Från kejsar Fredriks Sicilianska rike hade det varit praktiskt att följa med skepp från republiken Pisa till Cypern. Men på Cypern styrde John av Ibelin, hertigen av Beirut, en ledande moståndare till Fredrik. Möjligen hade det ändå gått bra, det var ännu inte inbördeskrig, det (War of the Lombards) började 1228. Cypern var bas för det femte korståget från 1217, ett storskligt angrepp på det ayybidstyrda Egypten, så för vidare resa in i muslimska områden var det kanske ingen bra startpunkt.
I Damaskus satt en gren av det ayyubidiska styret (Al-Mu'azzam, Saladins brorson) som från 1218 till 1238 var relativt oberoende från sultanen al-Kamil i Egypten. Det hade kanske gått att resa raka vägen från Beirut till Bagdad, ca 95 mil. Det hade nog varit säkrare då än att göra den resan idag. Men denna vägen är mycket öken.
I mitt googlande hittar jag en kvinnlig ayybidisk regent, Dayfa Khatun styrde i Aleppo 1237-1244. År 1220 var hennes son Al-Aziz emir i Aleppo. Både han och hans mor framstår som sympatiska arkitekturintresserade personer, värda ett besök. Aleppo är italienska, staden heter Haleb på arabiska. Från Aleppo följer man närbelägna Eufrats floddal på väg mot Bagdad.
Just idag är nyheterna från Aleppo om möjligt värre än någonsin, staden är belägrad av regeringsstyrkor och människor flyr mot Turkiet men gränsen är stängd.
Men jag håller mig till 1220. Jag tror bästa resvägen då hade varit att åka från Antiokia via Edessa (dagens Sanli-urfa), Mardin, Nisibis, (Nusaybin) och Mosul till Bagdad, en resväg på 125 mil. Det innebär att resa något norr om dagens Turkiska gräns bort mot Tigris och sedan följa den flodens dalgång mot Bagdad.
Den resan skulle ha börjat i det armeniska riket Kilikien (på engelska Cilica) som etablerades som kungadöme 1198/99 med kröningen av Levon A Metsagorts. Huvudorten var Sis men 1216 lyckades hans trupper erövra Antiokia. Levon dog 1219 och då blev hans dotter Isabella (Zabel) regent, fast hon var bara 3-4 år gammal. Hon var regent till 1252. Styret kom efter en del turer att leda fram till en dynasti kallad den hetumidiska. Kilikien utgjorde en brygga mellan den kristna och den muslimska världen och mycket handel passerade denna väg. En viktig hamnstad norr om Antiokia var Aegeae, av italienska handelsmän kallat Laiazzo, idag heter staden Yumurtalık. Huvudstaden Sis, som låg längre inåt landet åt norr nära dagens Kozan, förstördes 1375 av mamluker och Kilikien upphörde att existera.
Norr om Kilikien höll seldjukturkarna sultanatet Rum. Österut, på den väg mot Mosul som jag tänkt mig, styrde en turkmenisk dynasti kallad Artuqid (Ortokid), som vasaller under ayyubiderna. Diyarbakir var deras huvudort men dit blir omväg, bättre raka vägen från Edessa till Nisbis. Dessa två klassiska städer var mycket små. På Colin McEvedys karta över städers befolkningar 1212 syns de inte, Kairo och Bagdad är markerade som de största städerna (50-125 000), medan Antiokia, Damaskus och Basra är markerade som 23000 - 49000 invånare, och i intervallet 15000-22000 finns Aleppo, Mosul och en stad nedströms Bagdad som hette Wasit.
Framme i Mosul kunde vi beskådat al-Nuri moskén, färdigbyggd 1173, berömd för sitt lutande minaret. (Jämför lutande tornet i Pisa som började byggas 1173 men inte var klart förrän 1360. Pisatornet började visserligen luta innan det var klart men redan 1220 kan det inte lutat så mycket.) Vi hade även kunnat träffa historikern Ali ibn al-Athir, som skrev en komplett historia, al-Kamil fi'l Tarikh, den var dock klar först 1231. Här ett utdrag med den kända texten om hur en enda mongol kunde sätta skräck i hela sällskap.
Väl i Bagdad var vi i den abbasidiske kalifens stad. Abbasiderna kom till makten år 750 e.Kr. (år 132 AH) och den andre kalifen al-Mansur etablerade huvudstaden Bagdad 762. Storhetstiden under 800-talet grundlades under kalifen Harun al-Rashid från 786. Kalifatets nedgång kulminerade med att de persiska (shiitiska) buyiderna tog över staden 946. Kalifatet fanns dock kvar. Seldjukturkarna under sunnimuslimen Togrul Beg tog på den dåvarande kalifens inbjudan över makten i Bagdad från 1055. Senare kalifer försökte vara självständigare, kalifen slog tillbaka en seldjukisk belägring av Bagdad 1157.
År 1220 var Al-Nasir li-Din Allah kalif (kalif 1180-1225). Han räknas som en av de sista mäktiga kaliferna innan mongolerna krossar Bagdad 1258. Han byggde det enda abbasidiska palats som ännu finns kvar i Bagdad, i en stil som även återfinns i Samarkand. Palatset liknar den skola som byggdes något senare, madrasen al-Mustansiriya, och vissa anser att palatset var en madrasa, al-Sharabiya.
Som en del av försöket att omorganisera kalifatet stödde Al-Nasir en militarisering inom ett slags skråväsende som kallades futuwwa. Dessa skrån utgick från sufism, men hur det kunde leda till organisering av beridna soldater vet jag inte. Klart är att kalifen likt påven var tvungen att ha en tillräckligt stark militär på sin sida för att behålla makten. Kanske det abbasidiska kalifatet under al-Nasir var på väg att hitta nya former för att ena arabiska, turkiska och persiska intressen. Men inför mongolernas framfart så räckte det inte.
Den mest betydande skola som fanns i Bagdad 1220 var al-Nezamiyeh, grundad 1065 av statsmannen Nizam al-Mulk (1018-1092). År 1220 kan man där ha träffat poeten och författaren Saadi från Shiraz, (ca 1200-1292) som bland annat skrev anektodsamlingen Golestan (Rosengården). Jag skrev tidigare mer om sufiska författare. År 1220 skulle man kunnat träffa Ibn Arabi som reste runt i området. Eller så skulle man åkt till Nishapur för att möta en gammal Farid ud-Din Attar.
Ett av Saadis poem "Bani Adam" står idag i FN-byggnaden:
Translation by Iraj Bashiri: Translation by H. Vahid Dastjerdi:
Of One Essence is the Human Race, Adam's sons are body limbs, to say;
thus has Creation put the Base. For they're created of the same clay.
One Limb impacted is sufficient, Should one organ be troubled by pain,
For all Others to feel the Mace. Others would suffer severe strain.
The Unconcern'd with Others' Plight, Thou, careless of people's suffering,
Are but Brutes with Human Face. Deserve not the name, "human being".
Visar inlägg med etikett Västasien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Västasien. Visa alla inlägg
6 februari 2016
5 juli 2013
Rabban Sauma - från Peking till Paris
Jag läste en bok om en nestoriansk munk från Peking som var den förste från Kina som reste till västeuropa och som lämnat en reserapport efter sig. Denne Rabban Sauma (1220-1294) ville besöka Jerusalem men fick istället i uppdrag av Ilkhanatets khan att resa på diplomatiskt uppdrag till påven för att försöka samordna ett angrepp på Egypten mellan mongolerna och korstågsfarare. Då ingen påve fanns i Rom när han kom dit fortsatte han till Paris och Bordeaux. Boken heter "Voyager from Xanadu" av Morris Rossabi, California Press 1992.
Rabban Sauma var bara ett år i Europa, han kom till Neapel 1287, och åkte tillbaka till Persien ett år senare. Rabban Saumas resa är i sig ett äventyr, och hans uppdrag visar på olika allianser som sonderades mellan mongoler och kristna.
1287, det var sent i korstågens historia. Påven hade dött, kardinalerna satt i möte. Rabban Sauma reste vidare till Frankrike där kungen hette Filip den sköne. Där fanns inte den stridbare Ludvig IX/Saint Louis, Filips farfar, han dog av dysenteri på korståg i Tunisien 1270. Hans mäktige yngre bror Charles av Anjou, kung av Sicilien, dog 1285. Samma år blev Filip/ Philippe IV krönt till konung i Paris och det var denne kung som Rabban Sauma skulle övertyga om vikten av att ena sig med mongolerna för ett angrepp mot mamlukerna.
Rabban Sauma var 67 år, en munk som rest hela vägen från Kina, kristen men av en nestoriansk tro som katolikerna var skeptisk till. Filip var bara 19 år. Men han var mycket intresserad av den gamle mannen som rest så långt. För Rabban Sauma var reliker viktigt, hans reseskildring prioriterar att noga skildra alla besök på heliga platser. Filip visade upp Saint Chapelle i Paris, där reliker fanns från plundringen av Konstantinopel 1204 men också sådana som köpts in av farfar Ludvig den helige. Jämte Rom blev detta det närmaste Rabban Sauma kom sin resas mål, att få se de historiska platserna och relikerna i Jerusalem. Filip sade artigt att kortåg var han intresserad av men i praktiken hade han fullt upp med maktspelet på hemmaplan.
Det var Kublai Khan som skickat ut Rabban Bar Sauma och hans gode vän och lärjunge Rabban Markos (1245-1317). Munkarna var av uighurturkisk bakgrund, uppväxta nära Kublais huvudstad Khanbaliq (dagens Peking). Kublais idé var att de skulle knyta kontakter med ledare i väst och återkomma tillsammans med ett större antal kristna lärda som kunde bistå med administrativ utveckling och insikter i kristendomens betydelse. Tidigare hade han bett bröderna Polo om detta men när de kom till Kina på sin andra resa 1275 hade de inte följe med munkar, däremot var sonen Marco Polo med. Och de hade med sig helig olja från Jerusalem, något som visade att det gick att resa dit.
Sauma och Markos startade sin resa någon gång runt 1277. De reste delvis samma väg som bröderna Polo. Men det var inte enkelt. Till exempel hade Kashgar förstörts, en stad som Marco Polo beskrivit som en blomstande stad. Munkarna reste sedan via Talas där de var tvungna att dölja sitt uppdrag för Chagataikhanatets ledare Kaidu. Striderna mellan Kublai khan och Kaidu khan hade pågått sedan 1268. Konflikten ökade i intensitet på 1280-talet och bidrog till att det aldrig blev aktuellt för någon av de två munkarna att resa tillbaka till Kina. Hade Kaidu kommit på att Rabban Sauma och Markos bar på ett brev från Kublai khan till Kaidus fiender Ilkhanatet så hade nog resan tagit slut här. Det måste ha varit mycket nervöst, men att de inte ifrågasattes visar att det var vanligt med resande munkar.
1280 kom de till Khorasan och bodde då i staden Tus. Tus var återuppbyggt efter mongolernas angrepp och en viktig helig stad för shiamuslimer. Men här fanns även en nestoriansk församling, som välkomnade munkarna. De hade dock ett uppdrag och skulle vidare till Bagdad och sedan Tabriz.
Tabriz var Ihlkhanates huvudstad. Mongolerna hade valt denna stad eftersom den låg bättre till om man ville hålla stor hjordar med betesdjur än Bagdad. Strategiskt låg den också bättre till då det var nordgränsen mot det fientliga mongolrikena i norr som var viktigast att bevaka. Abakha Khan regerade där 1265-1282.
För de kristna var den viktigaste staden i området staden Ani i det som idag är östra Turkiet. Här hade armeniska kristna verkat sedan 300-talet. Staden var som mest betydelsefull kring år 1000, då hade den över 100000 invånare. Sedan hade den drabbats av flera belägringar, och under mongolernas styre tappat i betydelse. Ett besök här var givet för munkarna, men de fick sedan rådet att inte försöka resa vidare till Jerusalem, det var för farligt. Abakha Khan hade invaderat mamlukernas land i norra Syrien, men förlorade 1281 i det andra slaget vid Homs.
Det blev ingen resa till Jerusalem, istället slog sig munkarna ned i närheten av Tabriz.
Några år och byten av khaner senare godkände Arghun khan (r.1284-1291) att Markos fick bli de nestorianska kristnas överhuvud. Det var en post han nådde då de kristna förstod att utnyttja att de fått en ledare med lejdebrev från Kublai Khan själv, något som säkrade deras position inom det mongoliska riket. I sin nya roll fick Markos namnet Yahballaha III. Likt sin far Abakha var Argun buddhist men pro-kristen och gynnade den nestorianska kyrkan. Argun khan fortsatte en tidigare politik att försöka skapa en allians med korsfararna mot mamlukerna. Det är därför han utsåg Rabban Sauma till att resa till Europa 1287.
22 februari 1288 blir en italiensk fransiscanermunk vald som påve Nicolaus IV. Rabban Sauma, som träffat franske kungen i Paris och även säkrat visst stöd från den engelske kungen Edvard I vid ett möte i Bordeaux, lyckades få den nye påven att skriva ett svar till mongolernas khan med vissa löften om samordnat angrepp mot mamlukerna. Men villkoren var många och i praktiken skedd inget. Korsfarar-staterna föll, Tripoli 1289 och Acre 1291.
Mongolerna under Arghun khan gick inte heller till angrepp mot mamlukerna. Rabban Sauma fortsatte sitt liv som munk till 1294. (Först år 1299, under Ghazan khan, invaderade Ihlkhanatet Syrien och det kriget pågick fram till mamlukernas seger 1303.)
Rabban Saumas reseskildring finns inte kvar i original utan endast delar av den finns bevarad. Han återvände aldrig till startpunkten för sin resa, då hade kanske en annan typ av berättelse blivit bevarad. Publiken för den avskrift som finns kvar var främst var den nestorianska församlingen i Ihlkhanatet och det kan förklara prioriteringen av de rent religiösa elementen av resan.
Detta var en tid av långa resor. De mest berömda resenärerna var Marco Polo (som reste ut 1269, lämnade Kina 1289 och var tillbaka i Venedig 1295) och Ibn Battuta (som reste 1325-1353).
Dessa två var främst intresserade av handel. En annan resenär som mera hade samma roll som Rabban Sauma var den franske munken Vilhelm av Ruysbroek som under sjunde korståget 1254 reste till Karakorum för att sondera om de kristna kunde få militärt stöd av mongolerna.
En aspekt av Rabban Saumas skildring som jag vill lyfta fram var att han särskilt noterade att Paris var en stad full av studenter. Han hade sett och kunde jämföra med några av världens största städer (Khanbaliq, Tabriz, Konstantinopel, Rom) och intrycket var att ingen annan stad hade så stor andel studenter som Paris. Något måste det betyda i historien om universitetens framväxt på 1200-talet.
Rabban Sauma var bara ett år i Europa, han kom till Neapel 1287, och åkte tillbaka till Persien ett år senare. Rabban Saumas resa är i sig ett äventyr, och hans uppdrag visar på olika allianser som sonderades mellan mongoler och kristna.
1287, det var sent i korstågens historia. Påven hade dött, kardinalerna satt i möte. Rabban Sauma reste vidare till Frankrike där kungen hette Filip den sköne. Där fanns inte den stridbare Ludvig IX/Saint Louis, Filips farfar, han dog av dysenteri på korståg i Tunisien 1270. Hans mäktige yngre bror Charles av Anjou, kung av Sicilien, dog 1285. Samma år blev Filip/ Philippe IV krönt till konung i Paris och det var denne kung som Rabban Sauma skulle övertyga om vikten av att ena sig med mongolerna för ett angrepp mot mamlukerna.
Rabban Sauma var 67 år, en munk som rest hela vägen från Kina, kristen men av en nestoriansk tro som katolikerna var skeptisk till. Filip var bara 19 år. Men han var mycket intresserad av den gamle mannen som rest så långt. För Rabban Sauma var reliker viktigt, hans reseskildring prioriterar att noga skildra alla besök på heliga platser. Filip visade upp Saint Chapelle i Paris, där reliker fanns från plundringen av Konstantinopel 1204 men också sådana som köpts in av farfar Ludvig den helige. Jämte Rom blev detta det närmaste Rabban Sauma kom sin resas mål, att få se de historiska platserna och relikerna i Jerusalem. Filip sade artigt att kortåg var han intresserad av men i praktiken hade han fullt upp med maktspelet på hemmaplan.
Det var Kublai Khan som skickat ut Rabban Bar Sauma och hans gode vän och lärjunge Rabban Markos (1245-1317). Munkarna var av uighurturkisk bakgrund, uppväxta nära Kublais huvudstad Khanbaliq (dagens Peking). Kublais idé var att de skulle knyta kontakter med ledare i väst och återkomma tillsammans med ett större antal kristna lärda som kunde bistå med administrativ utveckling och insikter i kristendomens betydelse. Tidigare hade han bett bröderna Polo om detta men när de kom till Kina på sin andra resa 1275 hade de inte följe med munkar, däremot var sonen Marco Polo med. Och de hade med sig helig olja från Jerusalem, något som visade att det gick att resa dit.
