Östasiatiska museet i Stockholm visar nu en fin utställning i bergrummet. Den heter "Staden vid sidenvägen" och handlar om Luoyang under Tangdynastin. På ett fint vis har man utnyttjat bergrummets långa. mörka gång och skapat en väg in genom stadens tre portar, via en åskådlig bildvisning av den i ett rutmönster anlagda miljonstaden och förbi imponerande glaserade porslinsstatyer som vaktade de högättades gravar. Vidare skildras två personer i texter och föremål knytna till dem, poeten Bo Juyi (772-846) och kejsarinnan Wu Zeitan (regent 690-705). De representerar två teman i utställningen: att den kinesiska poesins guldålder inföll under Tangdynastin och kvinnans relativt sätt friare roll under perioden.
Luoyang är en av de klassiska kinesiska huvudstäderna, centralt belägen i Mittens rike. Staden namn anger dess plats, på yang-sidan (norra soliga sidan) av floden Luo. Luo rinner ut i Huang He 2,5 mil nedströms från sammanflödet mellan Huang He och floden Wei. Idag är Luoyang en stad med mer än 6 miljoner invånare men ändå inte huvudort i regionen Henan, det är grannstaden i öster, den ännu större staden Zhengzhou.
Under Suidynastin hade man byggt den stora kanalen från Hangzhou i söder till Xian/Changan, och Luoyang anslöt till den. Staden var alltså ett central knutpunkt i de interna transportlinjerna inom Kina och i den funktionen betydelsefull för sidenvägarna. Utställningen visar på en koppling ända till Birka, man har hittat kinesiskt siden där. Som Uppsalabo vill man ju ta detta ett steg vidare och mycket riktigt så har man även visat att tygrester från båtgravarna i Valsgärde bland annat består av rester av kinesiskt siden.
Sidenet nådde även till Norge. Jag länkar till en sida med fin kista, men den som vill läsa mer letar lämpligen fram Marianne Vedelers "Silk for the vikings", 2014. Jag har dock inte läst den boken så jag vet inte mer än vad titeln anger.
En viktig grupp som organiserade handeln i Centralasien var sogderna. De var ett folk som talade ett persiskt språk, sogdianska, och deras huvudorter låg runt Samarkand och det område i dagens Tadzjikistan som fortfarande heter Sughd. Jag har tidigare skrivit om dem som sogdierna men det ska vara sogderna lärde jag mig på utställningen (och sogder står det i Nationalencyklopedin). Jag ska rätta till det i tidigare inlägg när jag får tid.
Kineserna under Tangdynastin kallade sogdernas område för Kangju som kan betyda "det fredliga folkets land". Redan 150 f.Kr hade upptäcksresanden Zhang Qian nedtecknat uppgifter om Kangju under sin västerländska resa.
Tyvärr var en sogdättad man, An Lushan, (703-757), ledare för ett omfattande uppror mot Tang som misslyckades. Upproret var början till slutet på Tangs storhetstid och senare Tangkejsare kom att bli mycket misstänksamma mot sogder vilket gjorde att många valde att assimileras in i den kinesiska befolkningen. I övriga Centralasien kom sogderna under turkiskt och persiskt inflytande och språket finns inte kvar idag. Utställningen i Bergrummet innehåller flera föremål från en sogdisk grav, An Pu och hans frus grav. Kinas central-TV har gjort ett inslag om hur An Pus grav hittades och hans historia som arvtagare till sin far Xi Lis generalstitel.
Tillägg 2016-03-05. På P1 idag hade de ett program som siden och vikingar.
Visar inlägg med etikett Kina. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kina. Visa alla inlägg
26 juli 2013
Biblioteket i grotta 17 i Dunhuang
Jag har tidigare nämnt grottorna nära Dunhuang i Gansi-provinsen på gränsen till Takla Makanöknen. (inlägg 26 februari 2011). Valerie Hansen ägnar ett kapitel i "The Silk Road, A new history", (Oxford 2012), åt de skrifter som fanns i grotta nummer 17. Grottan fungerade som magasin för skrifter som hörde till ett litet buddhistiskt kloster som hette "De tre rikenas kloster".
På 900-talet fanns det runt femton kloster i grottområdet vid Dunhuang. Valerie Hansen kallar dom inte för "Mogao-grottorna" som är det namn som Unesco använder, utan hon skriver bara Dunhuang-grottorna. Området utgör en av buddhismens bäst bevarade heliga platser, med nästan 500 grottor med väggmålningar skapade mellan år 366 och fram till 1300-talet. I grotta 17 fanns ca 40000 skrifter från 405 till 1002, i huvudsak buddhistisk litteratur och historik kring hur buddhismen spreds från Tibet. Den mest berömda skriften är den tryckta Diamantsutran från år 868, världens äldsta tryckta bok, men det mesta är handskrivet på pappersrullar eller palmbladsformade papper. Arbete med att bevara sådana dokument finns beskrivet här: http://idp.nlc.gov.cn/archives/news29/idpnews_29.a4d
Se även ett foto som togs av Aurel Stein av dokument han "förvärvade" i Dunhuang.
De flesta texterna var skrivna på kinesiska eller tibetanska. Efter att gökturkarna förlorat makten till Tangdynastin på 630- och 640-talet stationerades kinesisk militär i området. Tangs inflytande var starkt fram till An Lushan-upproret 755, men efter det fick tibetanska imperier allt mer kontroll. Från 786 styrde den tibetanska Yarlung-dynastin, fram till 848. Efter det kom en släkt av lokala kinesiska generaler att styra området, formellt under Tang tills dess slut 907, men i praktiken som egna lokala kungar ända fram till 1002.
Även under denna tid var inflytandet från Tibet viktigt, och en buddhistisk pilgrimsväg fick från Indien via Dunhunag till det heliga berget Wutai i norra Kina där vishetens bodhisattva Mañjuśrī dyrkades. Från 1038 dominerades Gansu av tanguternas rike Xi Xia (västra Xia-dynastin 1038-1227), tanguterna var tibetansk-talande buddhister med huvudorten just öster om Gansu). Även riket runt Turpan, med staden Gaochang (på uiguriska Kara-Khoja), var i huvudsak buddhistiskt.
Utöver texter på kinesiska och tibetanska fanns ett mindre antal skrifter på sanskrit, khotanesiska (2300 texter), sogdianska och ujgur (totalt bara 40 blad) i grotta 17. Samt ett enda blad skrivet på hebreiska, en bön på 18 rader som hopvikt fungerat som en talisman. Bild här: http://expositions.bnf.fr/parole/grand/018.htm
Buddhister kom från Indien via området runt Khotan i södra Takla Makan, och det iranska språket khotanesiska var det första som de buddhistiska klassikerna översattes till från sanskrit. Sogdianska var ett annat iranskt språk, sogdierna hade handlat längs sidenvägen sedan länge och mindre grupper av dem levde i alla samhällen mellan Kina och Khorasan. Sogdierna samarbetade med turkiska folk och från ca. år 1000 kom sogdianskan att ersättas av ujgur (uigur-turkiska). Några dokument var skrivna på en blandning av sogdianska och uigur och visar på övergångsperioden. Två dokument på sogdiska visar att det hade funnits zoroastriker i Dunhuang, men 845 förbjöd Tangdynastin flera religioner och zoroastrismen försvann.
Från år 960 konverterade en rad turkiska grupper till islam, först Kara-khaniderna runt Kashgar i västra Takla Makan. År 1006 erövrade de Khotan. Uigurer från Ganzhou/Zhangye tog makten i Dunhuang 1002. I samband med det förseglades grotta 17, men skälen till det finns inte dokumenterade. Från 1030 styrdes Dunhuang av tanguternas Xi Xia.
Med Djingis khans framfart förändrades sedan allt. Först enades eller besegrades de mongolisk/turkiska folken norr om bergen, med namn som kereiter, tatarer och naimaner. Från 1206 började expansionen söderut. Uigurerna valde att bli vasaller under Djingis Khan medan tanguterna hörde till de som krossades (1227).
Valerie Hansen skriver om hur munkar från olika religioner försökt översätta sina texter till kinesiska. Manikeisterna försökte medvetet utnyttja buddhistiska texter och begrepp, och beskrev Mani som som en vishetslärare i nivå med Buddha och Lao-tse. Nestorianska kristna valde istället att försöka översätta kristna begrepp direkt till kinesiska även om resultatet blev svårbegripligt. Fadern, sonen och helige anden blev "Merciful father, Light son, King of the pure winds". Hansen skriver att bara "barmhärtige fader" skulle ha varit begripligt för en kines. Nu är ju inte tre-enigheten ett så enkelt begrepp att översätta.
Det omvända gäller också, fundera till exempel över hur troligt det är att vi lyckas översätta buddhistiska begrepp så att det blir begripligt. Som exempel kan man ta namnet på klostret som ägde grotta 17: "The Three Realms Monastery". Buddhismens tre riken är i översättning "begärets värld, världen av form och världen utan form".
Grotta 17 innehöll mycket mer än religiösa dokument, där fanns även diverse papper med skrift på som munkarna använde för att träna sig att skriva på. I boken går Valerie Hansen igenom forskningen rörande mängder av olika dokument från Takla makan-området och konstaterar att mycket få av dem talar om långväga handel, det mesta som dokumneterats är vanlig handel som man kan förvänta sig mellan lokala städer.
Valerie Hansen huvudpoäng är därför att "sidenvägen" som begrepp främst står för kulturell överföring av språk, religion, konst och teknologi. Den materiella betydelsen av långväga handel längs sidenvägen var enligt henne inte särskilt betydelsefull under den period som boken täcker, 200 - 1000 e.Kr.
Betalningsmedel var siden, spannmål eller mynt (bronsmynt från Kina eller silvermynt från väst). Siden var sold under Tangdynastin, under åren kring 740 betalades det ut 900000 rullar av siden per år till soldater stationerade i Gansu och Xinjiang. Detta gjorde givetvis siden till en huvudprodukt i handelsutbytet, då soldaterna handlade vidare med sidenet. Men det upphörde vid An Lushan-upproren 755, och "sidenvägsekonomin" kollapsade.
Jag menar att detta har betydelse för hur man ska förstå Mervs försvinnande. Om Mervs rikedom inte berodde på att Merv skulle ha varit en oumbärlig omlastningsplats längs sidenvägen, utan mer på Mervs betydelse som centralort för abbasiderna och sedan för seldjukerna, då blir det begripligt att efter mongolernas förstörelse så kunde de välja att inte bygga upp Merv. Istället blev Samarkand och Herat de centrala knutpunkterna, utifrån nya lokala förutsättningar.
Valerie Hansens uppräkning av typiska sidenvägsprodukter är också intressant. Hon konstaterar att en marknad i Turfan år 743 hade priser för 350 olika artiklar, mest olika typer av textilier, olika grönsaker och djur. Som typiska "sidenvägsvaror" nämner hon "ammoniumklorid, "xiang" (kan vara aromatiska ämnen, kryddor eller medicin), socker och mässing". Ammoniumklorid (salmiak) används vid metallbearbetning som flussmedel, som ingrediens i färger och för avkalkning vid garvning av hudar.
I register över värdefulla varor i kloster stod bland annat "Merv-siden" vilket berodde på att Merv hade skapat en egen stil, som sedan användes även vid produktion i Kina. Däremot är olika ädelstenar kvitto på långa transporter, jade från Khotan, lapis lazuli från Badakhshan, korall och agat från Indien, bärnsten från Östersjön och pärlor från Sri Lanka.
Handel med slavar var också en del av sidenvägens marknad, och slavar var även vanlig tribut. Men inte heller inom detta område är det fråga om storskalig eller långväga handel, som den som bedrevs med slavar till mamlukerna.
Migration i stor skala skedde däremot längs "sidenvägarna".Ovan nämns hur folk från Indien etablerade sig runt Khotan. Nomadfolk rörde sig i området, ibland i form av mer organiserade militära förflyttningar. Det genererade i sin tur flyktingströmmar. Tibetanska imperiet är ett exempel, liksom tanguternas rike. Störst betydelse hade de turktalande folkens omfattande spridning västerut från 500-talet, och senare mongolernas expansion. Förutom Djingis Khans mongoler fanns många andra mongoliska grupper. Viktigast var khitanerna som etablerat Liaodynastin i Kina 907-1125 men sedan fick fly undan angrepp från manchuriska jurcher. Khitanerna flyttade hela vägen västerut till området runt Issyk-Kul där de upprättade ett buddhistiskt rike med huvudstad Balasagun (Khara-Khitan 1124-1218, minnesregel är att "khitan" gav upphov till namnet Cathay som användes för norra Kina).
Slutligen, Valerie Hansen menar att den mest använda vägen från Takla makan västerut var den som gick norrut från Aksu upp mot Issyk-kul genom Bedelpasset (4200 m.ö.h.) och sedan fram till staden Balasagun (som sogdierna kallade Suyab), nära dagens Tokmok, och sedan vidare till Samarkand. Det är denna vägen som den berömda munken Xuanzang färdas 630. För mer om de olika passen över bergen, se inlägg 8 januari 2011. Bedelpasset verkar inte vara den enklaste vägen men alla vägar innebär att pass på över 3500 m.ö.h. ska passeras. Och bara det talar ju för Valerie Hansens ståndpunkt att handeln aldrig kan ha varit väldigt omfattande.
På 900-talet fanns det runt femton kloster i grottområdet vid Dunhuang. Valerie Hansen kallar dom inte för "Mogao-grottorna" som är det namn som Unesco använder, utan hon skriver bara Dunhuang-grottorna. Området utgör en av buddhismens bäst bevarade heliga platser, med nästan 500 grottor med väggmålningar skapade mellan år 366 och fram till 1300-talet. I grotta 17 fanns ca 40000 skrifter från 405 till 1002, i huvudsak buddhistisk litteratur och historik kring hur buddhismen spreds från Tibet. Den mest berömda skriften är den tryckta Diamantsutran från år 868, världens äldsta tryckta bok, men det mesta är handskrivet på pappersrullar eller palmbladsformade papper. Arbete med att bevara sådana dokument finns beskrivet här: http://idp.nlc.gov.cn/archives/news29/idpnews_29.a4d
Se även ett foto som togs av Aurel Stein av dokument han "förvärvade" i Dunhuang.
De flesta texterna var skrivna på kinesiska eller tibetanska. Efter att gökturkarna förlorat makten till Tangdynastin på 630- och 640-talet stationerades kinesisk militär i området. Tangs inflytande var starkt fram till An Lushan-upproret 755, men efter det fick tibetanska imperier allt mer kontroll. Från 786 styrde den tibetanska Yarlung-dynastin, fram till 848. Efter det kom en släkt av lokala kinesiska generaler att styra området, formellt under Tang tills dess slut 907, men i praktiken som egna lokala kungar ända fram till 1002.
Även under denna tid var inflytandet från Tibet viktigt, och en buddhistisk pilgrimsväg fick från Indien via Dunhunag till det heliga berget Wutai i norra Kina där vishetens bodhisattva Mañjuśrī dyrkades. Från 1038 dominerades Gansu av tanguternas rike Xi Xia (västra Xia-dynastin 1038-1227), tanguterna var tibetansk-talande buddhister med huvudorten just öster om Gansu). Även riket runt Turpan, med staden Gaochang (på uiguriska Kara-Khoja), var i huvudsak buddhistiskt.
Utöver texter på kinesiska och tibetanska fanns ett mindre antal skrifter på sanskrit, khotanesiska (2300 texter), sogdianska och ujgur (totalt bara 40 blad) i grotta 17. Samt ett enda blad skrivet på hebreiska, en bön på 18 rader som hopvikt fungerat som en talisman. Bild här: http://expositions.bnf.fr/parole/grand/018.htm
Buddhister kom från Indien via området runt Khotan i södra Takla Makan, och det iranska språket khotanesiska var det första som de buddhistiska klassikerna översattes till från sanskrit. Sogdianska var ett annat iranskt språk, sogdierna hade handlat längs sidenvägen sedan länge och mindre grupper av dem levde i alla samhällen mellan Kina och Khorasan. Sogdierna samarbetade med turkiska folk och från ca. år 1000 kom sogdianskan att ersättas av ujgur (uigur-turkiska). Några dokument var skrivna på en blandning av sogdianska och uigur och visar på övergångsperioden. Två dokument på sogdiska visar att det hade funnits zoroastriker i Dunhuang, men 845 förbjöd Tangdynastin flera religioner och zoroastrismen försvann.
Från år 960 konverterade en rad turkiska grupper till islam, först Kara-khaniderna runt Kashgar i västra Takla Makan. År 1006 erövrade de Khotan. Uigurer från Ganzhou/Zhangye tog makten i Dunhuang 1002. I samband med det förseglades grotta 17, men skälen till det finns inte dokumenterade. Från 1030 styrdes Dunhuang av tanguternas Xi Xia.
