den andra boken, om världen vi skapar

 Förra inlägget rörde R&Gs bok om jordens framtid. Nu tittar jag på en annan bok, "Världen vi skapar, från Gud till marknaden" av Tomas Björkman, Fri Tanke, 2017.

Denna boken är mycket svårare för mig att begripa, eftersom Björkmans stil är annorlunda och hans ambition mycket mera omfattande. Björkman vill visa vägen mot en ny samhällelig medvetandenivå och sådant är inte enkelt. Jag får dessutom erkänna att jag läst boken för slarvigt, den är på över 500 sidor och jag ville vet hur det går på slutet och hoppade över en del.

Tomas Björkman studerade fysik men blev sedan ekonom och företagsledare. Numera är han mera av organisationskonsult/entrepenör och verkar närmast vilja bli en grundare av någon slags moderna folkhögskolor. Han driver t.ex. Stiftelsen Ekskäret. Han har tidigare samarbetat med den danska filosofen Lene Rachel Andersen.

Den världshistoriska inledningen av boken börjar som en väldigt kort "Big history" med fokus på livets uppkomst, och sedan medvetandets och självmedvetandets uppkomst. Detta beskrivs i termer av komplexitetsnivåer och senare i boken skriver Björkman om självorganiserande system på ett vis som är pedagogiskt. Både Gregory och Nora Bateson är med i referenslistan. 

Sen följer en världshistoria där bland andra far & son McNeill och Karen Armstrong är viktiga källor. Marknaden och religionerna beskrivs utifrån begreppet symbolvärldar, som allteftersom ökar i komplexitet. Förenklat redovisar Björkman fyra grundläggande tankeperspektiv: det animistiska, det religiösa, det rationella och det postmoderna. 

Björkman använder begrepp som meta-narrativ och mem. Han kan t.ex. skriva om folkhemmet att "Demokrati- och konsumentsamhället visar sig vara en effektiv mem-kombination och skyndar på en fortsatt hastigare samhällsutveckling i en alltmer komplex verklighet." Jag är för dåligt påläst på postmodernism för att förstå. Lite vagt tänker jag att det jag kallar "infrakultur" kanske täcker in samma önskan att hitta ord för bakomliggande mönster för hur samhället fungerar.

I historiedelen av boken förstår man inte riktigt hur viktig den nordiska arbetarrörelsens framväxt är för Björkmans tänkande. Men i slutet på boken lyfts Hjalmar Branting och Ellen Key fram som  föregångare. Det är deras betydelse för det medvetandegörande projekt som folkbildningsrörelsen utgjorde som Björkman betonar. Vad jag förstår kommer detta tankegods fram i boken "The Nordic Secret" av Lene Rachel Andersen. (som Björkman bidrog till, se mer om deras konflikt nedan).

Del 2 i boken går igenom tankeperspektiven och del 3 förklarar komplexitetsteorin och medvetandeforskningen. Här är Robert Kegans teori om jag-utveckling viktig. Jag känner inte till något om detta men en huvudpoäng är att man kan fortsätta utvecklas som vuxen. I ett kapitel går Björkman igenom sin kritik av marknaden, som han framfört tidigare i en annan bok "The market myth"

Björkman expanderar detta till en teori om att samhället kan utvecklas till en högre medvetandenivå. I del 4 av boken vill han (nu förenklar jag mycket) göra en syntes av religion, rationalitet och postmodernism, och bidra till skapandet av ett nytt meta-narrativ. 

Referenser till Nietsche och post-humanism möjliggör obehagliga tolkningar av detta. Björkman avser en slags bredare vuxenutbildning. Mycket av det han presenterar som underlag för den utbildningen tycker jag är läsvärt. Om Brantings radikala perspektiv kommer fram i detta så kan det vara bra. Men Björkmans bok slutar i ett svårsmält besked om att när vi förstått alltihop kan vi "kasta bort våra individuella jag" och självmedvetandet "kommer att flyttas från dig själv till "hela mänskligheten".

Klart är att Tomas Björkmans tidigare samarbete med filosofen Lene Andersen brutits. Hon har skrivit ett statement riktat mot Björkmans användning av "inner development goals". Hon förklarar att denna användning av tankegodset är antingen nonsens eller en skadlig användning av utvecklingspsykologi. 

Björkman har svarat med ett statement han också. Jag har inte lyckats hitta någon neutral text som klarar ut vad detta handlar om. För mig bekräftar Lene Andersens kritik att Björkmans text drar mot en syn på individuell utveckling som lösning på problem som i sig är problematisk. Jag får lite samma känsla som inför idéer om "den socialistiska människan".

Men detta är svårt, klart är att en rad föreställningar måste förändras för att lösa världsproblemen. Hur en sådan mera genomtänkt samhällsyn ska få genomslag under rådande maktförhållanden i det moderna samhällets informationsflöde är mera oklart. Rockström och Geffner visar i sin bok vad som krävs, på ett övergripande plan, men inte hur det ska gå till. De diskuterar inte de mekanismer som styr beteenden och makt, mer än att de hoppas att konsumentmakt, rösträtt och nätverksinflytande ska bidra till en lösning.

Björkman försöker reda i de komplexa sambanden men tycks fastna i ett individpsykologiskt resonemang som jag (kanske felaktigt) uppfattar som en företagsledares "management"-tänkande fast berikat med en brett filosofiskt underlag.

Bägge böckerna visar hur man kan efterrationalisera fram en världshistoria för att passa de teser man sedan ska driva om framtiden. Eftersom författarna är öppna med att det är vad de gör så är det inget fel i det. Det är upp till läsaren att försöka se hur mycket den historiska beskrivningen får anpassa sig till den tes som ska stödjas. Mina egna resonemang kring "framtidsfällan" är exempel på det.

Gemensamt för dessa två böcker och många andra som skrivs är att man funderar på hur man ska beskriva att "Jorden" blivit en slags politisk medaktör. För en naturvetare kan det bli en ny geologisk period. För en ledarskaps- och personlighets-utvecklare blir det ett slags försök att integrera "Jorden" i medvetandet. Även klimatförnekare tvingas definiera sin politik utifrån detta, de kan inte negligera miljöproblemen utan måste aktivt förneka dem och sabotera forskningen och debatten kring dem. Men "Jorden" kommer att återkomma allt tätare med motargument.

Det vanligaste sättet att beskriva framtiden är att visa på olika lösningar. Färre framtidsanalyser ligger lite närmare vad som skulle vara försök att beskriva fortsättning på historien, och spekulera mera realistiskt om hur vi kommer att möta alla de ökade problem som orsakas av den nuvarande utvecklingen och försöka parera dem allteftersom. Ett inlägg i oktober handlade om det.

Vågorna mot hågens strand

I ett inlägg 25 februari 2018 skrev jag om "håg" som ett ord som skulle kunna anses ha en modern betydelse för att beskriva självmedvetandet. Men i det inlägget tog jag inte upp ordets ursprungliga innebörd. Håg är ett fornordiskt ord som hade en viktig betydelse i den förkristna världen. 

Nu har jag hittat en bok som försöker beskriva detta. Den heter "Ask och Emblas barn, Vikingarnas historia" av Neil Price. (Daidalos 2024, men ursprungligen utgiven på engelska 2020). Översatt av Henrik Gundenäs.

Citatet i rubriken har Neil Price som exempel på en kenning för tanke (sid 108). Tyvärr hittar jag inte hans referens, jag får leta mer efter den. "Vågorna mot hågens strand".

Det fornnordiska ordet var "hugr". Den språkliga bakgrunden redogörs för på dialektbloggen. Enligt Jan Hellström som skriver den bloggen är det fornvästnordiska, dvs beläggen kommer från det norska och isländska nedtecknade arvet vilket är rimligt. Jag antar att vi tyvärr inte har någon runristning på fornöstnordiska som belägger ordet hugr.  Huvudbetydelsen är tänka, förstå, minnas, vilket är vanliga ord för det som självmedvetandet presenterar för vårt sinne, efter all den bearbetning som pågått i hela vårt medvetande. Den andra viktiga betydelsen är mer kopplad till känslor: tycka om, trivas, längta, våga. Även det avser den känsla som vi blir medvetna om tror jag. Ordet "håg" handlar inte om de omedvetna drivkrafterna, utan när jag väl har något i hågen så är jag medveten om det.

I Snorres Edda finns ordet håg (jag läser i förlaget Fabels utgåva från 1997). Där finns Tjalves löptävling med Huge i Gylfaginning. Tjalve förlorar givetvis, och jätten Utgårdaloke förklarar sedan för Tor att Huge var hans egen tanke som Tjalve tävlade med. I Skáldskaparmál står att en synonym till tanke är håg. (Det står också att tanken kan man kalla "trollkvinnans vind" med mera så skalderna hade stor frihet att skapa sina kenningar).

Neil Price menar att hugr beskrev en persons karaktär. Det går att förstå. Men sedan skriver han att vikingarna ansåg att hugr kunde lämna den fysiska kroppen och gå vidare efter döden. Då blir ordet mer likt det som religiösa människor kallar "själ", i alla fall inom den kristna traditionen. Och då kommer vi in på den principiella svårigheten att sätta sig in i andra människors idéer om vad som händer efter döden. Det finns många ord för det, själar, andar, vålnader, gengångare och spöken osv. Jag lämnar det och fortsätter med Neil Price beskrivning av andra delar av en vikingatida människas peronlighetsuppfattning, som han anser bestod av fyra delar.

