Hågahögen har jag på bild över denna blogg. Den restes ca 1000 f.Kr och därför ville jag göra en översikt över läget i resten av världen vid samma tid. Jag började den 2 september med Eurasien och de områden där som antingen var stater, hövdingadömen eller beboddes av boskapsskötande nomader. Nu tänkte jag fortsätta med resten av världen, där det främst fanns samlare-, jägare- och fiskare-folk men även ytterligare några hövdingadömen och pastoralnomader. Och kanske fanns en stat i Latinamerika, runt Kotosh nära Huánuco i dagens Peru, som förföll just kring år 1000 f.Kr.
En källa till insikter är Cambridge Encyclopedia of Hunters and Gatherers. "Jägare och samlare" är den vanliga beteckningen - att skriva samlare först gör jag för att lyfta fram att samlandet hade stor betydelse. Lasse Berg betonar att väskan/bärsäcken var en tidig och mycket viktig uppfinning för att kunna vandra omkring och samla in förnödenheter. Jag vill också gärna ta med fiskandet som betydelsefullt, men fiskande ingår i "jägare" i den vanliga beteckningen. Länken ovan till en sida där de skriver ut "fiskare" är till en sida om arkeologi för barn.
Samlandet underlättades om man gynnade de arter som man samlade, och övergången till trädgårdsodling är otydlig. Motsvarande gällde för djurhållningen. Som exempel kunde jägare av vildren så småningom utveckla aspekter av nomadiskt boskapsskötande, som till slut leder fram till bruket av tamren. Se vidare inlägg 26 december 2015 om transhumans.
Den sociala organisationen i dessa samhällen var främst familjegrupp respektive lokal grupp. Jared Diamond (i "The world until yesterday") använder sig av Elman Services (från 1962) indelning i fyra huvudtyper av social organisation: band, tribe, chiefdom and state. En nyare modell har tagits fram av bronsåldersexperterna Timothy Earle och Allen Johnson ("The evolution of human societies", 2000). Den refereras i "Makt och samhälle, politisk ekonomi under bronsåldern i Karpaterbäckenet" av Claes Uhnér (GU, 2010). I denna modell kallas de sociala organisationerna för familjegrupp, lokal grupp, hövdingadöme och stat. Claes Uhnér klargör att man inte får uppfatta dessa begrepp som en allmän evolutionär utveckling (jämför mitt inlägg 22 november 2015 där Maria Sjöbergs kritik mot evolutionär historieskrivning refereras). Varje samhälle ska studeras utifrån dess egna förutsättningar. Claes Uhnér skriver att kategorierna inte är några naturliga enheter, men att de har ett värde som begrepp i ett ramverk.
På kartor över år 1000 f.Kr (se inlägget 2/9 för referenser) är områden markerade efter främst språkligt baserad kategorier. Att ett språk sprids betyder inte att ett folk flyttar, men någon form av kulturell påverkan är det. Exakt var folk befann sig år 1000 f.Kr vet man inte, om de inte lämnat skrift efter sig, men språk är lättare att begripa än benämningar som enbart refererar till olika arkeologiska fyndorter, och vi får anta att kopplingarna är rimligt korrekta. En sida med bra översikter om språk är The Language Gulper. Jag gör en kort översikt som delvis refererar tillbaka till gamla inlägg.
I norra Europa och runt Ural fanns de olika uraliska folkgrupperna. Språkligt delas de in i två huvudgrupper, den finsk-ugriska dit samiska språk hör, och den samojediska.
I norra Eurasien och norra Amerika fanns ytterligare sex språkgrupper representerade: eskimå-aleutiska, tjuktji-kamtjatka, tungus-manchuriska, sino-kaukasiska och turkiska språk. Några språkgrupper fanns både i Nordamerika och Asien, till exempel yupik (ett av eskimå-språken, den andra gruppen är inuiternas språk inuktitut) och Dené–Yeniseian (som verkar passa in i flera språkgrupper).
Det går att grotta ner sig rejält i olika detaljer när det gäller språk. Språket tjuktji (chukchi) är idag det största språket inom tjuktji-kamtjatka gruppen med cirka 12000 som talar det språket. Språket är ett polysyntetiskt språk, dvs många separata ord (morfem) kan sättas ihop till långa ord. Ett ord kan t.ex. betyda "jag har en rejäl huvudvärk". (ungefär "temenelevtepesjterken"). Kan vara bra att kunna. Eskimåspråken och språket ainu som talades av ainu-folket i norra Japan är också polysyntetiska språk.
Det är dock svårt att dra så många slutsatser av detta. Jared Diamond skriver om de områden som har störst antal språk per ytenhet, dessa är numera ställen som Nya Guinea, Vanatu, Kaukasus och bland aboriginer i norra Australien. Variationen bland språk har utplånats historiskt av olika processer. Välkänt är spridningen av språk genom imperiebyggande, som sanskrit, latin, kinesiska, arabiska, quechua, spanska, ryska och engelska. Jared Diamond nämnder andra processer, som att jordbrukande bantutalare spreds i Afrika (kanske från 3000 f.Kr, säkert kring 1000 f.Kr) och austronesiska språk i den sydöstasiatiska övärlden och polynesien (kanske med början ca 4000 f.Kr). Även bland samlare-jägare-fiskare skedde sådant, till exempel expanderade inuit-talande folk för ca 1000 år sedan baserat på överlägsen jaktteknik med kajaker och hundslädar.
En bronsålderskultur (1500-700 f.Kr) i Centralasien som kallas Karasuk anses ha splittrats och delar av den vandrat norrut och uppgått i den grupp som talade yenisesiska språk, och levde som fiskare och jordbrukare/boskapsuppfödare längs floden Yenisei. Det verkar rimligt att denna typ av bronsålderskultur spreds norrut längs floddalarna.
Väster om dem ritas det in en kultur som kallas kimbrisk, eller cimmerian, som tillsammans med skyterna utgör de bronsåldersfolk som myter vävs av i antika grekiska historieböcker. Dessa iranska kulturer var hövdingadömen, och under vissa perioder upprättade de nomadiskt baserade imperier som var välorganiserade och delvis inkorporerade erövrade staters organisation.
Övriga Eurasien tog jag upp i inlägget 2/11 2015, vad som inte framgår där är att det fanns olika samlare-jägare-fiskare-folk som levde kvar i de områden som dominerades av jordbrukare och nomader. Exempelvis lever Veda-folket (Wanniyala-Aetto) på Sri Lanka kvar ännu, och år 1000 f.Kr var de den dominerande folkgruppen där, inflyttningen av singaleser kanske inte startade förrän 500 f.Kr.
För mer om folk och språk i Afrika, se inlägg den 17 december 2011, och andra inlägg kring det datumet. Västafrika (Niger-Kongo) befolkades av jordbrukare (durra, Sorghum bicolor, jams, Dioscorea sp. mm). De bantutalande folkens expansion hade år 1000 f.Kr nått de stora sjöarna. Framstår nog som en av de mest betydelsefulla processerna som pågick i världen vid tiden för Hågahögens uppförande. Den fortsatte och påverkade stora delar av södra Afrika men stannade upp vid klimatgränsen i syd. Undanträngda blev khoisantalande folk.
