Åter till Methods in World History, A Critical Approach

 I juli 2022 skrev jag flera inlägg utifrån läsning av Methods in World History, en antologi från 2016 sammanställd och delvis skriven av Arne Jarrick, Janken Myrdal och Maria Wallenberg Bondesson.

Inläggen handlade mest om möjligheter och svårigheter med att införa kvantitativa metoder i studier av världshistoria, och om infografiska metoder att presentera resultat. 

Fjärde kapitlet av Eva Myrdal jämför arkeologiska metoder i fallen Sri Lanka och Sverige. En del av det materialet refererade jag till i inlägg om Sri Lanka december 2023.

Tre kapitel tog jag inte upp alls då, kapitel 5-7.

 Kapitel 5 av Arne Jarrick och Maria Wallenberg Bondesson beskriver deras arbete med att katalogisera lagar genom världshistorien. Arne Jarrick har sedan utkommit med en bok 2023 som på ett populärt vis går igenom detta arbete: "Lagarna och de mänskliga behoven: En fyratusenårig historia". Att kvantitativt försöka jämföra lagar från olika tider och platser innebär givetvis stora metodproblem. Hela upplägget blir beroende av en typ av kategorisering som måste vara väldigt översiktlig ifall den ska passa till alla typer av historiska samhällen. De redovisar sådan kritik och hur de bemöter den. De presenterar också en infografik som är lite kul att fundera över men som jag tycker i stort belägger det jag redan tror mig veta. Överlag var det så jag minns boken, som jag läste för ett år sedan och som då inte resulterade i något inlägg. Vad jag begriper har de åstadkommit en gigantisk sökbar databas över lagtexter, något som i sig måste vara en bedrift. Mera intressanta resultat kan säkert komma ur detta.

Kapitel 6 är skrivet av Rikard Warlenius, lektor i humanekologi vid Göteborgs universitet. Det är rimligen samme RHW som jag recenserade en bok av i oktober 2024, efternamnet Hjorth kanske tillkom efter 2016. I kapitlet redogör han för ett exempel på studier som kombinerar ekologisk-ekonomisk historia med världssystemanalys i Wallersteins anda där centrum-periferiteorier spelar en roll. Han beskriver hur kvantifiering av handel kan göras utifrån försök att uppskatta hur mycket mark, resurser och arbetstid som lagts in i en viss vara. Teorin bakom detta kallas "time-space-appropriation" (TSA) och har Alf Hornborg som främsta referens i Sverige.

Exemplet RHW beskriver är handel mellan Sverige och Kina på 1700-talet, med stångjärn och bohea te. Stångjärn är förädlat tackjärn (det har färskats och sänkt kolhalt gör det smidbart) och det blev Sveriges viktigaste exportvara från 1600-talet. Bohea svart te var den mest populära teblandningen på 1700-talet, från Wuyi-bergen i provinsen Fujian (där hamnstande Zhangzhou ligger). Senare blev Bohea beteckningen på sämre sorters te. Slutsatsen i tabell 4 är om jag förstår det rätt att det gick åt cirka 150 ggr så mycket mark för att ta fram stångjärnet relativt motsvarande värde i te, medan det i arbetskraft var cirka 1,5 ggr mera arbete nedlagt i stångjärnet. Beräkningen kompliceras av att silver ingick i transaktionerna. Givet att man har någorlunda bra data kan man ändå enligt RHW göra jämförelser över tid och försöka dra slutsatser av det. 

Det ekologiska i detta beror på hur man värderar begreppet "mark". Vad jag begriper mäts det för stångjärnet ganska rakt av i hur många hektar skog som gick åt, i detta fall 44 hektar per ton. Beräkningen för te är krångligare men landar i 3 hektar per ton. Klart är att skogen runt bergsbruken tog stryk, se t.ex. skogshistoriska sällskapets sida. I Kina var kanske befolkningsökningens tryck på markerna mera avgörande, men RHW mäter arbetskraften i antal arbetstimmar så det går inte att jämföra på det viset.

Wuyi-bergen är UNESCO-världsarv så uppenbarligen blev området inte förstört av te-odlingarna. De svenska skogarna återhämtades vad gäller tillväxten men det moderna skogsbruket gör att få områden utanför Lappland platsar i UNESCOs listor. 

Ett sidospår är att Wuyi-bergen innehåller arkeologiska lämningar av minst 35 "akademier" av betydelse för neo-konfucianismen, från Norra Song-dynastin fram till Qing. För inlägg om Songdynastin, se 2014 eller sökfunktionen som finns i bloggen om man scrollar ner. Floden "de nio krökarnas flod" kom inte med i det inlägg som av någon anledning har statististik flest träffar av alla mina inlägg: "Kinas floder" från 5 mars 2011. (beror antagligen på att jag stavat fel på ett ord på ett vis som många som söker också gör).

Ett annat sidospår är att söker jag på time and space economics får jag träff på en Uppsala- och senare Umeå-professor i ekonomi, Tõnu Puu. Verkar vara en på alla vis imponerande karaktär men avancerad matematisk ekonomi ligger utanför vad jag vågar försöka förstå.

TSA (time-space appropriation) ger få träffar ihop med "economics". Möjligen är "ecological and economic footprint" mera etablerade begrepp med liknande betydelse. Men ju mer väldefinierat begrepp desto svårare att hitta relevanta data som stämmer med definitionen. 

Kapitel 7 tar upp ett exempel på det. Där beskriver Rodney Edvinsson (professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet ) olika försök att räkna på BNP långt tillbaka i tiden. Han refererar till en Angus Maddison som räknat ut BNP för alla länder från år Noll. Rodney Edvinsson sammanfattar kritiken mot detta som att det blir anakronistiskt. Han citerar en ekonom som menar att alla uppgifter i Maddisons databas före 1820 är fiktion, och att många uppgifter från 1820 fram till 1913 är lika påhittade. Edvinsson försöker lite mera diplomatiskt säga att om man redovisar hur varje uppgift har tagits fram så får man möjlighet att avgöra om de är värda något. Men då upphör möjligheten att jämföra mellan olika platser och tider och ett sådant BNP-mått är inte särskilt meningsfullt. Även under modern tid innebär BNP-måttet en massa problem så att det skulle gå att räkna långt bakåt i tiden framstår som en hopplös idé.

Att kvantifiera historien är svårt. Jag har tidigare mest tittat på data över städers storlek och då finns det arkeologiska och historiska data att utgå från. Ekonomiska data är mycket svårare att få grepp om.

den andra boken, om världen vi skapar

 Förra inlägget rörde R&Gs bok om jordens framtid. Nu tittar jag på en annan bok, "Världen vi skapar, från Gud till marknaden" av Tomas Björkman, Fri Tanke, 2017.

Denna boken är mycket svårare för mig att begripa, eftersom Björkmans stil är annorlunda och hans ambition mycket mera omfattande. Björkman vill visa vägen mot en ny samhällelig medvetandenivå och sådant är inte enkelt. Jag får dessutom erkänna att jag läst boken för slarvigt, den är på över 500 sidor och jag ville vet hur det går på slutet och hoppade över en del.

Tomas Björkman studerade fysik men blev sedan ekonom och företagsledare. Numera är han mera av organisationskonsult/entrepenör och verkar närmast vilja bli en grundare av någon slags moderna folkhögskolor. Han driver t.ex. Stiftelsen Ekskäret. Han har tidigare samarbetat med den danska filosofen Lene Rachel Andersen.

Den världshistoriska inledningen av boken börjar som en väldigt kort "Big history" med fokus på livets uppkomst, och sedan medvetandets och självmedvetandets uppkomst. Detta beskrivs i termer av komplexitetsnivåer och senare i boken skriver Björkman om självorganiserande system på ett vis som är pedagogiskt. Både Gregory och Nora Bateson är med i referenslistan. 

Sen följer en världshistoria där bland andra far & son McNeill och Karen Armstrong är viktiga källor. Marknaden och religionerna beskrivs utifrån begreppet symbolvärldar, som allteftersom ökar i komplexitet. Förenklat redovisar Björkman fyra grundläggande tankeperspektiv: det animistiska, det religiösa, det rationella och det postmoderna. 

Björkman använder begrepp som meta-narrativ och mem. Han kan t.ex. skriva om folkhemmet att "Demokrati- och konsumentsamhället visar sig vara en effektiv mem-kombination och skyndar på en fortsatt hastigare samhällsutveckling i en alltmer komplex verklighet." Jag är för dåligt påläst på postmodernism för att förstå. Lite vagt tänker jag att det jag kallar "infrakultur" kanske täcker in samma önskan att hitta ord för bakomliggande mönster för hur samhället fungerar.

I historiedelen av boken förstår man inte riktigt hur viktig den nordiska arbetarrörelsens framväxt är för Björkmans tänkande. Men i slutet på boken lyfts Hjalmar Branting och Ellen Key fram som  föregångare. Det är deras betydelse för det medvetandegörande projekt som folkbildningsrörelsen utgjorde som Björkman betonar. Vad jag förstår kommer detta tankegods fram i boken "The Nordic Secret" av Lene Rachel Andersen. (som Björkman bidrog till, se mer om deras konflikt nedan).

Del 2 i boken går igenom tankeperspektiven och del 3 förklarar komplexitetsteorin och medvetandeforskningen. Här är Robert Kegans teori om jag-utveckling viktig. Jag känner inte till något om detta men en huvudpoäng är att man kan fortsätta utvecklas som vuxen. I ett kapitel går Björkman igenom sin kritik av marknaden, som han framfört tidigare i en annan bok "The market myth"

Björkman expanderar detta till en teori om att samhället kan utvecklas till en högre medvetandenivå. I del 4 av boken vill han (nu förenklar jag mycket) göra en syntes av religion, rationalitet och postmodernism, och bidra till skapandet av ett nytt meta-narrativ. 

Referenser till Nietsche och post-humanism möjliggör obehagliga tolkningar av detta. Björkman avser en slags bredare vuxenutbildning. Mycket av det han presenterar som underlag för den utbildningen tycker jag är läsvärt. Om Brantings radikala perspektiv kommer fram i detta så kan det vara bra. Men Björkmans bok slutar i ett svårsmält besked om att när vi förstått alltihop kan vi "kasta bort våra individuella jag" och självmedvetandet "kommer att flyttas från dig själv till "hela mänskligheten".

Klart är att Tomas Björkmans tidigare samarbete med filosofen Lene Andersen brutits. Hon har skrivit ett statement riktat mot Björkmans användning av "inner development goals". Hon förklarar att denna användning av tankegodset är antingen nonsens eller en skadlig användning av utvecklingspsykologi. 

Björkman har svarat med ett statement han också. Jag har inte lyckats hitta någon neutral text som klarar ut vad detta handlar om. För mig bekräftar Lene Andersens kritik att Björkmans text drar mot en syn på individuell utveckling som lösning på problem som i sig är problematisk. Jag får lite samma känsla som inför idéer om "den socialistiska människan".

Men detta är svårt, klart är att en rad föreställningar måste förändras för att lösa världsproblemen. Hur en sådan mera genomtänkt samhällsyn ska få genomslag under rådande maktförhållanden i det moderna samhällets informationsflöde är mera oklart. Rockström och Geffner visar i sin bok vad som krävs, på ett övergripande plan, men inte hur det ska gå till. De diskuterar inte de mekanismer som styr beteenden och makt, mer än att de hoppas att konsumentmakt, rösträtt och nätverksinflytande ska bidra till en lösning.

Björkman försöker reda i de komplexa sambanden men tycks fastna i ett individpsykologiskt resonemang som jag (kanske felaktigt) uppfattar som en företagsledares "management"-tänkande fast berikat med en brett filosofiskt underlag.

Bägge böckerna visar hur man kan efterrationalisera fram en världshistoria för att passa de teser man sedan ska driva om framtiden. Eftersom författarna är öppna med att det är vad de gör så är det inget fel i det. Det är upp till läsaren att försöka se hur mycket den historiska beskrivningen får anpassa sig till den tes som ska stödjas. Mina egna resonemang kring "framtidsfällan" är exempel på det.

