Framtidsfällan förklarad

Förra året skrev jag flera inlägg om våldsfällan, tillväxtfällan och en okänd framtida fälla jag i brist på bättre insikt kallat framtidsfällan. Tyvärr har jag svårt att i ett vanligt samtal förklara vad jag menar. Hela idén är baserad på analogitänkande. Våldsfällan är ett etablerat begrepp som jag anser vara mycket relevant och då tänker jag mig att man kan prata om liknande fällor fast i andra samhällsordningar.

Först måste den jag pratar med acceptera tanken att historien inte är kontinuerlig utan att det finns olika perioder som har en i grunden olika typ av organisation. För mig är det en tacksam modell, jag tänker i termer av periodisering av historien. Men många tänker mera linjärt och då blir allt en kontinuerlig förändring. Demokratin i en linjär modell växer sakta fram, i en periodiserad tankevärld måste det till ett fundamentalt brott mot icke-demokratiska strukturer för att det ska ske. Givetvis tar allt tid, men periodiseringen avser att lyfta fram grundläggande ändringar av mönster.

Även om man accepterar periodisering så blir ordet "fälla" som begrepp för olika perioder svårt i ett vanligt samtal. Eftersom hela idén är att jag vill mynta ett begrepp analogt med "våldsfällan" så måste det heta fälla. Med "fälla" menar jag en suboptimal institutionell jämvikt. Det är alltså ett stabilt läge som kan förändras så att man hamnar i ett annat jämviktsläge. Min triviala mentala bild för detta är enkla energinivådiagram där olika tillstånd finns som kan uppnås via att man passerar övergångsfaser från ett jämviktsläge till ett annat. Det är en naturvetares bildspråk. Men för att beskriva historiska förlopp menar jag att man måste använda en spelteoretisk modell. I detta sammanhang är fällan Nash-jämvikter, som brukar illustreras i rut-diagram. I upprepade spel (jag återkommer till denna länk från 30 juli 2015, jag tycker jag fick till ett bra inlägg) kommer aktörer att välja en dominant strategi som krävs för att maximera deras intressen. Eller snarare, med många aktörer kommer de aktörer som håller sig till vissa dominanta strategier att vara de som överlever. Det är vad jag kallar anpassning. Det är denna nödvändighet att hålla sig till den lyckade strategin som blir en fälla. De segrande aktörerna kommer att beskriva detta på ett vis som passar dem, som inte nödvändigtvis är en korrekt bild av vad som skett, det är vad jag kallar efterrationalisering. Detta tankesätt är inte helt lätt att få fram i ett vanligt samtal.
OK, anta att den jag pratar med accepterar tanken på olika perioder i historien som kan karakteriseras som fällor. Vad ska då dessa fällor heta?


Våldsfällan är ett etablerat begrepp men ganska okänt. Douglass North, J.J. Wallis och B.R Weingast är ekonomer/ekonomhistoriker som i publikationer talat om ”the violence trap”. Jag tycker de på ett bra vis förklarar varför det är svårt att starta tillväxt i samhällen som är fattiga och organiserade med vad de kallar "limited access orders". På ett komplext vis har några samhällen tagit ett kliv ut ur våldsfällan. Denna nya jämvikt kallar de "open access orders". Men de kan inte fullständigt beskriva hur de gamla maktförhållandena kunde tillåta detta. Idag provas mängder av olika lösningar för samhällen som styrs av våldsfällans principer utan att det tycks ändra på de grundläggande villkoren. Det senaste exemplet är Afghanistan. Någonstans inser man att det går att pumpa in stora resurser i ett samhälle men om det organiseras enligt våldsfällans principer kommer resurserna inte att förändra förhållandena på ett linjärt vis.


Våldsfällan heter så för att det är våldet som regleras av fällan, det är kontroll av våldet som är den styrande principen och reglerar makt. Redan det är inte så lätt att förmedla i ett vanligt samtal eftersom det alltså betyder att våldfällan är en stabil jämvikt, som är bättre än kaos där alla slåss med alla och våldet är mera omfattande. Våldsfällan är i sina mera balanserade versioner en fungerande stat som minimerar våldsanvändning. Jämför maffiagrupperingar som delat upp områden mellan sig och kan undvika våldsamma uppgörelser under vissa perioder. Detta är ett statiskt samhälle, som förändras långsamt över tid då varje utveckling motverkas av att den hotar den rådande maktbalansen.