Vissa områden var i obebodda år 1000 f.Kr, som Island, och allra nordligaste Sibirien. Även Madagaskar var obebott, ön anses ha befolkats först 350 f.Kr och då av folk från Borneo. Att det var så följer av att malagassiskan är en austronesiskt språk.
Genom att följa de olika austronesiska språken har man spårat en ursprunglig spridning av folk från Taiwan ut över stora områden i Stilla havet och Indiska oceanen. Dessa människor bemästrade långväga resor över hav.
Lapita-kulturen i Melanesien (Bismark-öarna, Vanuatu m.fl) var en sådan austronesisk grupp som sedan spreds vidare ut i Polynesien. Tonga, Samoa osv befolkades från ca 1500 f.Kr. Tahiti ca 200 f.Kr. Senare nådde man till Marquesasöarna långt ut i Stilla havet och Hawaii nådde man därifrån (dvs österifrån) först cirka 600 e.Kr.
Nya Zeeland var obebott år 1000 f.Kr. Man tror att maorierna kom dit först 1300 e.Kr och då skedde även det österifrån, från Tahiti.
Australien däremot befolkades tidigt, kanske för 50 000 år sedan. Aboriginer är latin för ursprungsbefolkning. En större språklig huvudgrupp kallas pama-nyungan, medan det i norra och nordöstra Australien funnits en mängd olika språkgrupper (kanske 22 olika). Flera separata språk talades även på Tasmanien men i samband med koloniseringen så utrotades de folken nästan helt.
Amerikas historia tog jag upp i inlägg från 12 februari 2012. I Centralamerika fanns de så kallade olmekernas hövdingadömen.
I Anderna och längs kusten av nuvarande Peru fanns hövdingadömen/stater som byggde platser som Caral, Kotosh, Aspero och El Paraiso. Dessa platser visar på en tidig civilisation med monumentalbyggnader och städer - denna kultur (ca 2000-1200 f.Kr) betecknas "Kotosh religiösa tradition" (la tradicion Mito Kotosh). Efter en nedgång kring år 1000 f.Kr följdes denna av Chavinkulturen från 900 f.Kr.
Visar inlägg med etikett Afrika. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Afrika. Visa alla inlägg
20 december 2015
17 december 2011
Språk och guld
Det finns över 2000 språk i Afrika idag. En indelning i bara fyra-fem språkgrupper, afro-asiatiska, nilo-sahariska, niger-kongo, koisan och språk på Madagaskar, det är sannolikt en förenkling. I andra beskrivningar räknar man upp 19 olika språkgrupper/språkfamiljer.
Detta kan delvis bero på vad man ska ha indelningen till. För den inomvetenskapliga lingvistiska diskussionen utgör gruppindelningen ett sätt att klargöra förekomsten av olika språkfenomen. Klickljud, tonande språk, prefix och suffix som skapar rika system av substantivklasser, singular-kollektiv-pluralbildningar osv.
Men i ett bredare sammanhang utgör språkens fördelning en karta till kulturhistorien. För tider och platser som saknar skriftliga källor blir det plats för mycket gissande när arkeologiska fynd kopplas till sentida förekomst av olika språk.
Namngivningen av några av språkgrupperna har tagit fasta på flodernas betydelse. Området runt Nilens övre lopp tycks vara en utgångspunkt för flera folk som sedan sökt sig västerut i Sahel eller söderut ner mot de stora sjöarna. Floderna Niger och Kongo har på liknande vis fått ge namn till en grupp som inrymmer många språk, de mest kända är bantuspråken som shona, zulu och swahili i centrala och södra Afrika. Bantuspråken hänförs till undergrupper som också fått namn efter floder, Volta i nuvarande Burkina Faso och Ghana och floden Benue som är ett tillflöde från Kameruns högland till Nigerfloden.
En radikal förenkling jag sett göras är att kalla Niger-Kongo-språkens folk för jordbruksfolk, de nilo-sahariska som boskapsskötare, och Koisan för jägare och samlare. En sådan förenkling är givetvis missvisande, med den ger en grov bild att utgå ifrån. Bantuspråkens expansion från Nigeria/Kamerun-området kan kopplas till arkeologiska fynd från jordbrukare och användning av järn. Det var en process som troligen började 1000 f. Kr. och som påverkade stora delar av södra Afrika men stannade upp vid klimatgränsen i syd.
Mandespråken kan utgöra en egen grupp. Mande var det språk som talades av soninke, som etablerade riket Wagadu kring Nigers norra krök och mot Senegalflodens övre lopp. Rikets ledare hade titeln Ghana, och riket kallas ofta för Ghanariket, (ca 700-1230 men med en förhistoria sannolikt från 300 f.Kr.). Riket låg alltså inte där dagens Ghana ligger, utan i dagens södra Mali, och sydöstra Mauretanien. Mandespråken har hänförts till Niger-Kongo-gruppen, men skiljer sig så mycket att det kan utgöra en egen grupp. Molefi Kete Asante beskriver i "The history of Africa" hur Ghanariket blev ett betydande rike genom sin kontroll över handeln med salt och guld. Redan romarriket hade handlat med Ghana sedan gruvorna i provinserna i Spanien och Rumänien sinat, och under senare århundraden blev Ghana den viktigaste leverantören av guld till medelhavsområdet. Tidiga fynd av bebyggelse i sten och textilproduktion kan också kopplas till området. Likt det senare imperiet Songhai kan alltså Ghanariket förknippas med en egen språkgrupp. Den organisation som upprätthölls under århundraden kan trots senare invasioner och kolonialism återfinnas som en särart i språk som tillhör Mandegruppen, till exempel mandinka, soninke och bambara.
Tillägg 20170924: I DN idag redogörs för ny forskning där det framkommit att jordbruksfolk/herdefolk från mellanöstern tycks ha migrerat söderut i Afrika innan bantuexpansionen. Referens är bland andra en svensk populationsgenetiker Pontus Skogslund, verksam vid Harvard. En till referens som borde nämnts i DN är Carina Schlebusch vid Uppsala universitet.
Detta kan delvis bero på vad man ska ha indelningen till. För den inomvetenskapliga lingvistiska diskussionen utgör gruppindelningen ett sätt att klargöra förekomsten av olika språkfenomen. Klickljud, tonande språk, prefix och suffix som skapar rika system av substantivklasser, singular-kollektiv-pluralbildningar osv.
Men i ett bredare sammanhang utgör språkens fördelning en karta till kulturhistorien. För tider och platser som saknar skriftliga källor blir det plats för mycket gissande när arkeologiska fynd kopplas till sentida förekomst av olika språk.
