Merv igen

 Jag hittade en artikel i The Guardian från 2016 som ger en detaljerad beskrivning av den antika staden Merv som jag har med i rubriken till denna blogg. Artikeln nämner både biblioteken och den berömde geografen Yaqut-al-Hamawi. Bra läsning.

Artikeln var en del av en serie om förstörda städer, "lost cities". Artikelförfattaren Kanishk Tharoor har även varit med och gjort en serie för BBC som heter "Museum of lost objects".

Att översätta och tänka nytt

Både Ramon Llull och Leonardo från Pisa/Fibonacci kunde arabiska och gjorde avgörande insatser för överföringen av kunskap från det islamiska kulturområdet till det kristna västeuropa under 1200-talet. De två var dessutom nytänkare i egen rätt. De mest dynamiska miljöerna för tidig forskning fanns i anslutning till institutioner med uppdraget att översätta och skriva ner.

Toledo (erövrat 1085) var ett centrum för arbetet med översättningar från arabiska, liksom Venedig och hovet på Sicilien. Enskilda resenärer i korstågens skugga gjorde också stora insatser, till exempel Adelard från Bath (1080-1152) som översatte Euklides Elementa till latin.

Vill man läsa om vad som fanns att överföra inom det naturvetenskapliga området kan jag rekommendera "Nytänkarna, Den arabiska vetenskapens gyllene tid" av Jim Al-Khalili (2010, Bonniers 2012). Al-Khalili ska skrivas med stort A, så skrivs hans namn förklarar han i en fotnot. Al-Khalili  är professor i fysik vid Surreys universitet i Guildford, 5 mil sydöst om London. Han växte upp i Bagdad och boken innehåller även några korta fina beskrivningar av hans släkts öden.

Al-Khalili lyfter fram miljöer från 700-talet och framåt där en begynnande rationell vetenskap kan sägas ha bedrivits. Han kallar det "arabisk" vetenskap, analogt med "grekisk filosofi", dvs språket får styra klassificeringen. Många av de lärda hade inte arabiska som första språk, men de var verksamma inom det arabiska språkområdet. Jag vill dela in området i fyra regioner: Bagdad, Kairo, Khorasan och Andalusien, något som inte Al-Khalili gör så tydligt. Han lyfter istället fram särskilda personer som får karakterisera olika områden som alkemi, matematik, fysik eller medicin.

1) I vishetens hus i Bagdad (Bayt al-Hikma) organiserades den första vågen av översättningar till arabiska av klassiska texter från grekiska, persiska och indiska, i mindre skala under abbasidernas 5:te kalif Harun al-Rashid och sedan i stor skala under kalifen al-Maʾmūn (regent 813-833). Mervs roll i detta nämnde jag i inlägg 4 maj 2013. Vishetens hus i Bagdad motsvarar alltså för den arabiska gyllene eran vad översättningsrörelsen i Toledo och Sicilien var för 1200-talets skolastiker och sedan renässansen i Europa.

Matematikern mm al-Khwarizmi är mest känd av de som verkade i Bagdad. Han var den förste som systematiskt löste matematiska problem med en obekant storhet som man kan variera värdet av. Al-Khalili skriver att "det obekanta har blivit ett föremål, inte en positionering av tal. Det är vad man kan kalla verklig algebra." Det obekanta x kallade al-Khwarizmi för "shay´" ( generell) då hans formler var skrivna i ord. Hans förklaring i ord talar om hur man löser problemet. Detta kallas algoritm efter hans namn. Grekiska matematiker använde inte algebra på detta vis (algoritmer använde de givetvis). En Euklides skulle ha löst ett problem med geometri (passare och linjal) och Diofantes skulle ha löst det med en beräkning med tal (aritmetik). För al-Khwarizmis roll för införandet av det indiska positionssystemet och nollan, se inlägg 6 november 2011 eller bättre givetvis MacTutor.
Al-Khwarizmis intresse var praktisk användning av matematik, i allt från astronomi till arvstvister, men han lade grunden till stora delar av den teoretiska matematiska utvecklingen som skulle komma.

Betydande föregångare i Bagdad inom det som kommer att bli vetenskaper var:
- Jābir ibn Hayyān, latiniserat som Geber (721-776), som gjorde viktiga bidrag inom kemin. Han och alla pseudo-Gebers bidrag måste jag dock reda ut i separat inlägg då alkemins historia är höljd i mystik. Jābir ibn Hayyān själv betonade vikten av experiment, men var också av många betraktad som en sufimästare. Hans efterföljare inom kemin, den berömde persiske medicinaren al-Razi, kallade sin bok om alkemi för Kitab al-Asrar (ca 900), hemligheternas bok, vilket visar på hur man såg på kemistens sysslor.
- Alla astronomerna i Bagdad räknar jag inte upp. Vishetens hus har ett kapitel i Ulrika Engströms "Himlens väktare, astronomin före teleskopet", (Leopard förlag 2011).
- Bröderna Banū Mūsā (Moses söner), mest kända för deras bok om sinnrika mekanismer (ca 850). En senare efterföljare inom mekaniken var al-Jazari från Turkiet (1136-1206), som bland mycket annat beskrev vevaxeln.
-Al-Jahith, (på engelska al-Jāḥiẓ, den glosögde)  författare med stort intresse för biologi, skrev "Djurens bok" som på folkloristisk grund grupperar olika djur och har idéer om hur djur och människor är anpassade till sin miljö . Något slags "proto-evolutionär" beskrivning dyker också upp senare hos filosofen Ibn Miskawayh. Detta är inte nära vetenskap, men roligt att känna till.

Jämte al-Khwarizmi är det främst den arabiske filosofen al-Kindi (ca 800-873) som ska nämnas, den förste av de stora förvaltarna av Aristoteles tankegångar och den som grundar de rationella skolbildningarna inom det arabiska tänkandet, även om han senare inte direkt citeras av de stora filosoferna Ibn Sina och Ibn Rushd. al-Kindi lämnade även bidrag till matematik, kryptografi, medicin och musikteori mm. Bertrand Russel nämner honom i "Västerlandets filosofi" vilket är ett erkännande, men Russel följer direkt upp med att ta upp att al-Kindi felaktigt översatte neo-platonisten Plotinos Enneader under  namnet Aristoteles teologi, något som orsakade förvirring. Detta visar dock på den miljö som översättningsarbetet försegick i, av olika praktiska eller politiska skäl kunde inte allt bli rätt. Russels avfärdande av arabiska tänkare är trist men signifikativt för en eurocentrisk syn, möjligen ska kritiken av Russel modifieras av att han avfärdar mängder av tänkare i samma stil.

2) Ett andra och större vishetens hus i Kairo (Dar al-Hikma) byggdes under fatimidernas styre ca 1005. Här verkade en av de tre som Al-Khalali rankar högst bland den arabiska vetenskapens föregångare, Ibn al-Haytham (965-1040, född i Basra). Han var som alla dessa lärda en mångsysslare, men främst är han känd som en föregångare inom optik och oftalmologi. Hans namn latiniserades till Alhazen. Al-Khalili anser att al-Haytham var den störste fysikern mellan Arkimedes och Newton. Eftersom han hade en teori för hur experiment och teori hängde ihop, och åsikten att teorier kunde falsifieras. Al-Khalili redovisar ett citat där al-Haytham klargör att Ptolemaios inte var en profet, utan han hade fel i många avseenden och att dessa fel kunde redovisas med skäl för varför det var fel.
Då han givetvis var matematiker finns ett inlägg på MacTutor. "Alhazens problem" uppställdes av Ptolemaios, och motsvarar frågan om hur en biljardboll skulle studsa på ett cirkelrunt biljardbord,. Alhazen löste det geometriskt och visade att lösningen var en fjärdegradsekvation, den algebraiska lösningen kom först 1997. Al-Haythan ska bli föremål för UNESCO-kampanj 2015.

Andra naturfilosofer verksamma i Kario var t.ex. ibn Ridwan som beskrev supernovan SN 1006, den starkaste nova som beskrivits. Ibn al-Nafis (1213-1288) var läkare i Kairo. Han beskrev att blod från hjärtat går via lungorna tillbaka till hjärtat. Han hade därmed hälften klart för sig av det som Harveys upptäckte - blodomloppet 1616. Al-Khalili påpekar att inte heller Harvey kunde beskriva funktionen. Först kemisten Lavoisier (1743-1794) kunde redogöra för detta i termer av syre och koldioxid. Då kanske vi kan tala om modern vetenskap, först nu är vid framme vid sådant som Lagen om massans oförstörbarhet från 1783.

Filosofen och den judiske teologen Maimonides (född 1135 i Cordoba) verkade i Kairo och inom samhällsvetenskapen har vi den berömde Ibn Khaldun (1332-1406), från Tunis och verksam på många platser, men han dog i Kairo. Han har jag refererat till många gånger, se etiketterat sökord längst ner.

3) Den tredje region jag vill lyfta fram är "stora Khorasan", ungefär norra Persien och delar av Centralasien. De två andra stora i Al-Khalilis kanon, Ibn Sina och al-Bīrūnī, kom därifrån.

I "Kort om den vetenskapliga revolutionen" av Lawrence M. Principe (Oxford UP, 2011, Fri Tanke 2013) nämns bara Ibn al-Haytham (Alhazen) och Ibn Sina (Avicenna, 980-1037) av alla arabiska och persiska forskare. I en vanlig högstadielärobok i historia har jag också sett Ibn Sina nämnas, endast följd av Ibn Rushd som utvald att läras in. Ibn Sina föddes i en rik familj nära Buchara, och kom att verka i flera städer som Hamadan och Isfahan. Samaniderna styrde men läget var komplicerat, se inlägg 17 juni 2012 för mer om de olika dynastierna. Ibn Sina är mest känd för sin "Kanon" om läkekonsten, men han var ett universalgeni som gjorde viktiga insatser inom många områden. "Avicennismen" försöker förena Aristoteles och neo-Platonism med islamisk teologi, bland annat med hjälp av logik.

Al-Khalili håller al-Biruni (973-1048, från Khwarezm) för en mer betydande naturvetare, för att han lade större vikt vid iakttagelser och experiment, men också för att han var en mycket bättre matematiker. (Åter får jag referera till MacTutor). al-Biruni ska också uppmärksammas särskilt för sitt arbete inom geografi och geologi och hans indiska resor som resulterade i en betydande "Indisk historia". Antropologi och jämförande teologi finns därmed med på al-Birunis långa meritlista. Det var Mahmud av Ghazni som tvingade al-Biruni till Ghazna och sedan tog med honom på krigståg till Indien, kanske inte bästa förutsättningarna för objektiva iakttagelser.

Ibn Sina och al-Biruni brevväxlade. Frågor som vad ljus består av eller varför is flyter diskuterades. De kan även ha varit vid hovet i Gorganj i Khwarezm (idag Kunja-Urgentj i Turkmenistan) samtidigt ett tag, men någon institution av betydelse fick de inte möjlighet att bygga upp. De kom inte så bra överens, den arrogante Ibn Sina uppfattades som oförskämd av al-Biruni som kom från enkla förhållanden. Men viktigare var att de tjänade olika härskare och var beroende av de olika hovens nycker, så som andra tjänstemän under kungarna.

Till tänkare från stora Khorasan räknas även Omar Khayyam, geografen Ibn Sahl al-Balkhi, astronomerna al-Farghani (Alfraganus), Abū al-Wafāʾ, Sharaf al-Tusi och den mest berömde Nasr al-Tusi. Al-Tusi föddes 1201 i Tus som erövrades av mongolerna och hans liv beskrivs i kapitlet "Maragha-revolutionen" och givetvis även i Ulrika Engströms "Himlens väktare". Denna "revolution" var ifrågasättandet av den heliocentrisksa världsbilden, ett uppror som Kopernikus fortsatte med. Av de uppräknade är min favorit Omar Khayyam, se inlägg 26 februari 2013.

