Insight guideboken är dessutom Wakhandalen en av de vackraste platserna i hela Centralasien, ett skäl att välja denna väg. För att nå Kina passerade man sedan Karakulsjön, som bildats av ett meteoritnedslag i Pamirbergen, och tog sig över Kyzyl Art passet på 4260 möh. Då kom man till korsvägen vid Sari Tash, och därifrån tog man sig ner via Irkeshtampasset (2841 möh) till Kashgar.
Åt nordost låg Samarkand. Därifrån kan man gå direkt upp i Alaibergen, via Pendjikent genom Anzobpasset (3372 möh) till Dushanbe i dagens Tadjikistan. Tadjik är ett persiskt språk, men inte nära släkt med sogdiska utan snarare likt den persiska som talas i Iran. Längs Alaidalen kan man sedan ta sig över Karakmykpasset till korsningen Sari Tash. Högsta bergstoppen här har fått nytt namn senare, det är Pik Lenin (7134m). Vill man se pågående vägarbeten kan man gå in på kirgisiska transportministeriets hemsida http://www.sk-road.com/. Fungerar inte den länken finns projektplanering med kartor här.
Sidenvägens huvudled gick vid denna tid genom Ferganadalen. Från Samarkand gick man norrut, kanske så långt upp som till Chach, eller så tog man av österut direkt när man nått fram till Jaxartes (Syrdarjas) dalgång. I Ferganadalen fanns flera städer, Kojand (Khojent, idag Tadjikistans andra stad, grundades av Alexander), Kokand (idag Quqan i Uzbekistan, viktig stad under arabiskt styre), Margilan och Andijan. Från Kokand kan man "tvära över" norrut till Tasjkent via Kamchikpasset, 2268 möh). Ferganadalen omges av Turkestanbergen i norr, Pamir/Alaibergen i söder och Tian Shanbergen. Idag är dalen till större delen en del av Uzbekistan.
Tian Shan sträcker sig långt bort norr om Taklamakanöken och utgör orsaken till att om man inte går in i Ferganadalen får man välja en längre väg norr om dessa berg, genom Kazakstan. till området där gökturkarnas Suyab låg. Där kunde man fortsätta åt nordost den långa vägen till Turpan (idag går vägen genom Ürümqi, den staden hette tidigare Luntai och grundades 648 eKr så år 600 fanns den inte).
I Suyab kunde man också gå söderut och ta sig genom Tian Shan vid Tourgartpasset (3752 möh). Den vägen till Kashgar i Kina är den som nu rustas mest för att bli den moderna länken mellan Kina och Kazakstan.
Ovanför Andijan i Ferganadalen ligger Osh som idag är gränsstad i Kirgisistan. Från Osh ska man över Taldykpasset (3615 möh) och Terekpasset (4128möh) för att nå Sari Tasj och därifrån ner via Irkeshtam till Kashgar.
Oavsett vägval måste man alltså över 3500 möh för att ta sig till Kashgar. Alternativet är att gå norra vägen men då utsätter man sig för alla risker med att gå längs stäpperna i Kazakstan. Eller så valde man tidigt den södra vägen, söder om HinduKush in i Pakistan via Kyberpasset (1080 möh), men då återstod att ta sig över de allra högsta bergen i Karakoram, där Khunjerabpasset ligger på 4639 m.
Sogdianernas viktigaste städer var Varaksha (Bukhara), Afrosiab (som blev Marakanda, Samarkand), Chach (Tasjkent) och Pendjikent. Pendjikent omnämns som en huvudstad, ruinerna ligger på vägen rakt upp från Samarkand in i Alaidalen.