Med Djingis khans framfart förändrades sedan allt. Först enades eller besegrades de mongolisk/turkiska folken norr om bergen, med namn som kereiter, tatarer och naimaner. Från 1206 började expansionen söderut. Uigurerna valde att bli vasaller under Djingis Khan medan tanguterna hörde till de som krossades (1227).
Valerie Hansen skriver om hur munkar från olika religioner försökt översätta sina texter till kinesiska. Manikeisterna försökte medvetet utnyttja buddhistiska texter och begrepp, och beskrev Mani som som en vishetslärare i nivå med Buddha och Lao-tse. Nestorianska kristna valde istället att försöka översätta kristna begrepp direkt till kinesiska även om resultatet blev svårbegripligt. Fadern, sonen och helige anden blev "Merciful father, Light son, King of the pure winds". Hansen skriver att bara "barmhärtige fader" skulle ha varit begripligt för en kines. Nu är ju inte tre-enigheten ett så enkelt begrepp att översätta.
Det omvända gäller också, fundera till exempel över hur troligt det är att vi lyckas översätta buddhistiska begrepp så att det blir begripligt. Som exempel kan man ta namnet på klostret som ägde grotta 17: "The Three Realms Monastery". Buddhismens tre riken är i översättning "begärets värld, världen av form och världen utan form".
Grotta 17 innehöll mycket mer än religiösa dokument, där fanns även diverse papper med skrift på som munkarna använde för att träna sig att skriva på. I boken går Valerie Hansen igenom forskningen rörande mängder av olika dokument från Takla makan-området och konstaterar att mycket få av dem talar om långväga handel, det mesta som dokumneterats är vanlig handel som man kan förvänta sig mellan lokala städer.
Valerie Hansen huvudpoäng är därför att "sidenvägen" som begrepp främst står för kulturell överföring av språk, religion, konst och teknologi. Den materiella betydelsen av långväga handel längs sidenvägen var enligt henne inte särskilt betydelsefull under den period som boken täcker, 200 - 1000 e.Kr.
Betalningsmedel var siden, spannmål eller mynt (bronsmynt från Kina eller silvermynt från väst). Siden var sold under Tangdynastin, under åren kring 740 betalades det ut 900000 rullar av siden per år till soldater stationerade i Gansu och Xinjiang. Detta gjorde givetvis siden till en huvudprodukt i handelsutbytet, då soldaterna handlade vidare med sidenet. Men det upphörde vid An Lushan-upproren 755, och "sidenvägsekonomin" kollapsade.
Jag menar att detta har betydelse för hur man ska förstå Mervs försvinnande. Om Mervs rikedom inte berodde på att Merv skulle ha varit en oumbärlig omlastningsplats längs sidenvägen, utan mer på Mervs betydelse som centralort för abbasiderna och sedan för seldjukerna, då blir det begripligt att efter mongolernas förstörelse så kunde de välja att inte bygga upp Merv. Istället blev Samarkand och Herat de centrala knutpunkterna, utifrån nya lokala förutsättningar.
Valerie Hansens uppräkning av typiska sidenvägsprodukter är också intressant. Hon konstaterar att en marknad i Turfan år 743 hade priser för 350 olika artiklar, mest olika typer av textilier, olika grönsaker och djur. Som typiska "sidenvägsvaror" nämner hon "ammoniumklorid, "xiang" (kan vara aromatiska ämnen, kryddor eller medicin), socker och mässing". Ammoniumklorid (salmiak) används vid metallbearbetning som flussmedel, som ingrediens i färger och för avkalkning vid garvning av hudar.
I register över värdefulla varor i kloster stod bland annat "Merv-siden" vilket berodde på att Merv hade skapat en egen stil, som sedan användes även vid produktion i Kina. Däremot är olika ädelstenar kvitto på långa transporter, jade från Khotan, lapis lazuli från Badakhshan, korall och agat från Indien, bärnsten från Östersjön och pärlor från Sri Lanka.
Handel med slavar var också en del av sidenvägens marknad, och slavar var även vanlig tribut. Men inte heller inom detta område är det fråga om storskalig eller långväga handel, som den som bedrevs med slavar till mamlukerna.
Migration i stor skala skedde däremot längs "sidenvägarna".Ovan nämns hur folk från Indien etablerade sig runt Khotan. Nomadfolk rörde sig i området, ibland i form av mer organiserade militära förflyttningar. Det genererade i sin tur flyktingströmmar. Tibetanska imperiet är ett exempel, liksom tanguternas rike. Störst betydelse hade de turktalande folkens omfattande spridning västerut från 500-talet, och senare mongolernas expansion. Förutom Djingis Khans mongoler fanns många andra mongoliska grupper. Viktigast var khitanerna som etablerat Liaodynastin i Kina 907-1125 men sedan fick fly undan angrepp från manchuriska jurcher. Khitanerna flyttade hela vägen västerut till området runt Issyk-Kul där de upprättade ett buddhistiskt rike med huvudstad Balasagun (Khara-Khitan 1124-1218, minnesregel är att "khitan" gav upphov till namnet Cathay som användes för norra Kina).
Slutligen, Valerie Hansen menar att den mest använda vägen från Takla makan västerut var den som gick norrut från Aksu upp mot Issyk-kul genom Bedelpasset (4200 m.ö.h.) och sedan fram till staden Balasagun (som sogdierna kallade Suyab), nära dagens Tokmok, och sedan vidare till Samarkand. Det är denna vägen som den berömda munken Xuanzang färdas 630. För mer om de olika passen över bergen, se inlägg 8 januari 2011. Bedelpasset verkar inte vara den enklaste vägen men alla vägar innebär att pass på över 3500 m.ö.h. ska passeras. Och bara det talar ju för Valerie Hansens ståndpunkt att handeln aldrig kan ha varit väldigt omfattande.
5 juli 2013
Rabban Sauma - från Peking till Paris
Jag läste en bok om en nestoriansk munk från Peking som var den förste från Kina som reste till västeuropa och som lämnat en reserapport efter sig. Denne Rabban Sauma (1220-1294) ville besöka Jerusalem men fick istället i uppdrag av Ilkhanatets khan att resa på diplomatiskt uppdrag till påven för att försöka samordna ett angrepp på Egypten mellan mongolerna och korstågsfarare. Då ingen påve fanns i Rom när han kom dit fortsatte han till Paris och Bordeaux. Boken heter "Voyager from Xanadu" av Morris Rossabi, California Press 1992.
Rabban Sauma var bara ett år i Europa, han kom till Neapel 1287, och åkte tillbaka till Persien ett år senare. Rabban Saumas resa är i sig ett äventyr, och hans uppdrag visar på olika allianser som sonderades mellan mongoler och kristna.
1287, det var sent i korstågens historia. Påven hade dött, kardinalerna satt i möte. Rabban Sauma reste vidare till Frankrike där kungen hette Filip den sköne. Där fanns inte den stridbare Ludvig IX/Saint Louis, Filips farfar, han dog av dysenteri på korståg i Tunisien 1270. Hans mäktige yngre bror Charles av Anjou, kung av Sicilien, dog 1285. Samma år blev Filip/ Philippe IV krönt till konung i Paris och det var denne kung som Rabban Sauma skulle övertyga om vikten av att ena sig med mongolerna för ett angrepp mot mamlukerna.
Rabban Sauma var 67 år, en munk som rest hela vägen från Kina, kristen men av en nestoriansk tro som katolikerna var skeptisk till. Filip var bara 19 år. Men han var mycket intresserad av den gamle mannen som rest så långt. För Rabban Sauma var reliker viktigt, hans reseskildring prioriterar att noga skildra alla besök på heliga platser. Filip visade upp Saint Chapelle i Paris, där reliker fanns från plundringen av Konstantinopel 1204 men också sådana som köpts in av farfar Ludvig den helige. Jämte Rom blev detta det närmaste Rabban Sauma kom sin resas mål, att få se de historiska platserna och relikerna i Jerusalem. Filip sade artigt att kortåg var han intresserad av men i praktiken hade han fullt upp med maktspelet på hemmaplan.
Det var Kublai Khan som skickat ut Rabban Bar Sauma och hans gode vän och lärjunge Rabban Markos (1245-1317). Munkarna var av uighurturkisk bakgrund, uppväxta nära Kublais huvudstad Khanbaliq (dagens Peking). Kublais idé var att de skulle knyta kontakter med ledare i väst och återkomma tillsammans med ett större antal kristna lärda som kunde bistå med administrativ utveckling och insikter i kristendomens betydelse. Tidigare hade han bett bröderna Polo om detta men när de kom till Kina på sin andra resa 1275 hade de inte följe med munkar, däremot var sonen Marco Polo med. Och de hade med sig helig olja från Jerusalem, något som visade att det gick att resa dit.
Sauma och Markos startade sin resa någon gång runt 1277. De reste delvis samma väg som bröderna Polo. Men det var inte enkelt. Till exempel hade Kashgar förstörts, en stad som Marco Polo beskrivit som en blomstande stad. Munkarna reste sedan via Talas där de var tvungna att dölja sitt uppdrag för Chagataikhanatets ledare Kaidu. Striderna mellan Kublai khan och Kaidu khan hade pågått sedan 1268. Konflikten ökade i intensitet på 1280-talet och bidrog till att det aldrig blev aktuellt för någon av de två munkarna att resa tillbaka till Kina. Hade Kaidu kommit på att Rabban Sauma och Markos bar på ett brev från Kublai khan till Kaidus fiender Ilkhanatet så hade nog resan tagit slut här. Det måste ha varit mycket nervöst, men att de inte ifrågasattes visar att det var vanligt med resande munkar.
1280 kom de till Khorasan och bodde då i staden Tus. Tus var återuppbyggt efter mongolernas angrepp och en viktig helig stad för shiamuslimer. Men här fanns även en nestoriansk församling, som välkomnade munkarna. De hade dock ett uppdrag och skulle vidare till Bagdad och sedan Tabriz.
Tabriz var Ihlkhanates huvudstad. Mongolerna hade valt denna stad eftersom den låg bättre till om man ville hålla stor hjordar med betesdjur än Bagdad. Strategiskt låg den också bättre till då det var nordgränsen mot det fientliga mongolrikena i norr som var viktigast att bevaka. Abakha Khan regerade där 1265-1282.
För de kristna var den viktigaste staden i området staden Ani i det som idag är östra Turkiet. Här hade armeniska kristna verkat sedan 300-talet. Staden var som mest betydelsefull kring år 1000, då hade den över 100000 invånare. Sedan hade den drabbats av flera belägringar, och under mongolernas styre tappat i betydelse. Ett besök här var givet för munkarna, men de fick sedan rådet att inte försöka resa vidare till Jerusalem, det var för farligt. Abakha Khan hade invaderat mamlukernas land i norra Syrien, men förlorade 1281 i det andra slaget vid Homs.
Det blev ingen resa till Jerusalem, istället slog sig munkarna ned i närheten av Tabriz.
Några år och byten av khaner senare godkände Arghun khan (r.1284-1291) att Markos fick bli de nestorianska kristnas överhuvud. Det var en post han nådde då de kristna förstod att utnyttja att de fått en ledare med lejdebrev från Kublai Khan själv, något som säkrade deras position inom det mongoliska riket. I sin nya roll fick Markos namnet Yahballaha III. Likt sin far Abakha var Argun buddhist men pro-kristen och gynnade den nestorianska kyrkan. Argun khan fortsatte en tidigare politik att försöka skapa en allians med korsfararna mot mamlukerna. Det är därför han utsåg Rabban Sauma till att resa till Europa 1287.
22 februari 1288 blir en italiensk fransiscanermunk vald som påve Nicolaus IV. Rabban Sauma, som träffat franske kungen i Paris och även säkrat visst stöd från den engelske kungen Edvard I vid ett möte i Bordeaux, lyckades få den nye påven att skriva ett svar till mongolernas khan med vissa löften om samordnat angrepp mot mamlukerna. Men villkoren var många och i praktiken skedd inget. Korsfarar-staterna föll, Tripoli 1289 och Acre 1291.
Mongolerna under Arghun khan gick inte heller till angrepp mot mamlukerna. Rabban Sauma fortsatte sitt liv som munk till 1294. (Först år 1299, under Ghazan khan, invaderade Ihlkhanatet Syrien och det kriget pågick fram till mamlukernas seger 1303.)
Rabban Saumas reseskildring finns inte kvar i original utan endast delar av den finns bevarad. Han återvände aldrig till startpunkten för sin resa, då hade kanske en annan typ av berättelse blivit bevarad. Publiken för den avskrift som finns kvar var främst var den nestorianska församlingen i Ihlkhanatet och det kan förklara prioriteringen av de rent religiösa elementen av resan.
Detta var en tid av långa resor. De mest berömda resenärerna var Marco Polo (som reste ut 1269, lämnade Kina 1289 och var tillbaka i Venedig 1295) och Ibn Battuta (som reste 1325-1353).
Dessa två var främst intresserade av handel. En annan resenär som mera hade samma roll som Rabban Sauma var den franske munken Vilhelm av Ruysbroek som under sjunde korståget 1254 reste till Karakorum för att sondera om de kristna kunde få militärt stöd av mongolerna.
En aspekt av Rabban Saumas skildring som jag vill lyfta fram var att han särskilt noterade att Paris var en stad full av studenter. Han hade sett och kunde jämföra med några av världens största städer (Khanbaliq, Tabriz, Konstantinopel, Rom) och intrycket var att ingen annan stad hade så stor andel studenter som Paris. Något måste det betyda i historien om universitetens framväxt på 1200-talet.
Rabban Sauma var bara ett år i Europa, han kom till Neapel 1287, och åkte tillbaka till Persien ett år senare. Rabban Saumas resa är i sig ett äventyr, och hans uppdrag visar på olika allianser som sonderades mellan mongoler och kristna.
1287, det var sent i korstågens historia. Påven hade dött, kardinalerna satt i möte. Rabban Sauma reste vidare till Frankrike där kungen hette Filip den sköne. Där fanns inte den stridbare Ludvig IX/Saint Louis, Filips farfar, han dog av dysenteri på korståg i Tunisien 1270. Hans mäktige yngre bror Charles av Anjou, kung av Sicilien, dog 1285. Samma år blev Filip/ Philippe IV krönt till konung i Paris och det var denne kung som Rabban Sauma skulle övertyga om vikten av att ena sig med mongolerna för ett angrepp mot mamlukerna.
Rabban Sauma var 67 år, en munk som rest hela vägen från Kina, kristen men av en nestoriansk tro som katolikerna var skeptisk till. Filip var bara 19 år. Men han var mycket intresserad av den gamle mannen som rest så långt. För Rabban Sauma var reliker viktigt, hans reseskildring prioriterar att noga skildra alla besök på heliga platser. Filip visade upp Saint Chapelle i Paris, där reliker fanns från plundringen av Konstantinopel 1204 men också sådana som köpts in av farfar Ludvig den helige. Jämte Rom blev detta det närmaste Rabban Sauma kom sin resas mål, att få se de historiska platserna och relikerna i Jerusalem. Filip sade artigt att kortåg var han intresserad av men i praktiken hade han fullt upp med maktspelet på hemmaplan.
Det var Kublai Khan som skickat ut Rabban Bar Sauma och hans gode vän och lärjunge Rabban Markos (1245-1317). Munkarna var av uighurturkisk bakgrund, uppväxta nära Kublais huvudstad Khanbaliq (dagens Peking). Kublais idé var att de skulle knyta kontakter med ledare i väst och återkomma tillsammans med ett större antal kristna lärda som kunde bistå med administrativ utveckling och insikter i kristendomens betydelse. Tidigare hade han bett bröderna Polo om detta men när de kom till Kina på sin andra resa 1275 hade de inte följe med munkar, däremot var sonen Marco Polo med. Och de hade med sig helig olja från Jerusalem, något som visade att det gick att resa dit.
Sauma och Markos startade sin resa någon gång runt 1277. De reste delvis samma väg som bröderna Polo. Men det var inte enkelt. Till exempel hade Kashgar förstörts, en stad som Marco Polo beskrivit som en blomstande stad. Munkarna reste sedan via Talas där de var tvungna att dölja sitt uppdrag för Chagataikhanatets ledare Kaidu. Striderna mellan Kublai khan och Kaidu khan hade pågått sedan 1268. Konflikten ökade i intensitet på 1280-talet och bidrog till att det aldrig blev aktuellt för någon av de två munkarna att resa tillbaka till Kina. Hade Kaidu kommit på att Rabban Sauma och Markos bar på ett brev från Kublai khan till Kaidus fiender Ilkhanatet så hade nog resan tagit slut här. Det måste ha varit mycket nervöst, men att de inte ifrågasattes visar att det var vanligt med resande munkar.