Sauma och Markos startade sin resa någon gång runt 1277. De reste delvis samma väg som bröderna Polo. Men det var inte enkelt. Till exempel hade Kashgar förstörts, en stad som Marco Polo beskrivit som en blomstande stad. Munkarna reste sedan via Talas där de var tvungna att dölja sitt uppdrag för Chagataikhanatets ledare Kaidu. Striderna mellan Kublai khan och Kaidu khan hade pågått sedan 1268. Konflikten ökade i intensitet på 1280-talet och bidrog till att det aldrig blev aktuellt för någon av de två munkarna att resa tillbaka till Kina. Hade Kaidu kommit på att Rabban Sauma och Markos bar på ett brev från Kublai khan till Kaidus fiender Ilkhanatet så hade nog resan tagit slut här. Det måste ha varit mycket nervöst, men att de inte ifrågasattes visar att det var vanligt med resande munkar.
1280 kom de till Khorasan och bodde då i staden Tus. Tus var återuppbyggt efter mongolernas angrepp och en viktig helig stad för shiamuslimer. Men här fanns även en nestoriansk församling, som välkomnade munkarna. De hade dock ett uppdrag och skulle vidare till Bagdad och sedan Tabriz.
Tabriz var Ihlkhanates huvudstad. Mongolerna hade valt denna stad eftersom den låg bättre till om man ville hålla stor hjordar med betesdjur än Bagdad. Strategiskt låg den också bättre till då det var nordgränsen mot det fientliga mongolrikena i norr som var viktigast att bevaka. Abakha Khan regerade där 1265-1282.
För de kristna var den viktigaste staden i området staden Ani i det som idag är östra Turkiet. Här hade armeniska kristna verkat sedan 300-talet. Staden var som mest betydelsefull kring år 1000, då hade den över 100000 invånare. Sedan hade den drabbats av flera belägringar, och under mongolernas styre tappat i betydelse. Ett besök här var givet för munkarna, men de fick sedan rådet att inte försöka resa vidare till Jerusalem, det var för farligt. Abakha Khan hade invaderat mamlukernas land i norra Syrien, men förlorade 1281 i det andra slaget vid Homs.
Det blev ingen resa till Jerusalem, istället slog sig munkarna ned i närheten av Tabriz.
Några år och byten av khaner senare godkände Arghun khan (r.1284-1291) att Markos fick bli de nestorianska kristnas överhuvud. Det var en post han nådde då de kristna förstod att utnyttja att de fått en ledare med lejdebrev från Kublai Khan själv, något som säkrade deras position inom det mongoliska riket. I sin nya roll fick Markos namnet Yahballaha III. Likt sin far Abakha var Argun buddhist men pro-kristen och gynnade den nestorianska kyrkan. Argun khan fortsatte en tidigare politik att försöka skapa en allians med korsfararna mot mamlukerna. Det är därför han utsåg Rabban Sauma till att resa till Europa 1287.
22 februari 1288 blir en italiensk fransiscanermunk vald som påve Nicolaus IV. Rabban Sauma, som träffat franske kungen i Paris och även säkrat visst stöd från den engelske kungen Edvard I vid ett möte i Bordeaux, lyckades få den nye påven att skriva ett svar till mongolernas khan med vissa löften om samordnat angrepp mot mamlukerna. Men villkoren var många och i praktiken skedd inget. Korsfarar-staterna föll, Tripoli 1289 och Acre 1291.
Mongolerna under Arghun khan gick inte heller till angrepp mot mamlukerna. Rabban Sauma fortsatte sitt liv som munk till 1294. (Först år 1299, under Ghazan khan, invaderade Ihlkhanatet Syrien och det kriget pågick fram till mamlukernas seger 1303.)
Rabban Saumas reseskildring finns inte kvar i original utan endast delar av den finns bevarad. Han återvände aldrig till startpunkten för sin resa, då hade kanske en annan typ av berättelse blivit bevarad. Publiken för den avskrift som finns kvar var främst var den nestorianska församlingen i Ihlkhanatet och det kan förklara prioriteringen av de rent religiösa elementen av resan.
Detta var en tid av långa resor. De mest berömda resenärerna var Marco Polo (som reste ut 1269, lämnade Kina 1289 och var tillbaka i Venedig 1295) och Ibn Battuta (som reste 1325-1353).
Dessa två var främst intresserade av handel. En annan resenär som mera hade samma roll som Rabban Sauma var den franske munken Vilhelm av Ruysbroek som under sjunde korståget 1254 reste till Karakorum för att sondera om de kristna kunde få militärt stöd av mongolerna.
En aspekt av Rabban Saumas skildring som jag vill lyfta fram var att han särskilt noterade att Paris var en stad full av studenter. Han hade sett och kunde jämföra med några av världens största städer (Khanbaliq, Tabriz, Konstantinopel, Rom) och intrycket var att ingen annan stad hade så stor andel studenter som Paris. Något måste det betyda i historien om universitetens framväxt på 1200-talet.
28 juni 2013
Korstågstid 1220 - al Kamil och Fredrik II
Korstågen till det Heliga landet illustrerar otäckt väl hur något kan planeras och genomföras med en avsikt men resultatet blir något annat. Erövringen av Jerusalem 1099 slutade med en massaker, det fjärde korståget nådde inte Palestina utan ledde till förstörelsen av Konstantinopel 1204. Flera andra korståg hade erövringen av Egypten som mål, vilket misslyckades, men bidrog till att mamlukerna kunde upprätta sitt militärledda styre. Flera kristet styrda riken bildades visserligen i och runt Jerusalem men de blev inte stabila. År 1303 var enbart Cypern kvar som korsfararstat. De italienska handelsstäderna, främst Venedig, som skeppade över korsfarare och pilgrimer, var de som tjänade mest på korstågen.
Korståg var ett uppdrag som påven gav, påven kunde ge syndernas förlåtelse för handlingarna i ett heligt krig. Tre påvar framstår som de ivrigaste förespråkarna. Den förste påven var den som startade det som kallas det första korståget. Urban II (påve 1088-1099) predikade att "Gud vill det" i Clermont 1095. Den andre påven, Innocentius III (påve 1198-1216) beslutade om det fjärde och femte korstågen. Dick Harrison skriver att han allmänt anses vara historiens mäktigaste påve någonsin. Innocentius införde en kyrkoskatt avsedd för krig och lyckades motivera fjärde korstågets skövling av Konstantinopel i kristna termer. Vid det stora kyrkomötet 1215 beslöts om en allt mer fundamentalistisk jakt på muslimer, judar, kättare (dvs kristna icke-katoliker som greker och katarer) och hedningar. Korstågen gick inte bara till östra medelhavet. En offensiv pågick i Spanien, med slaget vid Las Navas de Tolosa 1212 som symbol för reconquistans framgångar. Och i Baltikum var tyskar, danskar och svenskar ute med korset.
Den tredje påven var Gregorius IX (1227-1241), som bannlyste tysk-romerske kejsaren Fredrik II år 1227 för att han inte var stridbar nog i kyrkans tjänst. Gregorius grundlade den katolska inkvisitionen och lade därmed juridisk grund för fortsatta förföljeser av oliktänkande.
Bland araber i Egypten och Syrien framstod dessa påvar som avlägsna. Mer konkret var att olika "franjer", som europeerna kallades, anföll och skapade lokala korsfararriken i Levanten. Detta var "elit replacement" om jag ska använda ett begrepp som jag tog upp i inlägg 6 maj 2012. Denna eliten hade en kristen ideologi som de inte gav upp och inte heller lyckades förmedla till lokalbefolkningen. Rikena kom att göra en bas för pilgrimsresor och för handel under de tider då relativ fred rådde.
Amin Maalouf har skrivit bra om detta i "Korstågen enligt araberna", utgiven av Alhambra, 1994. I ett lokalt perspektiv var franjer ibland främst brickor i spelet mellan olika muslimska makthavare. Seldjuken Imad ad-Din Zengi massakrerade kristna i Edessa 1144 och skapade en maktbas. De shiamuslimska fatimiderna förlorade greppet helt om Egypten när deras sultan i försvaret mot angrepp från det kristna kungariket i Jerusalem bildade allians med Zengis son Nur ed-Din 1166. I de fortsatta striderna om Egypten var den mest konsekvente generalen en viss kurdisk napoleontyp vid namn Shirkuh (död 1169). Hans armés framgångar, och hans motståndares misslyckanden, ledde sedan fram till att kurdernas och sunni-islams mest kände ledare kom till makten, den Yusuf ibn Ayyub som i västerlandet kallas Saladin. Jerusalem återtogs 1187, utan blodbad. Om de motståndare han sedan fick skriver Colin McEvedy att " mångbesjungna stordåd utfördes av Rikard Lejonhjärta, riddaren av det tredje korståget, men historien minns Filip Augustus, som målmedvetet gjorde Frankrike till Europas främsta stat." Det Philippe II (1165-1223) gjorde var att överge korståget för att säkra framgångar i det fransk-engelska kriget. Det Rikard gjorde var att säkra Akkon (Acre) som sedan var korsfararnas brofäste fram till 1291.
1215 institutionaliseras den katolska fundamentalismen vid det stora kyrkomötet i Rom, det fjärde laterankonciliet. Det är på detta möte nattvarden definieras som att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, vilket inte direkt har med korståg att göra, men visar på en tankevärld som inte är lätt för mig att förstå. Reliker spelar en oerhört viktig roll, och bitar av Kristus kors likaså. Fynden från Konstantinopel återfinns i kyrkor i hela Frankrike. Se till exempel Saint Chapelle i Paris.
De så kallade femte och sjätte korstågen åren 1218-1239 bjuder på ett märkligt mellanspel. Korsfararna började med att angripa Egypten och belägrade Damietta. Den ayyubidiske sultanen Malik al-Kamil ville förhandla och erbjöd Jerusalem mot fred, men det blev inget avtal. Malik al-Kamil är sultanen på Giottos tavla "Franciskus av Assisi möter sultanen". Franciskus tros ha försökt mäkla fred 1219, sannolikt genom att försöka omvända sultanen, vilket inte lyckades. När de övermodiga korsfararna satte in sitt anfall mot Kairo 1221 så missbedömde de helt läget. Egyptierna öppnade dammluckor och själva Nilen bidrog till att spola bort angriparna i lera och dy.
al-Kamil utnyttjade sedan de kvarvarande franjerna i en konflikt med sin bror Muazzam som styrde i Damaskus och Jerusalem. Detta ledde till slut till ett fredsavtal 1229 med den motvillige korsfararen kejsar Fredrik II. I utbyte mot tio års fred avstod al-Kamil från Jerusalem, men muslimerna fick tillträde till Tempelberget. Stridbara religiösa krafter såg ingen nytta med en ogudaktig fred, al-Kamil och Fredrik II fick många fiender i egna led. Bägge prioriterade utbildning: Universitetet i Neapel grundades av Fredrik II och al-Kamil byggde skolor. Ruinerna av Madrasa al-Kamil Ayyub finns kvar i Kairo. al-Kamil gynnade sunni-islam av Shafií-skolan. Mausoleumet i Kairo över Imam al-Shafii pryddes år 1211 genom byggandet av en enorm kupol. .
Freden tog slut 1239. Ayyubiderna återtog Jerusalem och fortsatte med sina inbördeskrig.
Och så kom mongolerna från öst. Seldjukerna förlorade i Köse Dağ 1243 och blev vasaller. Jerusalem slogs sönder år 1244 av kwaresmiska soldater ute på skövlingståg efter att ha flytt från mongolerna. Bagdad erövrades av mongolerna 1258. De enda som klarade att stå emot är de militärt specialiserade slavsoldaterna, mamlukerna. Deras maktövertagande i Egypten 1260 har jag skrivit om i inlägg 27/10 2012 och 13/4 2013.
I de händelserna spelade den franske kungen Saint Louis en stor roll. På svenska kallas han Ludvig IX den helige (kung 1226-1270). Hans korståg mot Egypten misslyckades likt det femte korståget. Men när jag skrev att avsikten med korstågen inte uppfylldes kan jag ha haft fel. Avsikten var kanske främst var att få syndernas förlåtelse. Och Saint Louis blev ett helgon.
Hur många deltog i korstågen? I det första korståget anses totalt 60-100000 människor ha deltagit men många var inte militärer. Bara Peter Eremitens följeslagare var uppåt 20000.
I fjärde korståget skulle 33000 soldater ha kommit till Venedig för utskeppning men enbart 12000 inställde sig, ett avtalsbrott som gav de venetianska intressena en möjlighet att ställa krav på kompensation . Vilket ledde till att man på vägen ut krossade Venedigs konkurrent, staden Zara, som låg i dagens Kroatien, då under Ungerskt styre, pikant nog styrt av en annan korsfarare, kung Imre.
I sjunde korståget mönstrade Saint Louis 2500 riddare, 20000 övriga soldater och 8000 hästar, enligt Jonathan Phillips "Holy Warriors". Saint Louis hade bättre koll på finansieringen än vid fjärde korståget, han såg till att egna bönder och kyrkoskatt fick betala, och behövde därför inte plundra kristna städer för inkomst skull.
Korståg var ett uppdrag som påven gav, påven kunde ge syndernas förlåtelse för handlingarna i ett heligt krig. Tre påvar framstår som de ivrigaste förespråkarna. Den förste påven var den som startade det som kallas det första korståget. Urban II (påve 1088-1099) predikade att "Gud vill det" i Clermont 1095. Den andre påven, Innocentius III (påve 1198-1216) beslutade om det fjärde och femte korstågen. Dick Harrison skriver att han allmänt anses vara historiens mäktigaste påve någonsin. Innocentius införde en kyrkoskatt avsedd för krig och lyckades motivera fjärde korstågets skövling av Konstantinopel i kristna termer. Vid det stora kyrkomötet 1215 beslöts om en allt mer fundamentalistisk jakt på muslimer, judar, kättare (dvs kristna icke-katoliker som greker och katarer) och hedningar. Korstågen gick inte bara till östra medelhavet. En offensiv pågick i Spanien, med slaget vid Las Navas de Tolosa 1212 som symbol för reconquistans framgångar. Och i Baltikum var tyskar, danskar och svenskar ute med korset.
Den tredje påven var Gregorius IX (1227-1241), som bannlyste tysk-romerske kejsaren Fredrik II år 1227 för att han inte var stridbar nog i kyrkans tjänst. Gregorius grundlade den katolska inkvisitionen och lade därmed juridisk grund för fortsatta förföljeser av oliktänkande.
Bland araber i Egypten och Syrien framstod dessa påvar som avlägsna. Mer konkret var att olika "franjer", som europeerna kallades, anföll och skapade lokala korsfararriken i Levanten. Detta var "elit replacement" om jag ska använda ett begrepp som jag tog upp i inlägg 6 maj 2012. Denna eliten hade en kristen ideologi som de inte gav upp och inte heller lyckades förmedla till lokalbefolkningen. Rikena kom att göra en bas för pilgrimsresor och för handel under de tider då relativ fred rådde.
Amin Maalouf har skrivit bra om detta i "Korstågen enligt araberna", utgiven av Alhambra, 1994. I ett lokalt perspektiv var franjer ibland främst brickor i spelet mellan olika muslimska makthavare. Seldjuken Imad ad-Din Zengi massakrerade kristna i Edessa 1144 och skapade en maktbas. De shiamuslimska fatimiderna förlorade greppet helt om Egypten när deras sultan i försvaret mot angrepp från det kristna kungariket i Jerusalem bildade allians med Zengis son Nur ed-Din 1166. I de fortsatta striderna om Egypten var den mest konsekvente generalen en viss kurdisk napoleontyp vid namn Shirkuh (död 1169). Hans armés framgångar, och hans motståndares misslyckanden, ledde sedan fram till att kurdernas och sunni-islams mest kände ledare kom till makten, den Yusuf ibn Ayyub som i västerlandet kallas Saladin. Jerusalem återtogs 1187, utan blodbad. Om de motståndare han sedan fick skriver Colin McEvedy att " mångbesjungna stordåd utfördes av Rikard Lejonhjärta, riddaren av det tredje korståget, men historien minns Filip Augustus, som målmedvetet gjorde Frankrike till Europas främsta stat." Det Philippe II (1165-1223) gjorde var att överge korståget för att säkra framgångar i det fransk-engelska kriget. Det Rikard gjorde var att säkra Akkon (Acre) som sedan var korsfararnas brofäste fram till 1291.
1215 institutionaliseras den katolska fundamentalismen vid det stora kyrkomötet i Rom, det fjärde laterankonciliet. Det är på detta möte nattvarden definieras som att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, vilket inte direkt har med korståg att göra, men visar på en tankevärld som inte är lätt för mig att förstå. Reliker spelar en oerhört viktig roll, och bitar av Kristus kors likaså. Fynden från Konstantinopel återfinns i kyrkor i hela Frankrike. Se till exempel Saint Chapelle i Paris.
De så kallade femte och sjätte korstågen åren 1218-1239 bjuder på ett märkligt mellanspel. Korsfararna började med att angripa Egypten och belägrade Damietta. Den ayyubidiske sultanen Malik al-Kamil ville förhandla och erbjöd Jerusalem mot fred, men det blev inget avtal. Malik al-Kamil är sultanen på Giottos tavla "Franciskus av Assisi möter sultanen". Franciskus tros ha försökt mäkla fred 1219, sannolikt genom att försöka omvända sultanen, vilket inte lyckades. När de övermodiga korsfararna satte in sitt anfall mot Kairo 1221 så missbedömde de helt läget. Egyptierna öppnade dammluckor och själva Nilen bidrog till att spola bort angriparna i lera och dy.
al-Kamil utnyttjade sedan de kvarvarande franjerna i en konflikt med sin bror Muazzam som styrde i Damaskus och Jerusalem. Detta ledde till slut till ett fredsavtal 1229 med den motvillige korsfararen kejsar Fredrik II. I utbyte mot tio års fred avstod al-Kamil från Jerusalem, men muslimerna fick tillträde till Tempelberget. Stridbara religiösa krafter såg ingen nytta med en ogudaktig fred, al-Kamil och Fredrik II fick många fiender i egna led. Bägge prioriterade utbildning: Universitetet i Neapel grundades av Fredrik II och al-Kamil byggde skolor. Ruinerna av Madrasa al-Kamil Ayyub finns kvar i Kairo. al-Kamil gynnade sunni-islam av Shafií-skolan. Mausoleumet i Kairo över Imam al-Shafii pryddes år 1211 genom byggandet av en enorm kupol. .