En filosof som nämns som viktig länk mellan al-Kindi och Ibn Sina är al-Farabi (872-950). Han kan ha varit från Khorasan men han var verksam i Bagdad och Damaskus. Och så vill jag nämna den självlärde geografen Yaqut al-Rumi, verksam i Merv till mongolerna kom, sedan i Mosul och Aleppo, se sökordslistan för mer om honom.

4) Andalusien. Här var det jag började skriva, om visigoternas encyklopedist biskop Isidorus. Från 711 erövrat av araberna. Den förste forskaren som al-Khalili nämner är ibn Firnas (810-887, född i Ronda), en uppfinnare som är berömd för att han flög, och störtade men överlevde. Sedan följer ett antal namn som inte riktigt når den nivån som kollegorna i öst hade, namn som astronomerna Al-Zarqai och Ibn Bayya (Avenpace), fler räknas upp här. Judar spelade en viktig roll främst för översättningsarbetet i Andalusien. Nämnas kan visiren i Cordoba Hasdai ibn Shaprut (915-970) som ordnade en översättning från grekiska till arabiska av det farmakologiska verket Materia Medica. något som beredde vägen för botanikern al-Nabatis arbete (cirka 1200, Sevilla). Senare var judar mycket viktiga för översättningsrörelsen i Toledo.

Ett lite udda namn att nämna (vilket inte al-Khalili heller gör) är Ibn Tufayl (1105-1185), en visir och naturforskare som skrev en filosofisk roman som på latin kallades Philosophus Autodidactus, som anses vara en föregångare till Robinson Crusoe.

Den andalusiska eran kan sägas avslutas med den mest berömde av alla filosoferna, Ibn Rushd (Avveroës, 1126-1198, från Cordoba). I väst blev han "Kommentatorn", den som skrivit de viktigaste kommentarerna till Aristoteles.

I ett kapitel diskuterar Al-Khalili den arabiska vetenskapens nedgång. Han nämner några teorier.
1. En religiös motreaktion mot rationalism.
2. Mongolernas och andra folks erövringar.
3. Motståndet mot (och praktiska svårigheter med) att använda tryckpressar.

Den första punkten är viktig, eftersom de religiösa kritikerna av rationalismen hade en mycket logisk poäng. God religion är baserad på tro, och ska inte enbart motiveras av rationella skäl. I förlängningen kom vissa katolska lärdas acceptans av aristotelism/averroismen att skapa utrymme för sekulära strömningar, något som inte låg i de religiösas intresse.

Al-Khalili menar att en rent filosofisk tvist om rationalitetens påverkan på religionen inte borde ha påverkat utvecklingen av matematik eller medicin. Men han för inget resonemang om behovet av organisationer som skapar den miljö där forskningen kan verka.

Att mongolerna erövring av Bagdad 1258 innebar en enorm förödelse står klart. De stora biblioteken förstördes i en skala som kan jämföras med den katastrof som fjärde korståget 1204 var för Konstantinopel. Al-Khalili menar att det fanns många andra platser där forskning kunde fortsätta att utvecklas. Men av de fyra områden jag valt ut var det bara Kairo som klarade sig. Hela Khorasan föröddes av mongolerna, och den persisk/arabiska högkulturen där hade svårt att hämta sig efter det. Motreaktionen var delvis en flykt in i en innerlig tro som också innebar ökad irrationalism. Mongolerna tog upp vissa aspekter av den arabiska lärdomen, särskilt inom astronomi, men deras samhällsbygge stabiliserades inte på lång sikt. Även Andalusien erövrades och varför sedan det rationella tänkandet inte fullföljdes i den spanska kulturen kan få vara en fråga för ett annat inlägg.

Återstår Kairo. Här fanns rikedom och organisation - det stora Al-Azhar universitetet tjänar som exempel men det hade ingen inriktning mot naturvetenskap. Mamlukerna som tog över styret efter segern över mongolerna 1260 satsade mycket på universitetet som lockade till sig lärda både från öst och från Andalusien. Teologin stärktes, men vad hände egentligen med kunnandet inom till exempel optiken? Mamlukernas dynastier är kända för sin militära styrka och satsningar på arkitektur, men de var militärdiktaturer med en isolerad elit rekryterad från importerade slavar. De såg kanske alltför välutbildade undersåtar som ett hot mot sin makt.

Slutligen teorin om motståndet mot tryckpressarna. Den liknar teorier om att de kinesiska tecknen skulle ha varit en nackdel, kineserna uppfann boktryckarkonsten men kunde inte utveckla den fullt ut. Detta har betydelse för kunskapsspridning på 1500-talet men inte för 1200-talet. Men i respekten för det vackert handskrivna ligger kanske en annan faktor, en överdriven respekt för det redan nedskrivna.

Något ligger det i de tre teorierna. Al-Khalili är fysiker, och kan inte förväntas ha svar på svåra frågor inom vetenskaps-historia. Jag hade mycket glädje av hans bok.

Kommentar 6 januari 2014: Jag såg ett TV-program om religion och vetenskap (SVT 4/1 2015: Finns det någon Gud?), och följande fundering dök upp. Många vetenskapsmän är religiösa och deras tro ger dem också inspiration till att forska efter hur Guds vilja manifesterar sig i naturen. Moderna vetenskapsmän kan, eller ska kunna, skilja på religion och vetenskap, något som man inte kan begära av medeltida naturforskare. Även Newton var en mystiker och alkemist. När man skriver om den "rationella" sidan av olika tidiga filosofers arbete får man se detta relativt den djupa inbäddning i religion som samhället befann sig i. Men detta gällde givetvis alla samhällets institutioner, det går inte att skilja ut den organiserade religionen från statens sätt att fungera. Statens roll var att upprätthålla ordning och gynna den koalition av mäktiga som hade kontroll över staten, och i detta ingick normalt att undertrycka alltför nya och omstörtande idéer. Den rationella forskaren måste ofta ha framstått som en farlig figur. Som icke-religiös är det lätt för mig att tycka att den oerhört långsamma utvecklingen av vetenskapliga tankegångar var religionens fel, eftersom förtrycket av rationella tankegångar ofta skedde i religionens namn. Det är nog mera korrekt att se det som att staterna under medeltiden med nödvändighet var väldigt konservativa för att alls kunna upprätthålla någon stabilitet, och att religionen i sin samhälleliga roll var sammantvinnad med detta.
Med ett sådant synsätt ska aristotelism/averroismens framgångar i Västeuropa närmast förstås utifrån hur staterna fungerade, och inte som en funktion av vilka religioner som var i bruk.

 

Stål i Merv

I en krönika om järnet i Sverige skriven av Hatte Furuhagen (Mercurius och Vulcanus, Jernkontoret 1997) så står det kort om järntillverkning i Merv.

Vid utgrävningar i Merv har man hittat rester av deglar av eldfast lera med spår av järn. Det var fynd från smedjor från 900-talet. I dessa deglar har man kunnat uppnå temperaturer på 1550 grader, och producerat järn med olika kolhalt. Från Indien hade araberna lärt sig tekniken att framställa gjutet stål genom att i deglar med träkol smälta samman gjutjärn med smidesjärn eller återvunnet järn från skrot.

I Europa utvecklades metoden långt senare av Benjamin Huntsman i Doncaster år 1740 (the crucible steel process). Han höll sin metod hemlig men lyckat industrispionage ledde till att tekniken blev allmänt känd.

I deglarna kunde man tillverka två typer av stål. Vid de högsta temperaturerna smälte allt järn samman och man fick ett stål som användes till verktyg. Men vid en något lägre temperatur fick man inte en komplett sammansmältning utan de olika lagren av stål bildade synliga skikt. Sådant stål användes för svärd, och det mest berömda var de äkta damaskus-svärden.

Damaskering av stål är något annat, det är när man smider samman olika stålkvaliteter ungefär som man tvinnar ett rep av flera trådar.

Men åter till Merv. Under den period då staden hette Sultan Kala, under abbasidernas och senare seldjukernas styre, tillverkades stål av hög kvalitet. Platsen är osannolik. Varken järnmalm, råvara till kol eller den kvalitet av lera som krävdes för att dreja deglarna fanns i närheten. I en artikel av Griffiths och Feuerback beskrivs hur man utvecklade teknik för att använda materialet så effektivt som möjligt och att återvinna det.

Experimentella arkeologer försöker upprepa det som skedde i Merv. En artikel som beskriver det finns på CeROARTs hemsida. Det är inte känt vilka metoder som använts historiskt. I artikeln används en metod som tagits fram av en nutida georgisk expert. Det intressanta med den tekniken är att den är självreglerande. I bild 3 visas hur lager av glas i degeln gjorde att järnet låg kvar tills det vid rätt kolhalt smälte och rann ner genom "filtret". Tekniken gjorde det möjligt att lyckas utan att kunna räkna på kolhalter i råvaran, vilket en modern stålmakare skulle göra.

Se även Wikipedias referens för en jämförelse mellan Indisk och Centralasiatisk teknik för ståltillverkning. 

Biblioteket i grotta 17 i Dunhuang

Jag har tidigare nämnt grottorna nära Dunhuang i Gansi-provinsen på gränsen till Takla Makanöknen. (inlägg 26 februari 2011). Valerie Hansen ägnar ett kapitel i "The Silk Road, A new history", (Oxford 2012), åt de skrifter som fanns i grotta nummer 17. Grottan fungerade som magasin för skrifter som hörde till ett litet buddhistiskt kloster som hette "De tre rikenas kloster".

På 900-talet fanns det runt femton kloster i grottområdet vid Dunhuang. Valerie Hansen kallar dom inte för "Mogao-grottorna" som är det namn som Unesco använder, utan hon skriver bara Dunhuang-grottorna. Området utgör en av buddhismens bäst bevarade heliga platser, med nästan 500 grottor med väggmålningar skapade mellan år 366 och fram till 1300-talet. I grotta 17 fanns ca 40000 skrifter från 405 till 1002, i huvudsak buddhistisk litteratur och historik kring hur buddhismen spreds från Tibet. Den mest berömda skriften är den tryckta Diamantsutran från år 868, världens äldsta tryckta bok, men det mesta är handskrivet på pappersrullar eller palmbladsformade papper. Arbete med att bevara sådana dokument finns beskrivet här: http://idp.nlc.gov.cn/archives/news29/idpnews_29.a4d
Se även ett foto som togs av Aurel Stein av dokument han "förvärvade" i Dunhuang.

De flesta texterna var skrivna på kinesiska eller tibetanska. Efter att gökturkarna förlorat makten till Tangdynastin på 630- och 640-talet stationerades kinesisk militär i området. Tangs inflytande var starkt fram till An Lushan-upproret 755, men efter det fick tibetanska imperier allt mer kontroll. Från 786 styrde den tibetanska Yarlung-dynastin, fram till 848. Efter det kom en släkt av lokala kinesiska generaler att styra området, formellt under Tang tills dess slut 907, men i praktiken som egna lokala kungar ända fram till 1002.
Även under denna tid var inflytandet från Tibet viktigt, och en buddhistisk pilgrimsväg fick från Indien via Dunhunag till det heliga berget Wutai i norra Kina där vishetens bodhisattva Mañjuśrī dyrkades. Från 1038 dominerades Gansu av tanguternas rike Xi Xia (västra Xia-dynastin 1038-1227), tanguterna var tibetansk-talande buddhister med huvudorten just öster om Gansu). Även riket runt Turpan, med staden Gaochang (på uiguriska Kara-Khoja), var i huvudsak buddhistiskt.

Utöver texter på kinesiska och tibetanska fanns ett mindre antal skrifter på sanskrit, khotanesiska (2300 texter), sogdianska och ujgur (totalt bara 40 blad) i grotta 17. Samt ett enda blad skrivet på hebreiska, en bön på 18 rader som hopvikt fungerat som en talisman. Bild här: http://expositions.bnf.fr/parole/grand/018.htm

Buddhister kom från Indien via området runt Khotan i södra Takla Makan, och det iranska språket khotanesiska var det första som de buddhistiska klassikerna översattes till från sanskrit. Sogdianska var ett annat iranskt språk, sogdierna hade handlat längs sidenvägen sedan länge och mindre grupper av dem levde i alla samhällen mellan Kina och Khorasan. Sogdierna samarbetade med turkiska folk och från ca. år 1000 kom sogdianskan att ersättas av ujgur (uigur-turkiska). Några dokument var skrivna på en blandning av sogdianska och uigur och visar på övergångsperioden. Två dokument på sogdiska visar att det hade funnits  zoroastriker i Dunhuang, men 845 förbjöd Tangdynastin flera religioner och zoroastrismen försvann.