Förutom sin hugr hade en människa sin hamr, sin yttre hamn. Och till det kommer två ytterligare delar av personligheten, en hamingja som rörde ens öde, ens lycka, och en fylgja, den skyddsande som man ärvt från sina förfäder. Neil Price skriver att "själen hade fyra delar", jag vet inte om det är ett meningsfullt sätt att beskriva detta.

Hamr, ens yttre framträdande inför omvärlden, framstår som ganska begripligt tills man inser hur radikalt man ansåg att den kunde bytas ut. Man kan kanske se sin "hamn" som ens gränssnitt mot omvärlden, man ser ut och presenterar sig på ett visst vis. Ens yttre sociala jag som varierar med situation. I vikingarnas värld hade alla sina socialt förutbestämda roller och det var nödvändigt att man uppfyllde dem. Det var t.ex. stor skillnad på att vara fri man och träl. Möjligen har alla dessa ord jag diskuterar nu inte tillämpats på trälarna som sågs som ägodelar.

Numera han man ha en alternativ hamr på internet, och i spelsammanhang även sin avatar. Den indiska ursprungbetydelsen av avatar är en gud som stigit ner på jorden, sådant gjorde även asarna och då var hamnbyten vanliga.

En vikingatida hamnbytare kunde bli varg eller björn. Alla kunde inte detta, bara vissa som hade denna gåva. Neil Price noterar att Egil Skallagrimssons farfar Ulf kallades Kvällulv. (Vilket gjorde att Egils far gick under det imponerande namnet Skallagrim Kvällulvsson).

Kvinnor kunde också byta hamn, ofta till sälar eller fåglar. Ofta nog rovfåglar. Jag tänker att de som själva ansåg att de upplevt dessa hamnskiftningar var rätt påverkade av några spännande droger. Många schamanistiska föreställningsvärldar innehåller inslag av resor i djurhamn och detta borde varit något liknande.

Neil Price citerar "Den höges tal" där Oden berättar att han ser trollpackor som rider i himlen och då kan han använda en trolldom som gör att de inte hittar hem till hamn (heimhama) och håg (heimhuga)

Ens hamingja var kopplad till ens lycka. Lyckan är som en separat inre ande som kan överge en. Neil Price menar att "your luck has run out" är ett gammalt talesätt som vikingarna såg bokstavligt. Förutom att ens hamr var socialt förutbestämd så var ens hamingja också en del av ens öde. På ett vis blir det litet utrymme över alls till det man kan kalla "fri vilja", allt var ödesbestämt.  Håg och vilja är olika begrepp. 

Slutligen fylgjan som är fjärde delen i denna komplicerade beskrivning. Fylgjan var ett kvinnligt väsen som var en slags följeslagerska som alla hade med sig, män som kvinnor. Fylgjan var en länk till anfäderna och gick i arv till senare släktled. Hon kunde bara ses i drömmen, där hon gav varningar och råd. 

Fylgjorna hade en motsvarighet i ett externt väsen - diserna. De var kvinnliga andeväsen som kunde påverka en människa på gott och ont. Till diserna blotade man. Disatinget var och är en viktig tradition i Uppland. Diserna representerade ättearvet och kunde ses i drömmar, så flera aspekter överlappar mellan diserna och fylgjorna. Utöver diserna fanns sedan en rad olika gudar och väsen: asar, vaner, valkyrior, jättar, vättar och de som på isländska kallas huldufólk, "det gömda folket" osv.

Hela denna världsuppfattning, med olika typer av väsen som fanns både innanför och utanför den egna huden, är inte lätt att sätta sig in i. Så att rycka ordet "håg" ur sitt gamla sammanhang är kanske inte så enkelt.

En liten insikt av allt detta är att uttrycket "ta gud i hågen" i betydelsen "lita på sin lycka" är välfunnet, man måste lita på sin hamingja.

Ordet håg kan gå förlorat i översättning, till exempel för att passa in i en dikt. Neil Price citerar Hervarar-sagan där Hervor ska hämta svärdet Tyrfing ur sin faders grav. Hon kväder en vers med en kenning "muntún hugar" som betyder "hågens inhägnade tun" och översätts med "hjärta". Hon vill visa att hon inte är räddhågsen för sin döde fars skepnad: "Ej får du dotter dins hjärta att darra för att du visar din vålnad i dörren". (Lönnroths översättning) eller "Ungmöns hjärta icke skälver, fast spöke hon ser stånda i dörr. (moderniserad variant av A.U. Bååths tolkning)

Jan Hellström nämner det holländska talesättet "tegen heug en meug" som betyder att göra något mot sin vilja. Varken heug eller meug används längre annat än i detta talesätt men de orden betyder ungefär glädje/längtan respektive lust. 

Det holländska heug finns kvar i ord som geheugen (minne) och verheugen (glädjas). I tyskan och engelskan hittar jag inga moderna ord som bygger på samma rot som hugr. 

Om panhistoria

 I ämnet historia kan man fundera över allt. Fast så har det inte alltid varit.

Allt på grekiska heter "pan". Pan- som i panteism - allt är Gud. Eller Pangea och Panthallassa - allt land och allt hav. 

Det finns ett begrepp som heter pan-historia eller panhistorism. Peter Josephson använder det i "Historielöshetens historia" (Daidalos 2024), när han ska förklara hur historiebegreppet förändrats. Han menar att tidiga historiker som Leopold von Ranke enbart inkluderade i "Historia" det som skedde hos folk med ett "historiskt medvetande". Historia med stort H skulle handla om en "förändring av historisk betydelse". Hade man inte en utveckling var man "historielös" i betydelsen utan historia. När man då senare frångick detta synsätt och börjar räkna all mänsklig verksamhet som tillhörande historia kallar Josephson det för panhistorism (t.ex. på sid. 172).

Jag tänker att detta liknar "eurocentrism" men skillnaden är att avgränsningen inte är geografisk utan kunskapsteoretisk. För von Ranke fanns det ingen historia alls i Afrika, medan eurocentrismen kan tänka att det fanns en historia där men den var inte viktig förrän europeerna tog över.

Jag har inte hittat så många referenser till begreppet panhistoria. Jag gissar att det beror på att när Historia med stort H utmönstrades som kunskapssyn så blev all historia panhistoria och då behövs begreppet bara när man särskilt vill göra en kontrast mot den gamla sortens "Historia". 

Det finns sedan mängder av underavdelningar av historia. Den  "lilla" historian som beskriver den enskilda människan eller mindre gruppen i ett underifrånperspektiv, nationell historia som lite för ofta beskriver mäktiga män i ett överifrånperspektiv, politisk mellanstatlig kronologisk universalhistoria, ekonomisk historia, idéhistoria, världshistoria, "stor" historia, historia med fokus på något tema, osv.

Peter Englund skriver (sidan 187, i en fotnot nr 18, i Paradoxmaskinen från 2024) att han finner det inte så viktigt vad man kallar olika sorters historia, han vill lägga det taxonomiska åt sidan. Varpå han ändå nämner en etikett, Annales-skolans historie totale. Han inspirerades av idén om historia som ett "synnerligen brett ämne, som i både intresseområden och förklaringsmodeller var - a priori - öppet för att innefatta strängt taget alla mänskliga verksamhetsfält." Här betonas tvärvetenskaplighet och och studera förlopp i olika tidsperspektiv. En eller flera större bilder kan skapas av att lägga ihop många individers olika berättelser. Fotnoten jag citerat är hämtat från kapitlet "När börjar en bok? Om Stridens skönhet och sorg" som ger en fin inblick i hur en bra historiker tänker.

Peter Englund vill beskriva känslor och stämningar, men enbart utifrån ett faktamaterial, varje spekulation måste markeras. Jag förstår hans ambition men har svårt att ta till mig alla detaljer och själv skapa sammanhang när jag läser. Men det är ett av Peter Englunds syften, han vill visa hur individen uppfattade historien just när den hände, skapa känsla för den begränsade överblick som en människa har. Han redovisar den kortsiktiga efterrationaliseringen på mikronivå, inte den övergripande på makronivå.

Men Peter Englund skriver också "Min poäng är att mikro- och marko-perspektiven inte konkurrerar, de fullständigar varandra. Och till historikernas redskap, ja plikter, hör abstraktionerna, det extrema fågelperspektivet, de långa linjerma."

Ett problem är det självklara att det linjära språket inte medger att beskriva den mängd saker som händer samtidigt och alla relationer som därmed uppkommer och förändras. Andra typer av teoretiska modeller kan försöka beskriva sådant men då måste de ändå förklaras med språk. Ett val av form för hur historien ska berättas är nödvändigt. Att kalla det panhistoria känns inte nödvändigt. Men att minnas att äldre historiker hade en annan syn på vad historia och historielöshet kunde vara har Peter Josephson lyft fram på ett bra vis.

Världshistoria förstådd med paradigm och kategorier - en skiss

De två senaste inläggen (18 och 26 december 2022) handlade om paradigm och kategorier av kunskaps- och trossystem. Min tanke är att det skulle gå att bättre förstå vad världshistoria är genom att beskriva det med dessa begrepp som bakgrund. Det hela ryms inte i ett kort inlägg och jag har inte tänkt klart, så det blir mera en skiss inför fortsatta funderingar. Upplägg: Först en kort repetition av kategorierna, sen lite mer om paradigm för att avsluta med tre punkter att följa upp.

Kategorierna:

1. Konst och kultur. Historiska romaner och filmer med historisk bakgrund mm. Är detta bra gjort kan det ge djupare insikter men syftet är annorlunda och spännvidden mellan bra och dåligt är stor. Få romaner har dock en världsomspännande ambition. Jag har mycket dålig koll, detta ämne får jag återvända till senare.