Freden tog slut 1239. Ayyubiderna återtog Jerusalem och fortsatte med sina inbördeskrig.
Och så kom mongolerna från öst. Seldjukerna förlorade i Köse Dağ 1243 och blev vasaller. Jerusalem slogs sönder år 1244 av kwaresmiska soldater ute på skövlingståg efter att ha flytt från mongolerna. Bagdad erövrades av mongolerna 1258. De enda som klarade att stå emot är de militärt specialiserade slavsoldaterna, mamlukerna. Deras maktövertagande i Egypten 1260 har jag skrivit om i inlägg 27/10 2012 och 13/4 2013.
I de händelserna spelade den franske kungen Saint Louis en stor roll. På svenska kallas han Ludvig IX den helige (kung 1226-1270). Hans korståg mot Egypten misslyckades likt det femte korståget. Men när jag skrev att avsikten med korstågen inte uppfylldes kan jag ha haft fel. Avsikten var kanske främst var att få syndernas förlåtelse. Och Saint Louis blev ett helgon.
Hur många deltog i korstågen? I det första korståget anses totalt 60-100000 människor ha deltagit men många var inte militärer. Bara Peter Eremitens följeslagare var uppåt 20000.
I fjärde korståget skulle 33000 soldater ha kommit till Venedig för utskeppning men enbart 12000 inställde sig, ett avtalsbrott som gav de venetianska intressena en möjlighet att ställa krav på kompensation . Vilket ledde till att man på vägen ut krossade Venedigs konkurrent, staden Zara, som låg i dagens Kroatien, då under Ungerskt styre, pikant nog styrt av en annan korsfarare, kung Imre.
I sjunde korståget mönstrade Saint Louis 2500 riddare, 20000 övriga soldater och 8000 hästar, enligt Jonathan Phillips "Holy Warriors". Saint Louis hade bättre koll på finansieringen än vid fjärde korståget, han såg till att egna bönder och kyrkoskatt fick betala, och behövde därför inte plundra kristna städer för inkomst skull.
4 maj 2013
Biblioteken i Merv
Mervs undergång beskrevs av den självlärde geografen och bokhandlaren Yaqut al-Hamawi al-Rumi. Han citeras av Svat Soucek i "Inner Asia", här i min översättning:
"Jag stannade tre år i Merv. Hade det inte varit för den förstörelse som drabbade landet när mongolerna invaderade, så hade jag inte lämnat Merv utan stannat livet ut. Här fann jag gott stöd, ett bra klimat, goda vänner och mängder av utmärkta och lärda böcker.När jag lämnade Merv fanns där tio finansierade bibliotek vars like jag inte sett någonstans i fråga om storlek och kvalitet."
Sen följer en uppräkning av biblioteken som jag gör om till en lista:
- Aziziya, ett av biblioteken i moskén, döpt efter Azaz al-Din som arbetat för Sultan Sanjar, innan dess sålde han frukt och parfym innan han blev den som blandande sultanens drycker. Detta bibliotek innehöll ca 12000 volymer.
- Kamaliya, det andra biblioteket i moskén.
- Biblioteket i madrasan som donerats av Sharif, en laglärd av Hanafiskolan, som dog 1101. Sharif hade arbetat för Ghaznavidernas sultan Mahmud (död 1030) och senare dennes son. Sharif måste ha blivit rätt gammal.
- Biblioteket i nizamiya-madrasan, grundad av Nizam al-Mulk
- Samanifamiljens två bibliotek
- Amidiya-madrasans bibliotek
- Visiren Majd al-Mulks bibliotek
- Drottningens bibliotek i hennes madrasa
- Damiria-biblitoket i sufiernas mötesplats/värdshus (khangah)
"Lånevillkoren var så bra i dessa bibliotek att jag kunde låna hem 200 böcker i taget utan att jag ens behövde deponera pengar för deras värde. Jag slukade dessa böcker på ett vis som gjorde att jag glömde min familj och mitt eget folk. Kvaliteten i denna bok och de böcker jag kommer att sammanställa härrör från dessa samlingar som jag har beskrivit. När jag lämnade Merv, så vände jag mig ofta om och tittade tillbaka mot staden, och jag började sjunga på en sång som beduinerna sjunger "Nätterna tillsammans i Merv al-shahijan".
Det är en melankolisk bild som Yaqut ger oss. Han är den frigivne slaven som älskade böcker och som nu övergav Merv och återvände till Aleppo. Där skrev han sedan Mu’jam al-Buldan som kom att få stor betydelse för framtida upptäckare, handelsmän och historiker.
På 1200-talet förstördes många viktiga bibliotek. I och kring Khorasan, mellan Iran och Samarkand, fanns många bibliotek som skövlades vid mongolernas angrepp 1220-1222. Mongoliska soldater erövrade Bagdad 1258, som varit centrum för arabiska lärda sedan århundraden. Turkiska muslimska soldater förstörde universitetet i Nalanda i Indien, troligen 1193. Katolska soldater förstörde Konstantinopel 1204, ("det fjärde korståget"), kanske den största enskilda förstörelsen av antikt kulturarv någonsin. Vilka förluster som gjordes av arabisk, persisk, indisk och grekisk litteratur vet vi inte. Ett kulturarv förstörs inte av en enstaka katastrof, men mycket arbete gick förlorat under denna period.
Självklart finns en lista på wikipedia, se "List of destroyed libraries". Listan är inte fullständig, Merv är till exempel inte med.
Ibn Sina beskriver ett bibliotek i Buchara år 998 (citat ur Svat Souceks bok): "en byggnad med många rum, som varje innehöll lådor med högar av böcker. Ett rum hade böcker om det arabiska språket och poesi, ett annat rum innehöll lagböcker osv. Varje rum var reserverat för en kategori av böcker."
Just biblioteken i Merv fascinerar mig särskilt. Merv var en av världens största städer under seldjukstyret 1150, med ca 200 000 invånare. Den betydelsefulla grannstaden Nishapur förstördes redan 1154 av oghuzturkar så Merv blev ännu viktigare för regionen fram till undergången 1221. I Merv fanns många bibliotek, och som central punkt för vägar från Indien, Tibet, Kina, Iran, och de turkiska rikena i norr, så var det många olika sorters böcker som kunde hamna här.
Befälet som utförde ordern att förstöra Nishapurs och Merv 1221 var Djingis Khans yngste som Tolui. Han dog av alkoholism 1229, men i mongoliskt tradition var han den som offrade sitt liv för att bota sin äldre broder storkhanen Ögedei. Toluis fru var den berömda nestorianskt kristna Sorghaghtani Beki, och deras söner blev alla storkhaner (de tre betydelsefulla var Mönge, Kublai och Hulagu). Mongolerna hade vid flera tillfällen valt att spara användbara lärda personer och deras böcker och kartor. Men i Nishapur och Merv ville Djingis khan statuera exempel, och förstörelsen blev grundlig. Senare var det Hulagu som ledde angreppet mot Bagdad. En del av böckerna där flyttades till Maragheg-observatoriet och till den nya huvudstaden Tabriz.
Jag har hittat en referens rörande vilka böcker som kan ha funnits i Merv. Det är skrivet av Dr. Almaz Yazberdiyev, Director of the Library of the Academy of Sciences of Turkmenistan, Ashgabat. Han är lokalpatriot men givet att vi inte kan veta vilka böcker som fanns så är hans beskrivning i alla fall spännande, och jag associerar lite fritt från den.
Han börjar med att tänka sig att den siste sassanidiske shahn Yazdigerd III skulle ha haft med sig manuskript på persiska. Det kanske inte är så troligt med tanke på att han flydde för sitt liv undan araberna och mördades utanför Merv 651. Men kanske fanns det en skatt av gammal zoroastrisk litteratur i Merv, på avesta och pahlavi. Se en kopia den del av Avestan som heter Videvdad och som idag finns på Brittish Library: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/videvdad.html. Eller sogdianska texter som den zoroastriska bönen Ashem Vohu som hittats i Dunhuang i Sinkiang/Kina: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/ashem.html.
Manikeism och nestoriansk kristendom var tidigt viktiga religioner i Merv, och deras heliga böcker fanns där. Mani skrev sina sex heliga böcker på arameiska men de översattes till bl.a. persiska, sogidanska, uighuriska och kinesiska. Knappast något av dessa böcker verkar finnas kvar. I al-Nadims Fihrist finns ett utdrag. För mer om det, se http://www.iranicaonline.org/articles/fehrest
P-O Skjaervö anger i "An introduction to Manicheism" att manikeismen ersattes av buddhism på de flesta ställer österut, att den dog ut i och med mongolernas dominans men att den fanns kvar bland perser som bodde i Turfan till 1600-talet. Samlingarna finns främst i Berlin: http://www.iranicaonline.org/articles/manichean-art.
Nestoriansk kristendom var så viktig i Merv på 400-talet att där fanns ett biskopssäte. Likt Mani skrev de på syriska/arameiska och deras skriftspråk fick stor betydelse i delar av centralasien. Enligt Svat Soucek "A history of Inner Asia" använde sogdierna det, och sedan turkarna innan de övergick till arabiska. Mongolerna ska ha använt arameisk skrift fram till 1940.
Buddhismen hade sin västligaste utlöpare i Merv, men på 1200-talet torde deras närvaro varit liten. I Balkh var buddhismen mer betydelsefull men även Balkh led av mongolernas invasion 1220.
Sufier påverkades säkert av hinduisk och buddhistisk litteratur, men vad som fanns i Merv är oklart. De buddhistiska Khara-khitai hade mongolerna erövrat under expansion västerut 1216-1218. Mongolerna var inte negativa till buddhism, men lokalbefolkning som känt sig underkuvade av de främmande khara-khitai från Kina, övergav buddhismen.
Vad som säkert fanns i Merv var olika sufiska klassiker, från al-Bistami (804-875) och framåt, se inlägg 23/2 2013.
Merv blev provinshuvudstad i det arabiska imperiet, och utpost under de första hundra årens fortsatta expansion norrut. Merv var en betydlesefull bas för det uppror som skulle föra abbasiderna till makten och en arabisk storhetsperiod för staden var när kalifen al-Mamun levde i Merv åren 813-817. Då al-Mamun är känd för att ha gynnat byggandet av "Visdomens hus" i Bagdad vet vi att han var intresserad av att samla på böcker och omge sig med lärda. De berömda bröderna Banu Musas far träffade kalifen al-Mamun i Merv under dennes tid där. Vad detta kan avsatt för spår i boksamlingar 400 år senare vet jag inte. En idé om vilka böcker som fanns i persiska och arabiska bibliotek får man om man läser Fihrist av al-Nadim (se inlägg 18 juli 2012).
Bland lagböckerna kan nämnas Sahih av al-Bukhari (810-869 ). Bukhari var en persisk lärd under samanidernas styre som skrev den kanske viktigast samlingen av hadith för sunnimuslimer, utöver den heliga Koranen.
I vetenskaps- och filsofi-lådorna bör ha funnits böcker av alla regionens berömda tänkare: al-Khwarismi, al-Biruni, Ibn Sina, al-Ghazzali, Omar Khayyam (se inlägg 26/2 2013) m.fl.
(Med flera inkluderar astronomen al-Farghani, filosofen al-Farabi, filosofen al-Kindi, grammatikern Sibawayh, medicinaren al-Razi, alkemisten Jabir från Tus (och skrifter som tillskivits honom), fysikern al-Hasan från Kairo, osv. Se listor på wikipedia av typen List of Persien scientists and scholars och List of Arab scientists).
I poesirummet fanns böcker av perser som Rudaki, Daqiqi och Firdawsi (som skrev storverket Shahnama, som grundlade det moderna persiska språket), Nezami. Araberna Abu Nuwas (757-815, som bl.a. inspirerade Omar Khayyam), al-Mutanabbi (915-965, kungaprisaren, som även skildrat furstarnas grymhet, se Adonis "Boken, platsens gårdag nu", Alhambra 2005), den rationella vegetarianen al-Ma'arri (973-1058) som skrev om en resa i himmel och helvete osv
Prosa: Tusen och en natt, al-Hariris äventyrliga Makāmāt. Flera adab (dvs korta vackra texter) av al-Jahiz (776-868), författaren som också var biolog. Hans "Djurbok" i sju volymer får mycket beröm i Robert Irwins "Night and Horses and the Desert", Penguin antology of classical arabic, 1999. Irwins tar upp många författare, varav de flesta är poeter. Irwins boktitel är en berömd rad ur ett poem av al-Mutanabbi.
I biblioteken fanns även översättningar av litteratur, till exempel de grekiska klassikerna. Populära var de indiska fablerna Kalila wa Dimna, översatta först till persiska och sedan till arabiska av Ibn al-Muqaffa (död ca 757). al-Muqaffa var även betydande som författare.
Historia och geografi. Då jag har Ibn Khaldun som favorithistoriker nämns hans referenser i inlägg 16 och 27 september 2012. Ibn Khaldun var verksam i Nordafrika på 1300-talet men en hel del av de arabiska författarna var kända i hela det område som utgjort det abbasidiska imperiet, från Spanien till Khorasan. Ibn Khalduns källor kan alltså även ha funnits i Merv. En historiker kan nämnas som räknas som en av de bättre författarna, al-Isfahani, han skrev hyllningar till den kurdiske erövraren Saladin.
Bland kartritarna kan man gissa att Balkhi-skolan hade störst betydelse i Merv. Men det fanns även turkiska geografer som den uighuriska språkmannen al-Kashgari. Yaqut själv är givetvis det stora namnet, som geograf verksam i Merv, men hans viktigaste böcker skrev han efter att han flytt från staden.
I boklådan för "statskonst" fanns Siyasat-nameh av Nizam al-Mulk (se inlägg 13/4 2013) samt böcker av al-Mawardi och Hilal al-Sabi. Kanske även Qabus nameh av Keikavus, prinsen av Gurgan.
Kutadgu Bilig, ("Wisdom of royal glory") av uighuren Yusuf Khass Hajib, kanske också gick att finna i Merv. Den skrevs för karakhanidernas khagan i Kashgar på det turkiska språket Uyghur-Karluk. Till skillnad från "furstespeglarna" på arabiska innehåller denna bok goda råd till alla medborgare, inte bara till fursten. Enligt wikipedia avslutas den med vackra beskrivningar av hemlandet och naturens uppvaknande på våren, livsglädjen hos alla levande ting och åsynen av en karavan på sin väg från Kina.
"Jag stannade tre år i Merv. Hade det inte varit för den förstörelse som drabbade landet när mongolerna invaderade, så hade jag inte lämnat Merv utan stannat livet ut. Här fann jag gott stöd, ett bra klimat, goda vänner och mängder av utmärkta och lärda böcker.När jag lämnade Merv fanns där tio finansierade bibliotek vars like jag inte sett någonstans i fråga om storlek och kvalitet."
Sen följer en uppräkning av biblioteken som jag gör om till en lista:
- Aziziya, ett av biblioteken i moskén, döpt efter Azaz al-Din som arbetat för Sultan Sanjar, innan dess sålde han frukt och parfym innan han blev den som blandande sultanens drycker. Detta bibliotek innehöll ca 12000 volymer.
- Kamaliya, det andra biblioteket i moskén.
- Biblioteket i madrasan som donerats av Sharif, en laglärd av Hanafiskolan, som dog 1101. Sharif hade arbetat för Ghaznavidernas sultan Mahmud (död 1030) och senare dennes son. Sharif måste ha blivit rätt gammal.
- Biblioteket i nizamiya-madrasan, grundad av Nizam al-Mulk
- Samanifamiljens två bibliotek
- Amidiya-madrasans bibliotek
- Visiren Majd al-Mulks bibliotek
- Drottningens bibliotek i hennes madrasa
- Damiria-biblitoket i sufiernas mötesplats/värdshus (khangah)
"Lånevillkoren var så bra i dessa bibliotek att jag kunde låna hem 200 böcker i taget utan att jag ens behövde deponera pengar för deras värde. Jag slukade dessa böcker på ett vis som gjorde att jag glömde min familj och mitt eget folk. Kvaliteten i denna bok och de böcker jag kommer att sammanställa härrör från dessa samlingar som jag har beskrivit. När jag lämnade Merv, så vände jag mig ofta om och tittade tillbaka mot staden, och jag började sjunga på en sång som beduinerna sjunger "Nätterna tillsammans i Merv al-shahijan".
Det är en melankolisk bild som Yaqut ger oss. Han är den frigivne slaven som älskade böcker och som nu övergav Merv och återvände till Aleppo. Där skrev han sedan Mu’jam al-Buldan som kom att få stor betydelse för framtida upptäckare, handelsmän och historiker.
