Digital jordglob med jordens geologiska historia

 Interaktiv geologisk karta där man kan se kontinentaldriften tillsammans med korta beskrivningar, mycket trevlig att kolla på.

https://dinosaurpictures.org/ancient-earth#340

Det finns en referens:

This visualization is created and maintained by Ian Webster. See more of my work at ianww.com or email me at ian@dinosaurpictures.org.

---

Plate tectonic and paleogeographic maps by C.R. Scotese, PALEOMAP Project. For more information visit: https://www.earthbyte.org/paleomap-paleoatlas-for-gplates & www.globalgeology.com. Read more about the methods used here.

Some elements of this visualization are not adjusted for time (eg. cloud and star positions). The locations are accurate to ~100 km. The coloring of the maps is based on elevation and bathymetry: dark blue = deep water, light blue = shallow water; dark green, green, tan, brown, white = ground in increasing order of elevation.

Jämför med kartor som jag refererade till i inlägg juni 2019: https://oavslutat.blogspot.com/2019/06/global-syrebrist-i-hav-anoxi.html

Metoder i världshistoria, del 3

Mats Widgren går ett steg längre i sin kritik av brister i metoder inom världshistoria, i kapitel 3 i boken. Hans rubrik är "Four myths in global agrarian history". Mats Widgren är kulturgeograf och agrarhistoriker emeritus vid Stockholms Universitet. Han menar att i sekundära källor rörande jordbrukets historia figurerar vissa tankegångar som upprepas utan belägg på ett vis som gör att de kan kallas myter. Hans fyra exempel är:

1. Det tomma eller underutnyttjade landet,

2. Historisk lagbundenhet i den ordning olika odlingsmetoder togs i bruk,

3. Att "traditionella landskap" var oförändrade över lång tid (agrarian inertia),

4. Miljömässig determinism.

Den första myten är främst ett resultat av kolonial historieskrivning. Det var bekvämt att beskriva ett område som obefolkat eller obrukat om man skulle ta över det från dem som levde där innan. Widgrens exempel är att européer och afrikanska jordbrukande folk kom ungefär samtidigt till södra Afrika. Flera äldre referenser har en beskrivning där denna samtidiga expansion skulle ha lett fram till en första konfrontation vid Great Fish River 1775. Först med forskning på 1980-talet kunde visas att afrikanska bönder brukat området i minst 500 år innan européerna kom. Notera att McEvedys befolkningskartor baserades på tidigare källor så för södra Afrika är de alltså inte korrekta. Frågorna kring detta blir snabbt många och jag får återkomma till detta.

Den andra myten är att jordbrukets historia på varje plats följer en utveckling mot intensivare jordutnyttjande, från samlande till nomadiserande djurhållning, sedan svedjebruk och till slut permanent jordbruk. (foraging - pastoralism - shifting cultivation - permanent agriculture). Sådana stadie-beskrivningar är alltid bekväma men för varje plats måste man söka belägg för vad som faktiskt skett. Widgren tar upp att olika San-folk historiskt bedrivit småskaligt jordbruk men genom att de senare  marginaliserats kommit att leva i områden där de främst kunnat leva som jägare-samlare. Widgren retar sig särskilt på att många författare antar att människor levt som svedjebrukare utan att ha några egentliga belägg för det, mer än att man inte hittat några fynd som motsäger det. 

Tredje myten är att man tar för givet att ett "traditionellt landskap" representerar ett långt historiskt tillstånd. Även denna myt kan ha en politisk funktion, för dem som vill införa ett "modernt" jordbruk kan det passa att hävda att andra jordbruksformer representerar något stagnerat. Men även för avancerade odlingsformer som terrass-jordbruk finns en tendens att tro att de bedrivits på samma vis över lång tid utan att man har beläggen klara.

Den fjärde myten är att det skulle finnas en enkel koppling mellan naturtyp och historiska odlingsformer. Givetvis styr förutsättningarna vilka val som kan göras men samma typer av miljö kan uppvisa helt olika odlingsmetoder. Exemplet här är en antropolog vid namn Betty Meggers som hävdade att Sydamerikas regnskogar satte en begränsning för vilka typer av kulturer som kunde uppkomma, då avkastningen var för låg. Numera har man hittat det som kallas Terra preta (svart jord eller "amazonian dark soil"), som visar att det förekom odling som gav skördar som tillät mycket högre befolkningstäthet än vad man tidigare antagit. 

Anm 2025-08-11: Man har med lidar (laserradar) hittat mycket mer, se nyheter om Amazonas förhistoria.