1280 kom de till Khorasan och bodde då i staden Tus. Tus var återuppbyggt efter mongolernas angrepp och en viktig helig stad för shiamuslimer. Men här fanns även en nestoriansk församling, som välkomnade munkarna. De hade dock ett uppdrag och skulle vidare till Bagdad och sedan Tabriz.
Tabriz var Ihlkhanates huvudstad. Mongolerna hade valt denna stad eftersom den låg bättre till om man ville hålla stor hjordar med betesdjur än Bagdad. Strategiskt låg den också bättre till då det var nordgränsen mot det fientliga mongolrikena i norr som var viktigast att bevaka. Abakha Khan regerade där 1265-1282.
För de kristna var den viktigaste staden i området staden Ani i det som idag är östra Turkiet. Här hade armeniska kristna verkat sedan 300-talet. Staden var som mest betydelsefull kring år 1000, då hade den över 100000 invånare. Sedan hade den drabbats av flera belägringar, och under mongolernas styre tappat i betydelse. Ett besök här var givet för munkarna, men de fick sedan rådet att inte försöka resa vidare till Jerusalem, det var för farligt. Abakha Khan hade invaderat mamlukernas land i norra Syrien, men förlorade 1281 i det andra slaget vid Homs.
Det blev ingen resa till Jerusalem, istället slog sig munkarna ned i närheten av Tabriz.
Några år och byten av khaner senare godkände Arghun khan (r.1284-1291) att Markos fick bli de nestorianska kristnas överhuvud. Det var en post han nådde då de kristna förstod att utnyttja att de fått en ledare med lejdebrev från Kublai Khan själv, något som säkrade deras position inom det mongoliska riket. I sin nya roll fick Markos namnet Yahballaha III. Likt sin far Abakha var Argun buddhist men pro-kristen och gynnade den nestorianska kyrkan. Argun khan fortsatte en tidigare politik att försöka skapa en allians med korsfararna mot mamlukerna. Det är därför han utsåg Rabban Sauma till att resa till Europa 1287.
22 februari 1288 blir en italiensk fransiscanermunk vald som påve Nicolaus IV. Rabban Sauma, som träffat franske kungen i Paris och även säkrat visst stöd från den engelske kungen Edvard I vid ett möte i Bordeaux, lyckades få den nye påven att skriva ett svar till mongolernas khan med vissa löften om samordnat angrepp mot mamlukerna. Men villkoren var många och i praktiken skedd inget. Korsfarar-staterna föll, Tripoli 1289 och Acre 1291.
Mongolerna under Arghun khan gick inte heller till angrepp mot mamlukerna. Rabban Sauma fortsatte sitt liv som munk till 1294. (Först år 1299, under Ghazan khan, invaderade Ihlkhanatet Syrien och det kriget pågick fram till mamlukernas seger 1303.)
Rabban Saumas reseskildring finns inte kvar i original utan endast delar av den finns bevarad. Han återvände aldrig till startpunkten för sin resa, då hade kanske en annan typ av berättelse blivit bevarad. Publiken för den avskrift som finns kvar var främst var den nestorianska församlingen i Ihlkhanatet och det kan förklara prioriteringen av de rent religiösa elementen av resan.
Detta var en tid av långa resor. De mest berömda resenärerna var Marco Polo (som reste ut 1269, lämnade Kina 1289 och var tillbaka i Venedig 1295) och Ibn Battuta (som reste 1325-1353).
Dessa två var främst intresserade av handel. En annan resenär som mera hade samma roll som Rabban Sauma var den franske munken Vilhelm av Ruysbroek som under sjunde korståget 1254 reste till Karakorum för att sondera om de kristna kunde få militärt stöd av mongolerna.
En aspekt av Rabban Saumas skildring som jag vill lyfta fram var att han särskilt noterade att Paris var en stad full av studenter. Han hade sett och kunde jämföra med några av världens största städer (Khanbaliq, Tabriz, Konstantinopel, Rom) och intrycket var att ingen annan stad hade så stor andel studenter som Paris. Något måste det betyda i historien om universitetens framväxt på 1200-talet.
29 september 2012
Merv på kartan Antiken
På vilka kartor kan man se Khorasan och Merv? J. Siebolds utmärkta hemsida http://cartographic-images.net ger en kvällsnöjet att klicka sig fram genom historiens kartor och se när landet bortom Kaspiska havet dyker upp och blir tydligt. Den tidiga Babyloniska kartan # 103 från 500 f:Kr visar Mesopotamien och norr därom bergen där Eufrat rinner upp. Den lertavlan finns som illustration till kartografins historia i Bonniers Atlas över mänsklighetens historia och utgör en första karta med linjer som anger väderstreck.
Den pre-Sokratiske filosofen Parmenides från Elea (i södra Italien) anses vara först med att ha delat in jorden i det som kallades "klimatzoner" men som främst var en geografisk indelning.
Herodotos (ca 450 f.Kr) placerade folk i området bortom Kaspiska havet, skyter (saca) och andra nomader som han benämnde massageter. Men de kartor som finns är rekonstruktioner utifrån hans texter och det som framgår är att där fanns en flod men det är oklart hur han trodde att dess lopp var.
Kring år 300 f.Kr fanns kartor med en linje som visade en latitud,och som nämnde floden Oxus (#111). Erathostens från Cyrene, (Libyen) (276 f.Kr - 195 f.Kr.) den berömde bibliotikarien i Alexandria, kunde bygga på kunskaper från Alexanders krigståg. Det tidiga Merv fanns som ett grekiskt begrepp, då Alexander grundade Alexandria Margiana där. I rekonstruktioner av Erathostens kartor finns både Oxus och Jaxartes med, men de rinner ut i Kaspiska havet. I och för sig rimligt att det var få greker som hade koll på att bortom Karakum-öknen fanns en landplatå som skilde Kaspiska havet från Aral sjön (Ust-Yurt-platån).
Parallellt söder om Oxus beskrevs en flod "Ochus" som eventuellt skulle kunna vara floden Murgab som rinner till Merv. Han tänkte sig vidare att Kaspiska havet hade kontakt med havet i norr, dvs att Volga var ett sund och inte en flod. Han utvecklade metoder för mätning av jorden, och är den förste som det är belagt att han använt begreppet "geografi". Brittannien och Ganges beskrevs, så vid hade världen blivit.
Strabo ( 64 f. Kr - 23 e.Kr) från det romerska Pontus vid Svarta Havet, skrev en geografi i 17 band. Fortfarande tycks berepp som Sogdien, Baktrien och det ännu vidare "Ariana" vara rättdiffust definierade. Strabo var skeptiskt till tidigare uppgifter om ett bebott Thule i norr. Han ansåg att alla uppgifter om land norr om Irland var tveksamma och att världen där måste vara obeboelig på grund av iskyla, ett högst rimligt antagande.
En betydande romersk geograf var Pomponius Mela (född i vad som idag är Algeciras i Spanien, död 45 e.Kr) men hans arbete rörde främst medelhavet. (se # 116, här syns Hyrcania som är dagens Golestan, sydöst om Kaspiska havet).
Den mest betydelsefulle geografen var feniciern Marinus från Tyre (70-130 e.Kr.) Han införde systematiska mätningar med latitud och longitud. Nollmeridianen gick genom Kanarieöarna och baslatituden drogs genom ön Rhodos. Marinus var först i Romarriket med att ha Kina på kartan och sydligaste referensen var troligen Tchadsjön.
Slutligen kommer vi till antikens mest kände geograf och astronom, Ptolemaios, vars kosmologi var standardreferens fram till Kopernikus. Klaudius Ptolemaios (90-ca.168) verkade i Alexandria. Då inget verk av Marinus finns bevarat är hans arbete känt genom att Ptolemaios refererar till honom.
Siebolds monografi #119 är omfattande och jag väljer att hänvisa till den. Bland annat finns en bild där konturen av Ptolemaios världskarta är lagd ovanpå en modern karta så att man kan se att han tänkte sig att det var mycket längre till Kina än vad det egentligen är.
Kartorna som refererar till Ptolemaios är ritade långt senare, till exempel denna karta över Asien: http://www.henry-davis.com/MAPS/AncientWebPages/119J.html
Biblioteket i Boston har en kartfunktion som visar två Ptolemioskartor gjorda 1482 respektive 1525 där Margiana är med: http://maps.bpl.org/explore/location/margiana
Kartor från övriga världen under antiken?
Bysans fortsatte i den grekiska kart-traditionen. Stephanus Byzantinus på 500-talet skrev ett omfattande geografiskt verk kallat Ethnica. Från Alexandria åkte Indienfararen Cosmas Indicopleustes ca 550 och hans världskarta finns bevarad i Vatikanstaten.(#202)
Pei Xiu (224–271, Lyoyang) var Kinas mest framstående geograf, men inga kartor har hittats. Jag har inte heller hittat någon rekonstruktion av hans värld men jag ska leta.
Kinas kartografiska historia är liksom Roms en historia om ett imperium som vill visa att det utgör centrum i världen.
Tidiga kinesiska kartor finns bevarade på sidentyg och är lokala eller regionala. En sådan över regionen Hunan hittades i Mawangdui-gravhögarna i en grav som är daterad till 168 f:Kr.
Siebold i #218 redogör för bakgrunden till två kartor inristade i sten från 1137 e.Kr i Södra Song-dynastin. Dessa täcker hela området vi idag kallar Kina och har ett rutnät som grund för korrekta geografiska angivelser.
Indiska och kinesiska buddhister reste mycket och borde ha ritat kartor. Siebolds första Sino-Tibetanska karta är mycket schematisk och från 700-talet.
Den pre-Sokratiske filosofen Parmenides från Elea (i södra Italien) anses vara först med att ha delat in jorden i det som kallades "klimatzoner" men som främst var en geografisk indelning.
Herodotos (ca 450 f.Kr) placerade folk i området bortom Kaspiska havet, skyter (saca) och andra nomader som han benämnde massageter. Men de kartor som finns är rekonstruktioner utifrån hans texter och det som framgår är att där fanns en flod men det är oklart hur han trodde att dess lopp var.
Kring år 300 f.Kr fanns kartor med en linje som visade en latitud,och som nämnde floden Oxus (#111). Erathostens från Cyrene, (Libyen) (276 f.Kr - 195 f.Kr.) den berömde bibliotikarien i Alexandria, kunde bygga på kunskaper från Alexanders krigståg. Det tidiga Merv fanns som ett grekiskt begrepp, då Alexander grundade Alexandria Margiana där. I rekonstruktioner av Erathostens kartor finns både Oxus och Jaxartes med, men de rinner ut i Kaspiska havet. I och för sig rimligt att det var få greker som hade koll på att bortom Karakum-öknen fanns en landplatå som skilde Kaspiska havet från Aral sjön (Ust-Yurt-platån).
Parallellt söder om Oxus beskrevs en flod "Ochus" som eventuellt skulle kunna vara floden Murgab som rinner till Merv. Han tänkte sig vidare att Kaspiska havet hade kontakt med havet i norr, dvs att Volga var ett sund och inte en flod. Han utvecklade metoder för mätning av jorden, och är den förste som det är belagt att han använt begreppet "geografi". Brittannien och Ganges beskrevs, så vid hade världen blivit.
Strabo ( 64 f. Kr - 23 e.Kr) från det romerska Pontus vid Svarta Havet, skrev en geografi i 17 band. Fortfarande tycks berepp som Sogdien, Baktrien och det ännu vidare "Ariana" vara rättdiffust definierade. Strabo var skeptiskt till tidigare uppgifter om ett bebott Thule i norr. Han ansåg att alla uppgifter om land norr om Irland var tveksamma och att världen där måste vara obeboelig på grund av iskyla, ett högst rimligt antagande.
En betydande romersk geograf var Pomponius Mela (född i vad som idag är Algeciras i Spanien, död 45 e.Kr) men hans arbete rörde främst medelhavet. (se # 116, här syns Hyrcania som är dagens Golestan, sydöst om Kaspiska havet).
Den mest betydelsefulle geografen var feniciern Marinus från Tyre (70-130 e.Kr.) Han införde systematiska mätningar med latitud och longitud. Nollmeridianen gick genom Kanarieöarna och baslatituden drogs genom ön Rhodos. Marinus var först i Romarriket med att ha Kina på kartan och sydligaste referensen var troligen Tchadsjön.
Slutligen kommer vi till antikens mest kände geograf och astronom, Ptolemaios, vars kosmologi var standardreferens fram till Kopernikus. Klaudius Ptolemaios (90-ca.168) verkade i Alexandria. Då inget verk av Marinus finns bevarat är hans arbete känt genom att Ptolemaios refererar till honom.
Siebolds monografi #119 är omfattande och jag väljer att hänvisa till den. Bland annat finns en bild där konturen av Ptolemaios världskarta är lagd ovanpå en modern karta så att man kan se att han tänkte sig att det var mycket längre till Kina än vad det egentligen är.
Kartorna som refererar till Ptolemaios är ritade långt senare, till exempel denna karta över Asien: http://www.henry-davis.com/MAPS/AncientWebPages/119J.html
Biblioteket i Boston har en kartfunktion som visar två Ptolemioskartor gjorda 1482 respektive 1525 där Margiana är med: http://maps.bpl.org/explore/location/margiana
Kartor från övriga världen under antiken?
Bysans fortsatte i den grekiska kart-traditionen. Stephanus Byzantinus på 500-talet skrev ett omfattande geografiskt verk kallat Ethnica. Från Alexandria åkte Indienfararen Cosmas Indicopleustes ca 550 och hans världskarta finns bevarad i Vatikanstaten.(#202)
Pei Xiu (224–271, Lyoyang) var Kinas mest framstående geograf, men inga kartor har hittats. Jag har inte heller hittat någon rekonstruktion av hans värld men jag ska leta.
Kinas kartografiska historia är liksom Roms en historia om ett imperium som vill visa att det utgör centrum i världen.
Tidiga kinesiska kartor finns bevarade på sidentyg och är lokala eller regionala. En sådan över regionen Hunan hittades i Mawangdui-gravhögarna i en grav som är daterad till 168 f:Kr.
Siebold i #218 redogör för bakgrunden till två kartor inristade i sten från 1137 e.Kr i Södra Song-dynastin. Dessa täcker hela området vi idag kallar Kina och har ett rutnät som grund för korrekta geografiska angivelser.
Indiska och kinesiska buddhister reste mycket och borde ha ritat kartor. Siebolds första Sino-Tibetanska karta är mycket schematisk och från 700-talet.
6 maj 2012
Imperier, våld och migration
Basen för ekonomin år 600 var lantbruket. De rika imperierna fanns där jordmån och bevattning möjliggjorde hög produktion. Gupta i Indien, Sui och sedan Tang i Kina, Sasanidernas rike och Romarriket/Bysans var eller hade varit rika imperier med en intern stor ojämliket. De hade en hierarkisk organisation som upprätthölls med stora fördelar för vissa maktgrupper och slavarbete eller slavliknande förhållanden för andra. En ökad rikedom märks utanför dessa områden, i de handelssystem som växte fram mellan imperierna och deras omgivande befolkning. Den centralasiatiska ekonomin, baserad på nomadiserande boskapsskötare i samarbete med jordbrukare och handelsmän i lokala mer urbaniserade områden, utgjorde det som fått namnet "sidenvägen". Kanske var den indiska halvön ekonomiskt mest aktiv, med en hög egen produktion, en andel i sidenvägen och en viktig roll i handeln på haven från Kina, runt Sydostasien och med Afrikas östkust (bl.a. med det lokala imperiet Axum) och Arabiska halvön. Flera av Guptarikets efterträdare var etablerade mindre imperier, till exempel Pallavadynastin i Kerala.
Ett omfattande våld utövades i de flesta områden. Logiken i imperiernas ofta brutala utövande av hegemoni över många sinsemellan olika befolkningsgrupper var att erbjuda en relativ säkerhet. De ville att en lokal makthavare skulle inse att det lönade sig bättre att inordna sig i imperiet än att försöka skapa en egen maktbas.
Hur hegemoni uppnåddes skilde sig åt mellan imperierna. Gemensamt för de stora imperierna var att de funnit sätt att gå vidare från den expansiva fasen då erövringar finansierade staten, till en stabilare fas där många folkgrupper sammanfogats under en stat med en lagstiftning som reglerade status och beskattning. Det gällde att föreställningarna som spreds inom imperiet gjorde att folk "gillade läget" istället för att göra uppror. Men de olika imperierna hade skilda lösningar på hur hegemoni skulle upprätthållas, och det påverkade i sin tur hur organisationen såg ut i randstater och de nya stater som uppstod när imperierna upplöstes i mindre enheter.