Gemensamt för dessa två böcker och många andra som skrivs är att man funderar på hur man ska beskriva att "Jorden" blivit en slags politisk medaktör. För en naturvetare kan det bli en ny geologisk period. För en ledarskaps- och personlighets-utvecklare blir det ett slags försök att integrera "Jorden" i medvetandet. Även klimatförnekare tvingas definiera sin politik utifrån detta, de kan inte negligera miljöproblemen utan måste aktivt förneka dem och sabotera forskningen och debatten kring dem. Men "Jorden" kommer att återkomma allt tätare med motargument.

Det vanligaste sättet att beskriva framtiden är att visa på olika lösningar. Färre framtidsanalyser ligger lite närmare vad som skulle vara försök att beskriva fortsättning på historien, och spekulera mera realistiskt om hur vi kommer att möta alla de ökade problem som orsakas av den nuvarande utvecklingen och försöka parera dem allteftersom. Ett inlägg i oktober handlade om det.

Jorden av Rockström och Gaffney

 Två böcker som tar sig an världsproblemen tänkte jag jämföra. De är upplagda på ett vis som jag gillar, först en snabb historik över världens historia och sedan ett försök att lösa det globala krisläget. Den ena är skriven av Johan Rockström och Owen Gaffney. "Jorden, Vår planets historia och framtid", Svensk utgåva Natur & Kultur 2022.  Den andra är "Världen vi skapar, från Gud till marknaden" av Tomas Björkman, Fri Tanke, 2017.

Min jämförelse blir så kortfattad att den blir närmast en karikatyr av böckerna. Rockström & Gaffney skriver på ett vis som är lättbegripligt för mig. Deras "big history" är prydligt periodiserad från Jorden 1.0 till 4.0 med ökad komplexitet, 4.0 är flercelligt komplext liv. En huvudpunkt är att jorden haft tre huvudsakliga temperaturinställningar: drivhuset, kylskåpet och snöbollen. De stabila kylskåpsförhållandena under holocen från 12000 år sedan till 1950-talet har varit gynnsamma men nu har vi pga den stora accelerationen hamnat i en tröskelsituation. Vi närmar oss eller överskrider de planetära gränserna för att ligga kvar i holocen-lik miljö.

Gräns-tänkandet och tröskelvärdesbegreppet kommer från systemteori. De refererar till Donella Meadows och hennes beskrivning av hur komplexa system kan förändras. Carl Folke och Elinor Ostrom är också referenser till deras slutsats som sammanfattas på naturvetarvis: Planetära gränser + Globala allmänningar = Planetärt förvaltarskap. 

Sådant förvaltarskap beskrivs av FNs 17 globala mål för hållbar utveckling och av Kate Raworths "donut"-ekonomi. För detta krävs en omfattande "grön ny giv". Fyra strategier föreslås: 1) lagkrav på att nettoutsläppen av växthusgaser  ska minska till noll 2050 och naturen ska ges möjlighet till återhämtning, 2) stopp för nyinvesteringar i fossila bränslen, 3) dra in alla subventioner av fossil och naturutarmande verksamhet och 4) sätt ett pris på koldioxidutsläpp på minst 400 kr per ton inom alla sektorer överallt.

Det är ungefär detta som Greta Thunberg menar med att "vi måste lyssna på vetenskapen". Hon har skrivit förord till boken. Hon är tydlig med att vetenskapen säger "att vi måste göra det till synes omöjliga", det känns befriande att hon klargör att det inte är någon enkel övergång. Den "politiska tröskelpunkten" för denna förändring är svår att beskriva.

R&G verkar vilja undvika att gå in alltför mycket på svårigheterna. De skriver t.ex. att G20 kan ersättas med ett växande WEGo, och att vi "förhållandevis enkelt" kan införa långsiktig planering med de fyra strategierna som bas. Detta framstår för mig som att de frångår sitt vetenskapliga tänkande och övergår till önsketänkande. Men klart är att de vill se ett nytt "paradigm" där vi inte accepterar ekonomisk tillväxt på planetens bekostnad. Med konsumentmakt, rösträtt och nätverksinflytande kommer medvetna individer att skapa förutsättningarna för att nå Jorden 5.0. Bra så, och oavsett allt annat är de planetära gränserna ett avgörande bidrag till vad än som kommer att behöva hända. Och det är begripligt att de inte kan detaljera vad övergången till Jorden 5.0 innebär, det är ingen liten förändring de avser. Jorden 4.0 var hela den geologiska eonen fanerozoikum, dvs allt som hänt sedan livet gick in i kambrium för 541 miljoner år sedan. Då skedde en massiv ökning av det komplexa adaptiva livet som vi alla är en del av, där Jordens anpassning till en livsuppehållande nivå är en omedveten process. Vad R&G menar är att vi nu tvingas skapa en medvetet livsuppehållande system. Och att det skulle kvala in som en ny eon, något som får idén om antropocen som en ny geologisk epok att framstå som blygsam. Referensen till denna idé är astrobiologen David Grinspoon.

Den andra boken har en annan ansats, mer idéhistorisk än naturvetenskaplig. Jag tar upp den i nästa inlägg.

Professor Johan Rockström är en av personerna bakom utvecklandet av de planetära gränserna, och så välkänd att han inte behöver mera presentation.

Owen Gaffney är författare och analytiker som arbetar med kommunikation kring globala frågor i en mängd olika forum. Han startade som ingenjör och har en journalistutbildning. Han har arbetat med Johan Rockström både inom Stockholm Resilience Center och Potsdam Institute for Climate Impact Reasearch (PIK). 

Om panhistoria

 I ämnet historia kan man fundera över allt. Fast så har det inte alltid varit.

Allt på grekiska heter "pan". Pan- som i panteism - allt är Gud. Eller Pangea och Panthallassa - allt land och allt hav. 

Det finns ett begrepp som heter pan-historia eller panhistorism. Peter Josephson använder det i "Historielöshetens historia" (Daidalos 2024), när han ska förklara hur historiebegreppet förändrats. Han menar att tidiga historiker som Leopold von Ranke enbart inkluderade i "Historia" det som skedde hos folk med ett "historiskt medvetande". Historia med stort H skulle handla om en "förändring av historisk betydelse". Hade man inte en utveckling var man "historielös" i betydelsen utan historia. När man då senare frångick detta synsätt och börjar räkna all mänsklig verksamhet som tillhörande historia kallar Josephson det för panhistorism (t.ex. på sid. 172).

Jag tänker att detta liknar "eurocentrism" men skillnaden är att avgränsningen inte är geografisk utan kunskapsteoretisk. För von Ranke fanns det ingen historia alls i Afrika, medan eurocentrismen kan tänka att det fanns en historia där men den var inte viktig förrän europeerna tog över.

Jag har inte hittat så många referenser till begreppet panhistoria. Jag gissar att det beror på att när Historia med stort H utmönstrades som kunskapssyn så blev all historia panhistoria och då behövs begreppet bara när man särskilt vill göra en kontrast mot den gamla sortens "Historia". 

Det finns sedan mängder av underavdelningar av historia. Den  "lilla" historian som beskriver den enskilda människan eller mindre gruppen i ett underifrånperspektiv, nationell historia som lite för ofta beskriver mäktiga män i ett överifrånperspektiv, politisk mellanstatlig kronologisk universalhistoria, ekonomisk historia, idéhistoria, världshistoria, "stor" historia, historia med fokus på något tema, osv.

Peter Englund skriver (sidan 187, i en fotnot nr 18, i Paradoxmaskinen från 2024) att han finner det inte så viktigt vad man kallar olika sorters historia, han vill lägga det taxonomiska åt sidan. Varpå han ändå nämner en etikett, Annales-skolans historie totale. Han inspirerades av idén om historia som ett "synnerligen brett ämne, som i både intresseområden och förklaringsmodeller var - a priori - öppet för att innefatta strängt taget alla mänskliga verksamhetsfält." Här betonas tvärvetenskaplighet och och studera förlopp i olika tidsperspektiv. En eller flera större bilder kan skapas av att lägga ihop många individers olika berättelser. Fotnoten jag citerat är hämtat från kapitlet "När börjar en bok? Om Stridens skönhet och sorg" som ger en fin inblick i hur en bra historiker tänker.

Peter Englund vill beskriva känslor och stämningar, men enbart utifrån ett faktamaterial, varje spekulation måste markeras. Jag förstår hans ambition men har svårt att ta till mig alla detaljer och själv skapa sammanhang när jag läser. Men det är ett av Peter Englunds syften, han vill visa hur individen uppfattade historien just när den hände, skapa känsla för den begränsade överblick som en människa har. Han redovisar den kortsiktiga efterrationaliseringen på mikronivå, inte den övergripande på makronivå.

Men Peter Englund skriver också "Min poäng är att mikro- och marko-perspektiven inte konkurrerar, de fullständigar varandra. Och till historikernas redskap, ja plikter, hör abstraktionerna, det extrema fågelperspektivet, de långa linjerma."

Ett problem är det självklara att det linjära språket inte medger att beskriva den mängd saker som händer samtidigt och alla relationer som därmed uppkommer och förändras. Andra typer av teoretiska modeller kan försöka beskriva sådant men då måste de ändå förklaras med språk. Ett val av form för hur historien ska berättas är nödvändigt. Att kalla det panhistoria känns inte nödvändigt. Men att minnas att äldre historiker hade en annan syn på vad historia och historielöshet kunde vara har Peter Josephson lyft fram på ett bra vis.

Världshistoria förstådd med paradigm och kategorier - en skiss

De två senaste inläggen (18 och 26 december 2022) handlade om paradigm och kategorier av kunskaps- och trossystem. Min tanke är att det skulle gå att bättre förstå vad världshistoria är genom att beskriva det med dessa begrepp som bakgrund. Det hela ryms inte i ett kort inlägg och jag har inte tänkt klart, så det blir mera en skiss inför fortsatta funderingar. Upplägg: Först en kort repetition av kategorierna, sen lite mer om paradigm för att avsluta med tre punkter att följa upp.

Kategorierna:

1. Konst och kultur. Historiska romaner och filmer med historisk bakgrund mm. Är detta bra gjort kan det ge djupare insikter men syftet är annorlunda och spännvidden mellan bra och dåligt är stor. Få romaner har dock en världsomspännande ambition. Jag har mycket dålig koll, detta ämne får jag återvända till senare.

2-4. Paradigm-relaterad historia. Jag måste läsa på om hur pass väletablerade typexempel man kan hitta inom världshistoria och hur olika forskargrupper presenterar sina resultat. I juli 2022 började jag med några inlägg om metoder i världshistoria, men då refererade jag mest en bok i ämnet utan att fundera i dessa termer.

5. Ideologiskt baserad historia. Ett historiebruk kan ha uttalat ideologiska syften och då tenderar typexemplen väljas så att de stödjer de värderingar man vill sprida. Världshistoria som akademisk disciplin uppkom delvis som reaktion mot att så mycket nationell historia tidigare var uttalat nationalistisk. 

6. Pseudovetenskap, till exempel historia som är konspirationsteori. Mera oskyldigt är att goda anekdoter tenderar att få fortleva även om de saknar historisk relevans, men oftast framgår då av sammanhanget att det är hittepå. Anekdoterna har dessutom sitt eget liv som blir en annan historia.

Paradigm:

Vad jag förstår övergav Kuhn själv begreppet paradigm, när han insåg att det användes på många olika odefinierbara vis. Det kan vara förfelat att fäkta för att det ordet ska användas på ett visst vis, som jag provade i inlägget 26 december. Kuhn själv ersatte paradigm med en "disciplinär matris" som omger "typexempel". Jag ser att man i vissa fall på svenska använder Kuhns ord "exemplar" men jag kallar det typexempel som det står i den boken jag lånade, i en översättning av Jim Jakobsson. Jag tycker bilden av att det i läroboken finns typexempel som definierar vad en viss forskning handlar om är bra. Återstår att visa sådana typexempel i framtida inlägg och förstå hur de relaterar till olika forskargrupper.