Mats Widgren menar att seriös forskning måste ifrågasätta dessa myter där de dyker upp. Kartor måste ritas så att de visar det man vet, utan alltför många rena antaganden. Han har med en fin referens till en karta över Amerika före 1492 med jordbruksmetoder inritade och förklarade.

Tidslinjer och annan historisk infografik

En allra första ansats när man börjar tänka kring global världshistoria är att man vill kombinera tidslinjer och kartor. Om man bara radar upp alla viktiga händelser bredvid varandra och sorterar dem efter var de hände så har man skapat en slags överblick, tänker man.

Ett kuriöst exempel på det är "Alla Tider" av Alf Henriksson och Björn Berg, Bra Böcker, 1978. Alf Henriksson älskade att berätta historien som goda historier men här uppvisar han ett intresse för årtal som går utöver det vanliga. Han har egenhändigt suttit och sammanställt sammanfattningar för varenda dekad sedan hedenhös. Samt ritat tidslinjer för en antal riken, allt eftersom det blir fler riken blir linjerna flera och fyller till slut nästan hela sidorna. Björn Berg har illustrerat med tidtypiskt klädda människor för varje epok, alla tecknade i hans karakteristiska stil vilket skapar en märklig enhetlighet genom tiderna.

Normalt är det hela redaktioner som sammanställer sådana översikter. Ett exempel som jag har är National Geographic "Concise History of the World, An Illustrated Timeline", redigerad av Neil Kagan, 2006. Här har man två sorters översikter, en som täcker perioder om 30-40 år på ett uppslag och en annan ännu mer komprimerad som där hela 500 år täcks på ett uppslag. Alla uppslag är indelade i kontinenter. Man har även försökt skapa olika teman för att komma ifrån att det blir slagsida mot politisk historia. Kultur, vetenskap och ekonomi får också sina rutor.

Numera används modern infografik och digitala lösningar. Söker man på timelines på wikipedia får man hoplänkad info som snabbt blir omfattande. I flera fall hänvisas man till Thomas Lessmans kartor som finns samlade på worldhistorymaps. https://www.worldhistorymaps.info/links/. Hans länksamling innehåller flera tips, t.ex. atlasofworldhistory.

Lite googlande leder till att man snabbt hittar diverse entusiaster som av pedagogiska eller andra skäl skapat mängder av tidslinjer och kartor. Stanford University har samlat på historiska exempel på detta, David Rumsey Map Collection. En hemsida med föråldrad layout kallar sin sammanställning för "hyperhistoria", ett begrepp som jag inte tror är etablerat då jag sett det användas på annat vis också.

John Sparks "The Histomap" från 1931 är ett klassiskt exempel. Den är en synkronoptisk graf, där parallella händelser ligger bredvid varandra. Sparks har värderat olika civilisationers betydelse, ju viktigare han tyckte något rike var vid en viss tidpunkt, desto bredare utrymme fick det i tidsflödet. På Youtube kan man hitta olika moderna varianter om man söker på "Timeline of World History".

Janken Myrdal skriver om synkronoptiska grafer i en uppsats i "Methods in World History", från 2016. Han noterar att Histomap och liknande framställningar ofta saknar en källkritisk underbyggnad. Det kan bero på att många av dem är gjorda av amatörer, Sparks var en sådan som blev förvånad över att hans bild fick sådan spridning. Det vanligaste felet är att framställningen blir fokuserade på Europa och Nordamerika. Myrdal menar att historiker bör använda sig av synkronoptiska grafer för att åskådliggöra sitt material men att varje inlägg i grafen måste motiveras. Enklast är att basera grafen på kvantifierbara uppgifter, till exempel areal och befolkningstal. Han tar med ett enkelt eget exempel, som visar framväxten av imperier i Eurasien mellan 2000 f.Kr och 500 e.Kr. För att förenkla har han mätt bredden vid en viss longitud, dvs grafen visar hur breda imperierna var längs breddgrad 40. Myrdal skriver själv att "dess exakthet ska inte överdrivas". Hans viktigaste poäng är just detta, att genom att redovisa hur data samlats in kan grafen falsifieras.

Kalmar och Kalkaian (Kanchipuram?), två platser i Al-Idrisis kartbok

SVT visar "Vikingarnas riken" i en produktion från 2017. Kristina Ekero Eriksson är berättaren i en ganska grundläggande genomgång av vikingatiden, utan något kritiskt nytänk. Men lite originellt är att hon avslutar med att åka till Sicilien. Där får vi se det vackra palatinska kapellet i det normandiska slottet. Och så går hon in i en bokhandel och köper "Tabula Rogeriana", och visar att Kalmar och Sigtuna finns med på kartan. Lite kul att koppla kartan till vikingar, men ännu roligare att läsa på om kartverket. 