I Indien var de lokala regenterna underordnade centrala storkonungar, men de lokala potentaterna hade egen beskattningsrätt. Varje raja hade egna imperieambitioner och långvariga konflikter pågick efter Guptas fall. En hinduisk väckelse förstärkte kastsystemet, där brahminer utvecklade tempelområden och deltog i styret av rikena.
Normalt var dock krigarnas kast den som styrde. Krigarkasten var möjlig för yttre grupper att ta över i ett området, något likt goternas maktövertagande i västrom, ett "utbyte av elit". Det finns inte så många belägg för att bondekasten gjorde uppror, kanske på grund av religiös acceptans av förhållande och förtryck från krigarkasten, men även för att de fanns relativt gott om jord och möjligheter för de dominerande koalitionerna att fördela förmåner.
Sasanidernas rike styrdes av en dynasti av krigare, som satt som lokala jordägare och kontrollerade statsmakten. De hade en relativt stor religiöst (zoroastriskt) baserad byråkrati. Omkringliggande folk kuvades till vasallstater i ett imperiebygge som inte hade vare sig hinduismens integrerande ideologi eller romarrikets medborgarskap, utan tycks i större utsträckning ha byggt på våldsmakt och direkt fördelande av personliga förmåner inom den dominerande koalitionen. Detta framstår som mer likt den ursprungliga indoeuropeiska maktstrukturen.
Romarriket hade genom sin modell med medborgarskap skapat en integrerande funktion för de härskande grupperna, som innebar en enastående lång era av stabilitet. Intern oro (till exempel så kallade bacauder), samt otaliga inbördeskrig mellan kejsarpretendenter, och ständiga gränskrig, gjorde dock "Pax Romana" till ett begrepp som blev historia redan i slutet av 100-talet. Våldet eskalerade med Östroms försök att återta de västliga delarna av imperiet under 500-talet och sedan det oerhört brutala kriget mellan Östrom/Bysans och Sasaniderna. I det maktvacuum som uppstod när Sasaniderna förlorat mot Bysans, öppnades möjligheterna för ett nytt imperium på 600-talet, Umayyadernas dynasti. Bysans omorganiserade, och förenklade det interna styret genom införande av "thema", av lokala militära befälhavare styrda områden.
Kinas extremt centraliserade modell återupprättades av Sui-dynastin som snart ersattes av Tang. Kejsaren var himmelens son, och ledde en klass av byråkrater. Det fanns små möjligheter för lokala ledare att växa sig starkare. Kina hade efter Han-dynastin splittrats i olika delar men nya enande dynastier kunde på ett annat vis än i Indien och Europa hänvisa tillbaka till en historisk legitimitet. Rimligen måste det bero på ekonomiska fördelar med ett stort enat imperium med aggressiv expansion ut mot Centralasien och även norrut mot Korea och söderut mot Sydöstasien.
Runt dessa imperier pågick en formation av nya maktkoalitioner. I Centralasien kom turkisk-talande folk att under 500-talet skapa ett stort imperium, i omfattning som de tidigare skyternas och senare mongolernas. Gökturkarna, i komplicerat samarbete med det kinesiska "västra Wei", konkurrerade ut de tidigare mäktiga Avarernas koalition. Avarerna kallades av kineserna för Juan-juan (Rouran). Ledarna kallades för khagan, och modellen för styre togs över av turkarna. De turktalande hade byggt upp kunnande i metallsmide och var allierade med handelsfolket sogdierna, en kombination som gav dessa i grunden nomadiserande folkgrupper en större ekonomisk styrka. Ledande grupper av Avarer valde att flytta västerut och skapade ett rike i nuvarande Ungern, något som fick stor betydelse för den slaviska expansionen i Östeuropa.
Det stora turkiska imperiet splittrades snart i en östlig och en västlig del, och kring år 600 rådde inbördeskrig. Bilden av Centralasiens historia som en konflikt mellan nomadfolk och bofasta jordbrukare kompliceras av att interna strider inom befolkningar ofta var mycket mera omfattande, det är bara i den historiska översikterna som de interna konflikterna tenderar att få mindre betydelse. Det är när "Kina" kan flytta ut sina murar längre ut på stäppen som "stor" historia skrivs, inte när "riket Wei" splittras eller olika nomadgrupper konkurrerar ut varandra. Det våld som nomadfolken levererat gentemot de bofasta har i de bofastas historieskrivning beskrivits som särskilt dramatiskt, men för vanligt folk spelade det mindre roll i vilken regi våldet utövades.
De västliga turkarna bildade framgångsrika allianser, först med sasaniderna för att slå ut Hephtaliterna (i dagens Afghanistan) och sedan med Kostantinopel mot Sasaniderna. Från 630 splittras de västliga turkarna i "de tio stammarna" On Oq (Onogurerna) i öster, khazarerna mellan nedre Volga och Don, och bulgarturkarna som fanns kring Donau och övre Volga (volgabulgarer).
De östliga gökturkarna hade stora problem med pga hårt klimat och aggression från Tang och först i början från 680-talet återkom de som en maktfaktor, fram till 740 då Uyghur-turkarna blev dominerande.
Flera nya samhällen höll på att organisera sig under 600-talet. Ett imperium som var på väg att etablera sig var det tibetanska. I nordöst var koreanska och japanska dynastier på väg att bli mäktiga. Att Sui-dynastin föll berodde delvis på ett misslyckat expanisionsförsök norrut där de mötte starkt motstånd från Koguryo. I sydöstasien pågick en hinduisering som skulle komma att få stor betydelse under kommande århundraden, när Viet, Khmer och Mon skapade välorganiserade samhällen, men år 600 var Chamfolket de mest betydelsefulla jämte Srivijayan i nuvarande Malaysia.
I väster (från en asiatisk utsiktspunkt) höll den slaviska expansionen just på att börja ta fart. I skogsområden flyttade olika slavisktalande fram sina positioner där tidigare germanska ledarkoalitioner hade dominerat. De slaviska grupperna splittrades av Avarernas inträde i en balkansk gren, en "tjeckisk/polsk" och en "rysk", men sammantaget var den slaviska expansionen den mest betydande efter arabernas och de turkisk-talandes expansion under 600-talet. Till skillnad från araberna och turkarna fanns inget tidigare imperium för slaverna att bygga på utan de byggde nytt, i en process som ledde fram till kungariken på 900-talet.
Den typ av relativt småskalig expansion som slavernas spridning utgjorde kallar Peter Heather för "wave of advance". Även goternas tidiga flytt från Östersjöområdet ner mot Svarta havet kan ha varit sådan, en relativt fredlig invandring av storfamiljer utan någon övergripande samordning. Men periodvis kan denna ha övergått till en mera våldsam och målinriktad men fortfarande småskalig expansion. Exempel på det som Peter Heather anger är Elbe-germanernas övertagande av det område inom romerska riket som kallades "Agri Decumates" under perioden 250-500 e.Kr, eller senare en del av vikingarnas expansion från skandinavien.
En annan typ av migration är den målinriktade "elite replacement". Då är det överklassen i en samhällsgrupp som fattat beslut om att överta rollen som elit i ett nytt område, och genomfört en invasion som leder till migration. Det klassiska exemplet som Peter Heather anför är normandernas invasion av England 1066, där de i princip tog över alla positioner som jordägare. Den interna jordägarstrukturen fanns kvar men med nya män på toppen. Utfallet blev annorlunda ifall den övertagande eliten i antal var mycket större än den befintliga, som när anglo-saxare tidigare tog över jordägande från romare i England. Då krävdes en omorganisation av hela jordägandet med uppdelning av de stora egendomarna för att alla militära ledare skulle få sin del. Är tvärtom den inkommande eliten få jämfört med den befintliga, som när visigoterna tog över de romerska provinserna i Spanien, kan det sociala och kulturella inflytandet bli mer begränsat.
I något fall, som när vikingar etablerade sig i Ryssland, fanns ingen elit att ersätta, utan det handlade om att grunda handelsstationer i områden som saknade sådan organisation.
Vidare, och karakteristiskt för "folkvandringstiden", kunde eliten finna det nödvändigt att mobilisera stora delar av allierad befolkning, och inte bara de normala beväpnade följena, för att nå sina politiska mål. Detta ledde till storskalig förflyttning av beväpnade män i tiotusental, medföljande familjer och slavar med flera, som kunde bli totalt hundratusentals människor. Ett slags "snöbollseffekt" kunde uppstå när olika ledare valde att ansluta sig till ledare som Alarik eller Theoderik. Bilden av folk som likt biljardbollar rullar runt på kartan är fel, men att storskalig målinriktad migration skedde är tydligt. Även vikingarnas stora arméer ("micel here" på anglo-saxiska) kan ses som sådana, även om beroendet av skepp gjorde att antalet människor var färre och andelen familj som följde migrationen var mindre.
Åter-migration är också en del av bilden, av olika skäl valde många att flytta tillbaka till områden de kom från.
Inom imperierna pågick även en betydande migration, där enskilda eller befolkningsgrupper av olika skäl flyttade eller förflyttades. Imperier, våld och migration - folkvandringstid.
Ett omfattande våld utövades i de flesta områden. Logiken i imperiernas ofta brutala utövande av hegemoni över många sinsemellan olika befolkningsgrupper var att erbjuda en relativ säkerhet. De ville att en lokal makthavare skulle inse att det lönade sig bättre att inordna sig i imperiet än att försöka skapa en egen maktbas.
Hur hegemoni uppnåddes skilde sig åt mellan imperierna. Gemensamt för de stora imperierna var att de funnit sätt att gå vidare från den expansiva fasen då erövringar finansierade staten, till en stabilare fas där många folkgrupper sammanfogats under en stat med en lagstiftning som reglerade status och beskattning. Det gällde att föreställningarna som spreds inom imperiet gjorde att folk "gillade läget" istället för att göra uppror. Men de olika imperierna hade skilda lösningar på hur hegemoni skulle upprätthållas, och det påverkade i sin tur hur organisationen såg ut i randstater och de nya stater som uppstod när imperierna upplöstes i mindre enheter.
I Indien var de lokala regenterna underordnade centrala storkonungar, men de lokala potentaterna hade egen beskattningsrätt. Varje raja hade egna imperieambitioner och långvariga konflikter pågick efter Guptas fall. En hinduisk väckelse förstärkte kastsystemet, där brahminer utvecklade tempelområden och deltog i styret av rikena.
Normalt var dock krigarnas kast den som styrde. Krigarkasten var möjlig för yttre grupper att ta över i ett området, något likt goternas maktövertagande i västrom, ett "utbyte av elit". Det finns inte så många belägg för att bondekasten gjorde uppror, kanske på grund av religiös acceptans av förhållande och förtryck från krigarkasten, men även för att de fanns relativt gott om jord och möjligheter för de dominerande koalitionerna att fördela förmåner.
Sasanidernas rike styrdes av en dynasti av krigare, som satt som lokala jordägare och kontrollerade statsmakten. De hade en relativt stor religiöst (zoroastriskt) baserad byråkrati. Omkringliggande folk kuvades till vasallstater i ett imperiebygge som inte hade vare sig hinduismens integrerande ideologi eller romarrikets medborgarskap, utan tycks i större utsträckning ha byggt på våldsmakt och direkt fördelande av personliga förmåner inom den dominerande koalitionen. Detta framstår som mer likt den ursprungliga indoeuropeiska maktstrukturen.
Romarriket hade genom sin modell med medborgarskap skapat en integrerande funktion för de härskande grupperna, som innebar en enastående lång era av stabilitet. Intern oro (till exempel så kallade bacauder), samt otaliga inbördeskrig mellan kejsarpretendenter, och ständiga gränskrig, gjorde dock "Pax Romana" till ett begrepp som blev historia redan i slutet av 100-talet. Våldet eskalerade med Östroms försök att återta de västliga delarna av imperiet under 500-talet och sedan det oerhört brutala kriget mellan Östrom/Bysans och Sasaniderna. I det maktvacuum som uppstod när Sasaniderna förlorat mot Bysans, öppnades möjligheterna för ett nytt imperium på 600-talet, Umayyadernas dynasti. Bysans omorganiserade, och förenklade det interna styret genom införande av "thema", av lokala militära befälhavare styrda områden.
Kinas extremt centraliserade modell återupprättades av Sui-dynastin som snart ersattes av Tang. Kejsaren var himmelens son, och ledde en klass av byråkrater. Det fanns små möjligheter för lokala ledare att växa sig starkare. Kina hade efter Han-dynastin splittrats i olika delar men nya enande dynastier kunde på ett annat vis än i Indien och Europa hänvisa tillbaka till en historisk legitimitet. Rimligen måste det bero på ekonomiska fördelar med ett stort enat imperium med aggressiv expansion ut mot Centralasien och även norrut mot Korea och söderut mot Sydöstasien.
Runt dessa imperier pågick en formation av nya maktkoalitioner. I Centralasien kom turkisk-talande folk att under 500-talet skapa ett stort imperium, i omfattning som de tidigare skyternas och senare mongolernas. Gökturkarna, i komplicerat samarbete med det kinesiska "västra Wei", konkurrerade ut de tidigare mäktiga Avarernas koalition. Avarerna kallades av kineserna för Juan-juan (Rouran). Ledarna kallades för khagan, och modellen för styre togs över av turkarna. De turktalande hade byggt upp kunnande i metallsmide och var allierade med handelsfolket sogdierna, en kombination som gav dessa i grunden nomadiserande folkgrupper en större ekonomisk styrka. Ledande grupper av Avarer valde att flytta västerut och skapade ett rike i nuvarande Ungern, något som fick stor betydelse för den slaviska expansionen i Östeuropa.
Det stora turkiska imperiet splittrades snart i en östlig och en västlig del, och kring år 600 rådde inbördeskrig. Bilden av Centralasiens historia som en konflikt mellan nomadfolk och bofasta jordbrukare kompliceras av att interna strider inom befolkningar ofta var mycket mera omfattande, det är bara i den historiska översikterna som de interna konflikterna tenderar att få mindre betydelse. Det är när "Kina" kan flytta ut sina murar längre ut på stäppen som "stor" historia skrivs, inte när "riket Wei" splittras eller olika nomadgrupper konkurrerar ut varandra. Det våld som nomadfolken levererat gentemot de bofasta har i de bofastas historieskrivning beskrivits som särskilt dramatiskt, men för vanligt folk spelade det mindre roll i vilken regi våldet utövades.
De västliga turkarna bildade framgångsrika allianser, först med sasaniderna för att slå ut Hephtaliterna (i dagens Afghanistan) och sedan med Kostantinopel mot Sasaniderna. Från 630 splittras de västliga turkarna i "de tio stammarna" On Oq (Onogurerna) i öster, khazarerna mellan nedre Volga och Don, och bulgarturkarna som fanns kring Donau och övre Volga (volgabulgarer).
De östliga gökturkarna hade stora problem med pga hårt klimat och aggression från Tang och först i början från 680-talet återkom de som en maktfaktor, fram till 740 då Uyghur-turkarna blev dominerande.
Flera nya samhällen höll på att organisera sig under 600-talet. Ett imperium som var på väg att etablera sig var det tibetanska. I nordöst var koreanska och japanska dynastier på väg att bli mäktiga. Att Sui-dynastin föll berodde delvis på ett misslyckat expanisionsförsök norrut där de mötte starkt motstånd från Koguryo. I sydöstasien pågick en hinduisering som skulle komma att få stor betydelse under kommande århundraden, när Viet, Khmer och Mon skapade välorganiserade samhällen, men år 600 var Chamfolket de mest betydelsefulla jämte Srivijayan i nuvarande Malaysia.
I väster (från en asiatisk utsiktspunkt) höll den slaviska expansionen just på att börja ta fart. I skogsområden flyttade olika slavisktalande fram sina positioner där tidigare germanska ledarkoalitioner hade dominerat. De slaviska grupperna splittrades av Avarernas inträde i en balkansk gren, en "tjeckisk/polsk" och en "rysk", men sammantaget var den slaviska expansionen den mest betydande efter arabernas och de turkisk-talandes expansion under 600-talet. Till skillnad från araberna och turkarna fanns inget tidigare imperium för slaverna att bygga på utan de byggde nytt, i en process som ledde fram till kungariken på 900-talet.
Den typ av relativt småskalig expansion som slavernas spridning utgjorde kallar Peter Heather för "wave of advance". Även goternas tidiga flytt från Östersjöområdet ner mot Svarta havet kan ha varit sådan, en relativt fredlig invandring av storfamiljer utan någon övergripande samordning. Men periodvis kan denna ha övergått till en mera våldsam och målinriktad men fortfarande småskalig expansion. Exempel på det som Peter Heather anger är Elbe-germanernas övertagande av det område inom romerska riket som kallades "Agri Decumates" under perioden 250-500 e.Kr, eller senare en del av vikingarnas expansion från skandinavien.