Tre punkter: kunskapsteori, kriterier för historia och avgränsningar/prioriteringar.

1.  Kunskapsteori. Jag har skrivit om epistemologi tidigare utifrån att våra sinnen och vårt tänkande utformats genom en evolutionär anpassning som gör att vi har en rimlig bild av verkligheten, t.ex. i inlägg 26 mars 2017.  Anpassning sker momentant i alla sammanhang. Historia är en slags kollektiv efterrationalisering av dessa anpassningar. Vår förståelse av hur vi får kunskap är begränsad, vi har ingen fungerande teori om hur medvetandet fungerar. Jag tror att forskningsområden som biosemiotik och bio-antropologi kan bidra med viktiga resultat här. Men skulle dessa forskningsområden få genomslag skulle det i sig kunna vara ett paradigmskifte. Jag tror det går att undvika den determinism som naturvetare hamnar i utan att övergå i total relativism som vissa former av humanistisk forskning verkar resultera i. Detta kan bli ämne för fler inlägg framöver. Jag har inte skrivit så mycket om detta förut men de inlägg som nämner Gregory Bateson relaterar till bio-semiotiken.

2. Kriterier för historia. Kuhn har sina fem kriterier (accuracy, consistency, scope, simplicity and fruitfulness) för naturvetenskap som jag tog upp i inlägget 18 december 2022.  Historia kan inte ha samma kriterier men vissa överlappar. Historia bör vara "motsägelsefri" och  "presentera fenomen på ett ordnat och sammanhängande vis". I detta ligger källkritik med flera minimikrav. Är det världshistoria kan man begära att den ska ha "stor räckvidd". Men historia förväntas inte presentera teorier som är "precisa i sina förutsägelser". Tvärtom, ser man försök till att skapa "historiska lagar" i någon enkel "orsak-verkan"-modell bör man ta fram sin kritiska ådra. Samband kan historia klarlägga, men definitionsmässigt blir det någon annan samhällsvetenskap om man sedan vill gå vidare med förutsägelser.

Inte heller är enkelhet ett kriterium, i alla fall inte primärt. Möjligen kan man önska att historia ska leda till "fruktbara" resultat. Historievetenskapen lyfter andra kriterier. I svensk historiografi har dessa kommit att kallas "optimum-normer" myntat av historikern Rolf Torstendahl. Ett fult ord om jag får tycka till men bra att känna till. Exempel på kriterier är konkretion, kontinuitet och kontext, ord hämtade från "Historien är nu, En introduktion till historiedidaktiken", på sid. 50 i ett kapitel av globalhistorikern Klas-Göran Karlsson. (Ref. Rüsen). Här finns material till framtida inlägg.

3. Avgränsningar och prioriteringar. Världshistoria är väldigt mycket, särskilt om man inkluderar "Big History" som gör att alla tider omfattas. Relevanta avgränsningar och prioriteringar är alltså nödvändiga. Här blir ett kriterium vad det är man vill kommunicera, och hur det ska göras på ett begripligt vis. Möjligen kan detta kriterium kallas "style of reasoning", med Ian Hacking som referens. Min tanke är att titta på några olika världshistorier och jämföra hur de resonerat.

Många lösa trådar blev detta. Grundidén är att jag ska lära mig mer om biosemiotik och om världshistoria och se om jag kan få ihop det på något vis.

Ordet paradigm som exempel

Förra inlägget handlade om världshistoria på olika språk. Men en mer grundläggande fråga är hur språk överhuvudtaget ska användas för att beskriva världshistoria. Denna fråga gissar jag att alla som använder ord för att beskriva något ställer sig - hur använder man språk på bästa vis för att förstå något och beskriva det på ett begripligt vis? 

Ordet "paradigm" är ett ord som handlar om detta problem. Ordet har nyligen fått en dagspolitisk aktualitet men sådant sysslar jag inte så mycket med i denna bloggen. Jag kan hänvisa till Maja Hagermans artikel i DN 24 oktober 2022.  Jag ska istället argumentera för att den allmänna användning av ordet "paradigm" inte ska kopplas till den användning av ordet som används inom vetenskapshistoria. Och sedan fundera över om det finns paradigm för de grupper som arbetar med världshistoria. 

En mycket läsvärd introduktion till detta finns i en inledande essä skriven av Ian Hacking i jubileumsutgåvan av Thomas S. Kuhns "Vetenskapliga revolutioners struktur" som utgavs av bokförlaget Thales 1977. Den essän är så bra att den bör läsas i sin helhet, jag ska inte försöka mig på att sammanfatta den här. Ian Hacking är vetenskapsfilosof från Kanada, född 1936, numera alltså emeritus.

Det var Thomas Kuhn (1922-1996, från Ohio), som skapade den moderna vetenskapshistoriska användningen av det gamla grekiska ordet "paradigm" i sin bok från det goda året 1962. Han var vid Berkeley University då. Den grekiska ursprungsbetydelsen av paradigm var att visa något sida vid sida, ett typexempel, ett mönster. Det hade i latinet en betydelse inom grammatiken. Ett paradigm var ett språkligt typexempel, som i ett böjningsmönster. Thomas Kuhn var fysiker och vetenskapshistoriker och använde ordet för att förklara att inom en forskargrupp som bedrev det han kallar normalvetenskap så hade man etablerat ett antal typexempel som alla i gruppen accepterade som korrekt vetenskap. Inom gruppen hade man på så vis skapat ett gemensamt språk. Inom fysiken är detta språk ofta formulerat i matematiska termer och kan testas i praktiska experiment. Gruppen förmedlar vidare sitt paradigm i läroböcker och Kuhn fäste stor vikt vid de övningsexempel som finns i dessa, som skolar in nya generationer forskare i gruppens språk. En motsägelsefri beskrivning av resultat från korrekt utförda experiment är ett grundvärde inom forskargruppen ifall den vill anse sig arbeta med vetenskap. Ibland uppkommer en anomali. När man lägger något sida vid sida så stämmer det inte, typexemplet stämmer inte med den uppmätta verkligheten. Det som betraktas som "normalvetenskap" inom gruppen fungerar inte. Då uppkommer en situation där olika hypoteser testas för att lösa problemet, och i detta kan ingå att helt nya paradigm tas fram som stämmer bättre. Man får nya typexempel som stämmer bättre med mätningarna. Om den nya forskargruppen är framgångsrik genomgår man ett paradigmskifte, något som Kuhn väljer att kalla en "vetenskaplig revolution". 

Ett nyckelbegrepp för Kuhn var att vid vissa tillfällen uppkommer det då en "inkommensurabilitet". Det är ett ord för att beskriva att de begrepp man använde i ena paradigmet inte betyder samma sak i det andra, och typexemplen går helt enkelt inte att lägga bredvid varandra för en mätning.

Detta var en kortversion av hur jag begripit Kuhns tankegång. De flesta ord jag använt ovan kan man vända och vrida på. Vad är en "forskargrupp"? Vad är ett "korrekt experiment"? Hur motsägelsefritt ska det vara för att vara motsägelsefritt? Kuhn diskuterar en skillnad mellan lokala paradigm och globala paradigm. En forskargrupp behöver inte bestå av så många personer men inom gruppen är de överens om vad som är normal vetenskap och korrekta experiment, ett lokalt paradigm. Dessa lokala paradigm behöver inte vara inkommensurabla, utan det är helt enkelt forskargrupper som valt olika typexempel att utgå ifrån.

Men vissa paradigm har en övergripande "global" betydelse, som skillnaden mellan klassisk fysisk och kvantmekanik. Forskargrupperna inom olika globala paradigm står i någon mening i skilda världar. Inom klassisk fysik är en våg och en partikel olika fenomen. Men att elektroner och fotoner både kan vara partiklar och ha våg-egenskaper är tillräckligt väl beskrivet för att anses vara motsägelsefritt inom det nuvarande paradigmet för kvantmekanik. Möjligen har orden "våg" och "partikel" en gemensam betydelse för den som klarar att tänka i termer av vågfunktioner och skalärfält. Orden "våg" och "partikel" betyder inte samma sak inom klassisk fysik som inom kvantmekanik. De är inkommensurabla begrepp.

Kuhn diskuterar detta i termer av att det måste gå att "översätta" begrepp mellan paradigm. I efterskriften (sidan 251) står att sådana översättningar är en hotfull process som är helt främmande för de som ägnar sig åt normalvetenskap inom ett paradigm. Han fortsätter: "I det läget är det en annan aspekt av översättning som får betydelse, välkänd för historiker och lingvister. Att översätta en teori eller världsbild till sitt eget språk är inte att göra den till sin". Han fortsätter med att argumentera mot att detta skulle leda till en relativistisk kunskapssyn. Han har goda argument för det som jag inte tar med här, jag nöjer mig med ett citat: "Teorier ska vara precisa i sina förutsägelser, motsägelsefria, ha stor räckvidd, presentera fenomenen på ett ordnat och sammanhängande sätt och vara fruktbara...." (ur Kuhns "Objectivity, Value Judgement, and Theory Choice" 1973. sid 320-339) 

I den inledande essän, som Ian Hacking skrev 2012, menar han att när Kuhn skrev sin bok 50 år tidigare var fysiken vetenskapernas drottning men att den rollen nu tagits över av bioteknologin. Sen skriver han "Lägg därtill informationsteknologin". Jag ska i senare inlägg fundera över detta. Utifrån tanken att paradigm är mönster för hur språk ska användas för beskrivningar följer många frågor kring hur information fungerar i biologiska och sociala system.

I ordlistan till "Samhällsvetenskapliga metoder" av Alan Bryman (Liber, upplaga 3, 2018) står om paradigm: "En term från vetenskapsteorin, där den används för att beskriva en uppsättning åsikter och föreskrifter som för forskare i en viss disciplin påverkar vad som ska studeras, hur forskningen konkret ska utföras och hur resultaten ska tolkas". Bryman menar att samhällsvetenskaperna befinner sig i ett slag "för-paradigm-stadium", det är också en fråga att återvända till. Kuhn skriver om förparadigmatiska perioder inom naturfilosofin som var på väg att bli etablerad naturvetenskap. Men det kan också vara så att för viss typ av forskning är Kuhns paradigm-begrepp inte tillämpbart.

Klart är att Kuhn själv skriver i efterskriften att hans användning av ordet paradigm har slående skillnader mot hur ordet används i andra sammanhang. Inom naturvetenskapen finns relativt få konkurrerande skolor, och i stor utsträckning är de enda bedömarna av arbetet inom forskningen en liten grupp av andra forskare. Kuhns egen forskning var inriktad på att förstå hur dessa grupper fungerar för att skapa relevant vetenskap. 

Han skriver att vissa av hans idéer kan vara relevanta utanför vetenskapshistoria. Att det finns en periodisering av historia anser han vara något som han själv lånat från andra områden. Han skriver: "Möjligen är idén om paradigmet som en konkret prestation, ett typexempel, ett originellt bidrag."   