Roger II (1095-1154), regent av Sicilien från 1112, (kung från 1130), hade beställt kartverket av Al-Idrisi. Riktigt hur han hamnar i en skildring av vikingar kan man undra över. Hans farfar Tankred av Hauteville (c. 980-1041) var normand, han bodde på Coteninhalvön. Kanske att Tankreds far var viking. Farmor Fressenda var troligen normand i flera led, kanske att hon var ättling till Rollo (död ca. 930).

Palazzo dei Normanni var ett arabiskt slott som byggdes om under ledning av Roger I och hans formidabla fru Adelaid del Vasto. Hon var en frankisk kvinna och var regent på Sicilien 1101-1112. Som framgår i TV-programmet så var det mycket normandiska, grekiska och arabiska byggnadsstilar som fick styra utformningen. Det vikingar kan ha bidraget med kanske bara är en del i en tradition av stridskonst som gjorde att normander kunde erövra Sicilien och samla de rikedomar som behövdes.

Och Roger II hade inga problem med att beställa ett kartverk av en arab. Al-Idrisi föddes 1100 (493 AH) i Ceuta som en i släkten Alawi Idrisids. Han använda 17 år för att sammanställa olika resenärers berättelse i det som till slut blev två kartböcker, en större klar 1154 och en mindre som gjordes senare. Jag har skrivit om kartorna förut, i inlägg september 2012. Mer om hans arbete kan man läsa om i artiklar (se referenser nedan). Det finns även en förteckning av vad som finns bevarat i olika former av kopior. Tyvärr blev den världskarta som graverades in i silver förstörd rätt omgående. 

Kartan som visas i TV är en sentida ritad världskarta som kombinerar de många olika mindre kartorna i den stora kartboken. Denna karta från 1929 är det som wikipedia har på bild. Den är gjord av den tyske kartografen Konrad Miller och baserad på hans Mappae Arabicae från 1927 som finns tillgänglig på Humbolt-universitets hemsida.

I band 2 nämns Norden (sidan 147) med namn som "bilad Zuada, saktun, falmar. Detta är Sueonia med Sigtuna och Kalmar, fast det ligger inritat efter halvön Danmark (gezire Danmarsa) ungefär som om man landvägen skulle kunna ha fortsatt dit.

Leta sedan efter bilad Finmark med åland?, abreza (Åbo) och ard tebast (tavastehus), som ligger bortanför med en ort kallad faimia emellan som Konrad Miller tror kan vara dagens Klaipeda i Litauen (tidigare Memel). Det finns även en ö utanför som kan vara Norge men namnen där är obegripliga enligt Miller. 

På kartan är detta längst ner eftersom den är ritad med syd uppåt. Längst upp i vänstra delen (under romersk VIII, Al-Idrisi konstruerade karten i ett rutsystem enligt mönster från Ptolemaios) hittar man Indien (al-Hind). enklast genom att söka ön Sri Lanka som på kartan heter gezira sarandib. Denna del av kartan beskrivs i del 3. En bit upp längst kusten ligger en ort kallad Kalkaian som enligt Konrad Miller låg när dagens Chennai (Madras). Det borde då vara Kanchipuram tänker jag eller om det var en kuststad Mahabalipuram. Närmare Sarandib ligger på kartan först två orter intill varandra som heter Kaikasar och Sang, som Miller tolkar som Pondicherry och Gudalur (?). En stor flod rinner ut där men den är tyvärr inte namngiven. Och sedan ännu längre söderut en stad kallad Garbatan.

Nära dagens Pondicherry ligger den arkeologiskt viktiga platsen Arikamedu vid flodens Gingees norra utlopp, kanske en kandidat men det var en hamn känd från romersk tid och kanske inte viktig på 1100-talet. Den stad som borde finnas på kartan är Cholas huvudstad Thanjavur vid den stora floden Kaveri. Även Cholas hamnstad Nagapattinam är en kandidat att vara med på karten, den staden låg vi kusten utanför Thanjavur. Konrad Miller tror att Garbatan står för Nagapattinam. Då skulle Kaikasar och Sang kunna vara Thanjavur och närliggande Srirangam.