Från år 960 konverterade en rad turkiska grupper till islam, först Kara-khaniderna runt Kashgar i västra Takla Makan. År 1006 erövrade de Khotan. Uigurer från Ganzhou/Zhangye tog makten i Dunhuang 1002. I samband med det förseglades grotta 17, men skälen till det finns inte dokumenterade. Från 1030 styrdes Dunhuang av tanguternas Xi Xia.

Med Djingis khans framfart förändrades sedan allt. Först enades eller besegrades de mongolisk/turkiska folken norr om bergen, med namn som kereiter, tatarer och naimaner. Från 1206 började expansionen söderut. Uigurerna valde att bli vasaller under Djingis Khan  medan tanguterna hörde till de som krossades (1227).

Valerie Hansen skriver om hur munkar från olika religioner försökt översätta sina texter till kinesiska. Manikeisterna försökte medvetet utnyttja buddhistiska texter och begrepp, och beskrev Mani som som en vishetslärare i nivå med Buddha och Lao-tse. Nestorianska kristna valde istället att försöka översätta kristna begrepp direkt till kinesiska även om resultatet blev svårbegripligt. Fadern, sonen och helige anden blev "Merciful father, Light son, King of the pure winds". Hansen skriver att bara "barmhärtige fader" skulle ha varit begripligt för en kines. Nu är ju inte tre-enigheten ett så enkelt begrepp att översätta.

Det omvända gäller också, fundera till exempel över hur troligt det är att vi lyckas översätta buddhistiska begrepp så att det blir begripligt. Som exempel kan man ta namnet på klostret som ägde grotta 17: "The Three Realms Monastery".  Buddhismens tre riken är i översättning "begärets värld, världen av form och världen utan form".  


Grotta 17 innehöll mycket mer än religiösa dokument, där fanns även diverse papper med skrift på som munkarna använde för att träna sig att skriva på. I boken går Valerie Hansen igenom forskningen rörande mängder av olika dokument från Takla makan-området och konstaterar att mycket få av dem talar om långväga handel, det mesta som dokumneterats är vanlig handel som man kan förvänta sig mellan lokala städer.

Valerie Hansen huvudpoäng är därför att "sidenvägen" som begrepp främst står för kulturell överföring av språk, religion, konst och teknologi. Den materiella betydelsen av långväga handel längs sidenvägen var enligt henne inte särskilt betydelsefull under den period som boken täcker, 200 - 1000 e.Kr.

Betalningsmedel var siden, spannmål eller mynt (bronsmynt från Kina eller silvermynt från väst). Siden var sold under Tangdynastin, under åren kring 740 betalades det ut 900000 rullar av siden per år till soldater stationerade i Gansu och Xinjiang. Detta gjorde givetvis siden till en huvudprodukt i handelsutbytet, då soldaterna handlade vidare med sidenet. Men det upphörde vid An Lushan-upproren 755, och "sidenvägsekonomin" kollapsade.

Jag menar att detta har betydelse för hur man ska förstå Mervs försvinnande. Om Mervs rikedom inte berodde på att Merv skulle ha varit en oumbärlig omlastningsplats längs sidenvägen, utan mer på Mervs betydelse som centralort för abbasiderna och sedan för seldjukerna, då blir det begripligt att efter mongolernas förstörelse så kunde de välja att inte bygga upp Merv. Istället blev Samarkand och Herat de centrala knutpunkterna, utifrån nya lokala förutsättningar.

Valerie Hansens uppräkning av typiska sidenvägsprodukter är också intressant. Hon konstaterar att en marknad i Turfan år 743 hade priser för 350 olika artiklar, mest olika typer av textilier, olika grönsaker och djur. Som typiska "sidenvägsvaror" nämner hon "ammoniumklorid, "xiang" (kan vara aromatiska ämnen, kryddor eller medicin), socker och mässing". Ammoniumklorid (salmiak) används vid metallbearbetning som flussmedel, som ingrediens i färger och för avkalkning vid garvning av hudar.

I register över värdefulla varor i kloster stod bland annat "Merv-siden" vilket berodde på att Merv hade skapat en egen stil, som sedan användes även vid produktion i Kina. Däremot är olika ädelstenar kvitto på långa transporter, jade från Khotan, lapis lazuli från Badakhshan, korall och agat från Indien, bärnsten från Östersjön och pärlor från Sri Lanka.

Handel med slavar var också en del av sidenvägens marknad, och slavar var även vanlig tribut. Men inte heller inom detta område är det fråga om storskalig eller långväga handel, som den som bedrevs med slavar till mamlukerna.

Migration i stor skala skedde däremot längs "sidenvägarna".Ovan nämns hur folk från Indien etablerade sig runt Khotan. Nomadfolk rörde sig i området, ibland i form av mer organiserade militära förflyttningar. Det genererade i sin tur flyktingströmmar. Tibetanska imperiet är ett exempel, liksom tanguternas rike. Störst betydelse hade de turktalande folkens omfattande spridning västerut från 500-talet, och senare mongolernas expansion. Förutom Djingis Khans mongoler fanns många andra mongoliska grupper. Viktigast var khitanerna som etablerat Liaodynastin i Kina  907-1125 men sedan fick fly undan angrepp från manchuriska jurcher. Khitanerna flyttade hela vägen västerut till området runt Issyk-Kul där de  upprättade ett buddhistiskt rike med huvudstad Balasagun (Khara-Khitan 1124-1218, minnesregel är att "khitan" gav upphov till namnet Cathay som användes för norra Kina). 

Slutligen, Valerie Hansen menar att den mest använda vägen från Takla makan västerut var den som gick norrut från Aksu upp mot Issyk-kul genom Bedelpasset (4200 m.ö.h.) och sedan fram till staden Balasagun (som sogdierna kallade Suyab), nära dagens Tokmok, och sedan vidare till Samarkand. Det är denna vägen som den berömda munken Xuanzang färdas 630. För mer om de olika passen över bergen, se inlägg 8 januari 2011. Bedelpasset verkar inte vara den enklaste vägen men alla vägar innebär att pass på över 3500 m.ö.h. ska passeras. Och bara det talar ju för Valerie Hansens ståndpunkt att handeln aldrig kan ha varit väldigt omfattande.

Biblioteken i Merv

Mervs undergång beskrevs av den självlärde geografen och bokhandlaren Yaqut al-Hamawi al-Rumi. Han citeras av Svat Soucek i "Inner Asia", här i min översättning:

"Jag stannade tre år i Merv.  Hade det inte varit för den förstörelse som drabbade landet när mongolerna invaderade, så hade jag inte lämnat Merv utan stannat livet ut. Här fann jag gott stöd, ett bra klimat, goda vänner och mängder av utmärkta och lärda böcker.När jag lämnade Merv fanns där tio finansierade bibliotek vars like jag inte sett någonstans i fråga om storlek och kvalitet."

Sen följer en uppräkning av biblioteken som jag gör om till en lista:
- Aziziya, ett av biblioteken i moskén, döpt efter Azaz al-Din som arbetat för Sultan Sanjar, innan dess sålde han frukt och parfym innan han blev den som blandande sultanens drycker. Detta bibliotek innehöll ca 12000 volymer.
- Kamaliya, det andra biblioteket i moskén.
- Biblioteket i madrasan som donerats av Sharif, en laglärd av Hanafiskolan, som dog 1101. Sharif hade arbetat för Ghaznavidernas sultan Mahmud (död 1030) och senare dennes son. Sharif måste ha blivit rätt gammal.
- Biblioteket i nizamiya-madrasan, grundad av Nizam al-Mulk
- Samanifamiljens två bibliotek
- Amidiya-madrasans bibliotek
- Visiren Majd al-Mulks bibliotek
- Drottningens bibliotek i hennes madrasa
- Damiria-biblitoket i sufiernas mötesplats/värdshus (khangah)

"Lånevillkoren var så bra i dessa bibliotek att jag kunde låna hem 200 böcker i taget utan att jag ens behövde deponera pengar för deras värde. Jag slukade dessa böcker på ett vis som gjorde att jag glömde min familj och mitt eget folk. Kvaliteten i denna bok och de böcker jag kommer att sammanställa härrör från dessa samlingar som jag har beskrivit. När jag lämnade Merv, så vände jag mig ofta om och tittade tillbaka mot staden, och jag började sjunga på en sång som beduinerna sjunger "Nätterna tillsammans i Merv al-shahijan".

Det är en melankolisk bild som Yaqut ger oss. Han är den frigivne slaven som älskade böcker och som nu övergav Merv och återvände till Aleppo. Där skrev han sedan Mu’jam al-Buldan som kom att få stor betydelse för framtida upptäckare, handelsmän och historiker.

På 1200-talet förstördes många viktiga bibliotek. I och kring Khorasan, mellan Iran och Samarkand, fanns många bibliotek som skövlades vid mongolernas angrepp 1220-1222. Mongoliska soldater erövrade Bagdad 1258, som varit centrum för arabiska lärda sedan århundraden. Turkiska muslimska soldater förstörde universitetet i Nalanda i Indien, troligen 1193. Katolska soldater förstörde Konstantinopel 1204, ("det fjärde korståget"),  kanske den största enskilda förstörelsen av antikt kulturarv någonsin. Vilka förluster som gjordes av arabisk, persisk, indisk och grekisk litteratur vet vi inte. Ett kulturarv förstörs inte av en enstaka katastrof, men mycket arbete gick förlorat under denna period.

Självklart finns en lista på wikipedia, se "List of destroyed libraries". Listan är inte fullständig, Merv är till exempel inte med.

Ibn Sina beskriver ett bibliotek i Buchara år 998 (citat ur Svat Souceks bok): "en byggnad med många rum, som varje innehöll lådor med högar av böcker. Ett rum hade böcker om det arabiska språket och poesi, ett annat rum innehöll lagböcker osv. Varje rum var reserverat för en kategori av böcker."

Just biblioteken i Merv fascinerar mig särskilt. Merv var en av världens största städer under seldjukstyret 1150, med ca 200 000 invånare. Den betydelsefulla grannstaden Nishapur förstördes redan 1154 av oghuzturkar så Merv blev ännu viktigare för regionen fram till undergången 1221. I Merv fanns många bibliotek, och som central punkt för vägar från Indien, Tibet, Kina, Iran, och de turkiska rikena i norr, så var det många olika sorters böcker som kunde hamna här.

Befälet som utförde ordern att förstöra Nishapurs och Merv 1221 var Djingis Khans yngste som Tolui. Han dog av alkoholism 1229, men i mongoliskt tradition var han den som offrade sitt liv för att bota sin äldre broder storkhanen Ögedei. Toluis fru var den berömda nestorianskt kristna Sorghaghtani Beki, och deras söner blev alla storkhaner (de tre betydelsefulla var Mönge, Kublai och Hulagu).  Mongolerna hade vid flera tillfällen valt att spara användbara lärda personer och deras böcker och kartor. Men i Nishapur och Merv ville Djingis khan statuera exempel, och förstörelsen blev grundlig. Senare var det Hulagu som ledde angreppet mot Bagdad. En del av böckerna där flyttades till Maragheg-observatoriet och till den nya huvudstaden Tabriz.

Jag har hittat en referens rörande vilka böcker som kan ha funnits i Merv. Det är skrivet av Dr. Almaz Yazberdiyev, Director of the Library of the Academy of Sciences of Turkmenistan, Ashgabat. Han är lokalpatriot men givet att vi inte kan veta vilka böcker som fanns så är hans beskrivning i alla fall spännande, och jag associerar lite fritt från den.