Anm: 2023-02-24. Filosofen Peter Godfrey-Smith skriver uppskattande om Kuhn i sin bok "Theory and Reality" (2021), men han menar att kapitel X i boken borde ha utelämnats. I det kapitlet finns resonemang som kan tolkas som att verkligheten själv ändras när ett paradigmskifte sker. Kapitlets rubrik är "Revolutioner som förändringar i världsbild". Det inledes med exempel på några experiment med optiska illusioner, sådant som ofta kallas för synvillor. Kuhn betonar här effekten av att man kan när man förstått att det är en synvilla träna upp sig att välja vilken bild man vill se. Det sker en slags kalibrering av sinnet men man kan inte styra processen som skapar synvillan, bara välja vilken version av synvillan man vill koncentrera sig på. På detta följer en beskrivning av hur astronomer efter upptäckten av Uranus 1781 började se att en rad andra objekt som de tagit för stjärnor inte var det, då de tränat upp sig att se detta. Så långt tycker jag det är bra och begripligt. Lavoisier "ser" syre där andra inte sett det. Priestley som anses ha upptäckt syre såg "deflogisticerad luft" (Scheele bortser Kuhn ifrån eftersom han inte publicerade sin upptäckt, men Scheele var anhängare av flogistonteorin och kallade det han upptäckt för "eldsluft"). Galileo ser en pendel där Aristoteles såg en sten som svängde på grund av att dess fall hindrades. Kuhn menar att synsättet att Aristoteles också såg en pendel och att Priestly "såg" syre men tolkade sina observationer på ett annat vis, är felaktigt. Sedan skriver Kuhn  (sid 167) "även om världen inte förändras när ett paradigm förändras, arbetar forskaren därefter i en annan värld". På sidan 164 har han formulerat det ännu mer drastiskt, (och just detta citat skulle jag också önska bort ur boken), han skriver: "utan möjlighet att åberopa en hypotetisk oföränderlig natur ...  måste vi säga att Lavoisier efter sin upptäckt arbetade i en annan värld". Men jag läser det inte som att Kuhn menar att verkligheten ändras när paradigmet byts, utan han menar enbart att alla tolkningar av världen blir annorlunda. Det är givet att vi är beroende av våra sinnesintryck, vi ser den tolkning av världen som sinnena presenterar för oss. Och analogt ser forskaren det som hans/hennes paradigm tillåter henne att se. Hans sista exempel handlar om att Daltons atomteori (1803) skapade förutsättningarna för en helt ny kemisk forskning. En ny normalvetenskap växte fram och först när försöken utfördes utifrån det nya paradigmet kunde man få stökiometriska data att stämma. Richter myntade begreppet stökiometri 1792 men först 33 år senare fick han sitt erkännande genom arbete av Hess (han levde 1802-1850, det är den Hess som kom att anses vara termodynamiken grundläggare men först långt efter sin död).

Kuhn diskuterar möjligheten av något slags neutralt observationsspråk som skulle eliminera detta problem men finner det vara ett hopplöst företag. Istället fortsätter han i kapitel XI att på ett roande vis beskriva hur naturvetenskapliga läroböcker ofta lägger in ett historiskt avsnitt som hyllar forskare men lägger tillrätta begrepp så att det verkar som att forskningshistorien består av stegvis upptäckta fakta.  Fast läroböcker måste skrivas om helt och hållet vid ett paradigmskifte så skapas en falsk bild av kontinuitet. Här skriver Kuhn tydligt (sid 187): "Det som har förändrats är snarare hela det nätverk av fakta och teori som lärobokens paradigm stämmer av mot naturen." Kuhn menar alltså inte att naturen förändrats (i sina grundläggande parametrar - allt förändras men vissa fenomen är relativt konstanta), när ett paradigm förändrats, utan det är en världsbild som ändrats. Kapitel X kan alltså få vara kvar, med rätt tolkning av någon olycklig formulering.

 

Weltgeschichte på många språk

Ämnet världshistoria skapar ett speciellt problem med de primära skriftliga källorna - de är skrivna på alla världens olika språk. Det kan vara en styrka, om samma händelse beskrivits inom olika språkområden så får man olika ingångar till samma händelse. Men det är svårt med språk.

Jag kan tyvärr bara någorlunda läsa på engelska och lite spanska. För att visa på problemet tänkte jag fundera lite över orden i "världshistoria", world history, la historia del mundo.

Världshistoria heter Weltgeschichte på tyska. "Geschichte" är från det proto-indo-europeiska ord som på svenska finns som "skeende", att något sker. Som tydligen har sin rot i en betydelse "att röra sig snabbt", dvs att något plötsligt händer. På svenska översätts geschichte med berättelse. Berätta kommer av "berichten", att rapportera. (se vidare anmärkning längst ner i detta inlägg).

I vissa sammanhang på svenska är "historia" och "berättelse" synonyma, som t.ex. i "att berätta en god historia". Ämnet historia är namngivet på den grekiska roten "istoria" som betydde "att undersöka" och som kom av "ἵστωρ", en som vet, en klok person. (Det finns andra tolkningar). Som i sin tur har en proto-indo-europeisk rot, som ska ha betytt "att se". Det grekiska ordet används i latinska språk och även i slaviska språk och tydligen även armeniska. 

På tyska är skillnaden mellan Geschichtwissenschaft och Historische Studien subtil. Till exempel heter det "Deutsches Historisches Museum", men tysk historia heter "Geschichte Deutschlands".

Historiker heter "historiker" på tyska. Några tyskar räknas som de tidigaste som definierade hur historiker ska arbeta. Leopold von Ranke (1795-1886) skrev en "Universalgeschichte", och Wilhelm von Humboldt (1767-1835) skrev "uber die aufgabe des geschichtschreibers". Även om von Ranke nog hade velat ha global täckning så ledde bland annat hans insisterande på att ha god insikt i källorna till rejäla geografiska begränsningar, det han skrev handlar mest om Central och Syd-Europa.

På arabiska heter det "al tareekh" eller "al-Tārīkh".  التاريخ

Nu är jag givetvis på djupt vatten, jag kan inte ens läsa bokstäverna. Det arabiska ordet är relaterat till ordet för datum, och roten är ett proto-semitiskt ord för månen som gav ordet för månad. Många språk som påverkats av arabiska använder samma ord, t.ex. heter det tarih på turkiska, och tarix på tadjikiska och uzbekiska. Tror även det är ett liknande ord på dari. Ett ord på svenska med samma referens till tid är "krönika". En betydelse av krönikör är historiker.

Ibn Khaldun är den givna referensen som den stora banbrytande föregångaren på 1300-talet. Han har jag skrivit flera inlägg om t.ex. 14 okt 2012  För sådana tidiga referenser blir det fel att tala om världshistoria men Ibn Khaldun gjorde sitt bästa för att ha utblick över den värld han kände till. Ibn Khaldun kände till Al-Idrisis geografiska arbete. 

På kinesiska heter historia Lìshǐ eller bara Shi som i Shi Song, Songdynastins historia.  Med förenklat skrivsätt: "The characters 史 (history), 

吏 (government official), 使 (cause; use; instruct), and 事 (matter; work; affair) are all etymologically related and all derive from the same ancient character, depicting a hand (又) holding some object." Informationen om skrivtecken har jag hämtat från en sida kallad Mandarin Temple. 

Portalfiguren i kinesisk historieskrivning är Sima Qian (skrivs även Ssu-ma Ch'ien, 145-90 f.Kr) som skrev den mest stilbildande av dynastiernas historia, Shiji, som gav en överblick över 2000 år av historia. Sådana krönikor över tidigare dynastier skrevs sedan av deras efterföljare och finns samlade som "de tjugofyra ortodoxa historierna". Dessa sträcker sig fram till Mingdynastin på 1600-talet. Inte världshistoria, men i den mån Kinas makt sträckts sig ut över Asien så kom intliggande områden och folk med i beskrivningen.

Så kan man fortsätta, på tjeckiska/slovakiska heter det dejiny, (ungefär "det som händer"). På hindu itihaas (ungefär "så var det") som nog avser de gamla episka texterna , nyare historia heter som på arabiska tarix. På Xhosa heter det imbali vilket har sin rot i ett ord för att skriva. Osv.

Samma övning kan man göra för orden för "värld". Det germanska ordet welt kommer av ett ord weraldiz för "människans livstid". Det latinska mundus verkar man inte veta riktigt, kanske ett proto-indoeuropeiskt ord för "att tvätta, ren", som på något vis fått samma betydelse som det grekiska kosmos, som betydde ordning. På polska swiat, på ryska mir, på turkiska dünya, på arabiska alealamia.

Osv...

Det akademiska fältet världshistoria är nytt, det kan sägas att det uppkom på 1980-talet. Det går att använda orden på olika språk för att googla på världshistoria.

Enklare är att räkna upp några webbsidor som redan tagit tag i detta, även om det då i mycket blir den vanliga engelsk-språkliga vinklingen:

Network of Global and World History Organisations, NOGWHISTO

NOGWHISTOs hemsida hänvisar vidare till sina medlemsorganisationer som t.ex. The World History Association  thewha.org och Asian World History Assocation. theaawh.com och ENIUGH.

Unescos historiesida, https://en.unesco.org/themes/generalregionalhistories

Det finns en sida som kallar sig World History Encyclopedia, med kartor och annat kul.

University of Oxford har sin sida. Och Cambridge en serie böcker. Peter N Stearns editerar och skriver själv World History. 

Här är en världssystemshemsida på tyska. VGWS. NOGWHISTO administreras från Leipzig. Och här en hemsida från Wiens universitet.

I Sverige är Maria Sjöbergs samtidiga världshistoria i 2:a upplaga från 2017 en referens. Natur & Kultur har gett ut en globalhistoria i 2 band 2022, med ett tematiskt upplägg.

NOGWHISTO har publicerat lästips.

Även om världshistoria är ett nytt begrepp så finns det redan en "New global history". Det verkar vara en skolbildning som betonar att historien gått in i en ny fas genom den allra senaste tidens globalisering. Oklart för mig varför det skulle skapa en särskild historieskola. Det kan möjligen sägas vara motsatsen till "Deep history" som betonar förlopp som spelat roll över lång tid. Men jag tror ordet "new" dyker upp ganska ofta där man vill sälja i en ny version av något, oavsett vad. Vilket inte hindrar att utmaningen för världshistoria är just att hitta formerna för att göra nya intressanta kopplingar mellan en rad historiska förlopp på ett vis som traditionell mer nationell eller lokal historia inte kan göra.

För en diskussion om de kanske helt oväsentliga skillnaderna mellan global-, världs- och makro-historia, se inlägg 22 november 2015.

Anm 2024-11-10: "Historielöshetens historia" av Peter Josephson (Daidalos, 2024) är en intressant bok som beskriver aspekter av historiebegreppets utveckling. Här redogörs för en anledning till att sådana som Leopold von Ranke och Friedrich Hegel hade en geografiskt begränsad syn på vad som skulle ingå i världshistoria. I deras historiebegrepp fanns det stora områden där de ansåg att det inte pågick någon historia alls. År 1881 skriver Ranke om "de nationer där allt står evigt stilla" och på detta vis försvinner stora delar av världen ut i "historielöshet". 

Mera nära frågan om språk: Josephson skriver (på sidan 25) att en förändring på semantisk nivå skedde på 1700-talet i tyska språket där tidigare ordet historia avsett en berättelse som presenterat en händelse i en viss retorisk form. Det nyare ordet "gesichte" fick då avse tilldragelsen som sådan. Därefter fick begreppet "Historie" att får en betydelse av en process med en rad händelser som hänger ihop på något vis, vilket gjorde det möjligt att ställa frågor som "Vad är historiens drivkraft och interna logik?".

Metoder i världshistoria, del 3

Mats Widgren går ett steg längre i sin kritik av brister i metoder inom världshistoria, i kapitel 3 i boken. Hans rubrik är "Four myths in global agrarian history". Mats Widgren är kulturgeograf och agrarhistoriker emeritus vid Stockholms Universitet. Han menar att i sekundära källor rörande jordbrukets historia figurerar vissa tankegångar som upprepas utan belägg på ett vis som gör att de kan kallas myter. Hans fyra exempel är:

1. Det tomma eller underutnyttjade landet,

2. Historisk lagbundenhet i den ordning olika odlingsmetoder togs i bruk,

3. Att "traditionella landskap" var oförändrade över lång tid (agrarian inertia),

4. Miljömässig determinism.

Den första myten är främst ett resultat av kolonial historieskrivning. Det var bekvämt att beskriva ett område som obefolkat eller obrukat om man skulle ta över det från dem som levde där innan. Widgrens exempel är att européer och afrikanska jordbrukande folk kom ungefär samtidigt till södra Afrika. Flera äldre referenser har en beskrivning där denna samtidiga expansion skulle ha lett fram till en första konfrontation vid Great Fish River 1775. Först med forskning på 1980-talet kunde visas att afrikanska bönder brukat området i minst 500 år innan européerna kom. Notera att McEvedys befolkningskartor baserades på tidigare källor så för södra Afrika är de alltså inte korrekta. Frågorna kring detta blir snabbt många och jag får återkomma till detta.