Hursomhelst är det kul att någon på Sicilien hade koll både på Kalmar och städer längs Koromandelkusten (Cholomandalam) vid år 1154.

Referenser:

Konrad Miller, Mappae Arabicae, 1927 

Ahmad Maqbul, Cartography of aI-SharIf aI-Idrisi, Iraq Academy, Bagdad 1951.

https://press.uchicago.edu/books/HOC/HOC_V2_B1/HOC_VOLUME2_Book1_chapter7.pdf

Ibn Khaldun om var Merv låg

I motsats till den kristna mappamundi-traditionen utvecklades inom den muslimska världen en kartografi som utgick från Ptolemaios idéer om hur en världskarta ska ritas.

Jag fortsätter att klicka mig fram på http://cartographic-images.net/  Nummer # hänvisar till den sidan.

Al-Istakhri (#211, - 957) och Ibn Hawqal (#213, - 977) var två geografer som arbetade med en atlas i flera delar. Kartboken bestod av en världsatlas, kartor över de tre haven (Medelhavet, Persiska havet (dvs indiska oceanen) och Kaspiska havet) och 19 kartor över olika områden, som "Maghreb" och "Khurasan". På dessa kartor är Aralsjön utmärkt och Khurasan beskrivs med karavan-lederna utmärkta. Dessa kartor ingick i en tradition som kallas Balkh-skolan. De olika kartorna gick inte att foga ihop till en hel bild.

I Egypten fanns duktiga geografer och deras arbete finns bevarat i ett märkligt dokument kallat "Boken om märkvärdiga ting". http://cosmos.bodley.ox.ac.uk/

Al-Idrisis (#219) kartor från 1150-talet byggde på en mera genomtänkt projektion. Ibn Khalduns beskrivning bygger på al-Idrisis karta och han refererar även till Ptolemaios. Beskrivningen i löpande text skrev han på det traditionella sättet med sju zoner som går efter latitud från söder till norr och tio sektioner efter longitud från väster till öster.

Detta gör att Ibn Khaldun återkommer tre gånger till området runt Khorasan. Jag ska nedan försöka återge hur detta sätt att skriva geografi fungerar.

Först nämns i tredje zonens sjunde sektion staden Surakh, och sedan beskrivs i åttonde sektionen städerna Herat och Balkh och hur Oxus rinner upp i Badakhshan som gränsar till Indien. Enligt Ibn Khadlun flyter sedan Oxus rakt norrut till Aralsjön i den femte zonen. Han noterar flera bifloder, den viktigaste är Wakhshab (Surkhob-floden) som kommer från Tibet.

Senare kommer texten fram till fjärde zonen. Tabaristanhavet (Kaspiska havet) sträcker sig från fjärde zonen och norrut upp till sjunde sektionen (dvs ut i den norra oceanen). Femte zonens sjunde sektion rymmer öknen mellan Fars och Khurasan. Sedan följer ungefär följande text: "På Astarabas-bergets östra sluttningar utbreder sig Nishapur-området som tillhör Khurasan. Söder om bergen och öster om ökenområdet ligger Nishapur, följt av Marw ash-Shahijan (Merv) vid slutet av sektionen. Norr om det och öster om Jurjan (Gorgan) har vi Mihrajan (dagens Esfarayen?), Khazarun och Tus vid sektionens östra ände. Alla dessa platser ligger norr om bergen. Långt norr om dem utbreder sig landet Nasa, som omges av ödsliga öknar i sektionens nordöstra hörn. Den fjärde zonens åttonde sektion rymmer i väster Oxus, som flyter från söder mot norr. På dess västra strand finns Zamm och Amul som tillhör Khurasan, liksom at-Tahhiriya och Gurganj som tillhör Khuwarizm. Sektionens sydvästra hörn omges av Astarabads berg, som redan nämnts i sjunde sektionen. ... I tredje zonen passerar bergen mellan Herat och al-Juzajan och förenar sig slutligen med Buttam-bergen. Öster om Oxus i den södra delen av denna sektion ligger Bukhara-regionen, följt av landet Sogd med Samarkand som sin huvudort. ... Det är i denna del av den nionde sektionen som Tasjkentfloden (SyrDarja) har sin källa.. och flyter slutligen ut i Oxus."

Kanske inte helt lätt att följa detta. Astrabads-berget är bergen sydöst om Kaspiska havet. Astrabad är ett annat namn för Gorgan i området Golestan som på äldre grekiska kartor hette Hyrcania. Bergskedjan heter idag Kopet Dag. Här märks skillnad mot kristna Europeiska kartor som länge hade grekernas Hyrcania som provinsen bortom Fars i Persien, medan de arabiska kartorna givetvis hade namn på områdena längs sidenvägarna.