2-4. Paradigm-relaterad historia. Jag måste läsa på om hur pass väletablerade typexempel man kan hitta inom världshistoria och hur olika forskargrupper presenterar sina resultat. I juli 2022 började jag med några inlägg om metoder i världshistoria, men då refererade jag mest en bok i ämnet utan att fundera i dessa termer.

5. Ideologiskt baserad historia. Ett historiebruk kan ha uttalat ideologiska syften och då tenderar typexemplen väljas så att de stödjer de värderingar man vill sprida. Världshistoria som akademisk disciplin uppkom delvis som reaktion mot att så mycket nationell historia tidigare var uttalat nationalistisk. 

6. Pseudovetenskap, till exempel historia som är konspirationsteori. Mera oskyldigt är att goda anekdoter tenderar att få fortleva även om de saknar historisk relevans, men oftast framgår då av sammanhanget att det är hittepå. Anekdoterna har dessutom sitt eget liv som blir en annan historia.

Paradigm:

Vad jag förstår övergav Kuhn själv begreppet paradigm, när han insåg att det användes på många olika odefinierbara vis. Det kan vara förfelat att fäkta för att det ordet ska användas på ett visst vis, som jag provade i inlägget 26 december. Kuhn själv ersatte paradigm med en "disciplinär matris" som omger "typexempel". Jag ser att man i vissa fall på svenska använder Kuhns ord "exemplar" men jag kallar det typexempel som det står i den boken jag lånade, i en översättning av Jim Jakobsson. Jag tycker bilden av att det i läroboken finns typexempel som definierar vad en viss forskning handlar om är bra. Återstår att visa sådana typexempel i framtida inlägg och förstå hur de relaterar till olika forskargrupper.

Tre punkter: kunskapsteori, kriterier för historia och avgränsningar/prioriteringar.

1.  Kunskapsteori. Jag har skrivit om epistemologi tidigare utifrån att våra sinnen och vårt tänkande utformats genom en evolutionär anpassning som gör att vi har en rimlig bild av verkligheten, t.ex. i inlägg 26 mars 2017.  Anpassning sker momentant i alla sammanhang. Historia är en slags kollektiv efterrationalisering av dessa anpassningar. Vår förståelse av hur vi får kunskap är begränsad, vi har ingen fungerande teori om hur medvetandet fungerar. Jag tror att forskningsområden som biosemiotik och bio-antropologi kan bidra med viktiga resultat här. Men skulle dessa forskningsområden få genomslag skulle det i sig kunna vara ett paradigmskifte. Jag tror det går att undvika den determinism som naturvetare hamnar i utan att övergå i total relativism som vissa former av humanistisk forskning verkar resultera i. Detta kan bli ämne för fler inlägg framöver. Jag har inte skrivit så mycket om detta förut men de inlägg som nämner Gregory Bateson relaterar till bio-semiotiken.

2. Kriterier för historia. Kuhn har sina fem kriterier (accuracy, consistency, scope, simplicity and fruitfulness) för naturvetenskap som jag tog upp i inlägget 18 december 2022.  Historia kan inte ha samma kriterier men vissa överlappar. Historia bör vara "motsägelsefri" och  "presentera fenomen på ett ordnat och sammanhängande vis". I detta ligger källkritik med flera minimikrav. Är det världshistoria kan man begära att den ska ha "stor räckvidd". Men historia förväntas inte presentera teorier som är "precisa i sina förutsägelser". Tvärtom, ser man försök till att skapa "historiska lagar" i någon enkel "orsak-verkan"-modell bör man ta fram sin kritiska ådra. Samband kan historia klarlägga, men definitionsmässigt blir det någon annan samhällsvetenskap om man sedan vill gå vidare med förutsägelser.

Inte heller är enkelhet ett kriterium, i alla fall inte primärt. Möjligen kan man önska att historia ska leda till "fruktbara" resultat. Historievetenskapen lyfter andra kriterier. I svensk historiografi har dessa kommit att kallas "optimum-normer" myntat av historikern Rolf Torstendahl. Ett fult ord om jag får tycka till men bra att känna till. Exempel på kriterier är konkretion, kontinuitet och kontext, ord hämtade från "Historien är nu, En introduktion till historiedidaktiken", på sid. 50 i ett kapitel av globalhistorikern Klas-Göran Karlsson. (Ref. Rüsen). Här finns material till framtida inlägg.

3. Avgränsningar och prioriteringar. Världshistoria är väldigt mycket, särskilt om man inkluderar "Big History" som gör att alla tider omfattas. Relevanta avgränsningar och prioriteringar är alltså nödvändiga. Här blir ett kriterium vad det är man vill kommunicera, och hur det ska göras på ett begripligt vis. Möjligen kan detta kriterium kallas "style of reasoning", med Ian Hacking som referens. Min tanke är att titta på några olika världshistorier och jämföra hur de resonerat.

Många lösa trådar blev detta. Grundidén är att jag ska lära mig mer om biosemiotik och om världshistoria och se om jag kan få ihop det på något vis.

Framtidsfällan förklarad

Förra året skrev jag flera inlägg om våldsfällan, tillväxtfällan och en okänd framtida fälla jag i brist på bättre insikt kallat framtidsfällan. Tyvärr har jag svårt att i ett vanligt samtal förklara vad jag menar. Hela idén är baserad på analogitänkande. Våldsfällan är ett etablerat begrepp som jag anser vara mycket relevant och då tänker jag mig att man kan prata om liknande fällor fast i andra samhällsordningar.

Först måste den jag pratar med acceptera tanken att historien inte är kontinuerlig utan att det finns olika perioder som har en i grunden olika typ av organisation. För mig är det en tacksam modell, jag tänker i termer av periodisering av historien. Men många tänker mera linjärt och då blir allt en kontinuerlig förändring. Demokratin i en linjär modell växer sakta fram, i en periodiserad tankevärld måste det till ett fundamentalt brott mot icke-demokratiska strukturer för att det ska ske. Givetvis tar allt tid, men periodiseringen avser att lyfta fram grundläggande ändringar av mönster.

Även om man accepterar periodisering så blir ordet "fälla" som begrepp för olika perioder svårt i ett vanligt samtal. Eftersom hela idén är att jag vill mynta ett begrepp analogt med "våldsfällan" så måste det heta fälla. Med "fälla" menar jag en suboptimal institutionell jämvikt. Det är alltså ett stabilt läge som kan förändras så att man hamnar i ett annat jämviktsläge. Min triviala mentala bild för detta är enkla energinivådiagram där olika tillstånd finns som kan uppnås via att man passerar övergångsfaser från ett jämviktsläge till ett annat. Det är en naturvetares bildspråk. Men för att beskriva historiska förlopp menar jag att man måste använda en spelteoretisk modell. I detta sammanhang är fällan Nash-jämvikter, som brukar illustreras i rut-diagram. I upprepade spel (jag återkommer till denna länk från 30 juli 2015, jag tycker jag fick till ett bra inlägg) kommer aktörer att välja en dominant strategi som krävs för att maximera deras intressen. Eller snarare, med många aktörer kommer de aktörer som håller sig till vissa dominanta strategier att vara de som överlever. Det är vad jag kallar anpassning. Det är denna nödvändighet att hålla sig till den lyckade strategin som blir en fälla. De segrande aktörerna kommer att beskriva detta på ett vis som passar dem, som inte nödvändigtvis är en korrekt bild av vad som skett, det är vad jag kallar efterrationalisering. Detta tankesätt är inte helt lätt att få fram i ett vanligt samtal.
OK, anta att den jag pratar med accepterar tanken på olika perioder i historien som kan karakteriseras som fällor. Vad ska då dessa fällor heta?


Våldsfällan är ett etablerat begrepp men ganska okänt. Douglass North, J.J. Wallis och B.R Weingast är ekonomer/ekonomhistoriker som i publikationer talat om ”the violence trap”. Jag tycker de på ett bra vis förklarar varför det är svårt att starta tillväxt i samhällen som är fattiga och organiserade med vad de kallar "limited access orders". På ett komplext vis har några samhällen tagit ett kliv ut ur våldsfällan. Denna nya jämvikt kallar de "open access orders". Men de kan inte fullständigt beskriva hur de gamla maktförhållandena kunde tillåta detta. Idag provas mängder av olika lösningar för samhällen som styrs av våldsfällans principer utan att det tycks ändra på de grundläggande villkoren. Det senaste exemplet är Afghanistan. Någonstans inser man att det går att pumpa in stora resurser i ett samhälle men om det organiseras enligt våldsfällans principer kommer resurserna inte att förändra förhållandena på ett linjärt vis.


Våldsfällan heter så för att det är våldet som regleras av fällan, det är kontroll av våldet som är den styrande principen och reglerar makt. Redan det är inte så lätt att förmedla i ett vanligt samtal eftersom det alltså betyder att våldfällan är en stabil jämvikt, som är bättre än kaos där alla slåss med alla och våldet är mera omfattande. Våldsfällan är i sina mera balanserade versioner en fungerande stat som minimerar våldsanvändning. Jämför maffiagrupperingar som delat upp områden mellan sig och kan undvika våldsamma uppgörelser under vissa perioder. Detta är ett statiskt samhälle, som förändras långsamt över tid då varje utveckling motverkas av att den hotar den rådande maktbalansen.


Nästa steg är att - analogt med våldsfällan - fråga sig i vilken fälla befinner sig de samhällen som kommit ur våldsfällan? Det är de moderna samhällena, sådana som vi lever i här i Västeuropa, och som förändras i hög fart. Jag har kallat dessa samhällens fälla för tillväxtfällan, ett ord som redan finns med andra betydelser men som jag tycker blir rätt i detta sammanhang.