Den andra myten är att jordbrukets historia på varje plats följer en utveckling mot intensivare jordutnyttjande, från samlande till nomadiserande djurhållning, sedan svedjebruk och till slut permanent jordbruk. (foraging - pastoralism - shifting cultivation - permanent agriculture). Sådana stadie-beskrivningar är alltid bekväma men för varje plats måste man söka belägg för vad som faktiskt skett. Widgren tar upp att olika San-folk historiskt bedrivit småskaligt jordbruk men genom att de senare  marginaliserats kommit att leva i områden där de främst kunnat leva som jägare-samlare. Widgren retar sig särskilt på att många författare antar att människor levt som svedjebrukare utan att ha några egentliga belägg för det, mer än att man inte hittat några fynd som motsäger det. 

Tredje myten är att man tar för givet att ett "traditionellt landskap" representerar ett långt historiskt tillstånd. Även denna myt kan ha en politisk funktion, för dem som vill införa ett "modernt" jordbruk kan det passa att hävda att andra jordbruksformer representerar något stagnerat. Men även för avancerade odlingsformer som terrass-jordbruk finns en tendens att tro att de bedrivits på samma vis över lång tid utan att man har beläggen klara.

Den fjärde myten är att det skulle finnas en enkel koppling mellan naturtyp och historiska odlingsformer. Givetvis styr förutsättningarna vilka val som kan göras men samma typer av miljö kan uppvisa helt olika odlingsmetoder. Exemplet här är en antropolog vid namn Betty Meggers som hävdade att Sydamerikas regnskogar satte en begränsning för vilka typer av kulturer som kunde uppkomma, då avkastningen var för låg. Numera har man hittat det som kallas Terra preta (svart jord eller "amazonian dark soil"), som visar att det förekom odling som gav skördar som tillät mycket högre befolkningstäthet än vad man tidigare antagit. 

Anm 2025-08-11: Man har med lidar (laserradar) hittat mycket mer, se nyheter om Amazonas förhistoria.

Mats Widgren menar att seriös forskning måste ifrågasätta dessa myter där de dyker upp. Kartor måste ritas så att de visar det man vet, utan alltför många rena antaganden. Han har med en fin referens till en karta över Amerika före 1492 med jordbruksmetoder inritade och förklarade.

Metoder i världshistoria, del 2

 Andra artikeln i "Methods in World History" är skriven av Janken Myrdal, professor emeritus i agrarhistoria vid SLU, samt halvbror till arkeologen Eva Myrdal som också skrivit i denna boken. Janken Myrdals kapitel heter "On source criticism in world history". Han har en indelning i två sätt att skriva världshistoria. 

1) Det ena är att försöka göra en generell syntes (hitta generella mönster) som är giltig för en större del av världen genom att jämföra olika nyckelfaktorer. Sådan historia (som Janken Myrdal väljer att kalla makrohistoria) består ofta av berättelser med urval av fakta och exempel. Ett sätt att testa en sådan generell syntes är att försöka mäta om exemplen verkligen stödjer syntesen.

2) Det andra sättet att skriva världshistoria är att kombinera olika regionala studier till en komparativ historia, som i sin tur kan användas för en generell syntes (en "grand theory"). Här blir de källkritiska problemen flera, och de tas upp i senare kapitel i boken så jag återkommer till detta. Myrdal tar upp skillnader i källkritisk metod beroende på om det rör primära, sekundära eller tertiära källor. I denna artikel betonar han olika kvantitativa metoder att testa en hypotes.

I praktiken undrar jag om inte metod 2 är det som historiker främst håller på med. Metod 1 är nog något som personer som kommer från annan bakgrund tar till när de vill lyfta sin nyckelfaktor till en global betydelse. Myrdals exempel på metod 1 är religionsfilosofen Karl Jaspers teori om en "axialtid" då alla de viktiga religiösa och filosofiska inriktningarna framträdde. För att testa Jaspers teori räknar Myrdal filosofer och längd på publikationer och kommer fram till att det finns perioder med högre filosofisk aktivitet, t.ex. kring framväxten av romarriket och de stora kinesiska dynastierna något senare än vad Jasper föreslog. Men hans metodologiska slutsats är att en kvalitativ analys är nödvändig. Min fundering är att "de första filosoferna" rent kvantitativt framstår som få eller ensamma och först senare syns en kvantitativ ökning. Men här finns också ett mått av efterrationalisering, de senare filosoferna kan ägna sig åt att lyfta fram en viss föregångare av olika skäl.

Innan Myrdal går in på det tar han dock upp några mera praktiska funderingar kring problem med källor och hur historiska förlopp presenteras. Jag har redan tagit upp hans synpunkter på synkronoptiska grafer i inlägg 5 juli. Han tar även upp hur storlek på olika riken och imperier ritas in i olika kartor. Han menar att från 1978 kom en ny generation historiska atlaser som bättre återgav länder men  först efter 2000 började man tydligt skilja på områden som en statsbildning hade direkt kontroll över och områden som var mera löst influerade. Ett exempel på det ska vara "Der Neue Pauly" från 2007, men den har inte jag tillgång till. I tabell 1 har Myrdal använt två atlaser från 1997 resp 1999 som visar att år 500 e.Kr kontrollerar stater cirka 13-21 % av totala landmassan medan år 1900 kontrolleras 97 %.

En rolig övning kan vara att jämföra Thomas Lessmans kartor för en given tidpunkt och område med en karta ritad av några med detaljkunskaper över området. Jag tar år 600 e.Kr. och år 300 e.Kr och de kartor som finns i Jonathan Lindströms bok "Sveriges långa historia".

År 600 har Thomas Lessman (v. 7-13-2008) ritat in Swedes och East Gotar i ett område, med en gräns mot West Gotar och en gräns i norr vid Dalälven med Saami som enda rubrik norr därom. På Gotland står det Varangier. Lindströms bok har en karta för 560-650 (sid. 421) som har fokus på det han kallar Sveariket. Den är uppdelad i ett kärnområde runt Uppsala, Vendel och Helgö, ett område med "dominerade bundsförvanter" längs Östersjökusten från Högom till båtgraven i Augerum i Blekinge, och även gutarna ingår som beroende bundsförvant. Västgötarna står inte med på kartan men Lindström har i förordet förklarat varför de inte fått plats i denna boken. Vidare finns områden markerade som tributländer som benämns Finland, Estland och Kurland, i områden där Lessman skriver bland annat Tchuds och Livonians. "Chuds" tycks vara ett ord som slaviska folk använde om olika finska eller baltiska grupper. År 300 har Thomas Lessman bara ritat in den romerska limes som en riktig gräns, vilket verkar rimligt, och uppe i Skandinavien står det Finns, Sviones och Heruls. Lindström har en karta (sid. 345) med fornborgsområden inritade, inte heller han har med några gränser. Det kan kännas handfast med att rita in arkeologiska fynd, men begreppet fornborgar är ganska spretigt. Gutar och svear figurerar i bildtexten, och kungliga guldmedaljonger nämns som är funna i Bohuslän vilket kan bero på kontakt med heruler. Lindström skriver om skridfinnarna, en referens som kan förklara varför Lessman skrivit Finns på sin karta. 

Slutsats av denna övning är att man måste läsa på när man använder Thomas Lessmans kartor men att de sätter en på ett rimligt spår till vad man kan hitta i ett område. Under kartorna i worldhistorymap står också de referenser som Lessman använt, vilket är utmärkt.

Myrdal fortsätter med att säga att bara storlek på en karta inte säger så mycket, man behöver ta med fler indikatorer för samma fenomen. En mätbar sådan indikator är befolkningsmängd. Hans figur 5 (sidan 62) har staplar över befolkningsmängden hos de två geografiskt största rikena vid olika tidpunkter. Här behövs dock tillgång till de data som använts till diagrammet för utan förklaring blir det rätt obegripligt. Men en slutsats är att under perioden 200 f.Kr - 200 e.Kr dominerade imperier mera folk och en liknande dominans fanns under perioden 1500-1900. Detta har betydelse i sig när man väljer indikatorer då Romarriket och Kina lätt kan dominera all statistik, (eller Brittiska imperiet för senare tid). Vill man se effekter i randstater måste man titta på indikatorer som passar för det.

Trevligt är att Myrdal refererar positivt till Colin McEvedys & Jones arbete. McEvedy använde jag när jag skrev om städers storlek, t.ex. ett inlägg 7 november 2012. McEvedy ligger lågt i sina bedömningar av populationers storlek, vilket kan vara rimligt, det har nog alltid varit lätt att överdriva antalet människor i olika sammanhang.

Svårigheterna ökar om man väljer mera komplexa indikatorer att räkna på. Myrdal tar upp olika försök att räkna antalet uppror. Att göra statistik över antalet konflikter är något som flera olika forskningsinstitut ägnar sig åt. Här finns definitionsproblem, svårigheter med vinklade källor, avsaknad av källor osv. 

Myrdal avslutar med att säga att han inte menar att berättande historieskrivning i sig är fel, utan bara att berättelser som går att testa, och klarar dessa test, har högre trovärdighet. Och så citerar han Popper.

Metoder i världshistoria, del 1

 "Methods in World History, A Critical Approach", redigerad av Arne Jarrick, Janken Myrdal & Maria Wallenberg Bondesson, utgiven av Nordic Academic Press och författarna 2016, är min sommarläsning. Den riktar sig till globalhistoriker och studenter av världshistoria med ett antal uppsatser. Men de är begripliga även för den icke insatte. Jag tog upp Janken Myrdals funderingar kring synkronoptiska grafer i inlägg den 5 juli 2022 och ska referera till några till av artiklarna här nedan och framöver.

Arne Jarrick och Janken Myrdal skrev om globalhistoria i Historisk tidskrift 130:4, 2010, vilket jag refererat till i ett tidigare inlägg. I den artikeln anger de både moraliska, politiska (förståelse av globaliseringen och dess motreaktioner) och inomvetenskapliga skäl (det begränsande i "nationella" eller eurocentriska historiestudier) för att det behövs globalhistoria. Här framförs också en kritik mot att reducera historia till berättelser, författarna letar efter systematiska metoder för att studera långa historiska förlopp.  I "Methods in World History" behöver de inte längre motivera ämnets existens, i denna boken är det fokus på att höja stringensen inom området.

Som referens för en översikt över världshistoriker uppger de Johan Galtung & Sohail Inayatullah (ed.), 1997, "Macrohistory and macrohistorians". (som med priset 1700 kr ligger utanför vad jag kommer att följa upp).

Första artikeln är skriven av J R McNeill, miljöhistoriker, och tillsammans med sin far William H McNeill författare till den bästa introduktionen till världshistoria; "The Human Web" från 2003. På svenska "Mänskliga nätverk" från 2006, se inlägg 23 mars 2013.

Artikelns rubrik är "Historians, superhistory and climate change". Med superhistoria menar J R McNeill att historikerna kombinerar skrivna källor med nya metoder, som DNA-sekvensering och isotopanalyser. Historiker har alltid använt fler källor än skriven text - arkeologi, arkitektur, språkvetenskap osv, men här tar man det ett steg längre och arbetar med en nästan kriminalteknisk ansats, vilka bevis finns utöver det skrivna vittnesmålet? För att väga in klimatets betydelse eller olika sjukdomars effekt på historien är det självklart. Sverker Sörlins förord till "Mänskliga nätverk" beskriver detta bra. Men i princip all historieskrivning har nytta av en tvärvetenskaplig ansats. Jag vet inte om jag tycker begreppet "superhistoria" tillför så mycket men det kan finnas inomvetenskapliga skäl för McNeill att lyfta ett sådant begrepp.