När sedan texten i femte zonen åter når sjunde sektionen märks att allt blir vagare. Här talas om Volga, och öknar där Ghuzz-turkarna lever och Shiyah-bergen (persiska för Svarta bergen) som skiljer Sarir-folket (avarer?) från khazarer. Nordväst om Aralsjön uppger Ibn Khaldun att det ligger en ännu större sjö som han kallar Ghurghun-sjön. Det skulle möjligen kunna syfta på Balkash-sjön som ligger 100 mil österut, men den var inte större än Aralsjön på den tiden. Möjligen är den större nu eftersom Aralsjön håller på att försvinna.

Ibn Khaldun har klart för sig att Volga är en stor flod som rinner till Kaspiska havet. Han redogör för folk som petcheneger, bashkir- och bulgar-turkar, som lever i sjätte zonens sjunde sektion..

Den sjunde zonen är längst norrut. England omnämns som en ö vars södra del ligger i sjätte zonen och som innehåller ett stort antal städer och är ett magnifikt rike. Bortom England ligger Raslanda (Irland?, Island?) och österut hittar man Polen. I havet norr om Polen finns enligt Ibn Khaldun en stor rund ö, som förbinds med Polen med ett smalt näs.  Norr därom ligger ön Barqagha (Skandinavien?). Den fjärde sektionens södra del rymmer i väster Faymazak-folkets land (Finland?). Öster därom Tavastland, följt av Raslindha som är täckt av evig snö och föga civiliserat. Det gränsar till Ryssland.

På kartan som finns inlagd i Ibn Khalduns bok (en version av Al-Idrisis karta) står inget norr om "Jarmaniya" (Germania).  Khorasan, Khorezm, Tashkent och Sogdia är utsatt. Nyckeln till de geografiska namnen har referens till  Franz Rosenthals översättning till Engelska från 1958. Ibland har arabiska geografiska namn anses kända och översatts medan andra lämnas oöversatta. I Rosenthals version står till exempel "Norway" där det i den svenska översättningen står Barqagha.

Kartan som symbol och som vägvisare

Efter 300-talet blir kristendomen allt mer betydelsefull i Romarriket och Bibeln därmed viktigare för hur kartor skulle ritas. I Seabolds sammanställning av kartor kommer en lång räcka med så kallade T-O-kartor. Det var den vanligaste formen av det som kallades "Mapa Mundi", kartor som var en symbolisk bild av världen. T står för en uppdelning av kontinenterna Asien, Afrika och Europa, där strecken i T är Medelhavet, Nilen och Don. Runt detta ritas en cirkel, O, som är den omgivande oceanen. Sedan placeras normalt Jerusalem i centrum och Paradiset och andra viktiga platser ritas in. Öster placeras uppåt så att det vidsträckta Asien ligger överst, ofta med Paradiset någonstans i toppen. Detta sätt att beskriva världen använde Biskop Isidorus (San Isidoro de Sevilla, 556-636), (Seabold # 205). Tillsammans med "klimatzonindelningen" utgjorde detta ett slags diagram över hur världen var ordnad: http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/205II.html

Schemat kunde sedan fyllas i med olika detaljer. Notera till exempel att på en av "kartorna" i Seabolds #205.2 ligger paradiset bortom de asiatiska bergen, i ett avlägset område där man kanske hade väntat sig "Kina", och bortom paradiset ligger den mytiska ön Taprobana.

En variant på temat är så kallade Beatus-kartor som är döpta efter munken San Beatus de Liébana (ca. 730 – ca. 800, Asturien). "Kartan" nämner delar av Persien men når inte Margiana.

En ännu mera religiöst symbolisk "karta" var så kallade Orosian-Isidorian-kartor, (#223). Paulus Orosius (375- c. 418) var teolog och student till kyrkofadern Augustus i Hippo (idag Annaba i östra Algeriet). På dessa kartor ritas odjuren Gog och Magog in bakom en mur bortom Kaspiska havet. Där skulle Alexander den store har spärrat in dessa monster, tills de enligt Bibeln och Koranen skulle slippa ut och angripa de trogna under apokalypsen. Ibn Khaldun talar om en damm där Gog och Magog finns, utestängda av berg som utgör gränsen mot den obebodda världen. De hamnar i sjunde zonens nionde sektion, den tionde täcks helt av havet.