I tillväxtfällan regleras våldet av ett våldsmonopol enligt "rule of law" som gäller lika för alla. Istället är det tillväxten som är den styrande principen, det är kontroll av tillväxt som reglerar makt. Tillväxtfällans samhälle uppkom genom att det etablerades en open access order, dvs allas lika möjlighet att organisera sig inom lagens regler och utveckla sina intressen på bästa vis i konkurrens med andra. Den som inte lyckas slås ut. Fortsatt tillväxt är ett överlevnadskrav. Detta är inte ett statiskt samhälle, utan jämvikten är dynamisk, i ständig förändring. Jag har inga referenser på denna användning av ordet tillväxtfälla.


Det går kanske att visa att ett samhälle som befinner sig i tillväxtfällan är stabilt över över tid. Nationalekonomer tror det. Även de som erkänner att ständigt ökat uttag av naturresurser orsakar problem menar att med rätt prissättning kan dessa lösas. Till exempel argumenterar John Hassler i DN för att internationell beskattning och utsläppshandel rätt utformad kan begränsa koldioxidutsläppen till en hållbar nivå. I en vetenskaplig artikel visar han med medförfattare att även med stigande energipriser är långsiktig tillväxt möjlig.

Jag menar att skulle man införa ett regelverk som verkligen satte rätt pris på naturresurser skulle det leda till en ny typ av samhällsorganisation, där tillväxtfällan ersatts av en ny fälla. Jag menar också att det är det bästa möjliga framtidsscenariot. Det är mycket troligare att samhällen utsatta för omfattande miljökatastrofer och svårkontrollerade sjukdomar faller tillbaka i våldsfällan. Men jag vill alltså fortsätta med mitt analogitänkande och mena att det kan uppkomma en situation där tillräckligt många mäktiga koalitioner befinner sig ett läge där deras dominanta strategi blir att reglera uttaget av naturresurser med kraftfulla medel som på något vis är integrerade i beslutsfattandet och globalt omfattande. Jag vet inte hur detta ska ske och har därför bara kallat detta "framtidens fälla". Jag tänker mig att det kommer att gå att skapa ett analogt begrepp för den fällan när den uppkommit. De analoga begreppet blir då möjligen att "open access" ersätts av någon form av "equal but regulated access". Lagstiftningen baseras på rule of law som integrerats med någon form av försäkring mot överutnyttjande av naturresurser och respekt för livsuppehållande system.

Den spelteoretiska tankegången ovan syftar till att visa att det inte går att politiskt reglera fram en sådan förändring på något enkelt vis. Istället handlar det om att en situation uppkommer där "spelet" medger en sådan övergång. De dominanta strategierna kommer då inte att vara maximera tillväxt utan att ha reglerad tillväxt inom planetära gränsvärden och andra gränsvärden som kan behövas.

Stämmer John Hasslers analys så kan man ha en omfattande reglering av resursutvinnande och ändå ha ekonomisk tillväxt. Om jag förstår honom rätt är hans position en variant av teknikoptimism som menar att rejäla styrmedel kompenseras av att ny teknik tas fram. Han ser vad jag förstår inte detta som en ny organisering som skulle motivera att man anser det vara en ny period och det är väl den normala nationalekonomiska positionen. Det är frågan om skillnad mellan att tro att det räcker med kvantitativa förändringar, eller som jag tror, att ska det vara tillräckligt långtgående för att lösa miljöproblemen leder det till en kvalitativ förändring.

Vid det här skedet i resonemanget är inte bara den jag pratar med förvirrad utan jag har självt svårt att följa analogitänket om en framtida fälla till en begriplig slutsats. Jag kan ju inte säga vad som skulle utgöra maktbasen för den framtida fällan. Jag kan räkna upp ett antal aktörer och försöka gissa vilket spel som skulle uppkomma i ett skede av alltmer akut miljöförstöring. Men om forskning inte kan beskriva övergången från våldsfällan till det jag kallar tillväxtfällan på ett fullständigt vis så är det än mindre möjligt att redogöra för den framtida fällan med det vi vet idag.

Poängerna med detta synsätt är ändå några stycken:

Kritiker av tillväxtfällan riskerar att förespråka lösning som leder tillbaka till våldsfällan. Det är en återvändsgränd, som leder till dubbelt elände.

Försvarare av open acccess orders har fullt jobb med det och litet intresse av att leta bristerna i det moderna samhällets fälla. Faran är att försvaret av upplysningens vinningar slår över i allsköns försvar av moderna övergrepp och överutnyttjanden. Synsättet klargör också att välmenande policydokument blir rätt meningslösa om de inte tar hänsyn till våldsfällans mekanismer.

En begränsning med synsättet är att det betonar de mäktiga koalitionernas betydelse för förändring. Folkligt engagemang påverkar, och folklig mobilisering kan skapa en part som är en mäktig koalition. Att tala om en oklart definierad framtida fälla är dock inte något som mobiliserar engagemang eller politiskt intresse. Men är detta en bild av möjliga mekanismer för hur framtiden kan komma att gestaltas är det ändå värt att fundera vidare på.

EU som en bra aktör

Jag tycker att EUs ministerråd fattade ett bra beslut om långtidsbudget med extra coronastöd. Det är en kompromiss som innehåller några bra inriktningar, och många oklarheter. Jag gillar att det finns skrivningar om rättstaten och om klimat, med mera i en grön giv (t.ex. biologisk mångfald), även om det är otydligt vad det blir av det i praktiken. Det är också givetvis bra att den akuta pandemin med sammankopplad ekonomisk kris hanteras. Resultatet av de åtgärderna lär inte kunna tydligt utvärderas, inte nu och knappast efteråt heller, men med tanke på pandemins härjningar var det nödvändigt att EU visade på en gemensam ambition att lindra krisen. Jag är på inget vis insatt i detaljer utan min åsikt bygger bara på vad som stått i några dagstidningar. Min grundläggande inställning är att EU behövs och är en viktig aktör för att lösa svåra problem. Men jag vill inte att EU blir alltför mäktigt, bristerna i enskilda lösningar får vara priset för att EU fortsatt ska vara en så svag aktör att EU inte kan agera som en hotfull centralstyrd makt. Det påstås att det faktum att EU nu tar upp gemensamma lån är ett stort steg mot att EU blir mer likt en federal stat men jag har svårt att tro det. Så länge några länder inte är med i Euron finns det en balanserande kraft som jag tror är bra.

Det viktiga är att på ett globalt plan och gentemot transnationella företag kan EU agera oerhört mera kraftfullt än de enskilda länderna.

Jag tar ett exempel från Kommissionens meddelande om EUs gröna giv från december 2019.
Det rör möjligheten till klimattullar som också nyligen debatterats i DN. I meddelandet står:

"Om skillnader i ambitionsnivå i världen kvarstår, samtidigt som EU ökar sina klimatambitioner, tänker kommissionen föreslå en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen i vissa sektorer för att minska risken för koldioxidläckage. Detta skulle säkerställa att importpriserna bättre återspeglar produkternas koldioxidinnehåll. Denna åtgärd är tänkt att utformas så att den överensstämmer med Världshandelsorganisationens regler och EU:s övriga internationella åtaganden."

Detta framstår för mig som EU när det kan göra som mest nytta. Långtidsbudgeten med coronastöd är en mindre del, det är själva de juridiska och ekonomiska spelreglerna som måste sättas. Jag läste Sverker Sörlins inlägg i DN 22 juli 2020 där han menar att avtalet är en ny fas i moderniseringens historia. Sverker Sörlin letar tecken på att politiska ledare nu tagit ett steg mot en ny infrapolitik i den nya tidsåldern antropocen för att tydliggöra hur mycket människan nu påverkar livsbetingelserna på jorden. Han skriver att "antropocen politik är en historiskt ny politik för vårt nya århundrade".

Får kommissionen igenom ett beslut om fungerande klimattullar som verkligen styr mot målet att 2050 finns inga nettoutsläpp av växthusgaser då är jag beredd att hålla med Sverker Sörlin, då har vi fått en början till ny infrapolitik. Men det har inte skett ännu.

Men jag vill använda detta inlägg till att fundera över aktörsbegreppet. När jag skriver att EU är en bra aktör, så har jag definierat EU som ett subjekt i en mening. Subjekt kan vara sammansatta av många delar, EU är ett gott exempel på det.

Det beslutande minister-rådet är sammansatt av medlemsländernas regeringar. Dess ordförande delar sitt ledarskap i en trio, den nuvarande trion består av Tyskland, Portugal och Slovenien. Medlemsländerna är i sin tur sammansatta aktörer, och dessutom väldigt olika sinsemellan. Till detta kommer EU-kommissionen som är förslagsläggande och EU-parlamentet som är medbeslutande. Inom EU pågår ständigt anpassningar och efterrationaliseringar. Allt detta sker inom former som regleras i fördrag och överprövning kan ske i EU-domstolen. EU ska när det fungerar vara en aktör som kan upprätthålla opersonliga relationer. Huruvida EU sedan blir en aktör som gör bra insatser när det gäller miljö och rättvisa avgörs av vilka intressen som de olika medlemsländerna, och därmed den myriad av aktörer som verkar genom dem, trumfar igenom på EU-nivå.