Som primär källa till historiska data är givetvis alla korrekta uppgifter användbara. Men på nästa nivå där man börjar fundera över hur olika händelser hänger ihop blir det genast svårare. McNeill tar som exempel de klassiska funderingarna kring vad det var som orsakade olika nomadiska stäppfolks plötsliga spridning ut från sina normala stäppland. En rad olika push- och pull-faktorer har föreslagits ända sedan Ibn Khaldun skrev sin analys de cykliska förloppen hos olika dynastiers framväxt och tillbakagång. Tydligen har nu visats att det var ovanligt regnigt under åren 1211-1225 i mongoliska trakter som Orchon-dalen. (Neil Pedersen et.al. 2014, "Pluvials, Droughts, the Mongol Empire and modern Mongolia".) Mera regn, mera gräs, mera hästar, mera mäktigare mongoler. Men McNeill har en annan tvist på klimatets roll, i ett senare skede av mongolisk expansion. Ovanligt kalla vintrar när den medeltida värmeperioden tar slut ca 1250 kan ha påverkat isläggning, och gett mongolerna möjligheter att, likt Karl X, ta sig fram över is på oväntade ställen och göra överraskande angrepp i Kina och östra Europa. Som hypotes verkar denna idé bräcklig, möjligen vill McNeill provocera läsaren till att tänka att varje klimatfundering behöver även andra belägg. Och denna kritiska inställning måste man ha med sig när man läser om alla de uppgifter som bygger på olika DNA-analyser. Det är som inom kriminaltekniken, DNA-teknik är ett av många verktyg. Nya verktyg ger nya möjligheter men McNeill betonar att historiker måste lära sig hur man väger av alla dessa uppgifter mot varandra.

Två historiker jag vill nämna som jag tycker gör detta bra är Peter Heather och Fredrik Charpentier. Och vad gäller DNA-forskning så tycker jag arkeo- och paleo-genetikern Johannes Krauses bok var bra, den som jag skrev om i inlägg i julas.

Tidslinjer och annan historisk infografik

En allra första ansats när man börjar tänka kring global världshistoria är att man vill kombinera tidslinjer och kartor. Om man bara radar upp alla viktiga händelser bredvid varandra och sorterar dem efter var de hände så har man skapat en slags överblick, tänker man.

Ett kuriöst exempel på det är "Alla Tider" av Alf Henriksson och Björn Berg, Bra Böcker, 1978. Alf Henriksson älskade att berätta historien som goda historier men här uppvisar han ett intresse för årtal som går utöver det vanliga. Han har egenhändigt suttit och sammanställt sammanfattningar för varenda dekad sedan hedenhös. Samt ritat tidslinjer för en antal riken, allt eftersom det blir fler riken blir linjerna flera och fyller till slut nästan hela sidorna. Björn Berg har illustrerat med tidtypiskt klädda människor för varje epok, alla tecknade i hans karakteristiska stil vilket skapar en märklig enhetlighet genom tiderna.

Normalt är det hela redaktioner som sammanställer sådana översikter. Ett exempel som jag har är National Geographic "Concise History of the World, An Illustrated Timeline", redigerad av Neil Kagan, 2006. Här har man två sorters översikter, en som täcker perioder om 30-40 år på ett uppslag och en annan ännu mer komprimerad som där hela 500 år täcks på ett uppslag. Alla uppslag är indelade i kontinenter. Man har även försökt skapa olika teman för att komma ifrån att det blir slagsida mot politisk historia. Kultur, vetenskap och ekonomi får också sina rutor.

Numera används modern infografik och digitala lösningar. Söker man på timelines på wikipedia får man hoplänkad info som snabbt blir omfattande. I flera fall hänvisas man till Thomas Lessmans kartor som finns samlade på worldhistorymaps. https://www.worldhistorymaps.info/links/. Hans länksamling innehåller flera tips, t.ex. atlasofworldhistory.

Lite googlande leder till att man snabbt hittar diverse entusiaster som av pedagogiska eller andra skäl skapat mängder av tidslinjer och kartor. Stanford University har samlat på historiska exempel på detta, David Rumsey Map Collection. En hemsida med föråldrad layout kallar sin sammanställning för "hyperhistoria", ett begrepp som jag inte tror är etablerat då jag sett det användas på annat vis också.

John Sparks "The Histomap" från 1931 är ett klassiskt exempel. Den är en synkronoptisk graf, där parallella händelser ligger bredvid varandra. Sparks har värderat olika civilisationers betydelse, ju viktigare han tyckte något rike var vid en viss tidpunkt, desto bredare utrymme fick det i tidsflödet. På Youtube kan man hitta olika moderna varianter om man söker på "Timeline of World History".

Janken Myrdal skriver om synkronoptiska grafer i en uppsats i "Methods in World History", från 2016. Han noterar att Histomap och liknande framställningar ofta saknar en källkritisk underbyggnad. Det kan bero på att många av dem är gjorda av amatörer, Sparks var en sådan som blev förvånad över att hans bild fick sådan spridning. Det vanligaste felet är att framställningen blir fokuserade på Europa och Nordamerika. Myrdal menar att historiker bör använda sig av synkronoptiska grafer för att åskådliggöra sitt material men att varje inlägg i grafen måste motiveras. Enklast är att basera grafen på kvantifierbara uppgifter, till exempel areal och befolkningstal. Han tar med ett enkelt eget exempel, som visar framväxten av imperier i Eurasien mellan 2000 f.Kr och 500 e.Kr. För att förenkla har han mätt bredden vid en viss longitud, dvs grafen visar hur breda imperierna var längs breddgrad 40. Myrdal skriver själv att "dess exakthet ska inte överdrivas". Hans viktigaste poäng är just detta, att genom att redovisa hur data samlats in kan grafen falsifieras.

Ur 101 historiska händelser

Magnus Västerbro har skrivit "101 historiska händelser, en annorlunda världshistoria", (Historiska media, 2015). Den består av korta redogörelser för olika händelser genom tiderna, från ca år 3200 år f.Kr till år 2013. Varje inlägg har ett åratal och avslutas med ett lästips. 

I efterordet klargör han att han använt en närhetsprincip som gör att det inte blir ett representativt urval av händelser i världshistorien. Framförallt tar han upp flera händelser i svensk historia som inte har världshistorisk betydelse, men även europeisk historia får mer uppmärksamhet. Han ber också om ursäkt för att han lite för ofta berättar om "de gamla vanliga gubbarna". Boken ingår i en serie av böcker om 101 händelser, så jag tänker att den var ett uppdrag från förlaget. Det hindrar inte att upplägget är intressant. Det är motsatsen till min tanke i bloggen att jag ska nöta mig runt hela världen vid vissa valda tidpunkter. Det är främst år 600 och år 1220 som jag har hållit på med, även om jag gör nedslag i andra tider också. Här ska istället några få händelser från olika årtal väljas. 

Någon mer ledtråd ger inte Magnus Västerbro i sitt efterord. Jag tror att urvalet helt enkelt är sådant som han tänker kan intressera läsarna. Jag önskar lite mer överblick och därför grupperar jag dem efter tema, samt noterar lästipsen som jag tycker är bra. Detta blir dock extremt plottrigt och kondenserat då texten nedan bygger på att man har Västerbros bok till hands och kan se vad han skriver.

År 1782 f.Kr. Hammurabis lagar. 282 lagparagrafer ristade i sten. Lagstiftningens framväxt får representeras av detta årtal. Justinianus lagar är inte med i urvalet fast Västerbro nämner dem som en del av underlaget för Irnerius föreläsningar. År 1088 börjar Irnerius att föreläsa om juridik i Bologna. 1158 får universitetet där kejserligt beskydd att bedriva åtminstone i teorin självständiga studier och forskning. År 800 med Karl den store kröning är med i Västerbros urval och då nämns att ett styrelsesystem byggs upp med en lagstiftning som kommer att prägla Europa för lång tid framöver. Här skulle också EGs bildande 1967 kunnat få vara med. Lagstiftning och styrelseskick hänger ihop men har fått var sin rubrik av mig här.

År 509 f. Kr. Romerska republikens framväxt. Viktiga senare årtal för styrelse-skickens historia som kommit med är år 1776 med USAs självständighetsförklaring, (konstitutionen skrevs 1787 och började gälla 1789) och 1989 med Himmelska fridens torg samma år som Berlinmurens fall. Västerbro tar inte med franska revolutionsåret 1789 utan väljer år 1793 med avrättningen av Marie Antoinette, kanske för att visa på förändringarnas brutala sida. Även tsarfamiljens avrättning 1918 har kommit med enligt samma logik. Han har med år 1865 då den svenska adeln röstar bort sig själv och ståndsriksdagen avskaffas. Ett inlägg för 1917 beskriver att det inte blev revolution i Sverige utan demokratin konsoliderades med allmän rösträtt och riksdagen som maktcentrum. År 1925, den sista kejsaren av Qingdynastin, den 19-årige Puyi, tvingades ut ur den förbjudna staden, han hade ingen makt då han avsattes redan år 1911. År 1933: Tyska riksdagen röstar igenom fullmaktslagen som gör Hitler till diktator. Endast socialdemokrater ledda av Otto Wells röstade emot. Mordet på Olof Palme 1986 är med, om jag ska sätta det under denna rubrik så får det vara för att det svenska styrelseskicket kunde hantera en sådan händelse utan att rubbas i grunden. År 2001, 11 september.

År 333 f.Kr. Tyrannerna och krigen får många inlägg, jag nämner dem som en rubrik i denna sammanfattning. De tyranner som erövrat stora områden (eller försökt i stor skala men misslyckats) framstår som betydelsefulla i historien, både för att deras riken brett ut sig rent geografiskt med sina imperialistiska erövringar och för att när de dör så är det ofta en historisk lättnad för de flesta inblandande. Några i boken är Alexander "den store", Kung Ashoka "älskad av gudarna", Shi Huangdi, Julius Caesar, Djingis Khan, Karl XII, Adolf Hitler, Josef Stalin. Av dessa är det väl Ashoka i Indien (ca 263 f.Kr) som allra bäst lyckats skapa ett positivt eftermäle, då han beskrev sig själv som omvänd till fridsfurste i inristade inskriptioner som är det enda som finns kvar att läsa från denna tid. Västerbro refererar historikern John Keay som noterar att Shi Huangdi ("den förste kejsaren av Kina", ökänd för att år 213 f.Kr ha bränt böcker och avrättat författare med mera) också ristade positiva budskap om sitt styre men där finns andra källor kvar som beskriver hans tyranni. Lästipset jag vill ge är Magnus Västerbros egen "Tyrannens tid, om Sverige under Karl XII", (Bonniers 2021). Den boken är en utmärkt skildring av hur ett samhälle föröds under ett envälde, och hur vanliga människor lider.