Nästa steg är att - analogt med våldsfällan - fråga sig i vilken fälla befinner sig de samhällen som kommit ur våldsfällan? Det är de moderna samhällena, sådana som vi lever i här i Västeuropa, och som förändras i hög fart. Jag har kallat dessa samhällens fälla för tillväxtfällan, ett ord som redan finns med andra betydelser men som jag tycker blir rätt i detta sammanhang.


I tillväxtfällan regleras våldet av ett våldsmonopol enligt "rule of law" som gäller lika för alla. Istället är det tillväxten som är den styrande principen, det är kontroll av tillväxt som reglerar makt. Tillväxtfällans samhälle uppkom genom att det etablerades en open access order, dvs allas lika möjlighet att organisera sig inom lagens regler och utveckla sina intressen på bästa vis i konkurrens med andra. Den som inte lyckas slås ut. Fortsatt tillväxt är ett överlevnadskrav. Detta är inte ett statiskt samhälle, utan jämvikten är dynamisk, i ständig förändring. Jag har inga referenser på denna användning av ordet tillväxtfälla.


Det går kanske att visa att ett samhälle som befinner sig i tillväxtfällan är stabilt över över tid. Nationalekonomer tror det. Även de som erkänner att ständigt ökat uttag av naturresurser orsakar problem menar att med rätt prissättning kan dessa lösas. Till exempel argumenterar John Hassler i DN för att internationell beskattning och utsläppshandel rätt utformad kan begränsa koldioxidutsläppen till en hållbar nivå. I en vetenskaplig artikel visar han med medförfattare att även med stigande energipriser är långsiktig tillväxt möjlig.

Jag menar att skulle man införa ett regelverk som verkligen satte rätt pris på naturresurser skulle det leda till en ny typ av samhällsorganisation, där tillväxtfällan ersatts av en ny fälla. Jag menar också att det är det bästa möjliga framtidsscenariot. Det är mycket troligare att samhällen utsatta för omfattande miljökatastrofer och svårkontrollerade sjukdomar faller tillbaka i våldsfällan. Men jag vill alltså fortsätta med mitt analogitänkande och mena att det kan uppkomma en situation där tillräckligt många mäktiga koalitioner befinner sig ett läge där deras dominanta strategi blir att reglera uttaget av naturresurser med kraftfulla medel som på något vis är integrerade i beslutsfattandet och globalt omfattande. Jag vet inte hur detta ska ske och har därför bara kallat detta "framtidens fälla". Jag tänker mig att det kommer att gå att skapa ett analogt begrepp för den fällan när den uppkommit. De analoga begreppet blir då möjligen att "open access" ersätts av någon form av "equal but regulated access". Lagstiftningen baseras på rule of law som integrerats med någon form av försäkring mot överutnyttjande av naturresurser och respekt för livsuppehållande system.

Den spelteoretiska tankegången ovan syftar till att visa att det inte går att politiskt reglera fram en sådan förändring på något enkelt vis. Istället handlar det om att en situation uppkommer där "spelet" medger en sådan övergång. De dominanta strategierna kommer då inte att vara maximera tillväxt utan att ha reglerad tillväxt inom planetära gränsvärden och andra gränsvärden som kan behövas.

Stämmer John Hasslers analys så kan man ha en omfattande reglering av resursutvinnande och ändå ha ekonomisk tillväxt. Om jag förstår honom rätt är hans position en variant av teknikoptimism som menar att rejäla styrmedel kompenseras av att ny teknik tas fram. Han ser vad jag förstår inte detta som en ny organisering som skulle motivera att man anser det vara en ny period och det är väl den normala nationalekonomiska positionen. Det är frågan om skillnad mellan att tro att det räcker med kvantitativa förändringar, eller som jag tror, att ska det vara tillräckligt långtgående för att lösa miljöproblemen leder det till en kvalitativ förändring.

Vid det här skedet i resonemanget är inte bara den jag pratar med förvirrad utan jag har självt svårt att följa analogitänket om en framtida fälla till en begriplig slutsats. Jag kan ju inte säga vad som skulle utgöra maktbasen för den framtida fällan. Jag kan räkna upp ett antal aktörer och försöka gissa vilket spel som skulle uppkomma i ett skede av alltmer akut miljöförstöring. Men om forskning inte kan beskriva övergången från våldsfällan till det jag kallar tillväxtfällan på ett fullständigt vis så är det än mindre möjligt att redogöra för den framtida fällan med det vi vet idag.