"Europa" eller "västvärlden" är inte aktörer i den formella meningen ovan, inga subjekt som kan ställas till ansvar för något. Dessa begrepp är kulturgeografiska beteckningar som för med sig en mängd associationer. Vissa använder dock begrepp som "västvärlden" som om det var en aktör. Skillnaden är ungefär den som finns mellan ett företags juridiska AB och företagets varumärke. Varumärket är företagets försök att bygga "personliga" relationer till sina kunder. Subjektet "EU" bär med sig en sådan mer informell betydelse också, utöver sitt mer formella aktörskap. Många ord blir dubbeltydiga på det viset, vad avses när man t.ex. skriver "Sverige"? I bästa fall klargörs det av sammanhanget.

Sverker Sörlin (i DN-artikeln nämnd ovan) skriver om ett Europa som framträdde som en politisk idé på 1600-talet. Inom detta Europa "fördes en diskussion om var ansvaret skulle ligga, hos nationalstaten - furstarna, parlamenten - eller på en gemensam nivå." Jag läser det som att diskussionen rörde vilka aktörer som skulle etableras. Eller kamp om man så vill, det var inte så fredliga diskussioner, varken inom de blivande nationalstaterna eller mellan dem. Där är EUs fredskapande roll ett mått på hur bra aktör EU är. Detta ska inte idealiseras för mycket, det pågår fortfarande konflikter i världen där EU eller EUs medlemsländer inte agerar särskilt fredsskapande. Men i någon mån sammanfaller bilden av det fredsskapande EU med aktören EUs roll.

Sverker Sörlin skriver också att "Vi deltar alla i omgestaltningen av jorden och alla dess livsuppehållande system. Jorden själv har därmed blivit en del av oss, en politisk aktör, omöjlig att tänka bort".

Här vidgar han alltså begreppet aktör till att kunna omfatta "vi alla och jordens alla livsuppehållande system". Han tänker sig vad jag förstår att begreppet "Jorden" ska kunna gå från att ha en kulturgeografisk betydelse till att bli någon form av aktör i den snävare betydelsen. Som jag uppfattar det så skulle det likna övergången från Europa till EU, men även på något vis inkludera de livsuppehållande systemen. Vill man förstå vad detta betyder får man sätta sig in i de idéer som utvecklas rörande "global environmental governance".

Det går att kritisera detta sätt att låta komplicerade processer få namn som om det var konkreta föremål man talar om. Språket bjuder in till det, en mening behöver ett subjekt.

Ibland är otydligheten avsedd men metaforen tydlig. När Sverker Sörlin skriver att Sverige agerade på ett visst vis i förhandlingarna vill han lyfta  sig från dagspolitiken. Han skriver inte om den formella aktören, dvs den svenska regeringen. Eller personerna som symboliserar regeringen, aktörer som Stefan Löfven och Isabella Lövin. Istället skriver han att "Sveriges idéer ledde en gång utvecklingen" och nu gör man inte längre det utan han tycker att "Stockholm" ska lyssna på "Bryssel". Här är de geografiska begreppen kanske enbart symbolord, han kunde ha skrivit "svenska regeringen" och "EUs ministerråd" iställer för Stockholm och Bryssel. Eller så vill han befinna sig kvar i den begreppsvärld där aktörer är mera otydliga kulturella fenomen.

Ännu är det oklart för mig hur jag ska förstå "Jorden" som politisk aktör, men jag försöker vara öppen för möjligheten.

Det går att ha ett mycket snävt aktörsbegrepp, och hävda att enbart individer är aktörer. Douglass North med medförfattare skriver på ett ställe att de vet att "samhällen inte är aktörer". Men de skriver att de måste få förenkla och använda sig av förtingligande (reification) och metonymi, när det inte leder till förvirring. Det finns nog ingen praktisk lösning på detta mer än att försöka förklara sammanhanget om det framstår som otydligt.

Slutligen, det finns en helt annan och vardaglig betydelse av ordet aktör, ordet betyder skådespelare. Man kan göra en analogi av detta. Skådespelet är helheten av alla aktörernas insatser, och manus och regi och så vidare. Ett skådespel uppfattar man oftas inte som en aktör. Men det går att skriva meningar där en föreställning av t.ex Hamlet är det påverkande subjektet i meningen. (ex: "Senaste uppsättningen av Hamlet orskade rusning efter biljetter.") En annan analogi är den klassiska med skogen och träden. Skogen är trädens teaterföreställning. Skogen är inte bara träden, skogen är helheten av hela ekosystemet. Men ordet "skogen" kan vara en aktör, som i meningen "skogen breder ut sig". Analogt, ordet "Sverige" kan alltså beroende på sammanhang antingen vara analogt med det enskilda trädet/aktören eller med skogen/helheten.

För mer om infrapolitik och antropocen, se inlägg 27 augusti 2017.

Efter att ha läst "Världen själv" av Ulf Danielsson, del 2 fria viljan

I förra inlägget skrev jag några kommentarer till Världen själv" av Ulf Danielsson (Fri Tanke förlag 2020) i form av en ordlista och här tänkte jag fortsätta med det.

Medvetandeteori. Ulf Danielsson betonar att vi ännu inte har någon modell som går att grunda på fysik som beskriver medvetande. Han innefattar då medvetande inklusive självmedvetande. Jag gör en skillnad i begreppen som är att jag använder ordet medvetande för flera typer av "självupprätthållande loopar som behövs för levande system". Svenska språket är inte till någon bra hjälp här eftersom vi vanligen kallar de mentala processer som pågår utan att självmedvetandet är inkopplat som omedvetna. Lite bättre blir det om man sätter medvetande i motsats till ordet medvetslös, det är mycket mer än självmedvetandet som stannar av i en kropp som är medvetslös. Självmedvetande är det ordet jag använder för de mentala processer som "självet" är medvetet om. Kruxet är, som som förklarades i förra inlägget, att det inte finns någonting oberoende från den fysiska processen i kroppen som är "självet". Fysikalisten vidhåller att "självet" finns i kroppens processer och kan beskrivas av dessa. 

För att vara fullständig så måste jag tillägga att jag gillar Batesons begrepp "mind" som har en vidare definition än medvetande, men det är inget som Ulf Danielsson skriver om.  

Här vill jag nu begagna mig av Magrittes pipa. Hans bild av en pipa är inte en pipa. Det är en bild av en pipa. Om man så vill en modell av en pipa. Men bilden är en verklig avbildning av en verklig pipa.(vad jag vet, jag har inte sett originalen i verkligheten, vare sig pipan eller tavlan). När vi ser den uppstår ett medvetande av en "bild av pipa", dvs en mängd omedvetna processer av intryck som sållar bort brus och vaskar fram en kombination av tillstånd i hjärnan som är kopplade till vad självmedvetandet sedan sammanfattar som t.ex.  "jag såg en bild av en pipa med en text under, det måste ha varit Magrittes pipa." Detta är en efterrationalisering, men en ganska bra sådan. 

Jag röker inte själv pipa så jag har ingen första persons erfarenhet av piprökning. Men jag inser att den påverkan på medvetandet som en bild av en pipa ger är väldigt skild från att själv röka tobak. Förutom alla sinnesintryck så får man då i sig några tusen olika kemiska ämnen varav flera påverkar de reaktioner i kroppens som utgör underlag för medvetandet och därmed bidrar till upplevelsen. Man blir också en del av en tradition av piprökande som ger en mängd associationer. Jag kan genom analogi med andra upplevelser jag har ändå bilda mig en vag idé om vad det är att vara piprökare. Detta följer av den "evolutionära epistemologin" från förra inlägget, det finns något gemensam i att vara en människa i en kropp som gör att vi kan förstå olika upplevelser när vi får dem beskrivna. Jag kan inte föreställa mig hur det är att vara fladdermus eller bläckfisk.  

Vetenskapsteori. Baserat på ovanstående tre delar; en verklighetsbeskrivning, en kunskapsteori och en medvetandeteori, så har man tre pusselbitar till en begriplig vetenskapsteori. Det som fattas är de sociala teorier som förklarar hur många självmedvetanden gemensamt skapar modeller. Det får jag återkomma till. Jag gör bara en kort notering om att man gärna lite enkelt kan tala om att det finns "fakta". Det gör det självklart men ofta nog har man inte klart för sig hur mycket teori som ligger inbakat i det som man uppfattar som fakta. Historikerna har som en uppgift att hålla reda på fakta. Googla t.ex. på "piprökningens världshistoria" och fundera över vilka fakta som finns. Eller försök ta fram fakta kring Magrittes betydelse för konsthistorien. Inse sedan att fysikern Ulf Danielsson talar om att även naturlagarna är modeller av verkligheten, visserligen väl utprovade sådana, men infogade i de teorier som vi för närvarande håller för mest sannolika. Det betyder givetvis inte att "alternativa fakta" är likvärdiga, dessa är grundade på mindre sannolika teorier, medvetna lögner eller rena hugskott. 

Fri vilja. Sista kapitlet i Ulf Danielssons bok heter "Det finns ingen fri vilja". Då han väljer att definiera fri vilja som något som kräver en icke-materiell själ blir det en naturlig slutsats, han skriver "om man föreställer sig en fri vilja i den gängse bemärkelsen måste man föreställa sig en själ". Men jag förstår inte varför man måste ha en sådan definition av "fri vilja". Är man strikt determinist och menar att allt är förutbestämt av universums utgångsvärden och ingen slump alls existerar då finns ingen plats för en fri vilja, annat än som en slags illusion. Men vad jag fattar så är Ulf Danielsson inte så deterministisk, och då menar jag att det öppnas ett utrymme för att självmedvetandet kan utöva något som kan kallas fri vilja. Den självmedvetna hjärnan kan med viss ansträngning träna det övriga medvetandet att utföra vissa uppgifter med ökad sannolikhet. Den fysikaliska basen för detta känner vi inte till men eftersom vi inte vet hur självmedvetandet uppkommer förstår jag inte varför just denna verksamhet hos självmedvetandet inte skulle finnas. 