Namngivningen av några av språkgrupperna har tagit fasta på flodernas betydelse. Området runt Nilens övre lopp tycks vara en utgångspunkt för flera folk som sedan sökt sig västerut i Sahel eller söderut ner mot de stora sjöarna. Floderna Niger och Kongo har på liknande vis fått ge namn till en grupp som inrymmer många språk, de mest kända är bantuspråken som shona, zulu och swahili i centrala och södra Afrika. Bantuspråken hänförs till undergrupper som också fått namn efter floder, Volta i nuvarande Burkina Faso och Ghana och floden Benue som är ett tillflöde från Kameruns högland till Nigerfloden.
En radikal förenkling jag sett göras är att kalla Niger-Kongo-språkens folk för jordbruksfolk, de nilo-sahariska som boskapsskötare, och Koisan för jägare och samlare. En sådan förenkling är givetvis missvisande, med den ger en grov bild att utgå ifrån. Bantuspråkens expansion från Nigeria/Kamerun-området kan kopplas till arkeologiska fynd från jordbrukare och användning av järn. Det var en process som troligen började 1000 f. Kr. och som påverkade stora delar av södra Afrika men stannade upp vid klimatgränsen i syd.
Mandespråken kan utgöra en egen grupp. Mande var det språk som talades av soninke, som etablerade riket Wagadu kring Nigers norra krök och mot Senegalflodens övre lopp. Rikets ledare hade titeln Ghana, och riket kallas ofta för Ghanariket, (ca 700-1230 men med en förhistoria sannolikt från 300 f.Kr.). Riket låg alltså inte där dagens Ghana ligger, utan i dagens södra Mali, och sydöstra Mauretanien. Mandespråken har hänförts till Niger-Kongo-gruppen, men skiljer sig så mycket att det kan utgöra en egen grupp. Molefi Kete Asante beskriver i "The history of Africa" hur Ghanariket blev ett betydande rike genom sin kontroll över handeln med salt och guld. Redan romarriket hade handlat med Ghana sedan gruvorna i provinserna i Spanien och Rumänien sinat, och under senare århundraden blev Ghana den viktigaste leverantören av guld till medelhavsområdet. Tidiga fynd av bebyggelse i sten och textilproduktion kan också kopplas till området. Likt det senare imperiet Songhai kan alltså Ghanariket förknippas med en egen språkgrupp. Den organisation som upprätthölls under århundraden kan trots senare invasioner och kolonialism återfinnas som en särart i språk som tillhör Mandegruppen, till exempel mandinka, soninke och bambara.
Tillägg 20170924: I DN idag redogörs för ny forskning där det framkommit att jordbruksfolk/herdefolk från mellanöstern tycks ha migrerat söderut i Afrika innan bantuexpansionen. Referens är bland andra en svensk populationsgenetiker Pontus Skogslund, verksam vid Harvard. En till referens som borde nämnts i DN är Carina Schlebusch vid Uppsala universitet.
11 december 2011
Nilo-sahariska språk
I min vanliga källa till språkhistoria, The Atlas of Languages, Comrie/Matthews/Polinsky, 2008, är stycket om de nilo-sahariska språken mycket kortfattat. De skriver att språken i gruppen är mycket olika varandra och många av dem har inte studerats så mycket. Atlasen delar in de nilo-sahariska språken i chari-nilenspråk, sahariska och songhai. Mer står inte, så följande är mest från wikipedia.
Vill man ha mer detaljerade uppgifter om olika språk och deras nuvarande situation kan man läsa här:
http://www.sorosoro.org/en/language-planisphere#map
Geografiskt återfinns språken idag i södra Sahara och från södra Sudan och ner mot Tanzania. Songhai talas i väster av ca tre miljoner människor som lever längs floden Nigers nordliga lopp. Songhai är influerat av mandespråk, och är så annorlunda övriga nilo-sahariska språk att songhai kan anses bilda en egen språkgrupp. Ordet songhai refererar egentligen till den muslimska ledande gruppen som etablerade songhaririket med huvudstaden Gao 1340- 1591. Rimligen hade språket en lång tidigare historia, så jag antar att det fanns föregångare år 600 som levde inom Ghanariket där mandespråk dominerade. Eller så kom de songhaitalande österifrån och förde med sig traditioner från Nilenområdet.
Kring tchadsjön fanns de som talar de sahariska (eller västsudanesiska) språken. Idag är det främst de 3 miljoner i Niger som talar spåket kanuri, med ytterligare en miljon som talar kanuri i Nigeria och Kamerun. Det språket har rötter i ett muslimskt kungarike, Kanem-Borno, som låg runt tchadsjön från 900 till 1900. Från år 600 finns bara arkeologiska belägg från området. De samlas under namnet Sao-civilisationen, som finns beskriven från 600 f.Kr fram till 1500-talet.
Chari-Nilenspråken, eller östsudanesiska språk, utgör den största gruppen av nilo-sahariska språk. Chari är floden som från söder förser Tchadsjön med vatten. Tyvärr inte tillräckligt med vatten, sjön som en gång varit världens sjätte största sjö, håller på att torka ut helt.
En grupp inom Chari-Nilenspråk är de språk som stammar från gammal nubiska (t.ex. kenzi-dongolawi-språken som talas i det nya landet södra Sudan). Den största gruppen är de nilotiska språken, som Dholuo med 5 miljoner talande idag i Kenya och Uganda, Dinka som talas av tre miljoner i södra Sudan, Teso med två miljoner i Uganda, och maa-språk som talas av 900000 massajer.
Viss skrift finns bevarad för gammal nubiska, men för de nilotiska språken är det svårt att säga något om hur de användes år 600. Eftersom det språkligt går att hitta kopplingar till det gamla Kush-riket finns det många försök att visa att olika folkgrupper har en bakgrund i den gamla egyptiska högkulturen, till exempel för Luo. Eftersom detta leder rakt in i de vanliga problemen med olika moderna behov av att visa på en lång historia, så är det svårt att veta vad som är relevant bland de träffar som google bjuder på.
Vill man ha mer detaljerade uppgifter om olika språk och deras nuvarande situation kan man läsa här:
http://www.sorosoro.org/en/language-planisphere#map
Geografiskt återfinns språken idag i södra Sahara och från södra Sudan och ner mot Tanzania. Songhai talas i väster av ca tre miljoner människor som lever längs floden Nigers nordliga lopp. Songhai är influerat av mandespråk, och är så annorlunda övriga nilo-sahariska språk att songhai kan anses bilda en egen språkgrupp. Ordet songhai refererar egentligen till den muslimska ledande gruppen som etablerade songhaririket med huvudstaden Gao 1340- 1591. Rimligen hade språket en lång tidigare historia, så jag antar att det fanns föregångare år 600 som levde inom Ghanariket där mandespråk dominerade. Eller så kom de songhaitalande österifrån och förde med sig traditioner från Nilenområdet.
Kring tchadsjön fanns de som talar de sahariska (eller västsudanesiska) språken. Idag är det främst de 3 miljoner i Niger som talar spåket kanuri, med ytterligare en miljon som talar kanuri i Nigeria och Kamerun. Det språket har rötter i ett muslimskt kungarike, Kanem-Borno, som låg runt tchadsjön från 900 till 1900. Från år 600 finns bara arkeologiska belägg från området. De samlas under namnet Sao-civilisationen, som finns beskriven från 600 f.Kr fram till 1500-talet.