Poängerna med detta synsätt är ändå några stycken:

Kritiker av tillväxtfällan riskerar att förespråka lösning som leder tillbaka till våldsfällan. Det är en återvändsgränd, som leder till dubbelt elände.

Försvarare av open acccess orders har fullt jobb med det och litet intresse av att leta bristerna i det moderna samhällets fälla. Faran är att försvaret av upplysningens vinningar slår över i allsköns försvar av moderna övergrepp och överutnyttjanden. Synsättet klargör också att välmenande policydokument blir rätt meningslösa om de inte tar hänsyn till våldsfällans mekanismer.

En begränsning med synsättet är att det betonar de mäktiga koalitionernas betydelse för förändring. Folkligt engagemang påverkar, och folklig mobilisering kan skapa en part som är en mäktig koalition. Att tala om en oklart definierad framtida fälla är dock inte något som mobiliserar engagemang eller politiskt intresse. Men är detta en bild av möjliga mekanismer för hur framtiden kan komma att gestaltas är det ändå värt att fundera vidare på.

Del fyra om fällor, sammanfattning

Nu återstår punkterna 3 och 4 i min genomgång som startade med inläggen 13 september och 20 september. Jag försöker jämföra begreppet våldsfällan med tillväxtfällan och "teknikfällan".

Invändningar som jag skulle titta på var:

1) Våld är dåligt men tillväxt och teknik är bra, varför skulle tillväxt och teknik kopplas till fällor? Se inlägget del 1, 26 september. 

2) Fällorna är av olika logisk typ, det är som att jämföra äpplen och päron.

Det blev två inlägg: del 2 om att tillväxtfällan är logiskt en fälla i samma kategori som våldsfällan, även om den ena är en negativ feedback och den andra en positiv feedback som möter restriktioner, och del 3 om att "teknikfällan" är ett mer mångtydigt begrepp.

I detta inlägg om dessa två punkter:

3) Tillväxtfällan (growth trap) har redan en annan betydelse.

4) Teknikfällan (technology trap) är egentligen fler olika fällor.

Begreppet growth trap används redan i olika sammanhang. Jeremy Siegel (en professor i ekonomi i Philadelphia, född 1945) använder growth trap för att förklara att tillväxt hos ett företag kan lura en investerare att tro att det är lönsamt att investera i företaget. Fällan ligger i att man inte förstått att tillväxten redan är inräknad i priset. Omvänt kan alltså ett företag med minskande tillväxt vara en god investering om priset hunnit hamna för lågt. Finns även andra användningar av begreppet inom företagsekonomi som ligger långt från det som jag avser. På mer samhällsnivå talar vissa om en tillväxtfälla när man prioriterar tillväxt framför rättvis omfördelning av resurser.

En bloggare som heter Charles St. Pierre med bloggen "Another Amateur Economist" skrev augusti 2016 ett blogginlägg kallat "The growth trap", som sedan publicerats på hemsidan Resiliance, en sida skapad av Post Carbon Institute (jag vet inget mer än så om dem). Han använder begreppet på ett liknande vis som jag, men utan att referera till våldsfällan. Dvs han betonar problemet med att tillväxtekonomin inte är cirkulär eller "self-limiting", och fällan blir då att tillväxten till slut inte kan underhållas. Han för ett resonemang om relationen mellan den reella ekonomin och finansmarknaden som jag inte kan bedöma, jag kan för lite ekonomi.  Men jag förstår skillnaden gentemot min beskrivning av tillväxtfällan som att jag mer betonar att fällan i tillväxtfällan är att tillväxten är en nödvändig del av den sociala konstruktionen. Det vill säga att när han skriver på slutet att det finns ett val för politikerna så menar jag snarare att politiker kan bidra till kloka regleringar och förespråka goda värderingar men för att komma ur fällan krävs en förändring i själva det sociala-ekonomiska spelets regler som de som befinner sig i fällan inte kan åstadkomma på något enkelt vis.