Dick Harrison klargör i "Skapelsens geografi" (från 1998) att syftet med dylika mappamundi var helt annorlunda än syftet med en modern världskarta. En mappamundi skulle visa Guds skapelse inom en på förhand given kosmologi. Harrison skiljer på ett känt "mikrorum" där en människa har en konkret bild av geografin och hur platser hänger ihop, och ett "makrorum" som är en människas mentala bild av hela kosmos, inklusive olika fantasivärldar som kan vara nog så väl beskrivna i sagor, myter eller religiösa texter.

Dick Harrison redogör mer i detalj för Herefordkartan som tillverkades omkring 1290 och är 132 cm i diameter. Den nämns av Siebold i #223 som ett exempel på en karta av typen Orosian-Isidorian och beskrivs i detalj under # 226: http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/226mono.html


Andra typer av kartor var mer praktiskt tänkta men även de laddade med betydelse. Två typer av tidiga kartor var portolankartor och itinerarier.

Portolankartor var sjökort som noga angav hamnar och kustlinjer, och kända segelfarleder och kompassriktningar är inritade. Sådana började ritas på 1200-talet, i Italien och i Aragonien, och främst då på Mallorca som erövrades av Jaime den förstes trupper 1229. Föregångare till dessa sjökort var så kallade periplus, som var beskrivningar i löpande text av sjövägar.

http://www.bodley.ox.ac.uk/guides/maps/mapcase.htm

Ett Itinerarium var en vägbeskrivning för pilgrimer och andra som färdades på land. Då vissa tidiga kartor i princip bara visade vägar och avstånd kallades äve de itinerarier. De kan liknas vid en modern tunnelbanekarta, avstånd och viktiga punkter finns angivna men komprimerat till ett nätverk utan försök att beskriva geografin mellan orterna.
Ett viktigt exempel på detta är vad som kallas Peutingerkartor (#120) som visas detaljerat här:
http://www.hs-augsburg.de/~harsch/Chronologia/Lspost03/Tabula/tab_pe00.html
Längst till höger i sektor XIV syns Baktrien.

Peutingerkartan är namngiven efter en manuskriftjägare på 1500-talet, men kan baseras på tidiga original från 800-talet som i sin tur måste bygga på kartor ritade i Romarriket ca 350-450. På kartan finns Konstantinopel med, och kartan sträcker sig från Iberiska halvön till Indien.

Dick Harrison lyfter fram Matthew Paris (1200-1259, verkade i St Albans 3 mil norr om London, #225). Han ritade både en egen variant av mappamundi och itinerarier från England via Italien till Jerusalem.
Slutligen finns komplicerade kombinationer av olika traditioner. Ett spännande exempel är en karta som kallas The Cottoniana eller Anglo-Saxiska kartan:

Det är en liten karta (21x17 cm) från 1000-talet, som visar England mer än andra mappamundi. http://www.bl.uk/onlinegallery/onlineex/unvbrit/a/001cottibb00005u00056v00.html

Merv på kartan Antiken

På vilka kartor kan man se Khorasan och Merv? J. Siebolds utmärkta hemsida http://cartographic-images.net ger en kvällsnöjet att klicka sig fram genom historiens kartor och se när landet bortom Kaspiska havet dyker upp och blir tydligt. Den tidiga Babyloniska kartan # 103 från 500 f:Kr visar Mesopotamien och norr därom bergen där Eufrat rinner upp. Den lertavlan finns som illustration till kartografins historia i Bonniers Atlas över mänsklighetens historia och utgör en första karta med linjer som anger väderstreck.

Den pre-Sokratiske filosofen Parmenides från Elea (i södra Italien) anses vara först med att ha delat in jorden i det som kallades "klimatzoner" men som främst var en geografisk indelning.

Herodotos (ca 450 f.Kr) placerade folk i området bortom Kaspiska havet, skyter (saca) och andra nomader som han benämnde massageter. Men de kartor som finns är rekonstruktioner utifrån hans texter och det som framgår är att där fanns en flod men det är oklart hur han trodde att dess lopp var.

Kring år 300 f.Kr fanns kartor med en linje som visade en latitud,och som nämnde floden Oxus (#111). Erathostens från Cyrene, (Libyen) (276 f.Kr - 195 f.Kr.) den berömde bibliotikarien i Alexandria, kunde bygga på kunskaper från Alexanders krigståg.  Det tidiga Merv fanns som ett grekiskt begrepp, då Alexander grundade Alexandria Margiana där. I rekonstruktioner av Erathostens kartor finns både Oxus och Jaxartes med, men de rinner ut i Kaspiska havet. I och för sig rimligt att det var få greker som hade koll på att bortom Karakum-öknen fanns en landplatå som skilde Kaspiska havet från Aral sjön (Ust-Yurt-platån).