Chari-Nilenspråken, eller östsudanesiska språk, utgör den största gruppen av nilo-sahariska språk. Chari är floden som från söder förser Tchadsjön med vatten. Tyvärr inte tillräckligt med vatten, sjön som en gång varit världens sjätte största sjö, håller på att torka ut helt.
En grupp inom Chari-Nilenspråk är de språk som stammar från gammal nubiska (t.ex. kenzi-dongolawi-språken som talas i det nya landet södra Sudan). Den största gruppen är de nilotiska språken, som Dholuo med 5 miljoner talande idag i Kenya och Uganda, Dinka som talas av tre miljoner i södra Sudan, Teso med två miljoner i Uganda, och maa-språk som talas av 900000 massajer.
Viss skrift finns bevarad för gammal nubiska, men för de nilotiska språken är det svårt att säga något om hur de användes år 600. Eftersom det språkligt går att hitta kopplingar till det gamla Kush-riket finns det många försök att visa att olika folkgrupper har en bakgrund i den gamla egyptiska högkulturen, till exempel för Luo. Eftersom detta leder rakt in i de vanliga problemen med olika moderna behov av att visa på en lång historia, så är det svårt att veta vad som är relevant bland de träffar som google bjuder på.
8 december 2011
Garamanterna
Garamanterna är det grekiskt/romerska namnet på ett folk som levde i sydvästra delen av dagens Libyen, i området som kallas Fezzan. Det finns olika uppgifter på vilken period deras samhälle var betydelsefullt, de ligger mellan 500-200 f.Kr och 500-700 e.Kr. Det var sannolikt amazigher (berberfolk) eller en blandad befolkning. De utnyttjade underjordiska vattenreservoarer till att bevattna öknen, de grävde tunnlar som här kallas foggara som liknar qanaterna i Iran. Därmed kunde de skapa flera större bosättningar i området, med huvudorten Ghadamés 15 mil väster om Murzuq. Odling, boskapsuppfödning, smide, textilframställning och handel genom Sahara med guld, salt och slavar säkrade en relativt god ekonomi. Garamanterna har uppmärksammats nyligen då satellitbilder visar nyupptäckta ruinerna i hundratal ca 5 mil söder om Murzuq. Se till exempel National Geographics artikel om detta. http://news.nationalgeographic.com/news/2011/11/111111-sahara-libya-lost-civilization-science-satellites/
Isidorus av Sevilla nämner garamanterna i Etymologin, bland annat i ett stycke som handlar om vatten som det viktigaste av de fyra elementen. Han skriver att garamanterna har en källa som har så kallt vatten på dagen att det inte går att dricka, medan det på natten är så varmt att det inte går att beröra. Isidorus skriverier om Afrika är fantasifulla men att han kopplar garamanterna till vatten är passande. Han kallar garamanterna för "söner till Apollon", ett positivt epitet.
Isidorus anger att Nord-Afrika, som han kallar Libyen, börjar i Egypten och i söder ligger Etiopien fram till Atlasbergen i väster. Den norra kusten längs Medelhavet slutar vid Gades-sundet, och har från öster provinserna Libya Cyrenensis, Pentapolis, Tripolis, Byzaicum, Kartago, Numidia, Mauritania Stifensis, Mauritania och Tingitana och sedan kommer man i Isidorus cirkelformade värld till Etiopien igen.
Pentapolis är samma område som Cyrenensis. Namnet syftar på de fem grekiska städerna Cyrene med hamnen Apollonia, Ptolemais (på latin Tolmeta), Barqa (som senare blev arabernas namn på området), Balagrae och Berenize/Euesperides (dagens Benghazi). Flera jordbävningar drabbade städerna, den mest förödande var tsunamin år 365. Vandalerna skövlade Tolmeta och år 600 var städerna redan de ruiner som än idag utgör viktiga arkeologisk lämningar av vad som varit provinshuvudstäder.
Tripolitana var förstås tre städer; Oea, som låg där dagens Tripolis ligger, Leptis Magna 13 mil öster om Oea och Sabratha i väster. Oea är överbyggt medan Leptis Magna och Sabratha finns på Unescos lista över världsarv. Även Tripolitanas städer hade minskat i betydelse år 600, hela området led av en relativ tillbakagång.
Att garamanternas samhälle försvann berodde antagligen på att vattentillgångarna tog slut. Det i sin tur kan ha bidragit till att även kustens städer gick tillbaka. Trycket från aggresiva amazigher i kombination med minskat stöd från det relativt impopulära Bysans och minskade handelsmöjligheter både via Sahara och över Medelhavet utarmade de tidigare så blomstrande kuststäderna. Upprepade jordbävningar och en klimatförsämring under 500-talet gjorde inte situationen bättre.
Sedan araberna tagit Alexandria år 642 fortsatte de och mötte inte mycket motstånd förrän de kom till området runt Kartago, varken Pentapolis eller Tripolis hade någon egen styrka att försvara sig. Barqa blev den arabiska huvudorten i området. Och garamanterna försvinner ur historien.
Isidorus av Sevilla nämner garamanterna i Etymologin, bland annat i ett stycke som handlar om vatten som det viktigaste av de fyra elementen. Han skriver att garamanterna har en källa som har så kallt vatten på dagen att det inte går att dricka, medan det på natten är så varmt att det inte går att beröra. Isidorus skriverier om Afrika är fantasifulla men att han kopplar garamanterna till vatten är passande. Han kallar garamanterna för "söner till Apollon", ett positivt epitet.
Isidorus anger att Nord-Afrika, som han kallar Libyen, börjar i Egypten och i söder ligger Etiopien fram till Atlasbergen i väster. Den norra kusten längs Medelhavet slutar vid Gades-sundet, och har från öster provinserna Libya Cyrenensis, Pentapolis, Tripolis, Byzaicum, Kartago, Numidia, Mauritania Stifensis, Mauritania och Tingitana och sedan kommer man i Isidorus cirkelformade värld till Etiopien igen.
Pentapolis är samma område som Cyrenensis. Namnet syftar på de fem grekiska städerna Cyrene med hamnen Apollonia, Ptolemais (på latin Tolmeta), Barqa (som senare blev arabernas namn på området), Balagrae och Berenize/Euesperides (dagens Benghazi). Flera jordbävningar drabbade städerna, den mest förödande var tsunamin år 365. Vandalerna skövlade Tolmeta och år 600 var städerna redan de ruiner som än idag utgör viktiga arkeologisk lämningar av vad som varit provinshuvudstäder.
Tripolitana var förstås tre städer; Oea, som låg där dagens Tripolis ligger, Leptis Magna 13 mil öster om Oea och Sabratha i väster. Oea är överbyggt medan Leptis Magna och Sabratha finns på Unescos lista över världsarv. Även Tripolitanas städer hade minskat i betydelse år 600, hela området led av en relativ tillbakagång.