Bägge dessa tankegångar finns säkert beskrivna tidigare många gånger men tydligen inte kopplat till begreppet "growth trap" att döma av få träffar vid sökning. Jag tycker sammanfattningsvis att min användning av "tillväxtfällan" fungerar. Jag kan inte heller  komma på något annat ord som passar bättre för det jag menar.

Däremot gav begreppet "teknikfällan" alldeles för många olika associationer. Jag hamnade i tankar om spårbundenhet, teknikoptimism, reglering av teknikanvändning osv som alla är relevanta men inte var det som mitt första schema i inlägget 20 september avsåg. Varje förutsägelse om framtida sociala fällor som ännu inte uppstått riskerar att bli fel, kanske bäst att bara beteckna det som en "framtida fälla". Varje framtida fälla lär skapa sin egen ideologiska motivering. Jag misstänker att en framtida politisk-ekonomisk organisation som klarar att reglera tillväxt utan att samhället ramlar tillbaka i våldsfällan måste involvera någon form av informationstekniskt baserad reglermekanism. Vilka maktförhållanden som kan låta en sådan situation uppkomma är oklart. Ett exempel på framtida utopi som är kopplat till detta kan vara det som Yuval Harari kallar dataism, men det kan också uppkomma någon annan framtida utopi.

Fälla                       Exempel på propagandabilder

Våldsfällan              Circle of Justice, "den goda fursten"

Tillväxtfällan            Olika liberala globaliseringsutopier, (ex: "slutet på historien") eller                                   välfärdssamhället

Framtida fälla          Dataism, eller annan framtida utopi

Fällor av olika logisk typ, del 2 av kritik mot begreppet tillväxtfällan

Eftersom jag använt begreppen tillväxtfällan och teknikfällan i relation till begreppet våldsfällan, så måste jag visa att jag inte här blandar begreppet "fälla" på ett ologiskt vis. Denna invändning drabbar mig rätt hårt eftersom den underförstår att jag har en logiskt underbyggd teori för begreppen tillväxtfällan och teknikfällan. Det har jag inte tid och möjlighet att ta fram, så det kommer jag inte att kunna visa. Jag får nöja mig med några funderingar. Vad betyder egentligen ordet "fälla"? Gör jag mig skyldig till att blanda ihop äpplen och päron?

Begreppet våldsfällan har en teoretisk underbyggnad. Det är ett etablerat begrepp som byggts upp över tid främst av dem jag refererar till i tidigare inlägg, North, Wallis och Weingast. I en publikation från 2009 redogör de för den naturliga statens logik utan att direkt använda begreppet våldsfällan. Om jag förstår rätt skapade de senare begreppet violence trap för att sätta det i relation till andra teoriers användning av begreppet fattigdomsfälla, poverty trap.

Fattigdomsfälla är en typ av fälla som, i olika varianter, går ut på att har man inte tillräckligt mycket kapital från början så är det svårt att skaffa sig mera kapital. En sådan teori motiverar olika typer av kapitalöverföringar för att lösa problem men har svårt att förklara varför det extra kapitalet (om det så är resurser eller försök att överföra socialt kapital) inte skapar långsiktig tillväxt i en naturlig stat på det vis som det gör i ett modernt open access samhälle.

En fälla i denna typ av teorier är att ett samhälle fångas i en suboptimal institutionell jämvikt. Att våldsfällan som begrepp inte fått större genomslag kan man undra över, men antagligen är det för att den är svår att omsätta till en användbar policy eftersom den inte erbjuder någon enkel lösning.

Fälla är ett begrepp som är grundläggande inom både systemteori och spelteori. Det finns många sorters fällor så fältet är ganska öppet för att hitta på namn. Jag tror inte tillväxtfällan och teknikfällan är några nya typer av fällor, utan det enda jag gjort är att namnge dem i relation till våldsfällan.

Tillväxtfällan är en variant på allmänningens tragedi. Om allmänningen vore en oändlig resurs skulle det inte vara någon tragedi. Skillnaden är att i allmänningens tragedi så är problemet att ingen äger allmänningen så en lösning är att stycka upp den och låta var och en sköta sin bit. I tillväxtfällan sitter ett antal aktörer redan på var sin bit men måste hela tiden utnyttja den så resurseffektivt som möjligt för att inte bli utkonkurrerade av dem som sitter på bitarna bredvid, givetvis med maximalt utnyttjande av de allmänningar som eventuellt återstår. I bägge fallen krävs någon form av gemensamt fastställda normer och regler för att lösa ut fällan. 