På 1200-talet förstördes många viktiga bibliotek. I och kring Khorasan, mellan Iran och Samarkand, fanns många bibliotek som skövlades vid mongolernas angrepp 1220-1222. Mongoliska soldater erövrade Bagdad 1258, som varit centrum för arabiska lärda sedan århundraden. Turkiska muslimska soldater förstörde universitetet i Nalanda i Indien, troligen 1193. Katolska soldater förstörde Konstantinopel 1204, ("det fjärde korståget"), kanske den största enskilda förstörelsen av antikt kulturarv någonsin. Vilka förluster som gjordes av arabisk, persisk, indisk och grekisk litteratur vet vi inte. Ett kulturarv förstörs inte av en enstaka katastrof, men mycket arbete gick förlorat under denna period.
Självklart finns en lista på wikipedia, se "List of destroyed libraries". Listan är inte fullständig, Merv är till exempel inte med.
Ibn Sina beskriver ett bibliotek i Buchara år 998 (citat ur Svat Souceks bok): "en byggnad med många rum, som varje innehöll lådor med högar av böcker. Ett rum hade böcker om det arabiska språket och poesi, ett annat rum innehöll lagböcker osv. Varje rum var reserverat för en kategori av böcker."
Just biblioteken i Merv fascinerar mig särskilt. Merv var en av världens största städer under seldjukstyret 1150, med ca 200 000 invånare. Den betydelsefulla grannstaden Nishapur förstördes redan 1154 av oghuzturkar så Merv blev ännu viktigare för regionen fram till undergången 1221. I Merv fanns många bibliotek, och som central punkt för vägar från Indien, Tibet, Kina, Iran, och de turkiska rikena i norr, så var det många olika sorters böcker som kunde hamna här.
Befälet som utförde ordern att förstöra Nishapurs och Merv 1221 var Djingis Khans yngste som Tolui. Han dog av alkoholism 1229, men i mongoliskt tradition var han den som offrade sitt liv för att bota sin äldre broder storkhanen Ögedei. Toluis fru var den berömda nestorianskt kristna Sorghaghtani Beki, och deras söner blev alla storkhaner (de tre betydelsefulla var Mönge, Kublai och Hulagu). Mongolerna hade vid flera tillfällen valt att spara användbara lärda personer och deras böcker och kartor. Men i Nishapur och Merv ville Djingis khan statuera exempel, och förstörelsen blev grundlig. Senare var det Hulagu som ledde angreppet mot Bagdad. En del av böckerna där flyttades till Maragheg-observatoriet och till den nya huvudstaden Tabriz.
Jag har hittat en referens rörande vilka böcker som kan ha funnits i Merv. Det är skrivet av Dr. Almaz Yazberdiyev, Director of the Library of the Academy of Sciences of Turkmenistan, Ashgabat. Han är lokalpatriot men givet att vi inte kan veta vilka böcker som fanns så är hans beskrivning i alla fall spännande, och jag associerar lite fritt från den.
Han börjar med att tänka sig att den siste sassanidiske shahn Yazdigerd III skulle ha haft med sig manuskript på persiska. Det kanske inte är så troligt med tanke på att han flydde för sitt liv undan araberna och mördades utanför Merv 651. Men kanske fanns det en skatt av gammal zoroastrisk litteratur i Merv, på avesta och pahlavi. Se en kopia den del av Avestan som heter Videvdad och som idag finns på Brittish Library: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/videvdad.html. Eller sogdianska texter som den zoroastriska bönen Ashem Vohu som hittats i Dunhuang i Sinkiang/Kina: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/ashem.html.
Manikeism och nestoriansk kristendom var tidigt viktiga religioner i Merv, och deras heliga böcker fanns där. Mani skrev sina sex heliga böcker på arameiska men de översattes till bl.a. persiska, sogidanska, uighuriska och kinesiska. Knappast något av dessa böcker verkar finnas kvar. I al-Nadims Fihrist finns ett utdrag. För mer om det, se http://www.iranicaonline.org/articles/fehrest
P-O Skjaervö anger i "An introduction to Manicheism" att manikeismen ersattes av buddhism på de flesta ställer österut, att den dog ut i och med mongolernas dominans men att den fanns kvar bland perser som bodde i Turfan till 1600-talet. Samlingarna finns främst i Berlin: http://www.iranicaonline.org/articles/manichean-art.
Nestoriansk kristendom var så viktig i Merv på 400-talet att där fanns ett biskopssäte. Likt Mani skrev de på syriska/arameiska och deras skriftspråk fick stor betydelse i delar av centralasien. Enligt Svat Soucek "A history of Inner Asia" använde sogdierna det, och sedan turkarna innan de övergick till arabiska. Mongolerna ska ha använt arameisk skrift fram till 1940.
Buddhismen hade sin västligaste utlöpare i Merv, men på 1200-talet torde deras närvaro varit liten. I Balkh var buddhismen mer betydelsefull men även Balkh led av mongolernas invasion 1220.
Sufier påverkades säkert av hinduisk och buddhistisk litteratur, men vad som fanns i Merv är oklart. De buddhistiska Khara-khitai hade mongolerna erövrat under expansion västerut 1216-1218. Mongolerna var inte negativa till buddhism, men lokalbefolkning som känt sig underkuvade av de främmande khara-khitai från Kina, övergav buddhismen.
Vad som säkert fanns i Merv var olika sufiska klassiker, från al-Bistami (804-875) och framåt, se inlägg 23/2 2013.
Merv blev provinshuvudstad i det arabiska imperiet, och utpost under de första hundra årens fortsatta expansion norrut. Merv var en betydlesefull bas för det uppror som skulle föra abbasiderna till makten och en arabisk storhetsperiod för staden var när kalifen al-Mamun levde i Merv åren 813-817. Då al-Mamun är känd för att ha gynnat byggandet av "Visdomens hus" i Bagdad vet vi att han var intresserad av att samla på böcker och omge sig med lärda. De berömda bröderna Banu Musas far träffade kalifen al-Mamun i Merv under dennes tid där. Vad detta kan avsatt för spår i boksamlingar 400 år senare vet jag inte. En idé om vilka böcker som fanns i persiska och arabiska bibliotek får man om man läser Fihrist av al-Nadim (se inlägg 18 juli 2012).
Bland lagböckerna kan nämnas Sahih av al-Bukhari (810-869 ). Bukhari var en persisk lärd under samanidernas styre som skrev den kanske viktigast samlingen av hadith för sunnimuslimer, utöver den heliga Koranen.
I vetenskaps- och filsofi-lådorna bör ha funnits böcker av alla regionens berömda tänkare: al-Khwarismi, al-Biruni, Ibn Sina, al-Ghazzali, Omar Khayyam (se inlägg 26/2 2013) m.fl.
(Med flera inkluderar astronomen al-Farghani, filosofen al-Farabi, filosofen al-Kindi, grammatikern Sibawayh, medicinaren al-Razi, alkemisten Jabir från Tus (och skrifter som tillskivits honom), fysikern al-Hasan från Kairo, osv. Se listor på wikipedia av typen List of Persien scientists and scholars och List of Arab scientists).
I poesirummet fanns böcker av perser som Rudaki, Daqiqi och Firdawsi (som skrev storverket Shahnama, som grundlade det moderna persiska språket), Nezami. Araberna Abu Nuwas (757-815, som bl.a. inspirerade Omar Khayyam), al-Mutanabbi (915-965, kungaprisaren, som även skildrat furstarnas grymhet, se Adonis "Boken, platsens gårdag nu", Alhambra 2005), den rationella vegetarianen al-Ma'arri (973-1058) som skrev om en resa i himmel och helvete osv
Prosa: Tusen och en natt, al-Hariris äventyrliga Makāmāt. Flera adab (dvs korta vackra texter) av al-Jahiz (776-868), författaren som också var biolog. Hans "Djurbok" i sju volymer får mycket beröm i Robert Irwins "Night and Horses and the Desert", Penguin antology of classical arabic, 1999. Irwins tar upp många författare, varav de flesta är poeter. Irwins boktitel är en berömd rad ur ett poem av al-Mutanabbi.
I biblioteken fanns även översättningar av litteratur, till exempel de grekiska klassikerna. Populära var de indiska fablerna Kalila wa Dimna, översatta först till persiska och sedan till arabiska av Ibn al-Muqaffa (död ca 757). al-Muqaffa var även betydande som författare.
Historia och geografi. Då jag har Ibn Khaldun som favorithistoriker nämns hans referenser i inlägg 16 och 27 september 2012. Ibn Khaldun var verksam i Nordafrika på 1300-talet men en hel del av de arabiska författarna var kända i hela det område som utgjort det abbasidiska imperiet, från Spanien till Khorasan. Ibn Khalduns källor kan alltså även ha funnits i Merv. En historiker kan nämnas som räknas som en av de bättre författarna, al-Isfahani, han skrev hyllningar till den kurdiske erövraren Saladin.
Bland kartritarna kan man gissa att Balkhi-skolan hade störst betydelse i Merv. Men det fanns även turkiska geografer som den uighuriska språkmannen al-Kashgari. Yaqut själv är givetvis det stora namnet, som geograf verksam i Merv, men hans viktigaste böcker skrev han efter att han flytt från staden.
I boklådan för "statskonst" fanns Siyasat-nameh av Nizam al-Mulk (se inlägg 13/4 2013) samt böcker av al-Mawardi och Hilal al-Sabi. Kanske även Qabus nameh av Keikavus, prinsen av Gurgan.
Kutadgu Bilig, ("Wisdom of royal glory") av uighuren Yusuf Khass Hajib, kanske också gick att finna i Merv. Den skrevs för karakhanidernas khagan i Kashgar på det turkiska språket Uyghur-Karluk. Till skillnad från "furstespeglarna" på arabiska innehåller denna bok goda råd till alla medborgare, inte bara till fursten. Enligt wikipedia avslutas den med vackra beskrivningar av hemlandet och naturens uppvaknande på våren, livsglädjen hos alla levande ting och åsynen av en karavan på sin väg från Kina.
28 februari 2013
Globalisering för kalenderbitare
Den klassiska illustrationen till hur världen knutits samman av förbättrade transportmöjlighet är berättelsen om hur den lokala tiden ersattes av nationella tidszoner när tågen började gå i mitten av 1800-talet. Det stora imperiet vid den tiden etablerade Greenwich Mean Time som sedan blev den globala standarden.
Men årskalendrarna kan också ge en bild av globala kontakter. Kalendrar baserade på solåret uppstod i odlingskulturer som den egyptiska och spreds med de stora imperierna. Den julianska kalendern blev en första standard, spridd under Romarriket. Den används fortfarande inom den ortodoxa kyrkan och i en modifierad form med en 13:de månad som den etiopiska (ge'ez) kalendern och den koptiska kalendern. Men solkalendrar har även tagits fram i andra kulturområden, som Tamilkalendern i Indien och mayaindianernas Haab-kalender.
En konkurrerande syn på kalendrar kan hämtas från nomadfolk som betonat månens faser istället för solåret.
En kalender som enbart utgår från månens faser är den islamiska kalendern, hijrakalendern. Den infördes av profeten Muhammed 10 AH (632 e.Kr.) och är omnämnd i Koranen 2:189: "De Frågar dig om innebörden av månens nytändning. Säg: Den visar mäniskorna tidpunkten då vissa skyldigheter skall fullgöras och tiden för vallfärden.". Som citatet visar är det främst en kalender av religiös betydelse och numera är den officiell kalender enbart i Saudiarabien.
I många sammanhang är det opraktiskt att månaderna förskjuts i förhållande till solåret. Jalali-kalendern, som seldjukturkiska imperiet införde 1079 e.Kr, innbar att man parallellt med den islamiska kalendern införde en solårsbaserad kalender för vardagligt bruk, en kalender i persisk tradition som i moderniserad form fortfarande används i Iran och Afghanistan. Bland zoroastriker figurerar idag minst tre olika kalendrar vilket visar att om en religion inte är statsbärande så behöver den inte standardisera datum för sina högtidligheter.
Många kalendrar är lunisolarkalendrar, dvs baserade på en kombination av solår och månfaser. Sådana kalendrar inför extra skottmånader med olika mellanrum för att justera för att de tolv månfaslånga månaderna inte räcker till för hela solåret. Detta sätt är kanske det mest naturliga sättet att skapa en kalender, och det har uppstått i många kulturer.
Olika kulturcentra skapade lunisolarkalendrar: mesopotamien, indien, kina och kulturerna i Anderna. Men andra, som romare och germaner, använde också lunisolära kalendrar innan den julianska kalendern tog över. De så kallade runstavarna är tillverkade av kristna och baserade på något som kallas "den Metoniska cykeln", ett sätt att konstruera lunisolära kalendrar som även den judiska kalendern använder. Den äldsta runstaven man hittat är Nyköpings runstav från 1200-talet.
Den äldsta kända kalendern var den lunisolära babyloniska och till dess efterföljare hör den judiska kalendern och olika pre-islamiska kalendrar.
Den kinesiska kalendern är i aktivt bruk idag, i en form som togs fram under Han-dynastin, och den påverkade de tibetanska, japanska, vietnamesiska, och mongoliska kalendrarna.
Indiska kalendrar finns av flera slag och de har påverkat de bengaliska och burmesiska kalendrarna samt de buddhistiska kalendrar som använts i Sydöstasien.
Många av dessa kalendrar har religiös eller nationalistisk betydelse och i vissa fall officiell status, men de används parallellt med den gregorianska kalendern och ibland även tillsammans med den islamiska kalendern.
Som exempel anger wikipedia att i Bangladesh har ofta tidningarna dagens datum på tre olika vis: 15 Falgun 1412, 17 Muharram 1427, 27 February 2006. Den bengaliska tideräkningen utgår från Kung Shushankas regeringstid år 594 e.Kr, och ligger alltså i årtal nära den islamiska kalendern.
En helt egen typ av kalendern är den så omtalade "mayakalendern" som är baserad på en period på 260 dagar. Maya hade flera sorters kalendrar, som kombinerades för att ge upphov till olika cykler. De används fortfarande i Guatemala och södra Mexico för att fastsälla datum för traditionella högtider.
Sedan 1963 är tid standardiserad under namnet Coordinated Universal Time (UTC). Se vidare ISO 8601, där datum anges enligt den gregorianska kalendern på formatet [YYYY]-[MM]-[DD]. Enligt ISO räknas åren före 1582 enligt en baklängesräknad gregoriansk kalender. Med en sådan räkning finns ett år 0000 men det används inte av de flesta historiker, utan de använder oftast juliansk kalender "före Kristus". Världshistoriker och olika "icke-kristna" kan välja att inte skriva f.Kr. utan till exempel BCE "before common era" eller någon annan omskrivning, men det kvarstår att "vår" tideräkning har kristen grund, som i sin tur härstammar från grekisk och egyptisk tradition.
För modern tidtagning blir det även ett problem att en fast definition av 1 sekund ger en drift i förhållande till jordens rotation som varierar. Detta har man löst, på ett sätt som påminner om hur Omar Khayyam löste problemet med skottdagar. Vill man läsa mer om det kan man göra det här: http://www.sp.se/sv/index/information/history/modern_time/sidor/default.aspx
Men årskalendrarna kan också ge en bild av globala kontakter. Kalendrar baserade på solåret uppstod i odlingskulturer som den egyptiska och spreds med de stora imperierna. Den julianska kalendern blev en första standard, spridd under Romarriket. Den används fortfarande inom den ortodoxa kyrkan och i en modifierad form med en 13:de månad som den etiopiska (ge'ez) kalendern och den koptiska kalendern. Men solkalendrar har även tagits fram i andra kulturområden, som Tamilkalendern i Indien och mayaindianernas Haab-kalender.
En konkurrerande syn på kalendrar kan hämtas från nomadfolk som betonat månens faser istället för solåret.
En kalender som enbart utgår från månens faser är den islamiska kalendern, hijrakalendern. Den infördes av profeten Muhammed 10 AH (632 e.Kr.) och är omnämnd i Koranen 2:189: "De Frågar dig om innebörden av månens nytändning. Säg: Den visar mäniskorna tidpunkten då vissa skyldigheter skall fullgöras och tiden för vallfärden.". Som citatet visar är det främst en kalender av religiös betydelse och numera är den officiell kalender enbart i Saudiarabien.
I många sammanhang är det opraktiskt att månaderna förskjuts i förhållande till solåret. Jalali-kalendern, som seldjukturkiska imperiet införde 1079 e.Kr, innbar att man parallellt med den islamiska kalendern införde en solårsbaserad kalender för vardagligt bruk, en kalender i persisk tradition som i moderniserad form fortfarande används i Iran och Afghanistan. Bland zoroastriker figurerar idag minst tre olika kalendrar vilket visar att om en religion inte är statsbärande så behöver den inte standardisera datum för sina högtidligheter.
Många kalendrar är lunisolarkalendrar, dvs baserade på en kombination av solår och månfaser. Sådana kalendrar inför extra skottmånader med olika mellanrum för att justera för att de tolv månfaslånga månaderna inte räcker till för hela solåret. Detta sätt är kanske det mest naturliga sättet att skapa en kalender, och det har uppstått i många kulturer.
Olika kulturcentra skapade lunisolarkalendrar: mesopotamien, indien, kina och kulturerna i Anderna. Men andra, som romare och germaner, använde också lunisolära kalendrar innan den julianska kalendern tog över. De så kallade runstavarna är tillverkade av kristna och baserade på något som kallas "den Metoniska cykeln", ett sätt att konstruera lunisolära kalendrar som även den judiska kalendern använder. Den äldsta runstaven man hittat är Nyköpings runstav från 1200-talet.
Den äldsta kända kalendern var den lunisolära babyloniska och till dess efterföljare hör den judiska kalendern och olika pre-islamiska kalendrar.