Från Merv passerade man först floden Oxus (AmuDarja, in i Transoxianien) för att komma till den berömda staden Bukhara. År 600 var detta ett gränsland, sogdierna styrdes av folk från öster som kallas gökturkar. Dessa kontrollerade ett enormt område. Kring år 550 hade dynastin Ashina gjort revolt mot Rouran (en dynasti relaterat till Juan-Juan, nomadfolk som dominerat norr om Kina) och ett gökturkiskt khanat hade upprättats. År 600 pågick ett inbördeskrig inom khanatet som höll på att delas upp i en västlig del med huvudort Suyab (vid dagens Bishtek) och en östlig del med huvudort i Orkhondalen (dvs det numera Unescominnesmärkta område där Djingis Khan lät anlägga Karakorum). Den viktigaste maktspelaren hette Tardu, som år 599-603 var khan över hela khanatet. Det borde ha inneburit att om man bara kunde få "resetillstånd" in i Bukhara så var det få "gränser" att passera förrän man skulle in i Suidynastins Kina.
Bukhara hade minst fyra portar. Åt väst kunde man fortsätta mot Aralsjön, till Khiva och Khorezm som år 600 var en del av sassanidernas rike.
Åt öst kunde man resa ner tillbaka mot Onyx dalgång och upp i Baktrien/Tokharistan. Denna väg fortsatte sedan upp till de berömda gruvorna i Badakstan, där rubiner och lapis fanns till salu. Enligt Insight guideboken är dessutom Wakhandalen en av de vackraste platserna i hela Centralasien, ett skäl att välja denna väg. För att nå Kina passerade man sedan Karakulsjön, som bildats av ett meteoritnedslag i Pamirbergen, och tog sig över Kyzyl Art passet på 4260 möh. Då kom man till korsvägen vid Sari Tash, och därifrån tog man sig ner via Irkeshtampasset (2841 möh) till Kashgar.
Åt nordost låg Samarkand. Därifrån kan man gå direkt upp i Alaibergen, via Pendjikent genom Anzobpasset (3372 möh) till Dushanbe i dagens Tadjikistan. Tadjik är ett persiskt språk, men inte nära släkt med sogdiska utan snarare likt den persiska som talas i Iran. Längs Alaidalen kan man sedan ta sig över Karakmykpasset till korsningen Sari Tash. Högsta bergstoppen här har fått nytt namn senare, det är Pik Lenin (7134m). Vill man se pågående vägarbeten kan man gå in på kirgisiska transportministeriets hemsida http://www.sk-road.com/. Fungerar inte den länken finns projektplanering med kartor här.
Sidenvägens huvudled gick vid denna tid genom Ferganadalen. Från Samarkand gick man norrut, kanske så långt upp som till Chach, eller så tog man av österut direkt när man nått fram till Jaxartes (Syrdarjas) dalgång. I Ferganadalen fanns flera städer, Kojand (Khojent, idag Tadjikistans andra stad, grundades av Alexander), Kokand (idag Quqan i Uzbekistan, viktig stad under arabiskt styre), Margilan och Andijan. Från Kokand kan man "tvära över" norrut till Tasjkent via Kamchikpasset, 2268 möh). Ferganadalen omges av Turkestanbergen i norr, Pamir/Alaibergen i söder och Tian Shanbergen. Idag är dalen till större delen en del av Uzbekistan.
Tian Shan sträcker sig långt bort norr om Taklamakanöken och utgör orsaken till att om man inte går in i Ferganadalen får man välja en längre väg norr om dessa berg, genom Kazakstan. till området där gökturkarnas Suyab låg. Där kunde man fortsätta åt nordost den långa vägen till Turpan (idag går vägen genom Ürümqi, den staden hette tidigare Luntai och grundades 648 eKr så år 600 fanns den inte).
I Suyab kunde man också gå söderut och ta sig genom Tian Shan vid Tourgartpasset (3752 möh). Den vägen till Kashgar i Kina är den som nu rustas mest för att bli den moderna länken mellan Kina och Kazakstan.
Ovanför Andijan i Ferganadalen ligger Osh som idag är gränsstad i Kirgisistan. Från Osh ska man över Taldykpasset (3615 möh) och Terekpasset (4128möh) för att nå Sari Tasj och därifrån ner via Irkeshtam till Kashgar.