Han börjar med att tänka sig att den siste sassanidiske shahn Yazdigerd III skulle ha haft med sig manuskript på persiska. Det kanske inte är så troligt med tanke på att han flydde för sitt liv undan araberna och mördades utanför Merv 651. Men kanske fanns det en skatt av gammal zoroastrisk litteratur i Merv, på avesta och pahlavi. Se en kopia den del av Avestan som heter Videvdad och som idag finns på Brittish Library:  http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/videvdad.html. Eller sogdianska texter som den zoroastriska bönen Ashem Vohu som hittats i Dunhuang i Sinkiang/Kina: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/ashem.html.

Manikeism och nestoriansk kristendom var tidigt viktiga religioner i Merv, och deras heliga böcker fanns där. Mani skrev sina sex heliga böcker på arameiska men de översattes till bl.a. persiska, sogidanska, uighuriska och kinesiska. Knappast något av dessa böcker verkar finnas kvar. I al-Nadims Fihrist finns ett utdrag. För  mer om det, se http://www.iranicaonline.org/articles/fehrest

P-O Skjaervö anger i "An introduction to Manicheism" att manikeismen ersattes av buddhism på de flesta ställer österut, att den dog ut i och med mongolernas dominans men att den fanns kvar bland perser som bodde i Turfan till 1600-talet. Samlingarna finns främst i Berlin: http://www.iranicaonline.org/articles/manichean-art.

Nestoriansk kristendom var så viktig i Merv på 400-talet att där fanns ett biskopssäte. Likt Mani skrev de på syriska/arameiska och deras skriftspråk fick stor betydelse i delar av centralasien. Enligt Svat Soucek "A history of Inner Asia" använde sogdierna det, och sedan turkarna innan de övergick till arabiska. Mongolerna ska ha använt arameisk skrift fram till 1940.

Buddhismen hade sin västligaste utlöpare i Merv, men på 1200-talet torde deras närvaro varit liten. I Balkh  var buddhismen mer betydelsefull men även Balkh led av mongolernas invasion 1220.

Sufier påverkades säkert av hinduisk och buddhistisk litteratur, men vad som fanns i Merv är oklart. De buddhistiska Khara-khitai hade mongolerna erövrat under expansion västerut 1216-1218. Mongolerna var inte negativa till buddhism, men lokalbefolkning som känt sig underkuvade av de främmande khara-khitai från Kina, övergav buddhismen.

Vad som säkert fanns i Merv var olika sufiska klassiker, från al-Bistami (804-875) och framåt, se inlägg 23/2 2013.

Merv blev provinshuvudstad i det arabiska imperiet, och utpost under de första hundra årens fortsatta expansion norrut. Merv var en betydlesefull bas för det uppror som skulle föra abbasiderna till makten och en arabisk storhetsperiod för staden var när kalifen al-Mamun levde i Merv åren 813-817. Då al-Mamun är känd för att ha gynnat byggandet av "Visdomens hus" i Bagdad vet vi att han var intresserad av att samla på böcker och omge sig med lärda. De berömda bröderna Banu Musas far träffade kalifen al-Mamun i Merv under dennes tid där. Vad detta kan avsatt för spår i boksamlingar 400 år senare vet jag inte. En idé om vilka böcker som fanns i persiska och arabiska bibliotek får man om man läser Fihrist av al-Nadim (se inlägg 18 juli 2012). 

Bland lagböckerna kan nämnas Sahih av al-Bukhari (810-869 ). Bukhari var en persisk lärd under samanidernas styre som skrev den kanske viktigast samlingen av hadith för sunnimuslimer, utöver den heliga Koranen.

I vetenskaps- och filsofi-lådorna bör ha funnits böcker av alla regionens berömda tänkare: al-Khwarismi, al-Biruni, Ibn Sina, al-Ghazzali, Omar Khayyam (se inlägg 26/2 2013) m.fl.

(Med flera inkluderar astronomen  al-Farghani, filosofen al-Farabi, filosofen al-Kindi, grammatikern Sibawayh, medicinaren al-Razi,  alkemisten Jabir från Tus (och skrifter som tillskivits honom), fysikern al-Hasan från Kairo, osv.  Se listor på wikipedia av typen List of Persien scientists and scholars och List of Arab scientists).

I poesirummet fanns böcker av perser som Rudaki, Daqiqi och Firdawsi (som skrev storverket Shahnama, som grundlade det moderna persiska språket), Nezami.  Araberna Abu Nuwas (757-815, som bl.a. inspirerade Omar Khayyam), al-Mutanabbi (915-965, kungaprisaren, som även skildrat furstarnas grymhet, se Adonis "Boken, platsens gårdag nu", Alhambra 2005), den rationella vegetarianen al-Ma'arri (973-1058) som skrev om en resa i himmel och helvete osv

Prosa: Tusen och en natt,  al-Hariris äventyrliga Makāmāt. Flera adab (dvs korta vackra texter) av al-Jahiz (776-868), författaren som också var biolog. Hans "Djurbok" i sju volymer får mycket beröm i Robert Irwins "Night and Horses and the Desert", Penguin antology of classical arabic, 1999. Irwins tar upp många författare, varav de flesta är poeter. Irwins boktitel är en berömd rad ur ett poem av al-Mutanabbi.

I biblioteken fanns även översättningar av litteratur, till exempel de grekiska klassikerna. Populära var de indiska fablerna Kalila wa Dimna, översatta först till persiska och sedan till arabiska av Ibn al-Muqaffa (död ca 757).  al-Muqaffa var även betydande som författare.

Historia och geografi. Då jag har Ibn Khaldun som favorithistoriker nämns hans referenser i inlägg 16 och 27 september 2012. Ibn Khaldun var verksam i Nordafrika på 1300-talet men en hel del av de arabiska författarna var kända i hela det område som utgjort det abbasidiska imperiet, från Spanien till Khorasan. Ibn Khalduns källor kan alltså även ha funnits i Merv. En historiker kan nämnas som räknas som en av de bättre författarna, al-Isfahani, han skrev hyllningar till den kurdiske erövraren Saladin.

Bland kartritarna kan man gissa att Balkhi-skolan hade störst betydelse i Merv. Men det fanns även turkiska geografer som den uighuriska språkmannen al-Kashgari. Yaqut själv är givetvis det stora namnet, som geograf verksam i Merv, men hans viktigaste böcker skrev han efter att han flytt från staden.

I boklådan för  "statskonst" fanns Siyasat-nameh av Nizam al-Mulk (se inlägg 13/4 2013) samt böcker av al-Mawardi och Hilal al-Sabi. Kanske även Qabus nameh av Keikavus, prinsen av Gurgan.

Kutadgu Bilig, ("Wisdom of royal glory") av uighuren Yusuf Khass Hajib, kanske också gick att finna i Merv. Den skrevs för karakhanidernas khagan i Kashgar på det turkiska språket Uyghur-Karluk. Till skillnad från "furstespeglarna" på arabiska innehåller denna bok goda råd till alla medborgare, inte bara till fursten. Enligt wikipedia avslutas den med vackra beskrivningar av hemlandet och naturens uppvaknande på våren, livsglädjen hos alla levande ting och åsynen av en karavan på sin väg från Kina.

Seldjuker och mamluker

Ibn Khaldun, historikern som skrev Muqaddimah (Prolegomena) 1377, beskrev en dynastis cykel som ett utmätt öde från blomstring till senilitet över tre till fem generationer. Militära grupperingar från nomadfolk kunde ta makten i en större region, men blev snart bekväma, förlorade sin "asabiya", och gick under som maktfaktor. (Se mer om detta i inlägg 2 september 2012).

Vilka institutioner skapades för att bryta denna cykel? Seldjukturkarna satsade på "Iqta"-systemet för att finansiera sina militära åtagande och som ett sätt att fördela ut maktpositioner till de som var gynnade av dynastin. Den yttre pressen var hård, från öster anföll mongolerna och från väster kom korståg. Undan för undan lät seldjukerna och senare den ayyubidiska dynastin sina slavsoldater (mamluker) få en ökad militär betydelse. Till slut tog mamlukerna över makten. De valde den militärt starkaste som ledare och undvek att skapa en ärftlig dynasti. Kunde de bryta sig ur Ibn Khalduns ödesbestämda cykel?

Först en kort repetition av dynastierna och deras tidsperioder. Från 1040 bygger seldjukturkarna sitt stora imperium, besegrade ghaznaviderna (en dynasti av turkiska slavsoldater som tagit makten över de persiska samaniderna) och tog kontrollen i Bagdad. Khwarazmisk armé erövrade Khorasan redan 1154 och i Hamadan 1194, men seldjukerna behöll makten i Turkiet (Rüm-sultanatet) tills mongolerna gjorde dem till vasaller efter slaget vid Köse Dağ 1243.

Mamluksultanatet i Egypten existerade från 1250-1517, med början i Bahridynastin 1250-1382. De besegrade mongolerna vid Ain Jalut norr om Jerusalem 1260. Ayyubidiska dynastin, som styrt i Egypten 1171-1250, fanns sedan kvar som vasaller till mamlukerna i Syrien (t.ex. sultan Abu al-Fida, historiker och geograf) och oberoende i ett litet område i östra Turkiet till 1341. Mamluksultanatets norra gräns gick vid Eufrat.

Dehlisultanatet i Indien (1206-1526)  bestod av flera dynastier varav den första under perioden 1206-1290 var mamlukstyrd (mamluk kallades här även ghulam). De undvek angrepp från mongolerna, men bilden av mamlukernas styrka är mindre tydlig då mamlukerna i Indien inte direkt besegrade mongolerna. Den mest kände besegraren av mongolerna var Sultan Ala-ud-din Khilji i den efterföljande dynastin (regent 1296-1316) som inte var mamlukstyrd.

Hur var då seldjukerna organiserade? Hur hade ett nomadfolk med en armé av ryttare kunnat assimilera den organisatoriska arvet från persiska dynastier som ghaznaviderna och samaniderna? (Referens: Stefan Heidemann, Arab nomads and the seldjuk military, 2005).

En idealbild av hur de borde organisera sig skrevs av visiren Nizam al-Mulk. Hans bok heter Siyasatnama, persiska för "Regler för kungar". Den skrev han 1086-1091. Namnet "Nizam al-Mulk" är ett hedersnamn som han tog, det betyder "God ordning i kungariket". Han hette Abu Ali al-Hasan al-Tusi  (1018–1092) och var från Tus i Khorasan. Under sultan Malik Shahs regeringstid 1072-1092 var Nizam al-Mulk rikets mäktigaste man. Han mördades 1092 och det stora seldjukimperiet delades upp i mindre delar.

Hans egen makt grundades delvis på att han själv styrde över en stor armé av mamluker (hans hird skulle vikingen säga, men här var det alltså slavsoldater). Han förespråkade att sultanen ska hålla sig med mamluker eftersom de inte äger någon mark och inte kan bygga någon lokal egen maktbas. Men den huvudsakliga finanseringen av militären ansåg Nizam al-Mulk skulle basera sig på "Iqta-systemet".

I Iqta-systemet får lokala befälhavare förfoganderätt över ett markområde vars bönder de kan beskatta, men det ges på begränsad tid och centrala sultanmakten kunde även besluta om skattesatsen. Systemet kräver inte en central byråkrati för skatteindrivning, en sådan hade troligen inte seldjukerna kunnat åstadkomma av praktiska skäl. Men en nackdelen var att det var svårt att skapa ett bra "investeringsklimat", den lokala iqta-innehavaren har inga klara spelregler utan kunde alltid förlora sina investeringar, och dessutom fanns det fördelar med att undanhålla skatter från den centrala makten. I praktiken kunde de lokala Iqta-innehavarna vara relativt självständiga.

Vill man läsa på om Iqta-systemet finns en bra referens som är japan, Tsugitaka Satō. 1996 publicerade han "State and Rural Society in Medieval Islam".