Att garamanternas samhälle försvann berodde antagligen på att vattentillgångarna tog slut. Det i sin tur kan ha bidragit till att även kustens städer gick tillbaka. Trycket från aggresiva amazigher i kombination med minskat stöd från det relativt impopulära Bysans och minskade handelsmöjligheter både via Sahara och över Medelhavet utarmade de tidigare så blomstrande kuststäderna. Upprepade jordbävningar och en klimatförsämring under 500-talet gjorde inte situationen bättre.
Sedan araberna tagit Alexandria år 642 fortsatte de och mötte inte mycket motstånd förrän de kom till området runt Kartago, varken Pentapolis eller Tripolis hade någon egen styrka att försvara sig. Barqa blev den arabiska huvudorten i området. Och garamanterna försvinner ur historien.
3 december 2011
Afro-asiatiska språk i Afrika år 600
I Adulis, det kommersiella centrumet i riket Axum, talades geéz, latin, grekiska, arabiska, egyptiska, persiska, meroitiska och andra afrikanska språk. Molefi Kete Asante skriver i sin "The history of Africa" att det skrevs drama, på tragedier och komedier i Axum. Obelisker restes som ingraverades med texter som dokumenterade Axums historia.
Geéz, arabiska, egyptiska och meroitiska är afro-asiatiska språk. Den viktigaste undergruppen är de semitiska språken, som arabiska och geéz tillhör. Hebreiska är också ett semitiskt språk men judar i Axum talade geéz och det finns fortfarande en judisk grupp som gör det.
Totalt idag finns det ca 350 miljoner människor som talar afro-asiatiska språk, och då dominerar arabiskan med 310 miljoner. År 600 var det annorlunda, arabiskan var ännu inte ett världsspråk.
Geéz är en föregångare till språk i dagens Etiopien som amhariska och tigrinja. Skriften geéz används fortfarande men som talat språk förekomme geéz främst inom liturgin i vissa ortodoxa etiopiska kyrkor, som det språk som deras gamla Bibel är avfattad på.
Meroitiska är språket som talades i det antika rikets Kush efterföljare längs Nilens övre lopp, kring staden Meroe. Moderna kushitiska språk är oromo och somaliska. Oromo är det största språket i dagens Etiopien och talas även i Eritrea och av några hundratusen i Kenya. Bejanomadernas språk släktar också till de kushitiska språken. Beja kallades av romarna för "blemmyae". De var viktiga för transporterna kring Axum, när Axums kung Ezana I besegrade Beja ca 350 valde han att respektera Bejas roll och låta dem behålla en viss självständighet.
Meroitisk skrift var rent alfabetisk, en utveckling från den hieroglyfbaserade egyptiska skriften som gett upphov till en blandning av piktografisk och fonetisk skrift kallad demotisk skrift. Den grekiskt baserade varianten av demotisk egyptiska heter koptisk skrift.
Semitiska språk utmärks av att roten till orden består av konsonanterm medan vokalbyten skapar böjningsformerna. Ett exempel på svenska skulle vara ordet "skriva" vars rot då blir "skr-v". Detta gör det logiskt att det egyptiska skrivspråket hade en symbol för ljud med tre konsonanter. På arabiska har skriva roten "k-t-b". "Hon skriver" heter "ti-ktib", "hon skrev" blir "katab-it". Men arabiskan går längre i denna systematik, ordet för bok är "kitaab" och i plural "kutub".
Amazighspråken hör också till de afro-asiatiska språken. Ordet "berber" är latin, och betyder barbar, som romarna kallade alla folk de fann ocivilicerade. Bättre alltså att kalla berberfolk för deras eget ord amazigh, som betyder "fria män". Plural på amazigh är imazighen, enligt principen om vokalbyte. Men det blir svårt att följa på svenska så jag föredrar att skriva "amazigher". Tyvärr är ordet "tuareg" ett arabiskt ord som betyder "gudsförgäten", och tuaregerna själva kallar sig "tamasheq", men snart tappar man bort sig om man inte håller sig till gamla koloniala namn på folk.
Tchadspråken är även de afroasiatiska. Det mest betydande idag är hausa som skiljer sig från de andra språken genom att vara ett registertonspråk, en påverkan från omgivande Niger-Kongo-språk.
I ett annat inlägg ska jag skriva mer om Niger-Kongo-språken och de andra betydande språkgrupperna i Afrika, de Nilo-Sahariska språken (inklusive Songhai som kanske är en egen språkgrupp) och Khoi-San-språken. På Madagaskar finns ytterligare en språkgrupp, där talas malagassiska som tillhör den austronesiska malajo-polynesiska gruppen
Geéz, arabiska, egyptiska och meroitiska är afro-asiatiska språk. Den viktigaste undergruppen är de semitiska språken, som arabiska och geéz tillhör. Hebreiska är också ett semitiskt språk men judar i Axum talade geéz och det finns fortfarande en judisk grupp som gör det.
Totalt idag finns det ca 350 miljoner människor som talar afro-asiatiska språk, och då dominerar arabiskan med 310 miljoner. År 600 var det annorlunda, arabiskan var ännu inte ett världsspråk.
Geéz är en föregångare till språk i dagens Etiopien som amhariska och tigrinja. Skriften geéz används fortfarande men som talat språk förekomme geéz främst inom liturgin i vissa ortodoxa etiopiska kyrkor, som det språk som deras gamla Bibel är avfattad på.
Meroitiska är språket som talades i det antika rikets Kush efterföljare längs Nilens övre lopp, kring staden Meroe. Moderna kushitiska språk är oromo och somaliska. Oromo är det största språket i dagens Etiopien och talas även i Eritrea och av några hundratusen i Kenya. Bejanomadernas språk släktar också till de kushitiska språken. Beja kallades av romarna för "blemmyae". De var viktiga för transporterna kring Axum, när Axums kung Ezana I besegrade Beja ca 350 valde han att respektera Bejas roll och låta dem behålla en viss självständighet.
Meroitisk skrift var rent alfabetisk, en utveckling från den hieroglyfbaserade egyptiska skriften som gett upphov till en blandning av piktografisk och fonetisk skrift kallad demotisk skrift. Den grekiskt baserade varianten av demotisk egyptiska heter koptisk skrift.
Semitiska språk utmärks av att roten till orden består av konsonanterm medan vokalbyten skapar böjningsformerna. Ett exempel på svenska skulle vara ordet "skriva" vars rot då blir "skr-v". Detta gör det logiskt att det egyptiska skrivspråket hade en symbol för ljud med tre konsonanter. På arabiska har skriva roten "k-t-b". "Hon skriver" heter "ti-ktib", "hon skrev" blir "katab-it". Men arabiskan går längre i denna systematik, ordet för bok är "kitaab" och i plural "kutub".
Amazighspråken hör också till de afro-asiatiska språken. Ordet "berber" är latin, och betyder barbar, som romarna kallade alla folk de fann ocivilicerade. Bättre alltså att kalla berberfolk för deras eget ord amazigh, som betyder "fria män". Plural på amazigh är imazighen, enligt principen om vokalbyte. Men det blir svårt att följa på svenska så jag föredrar att skriva "amazigher". Tyvärr är ordet "tuareg" ett arabiskt ord som betyder "gudsförgäten", och tuaregerna själva kallar sig "tamasheq", men snart tappar man bort sig om man inte håller sig till gamla koloniala namn på folk.