Tidigare inlägg om fri vilja 25 februari (utifrån ordet håg) och 2 april 2018 och om determinism 5 april 2018.

Anm 2023-11-11: Lite oväntat har ekonomibloggen Econtalk en del inlägg om den fria viljan. T.ex. har Russ Roberts ett samtal med neurovetaren Robert Sapolsky som är en riktig determinist. Mycket underhållande, särskilt som jag tycker att Russ Roberts ganska övertygande visar hur fel Sapolsky har. Vilken inte hindrar att Sapolsky nog är en viktig referens att följa upp. På svenska finns "Varför beter vi oss som vi gör?", engelskt original "Behave" från 2017.

Mer intressant är en bok av antropologen och neurovetaren Terrence W. Deacon: "Incomplete Nature, How Mind Emerged from Nature", 2012. Deacon använder begreppet "self" för det som Bateson kallar "Mind", om jag förstått rätt. Med Deacons definition har allt levande har ett "själv" medan det högre medvetandet som människor har kallar Deacon för ett subjektivt själv. Med denna begreppsapparat kan han då beskriva ett själv som aktör ("self as an agent"). Hans övergripande begrepp för detta är "teleodynamics". 

Kolligation

Jag har lärt mig ett nytt ord - kolligation. En kolligation är ett begrepp som sammanför en rad företeelser under en rubrik, gärna på ett tydliggörande vis. Ordet används av docenten i journalistik Torsten Thurén, i boken "Slavar, kungar och byråkrater - så tänker historiker". (Liber, 2012).

Några exempel på kolligation (sid. 266) är förintelsen, 1945 års män, den förlorade generationen, renässensen och den svenska modellen. Begreppet förintelsen började användas på 1960-talet, innan dess hade man talat om nazisternas folkmord på olika vis på svenska men förintelsen har blivit det sammanfattande ordet. Motsvarande begrepp på engelska, "holocaust", betyder brännoffer och på hebreiska använder man begreppet "sho'ah" som betyder katastrofen.

Torsten Thuréns metod är att sammanfattande redovisa några historiker i viktiga frågeställningar han valt ut och jämföra deras slutsatser. Han ägnar flera kapitel åt nazismen i Tyskland. En fråga är om det fanns några särskilda betingelser i Tyskland som ledde fram till förintelsen eller om detta kan ske i andra samhällen också. Frågan är alltså om Tyskland gick en "egen väg", en "sonderweg". En historiker som för fram skäl för det är Hans-Ulrich Wehler. Wehlers huvudförklaring är att Tyskland industrialiserades men att medelklassen blev för svag, den gamla aristokratin behöll makten. Mot detta anför Torsten Thurén att Wehler inte lyckas visa att Tyskland efter första världkriget var mer auktoritärt, t.ex. en mer brutal kolonialmakt, än Storbritannien och Frankrike. Han anför idéhistorikerna Svante Nordin som i "Filosofernas krig" jämför tänkare i alla tre länderna som kom att påverkas av nazisterna. Och i ett kapitel "Bödelns perspektiv - Förintelsens orsaker" tar Thurén upp de kända experimenten där man visat hur vanliga studenter kan bli bödlar eller grymma fångvaktare när de beordras till det under vissa former. Thurén menar att även detta talar emot sonderweg-teorin.

På liknande vis går han igenom flera andra frågeställningar. Det blir givetvis kortfattat och det är lite oklart varför han har valt just de historiker och vetenskapsjournalister som han valt. Men det är oavbrutet intressant. Ämnena är sådana som:
- Var den äldre medeltiden mörk eller ljus?
- Den svenska nationalstatens framväxt
- Att hantera globala miljöproblem
- Slaveriet
- Den industriella revolutionen i Storbritannien
- Den svenska moderniteten, "1945 års män"
- Aspekter på Olof Palme.

Jag gillar särskilt kapitlet "Nationalstatens utveckling - svensk medeltid" där han låter Dick Harrison och Maja Hagerman kommat till tals. De skildrar bägge en process som tar mycket lång tid. Thurén skriver att Harrison betonar att utvecklingen mot det moderna Sverige inte var oundviklig, det kunde lika väl blivit ett stort nordiskt rike eller flera små riken. Men trenden var gemensamt för Europa, det hade blivit moderna stater.

En kolligation som Maja Hagerman inte gillar är "vikingatiden". Hennes kritik utgår från att begreppet missbrukats i nationalistiska syften. Torsten Thurén noterar att läser man "Spåren av kungens män" och "Det rena landet" kan det verka som att hon polemiserar mot sig själv. I första boken betonar hon den katolska kyrkans inflytande som en extern påverkande kraft, men i den senare boken lyfter hon fram en tidigare påverkan, då nordiska krigare som tjänstgjort i romarriket återvände med nya insikter i militär organisation. Oavsett vad hon betonar har poängen varit att det inte funnits någon isolerad unik "vikinga-population" som motiverar att man skapat ett unikt begrepp för en periodisering av nordisk historia. Och i senare böcker har Maja Hagerman undersökt hur dessa nationalistiska idéer bidrog till framväxande rasism.

Att kritisera ett så etablerat begrepp som "vikingatiden" är i sig ett berättargrepp som en historiker kan välja. Det kan leda till ett nyttigt omprövande av begreppets innehåll utan att man byter ut begreppet. (Att försöka byta begrepp är i detta fall sannolikt misslyckat, se t.ex. mitt inlägg om "vikingaskeppstiden"). Thurén nämner att Michael Nordberg i "Den dynamiska medeltiden" försöker bli av med begrepp som "medeltiden" och "renässansen", också det utan större genomslag men ändå tankeväckande.

För en historiker blir berättargreppen viktiga. Utöver den rena forskning om vad som egentligen hände så ligger i uppgiften att skriva en begriplig berättelse. Maja Hagerman är en språklig mästare, och även Dick Harrison skriver utmärkt, något som  skapar en bra berättelse. Torsten Thurén vill lyfta fram det skeptiska perspektivet, de kunskaper som historievetenskapen ger är mycket osäkra anser han. Jag tycker att modern populärhistorias styrka är att just redovisa detta, att ta upp de olika tolkningarna men på ett intresseväckande vis.

En kolligation ska vara intresseväckande. En rad abstrakta ord sammanför olika företeelser till ett ord utan att för det vara en kolligation. Ta till exempel orden "stat" och "feodalism". Enligt Torsten Thurén (sid. 273) är en stat detsamma som en modern stat. Under feodalismen (när ordet feodalism används som en "idealtyp") fanns ingen stat, skriver han. Feodalismen är en samhällsordning utan statsmakt. Skillnaden mot den moderna staten är en artskillnad, skillnaden är kvalitativ, inte kvantitativ.

Här saknar jag ett klargörande att det finns olika sätt att använda ordet "stat". Jag använder ordet stat om alla samhällsordningar där det finns koalitioner av mäktiga intressen som samordnat sig under någon form av regelverk. Det kan vara svaga stater men jag tycker ändå ordet stat kan användas. För den moderna staten behöver jag då lägga till något i begreppet, till exempel kan man tala om "nationalstat". Nationalstat är ordet som finns i rubriken till kapitlet och kanske avser Torsten Turén "nationalstat" varje gång han skriver stat. Problemet med det ordet är att "nationen" är något som aktivt skapas mycket senare, efter franska revolutionen. Från 1600-talet fanns ett fungerade statskontor i riket Sverige och man kan säga att nationalstaten formades i tiden kring den Westfaliska freden 1648, om man då inte tar med nationalismen som en komponent i det som krävs för en nationalstat. Harrison kallar det tidigare samhälls-systemet (före år 1000) för bygdemakt.

Jag tror att Torsten Thurén kämpar med detta för i slutet av stycket om feodalism skriver han "Däremot fanns det i de verkliga medeltida samhällena drag av både feodalism och statsmakt".

Jag tänker att ordet "stat" inte är en kolligation, medan ordet "feodalism" nog skapades som en sådan men numera kanske bättre ska ses som en abstrakt klassificering på samma vis som ordet "stat".