En annan typ av migration är den målinriktade "elite replacement". Då är det överklassen i en samhällsgrupp som fattat beslut om att överta rollen som elit i ett nytt område, och genomfört en invasion som leder till migration. Det klassiska exemplet som Peter Heather anför är normandernas invasion av England 1066, där de i princip tog över alla positioner som jordägare. Den interna jordägarstrukturen fanns kvar men med nya män på toppen. Utfallet blev annorlunda ifall den övertagande eliten i antal var mycket större än den befintliga, som när anglo-saxare tidigare tog över jordägande från romare i England. Då krävdes en omorganisation av hela jordägandet med uppdelning av de stora egendomarna för att alla militära ledare skulle få sin del. Är tvärtom den inkommande eliten få jämfört med den befintliga, som när visigoterna tog över de romerska provinserna i Spanien, kan det sociala och kulturella inflytandet bli mer begränsat.
I något fall, som när vikingar etablerade sig i Ryssland, fanns ingen elit att ersätta, utan det handlade om att grunda handelsstationer i områden som saknade sådan organisation.
Vidare, och karakteristiskt för "folkvandringstiden", kunde eliten finna det nödvändigt att mobilisera stora delar av allierad befolkning, och inte bara de normala beväpnade följena, för att nå sina politiska mål. Detta ledde till storskalig förflyttning av beväpnade män i tiotusental, medföljande familjer och slavar med flera, som kunde bli totalt hundratusentals människor. Ett slags "snöbollseffekt" kunde uppstå när olika ledare valde att ansluta sig till ledare som Alarik eller Theoderik. Bilden av folk som likt biljardbollar rullar runt på kartan är fel, men att storskalig målinriktad migration skedde är tydligt. Även vikingarnas stora arméer ("micel here" på anglo-saxiska) kan ses som sådana, även om beroendet av skepp gjorde att antalet människor var färre och andelen familj som följde migrationen var mindre.
Åter-migration är också en del av bilden, av olika skäl valde många att flytta tillbaka till områden de kom från.
Inom imperierna pågick även en betydande migration, där enskilda eller befolkningsgrupper av olika skäl flyttade eller förflyttades. Imperier, våld och migration - folkvandringstid.
3 februari 2012
Bibliotek år 600
De flesta "texter" år 600 bevarades nog i minnenas bibliotek. Den indiska traditionen betonade reciterandet ur minnet av de klassiska texterna, och även sådant som matematiska bevis skrevs på vers för att underlätta för minnet att upprepa dem.
Alberto Manguel skriver i sin fina essäsamling "Nattens bibliotek" att större delen av den arabiska litteraturen "länge var anförtrodd sina läsares minnen". Så var det nog också med de flesta folks poesi och historieberättande.
Tidiga berömda bibliotek är förstås de grekiska, biblioteken i Alexandria och Pergamon. Inget av dem fanns kvar år 600. Av biblioteket i Alexandria finns inget kvar, inte ens någon bild som visar hur det såg ut. Pergamon-templet står uppställt på nya museumet i Berlin. Det romerska biblioteket Celsus i Efesos förstördes i en jordbävning 262, men ruinerna finns kvar.
Under kejsar Konstantius II (337-361) etablerades ett bibliotek i Konstantinopel där flera av de grekiska klassikerna bevarades.
I Kina skrevs böckerna inte på papyrus eller pergament utan på bambustickor eller på siden. Under Sui på 590-talet införde ministern Niu Hung en belöning för alla som "offrade" böcker till det kejserliga biblioteket i Daxing/Changán.
Sassaniderna hade betydande biblitotek i Ktesifon och från 490 i Gondeshapur. Mycket av detta förstördes vid det arabiska maktövertagandet 638, men Gondeshapur behöll en roll som centrum för medicinskt kunnande.
I Rom fanns resterna kvar av de många bibliotek som funnits. Kanske var Trajans bibliotek Ulpia värt ett besök år 600. En rekonstruktion av hur det såg ut innan förfallet imponerar: http://penelope.uchicago.edu/~grout/encyclopaedia_romana/imperialfora/trajan/bibliotheca.html
I södra Italien grundade Cassiodorus sitt Vivarium ca 560. Han skrev regler för munkar, Institutiones, mellan 530 och 550, medan han fortfarande levde i Konstantinopel. Klostret Vivarium fanns fortfarande 630.
Alberto Manguel skriver i sin fina essäsamling "Nattens bibliotek" att större delen av den arabiska litteraturen "länge var anförtrodd sina läsares minnen". Så var det nog också med de flesta folks poesi och historieberättande.
Tidiga berömda bibliotek är förstås de grekiska, biblioteken i Alexandria och Pergamon. Inget av dem fanns kvar år 600. Av biblioteket i Alexandria finns inget kvar, inte ens någon bild som visar hur det såg ut. Pergamon-templet står uppställt på nya museumet i Berlin. Det romerska biblioteket Celsus i Efesos förstördes i en jordbävning 262, men ruinerna finns kvar.
Under kejsar Konstantius II (337-361) etablerades ett bibliotek i Konstantinopel där flera av de grekiska klassikerna bevarades.
I Kina skrevs böckerna inte på papyrus eller pergament utan på bambustickor eller på siden. Under Sui på 590-talet införde ministern Niu Hung en belöning för alla som "offrade" böcker till det kejserliga biblioteket i Daxing/Changán.
Sassaniderna hade betydande biblitotek i Ktesifon och från 490 i Gondeshapur. Mycket av detta förstördes vid det arabiska maktövertagandet 638, men Gondeshapur behöll en roll som centrum för medicinskt kunnande.
I Rom fanns resterna kvar av de många bibliotek som funnits. Kanske var Trajans bibliotek Ulpia värt ett besök år 600. En rekonstruktion av hur det såg ut innan förfallet imponerar: http://penelope.uchicago.edu/~grout/encyclopaedia_romana/imperialfora/trajan/bibliotheca.html
I södra Italien grundade Cassiodorus sitt Vivarium ca 560. Han skrev regler för munkar, Institutiones, mellan 530 och 550, medan han fortfarande levde i Konstantinopel. Klostret Vivarium fanns fortfarande 630.
Biskop Isidorus i Sevilla hade tillgång böcker av Cassiodorus och av minst 15 andra författare, viktigast kanske kyrkofäderna Ambrosius och Augustinus men även till exempel Plinius den äldres Naturalis historia från 77 e.Kr. Isidorus citerar fler klassiker, ofta utan referens, men många gånger är det citat i andra eller tredje hand.
Alberto Manguel återger en tidlös berättelse från dagens Colombia. Där låter man åsnor transportera böcker till bergsbyarna, "biblioburros". I en by behöll man Homeros Illiaden. På fråga varför de inte lämnade igen den svarade de att de kände igen sig. "Den handlade om ett krigshärjat land där galna gudar nyckfullt bestämde ödet för människor som aldrig visste vad kriget gällde eller när de skulle mista livet".
Alberto Manguel återger en tidlös berättelse från dagens Colombia. Där låter man åsnor transportera böcker till bergsbyarna, "biblioburros". I en by behöll man Homeros Illiaden. På fråga varför de inte lämnade igen den svarade de att de kände igen sig. "Den handlade om ett krigshärjat land där galna gudar nyckfullt bestämde ödet för människor som aldrig visste vad kriget gällde eller när de skulle mista livet".
9 april 2011
Södra sidenvägen år 600
McNeill skriver i "Mänskliga nätverk" att "den ökade räckvidden och lastförmågan hos skepp och karavaner mellan år 200 och 1000 utvidgade och förstärkte den Gamla världens nätverk, speciellt längs havskusterna och genom torrbältena i sydvästra Asien och Nordafrika".
Tama kameler hade använts framgångsrikt från 200-talet då en sadel utvecklades som belastade djuret över bröstkorgen på ett vis som medgav laster på 250 kg. En karavan på 800 kameler kunde alltså föra last på 200 ton, och detta utan vagnar som krävde ordnade vägar.
En förklaring till att södra landvägen mellan Kina och Indien inte var så använd måste vara att där fanns inte kameler att tillgå. Den vägen, från Chengdu i Sichuan, över det som på 760-talet skulle bli Kunming i Yunnan, till Indien eller till havet vid Dagon (dagens Yangon/Rangoon) i Burma, var också besvärlig pga de lokala folken som kineserna kallade Zhao. (Som inte är detsamma som det Zhao-rike som fanns i norra Kina tidigare utan föregångare till ett rike som på 800-talet kallas Nan Zhao). Dessa folk, som kan vara relaterade till Baifolken, var tydligen tillräckligt stridbara för att hålla Tangdynastin stången trots diverse militära aktioner från kineserna.
Sjövägen från Kina till Indien var alltså mycket enklare. Hamnar, myntväsen och ett slags bankväsen utvecklades. Samtidigt pågick en mycket expansiv utbredning av intensiv risodling. Indisk och kinesisk framryckning i det trädgårdsodlande sydostasien kan säkert kopplas både till risodlingens produktivitet och handelsutbytet. McNeill beskriver tempelstäderna i sydostasien som risodlande enklaver i en omgivning av folk som levde som skogsfolk, med växelbruk, fiske och jakt och samlande. Specialister på kryddodling på Moluckerna blev särskilt betydelsefulla för världshandeln, då kryddnejlika och muskot var storsäljare.
Skeppen som trafikerade södra sidenvägen var säkert av många slag, men effektivast var djonkerna. Det var en flatbottnad båttyp som togs fram för transport på floderna under Handynastin. Den utvecklades till ett havsgående fartyg som på 300-talet eKr kunde lasta 260 ton eller transportera 700 personer. Senare, under Songdynastin, kunde en djonk lasta upp till 800 ton och hade då en besättning på 130 matroser. Jämför vikingarnas lastskepp knarren som lastade 3-4 ton och kunde ha upp till 50 mans besättning. Eller en holländsk fluyt från 1600-talet som lastade 500 ton men med bara 15-30 mans besättning.
Michael Wood berättar i BBCs "The Story of India" om att det fortfarande byggs skepp som benämns uru i Beypore i Kerala. Dessa skepp hade sitt ursprung i egyptiskt båtbyggande. De kunde lasta mellan 300 och 600 ton med 30 mans besättning. En uru som byggs nu kan lasta 1500 ton. Det arabiska namnet är dhow.
Det måste funnits många hamnar att välja på längs Bengaliska vikens och arabiska havets kuster, och några ska jag räkna upp. Omlastningspatsen på Kra-näset kan ha hetat Talaittakkolam (Takkola, dagens Trang). Flera av de sydostasiatiska folk som var på väg mot ökad organisering, viet, khmer,thai, mon, hade på 600-talet inte etablerat viktigare orter. I Bengalen var två stater på väg att bildas när Guptarikets inflytande avtog, Vanga och Samatata. Vangas huvudstad var den viktiga hamnen Tamralipti, dagens Tamluk.
På Indiens sydöstra kust fanns en av Indiens heliga städer, Kanchipuram, då huvudstad i Pallava, som fortfarande är känt för sin produktion av sidensaris. Kanci ligger något söder om dagens Chennai/Madras. Kanchis hamn hette troligen Sopatma, men är nu berömt som för sina tempel under namnet Mahabalipuram. På västra kusten, malabarkusten, låg Kollam (Quilon) och Muziris (nära Kodungallur). På Sri Lanka låg Kola-amba-thota (dagens Colombo), ett namn som uppges betyda "hamn med många bladrika mangoträd".
Längre norrut måste Calukyarikets huvudstad Badami haft en hamn, (Revatidvipa? dagens Redi i Maharastra). Sen hittar vi Bharuch och Saurashtra (Surastra) i Gujarat och sen kommer vi i Banbhore (i antiken kallat Barbaricon), 65 km öster om dagens Karachi i Pakistan.
Tama kameler hade använts framgångsrikt från 200-talet då en sadel utvecklades som belastade djuret över bröstkorgen på ett vis som medgav laster på 250 kg. En karavan på 800 kameler kunde alltså föra last på 200 ton, och detta utan vagnar som krävde ordnade vägar.
En förklaring till att södra landvägen mellan Kina och Indien inte var så använd måste vara att där fanns inte kameler att tillgå. Den vägen, från Chengdu i Sichuan, över det som på 760-talet skulle bli Kunming i Yunnan, till Indien eller till havet vid Dagon (dagens Yangon/Rangoon) i Burma, var också besvärlig pga de lokala folken som kineserna kallade Zhao. (Som inte är detsamma som det Zhao-rike som fanns i norra Kina tidigare utan föregångare till ett rike som på 800-talet kallas Nan Zhao). Dessa folk, som kan vara relaterade till Baifolken, var tydligen tillräckligt stridbara för att hålla Tangdynastin stången trots diverse militära aktioner från kineserna.
Sjövägen från Kina till Indien var alltså mycket enklare. Hamnar, myntväsen och ett slags bankväsen utvecklades. Samtidigt pågick en mycket expansiv utbredning av intensiv risodling. Indisk och kinesisk framryckning i det trädgårdsodlande sydostasien kan säkert kopplas både till risodlingens produktivitet och handelsutbytet. McNeill beskriver tempelstäderna i sydostasien som risodlande enklaver i en omgivning av folk som levde som skogsfolk, med växelbruk, fiske och jakt och samlande. Specialister på kryddodling på Moluckerna blev särskilt betydelsefulla för världshandeln, då kryddnejlika och muskot var storsäljare.
Skeppen som trafikerade södra sidenvägen var säkert av många slag, men effektivast var djonkerna. Det var en flatbottnad båttyp som togs fram för transport på floderna under Handynastin. Den utvecklades till ett havsgående fartyg som på 300-talet eKr kunde lasta 260 ton eller transportera 700 personer. Senare, under Songdynastin, kunde en djonk lasta upp till 800 ton och hade då en besättning på 130 matroser. Jämför vikingarnas lastskepp knarren som lastade 3-4 ton och kunde ha upp till 50 mans besättning. Eller en holländsk fluyt från 1600-talet som lastade 500 ton men med bara 15-30 mans besättning.
Michael Wood berättar i BBCs "The Story of India" om att det fortfarande byggs skepp som benämns uru i Beypore i Kerala. Dessa skepp hade sitt ursprung i egyptiskt båtbyggande. De kunde lasta mellan 300 och 600 ton med 30 mans besättning. En uru som byggs nu kan lasta 1500 ton. Det arabiska namnet är dhow.
Det måste funnits många hamnar att välja på längs Bengaliska vikens och arabiska havets kuster, och några ska jag räkna upp. Omlastningspatsen på Kra-näset kan ha hetat Talaittakkolam (Takkola, dagens Trang). Flera av de sydostasiatiska folk som var på väg mot ökad organisering, viet, khmer,thai, mon, hade på 600-talet inte etablerat viktigare orter. I Bengalen var två stater på väg att bildas när Guptarikets inflytande avtog, Vanga och Samatata. Vangas huvudstad var den viktiga hamnen Tamralipti, dagens Tamluk.
På Indiens sydöstra kust fanns en av Indiens heliga städer, Kanchipuram, då huvudstad i Pallava, som fortfarande är känt för sin produktion av sidensaris. Kanci ligger något söder om dagens Chennai/Madras. Kanchis hamn hette troligen Sopatma, men är nu berömt som för sina tempel under namnet Mahabalipuram. På västra kusten, malabarkusten, låg Kollam (Quilon) och Muziris (nära Kodungallur). På Sri Lanka låg Kola-amba-thota (dagens Colombo), ett namn som uppges betyda "hamn med många bladrika mangoträd".
Längre norrut måste Calukyarikets huvudstad Badami haft en hamn, (Revatidvipa? dagens Redi i Maharastra). Sen hittar vi Bharuch och Saurashtra (Surastra) i Gujarat och sen kommer vi i Banbhore (i antiken kallat Barbaricon), 65 km öster om dagens Karachi i Pakistan.
5 mars 2011
Kinas floder
Av de 12-13 längsta floderna i världen rinner fem genom Kina. Längden av en flod kan mätas på olika vis, några olika nedslag på internet ger vida spann:
Sichuan är det södra stora låglandet i Kinas inland, avdelat från det nordliga Shaanxi av bergskedjan Qinling. I Sichuan ligger den gamla staden Chengdu (där Volvo nu ska bygga) och det moderna enorma stadskomplexet Chongqing. Nedströms ligger de tre ravinernas damm, världens största dammanläggning som inneburit att miljontals människor flyttats och bidragit till utrotandet av floddelfiner. http://www.guardian.co.uk/world/2011/may/20/three-gorges-dam-china-warning
Floden passerar staden Wuhan innan den når kustregionens Nanjing, (som förstördes av Sui, ännu ett antikt bibliotek som gick förlorat ), Jiangdu (Suis södra huvudstad, senare kallad Guangling och idag Yangzhou), Lin´an (Södra Songs huvudstad, dagens Hangzhou) och Shanghai. Från 600-talet fick dessa södra delar allt större betydelse på grund av effektivare risodlingsmetoder, och därav ökande befolkningstal. Andelen ökade från 16 procent av Suis skattebetalare till mer än hälften (60 procent under södra Songdynastin 1127–1279).