Tchadspråken är även de afroasiatiska. Det mest betydande idag är hausa som skiljer sig från de andra språken genom att vara ett registertonspråk, en påverkan från omgivande Niger-Kongo-språk.
I ett annat inlägg ska jag skriva mer om Niger-Kongo-språken och de andra betydande språkgrupperna i Afrika, de Nilo-Sahariska språken (inklusive Songhai som kanske är en egen språkgrupp) och Khoi-San-språken. På Madagaskar finns ytterligare en språkgrupp, där talas malagassiska som tillhör den austronesiska malajo-polynesiska gruppen
19 november 2011
Resplan Afrika år 600
Startpunkten är hamnstaden Adulis i riket Axum. Adulis låg vid Röda havet, 5 mil söder om dagens Massawa i Eritrea. Förutom att vara den viktigaste transithamnen för handeln mellan Indien och Medelhavet, så var Adulis en viktig utskeppningshamn för elfenben, guld och slavar som kom via huvudstaden Axum som låg åtta dagsetapper in i landet på 2000 m.ö.h.
Axum var en stormakt på 600-talet, ett mäktigt rike från ca år 100 som fick en kristet styre från ca 330. Rikets roll som knutpunkt för handeln minskade i och med arabernas kontroll över Röda havet från 650 men Axum fanns kvar som en allt mer isolerad kristen utpost fram till 900-talet.
Målet för resan är Jenné-Jeno, en stad som hade över 20000 invånare söder om floden Niger. Här låg det antika Ghana, ett rike som finns beskrivet i skriftliga källor från 800-talet men som hade en lång tidigare historia, med arkeologiska fynd från 200. Riket fanns kvar till 1200-talet. Nigerfloden beskriver en båge upp mot Saharaöknen innan den vänder söderut mot havet, och längs dess lopp grundades flera viktiga bosättningar, till exempel de som blev Timbuktu och Gao.
Att tvära över Afrika från öster till väster är och var inget normalt vägval, men det ställer en del intressanta frågor kring framkomlighet och avstånd. Det finns belägg för ett antikt utbyte mellan kulturerna längs Nilen och de kring Niger men det måste ha varit av liten omfattning.
Från Adulis var en naturlig väg att via Axum ta sig vidare till Nilens övre lopp och staden Dongola i det nubiska riket Makurra. Längs Nilen låg "de tre kungarikena". I norr Nobatia med den berömda katedralen i Faras, där idag Assuandammen breder ut sig. I mitten Makurra, ett rike som från 650 skrev ett fredsavtal kallat Baqt med det muslimska kalifatet, ett avtal som höll i nästan 700 år. Söder om det Alodia eller Alwa, med huvudstaden Soba 2,5 mil söder om dagens Khartoum i Sudan.
Ett vägval var alltså att ta sig 100 mil från Adulis till Soba och därifrån resa västerut i kanten av Sahara via Tjadsjön. Från Soba till dagens Zinder i Niger är det 350 mil, från Zinder till Gao i Mali är det 130 mil. Och från Gao är det 100 mil till för att komma till Djenne. 680 mils resa, det är nästan lika långt som resan Stockholm - Mecka (som enligt googlemap är 710 mil). Och längre än Nilen, världens längsta flod, som är 665 mil.
Ändå är detta den raka vägen. Alternativen är långa omvägar. En resväg hade varit att följa med ett skepp söderut mot Zanzibar och stiga iland i någon hamn längs kusten av dagens Kenya eller Tanzania. Skäl för att resa denna väg kunde vara att följa bantufolkens expansionsväg från östkusten tillbaka till de bantu-talande folkens ursprungsområde i det som är dagens Nigeria och Kamerun. Ännu längre söderut skulle man ha kommit till proto-khoisan-talande folk. För den resan rekommenderar jag Lasse Bergs "Gryning över Kalahari".
Den väg jag ska titta på mera är den norra omvägen, via Nordafrika och sedan genom Sahara på de gamla karavanlederna. För att ta sig norrut kunde man åka båt norrut från Adulis till hamnar i Röda havet och sedan landvägen till Nilen. Den gamla kanalen var inte i bruk, den skulle rustas upp först efter 641 då araberna behövde en transportväg för spannmål till Mecka.
Ett alternativ var att ta sig från Adulis till Makurras huvudstad Dongola och därifrån reda nedströms Nilen. Dongola låg ovanför den tredje katarakten, så det var inte en lugn flodfärd hela vägen ner till det gamla Memfis där Nildeltat tidigare börjat.
Ville man undvika första katarakten skulle man redan här kunnat vika av inåt Libyska öknen till den sydligaste av Egyptens fem stora oaser, Kharga, och därifrån tagit sig västerut mot Kufra och Murzuk, oaser i dagens Libyen.
År 600 hade Nilens förgrening flyttat längre norrut, Memfis var övergivet och den bysantinska garnisionen och biskopssätet låg i Babylon, några kilometer nedströms från Memfis (närmare det gamla On, eller på grekiska Heliopolis). Det romerska fortet Babylon byggdes under kejsar Trajanus ca 100. Araber, främst från Jemen, under ledning av Amr ibn al-As erövrade fortet år 641 (år 20 AH), och anlade sin huvudstad Misr al Fustat nära Babylon och det är här Kairos centrum ligger idag.
Härifrån kunde man sedan antingen ta landvägen västerut via oasen i Bahariya eller resa ner till Alexandria för att ta båten till Kartago, som även det år 600 var en del av bysantinska riket. Från Kartago var huvudvägen söderut via Ouargla (Wargla).
Förenklat kan man tala om tre-fyra viktiga karavanvägar genom Sahara. En genom dagens östra Libyen, genom Kufra, ner mot Tchadsjön, som då var en av världens största sjöar. En central karavanväg gick från Murzug i dagens västra Libyen rakt söderut till Bilma mitt i sandöken Grand Erg de Bilma i Niger och därifrån till Agadez och vidare till Zinder eller Gao. Förutom Bilma var det höglänta (1400 m.ö.h.) Tamanrasset en nyckelpunkt mitt i Sahara. Dit kunde man ta sig från Murzug via passen i Ghat (Garamanternas område) men även från Ouargla i dagens Algeriet. Från Ouargla till Agadez är det 230 mil. Det fanns även vägar från oaserna i dagens södra Marocko (Sijilmasa) till Tamanrasset. Från Marocko gick även västligare leder, den viktigaste via saltgruvorna i Taghaza i norra spetsen av dagens Mali. Lederna från Tamanrasset och från Taghaza möttes i Timbuktu.
230 mil på dromedar (av grekiskans ord för gående). En dromedar kan klara maximalt 40 mil genom öknen utan längre raststopp. En dagsetapp kan vara mellan 15 km och fyra mil. Att korsa hela öknen tog alltså mer än 100 dagar. En rundresa för att sälja salt från Bilma till köpare i Niger och sedan hem igen kunde ta ett halvår.