Den religiösa lagen ställde upp begränsningar för sultanens makt, bland annat när det gäller beskattning. Ibn Khaldun skriver att "när skatteuttagen är låga är undersåtarna energiska och aktiva i sina företag. De uppodlar mer jord, vilket ökar antalet grundskatter och följaktligen de samlade skatteinkomsterna". (Prolegomena, svenska översättningen sid 271). Men när dynastins enkla beduinkaraktär avtog ökade pålagorna. "Följden blir att medborgarnas intresse för utveckling av jordbruket försvinner". Dynastin börjar då leta ytterligare pengar för truppernas sold. Sultanen driver in skatter från handeln. Affärerna avtar. "Skatter lades till och med på pilgrimerna som begav sig till Mecka. Salah al-Din satte stopp för detta, liksom den almoradiviska emiren." Ibn Khalduns budskap är att det finns en rimlig nivå av skattesats, och att muslimskt rättrådiga härskare borde klara att finansiera sin maktapparat med den nivån av beskattning. Men på grund av deras avtagande "gruppkänsla" och ökande dekadans så klarar de inte det.

Ibn Khaldun förklarar sin cykel utifrån en bristande moral. Det går iställlet att göra en ekonomisk tolkning, en slags nomadernas konjunkturcykel.

I Nizam al-Mulks idealbild ingick att den som hade makt över skatteuppbörden inte skulle ha den politiska makten, men i praktiken gick inte det att upprätthålla. Detta  ledde till att sultanen stärkte mamlukstyrkorna istället. Dessa finansierades med skatt på handel, vilket gav ett intresse för att säkra upp handelslederna.
En annan nackdel med Iqta-systemet var rent militär. Iqta-systemet innebar att flera män med militär utbildning blev upptagna med jordbruk under vissa perioder på året. Enligt Stefan Heidemann var det detta som ledde till att Salah al-Din och hans dynasti allt mer förlitade sig på mamluker. Sådana trupper vann över korsfarare i slag 1249/50.

Den gamla arabiska adeln ansågs militärt svag och uteslöts från Iqta. Senare kom Saladins bror att skapa ett sätt att integrera vissa nomadiska beduiner genom ett internt "emirat al-arab", där nomaderna mot att de lät sig beskattas fick en formell status under Ayyubiderna.

Lagen var viktig, det var ortodox islamisk lag så som den etablerades under Harun al-Rashids tid som kalif för abbasidernas stora imperium, 786-809 (referens Benjamin Jokisch, Islamic Imperial Law). Nizam al-Mulk propagerade för den mest ortodoxa av lagskolorna, Shafií.

En annan viktig institution var waqf (donationer) där egendomar kunde skyddas från expropriering då de kom att ägas av stiftelser som drev olika inrättningar, samt milk som var ett privat ägande utan skyldighet att ställa upp med militär. Milk kunde dock sultanen ta över om han fann lämpligt.

Nizam al-Mulk grundade en utvecklad typ av madrasas - nizamiyyah, skolor med syfte att utbilda i sunni-islam och därmed gynna de sunnitrogna delarna av de muslimska lärda, på bekostnad av shia ismailitiska läror. En viktig del av Siyasatnama bestog av kritik av ismailism (det fatimidiska kalifatets doktrin).

Utbildningen var förbehållen de rika familjernas män. Det var inte fråga om någon folkbildning, och vanligt folks möjlighet att organisera sig begränsades kraftigt av att de saknade utbildning. Det gjorde att den religiösa ledningen och grupptillhörighet till släkten ofta var det som avgjorde hur flertalet kunde agera i samhället. Migration var en av de få möjligheterna att ändra sin livssituation som de fattiga hade. Men i Iqta-systemet var även fria bönders rättigheter att flytta begränsade och slavarbete var vanligt. Sufism kunde utgöra en religiös utväg från alltför svårt förtryck.

Grupptillhörighet var även styrande i de rika familjerna. Seldjukerna var en dynasti vars medlemmar fick företräde till viktiga positioner, oavsett meriter. Denna princip gav förutsägbarhet och lojalitet, men till priset av att kompetens utan rätt släktbakgrund inte utnyttjades. Ibn Khaldun kallar detta "asabiya", även om han kan ha haft en mer utvidgad släktkänsla i tankarna. Men asabiya avser inte den religiösa sammanhållning som islam skapade, utan det såg Ibn Khaldun som en separat viktig social kraft.

En svaghet i seldjukimperiet var dess oförmåga att organisera regler för ordnad övergång vid sultanens död. Malik Shah fick makten genom att vinna ett inbördeskrig gentemot styrkor ledda av hans farbror, och efter 1092 bryter inbördeskrig ut igen. Den grundläggande principen för maktdelning hade hämtats från turkiska nomadfolks sätt att dela makt, genom förläning till alla manliga släktingar. Det liknar vad som hände inom mongolriket efter Djingis Khan, alla söner får sitt eget lydland.

Malik Shah hade en bror och fyra söner. Jag ska inte redogöra här för hur maktdelningen skedde, men det stora seldjukiska imperiet delades. Mest framgångsrik var sonen Ahmad Sanjar (r. 1118-1153) som vi känner igen som sultanen i Merv. Separat från dem hade en av Malik Shahs generaler erövrat delar av Turkiet och skapat en egen maktbas där, och det är där som seldjukstyret överlever längst. I Mosul tar Zengid-dynastin över, och sedan Ayyubiderna.

Sammantaget får vi bilden av en skör stat, som under yttre militärt hot från korsfarare och mongoler, skapar en yrkesarmé av mamluker. Den interna koalitionen av styrande grupper kunde periodvis hitta framgångsrecept, som under Nizam al-Mulk, Ahmad Sanjar eller Salah al-Din, men någon stabil lösning som klarade generationsksiften uppnåddes inte. Slutligen tog armén helt över makten, det liknar en tidig form av militärkupp.

Mamlukerna valde uttalat att avstå från varje princip om ärftligt sultanat. De dominerande emirerna bildade ett råd och valde den starkaste som sultan. Även senare, då sultanatet till synes blir mer dynastiskt, finns rådet i bakgrunden och utöver den reella makten. (referens Amalia Levanoni (1994), The mamluk conception of the sultanate). Fördelen med denna maktmodell var att den person som garanterade mamluk-gruppens  fortsatta militära framgång bäst blev vald. Detta liknar ett slags valkungadöme, där endast generalerna fick vara med och välja och förre kungens söner hade inget företräde alls. Att styret försvagades berodde på att de olika fraktionerna inom mamlukerna blev lika starka och antingen kom att strida blodigt om makten (mord var ingen ovanlig metod) och/eller välja en kompromisskandidat som sultan. Denne kunde vara en son till en tidigare sultan vilket gav intryck av en återgång till ett mer släktbaserat system. Men militärstyret fanns kvar i bakgrunden.

Mamlukerna forsattte med Iqta-systemet men kunde inkorporera helt andra grupper. Till exempel fick vissa mongoler som blivit muslimer innehav av Iqta. En Iqta i ett område som ofta anfölls av korsfarare var ett militärt svårt uppdrag, och kanske inte så populärt att erhålla. Dessa mongoler kom från Gyllene hordens område, det som även kallades Kiptjak-khanatet. Deras khan Berke bildade en allians med mamlukerna mot Ihlkhanatet som leddes av khan Hulagu. Denna allians var också viktig för slavhandeln, som byggde på att handelsvägar kunde hållas öppna från Gyllene Horden till Egypten.

Alliansen försvagade Ihlkhanatet som upplöses 1335. Efter det följer splittring i det området som enas först under Timur Lenk 1380.

Språkligt var den turkiska mamluk-eliten skild från den övriga befolkningen i Egypten. Den första dynastin dominerades av Kiptjakturkar (kumaner), som talade en turkiska som liknade dagens kazakiska. Den senare cirkassika dynastin talade ett kaukasiskt språk.

I teorin kunde detta ha gett upphov till ett mera oberoende civilt arabiskt-talande samhälle, men så blev det inte. Mamlukerna hade inget intresse av att låta några oberoende starka organisationer uppstå och det civila oberoendet kunde endast manifesteras som en försiktig olydnad. Och ingen yttre kontroll kunde hindra mamlukerna från dynastisk "senilitet".

Mamlukerna drabbades därför av Ibn Khalduns ödescykel. I Egypten överlevde den första dynastin i 132 år, den andra (Cirkassiska) i 135 år. De tidiga cirkassiska mamlukerna satsade stora resurser på imponerande arkitektur, till exempel madrasa, mausoleumet och den sufiska mötesplatsen (khanqah) som byggdes för sultan Faraj ibn Barquq. Det är denne sultan Faraj som 15 år gammal flyr från Timur Lenk i Damaskus 1401 och det är då Ibn Khaldun förhandlar med Timur Lenk.

Från 1450-talet försämrade det ekonomiska läget mycket. Beskattningen av bönderna ökade samtidigt som Iqta-systemet förföll, bevattning sköttes inte och pest och naturkatastrofer bidrog till att jordbrukets produktivitet minskade. Även handel och industri missköttes och mamlukdynastin föll. Egypten inkorporerades i det osmanska imperiet 1517. Osmanerna lyckades skapa den mest framgångsrika organisationen, som kunde rekrytera de effektivaste militärerna (bland annat genom janitscharsystemet där kristna slavar togs och omskolades, en ny variant på mamluker). Iqta-systemet ändrades något till det som kallas timar och osmanerna hade en relativt reglerat system (nog så dramatiskt) för hur tronarvingar skulle utses.

Det finns även en senare mamlukperiod, i Irak 1704-1831. Även då var cirkassiska militärer betydelsefulla. Cirkassien eller Tjerkessien är en region i nordvästra Kaukasien, norr om Georgien, med kust mot Svarta Havet. Sotji räknas som en historisk huvudort.

Tillägg 2013-12-25. En alldeles utmärkt bok på svenska om det jag försökt beskriva ovan och mycket annat som rör "stat, samhälle och kultur i Islam under tusen år", är "Profetens folk" av Michael Nordberg, Tidens förlag 1988. 











.

Etymologiae, Merv och periodisering av historien

Att jag lät "Etymologiae" av Isidorus av Sevilla få representera år 600 och biblioteket i Merv fick stå för år 1220 var på tillfällig inspiration. Isidorus nämndes i en guide till Andalusien som en tidig encyklopedist och Merv var ett oväntat namn i listan på världens största städer genom historien. Men tidpunkterna i sig, 600 och 1220, hade jag en känsla av att de var viktiga brytpunkter i historien. Går det att hitta periodiseringar av historien som styrker den känslan?

I traditionell europeisk historieskrivning, som etablerades på 1500-talet, delade man in historien i tre (fyra) perioder: (före antiken), antiken, medeltiden och den moderna tiden. Antiken kan få olika startpunkter, allt från mesopotamiska högkulturernas begynnelse 3400 f.Kr eller den grekiska högkulturens start ca 800 f.Kr. Antikens slut sätts ofta till västroms fall år 476, men olika år från 395 (romarrikets delning) till 602 (kejsar Maurikios död) kan tänkas. År 600 är ett avrundat årtal för periodbyte i antikens slutfas. Men Peter Brown med flera har arbetat med begreppet "Den sena antiken" för tiden 250-800, som de även kallar "den postklassiska världen". En periodisering gör man för att lyfta fram vissa aspekter av historien, men förändring pågår hela tiden, och valet av period och de rubriker man sätter på perioden kan både leda och missleda.

I kinesisk historieskrivning använder man dynastierna. Han-dynastin (från 206 f:Kr) utgör en första stabil statsbildningen, med det för Kina karakteristiska avancerade byråkratiska styret. Sui- och Tangdynastin utgör nästa stora samlande dynastiska period, från år 581 till 907. Utan att referera till dynastier så har vi på ett liknande vis i svensk historia en "vikingatid" och en "stormaktstid".

Någon allmän eller global signifikans har inte sådana lokala indelningar i tidsperioder. För att få en mer generell grund för periodisering har historiker valt att utgå från mera grundläggande livsvillkor. Det kan vara den basala produktionsformen (för livsmedel, eller mer generellt för energi), den ekonomiskt/politiska organisationsformen, interaktion mellan grupper i form av handel mm eller någon mer abstrakt interaktion som religion och kultur.

