Spanarna på radio (2022-09-16) inledde med att notera att drottningen av Storbritannien har dött, att de rödgröna förlorade valet, att kriget i Ukraina fortsätter med grymheter man inte förstår från rysk sida och att klimatförändringarna fortsätter, också de med grymma följdverkningar för många. Att Elisabeth II gått bort framstår som en distraktion för många från de större problemen, men hjälper inte mig. Jag flyr istället in i historiska funderingar och kartläsande.
Ett annat radioprogram, Vetenskapsradio Historia 2022-09-06, tar upp Gustav III:s statskupp 19 augusti 1772. Den begynnande utvecklingen under frihetstiden mot ett samhälle med mera balanserade maktförhållanden avbröts genom att kungen och hans anhängare lyckades ta makten och återinföra enväldet. Enligt historikern Jonas Nordin så lyckas Gustav III använda en delvis republikansk retorik från frihetstiden och omtolka det till ett stöd för kungamakten. Jonas Nordin har skrivit om skälen till att monarkin behölls under frihetstiden, delvis som ett sätt att skapa legitimitet för adeln i riksrådet gentemot allmogen. Gustav III får stöd av militären och statskuppen genomfördes på ett oblodigt vis. Men hotet om våld är påtagligt och kungen avkräver i enskilt samtal medlemmarna i riksrådet en trohetsed. De får sedan ställa sig bakom en ny regeringsform som var skriven av kungen och som ändrar riksrådets roll från beslutande till enbart rådgivande. Formellt enväldig blir Gustav III först 1789, en grundlag som gällde i Sverige till 1809 och i Finland fram till 1919. Jonas Nordin menar att hade statskuppen misslyckats kunde den svenska utveckling gått vidare mot republik, på liknande vis som i USA och Frankrike. I programmet nämns också att det var en europeisk klimatkris med kalla vintrar och regniga höstar, särskilt år 1770, med 50 procent minskade skördar, som skapade social oro som kunde utnyttjas av olika politiska grupperingar. Gustav III lyckades skylla ökade matpriser på adeln. Samtidigt var många adelsmän oroliga för att deras privilegier skulle förloras helt och beredda att låta kungen ta över. De grupperingar som stod bakom den politiska rörelsen mössorna, (med prästen Anders Chydenius som så radikal portalfigur att han under en period blev utesluten ur riksdagen), hade lyckats införa tryckfrihet 1766. Mössorna kom åter till makten vid 1772 år riksdag, vilket oroade stora delar av adeln. Detta drev fram ett läge som Gustav kunde utnyttja. Till den inrikespolitiska situationen tillkommer omgivande länders reaktioner på förloppet. Men inget land tycks ha agerat för att stoppa Gustav. Kungen själv kallade händelsen för en revolution och delade ut revolutionsmedalj till de som stött honom.
Jag tycker detta händelseförlopp 1772 illustrerar en balanspunkt i svensk historia som tippar tillbaka i det tillstånd som jag i tidigare inlägg (t.ex. 8 oktober 2021) betecknat limited access order. Under frihetstiden påbörjades en utveckling mot open access order i svensk historia, man kan se det som en övergångsfas men det finns inget linjär utveckling i detta. Som illustration av detta kan man nämna att Gustav IIIs envälde bröt med den vetenskapliga tradition som påbörjats i Sverige. Vetenskapsakademin skriver att Gustav IIIs tid innebar en inriktning mot mysticism och ytlig kvickhet istället för mot solid vetenskap. Först från 1818 med Berzelius kom akademin in på det solida spåret igen. Enväldet var instabilt, och 1792 mördades Gustav III. Från 1809 återställdes en ordning där kungen inte var enväldig. Den open access order som innebär att man självständigt kan starta fristående organisationer kanske inte var på plats förrän framåt 1860-talet.