Från Timbuktu var det 40 mil till Ghanarikets förmodade huvudstad Kumbi Saleh och sedan ytterligare 40 mil till resmålet Jenné-Jevo.
Axum var en stormakt på 600-talet, ett mäktigt rike från ca år 100 som fick en kristet styre från ca 330. Rikets roll som knutpunkt för handeln minskade i och med arabernas kontroll över Röda havet från 650 men Axum fanns kvar som en allt mer isolerad kristen utpost fram till 900-talet.
Målet för resan är Jenné-Jeno, en stad som hade över 20000 invånare söder om floden Niger. Här låg det antika Ghana, ett rike som finns beskrivet i skriftliga källor från 800-talet men som hade en lång tidigare historia, med arkeologiska fynd från 200. Riket fanns kvar till 1200-talet. Nigerfloden beskriver en båge upp mot Saharaöknen innan den vänder söderut mot havet, och längs dess lopp grundades flera viktiga bosättningar, till exempel de som blev Timbuktu och Gao.
Att tvära över Afrika från öster till väster är och var inget normalt vägval, men det ställer en del intressanta frågor kring framkomlighet och avstånd. Det finns belägg för ett antikt utbyte mellan kulturerna längs Nilen och de kring Niger men det måste ha varit av liten omfattning.
Från Adulis var en naturlig väg att via Axum ta sig vidare till Nilens övre lopp och staden Dongola i det nubiska riket Makurra. Längs Nilen låg "de tre kungarikena". I norr Nobatia med den berömda katedralen i Faras, där idag Assuandammen breder ut sig. I mitten Makurra, ett rike som från 650 skrev ett fredsavtal kallat Baqt med det muslimska kalifatet, ett avtal som höll i nästan 700 år. Söder om det Alodia eller Alwa, med huvudstaden Soba 2,5 mil söder om dagens Khartoum i Sudan.
Ett vägval var alltså att ta sig 100 mil från Adulis till Soba och därifrån resa västerut i kanten av Sahara via Tjadsjön. Från Soba till dagens Zinder i Niger är det 350 mil, från Zinder till Gao i Mali är det 130 mil. Och från Gao är det 100 mil till för att komma till Djenne. 680 mils resa, det är nästan lika långt som resan Stockholm - Mecka (som enligt googlemap är 710 mil). Och längre än Nilen, världens längsta flod, som är 665 mil.
Ändå är detta den raka vägen. Alternativen är långa omvägar. En resväg hade varit att följa med ett skepp söderut mot Zanzibar och stiga iland i någon hamn längs kusten av dagens Kenya eller Tanzania. Skäl för att resa denna väg kunde vara att följa bantufolkens expansionsväg från östkusten tillbaka till de bantu-talande folkens ursprungsområde i det som är dagens Nigeria och Kamerun. Ännu längre söderut skulle man ha kommit till proto-khoisan-talande folk. För den resan rekommenderar jag Lasse Bergs "Gryning över Kalahari".
Den väg jag ska titta på mera är den norra omvägen, via Nordafrika och sedan genom Sahara på de gamla karavanlederna. För att ta sig norrut kunde man åka båt norrut från Adulis till hamnar i Röda havet och sedan landvägen till Nilen. Den gamla kanalen var inte i bruk, den skulle rustas upp först efter 641 då araberna behövde en transportväg för spannmål till Mecka.
Ett alternativ var att ta sig från Adulis till Makurras huvudstad Dongola och därifrån reda nedströms Nilen. Dongola låg ovanför den tredje katarakten, så det var inte en lugn flodfärd hela vägen ner till det gamla Memfis där Nildeltat tidigare börjat.
Ville man undvika första katarakten skulle man redan här kunnat vika av inåt Libyska öknen till den sydligaste av Egyptens fem stora oaser, Kharga, och därifrån tagit sig västerut mot Kufra och Murzuk, oaser i dagens Libyen.
År 600 hade Nilens förgrening flyttat längre norrut, Memfis var övergivet och den bysantinska garnisionen och biskopssätet låg i Babylon, några kilometer nedströms från Memfis (närmare det gamla On, eller på grekiska Heliopolis). Det romerska fortet Babylon byggdes under kejsar Trajanus ca 100. Araber, främst från Jemen, under ledning av Amr ibn al-As erövrade fortet år 641 (år 20 AH), och anlade sin huvudstad Misr al Fustat nära Babylon och det är här Kairos centrum ligger idag.
Härifrån kunde man sedan antingen ta landvägen västerut via oasen i Bahariya eller resa ner till Alexandria för att ta båten till Kartago, som även det år 600 var en del av bysantinska riket. Från Kartago var huvudvägen söderut via Ouargla (Wargla).
Förenklat kan man tala om tre-fyra viktiga karavanvägar genom Sahara. En genom dagens östra Libyen, genom Kufra, ner mot Tchadsjön, som då var en av världens största sjöar. En central karavanväg gick från Murzug i dagens västra Libyen rakt söderut till Bilma mitt i sandöken Grand Erg de Bilma i Niger och därifrån till Agadez och vidare till Zinder eller Gao. Förutom Bilma var det höglänta (1400 m.ö.h.) Tamanrasset en nyckelpunkt mitt i Sahara. Dit kunde man ta sig från Murzug via passen i Ghat (Garamanternas område) men även från Ouargla i dagens Algeriet. Från Ouargla till Agadez är det 230 mil. Det fanns även vägar från oaserna i dagens södra Marocko (Sijilmasa) till Tamanrasset. Från Marocko gick även västligare leder, den viktigaste via saltgruvorna i Taghaza i norra spetsen av dagens Mali. Lederna från Tamanrasset och från Taghaza möttes i Timbuktu.
230 mil på dromedar (av grekiskans ord för gående). En dromedar kan klara maximalt 40 mil genom öknen utan längre raststopp. En dagsetapp kan vara mellan 15 km och fyra mil. Att korsa hela öknen tog alltså mer än 100 dagar. En rundresa för att sälja salt från Bilma till köpare i Niger och sedan hem igen kunde ta ett halvår.
Från Timbuktu var det 40 mil till Ghanarikets förmodade huvudstad Kumbi Saleh och sedan ytterligare 40 mil till resmålet Jenné-Jevo.
22 augusti 2011
Sassanidernas hamnar
Åren kring 600 e.Kr var de sista åren på en sassanidisk storhetstid. Khosrow II Parvez hade en fredsuppgörelse med bysantiske kejsaren Maurikios sedan 591. När Maurikios mördades av myterister i sin egen armé, valde sassaniderna att gå till anfall. Fram till 619 var kriget framgångsrikt men sedan kejsar Herakleios lierat sig med turkiska khazarer vände stidslyckan och Parvez mördades efter nederlag 628. Parvez offensiv var bara den sista i en lång historia av krig mellan perser och romare. Under hans farfar Khosrow I (gr. Chosroes, på persiska Anushirvan) hade krig förts mot Östrom under Justinianus. David Levering Lewis tar i "Gods Crucible" ett ännu längre perspektiv och utgår från det första Romersk-Iranska kriget, orsakat av senator Crassus misslyckade anfall år 53 f.Kr. Krigströtthet är ett underligt begrepp, men krigströtta lär de flesta folk varit som hamnat i dessa romersk-iranska evighetskonflikter.