Märk världen

I ett "big history"-perspektiv har jag skrivit några inlägg rörande frågan om när medvetandet uppkom. Men det är en fråga som bara blir meningsfull om jag kan klargöra vad jag menar med medvetande och självmedvetande. För mig är en viktig referens i de funderingarna  Tor Nørretranders "Märk världen, en bok om vetenskap och intuition", som kom 1991 och Bonniers gav ut på svenska 1993.
"Märk världen" är en bra introduktion till Benjamin Libets forskning om att man fattar sina beslut en halv sekund innan ens självmedvetande informerar om dem. Men Tor Nørretrander kommer inte till slutsatsen att det skulle betyda att vårt självmedvetande inte har något inflytande. Han väljer ett språkbruk där "Jag" är självmedevetandet och "Mig" är det omedvetna medvetandet. Han skriver på sidan 362: " Liksom rättsfilosofins huvudproblem är jagets ansvar för miget kan existentialismens huvudproblem sägas vara jagets val av miget". Som dansk kan han sin Kirkegaard. Han skriver "Det egentliga och fulla existentiella allvaret betingas inte av vad man väljer, utan att man väljer. Det avgörande är att jaget vågar välja en möjlighet och stå för den som sin egen (även om den inte är det). " Jag tror att Jonathan Haidts bild av det tappra Jaget som sitter på den svårstyrda elefanten Miget är rätt träffande. Ångesten, äcklet och absurditeten som existentialisterna talar om, det kommer av Jaget som kämpar med sin roll som elefantförare. Jagets oro över att inte kunna acceptera miget. Eller ännu mer komplext, absurditeten uppkommer när jaget/miget ska anpassa sig till de motsägelsefulla eller orimliga krav som världen ställer. Kierkegaard har en lösning, han är religiös, och jag och mig kan förenas i ödmjukhet inför Gud. För de icke religiösa existentialisterna är efterrationaliseringen mycket svårare att få att gå ihop.
En svaghet i "Märk Världen" är att Tor Nørretranders var imponerad av psykologen Julian Jaynes (1920-1997) teori om att självmedvetandet uppkom så sent som för 3000 år sedan. Innan dess skulle hjärnan varit uppdelad i två delar och ens styrande tankar skulle ha uppfattats som externa, som om en yttre röst talade om för en vad som skulle göras. Mer exakt, skriver Nørretranders, var Solon i Aten (ca 640-558) den förste som använde det grekiska ordet noos i betydelsen självmedvetande. Detta känns på gränsen till fånigt. Det finns all anledning att imponeras av vad de gamla grekerna åstadkom utan att hamna i slutsatsen att det berodde på en enastående kognitiv förändring. För mig är det svårt att tänka att de människor som åstadkom grottmålningar för mer än 30000 år sedan inte hade ett självmedvetande. Vad jag förstår anses Julian Jaynes teorier inte giltiga inom modern psykologi  men jag behöver läsa mer medvetandehistoria för att kunna redogöra för detta.

Gregory Batesons "Mind"

Gregory Bateson ger en definition av "mind" som gör att man ser likheter och samband. Ett "mind" blir med Batesons definition ett fenomen som finns i många "komplexa adaptiva system", även om det begreppet har en vidare definition. Jag kallar det också ihopvävda "loopar". Ofta nog är det fråga om något levande men även tekniska system och sociala system som har återkopplingar kan uppfylla kriterierna. Vad jag förstår kan begreppet "intentionalitet" användas för alla sådana system.

Batesons definition innehåller sex kriterier som finns i kapitel 4 av "Mind and Nature" (1979) och upprepas i "Angels Fear" (på sidan 29 i svenska versionen "Där änglar är rädda att gå"). Tyvärr har den svenska översättaren valt ordet "ande" där Bateson skriver "mind", vilket för mig leder till helt vilseledande associationer. I ett tidigare inlägg lyfte jag ordet "håg" bara för att visa att det finns många ord som vagt försöker beskriva den typ av fenomen som uppstår. Antagligen är även "mind" ett ord som leder till associationer som engelskspråkiga har svårt att ta till sig.

Bateson har kommenterat sin definition i kapitel 8 av "Mind and Nature". I min sammanfattning:
1. Det handlar om relationer mellan delar. Det är organiseringen av delarna som är viktig, inte vad delarna består av.
2. Interaktionerna mellan delarna utlöses av skillnader. Det är mönster som meddelar betydelse. Det krävs alltså en skillnad mellan en del och en annan för att påverka en tredje del. Detta sker över tid.
3. Det går åt energi. Det är inte energin som styr, men åtminstone den (tredje) del som tar emot en signal behöver energi för sin reaktion.
4.  Processerna sker i loopar, eller ännu mer komplexa kedjor av återkopplingar.
5. All budskap är kodade. Effekterna av skillnaderna uppfattas som omvandlingar av tidigare händelser. Reglerna för sådana transformationer måste vara jämförelsevis stabila. Att det är fråga om koder gör att det liknar språk (eller är språk i de delar av systemen som kan tala). På biologiska nivåer finns ett forskningsområde som studerar detta som kallas biosemiotik.
6. Sist och viktigast: logisk typkategorisering förekommer. "Beskrivningar och klassificeringar av dessa transformationsprocesser avslöjar en hierarki av logiska typer immanenta i fenomenen". Exempel på dessa logiska typer är inlärning. På lägsta nivå sker en reaktion. På nästa nivå lär sig systemet något. På ännu nästa nivå lär sig systemet om hur det kan lära sig saker. Hela begreppsapparaten om logiska typer har Bateson hämtat från Bertrand Russels typteori.

För intentionaliteten finns en sådan hierarki som jag bekrivit i tidigare inlägg, baserat på Robin Dunbars teorier. Vid första gradens intentionalitet har man reagerat på något, man är medveten om något. Här befinner sig de flesta system, om man accepterar att kalla detta för "omedvetet medvetande". Vid andra graden kan man reagera på att någon annan reagerat på något. Dvs det budskap den andre tagit emot skapar ett budskap som du kan tolka. På en tredje nivå kan man förstå att den andre har en föreställning om intentionaliteten hos en tredje person. På denna nivå får man möjligheter till självmedvetenhet och social anpassning. På högre nivåer befinner sig bara människan och på de allra högsta nivåerna kanske bara vissa författare med uppövad förmåga att skapa känsla för andras nästlade loopar av förståelse.

Gregory Bateson själv gör inte mycket för att förklara hur han ser på hur hans teori skulle förklara självmedvetandet. På ett ställe (sid 118 i svenska upplagan av "Där änglar är rädda att gå", Symposion, 1988) står att "vi på något sätt och någonstans förstår att den fria viljan är nonsens". Tyvärr är han riktigt svår att begripa. När han ska förklara säger han "Doktrinen om den "fria viljan" förhåller sig till handling som föreställningen om "direkt seende" till perceptionen - men "direkt seende" gör perceptionen till något passivt. "Fri vilja" gör handlingen mera aktiv".

Innan har han omständligt förklarat hur vårt seende (perceptionen) skapas av förutbestämda strukturer i hjärnan som tolkar de signaler som kommer in från ögat. Vi kan normalt inte vara medvetna om dessa processer, det skulle störa seendet, så vi (vårt efterrationaliserande medvetande) föredrar att anse det vara "direkt". På liknande (omvänt) vis skulle alltså vårt självmedvetande aktivt göra oss självmedvetna om de processer som leder till handling. Bateson konstaterar (eller i alla fall citerar hans dotter Mary Catherine Bateson honom så, det är hon som sammanställt boken och skrivit vissa delar av den): "Antingen är dessa frågor nonsens - eller också innebär de arbete för ett helt liv....".

Determinism

Kruxet med att beskriva självmedvetandet som jag gjorde i inlägget 25 februari, som en del av ett antal loopar som påverkar varandra i olika nivåer av komplexa system, är att det går att komma fram till att inga val sker, att allt bara snurrar på, och självmedvetende får ingen självständig roll. Även fast jag betonar att det är information som hanteras i systemet, så är det enkelt att hävda att varje läge föregås av ett annat läge, och då blir det svårt att se vad det är för skillnad mellan de val som görs i självmedvetandets system II, och de val som sker i de övriga systemen. Detta är en variant av determinism. Allt är inte förutsägbart eftersom det finns slumpmässiga förlopp, men inget utrymme finns för något "fritt val".

Mitt ordval "loop" anknyter till Douglas Hofstadters "I am a strange loop". Hans hyllningar till rekursiva processer i komplexa system (loopar) är omfattande, och "Gödel, Escher, Bach" (från 1979) ligger som en känslomässig grund till mina tankar om självmedvetandet. För mig är det just någonstans i dessa processer som jaget och den fria viljan uppkommer. Det gör att det är jobbigt att Hofstadter hör till dem som anser att "jag-känslan" och "fria viljan" är illusioner, och att han anser att det är den vetenskapliga hållningen.

Jag tycker verkligen att idén att fria viljan skulle vara en illusion är opraktisk. Med "fria viljan" menar jag då att det finns någon särart i den självmedvetna delen av systemkomplexet som motiverar att man ska ge det moraliskt ansvar. Jag tänker mig å ena sidan att det "omedvetna medvetandet" är rätt utbrett i hela systemkomplexet. Utan att jag riktigt begriper vad Gregory Bateson menar när han definierar ett "mind" som något som kan finnas i alla system som uppfyller vissa kriterier, så gillar jag den tanken. Det ökar min känsla av att vara en del av den omgivande naturen och samhället och min respekt och vördnad för allt liv. Men å andra sidan kvarstår för mig att den självmedvetna delen har en särskild position i detta. Jag tror inte Bateson menar att hans "mind" alltid bär på en liten andel självmedvetande, även om jag förstår att många läser honom så (Mind and Nature, Angels Fear, 1987).

Jag kan förstå om man i någon form av mental övning vill träna sig i att tänka bort det egna jaget och viljan. Sådana idéer finns till exempel inom buddhismen. Man kan också av olika skäl vilja tänka fatalistiskt. Råkar man befinna sig i en fara man inte kan ta sig ur är det skönt att tänka att "det går som det går". Men att definiera bort jaget och viljan på vetenskaplig grund och hävda en ren determinism är något annat. Då förstår jag inte hur man kan rädda kvar något moraliskt ansvar alls. Ordet "tack" tappar sin betydelse, vad tackar du för om det var ödesbestämt att du skulle bli bjuden?

Och så tycks inte heller de deterministiskt övertygade filosoferna/naturvetarna tänka. Istället menar till exempel Sam Harris i "Free will" (från 2012) att han blivit mer moraliskt tänkande av att ge upp tanken på en fri vilja. Hans lilla bok är välskriven men jag begriper inte hur han tänker. Jag tror att det har att göra med ordet "fri" som har en överdriven betydelse för Sam Harris, ungefär som han trodde att man var fri att göra vad som helst. För mig betyder "fri" bara att man är fri från ren determinism, att man har ett val, även om det är mycket begränsat.