Västerbro valde Alexanders död år 323 f.Kr men av minnestekniska skäl väljer jag slaget vid Issos år 333 f.Kr. Det kan även få stå för alla de krigiska årtal som brukar stå med i listor över "avgörande slag" som också brukar anses betydelsefulla. Västerbro har med År 410, Alariks visigoter plundrar Rom. År 636, Bysans och Herakleitos förlorar i slaget vid Yarmuk mot muslimsk armé ledd av Khalid Ibn al-Walid, ett slag "som av många anses som det mest avgörande enskilda fältslaget i historien". År 1066, Harald Hårdråde förlorar mot Harold Godwinson vid Stamford Bridge som sedan förlorar mot Vilhelm vid Hastings. År 1258, mongolerna under Hülegu erövrar abbasidernas Bagdad. År 1520 Stockholms blodbad. 1618 starten på 30-åriga kriget genom att tre katoliker kastas ut genom ett fönster i slottet i Prag. År 1819 Simón Bolivar tågar över Anderna. 1864, Sherman avgör inbördeskriget i USA genom en marsch mot havet som ödelade Atlanta och elva städer till, inklusive South Carolinas huvudstad Columbia.  År 1893 Gandhi kastas av ett tåg i Sydafrika, i 21 år arbetar han med agitation för indiska emigranters rättigheter och sedan från 1915, 46 år gammal, kommer han tillbaka till Indien och påbörjar kampen mot brittiska imperiet. År 1914, skottet i Sarajevo. År 1920, Fransk general hänvisar till korstågen när Syrien erövrats, året anses vara "höjdpunkten för den europeiska kolonialismen". Västerbro har några inlägg om 2:a världskriget. Två av dem: 1941 och utvecklingen av den slutgiltiga lösningen med gaskammare som först tas i bruk i Belzec tidigt året därpå. 1945 och atombomberna över Japan. 1983, kärnvapen-kontrollerande förhandlingar påbörjas sedan Reagan uppfattat att Sovjetunionen gått i högsta beredskap under en Natoövning.

Det slår mig att årtalen för krig som inte blev av är svårare att samla in. Ta t.ex. danske kungen Knut IV som år 1085 hade hela ledungsflottan samlad i Limfjorden för att återta England från Vilhelm och hans normander. Men anfallet avblåstes. Många skäl kan tänkas för det men det är i alla fall ett exempel på ett krig som inte genomfördes.

Pesten och Svälten är två andra av Västerbros specialområden. Pesten får symboliseras av år 1347 och den Gyllene hordens belägring av staden som italienare döpt till Kaffa (dagens Feodosija på Krim), den pest som kommer att döda kring 40 procent av alla människor som levde i Europa och på vissa ställen ännu många fler, vissa byar och städer lämnades nästan helt övergivna. Ungefär 75 miljoner människor dog globalt. Västerbro rekommenderar Dick Harrison, Stora Döden, 2020. År 1877, Svälten i Indien under Lord Lytton, framstår som ett extremt obehagligt fall. Men svälten är med oss någonstans i världen varje år. Västerbros Svälten, hungeråren som formade Sverige om åren 1867-69 fick Augustpriset. Naturkatastrofer har också årtal, Västerbro har inte med någon sådan händelse men förslagsvis vulkanutbrotten år 536, 540 och 547 som tillsammans orsakade det som kallas den senantika lilla istiden. Som i sin tur orsakade svält och sedan kom den Justinianska pesten.

År Noll. Religionernas betydelser. Västerbro har med Ca år 34 e.Kr. då Paulus får en vision.  År 636, Fyra år efter Muhammeds död kom de enade arabiska stammarna att segra över Bysans och sedan över Persien år 642. År 622 är år noll i islamisk tideräkning, hijra (hidjra) - utvandringen till Medina. Den judiska kalendern startar år 3761 f.Kr. Ett matematiskt år med noll som referens är 628 e.Kr då Brahmagupta anses ha lagt fram en avhandling som för första gången utförligt förklarar siffran nolls egenskaper. Observera att kalendermässigt finns inget år noll, och den munk som hittade på det årtal som vi kallar år 1 efter Kristi födelse levde kring år 500 och hade inte då inte begreppet noll ens att välja på. Numera tror vi att Jesus föddes 4-7 år tidigare.

År 1000, ett inlägg om att folk tror att jorden kommer att gå under, en tankefigur som återkommer med jämna årtal. 1095 korstågen proklameras av påven Urban, År 1248. Västerbro berättar om kardinalen Vilhelm av Sabina som kom till Skänninge, Västerbro ser det som ett möte som begraver det hedniska samhället för alltid. genom stärkandet av biskopsmakten samtidigt som Birger Jarl fick stöd. År 1309, Den heliga Birgitta får en vision, (hon levde 1303-1373). År 1521 Luther försvarar sina teser inför kejsaren i Worms. 1851 Taipingupproret, en kristen sekt startad av Hong Xiuquan intar Nanjing och skapar en teokratisk diktatur som störtas först 1864. I Kina är år 1911 år noll - det år kallat Xinhai då kejsaren störtades.

År 690. Wu Zeitan blir kejsare under Tangdynastin i Kina. Hon är den enda kvinna som varit kejsare i Kinas dynastiska historia. Hon blir en symbol för de kvinnor som skaffat sig en maktposition i en patriarkalt organiserad värld. En del av dessa kvinnor kvalar in som maktmänniskor under rubriken krig och kanske några även som tyranner.

Farao Hatshepsut som regerade 1479-1457 f.Kr (Nya tidens 18:de dynasti) och som ca 25 år senare nästan utraderades ur historien av sin manliga efterträdare. Drottning Boudicca som år 61 mobiliserar mot romarna.  År 1389 Margaretas styrkor vinner slaget vid Åsle nära Falköping och Kalmarunionen skapas. År 1431, jungfrun Jeanne bränns på bål, Jeanne d'Arcs insats var avgörande för slutet av 100årskriget. År 1588 Drottning Elisabet håller tal och den spanska armadan besegras. År 1656, Drottning Kristina hyllas i Rom (hon var regerande regent 1644-1654). År 1762 Katarina tar befälet i Ryssland. 

Fler regerande drottningar kan nämnas, som Eleonor av Aquitanien. All annan verksamhet som kvinnor bedrivit borde fått flera årtal, jag tycker t.ex. Hildegard av Bingen och år 1147 då hon får tillstånd att publicera sina texter och bygga ett nunnekloster kan få vara symbol för dem. Men även fredliga män kunde fått fler årtal kan man då önska, men det blir inte så när historia skrivs.

Patriarkatets övergrepp har fått ett årtal, år 970, som handlar om början på traditionen i Tangdynastins Kina att binda fötterna på små flickor för att det blivit modernt med "lotusfötter". 

År 1847, när Elisabeth Blackwell påbörjar utbildningen till att bli den första kvinnliga läkaren, är mer en skildring av motståndet mot kvinnor i olika roller sakta börjar brytas. Här saknar jag Eunice Newton Foote som 1856 borde ha fått berätta om hur hon upptäckt koldioxidens inverkan på gasers temperatur för AAAS, först år 2010 återupprättades hon som växthusgaseffektens upptäckare. År 1905, Christabel Pankhurst startar det som kommer att bli suffragettrörelsen. I UK fick rika kvinnor rösträtt 1918 och en mer allmän reform kom 1928. Att sätta ett årtal på kvinnlig rösträtt är därför krångligt, men 1919 i Sverige är ett exempel och 1906 i Finland ett annat. År 1978, när Hoa Hoa propagerar för barnledighet för pappor. Först i början av 2000-talet steg andelen föräldralediga pappor.

Ett antal inlägg rör kulturmöten, migration och kolonialisering. År 1200 kom de första människorna till Påskön, År 1492 är året för "moren sista suck" i Granada och Columbus resa, migrationen till Amerika ledde sedan till den värsta smittspridning som skett i historien. År 1609, här skriver Västerbro om umbäranden i den första brittiska kolonin Jamestown, Virginia, (som inte lyckas utan det är Williamsburg och sedan Richmond som växer till huvudstäder i kolonin), 1652 handlar om de första holländarna i Sydafrika, 1841 en svensk lämnar Sverige och grundat Nya Uppsala (New Upsala), han hette Gustaf Unonius, känd som "den förste utvandraren" fast han sedan flyttade tillbaka till Sverige.

År 1309 Mansa Moussa från Timbutku strör guld omkring sig på resa till Kairo, han kan enligt vissa bedömningar ha varit den rikaste mannen i världshistorien. kejsardömet i Mali plundrades av en sultan från Marocko 1590. År 1793 Englands ambassadör George Macartney får audiens hos den Kinesiske kejsaren Qianlong, Qing-dynastins fjärde kejsare. År 1853 USAs flotta under Perry tvingar sig in till japansk hamn i Edo. År 1917, Balfours text i The Times om att den brittiska regeringen ser men välvilja på att det judiska folket ska få upprätta ett nationellt hem i Palestina.

Kamp mot slaveri. År 1849, Harriet Tubman rymmer till nordstaterna och befriar sig själv, och deltar sedan i den "underjordiska järnvägens" resor för att frita slavar. År 1833 Brittiska imperiet förbjuder slaveri. 1955 Rosa Parks häktas för att hon vägrar flytta till avsedd plats i en buss och Martin Luther King höll, 26 år gammal, tal för att uppmana till den bojkott av busstrafik som ledde fram till medborgarrättsrörelsen. Hans mest berömda tal höll han 1963 och han mördades 1968. Rosa Parks dog år 2005, 92 år gammal.

Mauretanien var det sista land som kriminaliserade slaveri år 2007.

Träldomen avskaffades i Sverige (ska man vara noga så avsågs Västergötland och Värmland) 1335 genom Skara stadga, som sade att envar som föddes av kristna män och kvinnor inte ska vara eller kallas träl. De svenska slaverilagarna upphörde först 1847 då de sista slavarna i svensk koloni friköptes. Statarsystemet, som inte var slaveri, men för vissa kunde bli som en livegenskap då de fick lön i natura (stat) och lånade för utgifter, upphörde först 1945. På samma vis som att slaveriet upphörde när det började bli olönsamt så upphörde statarsystemet med införandet av traktorer i lantbruket. Illegala former av slaveri, som trafficking, förekommer fortfarande. 

År 868, den äldsta bevarade tryckta boken, Diamantsutran, blev färdig. Wang Jie lät trycka den för att hedra sin fader och sin moder. En buddhistisk klassiker, skriven i Indien några hundra år före Kristus och översatt på 400-talet till kinesiska av munken Kumarajiva. Bevarad i en av Mogaogrottorna i Dunhuang. Skrivkonsten, boktryckarkonsten, översättningskonsten och biblioteken får några inlägg. Cirka år 3200 f.Kr, namnet på den första person vi känner till, en bokhållare vid namn Kushim, antecknat med kilskrift på lertavla. 1483, den första boken som trycks i Stockholm, den hette "Skapelsens sedelärande samtal", en manual för präster att bättra på sina predikningar. (Gutenbergs Bibel trycktes 1455). År 1822, Champollion löste hieroglyfernas gåta. Framväxten av internet; tekniskt fanns en lösning 1974 men www (world wide web) utvecklades från 1989 och släpptes för fritt bruk 1993. Föregångaren till Wikipedia, Interpedia, kom också 1993 men Wikipedia startades först 2001.

Sport, stil och nöje får två år: År 146 kommer 200000 romare till Cirkus Maximus för att se Gaius Appuleius Diocles tävla i hästkapplöpning. och År 972 då gaffel introduceras vid det tysk-romerska hovet av den bysantinska 17-åringen Theofano som gifts bort med kejsar Otto II. Theofano var regerande drottning i åtta år innan hon dog 991, och då efterträddes av sin svärmor, farmor till hennes son, Otto III.

Sex, droger och rock and roll har fått två inlägg, båda drogrelaterade. År 1859, kokainet beskrivs av en tysk kemist, Albert Niemann, och år 1971 då Nixon förklarar krig mot drogerna. Möjligen ska 1951 och p-pillrets upptäckt med här. Och år 1965 med Beatles och Rolling Stones kanske hade kommit med om Västerbro hade tagit med någonting alls om musik och dans. 

Kultur har också bara fått två årtal, År 1336, "den förste humanisten" Petrarca beskriver hur han bestiger ett berg i Provence och år 1995 då Joanne (J.K) Rawlings skrivit klart Harry Potter och de vises sten.