Huang He (Gula floden) har ett märkligt lopp, som ändrats mycket då floden brutit ny väg. Den skär genom de berömda lössjordarna som utgjorde grunden för det tidigaste kinesiska jordbruket. Lössjorden har bildats genom vinderosion och den består av silt (finmo och mjäla). Floden bär med sig den gula silten, mer än 30 gånger så mycket som Nilen, som ju är berömd för att avsätta mycket material. 1887 och 1931 års översvämning är bland tidernas största naturkatastrofer, med miljoner döda, då floden bröt genom invallningarna och dränkte låglandet runtomkring. Floden når staden Lanzou (guldstaden) i Gansuregionen, som var en viktig stad längs sidenvägen. Åtta mil uppströms ligger Binglingtemplet, med grottor likt Mogao, och med en 27 meter hög Buddha inhuggen i bergsidan, likt de förstörda statyerna i Bamiyan. Sedan svänger gula floden norrut i en enorm "omväg" runt Ordos sandöken och stäpp, medan sidenvägen går rakt fram till Weidalen. Städerna Chang´an och Luoyang var huvudstäder under Sui och Tang och under 700talet växte även Kaifeng, som ligger nedströms, för att under Song bli huvudstad med 400 000 inv. Huang Hes lynnighet förklarar varför det inte gick att etablera riken med ett starkt centrum närmare kusten. Riket Norra Qi hade en huvudstad kallad Ye, men den förstördes av Yang Jians trupper år 580, den Yang Jian som skulle bli kejsar Wen av Sui. Staden Jinan hade även den betydelse redan på 600-talet, den ligger ovanför floden i ett litet bergsområde kallat Tai Shan,ett av kinas heliga berg. Huang He rinner ut i Bohaibukten, det gör också den mindre floden Hai He som rinner genom Beijing.
Ob är förstås ingen Kinesisk flod, men bifloden Irtysj rinner upp i norra Kina och utgör en viktig väg för nomadfolken i norr att nå söderut mot sidenvägen.
Amur är idag gränsfloden mot Ryssland. Detta område var inte kinesiskt på 600-talet utan dominerades av nomadfolk som talade tungisiska/manchuspråk. Men det fanns även ett betydande rike i norra koreahalvön, kallat Goguryeo (eller Koguryo, namnet som gett upphov till ordet Korea). Gränsfloden idag heter Yalu (eller Amnok) men då sträckte sig riket upp mot Songhuafloden som är biflod till Amur. Det var i militära insatser mot Goguryeo som Suidynastins andre kejsare förlorade både armé och prestige och lämnade utrymmer för Tang att ta över. På Koreahalvön låg även rikena Baekje och Silla, som från 60 fKr till 668 eKr utgjorde de "tre koreanska kungadömena". Sedan expanderade Silla på de andras bekostnad. Koreanska och Japanska är språk vars ursprung är omdiskuterade och de är helt olika kinesiska, även om de påverkats av det stora grannspråket. De liknar mer altaiska språk som mongoliska i struktur men det finns även likheter med austronesiska språk, och tills vidare klassas både koreanska och japanska som isolerade språk. 600-talet var för japan en begynnande riksbildning, under Yamatohärskarna. Ansatser till kejsardömme i kinesisk stil finns från Sogaklanens prins Shotukus tid (574–622) under Asukaperioden.
Sevilla, som var startpunkten på 600-talsresan, ligger nära 37:de nordlig breddgrad. Tunis, Aten, Teheran, Merv och Balkh (Baktriens huvudort), ligger alla nära den breddgraden. Södra leden runt Takla Makan likaså. Chang´an (Xian) ligger något söder om, och Beijing ligger på grad 40, Seoul och Tokyo är närmare 37an. Anteckningarna har alltså hållit sig på samma breddgrad nästan hela tiden.
För att avsluta anteckningarna om floder i Kina får vi dock ta oss rejält söderut, till Kinas område "söder om söder", vid kräftans vändkrets 23 grader nordlig bredd. Här nere rinner pärlfloden som är 2200 km lång. Den passerar Guangzhou, staden som felaktigt kallades Kanton, ett namn som kolonialmakterna Portugal och England använde men som egentligen syftar på regionens namn Guangdong. En liknande namnändring gjordes av kineserna själva när stadens ursprungliga namn Panyu ersattes med provinsnamnet. En resa tillbaka på den breddgraden på 600-talet är vad som nu ska göras.
Tillägg 22 mars 2013. Två floder till måste tas med, Huai och Han.
Huai-floden ligger mellan Huang He och Yangtze. Den utgjorde gränsfloden mellan Jindynastin och södra Song efter fredsavtalet 1141. Flodens lopp har påverkats kraftigt av ändringar i Huang Hes lopp.
Han-floden är en biflod till Yangtze, sammanflödet är i Wuhan. Hanfloden gav namnet till Hanzhong som gett Han-dynastin sitt namn.
- Yangtze/Chang Jiang, "långa floden", 5800-6378 kilometer
- Ob (+Irtysj), 5410-5543 kilometer (Kina, Kazakstan, Ryssland)
- Huang He, 4667-5504 kilometer
- Mekong, 4023-4500 kilometer (Kina, Burma, Laos, Thailand, Kambodja, Vietnam)
- Amur (+Onon, Shilka), 4416-4480 kilometer (Mongoliet, Ryssland, Kina)
Sichuan är det södra stora låglandet i Kinas inland, avdelat från det nordliga Shaanxi av bergskedjan Qinling. I Sichuan ligger den gamla staden Chengdu (där Volvo nu ska bygga) och det moderna enorma stadskomplexet Chongqing. Nedströms ligger de tre ravinernas damm, världens största dammanläggning som inneburit att miljontals människor flyttats och bidragit till utrotandet av floddelfiner. http://www.guardian.co.uk/world/2011/may/20/three-gorges-dam-china-warning
Floden passerar staden Wuhan innan den når kustregionens Nanjing, (som förstördes av Sui, ännu ett antikt bibliotek som gick förlorat ), Jiangdu (Suis södra huvudstad, senare kallad Guangling och idag Yangzhou), Lin´an (Södra Songs huvudstad, dagens Hangzhou) och Shanghai. Från 600-talet fick dessa södra delar allt större betydelse på grund av effektivare risodlingsmetoder, och därav ökande befolkningstal. Andelen ökade från 16 procent av Suis skattebetalare till mer än hälften (60 procent under södra Songdynastin 1127–1279).
Huang He (Gula floden) har ett märkligt lopp, som ändrats mycket då floden brutit ny väg. Den skär genom de berömda lössjordarna som utgjorde grunden för det tidigaste kinesiska jordbruket. Lössjorden har bildats genom vinderosion och den består av silt (finmo och mjäla). Floden bär med sig den gula silten, mer än 30 gånger så mycket som Nilen, som ju är berömd för att avsätta mycket material. 1887 och 1931 års översvämning är bland tidernas största naturkatastrofer, med miljoner döda, då floden bröt genom invallningarna och dränkte låglandet runtomkring. Floden når staden Lanzou (guldstaden) i Gansuregionen, som var en viktig stad längs sidenvägen. Åtta mil uppströms ligger Binglingtemplet, med grottor likt Mogao, och med en 27 meter hög Buddha inhuggen i bergsidan, likt de förstörda statyerna i Bamiyan. Sedan svänger gula floden norrut i en enorm "omväg" runt Ordos sandöken och stäpp, medan sidenvägen går rakt fram till Weidalen. Städerna Chang´an och Luoyang var huvudstäder under Sui och Tang och under 700talet växte även Kaifeng, som ligger nedströms, för att under Song bli huvudstad med 400 000 inv. Huang Hes lynnighet förklarar varför det inte gick att etablera riken med ett starkt centrum närmare kusten. Riket Norra Qi hade en huvudstad kallad Ye, men den förstördes av Yang Jians trupper år 580, den Yang Jian som skulle bli kejsar Wen av Sui. Staden Jinan hade även den betydelse redan på 600-talet, den ligger ovanför floden i ett litet bergsområde kallat Tai Shan,ett av kinas heliga berg. Huang He rinner ut i Bohaibukten, det gör också den mindre floden Hai He som rinner genom Beijing.
Ob är förstås ingen Kinesisk flod, men bifloden Irtysj rinner upp i norra Kina och utgör en viktig väg för nomadfolken i norr att nå söderut mot sidenvägen.
Amur är idag gränsfloden mot Ryssland. Detta område var inte kinesiskt på 600-talet utan dominerades av nomadfolk som talade tungisiska/manchuspråk. Men det fanns även ett betydande rike i norra koreahalvön, kallat Goguryeo (eller Koguryo, namnet som gett upphov till ordet Korea). Gränsfloden idag heter Yalu (eller Amnok) men då sträckte sig riket upp mot Songhuafloden som är biflod till Amur. Det var i militära insatser mot Goguryeo som Suidynastins andre kejsare förlorade både armé och prestige och lämnade utrymmer för Tang att ta över. På Koreahalvön låg även rikena Baekje och Silla, som från 60 fKr till 668 eKr utgjorde de "tre koreanska kungadömena". Sedan expanderade Silla på de andras bekostnad. Koreanska och Japanska är språk vars ursprung är omdiskuterade och de är helt olika kinesiska, även om de påverkats av det stora grannspråket. De liknar mer altaiska språk som mongoliska i struktur men det finns även likheter med austronesiska språk, och tills vidare klassas både koreanska och japanska som isolerade språk. 600-talet var för japan en begynnande riksbildning, under Yamatohärskarna. Ansatser till kejsardömme i kinesisk stil finns från Sogaklanens prins Shotukus tid (574–622) under Asukaperioden.
Sevilla, som var startpunkten på 600-talsresan, ligger nära 37:de nordlig breddgrad. Tunis, Aten, Teheran, Merv och Balkh (Baktriens huvudort), ligger alla nära den breddgraden. Södra leden runt Takla Makan likaså. Chang´an (Xian) ligger något söder om, och Beijing ligger på grad 40, Seoul och Tokyo är närmare 37an. Anteckningarna har alltså hållit sig på samma breddgrad nästan hela tiden.
För att avsluta anteckningarna om floder i Kina får vi dock ta oss rejält söderut, till Kinas område "söder om söder", vid kräftans vändkrets 23 grader nordlig bredd. Här nere rinner pärlfloden som är 2200 km lång. Den passerar Guangzhou, staden som felaktigt kallades Kanton, ett namn som kolonialmakterna Portugal och England använde men som egentligen syftar på regionens namn Guangdong. En liknande namnändring gjordes av kineserna själva när stadens ursprungliga namn Panyu ersattes med provinsnamnet. En resa tillbaka på den breddgraden på 600-talet är vad som nu ska göras.
Tillägg 22 mars 2013. Två floder till måste tas med, Huai och Han.
Huai-floden ligger mellan Huang He och Yangtze. Den utgjorde gränsfloden mellan Jindynastin och södra Song efter fredsavtalet 1141. Flodens lopp har påverkats kraftigt av ändringar i Huang Hes lopp.
Han-floden är en biflod till Yangtze, sammanflödet är i Wuhan. Hanfloden gav namnet till Hanzhong som gett Han-dynastin sitt namn.
21 februari 2011
Suidynastin
Den endast två generationer långa Suidynastin (581-618) var början på en dynastiskt enande av områden i Kina, som fortsatte med Tang (618-907) som sedan följdes av splittring där Songdynasin (960-1279) dominerade. Sui (uttalas Suei) grundades av en hög militär som hade släkt både bland nomaderna, tuobafolket/(xianbei), som etablerat sig i flodens Weis dalgång, och de gamla kinesiska släkterna i norra regionen. Förutom att säkra gränsen norrut säkrade Sui kontroll över stora områden söderut. När Sui erövrade områdena kring Chang Jiangs (Yangtse) nedre flöde (589 eKr) utplånade de den södra huvudstaden Nanjing (i södra Chendynasin) där ett av de viktigaste universiteten i Kina fanns, en lärdomsplats med anor från 258 eKr.
Under kejsarnamnet Wen (Wendi) etablerade den förste Sui sig som en ny himmelens utvalde, och uppmuntrade konfucianska ideal i den gamla Handynastins anda. Men Wen själv var buddhist, liksom hans fru (som hade xiangnubakgrund), och under Sui uppfördes pagoder i alla viktigare samhällen. Det gamla examenssystemet återinfördes med ett inbyggt tvång att ämbetsmän skulle flytta runt, vilket minskade möjligheterna att bygga upp lokala maktpositioner och skapade ett ökat utbyte av kontakter mellan nord och syd. En ny lagbok togs fram som en syntes av traditioner från nord och syd, "Codex Kaihuang". Skattesystemet reformerades, tre sorters skatt skulle betalas, en jordeskatt i spannmål, en tygskatt och ett dagsverke om 20 dagar för varje vuxen man. Med en befolkning på 50 miljoner människor blev det mycket arbete gjort, till det kunde soldater och slavar kommenderas att arbeta med kanalbyggen och skyddsvallar (murar) i norr.
En av hans söner intrigerade sig till makten 604 (ev, med fadermord) och blev i sin tur ersatt av Tang, en upprepning av historien när Qin-dynastin enade landet men sedan snabbt ersattes av Han, något som Tangs historiker tog som bekräftelse på himmelens mandats cykliska natur. Den förste Tangkejsaren avsattes efter bara åtta år av en son (som också lät mörda två bröder), men nu befästes dynastin då denne kejsar Tai Zong (626-649) blev den som konsoliderade de refomer som Sui infört.
Wen valde ett område nära Handynastins Chang´an som huvudstad, och byggde upp en rätvinklig kejsarstad med murar på 8x10 km som han kallde Daxing. (Staden fick tillbaka namnet Chang´an av Tangdynastin). Muren finns kvar och är en av världens bäst bevarade ringmurar. Innanför murarna anger vissa referenser att det bodde 1 miljon människor och utanför ännu fler. 1 miljon personer på 80 kvadratkilometer är en mycket hög befolkningstäthet, det verkar lite otroligt att det kan stämma. Målet för sidenvägen var denna stad i floden Weis dalgång, från Dunhuang i Takla makans östra del var det 170 mil kvar hit. Floden Weis nedre lopp rensades och kanal byggdes för båttrafik till Huang He. En andra huvudstad anlades år 604 i Luoyang, under ledning av Pei Ju. Från Luoyang byggdes kejsarkanal söderut till (nuvarande) Yangzhou och norrut till (nuvarande) Beijing. Chefsarkitekten för kanalbyggandet och för byggandet av Chang´an hette Yuwen Kai, en xianbeiättad person.
Man kan jämföra med Konstantinopel som år 550 kanske hade 500 000 invånare, men som drabbades av pesten och från 618 av avbrott av spannmålsförsörjning från nordafrika och därefter kanske hade 50 000 invånare. Men en annan jämförelse är kanske intressantare. När Konstantin valde plats för sin huvudstad blev det en nyckelposition för sjöfarten mellan Svarta havet och Medelhavet, och bysans historia är en berättelse om sjöfart. Men kejsar Wen väljer en plats 95 mil från kusten.
Anm 2020-02-20: Sui följs av Tangdynastin som beskrivs i TV-serien "Historien om Kina" del 2, ännu en fin TV-serie med Michael Wood. Han pratar livfullt om allt från den bereste munken Xuan Zang som bidrog till budddhismens spridning i Kina till poeten Du Fu som beskrev melankolin under dynastins svåra tider under An Lushan-upproren.
Under kejsarnamnet Wen (Wendi) etablerade den förste Sui sig som en ny himmelens utvalde, och uppmuntrade konfucianska ideal i den gamla Handynastins anda. Men Wen själv var buddhist, liksom hans fru (som hade xiangnubakgrund), och under Sui uppfördes pagoder i alla viktigare samhällen. Det gamla examenssystemet återinfördes med ett inbyggt tvång att ämbetsmän skulle flytta runt, vilket minskade möjligheterna att bygga upp lokala maktpositioner och skapade ett ökat utbyte av kontakter mellan nord och syd. En ny lagbok togs fram som en syntes av traditioner från nord och syd, "Codex Kaihuang". Skattesystemet reformerades, tre sorters skatt skulle betalas, en jordeskatt i spannmål, en tygskatt och ett dagsverke om 20 dagar för varje vuxen man. Med en befolkning på 50 miljoner människor blev det mycket arbete gjort, till det kunde soldater och slavar kommenderas att arbeta med kanalbyggen och skyddsvallar (murar) i norr.