Enklast görs denna periodisering i tre perioder: 1) jägar- fiskar- och samlar-fasen, som följs av 2) jordbrukssamhället, och sedan 3) industrisamhället. Om man kallar övergångarna revolutioner får man två sådana, den neolitiska och den industriella.

Den neolitiska revolutionen inföll vid olika tidpunkter på olika platser och vissa grupper är fortfarande jägare- fiskare- och samlare, till exempel inuiter och san-folk. Jordbruk uppkom och spreds ca 9000-6000 f.Kr separat på flera platser i gamla världen och boskapsskötsel i större skala från 4000 f.Kr. Jordbruk uppkom ca 3000 f.Kr i Amerika men spreds inte så långt norr och söderut. På grund av klimatskillnaderna spreds jordbruket över mindre områden här än på den euroasiatiska kontinenten.

Den första industriella revolutionen kan förläggas mellan 1750 och 1850. Men industrialisering globalt är en pågående process. Kina och Indien genomgår just nu en industrialisering som är mycket snabbare än den som Storbritannien gick igenom.

En huvudindelning i tre perioder får man också om man utgår från ekonomisk/politisk organisation som samspelat med produktionsmetodernas förändring.  Douglass North och andra nya institutionella ekonomer kallar de organisationer som bildar jordbrukssamhället (och även många av dagens stater) för "limited access orders" eller "den naturliga staten". Begreppet "limited access" anger att endast koalitionen av mäktiga grupper hade tillgång till politisk och ekonomisk makt. I en tidig fas är den mäktiga gruppen en hird runt en hövding, i senare faser är det ett mer utbyggt patron-klient-förhållande. Som ekonomer betonar de utbytesrelationerna, i en tidig fas sker handel baserat på personligt förtroende och hedersbegrepp, senare uppkommer mer anonyma institutioner som skråväsendet.

Daron Acemoglu och James Robinson kallar det i boken "Why Nations Fail" för "extractive institutions", en beteckning som betonar hur patron-klient-förhållandet gynnade patronerna.  De moderna demokratierna uppstår i "open access orders" med "inclusive institutions". Utbyte sker baserat på  opersonliga relationer, som garanteras av väl fungerande institutioner. Den övergången har skett i några länder, men det är inte säkert att det kommer att bli ett globalt fenomen. Dessa samhällens påverkan har dock varit global.

Tre perioder ger en väldigt lång period från ca 9000 f.Kr. till 1800 e.Kr. vilket är bra om man vill göra tydligt att inte mycket hände i jordbrukssamhället. Det är en radikal förenkling av historien.
Men man kan vara ännu mer radikal och ha en indelning i bara två perioder, ett före och efter. Då måste man ha en mycket viktig brytpunkt som man vill lyfta fram.

För trosinriktningar som kristna och muslimer är det tydligt att det finns en första förkunnare som utgör en startpunkt. För en naturvetare skulle den moderna vetenskapens uppkomst kunna vara historiens viktigaste vattendelare. Någon gång mellan 1660 och 1840 kan man lägga denna nollpunkt, jag får återkomma till olika argument för en mer exakt tidpunkt.

John R. McNeill har ett förslag till brytpunkt i sista kapitlet i "Mänskliga nätverk" (SNS Förlag 2006). Han menar att det i den tidiga historien fanns en trend mot kulturell differentiering (ökad heterogenitet) orsakad av mänsklighetens spridning. Ökade resurser med tillhörande hierarkier i grupper (stammar, stadsstater, imperier) som utvecklas var för sig leder till skilda samhälleliga former, något som återspeglas i mångfalden av olika språk. Men vid någon tidpunkt leder ökad interaktion i olika nätverk till att trenden bryts. Det blir färre språk, färre statsbildningar, färre religioner, i takt med att nätverket växer. Han förlägger denna brytpunkt till någon gång mellan år 1000 f:Kr och 1 f.Kr. (eller som han skriver 1000 f.v.t, dvs före vår tideräkning). I någon mening blir det den allra första tidpunkten för globaliseringen.

Det går givetvis att tänka sig att utvecklingen ändrar sig och går mot ökad heterogenitet igen. Det skulle till exempel kunna bli följden av att vi passerar brytpunkten "peak oil" kombinerat med ett trendbrott i klimatet, som skulle leda till minskade möjligheter till globala kontakter. Det är väl inte helt osannolikt att framtida historiker kommer att indela hela världshistorien i före och efter uppvärmningen under tidigt 2000-tal. Biologerna kommer att göra det, den största artutrotningen någonsin, den som pågår just nu, kommer att synas i fossilavlagringarna.

Men åter till frågan om en mer detaljerad periodisering av den långa jordbruksperioden. Teknik, politisk organisation och globala interaktioner är tre möjliga utgångspunkter.

Teknik och konsthantverk ger en grund för periodisering, något som arkeologer gärna använder då deras fynd kan klassificeras utifrån det. Järnålder är ett tydligt begrepp, eftersom järnet gav sådana fördelar för de samhällen som utnyttjade det. Men i tidig amerikansk historia finns en järnålder utan järn, ur social och politisk synpunkt genomfördes liknande förändringar, fast med obsidian som spjutspets.
Den teknik för energiproduktion man använder kan utgöra grund för en indelning: muskelkraft, dragdjur, vatten och vindkraft (vattenhjul och segel sedan antiken, väderkvarnar i Persien 600 e.Kr), och sedan kol och olja. Men vindkraft och vattenkraft fick vad jag förstår inte så stor betydelse att det ger avtryck i tydliga perioder.
Metoder för kommunikation kan vara en grund för periodisering, skrivkonsten från 3400 f:Kr, (papper 100 e.Kr i Kina, 750 Samarkand, 1000 i Spanien),  boktryckarkonsten i Kina från 500-talet, Gutenbergs bibel 1454, telegrafen 1850, internet 1990. Transport-teknik är näraliggande, liksom olika tekniska lösningar för ekonomi och handel (mynt, skuldbrev, aktiebolag osv). Ibland finns en teknik tillgänglig utan att tas i bruk, det är den sociala organisationen för att använda tekniken som är avgörande när den börjar användas.
Sammantaget utgör därför inte teknik någon enkel grund för periodisering, men när tekniska förändringar sammanfaller och interagerar med sociala förändringar så förstärker det bilden av att en ny period startat. 

Inte heller politiskt/social organisation ger ett tydligt schema för periodisering. North har en indelning av Limited Access Orders i tre stadier: sköra stater, stabila stater (basic states) och mogna stater. Förenklat kan det sägas vara 1) stater som inte säkrat en ordnad succession av makten, 2) stater som har ordning men är mycket centraliserade och  3) stater som mognat till att både ha en fungerande konstitutionell ordning och ett regelverk som medger att det finns organisationer som inte lyder direkt under staten. (Se inlägg 12/6 och 7/7 2011 för mer om detta)

Men eftersom ingenting hindrar att stater som är stabila eller mogna kan bli sköra stater igen, så blir det svårt att använda detta schema för en global periodisering. För en enskild stat kan det fungera, men det blir otydligt för större regioner.

Detta leder till att det är interaktionen mellan människor och organisationer som ska utgöra grunden för en global periodisering. Handel, migration, imperiespridning, religioners spridning, sådant har världshistoriker använt för periodisering.

Far och son McNeills "Mänskliga nätverk" håller sig med följande kapitelrubriker:
1. Människans lärotid. 220000- 11000 år sedan
2. Övergång till livsmedelsproduktion för 11000-3000 år sedan.
3. Den gamla världen 3500 f.v.t - 200 v.t.
4. Tillväxt av nätverk i gamla världen och Amerika 200-1000.
5. Nätverkens förtätning 1000-1500.
6. Världsomspännande nätverk 1450-1800.
7. Det nya nätverket 1750-1914.
8. Påfrestningar på nätverket 1890-

McNeill och McNeill låter tidsperioderna överlappa varandra. Som synes ligger tidpunkten JR McNeill tagit upp som omsvängningen från ökad till minskad heterogenitet i slutet av det de kallar "den gamla världens" tidsperiod.

Mitt eget upplägg är att välja ut några årtal före eller kring viktiga brytpunkter. Hittills har jag sysslat med år 600 och år 1220, men andra årtal jag skulle vilja fundera över är 320 f.Kr, 1510, 1750 och 1920.

320 f.Kr. Min gissning på årtal för JR McNeills brytpunkt. I Indien bildas det första stabila imperiet, och Kautilya skriver om statskonst. Ökad interaktion i efterdyningarna av Alexanders härtåg. Alexandria passerar Babylon som världens största stad. Alfabet standardiseras, liksom skrivtecken i Kina, som en följd av ett ökat handelsutbyte och stärkta statsmakter.

600 e.Kr. Antikens definitiva slut, persernas och romarnas sista strid innan islams segertåg. Slavernas och de turkiska folkens första migration. Sui- och Tangdynastin i Kina och Japans första etablerade dynasti. Justinianska pesten främst 541, men återkommande till 750. Katolskt och buddhistisk munkväsende. Feodalismens framväxt i västeuropa. Indiska matematiker utvecklar decimala talsystemet. Sidenvägarnas växande betydelse. Maya-kulturens klassiska period 250-900. Ghanariket från 600/750-1235.

1220. Mongolerna förändrar interaktionen i Eurasien, det är tiden före den stora pesten 1340. De få stora städerna i imperiernas centrum har ersatts av många mindre städer. Hangzhou är störst med ca 300000 invånare. Magna Charta (1215) i England. Katolska korsfarare erövrar Konstantinopel (1204). Turkiska slavsoldater tar makten i allt större delar av den islamiska världen. Mest betydelsefullt blev det Osmanska riket från 1299, som erövrade Konstantinopel 1453. Mali-imperiet 1230-1600. Kungariket i Cusco grundas, expanderar till Inkaimperiet från 1430.

1510. Spansk historieskrivnings klassiska årtal 1492, som symboliserar att sjöfarten över Atlanten upprättas, används av många som period-delare. Det är givetvis en dramatisk brytpunkt för Amerikas historia, symbol för den största befolkningsutplåning som skett. Men även ett symbolår för förföljelse av muslimer och judar i Spanien. Kanske bättre välja ett annat år? Som 1500 jämnt, eller 1510. Beijing var världens största stad, Vijayanagar i Sydindien näst störst.

1750 - 1800. Den vetenskapliga och industriella revolutionen. Encyklopedierna (den franska 1751-1772, Britannikan från 1768-1771).

Tiden 1789-1914 kallas för "det långa 1800-talet" av historikern Eric Hobsbawm medan världshistorikern Peter N. Stearns låter det vara ännu längre, från 1750-1914. (Referens: "World History, the Basics, P. N. Stearns, 2011). Då uppkom de första moderna staterna, med "Open access orders". Det innebar rättsstat, opersonliga roller i handelsutbyte och maktstrukturer, politisk kontroll över militären och en rad andra faktorer som bildade en ny typ av återkoppling i samhället. London blir världens största stad 1825.

1920. Världskrig 1914-1918.  Allmän rösträtt i USA 1920, i Sverige 1921. Världskrig igen 1939.

2001. Wikipedia. Global miljöförstöring. Från år 2008 lever hälften av alla människor i städer.

Perioderna blir alltså:

9000 f.Kr-320 f.Kr,  övergång från jägar- fiskar- och samlarsamhällen till jordbruk, första svaga staterna
320 f.Kr - 600 e.Kr, några få stabila (periodvis mogna) stater/imperier, sidenvägarna uppstår
600 - 1220,              uppkomst av ett stort antal svaga stater, stabila staters omorganisering
1220 - 1510,            regional interaktion i stor skala, ex. mongolernas imperier
1510 - 1750,            global interaktion, sjöfart, ex. triangelhandeln
1750 - 1920,            industrialism, moderna stater, fortsatt kolonialism
1920 - 20XX,          globalisering, urbanisering, miljöförstöring
20XX-                     ?? 
.

Omar Khayyam - poet, matematiker och astronom

"Den enda författare jag känner till som varit både matematiker och diktare, och han genomförde en reform av almanackan år 1079." Det skriver Bertrand Russel i "Västerlandets filosofi" om Omar Khayyam. Detta persiska universalgeni har sitt namn etablerat både i matematikens och astronomins historia och som poet i litteraturhistorien, och det gör honom unik.