Den kinesiska kalendern är i aktivt bruk idag, i en form som togs fram under Han-dynastin, och den påverkade de tibetanska, japanska, vietnamesiska, och mongoliska kalendrarna.
Indiska kalendrar finns av flera slag och de har påverkat de bengaliska och burmesiska kalendrarna samt de buddhistiska kalendrar som använts i Sydöstasien.
Många av dessa kalendrar har religiös eller nationalistisk betydelse och i vissa fall officiell status, men de används parallellt med den gregorianska kalendern och ibland även tillsammans med den islamiska kalendern.
Som exempel anger wikipedia att i Bangladesh har ofta tidningarna dagens datum på tre olika vis: 15 Falgun 1412, 17 Muharram 1427, 27 February 2006. Den bengaliska tideräkningen utgår från Kung Shushankas regeringstid år 594 e.Kr, och ligger alltså i årtal nära den islamiska kalendern.
En helt egen typ av kalendern är den så omtalade "mayakalendern" som är baserad på en period på 260 dagar. Maya hade flera sorters kalendrar, som kombinerades för att ge upphov till olika cykler. De används fortfarande i Guatemala och södra Mexico för att fastsälla datum för traditionella högtider.
Sedan 1963 är tid standardiserad under namnet Coordinated Universal Time (UTC). Se vidare ISO 8601, där datum anges enligt den gregorianska kalendern på formatet [YYYY]-[MM]-[DD]. Enligt ISO räknas åren före 1582 enligt en baklängesräknad gregoriansk kalender. Med en sådan räkning finns ett år 0000 men det används inte av de flesta historiker, utan de använder oftast juliansk kalender "före Kristus". Världshistoriker och olika "icke-kristna" kan välja att inte skriva f.Kr. utan till exempel BCE "before common era" eller någon annan omskrivning, men det kvarstår att "vår" tideräkning har kristen grund, som i sin tur härstammar från grekisk och egyptisk tradition.
För modern tidtagning blir det även ett problem att en fast definition av 1 sekund ger en drift i förhållande till jordens rotation som varierar. Detta har man löst, på ett sätt som påminner om hur Omar Khayyam löste problemet med skottdagar. Vill man läsa mer om det kan man göra det här: http://www.sp.se/sv/index/information/history/modern_time/sidor/default.aspx
23 februari 2013
Sufiska mästare
Idries Shah ger en kort beskrivning av ett antal klassiska sufiska mästare i "The Sufis". Dessa mästares bakgrund bekräftar bilden av Khorasan och Andalusien som två dynamiska områden under åren kring 1200, då många av mästarna kommer därifrån eller från angränsande områden i Iran respektive Nordafrika. Jag räknar här upp mästarna i den ordning som Idries Shah presenterar dem.
Schejk Saadi från Shiraz (1184-1291), eller Saʿdī, persisk poet, född i Shiraz i Fars-provinsen, studerade vid Al-Nizamiyya i Bagdad, reste och levde sedan i olika delar av den arabiska världen, från Turkiet till Indien men även Centralasien. Skrev "Gulistan" (rosenträdgården) och "Bustan" (fruktträdgården eller dofternas trädgård)
Farid ud-Din Attar (apotekaren), (1145-1221), från Nishapur. Persisk poet under seldjukturkiska perioden, skrev "Fåglarnas konferens" och viktiga levnadsbeskrivningar över heliga personer.
Mästaren Jalaluddin Rumi (Jalāl ad-Dīn Muhammad Rūmī al-Balhki, 1207-1273), poet, inspiratören till ordern för de virvlande dervischerna (Mevlevi-orden, som grundades av hans son). Född i Baktrien, levde i seldjuksultanatet i Rum och begravdes i Konya i dagens Turkiet. Skrev poesi som räknas till den främsta på persiska språket. Skrev även den sufiska läroboken "Fihi ma fihi".
Ibn Arabi, (Abū abd-Allah Muhammad ibn al-`Arabi), 1165-1240, född i Murica, uppväxt i Sevilla. Diktare, författare och filosof. Den mest betydande sufiske mystikern. Reste mycket, bland annat till Bagdad och Konya och flera gånger till Mecca. Begravd i Damaskus.
Al Ghazali, (Abū Ḥāmid Muḥammad ibn Muḥammad al-Ghazālī, cirka 1057 – 1111), på latin kallad Algazel. Född nära Tus i Khorasan, flyttade till Gurgan och studerade senare för al-Juwayni al-Shafi'i i Nishapur. Al Ghazali kom sedan att bli betrodd av visiren Nizam al-Mulk 1091 och fick en viktig position vid madrasan Al-Nizamiyya i Bagdad. Persisk teolog och filosof, kanske den mest betydelsefulle tänkaren för islams teologiska utveckling efter profeten. Förenade sunni-islams ortodoxi med sufiskt tänkande. Skrev Tahafut al-Falasifa, den berömda kritiken av den grekiska filosofin. Genomgick en religiös kris 1095 och efter vallfärden valde han att leva tillbakadraget i Tus och där utveckla sufiska tankegångar. Skrev "Glädjens alkemi" 1105.
Omar Khayyam, cirka 1048-1131, persisk matematiker och astronom, poet och filosof. Född i Nishapur, bodde i Balkh, Samarkand, Buchara och en period i Isfahan. Bodde 1118 i Merv. Begravd i Nishapur. Känd för lösningar av tredjegradsekvationer och för sina fyrradiga dikter, kallade Rubaijat.
Detta är de mästare som Idries Shah ger egna kapitel. Några av namnen är inte nämnda av andra som skriver om sufism. I "Muslimsk mystik" av Antoon Geels är Farid ud-Din Attar, Rumi och Ibn Arabi väl beskrivna men Saadi Shirazi och Omar Khayyan nämner han inte alls. Abu Hamid Al Ghazali anser Anton Geels vara en försvarare av ortodoxin. Istället är det hans bror Ahmad Ghazali (död 1126) som framhålls som en viktig "extatisk" sufier. Antoon Geels lyfter sedan fram deras elev, Ayn al-Qudat al-Hamadani (1098-1131). Denne hör till de sufier som blev avrättade, oklart dock om det var på grund av hans mystiska läror.
Idries Shah nämner många fler mästare utöver de som får egna kapitel, mästare som även Anton Geel har med sin bok. Det är till exempel Abd al-Qadir al-Gilani (1077–1166) från Naif i norra Iran, verksam i Bagdad, grundare av Qadiri-orden, och Ali Hujwiri al-Ghaznawi (ca 990-1077), född i Ghazni i Afghanistan, begravd i Lahore, viktig försufismens spridning i Indien.
Anton Geel berättar om tre viktiga sufier, Yahya ibn Habash Suhrawardi från Zanjan i nordvästra Irak, (född år 1155, avrättad 1191) och Najm ad-din Kubra (död 1221) från Khiva i Khwarezm, samt hans elev Daya Razi (född 1177 i Rayy) som klarade sig från mongolerna när de anföll Khwarezm, flydde till Turkiet och dog i Bagdad 1256, två år innan mongolerna erövrade staden.
Slutligen två sufier till som Antoon Geels nämner: Abu Muhammad Sheikh Ruzbehan Baqli (1128–1209) i Shiraz, där han höll sufiskola i 50 år, och Abu al-Hasan al-Shadhili, (1196-1258) verksam i Fez i Marocko, grundare av Shadili-ordern.
Och så vidare, det finns många sufier. Men som sagt, flera av de mest kända under perioden 1000-1300 var födda eller levde under vissa perioder i Andalusien eller Khorasan. Andra viktiga platser för sufisk skolning var Shiraz i södra Iran, Anatolien och Nordafrika.
Schejk Saadi från Shiraz (1184-1291), eller Saʿdī, persisk poet, född i Shiraz i Fars-provinsen, studerade vid Al-Nizamiyya i Bagdad, reste och levde sedan i olika delar av den arabiska världen, från Turkiet till Indien men även Centralasien. Skrev "Gulistan" (rosenträdgården) och "Bustan" (fruktträdgården eller dofternas trädgård)
Farid ud-Din Attar (apotekaren), (1145-1221), från Nishapur. Persisk poet under seldjukturkiska perioden, skrev "Fåglarnas konferens" och viktiga levnadsbeskrivningar över heliga personer.
Mästaren Jalaluddin Rumi (Jalāl ad-Dīn Muhammad Rūmī al-Balhki, 1207-1273), poet, inspiratören till ordern för de virvlande dervischerna (Mevlevi-orden, som grundades av hans son). Född i Baktrien, levde i seldjuksultanatet i Rum och begravdes i Konya i dagens Turkiet. Skrev poesi som räknas till den främsta på persiska språket. Skrev även den sufiska läroboken "Fihi ma fihi".
Ibn Arabi, (Abū abd-Allah Muhammad ibn al-`Arabi), 1165-1240, född i Murica, uppväxt i Sevilla. Diktare, författare och filosof. Den mest betydande sufiske mystikern. Reste mycket, bland annat till Bagdad och Konya och flera gånger till Mecca. Begravd i Damaskus.
Al Ghazali, (Abū Ḥāmid Muḥammad ibn Muḥammad al-Ghazālī, cirka 1057 – 1111), på latin kallad Algazel. Född nära Tus i Khorasan, flyttade till Gurgan och studerade senare för al-Juwayni al-Shafi'i i Nishapur. Al Ghazali kom sedan att bli betrodd av visiren Nizam al-Mulk 1091 och fick en viktig position vid madrasan Al-Nizamiyya i Bagdad. Persisk teolog och filosof, kanske den mest betydelsefulle tänkaren för islams teologiska utveckling efter profeten. Förenade sunni-islams ortodoxi med sufiskt tänkande. Skrev Tahafut al-Falasifa, den berömda kritiken av den grekiska filosofin. Genomgick en religiös kris 1095 och efter vallfärden valde han att leva tillbakadraget i Tus och där utveckla sufiska tankegångar. Skrev "Glädjens alkemi" 1105.
Omar Khayyam, cirka 1048-1131, persisk matematiker och astronom, poet och filosof. Född i Nishapur, bodde i Balkh, Samarkand, Buchara och en period i Isfahan. Bodde 1118 i Merv. Begravd i Nishapur. Känd för lösningar av tredjegradsekvationer och för sina fyrradiga dikter, kallade Rubaijat.
Detta är de mästare som Idries Shah ger egna kapitel. Några av namnen är inte nämnda av andra som skriver om sufism. I "Muslimsk mystik" av Antoon Geels är Farid ud-Din Attar, Rumi och Ibn Arabi väl beskrivna men Saadi Shirazi och Omar Khayyan nämner han inte alls. Abu Hamid Al Ghazali anser Anton Geels vara en försvarare av ortodoxin. Istället är det hans bror Ahmad Ghazali (död 1126) som framhålls som en viktig "extatisk" sufier. Antoon Geels lyfter sedan fram deras elev, Ayn al-Qudat al-Hamadani (1098-1131). Denne hör till de sufier som blev avrättade, oklart dock om det var på grund av hans mystiska läror.
Idries Shah nämner många fler mästare utöver de som får egna kapitel, mästare som även Anton Geel har med sin bok. Det är till exempel Abd al-Qadir al-Gilani (1077–1166) från Naif i norra Iran, verksam i Bagdad, grundare av Qadiri-orden, och Ali Hujwiri al-Ghaznawi (ca 990-1077), född i Ghazni i Afghanistan, begravd i Lahore, viktig försufismens spridning i Indien.
Anton Geel berättar om tre viktiga sufier, Yahya ibn Habash Suhrawardi från Zanjan i nordvästra Irak, (född år 1155, avrättad 1191) och Najm ad-din Kubra (död 1221) från Khiva i Khwarezm, samt hans elev Daya Razi (född 1177 i Rayy) som klarade sig från mongolerna när de anföll Khwarezm, flydde till Turkiet och dog i Bagdad 1256, två år innan mongolerna erövrade staden.
Slutligen två sufier till som Antoon Geels nämner: Abu Muhammad Sheikh Ruzbehan Baqli (1128–1209) i Shiraz, där han höll sufiskola i 50 år, och Abu al-Hasan al-Shadhili, (1196-1258) verksam i Fez i Marocko, grundare av Shadili-ordern.
Och så vidare, det finns många sufier. Men som sagt, flera av de mest kända under perioden 1000-1300 var födda eller levde under vissa perioder i Andalusien eller Khorasan. Andra viktiga platser för sufisk skolning var Shiraz i södra Iran, Anatolien och Nordafrika.
27 september 2012
Arabiska medeltida kartor
Ibn Khalduns al-Muqaddima (Prolegomena) innehåller Al-Idrisis världskarta från 1154. Muhammad Al-Idrisis (1100-1166) kartografiska projekt var mycket större än vad man förstår av denna enda karta. Under Roger II (den normandiske "Sultanen av Sicilien") genomfördes ett 15-årigt projekt för att samla in geografiska uppgifter och skapa kartor. Världskartan graverades in i en skiva av silver med 2 meters diameter. Al-Idrisi var självklart klar över att jorden var en glob, "stabil i rymden som äggvitan i ett ägg", detta var känt sedan 500 f.Kr. Men Al-Idrisi och Kung Rogers projekts stora framsteg var att de valde att undvika en rad fasta religiösa uppfattningar om hur kartor skulle ritas och istället skulle projektet focusera på att foga samman alla de praktiskt användbara sjökort som användes för navigation. Så skapades en världskarta som inte var en symbolisk T-O-karta i stil med det som Isidorus av Sevilla använt, utan ett verkligt försök att avbilda den kända världen.
En man vid namn Jim Siebold har skapat fantastiskt bra webbsidor med bilder av gamla kartor och informativa texter till varje karta. Al-Idrisis kartprojekt finns med som nummer 219.
http://cartographic-images.net eller http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/EML.html
En viktig föregångare till Al-Idrisi var Al-Masudi vars världskarta är nummer 212 på Jim Siebolds sida.
Ali al-Masudi (896-956, historiker, aktiv i Bagdad och Kairo) ansåga av Ibn Khaldun vara diskutabel i vissa avseenden. Det kan ha berott på att al-Masudi var en historiker i Herodotos anda, berest och med många intryck från främmande länder, som kanske inte alltid var lätta att acceptera, och ibland var resenärens missuppfattningar. Det kan också ha spelat roll att al-Masudi inte låg tryggt inom den sunnimuslimska traditionen utan hörde till shiitiska kretsar som var accepterade av det abbasidiska styret.
Men Al-Masudi hörde till geograferna med realistiska ambitioner. Många av de som utvecklade geografin var matematiker och astronomer och gjorde viktiga framsteg när det gäller de teoretiska aspekterna av hur projektioner ska göras och avstånd mätas. Matematikern Al-Khwarizmi (780-850) arbetade med geografiska frågeställningar. Under abbasidiska kalifen Al-Mumin (786-833) översattes Ptolemaios Geografike hyfegesis.
Andra kända matematiker med betydelse för geografins utveckling var Al Batani (Syrien 858-929), Ibn Yunis (950- 1008, Kario) och al-Zarkala (Toledo). Geografer som ritade kartor var Al-Muqaddasi (945-1000 Jerusalem) och hans samtida Ibn Hawqal (från Syrien) och al-Istakhri (Fars, Iran). Lexiografen Mahmud al-Kashgari (Kashgar som då hörde till Kara-Kaniderna, död 1102) skrev en turkisk-arabisk ordbok men ritade även en karta över de turkiska områdena.
Betydelsfulla insatser gjordes av indienkännaren, matematikern (med mera, han var mångkunnig) Al-Biruni som utvecklade metoder för geodesi: Abū al-Rayhān al-Bīrūnī (973-1048, Kwarezm, Ghazni). Se karta nr 214.3.
En senare geograf var Ibn Said, Abul Hasan Nur al-Din, (f.1213-1286, f. Granada, reste d. Tunis)
karta se karta 221.:
och jag vill givetvis återigen nämna Yaqut al-Hamawi al-Rumi (död 1226, Merv, Aleppo) som inte ritade kartor men skrev ner en mängd geografiska uppgifter.
För den som vill läsare vidare finns alla länkar om kartornas historia samlade här:
http://www.maphistory.info/index.html
.
En man vid namn Jim Siebold har skapat fantastiskt bra webbsidor med bilder av gamla kartor och informativa texter till varje karta. Al-Idrisis kartprojekt finns med som nummer 219.
http://cartographic-images.net eller http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/EML.html
En viktig föregångare till Al-Idrisi var Al-Masudi vars världskarta är nummer 212 på Jim Siebolds sida.
Ali al-Masudi (896-956, historiker, aktiv i Bagdad och Kairo) ansåga av Ibn Khaldun vara diskutabel i vissa avseenden. Det kan ha berott på att al-Masudi var en historiker i Herodotos anda, berest och med många intryck från främmande länder, som kanske inte alltid var lätta att acceptera, och ibland var resenärens missuppfattningar. Det kan också ha spelat roll att al-Masudi inte låg tryggt inom den sunnimuslimska traditionen utan hörde till shiitiska kretsar som var accepterade av det abbasidiska styret.
Men Al-Masudi hörde till geograferna med realistiska ambitioner. Många av de som utvecklade geografin var matematiker och astronomer och gjorde viktiga framsteg när det gäller de teoretiska aspekterna av hur projektioner ska göras och avstånd mätas. Matematikern Al-Khwarizmi (780-850) arbetade med geografiska frågeställningar. Under abbasidiska kalifen Al-Mumin (786-833) översattes Ptolemaios Geografike hyfegesis.