En av hans söner intrigerade sig till makten 604 (ev, med fadermord) och blev i sin tur ersatt av Tang, en upprepning av historien när Qin-dynastin enade landet men sedan snabbt ersattes av Han, något som Tangs historiker tog som bekräftelse på himmelens mandats cykliska natur. Den förste Tangkejsaren avsattes efter bara åtta år av en son (som också lät mörda två bröder), men nu befästes dynastin då denne kejsar Tai Zong (626-649) blev den som konsoliderade de refomer som Sui infört.
Wen valde ett område nära Handynastins Chang´an som huvudstad, och byggde upp en rätvinklig kejsarstad med murar på 8x10 km som han kallde Daxing. (Staden fick tillbaka namnet Chang´an av Tangdynastin). Muren finns kvar och är en av världens bäst bevarade ringmurar. Innanför murarna anger vissa referenser att det bodde 1 miljon människor och utanför ännu fler. 1 miljon personer på 80 kvadratkilometer är en mycket hög befolkningstäthet, det verkar lite otroligt att det kan stämma. Målet för sidenvägen var denna stad i floden Weis dalgång, från Dunhuang i Takla makans östra del var det 170 mil kvar hit. Floden Weis nedre lopp rensades och kanal byggdes för båttrafik till Huang He. En andra huvudstad anlades år 604 i Luoyang, under ledning av Pei Ju. Från Luoyang byggdes kejsarkanal söderut till (nuvarande) Yangzhou och norrut till (nuvarande) Beijing. Chefsarkitekten för kanalbyggandet och för byggandet av Chang´an hette Yuwen Kai, en xianbeiättad person.
Man kan jämföra med Konstantinopel som år 550 kanske hade 500 000 invånare, men som drabbades av pesten och från 618 av avbrott av spannmålsförsörjning från nordafrika och därefter kanske hade 50 000 invånare. Men en annan jämförelse är kanske intressantare. När Konstantin valde plats för sin huvudstad blev det en nyckelposition för sjöfarten mellan Svarta havet och Medelhavet, och bysans historia är en berättelse om sjöfart. Men kejsar Wen väljer en plats 95 mil från kusten.
Anm 2020-02-20: Sui följs av Tangdynastin som beskrivs i TV-serien "Historien om Kina" del 2, ännu en fin TV-serie med Michael Wood. Han pratar livfullt om allt från den bereste munken Xuan Zang som bidrog till budddhismens spridning i Kina till poeten Du Fu som beskrev melankolin under dynastins svåra tider under An Lushan-upproren.
17 februari 2011
Takla Makan
Längst i väster av öknen Takla Makan ligger Kashgar. Takla Makan är öknen man går in i men aldrig kommer ur, 40 mil lång och 10 mil bred. Kashgar är knutpunkten som man passerar oavsett vilken väg man tagit från Sogdiana över Pamir, eller från Indien över Karakoram. Städerna i randen av öknen är några få. De tycks inte ha nått sådan rikedom som sidenvägens städer på andra sidan bergen, men för de resande måste de haft stor betydelse. Norra vägen, Kashgar, Aksu, Kusha (Kuqa), Korla, Turpan, Hami till Dunhuang. Eller den södra leden, Khotan, Niya, Miran, genom Yangguan (Solporten) till Dunhuang.
Dessa städer var på 500-talet ibland självständiga små riken, så kallade Xiyu-stater (xiyu är kinesiska för väst, idag heter provinsen Xinjiang). Ibland var de kontrollerade av nomadfolken i området. Ett större rike sydöst om öknen vid Quilianbergen var Tuyuhan, dominerat av folk relaterade till Xinbei-nomaderna. År 600 styrde västliga turkar i Kasghar och Kucha medan Östturkarna dominerade Khotan och Aksu.
I Turfan fanns flera oberoende riken, under olika lokala dynastier. Staden Gaochangs ruiner ligger 3 mil sydöst om dagens Turfan. Turfan/turpan kallas hela den stora sänkan (-154 m) som försörjs med vatten via 5000 km med tunnlar, qanater, som här kallas för karez på uighurturkiska.
I höglandet söder om öknen började folk med tibetanska språk att organisera riken. En härskare var Namri Songtsen från dalen Yar-Lun nära dagens Lhasa. Hans son kom att bli en tibetansk "imperiebyggare", när han besegrade de klaner som lydde under Zhang-zhung. Lhasa ligger 170 mil från Dunhuang så påverkan var kanske inte så stor, men för Suidynastins strateger spelade de en ökande roll. Det första omnämnande i kinesiska källor är från 608.
Tuyuhans khagan år 600 var Busabo (Murong Fuyun, 597–635), som blev mördad, klämd av konflikterna mellan Tangkina, Tibet och gökturkarna.
Den centrala vägen genom öknen användes inte längre på 600-talet, den förrädiska sjön Lop-Nur försvann, efter 400-talet fanns inte vatten att försörja en oas och staden Loulan övergavs, för att återfinnas av Sven Hedin 1899. Munken Zuanzang skrev om staden år 630 att "Staden och husen finns kvar men ingen människa syns till.."
I städerna talades många språk, säkert fler än vi känner idag. Ett sådant utdött språk var ett språk som på lite märkliga grunder fått namnet tokariska. Detta språk tillhör den indo-europeiska gruppen, jämställt med begrepp som germanska och keltiska språk. Likt staden Loulan försvann tokariskan, inte begravd i sand utan under inflytandet från Sui- och Tangdynastiernas erövringar.
Tokariskan beskrivs i Ola Wikanders bok som ett både ålderdomligt och nydanande språk, med ett helt eget kasussystem, kanske påverkat av den expanderande turkiska omgivningen. Tokariska har ord som "laks" för fisk och "ñom-klyu" för "namn-hörande" som på grekiska skulle kallas "mega kleos", stor ära, ryktbarhet, megakändis. Att ett språkligt frö från ett indoeuropeiskt urfolk, kanske ursprungligen ett hästburet folk från stäpperna i dagens Ukraina, (Kurganteorin, 5000 fKr) kunnat spridas över så stora områden är intressant. Motsvarande utveckling för de turkiska språken började på 500-talet eKr. Språkens spridning över stora avstånd visas också av hur indoariska språk är släkt med romani (och det utdöda språket i Mitanniriket 1400 fKr i Syrien) , och att litauiska (och det baltiska språket fornpreussiska) har flera ord som är identiska med sanskrit.
Kartor och bilder finns på Digital Silk Road: http://dsr.nii.ac.jp/index.html.en
Jag tittar på bilder från Khotan, det är mycket öken på bilderna. Det är en säregen poesi i bildtexter som "A desert road to the citadel of Mazar-tāgh".
I Khotan har man funnit texter på sakiska, ett utdött östiranskt språk, släkt med pashtun. Många termer från folkiga former av sanskrit spriddes från sakiska till tokariska, kulturutbudet i städerna vidTakla Makans rand bestod säkert bland annat av klassiska indiska dramaföreställningar.
Tillägg 15 juli 2013: Valerie Hansen redogör i "The Silk Road, a new history", 2012, för att tokariskans två varianter numera kallas för Agnean respektive Kuchean. Det är två språk som skiljer sig lika mycket som spanska och franska. Agneanskan är döpt efter staden Yanqi som hette Agni på sanskrit (och Qarashahr på uighuriska), och som låg mellan Kucha och Turfan. Språket skulle ha talats där och i området österut mot Turfan. Kucheanskan talades i Kucha och västerut. Agnean dog ut som talat språk redan på 500-talet medan Kuchan talades fram till 800-talet. Buddhistiska texter men även mängder med handelsdokument som respass finns bevarade. Ofta hittas texterna som återanvänt papper i olika föremål som lagts i gravar, och som kan tas isär och den ursprungliga texten kan pusslas ihop. Totalt har det hittats ca 1200 fragment av agneanska och över 6000 fragment av kucheanska, det totala antalet fullständigt hela dokument är 50 respektive 200.
Kuchas mest berömde person är munken Kumarajiva (344-413) som översatte buddhistiska texter från sanskrit och kucheanska till kinesiska.
Dessa städer var på 500-talet ibland självständiga små riken, så kallade Xiyu-stater (xiyu är kinesiska för väst, idag heter provinsen Xinjiang). Ibland var de kontrollerade av nomadfolken i området. Ett större rike sydöst om öknen vid Quilianbergen var Tuyuhan, dominerat av folk relaterade till Xinbei-nomaderna. År 600 styrde västliga turkar i Kasghar och Kucha medan Östturkarna dominerade Khotan och Aksu.
I Turfan fanns flera oberoende riken, under olika lokala dynastier. Staden Gaochangs ruiner ligger 3 mil sydöst om dagens Turfan. Turfan/turpan kallas hela den stora sänkan (-154 m) som försörjs med vatten via 5000 km med tunnlar, qanater, som här kallas för karez på uighurturkiska.
I höglandet söder om öknen började folk med tibetanska språk att organisera riken. En härskare var Namri Songtsen från dalen Yar-Lun nära dagens Lhasa. Hans son kom att bli en tibetansk "imperiebyggare", när han besegrade de klaner som lydde under Zhang-zhung. Lhasa ligger 170 mil från Dunhuang så påverkan var kanske inte så stor, men för Suidynastins strateger spelade de en ökande roll. Det första omnämnande i kinesiska källor är från 608.
Tuyuhans khagan år 600 var Busabo (Murong Fuyun, 597–635), som blev mördad, klämd av konflikterna mellan Tangkina, Tibet och gökturkarna.
Den centrala vägen genom öknen användes inte längre på 600-talet, den förrädiska sjön Lop-Nur försvann, efter 400-talet fanns inte vatten att försörja en oas och staden Loulan övergavs, för att återfinnas av Sven Hedin 1899. Munken Zuanzang skrev om staden år 630 att "Staden och husen finns kvar men ingen människa syns till.."
I städerna talades många språk, säkert fler än vi känner idag. Ett sådant utdött språk var ett språk som på lite märkliga grunder fått namnet tokariska. Detta språk tillhör den indo-europeiska gruppen, jämställt med begrepp som germanska och keltiska språk. Likt staden Loulan försvann tokariskan, inte begravd i sand utan under inflytandet från Sui- och Tangdynastiernas erövringar.
Tokariskan beskrivs i Ola Wikanders bok som ett både ålderdomligt och nydanande språk, med ett helt eget kasussystem, kanske påverkat av den expanderande turkiska omgivningen. Tokariska har ord som "laks" för fisk och "ñom-klyu" för "namn-hörande" som på grekiska skulle kallas "mega kleos", stor ära, ryktbarhet, megakändis. Att ett språkligt frö från ett indoeuropeiskt urfolk, kanske ursprungligen ett hästburet folk från stäpperna i dagens Ukraina, (Kurganteorin, 5000 fKr) kunnat spridas över så stora områden är intressant. Motsvarande utveckling för de turkiska språken började på 500-talet eKr. Språkens spridning över stora avstånd visas också av hur indoariska språk är släkt med romani (och det utdöda språket i Mitanniriket 1400 fKr i Syrien) , och att litauiska (och det baltiska språket fornpreussiska) har flera ord som är identiska med sanskrit.
Kartor och bilder finns på Digital Silk Road: http://dsr.nii.ac.jp/index.html.en
Jag tittar på bilder från Khotan, det är mycket öken på bilderna. Det är en säregen poesi i bildtexter som "A desert road to the citadel of Mazar-tāgh".
I Khotan har man funnit texter på sakiska, ett utdött östiranskt språk, släkt med pashtun. Många termer från folkiga former av sanskrit spriddes från sakiska till tokariska, kulturutbudet i städerna vidTakla Makans rand bestod säkert bland annat av klassiska indiska dramaföreställningar.
Tillägg 15 juli 2013: Valerie Hansen redogör i "The Silk Road, a new history", 2012, för att tokariskans två varianter numera kallas för Agnean respektive Kuchean. Det är två språk som skiljer sig lika mycket som spanska och franska. Agneanskan är döpt efter staden Yanqi som hette Agni på sanskrit (och Qarashahr på uighuriska), och som låg mellan Kucha och Turfan. Språket skulle ha talats där och i området österut mot Turfan. Kucheanskan talades i Kucha och västerut. Agnean dog ut som talat språk redan på 500-talet medan Kuchan talades fram till 800-talet. Buddhistiska texter men även mängder med handelsdokument som respass finns bevarade. Ofta hittas texterna som återanvänt papper i olika föremål som lagts i gravar, och som kan tas isär och den ursprungliga texten kan pusslas ihop. Totalt har det hittats ca 1200 fragment av agneanska och över 6000 fragment av kucheanska, det totala antalet fullständigt hela dokument är 50 respektive 200.
Kuchas mest berömde person är munken Kumarajiva (344-413) som översatte buddhistiska texter från sanskrit och kucheanska till kinesiska.
6 februari 2011
Tidiga turktalande
Att reda ut historiken kring olika turkspråkiga folk i Asien klarar jag inte. År 600 har den dittills största politiska enheten splittras, det gökturkiska khanatet. Det var en allians av folk som etablerats av Bumin Khan (Tumin, av Ashinaklanen). Innan dess hade givetvis turktalande människor bildat olika sociala grupperingar och ingått i allianser med andra folk. Det viktigaste nomadfolket som kämpade med Handynastin och andra riken fram till 400 eKr var Xiōngnú. Deras bakgrund kan bara tolkas från kinesiskspråkiga källor vilket gör att man spekulerar i både turkisk, mongolisk, iranskspråkig eller någon sibirisk bakgrund, antagligen för att folk inom Xiōngnú hade olika bakgrund. Även folk inom de nomadiska rivalerna Xianbei var turkisktalande. Klanen Tuoba som ledde Norra Wei-dynastin 386-536 eKr, och hade Lyoyang som huvudstad, hade namn med turkisk rot innan de blir sinifierade.
Språkligt kan äldre turkiska språk delas upp på olika vis, beteckningar som Oguz och Ogur används för två olika riktningar. De olika gökturkiska folken anses huvudsakligen ha Oguzinriktning men folken blandades av olika historiska omständigheter. Ett exempel är Karlukerna som omnämns på kinesesiska år 600 som boende väster om Altaibergen (i floddalen Irtysj, en flod som rinner mot dagens Omsk och flyter in i Ob). Karlukerna var då en del av västra turkiska khagantet, i en undergrupp kallad Uch-Karlukerna, de "tre karlukerna". Senare invaderar en öst-turkisk grupp, vars ledare Aru besegrats av Tangdynastin ca 630, och karlukerna kom då att förenas med kirgiser och uigurer i olika allianser. Längre västerut finns turkisktalande folk som påverkas av det avariska khanatet. Det är khazarer och flera folk som benäms Onogurer mm med anknytning till ett "Storbulgarien" (Magna Bulgaria). Dessa folk ger upphov till grupper som volgabulgarerna och en annan grupp som på klassiskt nomadvis drar västerut, kuvar ett slaviskt folk, och blir en överklass kallad bojarer. Sedan blir bojarerna så påverkade att de kristnas och deras turkiska språk förtvinar, bara namnet blir kvar.
Geografiskt sträckte sig de första gökturkiska khanernas inflytande från Svarta havet nästan fram till Stilla havet, men den interna splittringen visade att det var svårt att behålla en meningsfull kontroll över hela det området. År 600 omnämns tre olika khaner. I väst är det fortfarande den aktive Tarduš (Kara Çürün), som etablerade de västliga khanatet men inte kunde kontrollera det och som dör år 604 i försök att agera österut.
I öster var läget komplicerat. Sui-dynastins främste emissarie, den skicklige Pei Ju (ca547-627), skulle ha kunnat berätta. Han lyckades försvaga gökturkarna genom att så splittring, genom ingifte med olika prinsessor och anstiftan till mord av dessa. Tulan Khagan (Ashina Yongyulü) och Yami Khagan (Ashina Rangan) kom i olika omgångar att nå makten genom Suis agerande. I bakgrunden agerade deras far, den tidigare khaganen Ishbara (Ashina Shetu). Shetu var den som låg bakom närmandet till Sui, och han låg både i strid med västturkarna och med ännu en del av Ashinaklanen, Apa, som år 600 ansåg att deras Niri var qaghan.
År 600 allierar sig Sui med Erkin Tegin, Bey av Uigurerna, mot gökturkarna. Uigur betyder sammanslutning, vilket antyder att även detta folk bestod av en rad olika turkisktalande klaner. När gökturkarna under 700-talet förlorar i makt, klämda mellan arabisk expansion i väst ochTangdynastins avancemang in i östTurkestan (Xinjiangprovinsen), kommer uigurernas betydelse att öka och de skapar sedan ett stort khanat (740-840). Uigurer och karluker bildar sedan det första muslimska turkiska riket, karakhanid khanatet.