Wikipedia har som vanligt en lista, sök på "list of people who have been called a polymath". Bland de som lyckats kombinera vetenskap och diktkonst finns sådana som Eratostenes, Ibn Sina, Ibn Bajjah (Avempace), al-Tusi, Qutb al-Din al-Shirazi, Leonardo da Vinci, Miguel Serveto, Matteo Ricci, Michail Lomonosov och Goethe.

Inget dåligt sällskap. Kanske är Khayyam den främste på listan, för de övriga är antingen mindre kända som vetenskapsmän eller som poeter, inte världsklass på bägge. Leonardo är förstås det första riktiga universalgeniet, begreppet myntades för hans skull, och att hans poesi är mindre känd kan ju ha att göra med att hans måleri var viktigare.

Göran Hägg skriver i "Världens litterturhistoria" att Omar Khayyam är den i väst mest berömde persiske poeten. Hans "Rubaiyat" i Edwards Fitzgeralds tolkning från 1859 gestaltade "på ett för dåtida publik högst tilltalande sätt tanken att livet är meningslöst, kunskapen osäker, vinet tillförlitligt och ruset det enda eftersträvandsvärda. Detta framfört i bländande lyriska naturbilder, sjungande vers och bedövande fyndig rimkonst." Göran Hägg konstaterar att några av de fyraradiga dikterna kan tolkas sufiskt, andra lika gärna fritänkande eller pessimistiskt. Cirka 200 sådana korta dikter tillskrivs Omar Khayyam men eftersom de utgör en genre så är det inte så enkelt att veta om alla skrivits av honom.

Jag måste här också nämna att Göran Hägg förklarar att Koranen är slutrimmad, den klassika arabiska poesin är slutrimmad och att slutrim blev populärt i Europa måste förklaras med arabiska kontakter från 700-talet och framåt. Omar Khayyam skrev på persiska, och rimmade också. En rubaiyat består av fyra rader på rimformen AABA.
 
En annan lista man kan göra är på personer som varit med och tagit fram kalendrar baserade på det naturliga året, dvs tiden från den ena vårdagjämningspunkten till den nästa. Det två mest kända av dessa är den julianska kalendern och den gregorianska kalender.Omar Khayyam var alltså med och utvecklade den jalaliska kalendern som utgör grunden till den persiska kalendern som används idag i Iran och Afghanistan.

Man kan notera att kalendrar inte döpts efter sin upphovsman utan efter den makthavare som fastställt kalendern. Alltså Julius Cesar (46 f.Kr.) och påven Gregorius XIII (1592) och för den jalaliska kalendern den seldjukiske sultanen Jalal al-Din Malik Shah I (1079).

Upphovsmännen bakom är mindre kända. Den julianska kalendern baserade sig på egyptiska kalendrar och utvecklads vidare av astronomen Sosigenes i Alexandria. Året är satt till 365,25 dagar, och detta hanteras med skottår vart fjärde år.

Då det naturliga året (tropiska året) är lite kortare, i medeltal 365,2422 dagar, så uppkommer ett fel som måste hanteras. Det visste redan "de gamla grekerna" men av praktiska skäl avrundande man till 365,25 och det tyckte alltså Julius Cesar var bra.

Luigi Lilio från Kalabrien och Christopher Clavius från Bayern hette de personer som tog fram underlagen till påven Gregorius. I denna kalender justeras det fel som uppkommer genom att inte ha skottår på jämna hundratal år, utom med 400 års mellanrum då det är skottår, (dvs år 1600 och år 2000 osv) något som vi som levt igenom millenieskiftet alltså fått uppleva. Då icke-katoliker hade problem med en kalender som en påve fastställt så tog det tid att få den accepterad. För svensk del kan man googla på "30:de februari" om man vill läsa mer om det. Påvens fokus låg givetvis på hur påsken skulle hanteras, och det var främst där som Luigi Lilio hade lösningen som gillades.

Omar Khayyams och hans arbetsgrupps lösning var att istället för skottdager lägga in justeringar när det behövdes. Det gjorde kalendern mycket exakt, ingen avdrift  med mer än ett dygn kunde uppkomma, men den krävde att man hade tabeller över variationerna och justerade varje års månader efter det. Omar Khayyam ledde ett observatorium i sultanens huvudstad Isfahan (34 mil söder om dagens Teheran) och där beräknade de det naturliga året till 365.24219858156 dygn, ett värde som var mycket precist men då det finns en variation i sjätte decimalen över tid så var det kanske lite för bra. I sina studier inkorporerades även metoder från indiska astronomer, som Aryabhata. (se inlägg 22 maj 2011 om Nalanda).

Kinesiska kalendrar är lunisolara, och det får jag återkomma till. al-Tusi kombinerade detta (då hade mongolerna tagit kontroll över persien) till en kalender som kallas kinesisk-uighur-kalender.
Omar Khayyams bidrag till matematiken var främst att han systematiserade olika typer av tredjegradsekvationer och löste några med geometiriska metoder (ex. x³ + 200x = 20x² + 2000). Han gjorde även inlägg rörande parallella linjernas problem, något som även Ibn al-Haytham (Alhazen) i Kairo och senare al-Tusi lämnade bidrag till.

Malik-Shahs son Sanjar tog makten 1118 och Omar Khayyam följde honom till den nya huvudstaden Merv. Senare flyttade Khayyam tillbaka till sin födelsestad Nishapur.

Khayyams namn var Ghiyāth ad-Dīn Abu'l-Fatḥ ʿUmar ibn Ibrāhīm al-Khayyām Nīshāpūrī (1048 – 1131). Han platsade i Yaqut al Hamawis "Dictionary of Learned Men", som Yaqut skrev efter studier i biblioteken i Merv, men jag har inte lyckats hitta en version på nätet där jag kan kolla upp det.

Khayyam är med i MacTutors roliga webbsidor över matematikens historia. Där kan man till exempel söka på vilka andra matematiker som levde samtidigt.
http://www-history.mcs.st-and.ac.uk/history/Timelines/WhoWasThere.html

Bo Göran Johansson frågar sig (I Matematikens historia, Studentlitteratur, 2004 ) varför Ibn Sina översattes i Europa redan på 1100-talet medan Khayyams algebra inte översattes förrän i mitten av 1800-talet. Johansson tror att den kan ha varit för svår och uppfattas som oanvändbar.

Johansson citerar även Khayyams fundering kring vetenskapsmannens roll: "Vetenskapsmännen är mycket sällsynta och det finns bara en grupp därav, som är lika liten till antalet som dess svårigheter är många.  ... De flesta av våra samtida är falska vetenskapsmän som blandar sant med falskt...en som föredrar ärlighet föraktar de och gör narr av."

Sufiska mästare

Idries Shah ger en kort beskrivning av ett antal klassiska sufiska mästare i "The Sufis". Dessa mästares bakgrund bekräftar bilden av Khorasan och Andalusien som två dynamiska områden under åren kring 1200, då många av mästarna kommer därifrån eller från angränsande områden i Iran respektive Nordafrika. Jag räknar här upp mästarna i den ordning som Idries Shah presenterar dem.

Schejk Saadi från Shiraz (1184-1291), eller Saʿdī, persisk poet, född i Shiraz i Fars-provinsen, studerade vid Al-Nizamiyya i Bagdad, reste och levde sedan i olika delar av den arabiska världen, från Turkiet till Indien men även Centralasien. Skrev "Gulistan" (rosenträdgården) och "Bustan" (fruktträdgården eller dofternas trädgård)

Farid ud-Din Attar (apotekaren), (1145-1221), från Nishapur. Persisk poet under seldjukturkiska perioden, skrev "Fåglarnas konferens" och viktiga levnadsbeskrivningar över heliga personer.

Mästaren Jalaluddin Rumi (Jalāl ad-Dīn Muhammad Rūmī al-Balhki, 1207-1273), poet, inspiratören till ordern för de virvlande dervischerna (Mevlevi-orden, som grundades av hans son). Född i Baktrien, levde i seldjuksultanatet i Rum och begravdes i Konya i dagens Turkiet. Skrev poesi som räknas till den främsta på persiska språket. Skrev även den sufiska läroboken "Fihi ma fihi".

Ibn Arabi, (Abū abd-Allah Muhammad ibn al-`Arabi), 1165-1240, född i Murica, uppväxt i Sevilla. Diktare, författare och filosof. Den mest betydande sufiske mystikern. Reste mycket, bland annat till Bagdad och Konya och flera gånger till Mecca. Begravd i Damaskus.

Al Ghazali, (Abū Ḥāmid Muḥammad ibn Muḥammad al-Ghazālī, cirka 1057 – 1111), på latin kallad Algazel. Född nära Tus i Khorasan, flyttade till Gurgan och studerade senare för al-Juwayni al-Shafi'i i Nishapur. Al Ghazali kom sedan att bli betrodd av visiren Nizam al-Mulk 1091 och fick en viktig position vid madrasan Al-Nizamiyya i Bagdad.  Persisk teolog och filosof, kanske den mest betydelsefulle tänkaren för islams teologiska utveckling efter profeten. Förenade sunni-islams ortodoxi med sufiskt tänkande. Skrev Tahafut al-Falasifa, den berömda kritiken av den grekiska filosofin. Genomgick en religiös kris 1095 och efter vallfärden valde han att leva tillbakadraget i Tus och där utveckla sufiska tankegångar. Skrev "Glädjens alkemi" 1105.

Omar Khayyam, cirka 1048-1131, persisk matematiker och astronom, poet och filosof. Född i Nishapur, bodde i Balkh, Samarkand, Buchara och en period i Isfahan. Bodde 1118 i Merv. Begravd i Nishapur. Känd för lösningar av tredjegradsekvationer och för sina fyrradiga dikter, kallade Rubaijat.

Detta är de mästare som Idries Shah ger egna kapitel. Några av namnen är inte nämnda av andra som skriver om sufism. I "Muslimsk mystik" av Antoon Geels är Farid ud-Din Attar, Rumi och Ibn Arabi väl beskrivna men Saadi Shirazi och Omar Khayyan nämner han inte alls. Abu Hamid Al Ghazali anser Anton Geels vara en försvarare av ortodoxin. Istället är det hans bror Ahmad Ghazali (död 1126) som framhålls som en viktig "extatisk" sufier. Antoon Geels lyfter sedan fram deras elev, Ayn al-Qudat al-Hamadani (1098-1131). Denne hör till de sufier som blev avrättade, oklart dock om det var på grund av hans mystiska läror.

Idries Shah nämner många fler mästare utöver de som får egna kapitel, mästare som även Anton Geel har med sin bok. Det är till exempel Abd al-Qadir al-Gilani (1077–1166) från Naif i norra Iran, verksam i Bagdad, grundare av Qadiri-orden, och Ali Hujwiri al-Ghaznawi (ca 990-1077), född i Ghazni i Afghanistan, begravd i Lahore, viktig försufismens spridning i Indien.
Anton Geel berättar om tre viktiga sufier, Yahya ibn Habash Suhrawardi från Zanjan i nordvästra Irak, (född år 1155, avrättad 1191) och Najm ad-din Kubra (död 1221) från Khiva i Khwarezm, samt hans elev Daya Razi (född 1177 i Rayy) som klarade sig från mongolerna när de anföll Khwarezm, flydde till Turkiet och dog i Bagdad 1256, två år innan mongolerna erövrade staden.

Slutligen två sufier till som Antoon Geels nämner: Abu Muhammad Sheikh Ruzbehan Baqli (1128–1209) i Shiraz, där han höll sufiskola i 50 år, och Abu al-Hasan al-Shadhili, (1196-1258) verksam i Fez i Marocko, grundare av Shadili-ordern.

Och så vidare, det finns många sufier. Men som sagt, flera av de mest kända  under perioden 1000-1300 var födda eller levde under vissa perioder i Andalusien eller Khorasan. Andra viktiga platser för sufisk skolning var Shiraz i södra Iran, Anatolien och Nordafrika.