Oavsett vägval måste man alltså över 3500 möh för att ta sig till Kashgar. Alternativet är att gå norra vägen men då utsätter man sig för alla risker med att gå längs stäpperna i Kazakstan. Eller så valde man tidigt den södra vägen, söder om HinduKush in i Pakistan via Kyberpasset (1080 möh), men då återstod att ta sig över de allra högsta bergen i Karakoram, där Khunjerabpasset ligger på 4639 m.
5 januari 2011
Gyaur Kala - Mervs ringmur
Oasen Merv ligger "halvvägs" på en tänkt resa mellan Konstantinopel och Chang´an. Från Neyshabur är det 45 mils väg, över berg och genom Karakumöknen, innan man når Merv. Vidare från Merv är det 25 mil öken innan man når Amu-Darjas (Oxus) floddal. Oasen uppstår då floden Morghabs vatten från Hindu Kush-bergen i Afghanistan rinner ut i öknen. På satellitebilderna ser man ett grönt delta som försvinner ut i ingenting. Området (Margiana) hade via floderna kontakter österut mot Baktrien. År 600 behärskades Baktrien och områden söder därom fortfarande av Hephtaliterna (som omtalas som de "vita hunnerna"), folk som legat i strid med sassaniderna, och tidigare med Guptariket i Indien. Vid år 600 kallas det området tokharistan.
På andra sidan Oxus låg Sogdiana, dit fortsätter resan, till Buchara och Samarkand.
För att skydda staden i Merv byggdes 200 år fKr en ringmur, Gyaur Kala, som fortfarande var i bruk år 600 eKr. Bilder från Merv finns här: Ancient Merv
Förutom ett centrum för zoroastrism fanns här en syriansk kristen biskop och den västligaste buddhistiska stupan.
Merv förstörs på 1200-talet. Jag ska återvända till Merv för att försöka förstå vad som byggdes upp på denna plats som var sidenvägens västra knytpunkt.
På andra sidan Oxus låg Sogdiana, dit fortsätter resan, till Buchara och Samarkand.
För att skydda staden i Merv byggdes 200 år fKr en ringmur, Gyaur Kala, som fortfarande var i bruk år 600 eKr. Bilder från Merv finns här: Ancient Merv
Förutom ett centrum för zoroastrism fanns här en syriansk kristen biskop och den västligaste buddhistiska stupan.
Merv förstörs på 1200-talet. Jag ska återvända till Merv för att försöka förstå vad som byggdes upp på denna plats som var sidenvägens västra knytpunkt.
31 december 2010
Sidenvägen år 600 - från Konstantinopel genom Iran till Merv
Vattenvägarna längs kuster och floder var de stora handelsvägarna och runt dem skapades de tidiga civilisationerna. I Kina färdigställdes under Suidynastin (581-618) kejsarkanalen, från Hangzhou i söder (nära Shanghai) till Luoyang i provinsen Henan. Men handel med långväga transport på land fick en stor betydelse för att sammanbinda Kina med indiska riken och med Europa. Från ca år 600 växte sidenvägens betydelse. Från Suidynastins (och senare Tangs) huvudstad Chang`an (dagens Xian) gick handelsvägarna 800 mil till Konstantinopel.
Att resandet ökat visade sig också i smittspridning. Den justinianska pesten var en pandemi som började i Kina och nådde det bysantinska riket år 541, via det bysantinska egypten. Den fortsatte att påverka medelhavsområdet fram till 700-talet och dess betydelse kan jämföras med digerdödens.
Jag tänkte nu följa sidenvägen år 600, med hjälp av Insight Guides "The Silk Road" från 2008.
Vi börjar i Konstantinopel. Resan på 600-talet gick först till Nicea och sedan genom Kappadokien ner till Antiokia (dagens Antakya). För var femte mil hade bysantinska imperiet satt upp rastposter. Genom det som är dagens Syrien kunde flera vägar väljas, målet var att korsa gränsen och nå Sassanidernas Ktesifon. Kanske var det bästa att gå direkt genom Aleppo mot Dura Europos och passera gränsen vid Cercusium. Tidigare århundraden kanske det vanligaste var att ta vägen lite mer söderut, via Damaskus och Palmyra. Detta måste ha varit en mycket militariserad gräns. Ett stort krig hade slutat med ett fredsavtal år 591 mellan kejsar Mauritius och sassanidernas kung Khosrau II. Under tio år fanns ett samarbete mellan de stora imperierna och år 600 bör det ha gått bra att passera gränsen. Men år 602 avsätts Mauritius och perserna fann det vara ett tillfälle att gå till anfall, i ett krig som pågick till 628.