År 600 hade sassaniderna fortfarande kontroll över stora områden. Hela kusten från Sind mot Iran (Makrankusten) var under deras kontroll liksom hela Persiska viken och Oman. Hamnen Siraf på nordkusten av persiska viken nedanför Shiraz var betydelsefull. Siraf byggdes ca år 400 e.Kr, enligt André Wink i "Al-Hind". Den största sassanidiska hamnen var Al-Ubulla vid Tigris delta (gr. Apologos, persiska Obolla). Basra fanns ännu inte, Basra grundades av araberna år 638. I Siraf pågår arkeologiska utgrävningar medan Obolla lär ligga under ny bebyggelse i Basras utkanter.
Oman var ett sassanidiskt lydområde och största hamnen där hette Suhar. På andra sidan sundet in till Gulfen låg Hormuz, en mindre hamn men viktigt för sassanidernas kontroll i området. Persiska viken var vid denna tid helt under persisk kontroll.
Oväder och pirater gjorde haven kring arabiska halvön svårnavigerade. Karavaner kunde ta lasten landvägen istället, det gick karavanvägar från Oman och Jemen upp mot medelhavsområdet, och många av de karavanerna passerade Mecka. Med ökat kunnande om monsunvindarna och förbättrade skepp så minskade karavanernas betydelse i förhållande till sjötransporter under första halvan av tusentalet.
Även Jemen lydde under Ctesifon. Både Jemen och Oman har berg där det faller viss nederbörd, det är inte öken utan jordbruksmark, och befolkningen är jordbrukare snarare än nomader. I Jemen hade kungariket Himyar existerat mellan 100 fKr och 520 eKr. Dammen i Marib var deras stora bedrift, en damm som möjliggjorde att 10 000 ha bevattnades. Dammen förstördes slutgiltigt år 560-575 eKr och den jordbrukande befolkningen måste ha minskat betydligt. Områdets antika historia berättar om Drottningen av Saba och oerhörda rikedomar men år 600 kunde få läsa de gamla arabiska texterna på tempelruinernas väggar. Huvudstaden Sana'a (Sana) ligger på 2200 möh. Den återuppbyggdes av muslimerna och en av de äldsta moskéerna finns där, liksom en rad gamla höghus i särpräglad stil, lite som pepparkakshöghus.
http://whc.unesco.org/en/list/385
På andra sidan persiska viken låg kungariket Axum. Kungarna här var kristna och lierade med Bysans. År 600 hette kungen Gersem, men han är känd enbart för att ha varit den siste kungen i Axum som präglade mynt i guld. Kung Kabel som styrde kring år 520 finns det mera källor om. Bland annat beskrivs hur han anföll den judiske kungen i Himyar och bidrog därmed till Himyars undergång och den judisk-himjaritiska befolkningens utflyttning.
Hamnstaden Aden i Jemen hade alltså under loppet av 100 år styrts av makthavare av respektive judisk, kristen, zoroastrisk och slutligen från 628 av muslimsk tro. Under muslimskt styre skulle Aden bli en av världens viktigaste hamnstäder. Aden har en naturlig hamn i en krater, och ett strategiska läge nära sundet till Röda havet, vilket gav hamnen en betydelse likt Konstantinopels från handelssynpunkt. Men till skillnad från Konstantinopel var Aden inte lätt att göra till en svårintaglig fästning.
År 600 hade sassaniderna fortfarande kontroll över stora områden. Hela kusten från Sind mot Iran (Makrankusten) var under deras kontroll liksom hela Persiska viken och Oman. Hamnen Siraf på nordkusten av persiska viken nedanför Shiraz var betydelsefull. Siraf byggdes ca år 400 e.Kr, enligt André Wink i "Al-Hind". Den största sassanidiska hamnen var Al-Ubulla vid Tigris delta (gr. Apologos, persiska Obolla). Basra fanns ännu inte, Basra grundades av araberna år 638. I Siraf pågår arkeologiska utgrävningar medan Obolla lär ligga under ny bebyggelse i Basras utkanter.
Oman var ett sassanidiskt lydområde och största hamnen där hette Suhar. På andra sidan sundet in till Gulfen låg Hormuz, en mindre hamn men viktigt för sassanidernas kontroll i området. Persiska viken var vid denna tid helt under persisk kontroll.
Oväder och pirater gjorde haven kring arabiska halvön svårnavigerade. Karavaner kunde ta lasten landvägen istället, det gick karavanvägar från Oman och Jemen upp mot medelhavsområdet, och många av de karavanerna passerade Mecka. Med ökat kunnande om monsunvindarna och förbättrade skepp så minskade karavanernas betydelse i förhållande till sjötransporter under första halvan av tusentalet.
Även Jemen lydde under Ctesifon. Både Jemen och Oman har berg där det faller viss nederbörd, det är inte öken utan jordbruksmark, och befolkningen är jordbrukare snarare än nomader. I Jemen hade kungariket Himyar existerat mellan 100 fKr och 520 eKr. Dammen i Marib var deras stora bedrift, en damm som möjliggjorde att 10 000 ha bevattnades. Dammen förstördes slutgiltigt år 560-575 eKr och den jordbrukande befolkningen måste ha minskat betydligt. Områdets antika historia berättar om Drottningen av Saba och oerhörda rikedomar men år 600 kunde få läsa de gamla arabiska texterna på tempelruinernas väggar. Huvudstaden Sana'a (Sana) ligger på 2200 möh. Den återuppbyggdes av muslimerna och en av de äldsta moskéerna finns där, liksom en rad gamla höghus i särpräglad stil, lite som pepparkakshöghus.
http://whc.unesco.org/en/list/385
På andra sidan persiska viken låg kungariket Axum. Kungarna här var kristna och lierade med Bysans. År 600 hette kungen Gersem, men han är känd enbart för att ha varit den siste kungen i Axum som präglade mynt i guld. Kung Kabel som styrde kring år 520 finns det mera källor om. Bland annat beskrivs hur han anföll den judiske kungen i Himyar och bidrog därmed till Himyars undergång och den judisk-himjaritiska befolkningens utflyttning.
Hamnstaden Aden i Jemen hade alltså under loppet av 100 år styrts av makthavare av respektive judisk, kristen, zoroastrisk och slutligen från 628 av muslimsk tro. Under muslimskt styre skulle Aden bli en av världens viktigaste hamnstäder. Aden har en naturlig hamn i en krater, och ett strategiska läge nära sundet till Röda havet, vilket gav hamnen en betydelse likt Konstantinopels från handelssynpunkt. Men till skillnad från Konstantinopel var Aden inte lätt att göra till en svårintaglig fästning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)