Städers storlek år 1150 Merv vs Hangzhou

Jag började intressera mig för staden Merv, vars ruiner ligger i dagens Turkmenistan, när jag läste att Merv kan ha varit världens största stad kring 1145-1150 e.Kr. Det var i Tertius Chandlers listor som jag såg detta, så som han refereras på olika ställen på webben. Denne historiker är en referens i flera globaldemografiska sammanställningar jag hittat. En annan person vars namn dyker upp är Colin McEvedy. Det gjorde att jag köpte hans "The New Penguin Atlas of Medieval History", i en upplaga från 1992. Det är en fantastiskt trevlig bok, där samma kartområde upprepas på varje siduppslag med en förklarande text till. Den ger främst en bild av maktpolitiska förändringar i tidsperioden 362-1483. Kartan sträcker sig över Europa, Nordafrika och en liten bit av Asien tillräckligt för att få med Khorasan och Transoxianien. Utöver politiken finns specialkartor över religion och över befolkningsmängd och städer. Colin McEvedy är mycket mer restriktiv än Tertius Chandler vad gäller urbana befolkningstal. Han menar att ingen stad i det område hans karta täcker hade en befolkning över 125000 efter Roms nedgång (från 510-talet), utom möjligen Kairo som på 1400-talet kan ha nått över 125000. På McEvedys kartor dyker Seldjukernas Sultanat i Merv upp 1130 men tyvärr har han ingen karta över befolkning i städer förrän för år 1212. På den kartan anges Konstantinopel, Bagdad och Kairo som städer i intervallet 50000-125000, alla övriga städer ligger under 50000 och Merv syns inte, staden skulle ha sjunkit under McEvedys undre gräns på 15000 invånare.

Det stämmer att 1212 var Mervs storhetstid över. Det skedde redan under den seldjukiske Sultan Sanjars tid när 1153 konflikterna med Khwarezm och de buddhistiska Kara-Khitai förstärktes genom ytterligare ett angrepp, denna gång av en grupp nomadiska Ghuzz-turkar från norr. Merv krossas sedan fullständigt av mongolerna kring 1221. På McEvedys karta 1212 är det Samarkand som är den större staden i området, och så är Buchara, Nishapur och Herat utmärkta som mindre städer (under 22000 invånare).

Men kan det då stämma att Merv var världens största stad 1145-1150? Tertius Chandler uppskattade befolkningsmängden till 200 000 för det åren. Två frågor uppkommer; kan den siffran stämma? och var verkligen ingen annan stad större?

Städer på medeltiden blev stora om de var administrativa centrum, om de var viktiga knytpunkter för handel, om militär var förlagda till dem eller om det fanns en arbetsintensiv tillverkningsverksamhet knuten till staden . Mervs betydelse var främst dess läge längs sidenvägen. Från 1118 var Merv den östra huvudstaden i det Stora Seldjukiska imperiet, dvs administrativt och militärt viktigt, och en viktigt ort för produktion av keramik och textil. Staden har växt långt utanför de gamla stadsdelarna från 800-talet, och ringmuren var nu 9 km lång. Områden innanför murarna var 550 hektar. Räknar man på en befolkningstäthet på 250 invånare per ha så blir det en total befolkning på 137000. 250 invånare per ha är rätt högt, en forskare vid namn Bairoch uppger att siffror mellan 75-250 invånare per ha är rimliga för medeltida samhällen. Islamiska samhällen ligger i det högre intervallet, uppger han, de byggde tätt.

Jag hittade en sida där ekonomer redovisat siffror på städers storlek, från University of Western Ontario i Kanada. De ger inte stöd för tesen om 250 invånare per ha, kanske hälften är rimligt. Deras hektarsiffror avser städer som de kallar "korstågs-städer", referensen är Josiah Russel "The population of Cruzader states". I övrigt använder de McEvedy och Chandler.

Men det bodde givetvis människor utanför ringmuren. Totalt i hela det stora området som floden bevattnade bodde troligen mer än en miljon människor. En del av dessa kan kanske räknas till staden Mervs befolkning, och siffran kan ha varierat stort beroende på vilka fördelar som det under vissa tider kan ha funnits med att bo nära stadsmuren. Så låt gå för att Merv kan ha haft 200 000 invånare under en tid.

Men vad hade då hänt med andra stora städer? Ian Morris på Stanford University har i "Social Development" från 2010 (finns som bilaga i boken "Why the west rules - for now") gått igenom uppgifter i annan forskning. Ian Morris har storlek på stad som ett mått på organisationsgrad i ett samhälle.

Klart är att Merv inte var en stor stad jämfört med de största som hade funnits tidigare. Till exempel hade Changán under Tangdynastin en stadsmur på cirka 10*8 km, dvs en area innanför muren på ca 7800 ha, vilket ger en befolkning på  bortåt 1 miljon om man räknar med 125 personer/ha. Det finns uppgifter om att lika många bodde utanför murarna. Men Changán skövlades under Lu- Shan-upproret och förföll när Tangdynastin förlorade makten 907 och huvudstaden flyttades.

Låt oss kolla på några kandidater till världens största stad 1145-1150:

Merv: Låt oss hållas fast vid siffran 200 000 år 1150. Huvudstad i Stora Seldjukimperiet.

Kairo. Chandler anger 150000 år 1100 och 200000 år 1200. Morris refererar till Wickham som uppger att Kairo skulle nått 250000 redan år 1100. McEvedy anser som sagt att Kairo låg under 125000 fram till 1400-talet. Fatimidernas kalifat hade drabbats av missväxt under 1060 och interna splittringar men dynastin sitter vid makten till 1171 med Kairo som huvudstad. Cirka 200 000 kan det sammanfattas som.

Konstantinopel. Morris anger 250000 både för år 1100 och 1200 , med referens till Haldon, Wickham och Bairoch. McEvedy anger 125000. Bysans förlorade slaget vid Manzikert 1071 mot seldjukerna och krossades av det fjärde korståget 1204. Mellan dessa händelser hade landet en period av relativ framgång under Komnenos-dynastin (1081–1185). Även här cirka 200 000 alltså.
 
Bagdad. Morris anger intressant nog att "år 1000 var Bagdads bebodda area 550-860 ha vilket verkar för litet för en befolkning över 100000". Skulle det vara riktigt faller Merv definitivt ner på skalan över stora städer med sina 550 ha innanför ringmuren. Chandler anger 125000-100000 invånare för Bagdad.

Den ursprungliga cirkelrunda stadsmuren var ca 6,5 km lång, vilket ger en area på ca 320 ha, men staden växte snart utanför ringmuren. År 800, under Bagdads absoluta storhetstid innan arméerna flyttades därifrån, kan staden ha haft uppåt 700 000.  McEvedy tror inte på det. (Han tror inte heller att Cordoba under den gyllene perioden hade så stor befolkning. För år 1000 anger han att Cordoba skulle varit i intervallet 23-49000, trots att Al-Mansur levde till 1002 och splittringen till taifastaterna är först 1031. Hursomhelst, sedan går det helt utför med Cordoba som kan lämnas därhän när det gäller 1100-talet.)

År 1145 var inte Bagdad administrativ huvudort, Seldjukerna hade flyttat centrum österut till Hamadan och Merv, samt det så kallade Seldjukiska Sultanatet Rum som hade huvudorten i Konya i dagens Turkiet. Kvar i Bagdad var det religiösa centrumet, med den abbasidiske kalifen Al-Muqtafi, men han hade inte så stor makt, även om han var relativt framgångsrik och lyckades sitta som kalif från 1136-1160. Sammanfattningsvis kan Bagdad anses ha legat under 200 000.

Kaifeng, Henanprovinsen, Kina. Mellan 400000- 900000 invånare år 1100 och bör ha varit världens största stad 1013-1127 men oklart vilken befolkning staden hade 1145. Huvudstad under Songdynastin med namnet Dongjing eller Bianjing. Norra Song erövrades av Jurchen (manchurier) 1127 som etablerade det som kallas Jindynastin. Staden låg vid korsningen av kejsarkanalen och Gula floden vilket var ett gynnat läge ur marknads-synpunkt men svårt att försvara militärt. Under Norra Song hade staden utvidgat till en tredje stadsmur men under Jindynastin var endast området innanför den innerste ringmuren bebott, så befolkningen kan ha minskat betydligt. Säkert under 200 000 år 1145.

Hangzhou, Zhejiang, Kina, viktig stad i södra delen av Yangtze-flodens (Changjiangs) delta. Uppges av Morris ha haft  mellan 600000 och 1,2 miljoner invånare år 1200. Morris har bland andra Bairoch, Rochman och Skinner som referenser. När Norra Song föll för Jurchen 1127 flyttades huvudstaden för det som då blev Södra Song till Hangzhou. Den gamla stadsmuren från 600-talet var 14 km lång och jag har inte hittat någon senare uppgift. Som Songs huvudstad hette staden  Lin'an.(huvudstad 1127-1276). Kina hade en kraftig befolkningstillväxt under perioden och detta samt stadens nya roll som huvudstad borgade för snabb tillväxt. En uppskattning för 1150 är 450000 invånare. Men det brann flera gånger under 1100-talet och det kan ha resulterat i tidvisa befolkningsminskningar. Tertius Chandler menar att staden hade 255000 invånare år 1200 och att den blev världens största stad 1180. Utan att ha tillgång till alla underlag så är det svårt att avgöra, men intrycket är att Lin'an/Hangzhou var större än Merv år 1150.

Fès, Marocko. Väl så förvånande som att Merv står på Tertius Chandlers lista över världens största städet så är Fès med, störst från 1170 då Fès skulle ha passerat Konstantinopel. Den försiktige McEvedy ger inte Fès över 22000 i invånaravtal under perioden fram till 1212, först på hans karta för 1346 har Fès växt upp mot 50000. Marrakesh var huvudstaden i Almohadernas imperiet  från 1147 till 1269 och en betydande stad, men Fès växte sig större i kraft av att vara ett religiöst centrum för utbildning, en viktig handelsplats och en plats dit muslimer som flyttade från Andalusien sökte sig. Fès historiska centrum Fès el-Bali är enligt Unescos hemsida 220 ha stort, alltså betydligt mindre än Merv.

Angkor, Kambodja. Staden var huvudstad i Khmerriket. Den berömda tempelstaden Angkor Wat byggdes mellan 1112 och 1150. Staden härjades av cham 1177. Angkor-området är enormt. Bara det största temeplkomplexet Angkor Thom har en ringmur med 12 km omkrets, totalt 900 ha. Hela nätverket kring templen ligger utspritt över mer än  de 400 kvadratkilometer som Unesco beskrivit, kanske är det så stort som 1000 kvadratkilometer. Forskare från Sydney university har hittat mängder med tidigare okända bosättningar. Totalt i området kan ha bott 600 000 människor, men eftersom allt är så utspritt är det svårt att ange vad som är stad.

Patan, Gujarat, Indien. Huvudstad i Solanki-imperiet (942-1244) med namnet Anhilwara. Kan år 1150 haft 135 000 invånare, (troligen en referens från Tertius Chandler).

Polonnaruwa, Sri Lanka, 14 mil norr om dagens Kandy, ca 100 000? invånare 1150, var huvudstad i Rajarata. Staden utvecklades starkt under kung Parākramabāhu I (regent 1153-1186).

Sammanfattning: En amatörmässig översikt ger vid handen att det fanns fyra städer i världen som tävlade med Merv om titeln världens största stad och att åtminstonde Södra Songs huvudstad Lin'an borde ha varit betydligt större än Merv. Men då olika händelser kan ha gjort att städernas folkmängd varierade kan det inte uteslutas att Merv hade en tid som störst i rekordlistan.

Osäkerheterna är som synes mycket stora. McEvedy har genomgående mycket lägre siffror än Chandler m.fl. men de relativa förhållandena mellan städerna stämmer överens. Tydligt är att under antiken fram till 800-talet fanns några få mycket stora städer i centrum av imperierna medan år 1150 fanns många fler men mindre städer.