Sammanfattningsvis, våldsfällan och tillväxtfällan är olika begrepp rent logiskt, olika som äpplen och päron. Det ena är en negativ feedback, det andra är en positiv feedback som möter en restriktion. Men de tillhör samma klass av begrepp, "fällor", ungefär som att äpplen och päron båda är frukt.

Själva fenomenet att resurser kan vara begränsade kallas "limits of growth" eller i en modern variant, planetära gränsvärden. Malthus gamla fälla är kanske den mest kända formuleringen. Men tillväxtfällans poäng är främst att själva samhällsordningen är fångad i sin tillväxt, den kan inte existera utan den. Att bevisa att det är så i en ekonomisk-politisk teori är inte självklart enkelt. Det måste visas att den "suboptimala institutionella jämvikten" är att den positiva feedbacken av tillväxt är nödvändig för organisationernas existens. Men om ett delsystem hamnar i en förstärkande loop som inte gynnar hela systemet är det en suboptimering. Tillväxt som skapar välfärd är bra. Fällan består i att tillväxten är ett villkor för samhällsordningen och inte går att reglera i ett läge där reglering krävs för att hela systemet ska fungera optimalt.

I ett demokratiskt samhälle är det ytterst valet av styrande som ska till för att komma ur fällan, styrande som kan sätta ett regelverk som anpassar tillväxten till planetära gränsvärden. Och de "styrande" måste ha tillräcklig legmitimitet inom mäktiga grupper för att kunna styra. Det liknar våldsfällan så till vida att ett flertal maktspelare måste övertygas om att flertalet tjänar på förändrade spelregler.

Det brinner i Kalifornien och Oregon i USA och i Amazonas och Paraná i Brasilien. Pantanal i Paraná är ett gigantiskt våtland som inte brukar brinna. Bränderna i Paraná är fyra gånger så stora som de i Kalifornien. Sådana händelser kan ses som symtom på ett förändrat klimat och ändrad markanvändning. Våldsfällan orsakar mängder av negativa symtom och i sådana samhällen saknas en fungerande demokratisk mekanism för att lösa dem. Brasilien befinner sig i våldsfällan och måste ta sig ur den för att komma vidare. Alla viktiga spelare ska tro att de tjänar på en förändring, inklusive de stora jordägarna. Latinamerikas historia och maktförhållanden gör uppgiften svår.

USA och Sverige befinner sig i tillväxtfällan. I teorin borde tillväxtfällan ha högre sannolikhet för att kunna lösas, genom demokratisk styrning, men tidsbristen gör det svårt. Även här ska spelpjäserna falla på plats. Och löser vi inte tillväxtfällan är det troligt att många samhällen ramlar tillbaka in i våldsfällan.

Våldsfällan, tillväxtfällan, teknikfällan

Våldsfällan kan som begrepp jämföras med tillväxtfällan och teknikfällan.

Våldsfällan, som jag beskrev i förra inlägget, är ett begrepp för att klargöra hur ett relativt stabilt samhälle kan uppkomma genom att relationer mellan grupper med våldskapital regleras. Ett privilegiesamhälle där personliga relationer avgör är stabilt så länge var och en vet sin roll. Och man vet sin roll, man tvingas följa sin roll av normer och ytterst av hotet om våld.  Innovativkraften begränsas (limited access), det går inte att skapa långvarig tillväxt i ekonomin. En propagandabild för ett sådant samhälle är "the circle of justice". Där målas bilden upp av den rättvise kungen som sköter sitt rike som en trädgård, där alla får sin beskärda del. 