Andra kända matematiker med betydelse för geografins utveckling var Al Batani (Syrien 858-929), Ibn Yunis (950- 1008, Kario) och al-Zarkala (Toledo). Geografer som ritade kartor var Al-Muqaddasi (945-1000 Jerusalem) och hans samtida Ibn Hawqal (från Syrien) och al-Istakhri (Fars, Iran). Lexiografen Mahmud al-Kashgari (Kashgar som då hörde till Kara-Kaniderna, död 1102) skrev en turkisk-arabisk ordbok men ritade även en karta över de turkiska områdena.
Betydelsfulla insatser gjordes av indienkännaren, matematikern (med mera, han var mångkunnig) Al-Biruni som utvecklade metoder för geodesi: Abū al-Rayhān al-Bīrūnī (973-1048, Kwarezm, Ghazni). Se karta nr 214.3.
En senare geograf var Ibn Said, Abul Hasan Nur al-Din, (f.1213-1286, f. Granada, reste d. Tunis)
karta se karta 221.:
och jag vill givetvis återigen nämna Yaqut al-Hamawi al-Rumi (död 1226, Merv, Aleppo) som inte ritade kartor men skrev ner en mängd geografiska uppgifter.
För den som vill läsare vidare finns alla länkar om kartornas historia samlade här:
http://www.maphistory.info/index.html
.
6 maj 2012
Imperier, våld och migration
Basen för ekonomin år 600 var lantbruket. De rika imperierna fanns där jordmån och bevattning möjliggjorde hög produktion. Gupta i Indien, Sui och sedan Tang i Kina, Sasanidernas rike och Romarriket/Bysans var eller hade varit rika imperier med en intern stor ojämliket. De hade en hierarkisk organisation som upprätthölls med stora fördelar för vissa maktgrupper och slavarbete eller slavliknande förhållanden för andra. En ökad rikedom märks utanför dessa områden, i de handelssystem som växte fram mellan imperierna och deras omgivande befolkning. Den centralasiatiska ekonomin, baserad på nomadiserande boskapsskötare i samarbete med jordbrukare och handelsmän i lokala mer urbaniserade områden, utgjorde det som fått namnet "sidenvägen". Kanske var den indiska halvön ekonomiskt mest aktiv, med en hög egen produktion, en andel i sidenvägen och en viktig roll i handeln på haven från Kina, runt Sydostasien och med Afrikas östkust (bl.a. med det lokala imperiet Axum) och Arabiska halvön. Flera av Guptarikets efterträdare var etablerade mindre imperier, till exempel Pallavadynastin i Kerala.
Ett omfattande våld utövades i de flesta områden. Logiken i imperiernas ofta brutala utövande av hegemoni över många sinsemellan olika befolkningsgrupper var att erbjuda en relativ säkerhet. De ville att en lokal makthavare skulle inse att det lönade sig bättre att inordna sig i imperiet än att försöka skapa en egen maktbas.
Hur hegemoni uppnåddes skilde sig åt mellan imperierna. Gemensamt för de stora imperierna var att de funnit sätt att gå vidare från den expansiva fasen då erövringar finansierade staten, till en stabilare fas där många folkgrupper sammanfogats under en stat med en lagstiftning som reglerade status och beskattning. Det gällde att föreställningarna som spreds inom imperiet gjorde att folk "gillade läget" istället för att göra uppror. Men de olika imperierna hade skilda lösningar på hur hegemoni skulle upprätthållas, och det påverkade i sin tur hur organisationen såg ut i randstater och de nya stater som uppstod när imperierna upplöstes i mindre enheter.
I Indien var de lokala regenterna underordnade centrala storkonungar, men de lokala potentaterna hade egen beskattningsrätt. Varje raja hade egna imperieambitioner och långvariga konflikter pågick efter Guptas fall. En hinduisk väckelse förstärkte kastsystemet, där brahminer utvecklade tempelområden och deltog i styret av rikena.
Normalt var dock krigarnas kast den som styrde. Krigarkasten var möjlig för yttre grupper att ta över i ett området, något likt goternas maktövertagande i västrom, ett "utbyte av elit". Det finns inte så många belägg för att bondekasten gjorde uppror, kanske på grund av religiös acceptans av förhållande och förtryck från krigarkasten, men även för att de fanns relativt gott om jord och möjligheter för de dominerande koalitionerna att fördela förmåner.
Sasanidernas rike styrdes av en dynasti av krigare, som satt som lokala jordägare och kontrollerade statsmakten. De hade en relativt stor religiöst (zoroastriskt) baserad byråkrati. Omkringliggande folk kuvades till vasallstater i ett imperiebygge som inte hade vare sig hinduismens integrerande ideologi eller romarrikets medborgarskap, utan tycks i större utsträckning ha byggt på våldsmakt och direkt fördelande av personliga förmåner inom den dominerande koalitionen. Detta framstår som mer likt den ursprungliga indoeuropeiska maktstrukturen.
Romarriket hade genom sin modell med medborgarskap skapat en integrerande funktion för de härskande grupperna, som innebar en enastående lång era av stabilitet. Intern oro (till exempel så kallade bacauder), samt otaliga inbördeskrig mellan kejsarpretendenter, och ständiga gränskrig, gjorde dock "Pax Romana" till ett begrepp som blev historia redan i slutet av 100-talet. Våldet eskalerade med Östroms försök att återta de västliga delarna av imperiet under 500-talet och sedan det oerhört brutala kriget mellan Östrom/Bysans och Sasaniderna. I det maktvacuum som uppstod när Sasaniderna förlorat mot Bysans, öppnades möjligheterna för ett nytt imperium på 600-talet, Umayyadernas dynasti. Bysans omorganiserade, och förenklade det interna styret genom införande av "thema", av lokala militära befälhavare styrda områden.
Kinas extremt centraliserade modell återupprättades av Sui-dynastin som snart ersattes av Tang. Kejsaren var himmelens son, och ledde en klass av byråkrater. Det fanns små möjligheter för lokala ledare att växa sig starkare. Kina hade efter Han-dynastin splittrats i olika delar men nya enande dynastier kunde på ett annat vis än i Indien och Europa hänvisa tillbaka till en historisk legitimitet. Rimligen måste det bero på ekonomiska fördelar med ett stort enat imperium med aggressiv expansion ut mot Centralasien och även norrut mot Korea och söderut mot Sydöstasien.
Runt dessa imperier pågick en formation av nya maktkoalitioner. I Centralasien kom turkisk-talande folk att under 500-talet skapa ett stort imperium, i omfattning som de tidigare skyternas och senare mongolernas. Gökturkarna, i komplicerat samarbete med det kinesiska "västra Wei", konkurrerade ut de tidigare mäktiga Avarernas koalition. Avarerna kallades av kineserna för Juan-juan (Rouran). Ledarna kallades för khagan, och modellen för styre togs över av turkarna. De turktalande hade byggt upp kunnande i metallsmide och var allierade med handelsfolket sogdierna, en kombination som gav dessa i grunden nomadiserande folkgrupper en större ekonomisk styrka. Ledande grupper av Avarer valde att flytta västerut och skapade ett rike i nuvarande Ungern, något som fick stor betydelse för den slaviska expansionen i Östeuropa.
Det stora turkiska imperiet splittrades snart i en östlig och en västlig del, och kring år 600 rådde inbördeskrig. Bilden av Centralasiens historia som en konflikt mellan nomadfolk och bofasta jordbrukare kompliceras av att interna strider inom befolkningar ofta var mycket mera omfattande, det är bara i den historiska översikterna som de interna konflikterna tenderar att få mindre betydelse. Det är när "Kina" kan flytta ut sina murar längre ut på stäppen som "stor" historia skrivs, inte när "riket Wei" splittras eller olika nomadgrupper konkurrerar ut varandra. Det våld som nomadfolken levererat gentemot de bofasta har i de bofastas historieskrivning beskrivits som särskilt dramatiskt, men för vanligt folk spelade det mindre roll i vilken regi våldet utövades.
De västliga turkarna bildade framgångsrika allianser, först med sasaniderna för att slå ut Hephtaliterna (i dagens Afghanistan) och sedan med Kostantinopel mot Sasaniderna. Från 630 splittras de västliga turkarna i "de tio stammarna" On Oq (Onogurerna) i öster, khazarerna mellan nedre Volga och Don, och bulgarturkarna som fanns kring Donau och övre Volga (volgabulgarer).
De östliga gökturkarna hade stora problem med pga hårt klimat och aggression från Tang och först i början från 680-talet återkom de som en maktfaktor, fram till 740 då Uyghur-turkarna blev dominerande.
Flera nya samhällen höll på att organisera sig under 600-talet. Ett imperium som var på väg att etablera sig var det tibetanska. I nordöst var koreanska och japanska dynastier på väg att bli mäktiga. Att Sui-dynastin föll berodde delvis på ett misslyckat expanisionsförsök norrut där de mötte starkt motstånd från Koguryo. I sydöstasien pågick en hinduisering som skulle komma att få stor betydelse under kommande århundraden, när Viet, Khmer och Mon skapade välorganiserade samhällen, men år 600 var Chamfolket de mest betydelsefulla jämte Srivijayan i nuvarande Malaysia.
I väster (från en asiatisk utsiktspunkt) höll den slaviska expansionen just på att börja ta fart. I skogsområden flyttade olika slavisktalande fram sina positioner där tidigare germanska ledarkoalitioner hade dominerat. De slaviska grupperna splittrades av Avarernas inträde i en balkansk gren, en "tjeckisk/polsk" och en "rysk", men sammantaget var den slaviska expansionen den mest betydande efter arabernas och de turkisk-talandes expansion under 600-talet. Till skillnad från araberna och turkarna fanns inget tidigare imperium för slaverna att bygga på utan de byggde nytt, i en process som ledde fram till kungariken på 900-talet.
Den typ av relativt småskalig expansion som slavernas spridning utgjorde kallar Peter Heather för "wave of advance". Även goternas tidiga flytt från Östersjöområdet ner mot Svarta havet kan ha varit sådan, en relativt fredlig invandring av storfamiljer utan någon övergripande samordning. Men periodvis kan denna ha övergått till en mera våldsam och målinriktad men fortfarande småskalig expansion. Exempel på det som Peter Heather anger är Elbe-germanernas övertagande av det område inom romerska riket som kallades "Agri Decumates" under perioden 250-500 e.Kr, eller senare en del av vikingarnas expansion från skandinavien.
En annan typ av migration är den målinriktade "elite replacement". Då är det överklassen i en samhällsgrupp som fattat beslut om att överta rollen som elit i ett nytt område, och genomfört en invasion som leder till migration. Det klassiska exemplet som Peter Heather anför är normandernas invasion av England 1066, där de i princip tog över alla positioner som jordägare. Den interna jordägarstrukturen fanns kvar men med nya män på toppen. Utfallet blev annorlunda ifall den övertagande eliten i antal var mycket större än den befintliga, som när anglo-saxare tidigare tog över jordägande från romare i England. Då krävdes en omorganisation av hela jordägandet med uppdelning av de stora egendomarna för att alla militära ledare skulle få sin del. Är tvärtom den inkommande eliten få jämfört med den befintliga, som när visigoterna tog över de romerska provinserna i Spanien, kan det sociala och kulturella inflytandet bli mer begränsat.
I något fall, som när vikingar etablerade sig i Ryssland, fanns ingen elit att ersätta, utan det handlade om att grunda handelsstationer i områden som saknade sådan organisation.
Vidare, och karakteristiskt för "folkvandringstiden", kunde eliten finna det nödvändigt att mobilisera stora delar av allierad befolkning, och inte bara de normala beväpnade följena, för att nå sina politiska mål. Detta ledde till storskalig förflyttning av beväpnade män i tiotusental, medföljande familjer och slavar med flera, som kunde bli totalt hundratusentals människor. Ett slags "snöbollseffekt" kunde uppstå när olika ledare valde att ansluta sig till ledare som Alarik eller Theoderik. Bilden av folk som likt biljardbollar rullar runt på kartan är fel, men att storskalig målinriktad migration skedde är tydligt. Även vikingarnas stora arméer ("micel here" på anglo-saxiska) kan ses som sådana, även om beroendet av skepp gjorde att antalet människor var färre och andelen familj som följde migrationen var mindre.
Åter-migration är också en del av bilden, av olika skäl valde många att flytta tillbaka till områden de kom från.
Inom imperierna pågick även en betydande migration, där enskilda eller befolkningsgrupper av olika skäl flyttade eller förflyttades. Imperier, våld och migration - folkvandringstid.
Ett omfattande våld utövades i de flesta områden. Logiken i imperiernas ofta brutala utövande av hegemoni över många sinsemellan olika befolkningsgrupper var att erbjuda en relativ säkerhet. De ville att en lokal makthavare skulle inse att det lönade sig bättre att inordna sig i imperiet än att försöka skapa en egen maktbas.
Hur hegemoni uppnåddes skilde sig åt mellan imperierna. Gemensamt för de stora imperierna var att de funnit sätt att gå vidare från den expansiva fasen då erövringar finansierade staten, till en stabilare fas där många folkgrupper sammanfogats under en stat med en lagstiftning som reglerade status och beskattning. Det gällde att föreställningarna som spreds inom imperiet gjorde att folk "gillade läget" istället för att göra uppror. Men de olika imperierna hade skilda lösningar på hur hegemoni skulle upprätthållas, och det påverkade i sin tur hur organisationen såg ut i randstater och de nya stater som uppstod när imperierna upplöstes i mindre enheter.
I Indien var de lokala regenterna underordnade centrala storkonungar, men de lokala potentaterna hade egen beskattningsrätt. Varje raja hade egna imperieambitioner och långvariga konflikter pågick efter Guptas fall. En hinduisk väckelse förstärkte kastsystemet, där brahminer utvecklade tempelområden och deltog i styret av rikena.
Normalt var dock krigarnas kast den som styrde. Krigarkasten var möjlig för yttre grupper att ta över i ett området, något likt goternas maktövertagande i västrom, ett "utbyte av elit". Det finns inte så många belägg för att bondekasten gjorde uppror, kanske på grund av religiös acceptans av förhållande och förtryck från krigarkasten, men även för att de fanns relativt gott om jord och möjligheter för de dominerande koalitionerna att fördela förmåner.
Sasanidernas rike styrdes av en dynasti av krigare, som satt som lokala jordägare och kontrollerade statsmakten. De hade en relativt stor religiöst (zoroastriskt) baserad byråkrati. Omkringliggande folk kuvades till vasallstater i ett imperiebygge som inte hade vare sig hinduismens integrerande ideologi eller romarrikets medborgarskap, utan tycks i större utsträckning ha byggt på våldsmakt och direkt fördelande av personliga förmåner inom den dominerande koalitionen. Detta framstår som mer likt den ursprungliga indoeuropeiska maktstrukturen.
Romarriket hade genom sin modell med medborgarskap skapat en integrerande funktion för de härskande grupperna, som innebar en enastående lång era av stabilitet. Intern oro (till exempel så kallade bacauder), samt otaliga inbördeskrig mellan kejsarpretendenter, och ständiga gränskrig, gjorde dock "Pax Romana" till ett begrepp som blev historia redan i slutet av 100-talet. Våldet eskalerade med Östroms försök att återta de västliga delarna av imperiet under 500-talet och sedan det oerhört brutala kriget mellan Östrom/Bysans och Sasaniderna. I det maktvacuum som uppstod när Sasaniderna förlorat mot Bysans, öppnades möjligheterna för ett nytt imperium på 600-talet, Umayyadernas dynasti. Bysans omorganiserade, och förenklade det interna styret genom införande av "thema", av lokala militära befälhavare styrda områden.
Kinas extremt centraliserade modell återupprättades av Sui-dynastin som snart ersattes av Tang. Kejsaren var himmelens son, och ledde en klass av byråkrater. Det fanns små möjligheter för lokala ledare att växa sig starkare. Kina hade efter Han-dynastin splittrats i olika delar men nya enande dynastier kunde på ett annat vis än i Indien och Europa hänvisa tillbaka till en historisk legitimitet. Rimligen måste det bero på ekonomiska fördelar med ett stort enat imperium med aggressiv expansion ut mot Centralasien och även norrut mot Korea och söderut mot Sydöstasien.
Runt dessa imperier pågick en formation av nya maktkoalitioner. I Centralasien kom turkisk-talande folk att under 500-talet skapa ett stort imperium, i omfattning som de tidigare skyternas och senare mongolernas. Gökturkarna, i komplicerat samarbete med det kinesiska "västra Wei", konkurrerade ut de tidigare mäktiga Avarernas koalition. Avarerna kallades av kineserna för Juan-juan (Rouran). Ledarna kallades för khagan, och modellen för styre togs över av turkarna. De turktalande hade byggt upp kunnande i metallsmide och var allierade med handelsfolket sogdierna, en kombination som gav dessa i grunden nomadiserande folkgrupper en större ekonomisk styrka. Ledande grupper av Avarer valde att flytta västerut och skapade ett rike i nuvarande Ungern, något som fick stor betydelse för den slaviska expansionen i Östeuropa.
Det stora turkiska imperiet splittrades snart i en östlig och en västlig del, och kring år 600 rådde inbördeskrig. Bilden av Centralasiens historia som en konflikt mellan nomadfolk och bofasta jordbrukare kompliceras av att interna strider inom befolkningar ofta var mycket mera omfattande, det är bara i den historiska översikterna som de interna konflikterna tenderar att få mindre betydelse. Det är när "Kina" kan flytta ut sina murar längre ut på stäppen som "stor" historia skrivs, inte när "riket Wei" splittras eller olika nomadgrupper konkurrerar ut varandra. Det våld som nomadfolken levererat gentemot de bofasta har i de bofastas historieskrivning beskrivits som särskilt dramatiskt, men för vanligt folk spelade det mindre roll i vilken regi våldet utövades.