Väl i Ktesifon skulle man år 600 fått uppleva det sassanidiska rikets välstånd, ett rike som byggt på tradtionerna från Darius tid och partherriket (ca 170 fKr - 226 eKr).
Perserna hade organiserat bevattning (kanaler och "qanat", underjordiska bevattningskanaler som började byggas redan 600 fKr), något som gjorde persiska området till en stormakt under mer än tusen år. Nya grödor hade börjat odlas, som sockerrör och bomull och handeln med indien var omfattande. Sassanidernas påbjudna religion var zoroastrismen, en monoteistisk religion (den högsta makten kallades Ahura Mazda) med Avesta som urkund. Tempel med evig eld och en man ovanför örnvingar fanns nu spridda även till Kina. Profeten Zarathustra ska ha levt i östra Persien, och ett viktigt centrum för religionen låg i staden Baktra. Ordet "Ahura" är släkt med sanskrits "asura" och med vårt ord "asar", som alla har samma índoeuropeiska rot (enligt Ola Wikander i "De indoeuropeiska språkens historia").
Men inom imperiet levde folk med många trosriktningar, gamla folkreligioner och rester av hellenism, de tidiga stora religionerna som judar och buddhister. Kristna av olika inriktningar tillkom, syriska och armeniska kristna men även sådana som flyttade in när de blev förföljda inom romarriket, såsom nestorianska kristna. En profet Mani hade på 240-talet eKr predikat en ny gnostisk lära som skulle förena zoroastrism, kristendom och buddhism och hans efterföljare var många miljoner.
Lärdomscentrumet låg i Gundeshapur, och Khosraus farfar Khosrau I (med hedertiteln Anushiravan, av romarna kallad Chosroes, 531-579) ville vara den "filosofiske kejsaren" i Platons mening. De sassanidiska kungarna kallade sig "shah av Iran", kungar av ariernas land.
Chosroes I har en särskild plats i historien, då en persisk bok från 650-talet beskriver reglerna för schack, och hur utbrett spelet var under Chosroes "den rättrådiges" styre. I en dikt från år 600 beskrivs spelet som ett indiskt spel, och "Stora schackboken" av Jerzy Gizycki daterar spelets uppkomst till cirka år 570.
Arkeologiska fynd från sassaniderna består av avancerat arbete i silver och glas. Sidentyger finns bevarade, då sassaniderna lärde sig hur kineserna framställde siden, med vackra mönster. En vanlig figur var ett kreatur med hundhuvud och vingar och utstuderad fågelstjärt, ett mytologsikt djur kallat "senmurv".
De främsta verken är reliefer i sten. Från Khosrau IIs tid finns berömda sådana bevarade i Taq-i-Bustan nära Kermanshah på vägen upp mot Hamadan. I södra Iran i provinsen Fars ligger andra kända platser som Bishapur och Firuzabad. http://www.cais-soas.com/CAIS/virtual_museum/sasanian/Sites/taq_e_bostan.htm
Från Ktesifon (nära dagens Bagdad) gick vägen upp i Zagrosbergen, längs en gammal kungsväg, förbi Hamadan till Reyy (nära dagens Teheran). Färden gick vidare söder om Elburzbergen (vars högsta topp når 5670 meter), och norr om Kaviröknen förbi Damghan till Nieshapur, nära Masshad i dagens östra Iran. Söder om Dasht-e Kavir (på en sidorutt från sidenvägen ner mot persiska gulfen), låg den mäktiga staden Sepahan (numera Isfahan). Längre söderut på den rutten låg Shiraz, där Persepolis ruiner fanns, förstörda redan av Alexander år 332 fKr.
