Världskartans projektion

Världskartan har hamnat på nyheterna. FN har beslutat om en rekomendation att använda en viss projektion, "Equal Earth projection", i sammanhang där det är lämpligt att den relativa storleken på landytor blir någorlunda korrekt. Beslutet togs den 4/9 2026. Det är bara en rekommendation. Min gode vän Björn påpekade att FNs flagga har en projektion som utgår från Nordpolen och kallas en azimutal projektion (azimuthal equidistant projection) men inget tyder på att de tänker byta ut FNs logo

Lite känns det som att de vill slå in en öppen dörr. I nyheterna framställs beslutet som en reaktion mot för stor användning av Mercators cylindriska projektion. Visst används Mercator-projektionen ofta men det är en bra projektion eftersom alla meridianer är raka, vertikala linjer och alla vinklar blir då rätt. Det är 90 grader mellan meridianer och breddgradslinjerna överallt på kartan. T.ex. Google Map använder den variant som kallas "Web Mercator" eftersom man ska kunna zooma in och då är det praktiskt att norr är rakt upp, och ett mindre problem att när man zoomar ut så blir ytorna fel. 

Digitalt kan man också göra en slags "3D projection" med ortografiskt perspektiv. Dvs det ser ut som att landytorna på kanten av kartan viker av på det vis som jorden ser ut från rymden och det går att snurra runt på den digitala bilden som om det var en jordglob. Det perspektivet är känt sedan gammalt, redan trigonometrins grundare Hipparkos (190 f.Kr - 125 f.Kr) kände till de matematiska förutsättningarna för en sådan projektion.

Vid polerna blir ytfelet extremt i en Mercatorporjektion. Polen är en punkt men på kartan täcker den hela övre respektive nedre kanten av kartan. Vanligen tar man inte med hela jorden, i syd kan man skära bort ganska mycket men i norr är det svårare. Vilket också då kan framstå som orättvist, södra halvklotet får bara ta upp en tredjedel av kartan.

Man ska också bestämma sig för vad som ska vara mitt på kartan. Mercator själv satte mitten ungefär vid Kanarieöarna på sin världskarta från 1569. 

Varianter på Mercatorprojektion används för kartor som ska visa tidszonerna, en sådan projektion kallas Millers projektion. Ofta väljer man då Greenwich-meridianen (noll-meridianen från 1884) nära mitten men för att komma hela jorden runt så hamnar mitten lite åt det håll där man visar 180-meridianen (antimeridianen). Det finns givetvis Stilla havs-centrerade världskartor också.

Men på alla dessa kartor är ytfelen stora, och länder i norr som Ryssland, Kanada och Sverige ser jämförelsevis mycket större ut än länder vid ekvatorn. Det gör dessutom att det finns mer plats att skriva ut ortnamn i norr vilket också kan kännas missvisande.

Det är detta som "Correct the map"- rörelsen vill göra mera välkänt. https://correctthemap.org/. Equal Area-projektioner av olika typer kompenserar för dessa ytfel och ger då en mer rättvisande bild. En jordglob är givetvis ännu mera rättvisande, men poängen för rörelsen är att i olika pedagogiska sammanhang öka användningen av ytriktigare plana projektioner. De vill då propagera särskilt för en variant - Equal Earth-projektionen. Och med FNs beslut får man anse att de lyckats.

Det är lätt att begripa att en jordglob inte på något enkelt vis kan plattas ut till en rättvisande karta. När jag tittar i några världsatlaser jag har så använder de en mängd olika projektioner beroende på vad man vill visa. Vill man ha ytriktighet så blir meridianerna böjda och formförvrängningarna ökar ut mot kanterna.  

Wikipedia har en lång lista på projektioner. List of map projections. Även Lantmäteriet har en översikt.

Och Lantmäteriets hemsida har en bra grundkurs om kartprojektioner.

Equal Earth-projektionen hör alltså till den grupp som försöker ha helt rättvisande ytor så att Afrika inte blir så litet och Ryssland så stort på kartan.

Tidigare kompromisslösningar heter sådant som Van der Grinten-, Robinson- och Winkel-projektion. Det är projektioner som National Geographic använt och de har därmed blivit normsättande. Libers världsatlas från 2011 använder Van der Grinten-projektion och skala 1:90 000 000 (vid ekvatorn), med mittpunkten där nollmeridianen och ekvatorn korsas vid punkten "Noll" i Guineabukten. Den punkten kallas tydligen "Null Island" av kartprogrammerare, och utgör centrum i Natural Earth Projection från 2008.

Alla projektioner har för och nackdelar. På You Tube förklarar skaparna av Equal Earth-projektionens för och nackdelar på ett trevligt, men möjligen partiskt, vis. Det är ett föredrag av Tom Patterson m.fl. för NACIS, the North America Cartographic Information Society.

Deras tes är att detta är den bästa kompromissen som behåller en karta med hela kanter (dvs utan flikar, det går att göra bättre ytkorrekta projektioner om man klipper i jordgloben, t.ex. Boggs eumorfiska projektion) och som är helt area-neutral. Men eftersom Equal Earth inte kompromissar med ytorna måste formerna på landmassorna dras ut, medan kompromisskartor som Robinson-projektionen och Natural Earth kan se lite mer formmässigt korrekta ut. Möjligen kan man säga att Equal Earth är politiskt mera korrekt eftersom alla får rätt area, men då kommer man in på hur gränserna sedan visas på kartan och det diskuterar jag inte i detta inlägg.

Natural Earth Projection ligger som ett allmänt tillgängligt dataset. Equal Earth bygger på dessa data.

Den viktigaste världskartan nu skulle väl vara klimatkartan över jorden. IPCC har en interaktiv lösning, som är en 3D-variant. Men IPCCS vanliga presentation är en kompromisskarta, en Robinson-projektion. Här ett inlägg som påpekar att med Robinson blir polerna jämförelsevis stora och eftersom klimatförändringarna sker snabbare där kan det vara lämpligt att välja Equal Earth istället. Rent praktiskt kan det var mycket jobb att göra sådana byten antar jag, alla mätserier måste flyttas över i nya kartframtsällningar ifall man vill kunna göra jämförelser.