Ett samhälle som lyckas ta sig ur våldsfällan och skapa open access möjliggör långvarig tillväxt. Den innovativkraft och möjlighet till effektiv arbetsdelning som öppnas upp skapar ett välstånd. Efter arbetarrörelsens och andra folkrörelsers framgångar fördelas detta välstånd dessutom ut till ett flertal, organisationsrätten i det öppna samhället ger en möjlighet till välfärd. Sannolikt är det så att ett sådant samhälle måste ha tillväxt. Varje ekonomisk aktör som inte har tillväxt hotas, inte av våld, utan av att konkurreras ut och köpas upp. Tillväxten är inbyggd i samhällsmodellen. Jag kallar det tillväxtfällan. Ser man ständig tillväxt som något gott är detta inget problem. Men om tillväxten når planetens gränser för bärkraft uppstår kraftiga störningar. Jag har inte skrivit så mycket om det, eftersom bloggen mest handlar om historisk tid. Men det står om tillväxtens problem i många texter numera. Jag länkar ibland till uppgifter om klimat och utarmning av biologisk mångfald. En lång rad svårigheter som sötvattenbrist, syrebrist i haven och epidemier kommer att leda till stora påfrestningar. Propagandabilder för tillväxtsamhället finns av många slag, beroende på politisk inriktning. Jag tycker den mest tilltalande är "välfärdssamhället" i sin socialdemokratiska variant.

Vad jag läst så finns ännu ingen teori som beskriver hur ett samhälle går från våldsfällan till tillväxtfällan. Vi vet inte heller hur man kan gå från tillväxtfällan till ett långsiktigt hållbart samhälle. Man brukar hoppas på en teknisk lösning.

Vilket för mig till mitt tredje begreppt, "teknikfällan". Hittills har teknikfällan främst bestått av den spårbundenhet som uppkommer av att man satsat stora resurser på en viss teknik. En viss lösning visar sig framgångsrik och populär men efter en period av enorm tillväxt visar sig brister som då kan vara kostsamma att åtgärda. Nya tekniska landvinningar tas fram som löser problemet och så frigörs möjligheten att fortsätta expandera till nästa begränsning nås. I teorin kan detta fortsätta i evighet. Propagandabilden för teknikfällan blir därför "koloniseringen av Mars", eller något sådant, det går alltid att exploatera nya resurser. Men med de senaste tekniska framstegen tillkommer en variant av teknikfällan. Modern teknik kan komma att föröka sig själv. Med genteknik kan man skapa nya organismer som har sin egen spridningsförmåga. Och med AI kan man skapa maskiner som kan programmera sig själva. Propagandabilden för detta är dataism i olika former.

Dessa tre fällor existerar parallellt med varandra. Ser man det som ett system så blir frågan om det finns en gynnsam balanspunkt eller om systemet kommer att skena. Ser man det som ett spel är frågan om vi befinner oss i ett låst läge där nästan alla förlorar eller om spelet har en bättre lösning.

Liten sammanfattning:

Fälla                        Ex. på propagandabild

Våldsfällan              Circle of Justice

Tillväxtfällan            Välfärdssamhället

Teknikfällan             Dataism

Våldsfällan

Alla de samhällen jag skrivit om från bronsåldern fram till 1200-talet har befunnit sig i våldsfällan. Ännu fram till idag befinner sig de flesta länder i denna fälla, några få har nått en annan lösning på våldsproblemet.  Tyvärr är begreppet våldsfällan (the violence trap) inte lätt att sammanfatta utan kräver en något längre utläggning som jag inte klarar av att göra, detta får bli några randanmärkningar bara och med reservation för att jag inte läst och förstått tillräckligt mycket. Referenserna är främst Douglass North, J. J. Wallis, Barry Weingast och i denna artikel från 2013 medverkade Gary W. Cox. Barry Weingast var i Sverige 2017 och då nämndes "våldsfällan" i några artiklar men det verkar inte blivit ett ofta refererat begrepp på svenska att döma av få sökträffar.

Själva grundpremissen är att alla samhällen måste hantera riskerna med våld. Begreppet våldsfällan ingår i en ekonomisk-politisk teoribildning. En fråga är varför aktörer tillgriper våld fast de ekonomiskt skulle tjäna på att samarbeta, och en annan är den omvända, vad får aktörer som baserar sin makt på våld att ändå samarbete? Se fotnot nedan för exempel på resonemang.