Det finns alltså en motsättning här: antingen medger den naturvetenskapliga förklaringen inget annat än ren determinism, och då blir det ett mysterium hur moralen ska räddas. Eller så finns det en naturvetenskaplig förklaring till hur självmedvetandet skapar viljan, men vi vet ännu inte hur det går till.

Det finns ingen enighet om hur den subjektiva erfarenheten uppkommer i självmedvetandet, det är vad som kallats "det svåra problemet" (The hard problem, David Chalmers, 2005). Givet att det är oklart är det ännu svårare att avgöra vilken styrande funktion denna subjektiva erfarhenhet kan ha.

Liten ordlista:

Monism (materiell monism), att det bara finns en materiell verklighet. Dvs den världsbild som är det som vanlig naturvetenskap bygger på. Jag menar att "loop"-modellen antydd ovan är en monistisk modell, och  jag menar att självmedvetandet kan skapa "fri vilja" som ett resultat av biologisk och kulturell evolution, inom en monistisk världsbild.

Dualism. Då tror man att det finns två verkligheter, en materiell och en annan som kan innehålla själar och gudar och annat. För en dualist försvinner problemet med fria viljan, den finns hos själen. Kanske finns det en naturvetenskaplig möjlighet att påvisa dualism men det verkar osannolikt. Håller man öppet för den möjligheten är man agnostiker.

Determinism (hård determinism), att i varje situation handlar man som man är tvungen att göra av de förutsättningar som ges. (Den klassiska determinismen - att allt går att förutsäga om man vet starttillståndet, går inte att förena med kvantmekaniken).

Kompatiblism (mjuk determinism), man anser att världen är deterministisk men det går ändå att förena med fri vilja och moral. Tydligen sedan Hobbes (1588-1679) en vanlig hållning men inte så enkel att förstå.

Libertarianism. (som inte ska blandas ihop med den politiska inriktningen med samma namn). Som filosofisk hållning innebär libertarianism att man inte accepterar determinism, utan man menar att det i en given situation verkligen går att välja. Är man då materiell monist tvingas man hitta en förklaring till denna indeterminism.

Mer om fri vilja - lästips Richard David Precht

Jag tycker att idén att fria viljan skulle vara en illusion är opraktisk. Det irriterar mig att vissa naturvetare/filosofer lägger fram en sådan idé eftersom det skapar onödig förvirring. Ska jag ta en grov liknelse är det som om en kemist skulle säga att pengars värde är en illusion eftersom de är gjorda av papper.
Pengar har ett värde, baserat på det förtroende vi har för dem. Pengar är en symbol för relationer, utbytesrelationer. Pengar är ett sätt att skicka runt information i ett ekonomiskt system. De vet kemisten. Säger hon/han att "pengars värde är en illusion" menar hon något annat än att pengar består av papper. Hon kanske menar att förtroendet för pengar kan försvinna snabbt. Och det är sant, men det betyder inte att värdet är en illusion. Det betyder snarare tvärtom att vi måste behålla förtroendet i de relationer som bygger pengars värde. Sen är det ett faktum att pengars värde varierar och svårigheten att hålla koll på deras reella värde kan göra att man tror att diverse illusionstrick pågår.

Nu tror jag de hjärnforskare och filosofer som menar att fria viljan är en illusion har en djupare tanke med det än så. Jag ska ta upp tre argument som jag hittat:
1. Att varje handling föregås av en omedveten signal, vilket skulle betyda att det omedvetna styr.
2. Att "jaget" som ska ha den "fria viljan" är splittrat.
3. Att allt är förutbestämt - determinism - så inget val är möjligt.

De försök som visar att hjärnan "vet" vad vi ska göra innan vi blir medvetna om det är väl belagda. Referens är främst Benjamin Libet (1916-2007) som i försök 1979 mätte upp en halv sekunds framförhållning för det omedvetna i förhållande till att ett beslut tas om att göra en enkel rörelse med handen. Men av någon anledning nämns inte i sammanhanget att det är lätt att konstatera att det omvända också händer hela tiden, det självmedvetna påverkar det omedvetna. Det kallas inlärning eller planering. För att ta ett övertydligt exempel. Det självmedvetna jaget tar som uppgift att lära sig multiplikationstabellen och snart nog kan det omedvetna leverera svaren. Det är en loop. Exakt hur påverkan sker vet vi inte, men det är inget mystiskt, neuronerna i hjärnan levererar i olika återkopplingar. Jag får erkänna att jag själv skrivit om "efterrationalisering" och att vi skapar  tillrättalagda bild av vad som hänt i olika skeenden, men givetvis är den omvända processen lika viktig. "För-rationalisering" låter konstigt, men det skulle kunna sammanfatta allt som den självmedvetna hjärnan gör för att få det omedvetna i rätt tillstånd för att något ska göras. I vissa fall får den självmedvetna delen av hjärnan försöka blockera handlingen under den halva sekund man har på sig, det går att träna upp en viss impulskontroll.

Att jaget är splittrat är ett bättre argument för att jaget inte skulle kunna ha en fri vilja. Om jaget är en illusion så är dess vilja det också. Den aspekten behandlas av Richard David Prechts i "Vem är jag? och i så fall hur många?", Norstedts, tyska originalet från 2007. Boken innehåller många läsvärda porträtt av filosofiska tänkare. Flera av dem är  tyskspråkiga, vilket i sig är bra som omväxling från alla anglosaxiska referenser. Och den innehåller vad jag tycker är en bra beskrivning av modern hjärnforskning som mycket riktigt beskriver "jaget" i termer av flera jag. (Se främst sidorna 55-62). Med detta har "jaget" fått en komplex beskrivning, vilket kanske inte är oväntat. Men Richard David Precht (född 1964) menar att det inte innebär att jaget är en illusion. Han noterar ett märkligt fenomen inom hjärnforskningen - somliga forskare ifrågasätter jaget men samtidigt undersöker de hur det uppkommer. Hjärnstrukturer anpassar sig efter födseln och vissa ledningsbanor omges med isoleringsskikt. Vid 18-24 månaders ålder uppkommer "jag-känslan". Det sker i kommunikation med andra, en "social" person utvecklas med mer eller mindre stor förmåga att ta ansvar för sina handlingar.

Precht tar fram en förespråkare för att jaget inte finns, fysikern och filosofen Ernst Mach (1838-1916). Ernst Mach är mest känd för Mach-talet som anger kvoten mellan hastigheten hos ett föremål och ljudhastigheten i dess omgivande medium. Ett flygplan som passerar ljudvallen är ett exempel på Mach 1. Men som filosof var han också viktig. Precht citerar hans uttryck "Jaget går inte att rädda". Ernst Mach var empirist, och en viktig föregångare var David Hume, även han tveksam till jagets existens. Det kan ligga något i det, rent empiriskt kanske inte jaget har något bra belägg. När Descartes tar för givet att "jag tänker", kanske han har fel. Något tänker. "Tänker, alltså finns tankar". Inte så slagkraftigt. Varför inte kalla detta något som tänker för "jag"? Det verkar praktiskt.

(Anm 20180625: Jämför filosfiska rummets program om självmedvetandet där de rättar sig och slutar prata om en illusion och istället kallar jaget en konstruktion. Och det vet vi att jaget är, det är en efterkonstruktion, på samma vis som allt annat som självmedvetandet bygger ihop).

Richard David Precht låter Benjamin Libet få gå i dialog med Arthur Schopenhauer (1788-1860). Schopenhauers vilja är något helt annat än jagets vilja. Den store pessismisten såg en metafysisk vilja i strid med sig själv. Precht avslutar dialogen med att Schopenhauer avfärdar Libet med en fnysning. För Schopenhauer är inte bara den fria viljan en illusion, all föreställning skapas av "Viljan" med stort V. Fnysningen var nog inte riktad enbart mot Libet.

Det tredje argumentet för att den fria viljan inte finns, som jag nämnde ovan, var determinismen. Då kan både jaget och viljan få finnas, men viljan är inte fri utan förutbestämd. Det får bli ett annat inlägg.

Kommentar 2019-03-06: "Free, why science hasn´t disproved free will", av Alfred R. Mele (Oxford UP, 2014) är en liten bok som går igenom frågan på ett lättbegripligt vis. Mele tar upp att det går att tolka Libets experiment på olika vis. Till exempel är det en fråga om vad man mäter i ett experiment där handlingen ska ske utan förberedelse jämfört med övervägda handlingar. Men viktigare är att han klargör hur olika definitioner av "fri vilja" gör att man kommer till olika slutsatser. Mele skiljer på "modest free will" som motsvarar det jag menar, så anser han att den definitivt finns. Sen har han något kan kallar "ambitious free will", där han menar att det i alla fall inte är bevisat att den inte finns, Den fria vilja som inte finns är den som tror att "fri vilja" betyder att man är helt fri från restriktioner i sina val, och det är man givetvis inte.

Kommentar 2020-09-06: I sista kapitlet i boken "Själens biologi och vår fria vilja" argumenterar Henrik Brändén för att den fria viljan finns på ungefär det sätt som jag vill göra. Hans slutsats kommer väl underbyggd i slutet av en välskriven populärvetenskaplig bok om hur människans hjärna fungerar. Möjligen tar han inte upp det medvetna beslutet att ägna sig åt inlärning inför framtida val så tydligt som jag skulle önska.