Från Nieshapur (i Khorasanprovinsen) måste man ta sig genom Karakumöknen för att nå Samarkand. En vägval här är istället att gå sydöst mot Herat i dagens Afghanistan. Detta leder in på vägar runt Kabul. Nu fortsätter jag upp mot sassanidernas nordöstra utpost, Merv, en stor oas i Karakum, nära dagens Mary i Turkmenistan.
Att resandet ökat visade sig också i smittspridning. Den justinianska pesten var en pandemi som började i Kina och nådde det bysantinska riket år 541, via det bysantinska egypten. Den fortsatte att påverka medelhavsområdet fram till 700-talet och dess betydelse kan jämföras med digerdödens.
Jag tänkte nu följa sidenvägen år 600, med hjälp av Insight Guides "The Silk Road" från 2008.
Vi börjar i Konstantinopel. Resan på 600-talet gick först till Nicea och sedan genom Kappadokien ner till Antiokia (dagens Antakya). För var femte mil hade bysantinska imperiet satt upp rastposter. Genom det som är dagens Syrien kunde flera vägar väljas, målet var att korsa gränsen och nå Sassanidernas Ktesifon. Kanske var det bästa att gå direkt genom Aleppo mot Dura Europos och passera gränsen vid Cercusium. Tidigare århundraden kanske det vanligaste var att ta vägen lite mer söderut, via Damaskus och Palmyra. Detta måste ha varit en mycket militariserad gräns. Ett stort krig hade slutat med ett fredsavtal år 591 mellan kejsar Mauritius och sassanidernas kung Khosrau II. Under tio år fanns ett samarbete mellan de stora imperierna och år 600 bör det ha gått bra att passera gränsen. Men år 602 avsätts Mauritius och perserna fann det vara ett tillfälle att gå till anfall, i ett krig som pågick till 628.
Väl i Ktesifon skulle man år 600 fått uppleva det sassanidiska rikets välstånd, ett rike som byggt på tradtionerna från Darius tid och partherriket (ca 170 fKr - 226 eKr).
Perserna hade organiserat bevattning (kanaler och "qanat", underjordiska bevattningskanaler som började byggas redan 600 fKr), något som gjorde persiska området till en stormakt under mer än tusen år. Nya grödor hade börjat odlas, som sockerrör och bomull och handeln med indien var omfattande. Sassanidernas påbjudna religion var zoroastrismen, en monoteistisk religion (den högsta makten kallades Ahura Mazda) med Avesta som urkund. Tempel med evig eld och en man ovanför örnvingar fanns nu spridda även till Kina. Profeten Zarathustra ska ha levt i östra Persien, och ett viktigt centrum för religionen låg i staden Baktra. Ordet "Ahura" är släkt med sanskrits "asura" och med vårt ord "asar", som alla har samma índoeuropeiska rot (enligt Ola Wikander i "De indoeuropeiska språkens historia").
Men inom imperiet levde folk med många trosriktningar, gamla folkreligioner och rester av hellenism, de tidiga stora religionerna som judar och buddhister. Kristna av olika inriktningar tillkom, syriska och armeniska kristna men även sådana som flyttade in när de blev förföljda inom romarriket, såsom nestorianska kristna. En profet Mani hade på 240-talet eKr predikat en ny gnostisk lära som skulle förena zoroastrism, kristendom och buddhism och hans efterföljare var många miljoner.
Lärdomscentrumet låg i Gundeshapur, och Khosraus farfar Khosrau I (med hedertiteln Anushiravan, av romarna kallad Chosroes, 531-579) ville vara den "filosofiske kejsaren" i Platons mening. De sassanidiska kungarna kallade sig "shah av Iran", kungar av ariernas land.
Chosroes I har en särskild plats i historien, då en persisk bok från 650-talet beskriver reglerna för schack, och hur utbrett spelet var under Chosroes "den rättrådiges" styre. I en dikt från år 600 beskrivs spelet som ett indiskt spel, och "Stora schackboken" av Jerzy Gizycki daterar spelets uppkomst till cirka år 570.