En nyhet idag kastar mig längre tillbaka i tiden och mitt bloggande kring kartor över sidenvägen. Det står i DN om konflikter mellan Tadzjikistan och Kirgizistan. Konflikten rör bland annat vattenförsörjning till enklaven/exklaven Vorukh. På kartan kan man se flera enklaver inom Kirgizistan i bergen söder om Ferganadalen. Vorukh hör till Tadzjikistan medan enklaverna Sokhs (Sox) och Shohimardon hör till Uzbekistan. Det finns också en enklav i Uzbekistan som hör till Tadzjikistan som heter Sarvan. Sådana här krångliga gränsförhållanden finns på närmare håll, se till exempel Baarle-Nassau nära gränsen mellan Belgien och Nederländerna. Här underlättar EU-regler gränsövergångarna medan någon sådan organisation är det långt kvar innan man upprättat i Centralasien. Istället beskrivs hur gränser stängs och folk tvingas till långa omvägar över svåra bergspass. Samarbete mellan de styrande är problematiskt. Här råder i det närmaste envälde i de flesta av republikerna. Tadzjikistan styrs av Emomali Rhamon som suttit vid makten sen 1992 och ses som en centralasiatisk Lukasjenko. Presidenten i Kirgizistan heter Sadyr Japarov, han valdes 2021 och har efter det stärkt presidentmakten betydligt. I Uzbekistan satt länge Islam Karimov som extremt auktoritär ledare, han dog 2016 och då blev hans premiärminister president, omvald 2021 utan att någon verklig opposition tillåtits. Det som ger mig anledning att gå tillbaka i tiden är att den närbelägna regionen i Tadzjikistan heter Sughd, ett namn som kommer av det gamla Sogdiana. När jag skrev inlägg om sidenvägen för 10 år sedan, till exempel i inlägg 8 januari 2011, så var sogdierna med. Den gamla staden Khujand är huvudort i Sughd. År 1220 erövrade mongolerna Khujand, i samma historiska förlopp som det jag skrivit om i flera inlägg rörande staden Merv.
Att bringa reda i den historia som leder fram till de komplicerade gränsdragningarna i det som var det gamla Sogdiana är inte enkelt. Vid Sovjetunionens upplösning 1991 så blev de gränser som upprättats som Sovjetrepubliker nationsgränser. Sovjetrepubliker namngivna efter olika etniska grupper upprättades från 1922. Uzbekiska SSR 1924, Tadzjikiska SSR 1929 och Kirgiziska 1934. Det var denna etniska tanke som gjorde att vissa dalgångar inom ett område skulle utgöra exklaver åt en intilliggande republik. Ett förenklat sätt att förstå detta är att gå efter språk. Tadzjikiska är ett persiskt språk närbesläktat med dari. I min genomgång av dynastier 1220 kan tadjikerna kopplas till de samanidiska och ghuridiska rikena. Kirgisiska och uzbekiska är turkiska språk. Kirgisiska ligger nära kazakiska. Kirgisernas bakgrund kan kopplas till de kumaner/kiptjaker som likt många andra nomadfolk dyker upp på många olika ställen under historiens gång. Det Khwarezmidiska imperiet byggde på en armé av kiptjaker. Uzbekiska räknas som en sydöstlig gren av turkiska, relaterat till den utdöda karlukiskan och släkt med uiguriska. Uzbekiskan utvecklades från chagatanska under Timur Lenks styre och senare under Buchara-khanatet 1500-1785. Babur, som drevs söderut från Samarkand 1512 av uzbeker, skrev sin biografi på chagatanska.