Vetenskap, medicin och teknik har fått några fler inlägg. Någon blåser glas ca 50 f.Kr. År 1280 krut i Kina orsakar en explosion i huvudstaden Changans vapenarsenal (den första referensen till krut är redan år  142). År 1332, en mekanisk klocka med hög precision byggs av abbot Rikard vid S:t Albans kloster.  År 1610 Galileos teleskop. År 1665 Newton utvecklar den moderna matematiken och fysiken. (Newton var samtidigt den siste företrädaren för magikerna, enligt John Maynard Keynes). År 1804 läkaren Hanaoka i Japan opererar med narkos,. År 1835 tåg, själva inlägget handlar om en olycklig dödsolycka. År 1837 Darwins första notering rörande evolutionsteorin, men först 1859 publiceras den. År 1856 Pasteur ser mikroorganismer på en spritfabrik. År 1884 telefonen (första busringningen). År 1925, en Baird visar upp TV. År 1951, P-piller utvecklas.  År 1953 modellen av DNA, 1967 första hjärttransplantationen, 1969 månlandningen.

Västerbro avslutar med År 2013: En rapport från Internationella valutafonden anger att "u-ländernas" BNP har blivit lika stor som "i-ländernas". 

Åren i fetstil är: 1782 f.Kr, 509 f.Kr, 333 f.Kr, "År Noll", 622, 868, 1336, 1347, 1455, 1492, 1665, 1789, 1833, 1859, 1919, 1989.

Några av Västerbros lästips:

Yuval Noah Harari. Sapiens. En kort historik över mänskligheten (2015). År 1782 f.Kr och 2013.

Andrew Robinson, The story of writing, (2007)

Eva Queckfeldt, Romarriket. Den romerska republiken. (2014).

Bengt Liljegren, Alexander den store (2005)

John Keay, India: A History (2000) och China: A History (2009), 

Bryan Ward-Perkins, The Fall of Rome and The End of Civilization (2005)

Hugh Kennedy, The Great Arab Conquests (2007)

Frances Wood och Mark Barnard, The Diamond Sutra, (2010)

David Morgan, The Mongols (2007)

Clive Ponting, Gunpowder, (2005)

P.C. och F.L McKissack, The Royal Kingdoms of Ghana, Mali and Songhay (1995)

Paul Johnson, The Renaissance (2000)

Robert Ross, A Concise history of South Africa (2008)

James Gleick Isaac Newton (2003)

David Brion Davis, Inhuman Bondage (2006), år 1833

Thomas Hylland Eriksen Charles Darwin (1999)

Per T. Ohlsson, Svensk politik (2014)

Peter Mansfield, A History of the Middle East (2013)

John Lewis Gaddis, The Cold War (2005)

Babij Jar

 Jag brukar inte skriva om dagens händelser i bloggen. Jag kommer inte heller att skriva mer om Putins och den ryska statsledningens brutala aggression mot människorna i Ukraina och i förlängningen även mot människor i Ryssland och i hela världen. Jag väljer enbart att rekommendera en av de starkaste böcker som finns som skildrar krigets avskyvärda händelser och fördömer dem som orsakar allt detta våld. 

Det är den dokumentära romanen Babij Jar av Alexander Kuznetsov. Boken är en detaljerad och på dokument baserad skildring av hur Hitlers trupper massakrerade judar i Kiev (på ukrainska Kyjiv eller Kyiv) 1941. Och hur vissa i Sovjetunionen möjliggjorde detta och sedan försökte utplåna händelserna från historien. Samt det mänskliga lidandet i en stad som klämdes mellan Stalins och Hitlers terror-regimer.

Babij Jar (på ukrainska Babyn Jar) är en ravin där flera massavrättningar skedde under 2:a världskriget varav den mest omfattande på kort tid skedde 29-30 september 1941. Över 33700 judar avrättades under två dagar av tyska insats-trupper. Totalt kom över 100000 människor att dödas (judar och andra som nazisterna ansåg mindre värda) vid Babij Jar. Hela Kievs judiska befolkning utplånades.

Jag läste boken som tonåring och den grep mig oerhört. Alexander Kuznetsov vill tydliggöra Hitlers och Stalins brott men också få oss att minnas att alltid när vi läser namnen på tyranner, varav en del gått till historien som så kallade "stora", ska vi ställa oss frågan hur många människor de mördade och hur mycket lidande de orsakade på vägen till sin "storhet". Hans budskap är det desperata "Aldrig mera krig".

Observera att boken finns i två översättningar, en av Eva Thomson-Roos. (285 s. Sthlm W&W 1967). Och den fullständiga versionen översatt av Eric Jansson. (410 s. SthlmW&W 1970, W&W serien 252). Den senare versionen inkluderar de partier som Sovjetcensuren strukit samt författarens senare tillkomna kompletteringar.

Enligt rapportering ska en bomb ha slagit ner i det minnes-centrum som finns i Babij Jar och dödat fem människor. Människor dör och minnet av brotten utplånas av brottslingarna.

Ränseln som symbol

Lasse Berg låter väskan eller ränseln symbolisera samlande och samarbete under stenåldern. Det är samhälls-organisationen som är det intressanta - ränseln får fungera som en symbol för att gruppen för att överleva skulle dela någorlunda jämlikt på det insamlade som burits till en lägerplats. De som varit ute på insamlingsturen plockade upp allt det goda som de som stannat på lägerplatsen förväntansfullt fick ta del av.

Ränseln får då vara symbol för stenålderns samlar-jägar-fiskar-samhällen. Här måste några språkliga funderingar läggas in. Varken "väska" eller "ränsel" är ord som direkt beskriver de påsar eller enkla ryggsäckar som stenåldersmänniskorna använde sig av för att bära tillbaka till gruppen det ätbara man fann. Dessa var gjorde av växtfiber eller skinn och inga arkeologiska fynd kan finnas kvar, men det framstår som givet att människor mycket tidigt måste ha skapat något att bära saker i. Antagligen bar Homo erectus sina insamlade frukter eller jaktbyte med hjälp av någon slags läderpåse. Vid kusterna skulle diverse musslor samlas in, kanske i flätade korgar.  Näverkonten, bärhinken och svampkorgen är väl dagens motsvarigheter. Jag gillar ordet ränsel så jag väljer det.

Lasse Berg noterar också att ordet "samla" har två betydelser på svenska. På engelska skiljer man på "gather" and "collect". Att "plocka" eller "insamla" kanske bättre anger vad man gjorde i jägar- och samlar-kulturen. Moderna samlare vill åstadkomma en samling av föremål, men det är inte det som samlarkulturerna ägnar sig åt.

Samarbetet i de små grupperna av stenålderns jägare-samlare var tvunget att fungera väl för att de skulle överleva. Samarbete i grupp med hjälp av språk (och sång) är det som gjort tvåbenta Homo till en evolutionär framgång. En rad beteenden kopplat till den långa barnuppfostran och vår förmåga att även samarbete med människor vi inte är släkt med hänger ihop med detta. Våld förekom inom och mellan grupper av människor. Läser man Lasse Berg blir man övertygad om att de tidiga stenåldersgruppernas organisation byggde på samarbete och var relativt jämlika. Den som försökte bryta mot gruppens regler blev utfrusen, i sig ett straff som kan ses som ett våld, eftersom chansen att överleva utanför gruppen var liten. Ett våldsamt egalitärt samhälle. Nu vet vi väldigt lite om dessa människor och vi talar om många olika grupper med vitt skilda kulturer som förändrats under årtusendens gång. Men det är något tilltalande med att låta ränseln får symbolisera delandet av det insamlade i stenålderns samlar-jägar-fiskar-kulturer.

Risken med sådant symboltänkande är att det skapar en förenklad bild. Talar man om "grottfolk" så glömmer man lätt att grottornas roll kan ha varit begränsad, det är snarare så att det är i grottorna som fynden efter dem hittas. Grottfolk är ett begrepp som mönstrats ut. Stenålder är ett mera logiskt begrepp i den meningen att det är de bearbetade stenarna som arkeologerna hittar som definierar fynden. Och megaliterna. De stora sten-monumenten är kraftfulla symboler och var det på sin tid, liksom grott-konsten. Men ränseln leder tankarna till det mer vardagliga samlarlivet. Det är något bra med det. 

Världen är en trädgård - rättvisecirkeln

"The world is a garden, hedged in by sovereignty

Sovereignty is lordship, preserved by law

Law is administration, governed by the king

The king is a shepherd, supported by the army

The army are soldiers, fed by money

Money is revenue, gathered by the people

The people are servants, subjected by justice

Justice is happiness, the well-being of the world.

Ur Ahlâk-i Alâ’î av Kinalizade Ali.

Stycket kallas "Circle of Justice" eller "Circle of Equity". Rättvise-cirkeln, den ska läsas så att man i slutet återvänder till orden "Världen är en trädgård". En annan titel är "Åtta meningar". Versionen ovan  skrevs av den osmanske juristen och författaren Kinalizade Ali (1511-1572) och citeras av Linda T. Darling i "A History of Social Justice and Political Power in the Middle East".

Själva grundtemat återkommer i texter ända tillbaka från Hammurabis styre i Mesopotamien (1792-1750 f.Kr). Det är en ideologisk formel för att upprätta kungamakten men också ett verktyg för att påpeka för kungen att det rättvisa styret är en förutsättning för hans makt.

Linda T. Darling går igenom olika versioner av rättvisecirkeln i sin bok, det blir ett sätt att jämföra olika typer av dynastiska styren. Inte förvånande har de härskare som särskilt velat framhålla sig som rättvisa lyft fram detta lärostycke. T.ex. hade sassanidernas Khosrau I Anushirvan, (r. 531-579) med den i sin biografi. Enligt Linda T. Darling är det första gången en persisk kung klargör att han fått gudarnas ynnest genom sitt rättvisa styre och att hans militärs styrka är beroende av den rikedom som bönderna arbetar samman åt honom.

I Deep History återges en variant som påstås vara den Aristoteles lär ut till Alexander. En variant återges sedan  i den pseudo-aristoteliska "The secret of secrets" som lästes av många på arabiska och senare på latin. Den grekiska versionen av rättvise-cirkeln betonar inte böndernas roll på samma vis som den persiska, i den grekiska talas om undersåtar ("subjects").

I Deep History lyfter men fram hur historikern Ibn Khaldun menade att hela hans teori om dynastiers uppkomst och fall kunde återföras på en förståelse av rättvise-cirkeln. Den variant av rättvise-cirkeln som Ibn Khaldun lyfter fram betonar kungens (sultanens) roll i att utbilda och övervaka dem som är satta att utöva rättvis kontroll över bönderna, så att kungen styr över dem och inte de över kungen.

Minns att Ibn Khaldun såg det som oundvikligt att alla dynastier blir degenererade inom några generationer. I hans värld kom en ny dynasti till makten genom sin sammanhållning, skapad av hårda villkor under nomadiska förhållanden. Och sedan blev de bortskämda och tappade sinne för gott styre. Betydelsen av "rättvisa" i detta sammanhang är närmast att varje sammhällsgrupp förväntas göra det dom ska och får rimliga livsvillkor för det. Det innebär givetvis ingen rättvisa i termer av lika villkor för bönder, hantverkare och fotsoldater jämfört med de styrande grupperna, och än mindre för kvinnor och slavar.

Jennifer A. London redogör för detta i en kort uppsats som heter "The circle of Justice". Det arabiska ordet som används är adl (roten d-l). En betydelse av det är "guds rättvisa" som då framgår av sharia-lagarna för en sunnimuslim. Men när Ibn Khaldun skrev om rättvise-cirkeln ville han anknyta till en persisk tradition som mer handlar om politisk styrning och maktbalans i samhället. Tidigare författare som skrev furstespeglar, till exempel storvisiren Nizam al-Mulk, hade som direkt syfte att uppfostra kungamakten och möjligen manövrera sig sjäv till en bättre position. Ibn Khalduns syfte som historiker var att argumentera för ett moraliskt bättre styre. Eller åtminstone stabilare. Han hyste dock inget hopp om detta utan ansåg det närmast lagbundet att allt styre degenerar.