Parallellt söder om Oxus beskrevs en flod "Ochus" som eventuellt skulle kunna vara floden Murgab som rinner till Merv. Han tänkte sig vidare att Kaspiska havet hade kontakt med havet i norr, dvs att Volga var ett sund och inte en flod. Han utvecklade metoder för mätning av jorden, och är den förste som det är belagt att han använt begreppet "geografi". Brittannien och Ganges beskrevs, så vid hade världen blivit.

Strabo ( 64 f. Kr - 23 e.Kr) från det romerska Pontus vid Svarta Havet, skrev en geografi i 17 band. Fortfarande tycks berepp som Sogdien, Baktrien och det ännu vidare "Ariana" vara rättdiffust definierade. Strabo var skeptiskt till tidigare uppgifter om ett bebott Thule i norr. Han ansåg att alla uppgifter om land norr om Irland var tveksamma och att världen där måste vara obeboelig på grund av iskyla, ett högst rimligt antagande.

En betydande romersk geograf var Pomponius Mela (född i vad som idag är Algeciras i Spanien, död 45 e.Kr)  men hans arbete rörde främst medelhavet. (se # 116, här syns Hyrcania som är dagens Golestan, sydöst om Kaspiska havet).

Den mest betydelsefulle geografen var feniciern Marinus från Tyre (70-130 e.Kr.) Han införde systematiska mätningar med latitud och longitud. Nollmeridianen gick genom Kanarieöarna och baslatituden drogs genom ön Rhodos. Marinus var först i Romarriket med att ha Kina på kartan och sydligaste referensen var troligen Tchadsjön.

Slutligen kommer vi till antikens mest kände geograf och astronom, Ptolemaios, vars kosmologi var standardreferens fram till Kopernikus. Klaudius Ptolemaios (90-ca.168) verkade i Alexandria. Då inget verk av Marinus finns bevarat är hans arbete känt genom att Ptolemaios refererar till honom.

Siebolds monografi #119 är omfattande och jag väljer att hänvisa till den. Bland annat finns en bild där konturen av Ptolemaios världskarta är lagd ovanpå en modern karta så att man kan se att han tänkte sig att det var mycket längre till Kina än vad det egentligen är.

Kartorna som refererar till Ptolemaios är ritade långt senare, till exempel denna karta över Asien: http://www.henry-davis.com/MAPS/AncientWebPages/119J.html

Biblioteket i Boston har en kartfunktion som visar två Ptolemioskartor gjorda 1482 respektive 1525 där Margiana är med:  http://maps.bpl.org/explore/location/margiana

Kartor från övriga världen under antiken?

Bysans fortsatte i den grekiska kart-traditionen. Stephanus Byzantinus på 500-talet skrev ett omfattande geografiskt verk kallat Ethnica. Från Alexandria åkte Indienfararen Cosmas Indicopleustes ca 550 och hans världskarta finns bevarad i Vatikanstaten.(#202)

Pei Xiu (224–271, Lyoyang) var Kinas mest framstående geograf, men inga kartor har hittats. Jag har inte heller hittat någon rekonstruktion av hans värld men jag ska leta.

Kinas kartografiska historia är liksom Roms en historia om ett imperium som vill visa att det utgör centrum i världen.

Tidiga kinesiska kartor finns bevarade på sidentyg och är lokala eller regionala. En sådan över regionen Hunan hittades i Mawangdui-gravhögarna i en grav som är daterad till 168 f:Kr. 

Siebold i #218 redogör för bakgrunden till två kartor inristade i sten från 1137 e.Kr i Södra Song-dynastin.  Dessa täcker hela området vi idag kallar Kina och har ett rutnät som grund för korrekta geografiska angivelser.

Indiska och kinesiska buddhister reste mycket och borde ha ritat kartor. Siebolds första Sino-Tibetanska karta är mycket schematisk och från 700-talet.