De västliga turkarna bildade framgångsrika allianser, först med sasaniderna för att slå ut Hephtaliterna (i dagens Afghanistan) och sedan med Kostantinopel mot Sasaniderna. Från 630 splittras de västliga turkarna i "de tio stammarna" On Oq (Onogurerna) i öster, khazarerna mellan nedre Volga och Don, och bulgarturkarna som fanns kring Donau och övre Volga (volgabulgarer).
De östliga gökturkarna hade stora problem med pga hårt klimat och aggression från Tang och först i början från 680-talet återkom de som en maktfaktor, fram till 740 då Uyghur-turkarna blev dominerande.
Flera nya samhällen höll på att organisera sig under 600-talet. Ett imperium som var på väg att etablera sig var det tibetanska. I nordöst var koreanska och japanska dynastier på väg att bli mäktiga. Att Sui-dynastin föll berodde delvis på ett misslyckat expanisionsförsök norrut där de mötte starkt motstånd från Koguryo. I sydöstasien pågick en hinduisering som skulle komma att få stor betydelse under kommande århundraden, när Viet, Khmer och Mon skapade välorganiserade samhällen, men år 600 var Chamfolket de mest betydelsefulla jämte Srivijayan i nuvarande Malaysia.
I väster (från en asiatisk utsiktspunkt) höll den slaviska expansionen just på att börja ta fart. I skogsområden flyttade olika slavisktalande fram sina positioner där tidigare germanska ledarkoalitioner hade dominerat. De slaviska grupperna splittrades av Avarernas inträde i en balkansk gren, en "tjeckisk/polsk" och en "rysk", men sammantaget var den slaviska expansionen den mest betydande efter arabernas och de turkisk-talandes expansion under 600-talet. Till skillnad från araberna och turkarna fanns inget tidigare imperium för slaverna att bygga på utan de byggde nytt, i en process som ledde fram till kungariken på 900-talet.
Den typ av relativt småskalig expansion som slavernas spridning utgjorde kallar Peter Heather för "wave of advance". Även goternas tidiga flytt från Östersjöområdet ner mot Svarta havet kan ha varit sådan, en relativt fredlig invandring av storfamiljer utan någon övergripande samordning. Men periodvis kan denna ha övergått till en mera våldsam och målinriktad men fortfarande småskalig expansion. Exempel på det som Peter Heather anger är Elbe-germanernas övertagande av det område inom romerska riket som kallades "Agri Decumates" under perioden 250-500 e.Kr, eller senare en del av vikingarnas expansion från skandinavien.
En annan typ av migration är den målinriktade "elite replacement". Då är det överklassen i en samhällsgrupp som fattat beslut om att överta rollen som elit i ett nytt område, och genomfört en invasion som leder till migration. Det klassiska exemplet som Peter Heather anför är normandernas invasion av England 1066, där de i princip tog över alla positioner som jordägare. Den interna jordägarstrukturen fanns kvar men med nya män på toppen. Utfallet blev annorlunda ifall den övertagande eliten i antal var mycket större än den befintliga, som när anglo-saxare tidigare tog över jordägande från romare i England. Då krävdes en omorganisation av hela jordägandet med uppdelning av de stora egendomarna för att alla militära ledare skulle få sin del. Är tvärtom den inkommande eliten få jämfört med den befintliga, som när visigoterna tog över de romerska provinserna i Spanien, kan det sociala och kulturella inflytandet bli mer begränsat.
I något fall, som när vikingar etablerade sig i Ryssland, fanns ingen elit att ersätta, utan det handlade om att grunda handelsstationer i områden som saknade sådan organisation.
Vidare, och karakteristiskt för "folkvandringstiden", kunde eliten finna det nödvändigt att mobilisera stora delar av allierad befolkning, och inte bara de normala beväpnade följena, för att nå sina politiska mål. Detta ledde till storskalig förflyttning av beväpnade män i tiotusental, medföljande familjer och slavar med flera, som kunde bli totalt hundratusentals människor. Ett slags "snöbollseffekt" kunde uppstå när olika ledare valde att ansluta sig till ledare som Alarik eller Theoderik. Bilden av folk som likt biljardbollar rullar runt på kartan är fel, men att storskalig målinriktad migration skedde är tydligt. Även vikingarnas stora arméer ("micel here" på anglo-saxiska) kan ses som sådana, även om beroendet av skepp gjorde att antalet människor var färre och andelen familj som följde migrationen var mindre.
Åter-migration är också en del av bilden, av olika skäl valde många att flytta tillbaka till områden de kom från.
Inom imperierna pågick även en betydande migration, där enskilda eller befolkningsgrupper av olika skäl flyttade eller förflyttades. Imperier, våld och migration - folkvandringstid.
3 februari 2012
Bibliotek år 600
De flesta "texter" år 600 bevarades nog i minnenas bibliotek. Den indiska traditionen betonade reciterandet ur minnet av de klassiska texterna, och även sådant som matematiska bevis skrevs på vers för att underlätta för minnet att upprepa dem.
Alberto Manguel skriver i sin fina essäsamling "Nattens bibliotek" att större delen av den arabiska litteraturen "länge var anförtrodd sina läsares minnen". Så var det nog också med de flesta folks poesi och historieberättande.
Tidiga berömda bibliotek är förstås de grekiska, biblioteken i Alexandria och Pergamon. Inget av dem fanns kvar år 600. Av biblioteket i Alexandria finns inget kvar, inte ens någon bild som visar hur det såg ut. Pergamon-templet står uppställt på nya museumet i Berlin. Det romerska biblioteket Celsus i Efesos förstördes i en jordbävning 262, men ruinerna finns kvar.
Under kejsar Konstantius II (337-361) etablerades ett bibliotek i Konstantinopel där flera av de grekiska klassikerna bevarades.
I Kina skrevs böckerna inte på papyrus eller pergament utan på bambustickor eller på siden. Under Sui på 590-talet införde ministern Niu Hung en belöning för alla som "offrade" böcker till det kejserliga biblioteket i Daxing/Changán.
Sassaniderna hade betydande biblitotek i Ktesifon och från 490 i Gondeshapur. Mycket av detta förstördes vid det arabiska maktövertagandet 638, men Gondeshapur behöll en roll som centrum för medicinskt kunnande.
I Rom fanns resterna kvar av de många bibliotek som funnits. Kanske var Trajans bibliotek Ulpia värt ett besök år 600. En rekonstruktion av hur det såg ut innan förfallet imponerar: http://penelope.uchicago.edu/~grout/encyclopaedia_romana/imperialfora/trajan/bibliotheca.html
I södra Italien grundade Cassiodorus sitt Vivarium ca 560. Han skrev regler för munkar, Institutiones, mellan 530 och 550, medan han fortfarande levde i Konstantinopel. Klostret Vivarium fanns fortfarande 630.
Alberto Manguel skriver i sin fina essäsamling "Nattens bibliotek" att större delen av den arabiska litteraturen "länge var anförtrodd sina läsares minnen". Så var det nog också med de flesta folks poesi och historieberättande.
Tidiga berömda bibliotek är förstås de grekiska, biblioteken i Alexandria och Pergamon. Inget av dem fanns kvar år 600. Av biblioteket i Alexandria finns inget kvar, inte ens någon bild som visar hur det såg ut. Pergamon-templet står uppställt på nya museumet i Berlin. Det romerska biblioteket Celsus i Efesos förstördes i en jordbävning 262, men ruinerna finns kvar.
Under kejsar Konstantius II (337-361) etablerades ett bibliotek i Konstantinopel där flera av de grekiska klassikerna bevarades.
I Kina skrevs böckerna inte på papyrus eller pergament utan på bambustickor eller på siden. Under Sui på 590-talet införde ministern Niu Hung en belöning för alla som "offrade" böcker till det kejserliga biblioteket i Daxing/Changán.
Sassaniderna hade betydande biblitotek i Ktesifon och från 490 i Gondeshapur. Mycket av detta förstördes vid det arabiska maktövertagandet 638, men Gondeshapur behöll en roll som centrum för medicinskt kunnande.
I Rom fanns resterna kvar av de många bibliotek som funnits. Kanske var Trajans bibliotek Ulpia värt ett besök år 600. En rekonstruktion av hur det såg ut innan förfallet imponerar: http://penelope.uchicago.edu/~grout/encyclopaedia_romana/imperialfora/trajan/bibliotheca.html
I södra Italien grundade Cassiodorus sitt Vivarium ca 560. Han skrev regler för munkar, Institutiones, mellan 530 och 550, medan han fortfarande levde i Konstantinopel. Klostret Vivarium fanns fortfarande 630.
Biskop Isidorus i Sevilla hade tillgång böcker av Cassiodorus och av minst 15 andra författare, viktigast kanske kyrkofäderna Ambrosius och Augustinus men även till exempel Plinius den äldres Naturalis historia från 77 e.Kr. Isidorus citerar fler klassiker, ofta utan referens, men många gånger är det citat i andra eller tredje hand.
Alberto Manguel återger en tidlös berättelse från dagens Colombia. Där låter man åsnor transportera böcker till bergsbyarna, "biblioburros". I en by behöll man Homeros Illiaden. På fråga varför de inte lämnade igen den svarade de att de kände igen sig. "Den handlade om ett krigshärjat land där galna gudar nyckfullt bestämde ödet för människor som aldrig visste vad kriget gällde eller när de skulle mista livet".
Alberto Manguel återger en tidlös berättelse från dagens Colombia. Där låter man åsnor transportera böcker till bergsbyarna, "biblioburros". I en by behöll man Homeros Illiaden. På fråga varför de inte lämnade igen den svarade de att de kände igen sig. "Den handlade om ett krigshärjat land där galna gudar nyckfullt bestämde ödet för människor som aldrig visste vad kriget gällde eller när de skulle mista livet".
10 september 2011
22 år före år ett
År 600 e.Kr. Det är 22 år före den muslimiska kalenderns år 1, som räknas från profeten Muhammeds uttåg till staden som skulle bli Medina (Madinat al-Nabi, Profetens stad). Muhammed och hans följeslagares flykt heter hijra på arabiska och kalendern kallas därför hijrakalendern. År 2011 e.Kr är år 1432 A.H. Eftersom den islamska året är kortare än det gregorianska är det enklast att konsultera en datumkonverterare för att få rätt datum.
År 600 var Muhammed cirka 30 år gammal och gift sedan fem år med Khadidja. Han var handelsman med kontakter i Syrien och hade kontakter med araber som följde judiska, kristna och andra religiösa seder. I Mecka förekom dyrkan av många olika gudar, med Kaba som en central helgedom. Det är från år 610 som Muhammed får de starka visioner som vägleder honom till att bli grundare av en ny religion.
I Mecka (Makkah) var Qureish (Quraysh) en mäktig grupp, de hade kontroll över Kaban. Muhammed tillhörde en klan inom Qureish-stammen, men den mäktigaste släkten ur vilken ledarna normalt rekryterades var Banu Umayyad. Efter de fyra första kaliferna (al-Khulafa ur-Rashidun) kom kalifatet år 661 att styras av Umayyadernas dynasti från Damaskus fram till år 750. Sedan fortsätter den dynastins historia i al-Andalus till år 1031, medan Abbasidernas dynasti tar över kalifatet och grundar staden Bagdad. Dessa dynastier styrde över två av världshistoriens till arealen största imperier.
Att år 600 kunna gissa att en sådan enorm arabisk expansion skulle kunna ske var givetvis omöjligt. Arab var närmast enbart ett språkligt begrepp, någon gemensam organisation fanns inte utan olika klaner styrde sig själva. Särskilt de kamelägande grupperna, som kunde överleva och undvika fiender genom att de klarade sig ute i arabiska öknen, var väldigt självständiga, medan de mera bofasta arabisktalande befolkningarna i Jemen, Syrien och i nuvarande Irak var mer inordnande i enkla statsbildningar. Namarainskriptionen från år 328 talar visserligen om en kung över araber men någon gemensam statsbildning fanns inte. Att araberna sedan länge bedrivit handel mellan stormakterna i Persien, Indien och det Romerska riket innebar dock att de till skillnad från många andra nomadfolk var väl integrerade i ett internationellt förhandlingsmönster och hade potentialen för ett organiserat samarbete, både internt och externt.
Den potentialen realiseras först med Profeten Muhammeds förkunnelse, då han och gruppen kring honom i Medina skapar en ny gemensam tro och de grundläggande institutionerna kring denna. Förutom en intern arabisk mission krävdes en militär insats, då de rikare klanerna i Mecka anföll Medina. Slaget vid vallgraven (Battle of the trench) 627 innebar en avgörande seger för Medina som följdes upp av Muhammeds intåg i Mecka 630. Muhammed dog 632 men gruppen kring honom var då väl organiserad och skicklig nog att fortsätta ena araberna och i det ingick att expandera utåt.
Samtidigt skapades ett maktvakuum på grund av det långvariga kriget mellan Sassaniderna och det grekiskt-romerska Bysans. År 600 var det helt oförutsebart, snarast kunde man hoppas på en fred mellan stormakterna. Men bara två år senare startar ett krig som kulminerar med slaget vid Nineve 627 (nära dagens Mosul). De sassanidiska krigsherrarna förlorade inte bara allt de vunnit i 25 års krig mot grek-romarna, deras förlust ledde till en intern demoralisering som var förödande. D. L. Lewis, som i "Gods Crucible" gör en del populärhistoriska kontrafaktiska utläggningar, målar upp en annan historisk utveckling där sassaniderna segrat och zoroastrismen blivit en betydande religion i stora delar av medelhavsområdet. Sassaniderna hade 615 tagit kontrollen över Egyptens rika jordbruksområden efter tusen år av grekiskt-romerskt styre vilket kunde ha skapat grunden för en ekonomisk kontroll.
Bysans segrade och kunde återta kontrollen över de områden de dominerat tidigare, inklusive Egypten. Den lokala kristna befolkningen i Egypten var måttligt intresserad av att låta sig styras från Konstantinopel, deras "icke-chalcedonensiska" koptiska kristendom var inte förenligt med den från Konstantinopel påbjudna läran om Kristus som både Gud och människa. Kejsar Herakleios försökte lansera en gemensam teologi men det skapade bara missnöje i alla läger. Segrarna 630 innebar att avarerna i norr besegrades och att en allians med bulgarerna ingicks, vilket ledde till en konsolidering av Bysans norra gräns.
Den bördiga halvmånen hade förötts av krigen och pesten spreds över området från 627. De kristna araber som varit allierade med de stridande parterna, Ghassaniderna med Bysans och Lakhmiderna med Sassaniderna, hade tappat sin lojalitet till sina respektive härskare och fann från år 633 för gott att alliera sig med Medina. Även här spelar de kristnas teologisk splittring roll- Sassaniderna hade särskilt deklarerat att aramenisk kristendom var den som var tillåten inom deras rike, men aramenierna var utnyttjad underklass. Nestorianska kristna hade jagats ut från Bysans av de grekiskt-ortodoxa och ett tag under 500-talet var de förföljda även i Iran. De tolererades senare, men många hade valt att flytta mot Kina eller Indien. Romarna, som kontrollerat Aelia Capitolina (Jerusalem) sedan 66 e.Kr. tappade kontrollen till sassaniderna 614 och araberna tog kontrollen där år 638.
Hugh Kennedy, i "The Great Arab Conquest" skriver "med stor risk att göra en enorm förenkling av en komplex situation" att de som trodde att Kristus var helt gudom och helt människa, dvs hade två naturer, var grekisktalande uraban elit, medan de som trodde att Kristus var Gud (med enbart en natur som Gud) var arameisktalande bybor, bodde i kloster eller var kristna araber.
En faktor till arabernas framgångar var muslimernas förhandlingsmodell inför en ockupation. De erbjöd (i teorin åtminstone) tre olika val.
1. Man kunde konvertera till islam. Då blev man "mawla", en icke-arabisk muslim, med rättigheter att delta i muslimernas samhälle. Dessa blev "klienter" till de ledande arabiska familjer. Deltog man i vidare erövringar fick man viss del i betalningen. En muslim fick inte ha andra muslimer som slavar. Arabiska fiender som konvertrade till islam kunde snabbt få ledande positioner. Mest berömd är Khalid ibn al-Walid, som först ledde Meckas anfall mot Medina men sedan blev en av muslimernas främsta generaler.
2. Man kunde få behålla sin religion, om man accepterade att muslimerna hade kontrollen och betalade den skatt som begärdes. I vissa fall fick de som ville utvandra av religiösa skäl göra det och behålla en del av sina ägodelar.
3. Man kunde vägra de två första alternativen. Då blev det krig. Sen tog muslimerna det byte de själva bestämde. Ofta slutade även detta med att araberna lade en militär förläggning utanför staden och sedan fortsatte vidare mot nya erövringar. Medina tog in en femtedel av bytet och behöll ett gemensamt centralt kommando så långt det praktiskt var möjligt.
Många lokala ledare av belägrade städer valde att inte kriga. Förhandlingarna var inte alltid så enkla att föra, Damaskus blev invaderat från ena sidan samtidigt som man sade ja till fredsavtal på andra sidan staden.