Så snart ett ekonomiskt överskott av någon betydelse skapas så kommer de aktörer som har möjlighet att vilja ta kontroll över detta. I äldre samhällen är aktören oftast någon typ av släktskapsbaserad organisation, men varje grupp som kan mobilisera våld är en potentiell aktör i detta resonemang. (Jämför förra inlägget där jag brottas med ordet "aktör"). Tillgången till resursen begränsas av detta. Det är inte de bästa lantbrukarna som brukar marken utan det är de aktörer som lyckats få tillgång till mark, antingen genom egen våldsmakt eller genom att ha fått privilegiet att bruka mark av en mäktigare aktör. T.ex. ett munkväsende framstår som en fredlig organisation men kan enbart existera baserat på erhållna privilegier. Religionens förmåga att mobilisera våldsmakt i sina syften följer av att de mäktiga aktörerna tjänar på att få legitimitet för sin verksamhet, och i praktiken är de oftast sammantvinnade genom släktskapsband.

Det erhållna privilegiet är begränsat, den mäktigare aktören kan inte låta de underordnade aktörerna bli för framgångsrika för då blir de ett hot. Inget våldsmonopol existerar som följer tydliga regler på ett opersonligt vis utan alla aktörer agerar utifrån personligt givna privilegier. Begreppet "personligt" är svårt, eftersom här avses relationer mellan koalitioner av aktörer, men det kan förstås som en allmän motsats till den typ av opersonliga relationer som finns i moderna samhällen som jag diskuterar i inlägget 16 juli 2020.

Hela detta privilegiemaskineri minskar våldsanvändningen till priset av att den ekonomiska utvecklingen begränsas. Aktörerna har ungefär de privilegier som motsvaras av deras våldsförmåga. Så länge situationen är statisk så behöver inte våldet synas. Olika förändringar sker dock hela tiden som förändrar läget vilket ändå leder till våld, och den ekonomiska kostnaden är relativt liten för att en aktör ska pröva sina chanser att vinna en strid. De flesta aktörer måste dessutom upprätthålla sin våldskapacitet, vilket i sig kan göras genom olika erövringsprojekt. Våldsfällan håller samhället i sitt grepp.

Detta kallar författarna åtminstone i vissa publikationer för "den naturliga staten" eller "limit access orders". Jag har svårt för begreppet "naturlig stat" men också svårt att översätta "limit access". Från andra teorier har jag använt orden "samhällen med sociocentriska relationer" vilket betonar det personliga i relationerna, men hur osmidigt är inte det. Jag har inte heller hittat bekväma begrepp för de "moderna samhällen" som har "open access order". Man kan tala om "moderna" eller "öppna" samhällen men det för med sig en mängd andra associationer som inte alla hör hemma i den här tankegången. När jag skrev för länge sedan om detta så valde jag att numrera upp olika begrepp men det var inte heller begripligt.

Klart är att det inte är lätt att komma ur våldsfällan. Vi ser upprepat hur även länder med en mer komplex ekonomi, där våldet orsakar betydande förluster och många aktörer i princip känner till hur en modern fungerande rättsstat fungerar, ändå inte kan genomföra en övergång som nästan alla ekonomiskt skulle tjäna på. Detta är i sig viktigt att förstå, att det är en fälla. Det är som ett spel där alla spelare plötsligt gemensamt ska tjäna på att ändra spelreglerna på ett koordinerat vis, och lita på att de inte förlorar spelet. Och det är ett spel där man bokstavligen spelar med livet som insats.

En poäng med denna teori om våldsfällan är att den tydliggör att begrepp som används för samhällen med open access inte direkt går att tillämpa med samma betydelse i naturliga stater. Det vi kallar för korruption och nepotism är delar av själva samhällsordningen, utan privilegier och släktskapsbaserade relationer fungerar inte samhället. Det hindrar inte att man kan påpeka det olämpliga i dessa företeelser men man ska inte tro att de enkelt kan reformeras bort. Det är också därför så kallade "demokratiska val" i många länder framstår som märkliga. Eftersom vi inte vet hur övergången går till mellan dessa samhällsordningar så kan vi inte säga att den ena eller andra åtgärden är rätt eller fel men vi bör i alla fall inte lättvindigt avfärda svårigheterna med alltför enkla och generaliserande förklaringsmodeller.

Fotnot:

Fundera på detta citat ur artikeln:

"Thus, complex specialized economies capable of providing sustained growth cannot be established without reformed states and reformed states cannot be created without complex specialized economies."

Referensen är alltså: "The Violence Trap:  A Political-Economic Approach  To the Problems of Development", 2013,  Gary W. Cox, Stanford University, Douglass C. North, Washington University, Barry R. Weingast Stanford University.