Arabiska medeltida kartor

Ibn Khalduns al-Muqaddima (Prolegomena) innehåller Al-Idrisis världskarta från 1154. Muhammad Al-Idrisis (1100-1166) kartografiska projekt var mycket större än vad man förstår av denna enda karta. Under Roger II (den normandiske "Sultanen av Sicilien") genomfördes ett 15-årigt projekt för att samla in geografiska uppgifter och skapa kartor. Världskartan graverades in i en skiva av silver med 2 meters diameter. Al-Idrisi var självklart klar över att jorden var en glob, "stabil i rymden som äggvitan i ett ägg", detta var känt sedan 500 f.Kr. Men Al-Idrisi och Kung Rogers projekts stora framsteg var att de valde att undvika en rad fasta religiösa uppfattningar om hur kartor skulle ritas och istället skulle projektet focusera på att foga samman alla de praktiskt användbara sjökort som användes för navigation. Så skapades en världskarta som inte var en symbolisk T-O-karta i stil med det som Isidorus av Sevilla använt, utan ett verkligt försök att avbilda den kända världen.

En man vid namn Jim Siebold har skapat fantastiskt bra webbsidor med bilder av gamla kartor och informativa texter till varje karta. Al-Idrisis kartprojekt finns med som nummer 219.

http://cartographic-images.net eller http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/EML.html

En viktig föregångare till Al-Idrisi var Al-Masudi vars världskarta är nummer 212 på Jim Siebolds sida.

Ali al-Masudi (896-956, historiker, aktiv i Bagdad och Kairo) ansåga av Ibn Khaldun vara diskutabel i vissa avseenden. Det kan ha berott på att al-Masudi var en historiker i Herodotos anda, berest och med många intryck från främmande länder, som kanske inte alltid var lätta att acceptera, och ibland var resenärens missuppfattningar. Det kan också ha spelat roll att al-Masudi inte låg tryggt inom den sunnimuslimska traditionen utan hörde till shiitiska kretsar som var accepterade av det abbasidiska styret.

Men Al-Masudi hörde till geograferna med realistiska ambitioner. Många av de som utvecklade geografin var matematiker och astronomer och gjorde viktiga framsteg när det gäller de teoretiska aspekterna av hur projektioner ska göras och avstånd mätas. Matematikern Al-Khwarizmi (780-850) arbetade med geografiska frågeställningar. Under abbasidiska kalifen Al-Mumin (786-833) översattes Ptolemaios Geografike hyfegesis.

Andra kända matematiker med betydelse för geografins utveckling var Al Batani (Syrien 858-929), Ibn Yunis (950- 1008, Kario) och al-Zarkala (Toledo). Geografer som ritade kartor var Al-Muqaddasi (945-1000 Jerusalem) och hans samtida Ibn Hawqal (från Syrien) och al-Istakhri (Fars, Iran). Lexiografen Mahmud al-Kashgari (Kashgar som då hörde till Kara-Kaniderna, död 1102) skrev en turkisk-arabisk ordbok men ritade även en karta över de turkiska områdena.

Betydelsfulla insatser gjordes av indienkännaren, matematikern (med mera, han var mångkunnig) Al-Biruni som utvecklade metoder för geodesi: Abū al-Rayhān al-Bīrūnī (973-1048, Kwarezm, Ghazni). Se karta nr 214.3.


En senare geograf var Ibn Said, Abul Hasan Nur al-Din, (f.1213-1286, f. Granada, reste d. Tunis)
karta se karta 221.:

och jag vill givetvis återigen nämna Yaqut al-Hamawi al-Rumi (död 1226, Merv, Aleppo) som inte ritade kartor men skrev ner en mängd geografiska uppgifter.

För den som vill läsare vidare finns alla länkar om kartornas historia samlade här:
http://www.maphistory.info/index.html




.

Qantara

Qantara är ett EU-finansierat projekt för att knyta samman folk runt medelhavet.
Qantara fungerar som ett virtuellt museum, här finns mängder med olika ingångar till medelhavets historia.
Man kan till exempel se finurliga animeringar av gamla vattenhjul:
http://www.qantara-med.org/qantara4/public/show_document.php?do_id=1172

Ingenjörskonsten har ett affischnamn i al-Jazari, (Ibn Ismail Ibn al-Razzaz al-Jazari, 1136–1206). Han uppfann vevaxeln och den tvåcylindringa kolvpumpen, olika typer av klockor och en hel del annat. Eller så utvecklade han idéer som funnits och publicerade dem med tydliga instruktioner. Al-Jazari var från sydöstra Turkiet, ett område som på slutet av 1100-talet styrdes av turkiska generaler (titeln var Bej) som tidigare tjänat under seldjukdynastin.

Man kan även fundera över roliga kartor: http://www.qantara-med.org/qantara4/public/show_carte.php?carte=carte-06&lang=en