Kontentan av detta - maktvakuum, religiös splittring och missnöjde med supermakternas ledning, arabisk enighet, organisation och en stor förmåga att skapa nya lojala undersåtar - ger en förklaring till de snabba erövringarna och islams spridning.
Trots detta borde kejsar Herakleios ha haft stort intresse att mönstra upp för att klara en arabisk attack mot Palestina och Syrien. Den bysantinska armén samlades i Golan, troligen 636, för att förlora slaget vid ån Yarmuk. De arabiska styrkorna var numerärt underlägsna, men vann.
Samma år förlorade Sassaniderna slaget vid Qadisiya (nära dagens Bagdad). Sassanidernas shah Yazdegerd III flydde och dödades 651 i Merv.
Hugh Kennedy konstaterar källkritiskt att inte mycket i källorna förklarar hur det faktiskt övergripande gick till vid de dessa fältslag.
År 600 var allt detta framtid.
Herakleitos var 25 år gammal, levde som son till exarken i Nordafrika och gjorde militär karriär där.
Khosrau II (segraren) var kanske 30 år, hans födelseår är inte känt. År 600 hade han varit Shah av Iran i 10 år och han såg framför sig stora militära framgångar, inte huset Sassans undergång.
Khalid ibn al-Walid, (sista iet är ett långt i), vara bara åtta år och kunde inte ana att han skulle bli militäröverbefälhavare över Irak.
Umar ibn al-Khattab var kanske 12 år, han kom att följa Muhammed under 18 år och blev sedan den andre kalifen och en av de viktigaste organisatörerna av den arabiska expansionen.
År 600 var Muhammed cirka 30 år gammal och gift sedan fem år med Khadidja. Han var handelsman med kontakter i Syrien och hade kontakter med araber som följde judiska, kristna och andra religiösa seder. I Mecka förekom dyrkan av många olika gudar, med Kaba som en central helgedom. Det är från år 610 som Muhammed får de starka visioner som vägleder honom till att bli grundare av en ny religion.
I Mecka (Makkah) var Qureish (Quraysh) en mäktig grupp, de hade kontroll över Kaban. Muhammed tillhörde en klan inom Qureish-stammen, men den mäktigaste släkten ur vilken ledarna normalt rekryterades var Banu Umayyad. Efter de fyra första kaliferna (al-Khulafa ur-Rashidun) kom kalifatet år 661 att styras av Umayyadernas dynasti från Damaskus fram till år 750. Sedan fortsätter den dynastins historia i al-Andalus till år 1031, medan Abbasidernas dynasti tar över kalifatet och grundar staden Bagdad. Dessa dynastier styrde över två av världshistoriens till arealen största imperier.
Att år 600 kunna gissa att en sådan enorm arabisk expansion skulle kunna ske var givetvis omöjligt. Arab var närmast enbart ett språkligt begrepp, någon gemensam organisation fanns inte utan olika klaner styrde sig själva. Särskilt de kamelägande grupperna, som kunde överleva och undvika fiender genom att de klarade sig ute i arabiska öknen, var väldigt självständiga, medan de mera bofasta arabisktalande befolkningarna i Jemen, Syrien och i nuvarande Irak var mer inordnande i enkla statsbildningar. Namarainskriptionen från år 328 talar visserligen om en kung över araber men någon gemensam statsbildning fanns inte. Att araberna sedan länge bedrivit handel mellan stormakterna i Persien, Indien och det Romerska riket innebar dock att de till skillnad från många andra nomadfolk var väl integrerade i ett internationellt förhandlingsmönster och hade potentialen för ett organiserat samarbete, både internt och externt.
Den potentialen realiseras först med Profeten Muhammeds förkunnelse, då han och gruppen kring honom i Medina skapar en ny gemensam tro och de grundläggande institutionerna kring denna. Förutom en intern arabisk mission krävdes en militär insats, då de rikare klanerna i Mecka anföll Medina. Slaget vid vallgraven (Battle of the trench) 627 innebar en avgörande seger för Medina som följdes upp av Muhammeds intåg i Mecka 630. Muhammed dog 632 men gruppen kring honom var då väl organiserad och skicklig nog att fortsätta ena araberna och i det ingick att expandera utåt.
Samtidigt skapades ett maktvakuum på grund av det långvariga kriget mellan Sassaniderna och det grekiskt-romerska Bysans. År 600 var det helt oförutsebart, snarast kunde man hoppas på en fred mellan stormakterna. Men bara två år senare startar ett krig som kulminerar med slaget vid Nineve 627 (nära dagens Mosul). De sassanidiska krigsherrarna förlorade inte bara allt de vunnit i 25 års krig mot grek-romarna, deras förlust ledde till en intern demoralisering som var förödande. D. L. Lewis, som i "Gods Crucible" gör en del populärhistoriska kontrafaktiska utläggningar, målar upp en annan historisk utveckling där sassaniderna segrat och zoroastrismen blivit en betydande religion i stora delar av medelhavsområdet. Sassaniderna hade 615 tagit kontrollen över Egyptens rika jordbruksområden efter tusen år av grekiskt-romerskt styre vilket kunde ha skapat grunden för en ekonomisk kontroll.
Bysans segrade och kunde återta kontrollen över de områden de dominerat tidigare, inklusive Egypten. Den lokala kristna befolkningen i Egypten var måttligt intresserad av att låta sig styras från Konstantinopel, deras "icke-chalcedonensiska" koptiska kristendom var inte förenligt med den från Konstantinopel påbjudna läran om Kristus som både Gud och människa. Kejsar Herakleios försökte lansera en gemensam teologi men det skapade bara missnöje i alla läger. Segrarna 630 innebar att avarerna i norr besegrades och att en allians med bulgarerna ingicks, vilket ledde till en konsolidering av Bysans norra gräns.
Den bördiga halvmånen hade förötts av krigen och pesten spreds över området från 627. De kristna araber som varit allierade med de stridande parterna, Ghassaniderna med Bysans och Lakhmiderna med Sassaniderna, hade tappat sin lojalitet till sina respektive härskare och fann från år 633 för gott att alliera sig med Medina. Även här spelar de kristnas teologisk splittring roll- Sassaniderna hade särskilt deklarerat att aramenisk kristendom var den som var tillåten inom deras rike, men aramenierna var utnyttjad underklass. Nestorianska kristna hade jagats ut från Bysans av de grekiskt-ortodoxa och ett tag under 500-talet var de förföljda även i Iran. De tolererades senare, men många hade valt att flytta mot Kina eller Indien. Romarna, som kontrollerat Aelia Capitolina (Jerusalem) sedan 66 e.Kr. tappade kontrollen till sassaniderna 614 och araberna tog kontrollen där år 638.
Hugh Kennedy, i "The Great Arab Conquest" skriver "med stor risk att göra en enorm förenkling av en komplex situation" att de som trodde att Kristus var helt gudom och helt människa, dvs hade två naturer, var grekisktalande uraban elit, medan de som trodde att Kristus var Gud (med enbart en natur som Gud) var arameisktalande bybor, bodde i kloster eller var kristna araber.
En faktor till arabernas framgångar var muslimernas förhandlingsmodell inför en ockupation. De erbjöd (i teorin åtminstone) tre olika val.
1. Man kunde konvertera till islam. Då blev man "mawla", en icke-arabisk muslim, med rättigheter att delta i muslimernas samhälle. Dessa blev "klienter" till de ledande arabiska familjer. Deltog man i vidare erövringar fick man viss del i betalningen. En muslim fick inte ha andra muslimer som slavar. Arabiska fiender som konvertrade till islam kunde snabbt få ledande positioner. Mest berömd är Khalid ibn al-Walid, som först ledde Meckas anfall mot Medina men sedan blev en av muslimernas främsta generaler.
2. Man kunde få behålla sin religion, om man accepterade att muslimerna hade kontrollen och betalade den skatt som begärdes. I vissa fall fick de som ville utvandra av religiösa skäl göra det och behålla en del av sina ägodelar.
3. Man kunde vägra de två första alternativen. Då blev det krig. Sen tog muslimerna det byte de själva bestämde. Ofta slutade även detta med att araberna lade en militär förläggning utanför staden och sedan fortsatte vidare mot nya erövringar. Medina tog in en femtedel av bytet och behöll ett gemensamt centralt kommando så långt det praktiskt var möjligt.
Många lokala ledare av belägrade städer valde att inte kriga. Förhandlingarna var inte alltid så enkla att föra, Damaskus blev invaderat från ena sidan samtidigt som man sade ja till fredsavtal på andra sidan staden.
Kontentan av detta - maktvakuum, religiös splittring och missnöjde med supermakternas ledning, arabisk enighet, organisation och en stor förmåga att skapa nya lojala undersåtar - ger en förklaring till de snabba erövringarna och islams spridning.
Trots detta borde kejsar Herakleios ha haft stort intresse att mönstra upp för att klara en arabisk attack mot Palestina och Syrien. Den bysantinska armén samlades i Golan, troligen 636, för att förlora slaget vid ån Yarmuk. De arabiska styrkorna var numerärt underlägsna, men vann.
Samma år förlorade Sassaniderna slaget vid Qadisiya (nära dagens Bagdad). Sassanidernas shah Yazdegerd III flydde och dödades 651 i Merv.
Hugh Kennedy konstaterar källkritiskt att inte mycket i källorna förklarar hur det faktiskt övergripande gick till vid de dessa fältslag.
År 600 var allt detta framtid.
Herakleitos var 25 år gammal, levde som son till exarken i Nordafrika och gjorde militär karriär där.
Khosrau II (segraren) var kanske 30 år, hans födelseår är inte känt. År 600 hade han varit Shah av Iran i 10 år och han såg framför sig stora militära framgångar, inte huset Sassans undergång.
Khalid ibn al-Walid, (sista iet är ett långt i), vara bara åtta år och kunde inte ana att han skulle bli militäröverbefälhavare över Irak.
Umar ibn al-Khattab var kanske 12 år, han kom att följa Muhammed under 18 år och blev sedan den andre kalifen och en av de viktigaste organisatörerna av den arabiska expansionen.
22 augusti 2011
Sassanidernas hamnar
Åren kring 600 e.Kr var de sista åren på en sassanidisk storhetstid. Khosrow II Parvez hade en fredsuppgörelse med bysantiske kejsaren Maurikios sedan 591. När Maurikios mördades av myterister i sin egen armé, valde sassaniderna att gå till anfall. Fram till 619 var kriget framgångsrikt men sedan kejsar Herakleios lierat sig med turkiska khazarer vände stidslyckan och Parvez mördades efter nederlag 628. Parvez offensiv var bara den sista i en lång historia av krig mellan perser och romare. Under hans farfar Khosrow I (gr. Chosroes, på persiska Anushirvan) hade krig förts mot Östrom under Justinianus. David Levering Lewis tar i "Gods Crucible" ett ännu längre perspektiv och utgår från det första Romersk-Iranska kriget, orsakat av senator Crassus misslyckade anfall år 53 f.Kr. Krigströtthet är ett underligt begrepp, men krigströtta lär de flesta folk varit som hamnat i dessa romersk-iranska evighetskonflikter.
År 600 hade sassaniderna fortfarande kontroll över stora områden. Hela kusten från Sind mot Iran (Makrankusten) var under deras kontroll liksom hela Persiska viken och Oman. Hamnen Siraf på nordkusten av persiska viken nedanför Shiraz var betydelsefull. Siraf byggdes ca år 400 e.Kr, enligt André Wink i "Al-Hind". Den största sassanidiska hamnen var Al-Ubulla vid Tigris delta (gr. Apologos, persiska Obolla). Basra fanns ännu inte, Basra grundades av araberna år 638. I Siraf pågår arkeologiska utgrävningar medan Obolla lär ligga under ny bebyggelse i Basras utkanter.
Oman var ett sassanidiskt lydområde och största hamnen där hette Suhar. På andra sidan sundet in till Gulfen låg Hormuz, en mindre hamn men viktigt för sassanidernas kontroll i området. Persiska viken var vid denna tid helt under persisk kontroll.
Oväder och pirater gjorde haven kring arabiska halvön svårnavigerade. Karavaner kunde ta lasten landvägen istället, det gick karavanvägar från Oman och Jemen upp mot medelhavsområdet, och många av de karavanerna passerade Mecka. Med ökat kunnande om monsunvindarna och förbättrade skepp så minskade karavanernas betydelse i förhållande till sjötransporter under första halvan av tusentalet.
Även Jemen lydde under Ctesifon. Både Jemen och Oman har berg där det faller viss nederbörd, det är inte öken utan jordbruksmark, och befolkningen är jordbrukare snarare än nomader. I Jemen hade kungariket Himyar existerat mellan 100 fKr och 520 eKr. Dammen i Marib var deras stora bedrift, en damm som möjliggjorde att 10 000 ha bevattnades. Dammen förstördes slutgiltigt år 560-575 eKr och den jordbrukande befolkningen måste ha minskat betydligt. Områdets antika historia berättar om Drottningen av Saba och oerhörda rikedomar men år 600 kunde få läsa de gamla arabiska texterna på tempelruinernas väggar. Huvudstaden Sana'a (Sana) ligger på 2200 möh. Den återuppbyggdes av muslimerna och en av de äldsta moskéerna finns där, liksom en rad gamla höghus i särpräglad stil, lite som pepparkakshöghus.
http://whc.unesco.org/en/list/385
På andra sidan persiska viken låg kungariket Axum. Kungarna här var kristna och lierade med Bysans. År 600 hette kungen Gersem, men han är känd enbart för att ha varit den siste kungen i Axum som präglade mynt i guld. Kung Kabel som styrde kring år 520 finns det mera källor om. Bland annat beskrivs hur han anföll den judiske kungen i Himyar och bidrog därmed till Himyars undergång och den judisk-himjaritiska befolkningens utflyttning.
Hamnstaden Aden i Jemen hade alltså under loppet av 100 år styrts av makthavare av respektive judisk, kristen, zoroastrisk och slutligen från 628 av muslimsk tro. Under muslimskt styre skulle Aden bli en av världens viktigaste hamnstäder. Aden har en naturlig hamn i en krater, och ett strategiska läge nära sundet till Röda havet, vilket gav hamnen en betydelse likt Konstantinopels från handelssynpunkt. Men till skillnad från Konstantinopel var Aden inte lätt att göra till en svårintaglig fästning.
År 600 hade sassaniderna fortfarande kontroll över stora områden. Hela kusten från Sind mot Iran (Makrankusten) var under deras kontroll liksom hela Persiska viken och Oman. Hamnen Siraf på nordkusten av persiska viken nedanför Shiraz var betydelsefull. Siraf byggdes ca år 400 e.Kr, enligt André Wink i "Al-Hind". Den största sassanidiska hamnen var Al-Ubulla vid Tigris delta (gr. Apologos, persiska Obolla). Basra fanns ännu inte, Basra grundades av araberna år 638. I Siraf pågår arkeologiska utgrävningar medan Obolla lär ligga under ny bebyggelse i Basras utkanter.
Oman var ett sassanidiskt lydområde och största hamnen där hette Suhar. På andra sidan sundet in till Gulfen låg Hormuz, en mindre hamn men viktigt för sassanidernas kontroll i området. Persiska viken var vid denna tid helt under persisk kontroll.
Oväder och pirater gjorde haven kring arabiska halvön svårnavigerade. Karavaner kunde ta lasten landvägen istället, det gick karavanvägar från Oman och Jemen upp mot medelhavsområdet, och många av de karavanerna passerade Mecka. Med ökat kunnande om monsunvindarna och förbättrade skepp så minskade karavanernas betydelse i förhållande till sjötransporter under första halvan av tusentalet.
Även Jemen lydde under Ctesifon. Både Jemen och Oman har berg där det faller viss nederbörd, det är inte öken utan jordbruksmark, och befolkningen är jordbrukare snarare än nomader. I Jemen hade kungariket Himyar existerat mellan 100 fKr och 520 eKr. Dammen i Marib var deras stora bedrift, en damm som möjliggjorde att 10 000 ha bevattnades. Dammen förstördes slutgiltigt år 560-575 eKr och den jordbrukande befolkningen måste ha minskat betydligt. Områdets antika historia berättar om Drottningen av Saba och oerhörda rikedomar men år 600 kunde få läsa de gamla arabiska texterna på tempelruinernas väggar. Huvudstaden Sana'a (Sana) ligger på 2200 möh. Den återuppbyggdes av muslimerna och en av de äldsta moskéerna finns där, liksom en rad gamla höghus i särpräglad stil, lite som pepparkakshöghus.
http://whc.unesco.org/en/list/385
På andra sidan persiska viken låg kungariket Axum. Kungarna här var kristna och lierade med Bysans. År 600 hette kungen Gersem, men han är känd enbart för att ha varit den siste kungen i Axum som präglade mynt i guld. Kung Kabel som styrde kring år 520 finns det mera källor om. Bland annat beskrivs hur han anföll den judiske kungen i Himyar och bidrog därmed till Himyars undergång och den judisk-himjaritiska befolkningens utflyttning.
Hamnstaden Aden i Jemen hade alltså under loppet av 100 år styrts av makthavare av respektive judisk, kristen, zoroastrisk och slutligen från 628 av muslimsk tro. Under muslimskt styre skulle Aden bli en av världens viktigaste hamnstäder. Aden har en naturlig hamn i en krater, och ett strategiska läge nära sundet till Röda havet, vilket gav hamnen en betydelse likt Konstantinopels från handelssynpunkt. Men till skillnad från Konstantinopel var Aden inte lätt att göra till en svårintaglig fästning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)