Alltnog, om vi sitter i Pendjikent år 600 och diskuterar med våra sogdianska vänner om bästa vägen till Kashgar på andra sidan Alai och Pamir, då har vi alltså en hel del dagspolitiska överväganden att ta hänsyn till. Vi får förlita oss på att sogdianska karavanledare ser till att vi inte hamnar i områden med förgiftade brunnar eller annat elände utan kan ta oss vidare på resan mot Suidynastin huvudstad Changan.
Språkligt kan äldre turkiska språk delas upp på olika vis, beteckningar som Oguz och Ogur används för två olika riktningar. De olika gökturkiska folken anses huvudsakligen ha Oguzinriktning men folken blandades av olika historiska omständigheter. Ett exempel är Karlukerna som omnämns på kinesesiska år 600 som boende väster om Altaibergen (i floddalen Irtysj, en flod som rinner mot dagens Omsk och flyter in i Ob). Karlukerna var då en del av västra turkiska khagantet, i en undergrupp kallad Uch-Karlukerna, de "tre karlukerna". Senare invaderar en öst-turkisk grupp, vars ledare Aru besegrats av Tangdynastin ca 630, och karlukerna kom då att förenas med kirgiser och uigurer i olika allianser. Längre västerut finns turkisktalande folk som påverkas av det avariska khanatet. Det är khazarer och flera folk som benäms Onogurer mm med anknytning till ett "Storbulgarien" (Magna Bulgaria). Dessa folk ger upphov till grupper som volgabulgarerna och en annan grupp som på klassiskt nomadvis drar västerut, kuvar ett slaviskt folk, och blir en överklass kallad bojarer. Sedan blir bojarerna så påverkade att de kristnas och deras turkiska språk förtvinar, bara namnet blir kvar.
Geografiskt sträckte sig de första gökturkiska khanernas inflytande från Svarta havet nästan fram till Stilla havet, men den interna splittringen visade att det var svårt att behålla en meningsfull kontroll över hela det området. År 600 omnämns tre olika khaner. I väst är det fortfarande den aktive Tarduš (Kara Çürün), som etablerade de västliga khanatet men inte kunde kontrollera det och som dör år 604 i försök att agera österut.
I öster var läget komplicerat. Sui-dynastins främste emissarie, den skicklige Pei Ju (ca547-627), skulle ha kunnat berätta. Han lyckades försvaga gökturkarna genom att så splittring, genom ingifte med olika prinsessor och anstiftan till mord av dessa. Tulan Khagan (Ashina Yongyulü) och Yami Khagan (Ashina Rangan) kom i olika omgångar att nå makten genom Suis agerande. I bakgrunden agerade deras far, den tidigare khaganen Ishbara (Ashina Shetu). Shetu var den som låg bakom närmandet till Sui, och han låg både i strid med västturkarna och med ännu en del av Ashinaklanen, Apa, som år 600 ansåg att deras Niri var qaghan.
År 600 allierar sig Sui med Erkin Tegin, Bey av Uigurerna, mot gökturkarna. Uigur betyder sammanslutning, vilket antyder att även detta folk bestod av en rad olika turkisktalande klaner. När gökturkarna under 700-talet förlorar i makt, klämda mellan arabisk expansion i väst ochTangdynastins avancemang in i östTurkestan (Xinjiangprovinsen), kommer uigurernas betydelse att öka och de skapar sedan ett stort khanat (740-840). Uigurer och karluker bildar sedan det första muslimska turkiska riket, karakhanid khanatet.
Alltnog, om vi sitter i Pendjikent år 600 och diskuterar med våra sogdianska vänner om bästa vägen till Kashgar på andra sidan Alai och Pamir, då har vi alltså en hel del dagspolitiska överväganden att ta hänsyn till. Vi får förlita oss på att sogdianska karavanledare ser till att vi inte hamnar i områden med förgiftade brunnar eller annat elände utan kan ta oss vidare på resan mot Suidynastin huvudstad Changan.
22 januari 2011
Sogdianer i Kina och Bysans
Sogdianerna var ett verkligen spännande folk som säkert skulle vara mer omtalade idag om de haft tydligare efterföljare. Deras kultur hade sina rötter under tidig järnålder i området kring Zerafshanflodens dalgång, mellan de stora floderna SurDarja och AmuDarja. I samspel med det persiskt och grekiskt influerade Baktrien, Margiana (landet runt Merv), Khvarezm (nära Aralsjön) och påverkan från nomadiska stammar från norr (skyter) uppstod en kultur inriktad på jordbruk, hästuppfödning och handel. Sogdianerna talade ett östiranskt språk och skapade en egen kultur som går att få en aning om genom de berättande muralmålningar som finns bevarade. Erimitaget i St. Petersburg har viktiga samlingar av sogdianska föremål. Afrasiab var namnet på staden vi känner som Samarkand och den bäst bevarade målningen kallas den afrasiabiska målningen, se
http://www.orientarch.uni-halle.de/ca/afras/index.htm.
Genom att sogdianerna var så framgångsrika handelsmän fick de omfattande kontakter med Indien under 400-600-talet eKr och det kom att påverka deras konst.
Men redan under Handynastin i Kina hade sogdierna i samarbete med ett turkiskttalande folk Kangju etablerat fast boende "ambassadörer" i Gansuområdet. 7 mil väster om oasen Dunhuang, vid Jadeporten i östra delen av TaklaMakanöknen, hittade Aurel Stein (en "ungersk-brittisk" efterföljare till Sven Hedin) de s.k sogdianska breven, daterade till år 313 eKr, som ger en ögonblicksbild av handeln med bland annat siden och annat tyg, silver, blypulver och peppar. År 313 förstördes staden Luoyang, en händelse som omnämns i ett av breven. Breven är skrivna på papper. Papper var känt i Kina några hundra år fKr men tillverkningsprocessen är först beskriven av Cai Lun (Tsai Lun) som levde ca. 50 – 121 eKr. Kunnandet om papperstillverkning kom först år 650 att spridas till Sogdiana, men papper från Samarkand blev sedan ett begrepp även långt västerut, spritt av araberna. Det äldsta dokumentet bevarat på papper i Europa är Silosmissalet, Isidorus mässa i mozarabisk version, från 1151.
Sogdianerna praktiserade en egen tolkning av zoroastrism vilket bland annat innebar att de hade flera gravskick. I södra Ordos (norr om Changán, Xian) har det hittats gravar för sogdier som nått en hög position inom det kinesiska samhället. Titeln var sabao, en kinesisk omskrivning av det sogdiska ordet för karavanledare, sartapao. Dessa familjer hade bott flera generationer i det Kina som från år 581 blev Sui-dynastin, men som tidigare varit splittrat i många riken.
Men handelsintressena sträckte sig även västerut, främst till sassanidernas rike. I mitten av 500-talet får gökturkarna stort inflytande över Sogdiana, och sogdianerna får underordna sig deras khaner. År 568 leder det till att sassaniderna bryter handelssamarbetet pga konflikter med gökturkarna. Sogidernas ledare Maniakh tog då direkta kontakter med Konstantinopel och bjöd in en bysantinsk förhandlare vid namn Zemarchus för att förhandla fram en alternativ handelsväg med gökturkarna, norr om Svarta havet, en väg som inte passerade sassanidernas område. Från 579 minskade dessa direkta bysantinsk-gökturkiska kontakter. Denna historia visar på sogdiernas betydelse längs hela sidenvägen.
700-talets arabiska erövring innebar att sogdierna succesivt assimileras in i en arabisk kultur, de mindre städerna som Pendjikent övergavs av handelsmännen, och handeln koncentrerades till Samarkand och Buchara. Från 900-talet går det inte att tala om en sogdiansk kultur i ursprungsområdet men längre österut i Centralasien och Kina finns spår av deras kultur kvar lite längre.
An Lushans uppror under Tangdynastin år 755 ledde till förföljelse av sogdianer i Tang, då upprorsmannens far var sogdiansk. Detta gjorde att många med sogdianska namn bytte till mer kinesiskt klingande namn. Även ekonomiskt minskade deras betydelse under 900-talet. Sogdierna försvinner ur historien.
http://www.orientarch.uni-halle.de/ca/afras/index.htm.
Genom att sogdianerna var så framgångsrika handelsmän fick de omfattande kontakter med Indien under 400-600-talet eKr och det kom att påverka deras konst.
Men redan under Handynastin i Kina hade sogdierna i samarbete med ett turkiskttalande folk Kangju etablerat fast boende "ambassadörer" i Gansuområdet. 7 mil väster om oasen Dunhuang, vid Jadeporten i östra delen av TaklaMakanöknen, hittade Aurel Stein (en "ungersk-brittisk" efterföljare till Sven Hedin) de s.k sogdianska breven, daterade till år 313 eKr, som ger en ögonblicksbild av handeln med bland annat siden och annat tyg, silver, blypulver och peppar. År 313 förstördes staden Luoyang, en händelse som omnämns i ett av breven. Breven är skrivna på papper. Papper var känt i Kina några hundra år fKr men tillverkningsprocessen är först beskriven av Cai Lun (Tsai Lun) som levde ca. 50 – 121 eKr. Kunnandet om papperstillverkning kom först år 650 att spridas till Sogdiana, men papper från Samarkand blev sedan ett begrepp även långt västerut, spritt av araberna. Det äldsta dokumentet bevarat på papper i Europa är Silosmissalet, Isidorus mässa i mozarabisk version, från 1151.
Sogdianerna praktiserade en egen tolkning av zoroastrism vilket bland annat innebar att de hade flera gravskick. I södra Ordos (norr om Changán, Xian) har det hittats gravar för sogdier som nått en hög position inom det kinesiska samhället. Titeln var sabao, en kinesisk omskrivning av det sogdiska ordet för karavanledare, sartapao. Dessa familjer hade bott flera generationer i det Kina som från år 581 blev Sui-dynastin, men som tidigare varit splittrat i många riken.
Men handelsintressena sträckte sig även västerut, främst till sassanidernas rike. I mitten av 500-talet får gökturkarna stort inflytande över Sogdiana, och sogdianerna får underordna sig deras khaner. År 568 leder det till att sassaniderna bryter handelssamarbetet pga konflikter med gökturkarna. Sogidernas ledare Maniakh tog då direkta kontakter med Konstantinopel och bjöd in en bysantinsk förhandlare vid namn Zemarchus för att förhandla fram en alternativ handelsväg med gökturkarna, norr om Svarta havet, en väg som inte passerade sassanidernas område. Från 579 minskade dessa direkta bysantinsk-gökturkiska kontakter. Denna historia visar på sogdiernas betydelse längs hela sidenvägen.
700-talets arabiska erövring innebar att sogdierna succesivt assimileras in i en arabisk kultur, de mindre städerna som Pendjikent övergavs av handelsmännen, och handeln koncentrerades till Samarkand och Buchara. Från 900-talet går det inte att tala om en sogdiansk kultur i ursprungsområdet men längre österut i Centralasien och Kina finns spår av deras kultur kvar lite längre.
An Lushans uppror under Tangdynastin år 755 ledde till förföljelse av sogdianer i Tang, då upprorsmannens far var sogdiansk. Detta gjorde att många med sogdianska namn bytte till mer kinesiskt klingande namn. Även ekonomiskt minskade deras betydelse under 900-talet. Sogdierna försvinner ur historien.
21 november 2010
Tre imperier
Parag Khanna skriver i "The second world" om att vi idag har tre imperier, tre supermakter. USA har haft en tid som den enda hegemoniska makten, nu finns tre maktcentra runt Washington, Bryssel och Beijing. Han menar att de representerar tre olika sätt att utöva makt gentemot de stater som finns i respektive intressesfär. USA: "coalition", EU: "consensus" och Kina: "consultation". I en globaliserad värld möts och bryts dessa imperiers intressen. Med "andra världen" avser Khanna alla de länder som aktivt interagerar med imperierna, genom handel och maktallianser. Den tredje världen är de fattigaste länderna, främst Afrika söder om Sahara. Nära EU är den "andra världen" indragna i ett byggande av legala institutioner, som kandidatländer (Tukiet, Serbien mfl) eller som viktiga randstater, Ukraina, Kazakstan, Marocko. USAs alliansbyggande är till hälften NATO-stil, till hälften kanonbåtsdiplomati, med Latinamerika i närsikte och resten av världen som intresseområde. Kina är den uppåtgående makten, med en roll som "Pax Sinica" från Rysslands östra områden, Japan, Korea, Sydostasien, Indien och Stilla havets öar.
I 600-talets värld hade Roms hegemoni ersatts av två imperier, ett runt Konstantinopel och ett annat runt Sassanidernas Ktefison. Kina, den tredje stormakten, låg långt borta. Där byggdes den för den interna handeln mycket viktiga Kejsarkanalen och relativ stabilitet uppnåddes under Suidynasin efter långa tider av konflikter. Under Tangdynastin 618-907 hade sidenvägen sin viktigaste betydelse. Huvudstaden Chang'an, "lång frid", kan ha haft upp till 600 000 invånare under 600-talet och kan då ha varit världens största stad. Den andra världen på den tiden var främst alla befolkningar längs sidenvägen. I Indien hade en dynasti, (Gupta, 320-535) haft en period av ökad rikedom och makt. Vidare de "germanska staterna" i västra europa, medan det germanska östeuropa upplöstes. Där bredde istället en rad slavisktalande grupper ut sig.
Peter Heather skildrar tre sådana allt mer stabila samhällsbyggen i östeuropa, styrda av Premyslids i Prag (Bohemia), Piasts i Polen och Ruriks i Gamla Novgorod och söderut ner mot Kiev. Stora fynd av muslimska silvermynt har hittats i Polen och längs Volga och Dnjepr, medan området däremellan saknar fynd. Peter Heather menar att slavhandel i stor skala pågick och att de grupper som kontrollerade den kunde bygga ökad centralmakt medan ytterområdenas utveckling hämmades då slavarna hämtades där.
Han generaliserar i slutet av sin bok "Empires and Barbarians" till att det finns en imperiernas "newtons lag", där de generar social interaktion i sina randområden, som genom utbyte av handel och kunskap, men också genom ökade konflikter och behov av militär rustning, leder till att randstaterna organiserar sig och till slut hotar imperiets egen inre stabilitet.
Far och son McNeill har en liknande generalisering i "Mänskliga nätverk", de talar om ett "sluttande kulturellt plan" från imperiet (civilisationen skriver de) eller mellan huvudstad och omgivande landsbygd.
Bildspråket är kanske inte så lyckat, det borde gå att undvika metaforer från fysiken, och istället tala om "kulturella system" vars självförstärkande processer ibland förstärker varann men ibland kommer i konflikt och skapar låsningar eller ekonomiskt negativa processer.
I 600-talets värld hade Roms hegemoni ersatts av två imperier, ett runt Konstantinopel och ett annat runt Sassanidernas Ktefison. Kina, den tredje stormakten, låg långt borta. Där byggdes den för den interna handeln mycket viktiga Kejsarkanalen och relativ stabilitet uppnåddes under Suidynasin efter långa tider av konflikter. Under Tangdynastin 618-907 hade sidenvägen sin viktigaste betydelse. Huvudstaden Chang'an, "lång frid", kan ha haft upp till 600 000 invånare under 600-talet och kan då ha varit världens största stad. Den andra världen på den tiden var främst alla befolkningar längs sidenvägen. I Indien hade en dynasti, (Gupta, 320-535) haft en period av ökad rikedom och makt. Vidare de "germanska staterna" i västra europa, medan det germanska östeuropa upplöstes. Där bredde istället en rad slavisktalande grupper ut sig.
Peter Heather skildrar tre sådana allt mer stabila samhällsbyggen i östeuropa, styrda av Premyslids i Prag (Bohemia), Piasts i Polen och Ruriks i Gamla Novgorod och söderut ner mot Kiev. Stora fynd av muslimska silvermynt har hittats i Polen och längs Volga och Dnjepr, medan området däremellan saknar fynd. Peter Heather menar att slavhandel i stor skala pågick och att de grupper som kontrollerade den kunde bygga ökad centralmakt medan ytterområdenas utveckling hämmades då slavarna hämtades där.
Han generaliserar i slutet av sin bok "Empires and Barbarians" till att det finns en imperiernas "newtons lag", där de generar social interaktion i sina randområden, som genom utbyte av handel och kunskap, men också genom ökade konflikter och behov av militär rustning, leder till att randstaterna organiserar sig och till slut hotar imperiets egen inre stabilitet.
Far och son McNeill har en liknande generalisering i "Mänskliga nätverk", de talar om ett "sluttande kulturellt plan" från imperiet (civilisationen skriver de) eller mellan huvudstad och omgivande landsbygd.
Bildspråket är kanske inte så lyckat, det borde gå att undvika metaforer från fysiken, och istället tala om "kulturella system" vars självförstärkande processer ibland förstärker varann men ibland kommer i konflikt och skapar låsningar eller ekonomiskt negativa processer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)