Arkeologiska fynd från sassaniderna består av avancerat arbete i silver och glas. Sidentyger finns bevarade, då sassaniderna lärde sig hur kineserna framställde siden, med vackra mönster. En vanlig figur var ett kreatur med hundhuvud och vingar och utstuderad fågelstjärt, ett mytologsikt djur kallat "senmurv".
De främsta verken är reliefer i sten. Från Khosrau IIs tid finns berömda sådana bevarade i Taq-i-Bustan nära Kermanshah på vägen upp mot Hamadan. I södra Iran i provinsen Fars ligger andra kända platser som Bishapur och Firuzabad. http://www.cais-soas.com/CAIS/virtual_museum/sasanian/Sites/taq_e_bostan.htm
Från Ktesifon (nära dagens Bagdad) gick vägen upp i Zagrosbergen, längs en gammal kungsväg, förbi Hamadan till Reyy (nära dagens Teheran). Färden gick vidare söder om Elburzbergen (vars högsta topp når 5670 meter), och norr om Kaviröknen förbi Damghan till Nieshapur, nära Masshad i dagens östra Iran. Söder om Dasht-e Kavir (på en sidorutt från sidenvägen ner mot persiska gulfen), låg den mäktiga staden Sepahan (numera Isfahan). Längre söderut på den rutten låg Shiraz, där Persepolis ruiner fanns, förstörda redan av Alexander år 332 fKr.
Från Nieshapur (i Khorasanprovinsen) måste man ta sig genom Karakumöknen för att nå Samarkand. En vägval här är istället att gå sydöst mot Herat i dagens Afghanistan. Detta leder in på vägar runt Kabul. Nu fortsätter jag upp mot sassanidernas nordöstra utpost, Merv, en stor oas i Karakum, nära dagens Mary i Turkmenistan.
10 oktober 2010
Biblioteken i Merv
Vid sidenvägen anläggs ett av den tidens största bibliotek (eller rättare flera bibliotek, kanske tio stycken) i staden Merv. Merv finns inte längre, det ligger begravet i sanden nära Mary i dagens Turkmenistan. Merv utplånades av Djingis Khans arméer, kring 1221. Vilka böcker fanns i Merv, förutom den heliga boken? Här satt Yaqut ibn Abdullah al-Rumi al-Hamawi, som levde 1179-1229, i två år och läste, innan han 1218 flyttade vidare. Här fick han viktiga underlag till sina uppslagsverk -jag ska återkomma till det en dag.
Ett skäl att intressera sig för Merv är att staden lite förvånande kan ha varit världens största stad kring år 1150. Nedan är en stycke om vilken stad som vid olika tidpunkter var störst, hämtad från Ref. Tertius Chandler's compilation of the population of cities throughout history, Four Thousand Years of Urban Growth: An Historical Census
Från 340 eKr var Konstantinopel störst med 400 000 invånade, i paritet med Ktesifon (Sassanidernas huvudstad, intill vilken Bagdad senare byggdes). Cháng'ān under Tangdynastin (dagens Xian i Kina) kan ha varit en miljonstad. I Amerika fanns inte så stora städer, Teotihuacan i nuvarande Mexico var som störst 450 eKr.med ca 200 000 invånare.
Sedan blir Bagdad (från 777) och Cordoba (från år 935) miljonstäder. När alla dessa klassiska storstäder minskar dramatiskt i befolkningsantal, blir enligt Chandler Merv störst år 1145 med 200 000 invånare, i tävlan med Fez i Marocco och Lin´an under södra Songdynastin (Hangzhou i dagens Kina). Viktiga andra storstäder runt år 1000 är Angkor i Khmerriket (nuvarande Kambodja), Heian (nuvarande Kyoto i Japan) och Kairo (under fatimiderna och sedan Saladins dynasti Ayyubiderna).
Jag kommer att ägna en del tid åt att skriva om 600-talet och återkommer inte till Merv på allvar förrän jag tar itu med 1200-talet.
Jag kommer att ägna en del tid åt att skriva om 600-talet och återkommer inte till Merv på allvar förrän jag tar itu med 1200-talet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)