Allt detta blir väldigt förenklat, sannolikt hur man än försöker beskriva det. Det är svårt att ge en begriplig beskrivning av så mycket parallell förändring för alla dessa människor som levt i Centralasien. År 1772 hade sidenvägen sedan länge tappat i betydelse. Från 1711 var Bucharakhanatet i förfall. Direkta avtal mellan Ryssland och Qing-dynastin i Kina, som t.ex. Nerchinks 1689 och Kyakhta-fördraget 1727, delade upp återstående handelsintressen över huvudet på alla centralasiatiska folk. Den uzbekiske atalyken som regerade i Buchara på 1770-talet försökte kontakta både Ryssland och det Osmanska riket för att återupprätta handeln. Det lyckas inte. Sjövägen innebar en mycket enklare väg för handeln och den mindre del som återstod tog en direkt nordligare väg mellan Kina och Ryssland. En ny dynasti med mer mongolisk bakgrund tog över styret i Buchara 1785 och styrde som emirer till 1920. I Khwarezm styrde andra uzbekiska dynastier i det som i Ryssland kallades Khiva-khanatet.
Tadzjikiska grupper finns idag även i Afghanistan och som en minoritet i Kina i ett område som heter Tashkurgan, längs den södra led av sidenvägen som gick genom Wakhankorridoren och sedan upp mot Kina. Inte heller de kunde återupprätta den handel som sogdierna varit så kända för.
I Iran styrde Afsharid-dynastin 1736 till 1796. Den hade grundats av den militärt skicklige turkmenen Nadir Shah som tog över från Safaviderna. Under Nadir Shah erövrades under perioder khanaten i norr, men senare kom dynastin att styra över ett mindre område i Khorasan. Istället ersattes de i betydelse av Durrani-dynastin (1747-1823) som anses ha grundat det som ska bli Afghanistan.
Centralasiens khanat var enväldigt styrda, ofta av den militärt dugligaste personen inom den mäktigaste familjen. Den rikaste perioden var när de nomadiska folken på stäppen kunde skapa dominanta imperier men sedan konkurrerades de ut av de starkare bofasta befolkningarna som omgav dem. Striderna som detta orsakade försvagade de centrala delarna av Eurasien medan först Kina och Japan i öster och sedan i ännu högre grad Europa i väster kom att dominera. Att sjövägen tog över handeln från karavanerna var givetvis förödande för ekonomin, även den mer lokala handeln minskade då hela organisationen kring handeln föll samman. Det sista betydande nomadiska imperiet var det mongoliska Dzunghar-khanatet 1634-1755. Det låg öster om det område jag skrev om ovan, i det som idag är nordvästra Xinjiang, delar av Tibet samt östra delarna av Kirgizistan. Jungharerna utsattes för en formidabel massaker av den manchu-kinesiska Qing-dynastin och i kombination med smittkoppsepidemier minskade deras befolkningstal dramatiskt. Deras område blev invaderat av Han-kineser och andra folk. Före 1900-talet kommer folkmordet av jungharerna högt på skattningarna av antalet döda i ett folkmord, med ca. 500000 döda av en total befolkning på 600000.
För att återvända till Sogdiana så ska jag också nämna Kokand-khanatet. Kokand är en stad i västra Fergana-dalen, 13 mil öster om staden Khujand som jag nämnt ovan. Khanatet bildades 1709 som en utbrytning från Buchara-khanatet, ledd av en gren av uzbeker som försökte legitimera sig som släkt med Babur och Timurid-dynastin. Den samlade bilden blir att när sidenvägen förföll (sidenvägen är här samlingsnamnet för det ekonomiska systemet i Centralasien under tiden från mer än 100 år f.Kr fram till 1700-talet) så bildades små isolerade stats-stater som låg i konflikt med varandra och var klämda mellan Kina och Ryssland. Dessa små stadsstater hade en blandad befolkning. De historiska källorna sorterar dynastiernas ledare efter släkttillhörighet och etniska grupperingar men det nomadiska inslaget i kulturen och handlandet och krigandet var inget som skapade några tydliga gränser mellan folk. Gränserna man ser på kartan idag är införda av utomstående makter. Skillnaden är att där stormakterna på andra ställen använde linjal och drog godtyckliga gränser på kartan har man, och då främst Sovjetunionen, här istället aktivt försökt ringa in etniska områden, även det på ett ibland godtyckligt vis. Vilket inte hindrar att när gränserna väl finns skapar de nya konfliktlinjer.
