Världskartans projektion

Världskartan har hamnat på nyheterna. FN har beslutat om en rekomendation att använda en viss projektion, "Equal Earth projection", i sammanhang där det är lämpligt att den relativa storleken på landytor blir någorlunda korrekt. Beslutet togs den 4/9 2026. Det är bara en rekommendation. Min gode vän Björn påpekade att FNs flagga har en projektion som utgår från Nordpolen. Den kallas en azimutal projektion (azimuthal equidistant projection) och den projektionen ger rätt vinklar från den punkt du står men formerna utåt kanterna långt från startpunkten blir väldigt märkliga. Inget tyder dock på att FN tänker byta ut sin logo

Lite känns det som att de vill slå in en öppen dörr. I nyheterna framställs beslutet som en reaktion mot för stor användning av Mercators cylindriska projektion. Visst används Mercator-projektionen ofta men det är en bra projektion eftersom alla meridianer är raka, vertikala linjer och alla vinklar blir då rätt. Det är 90 grader mellan meridianer och breddgradslinjerna överallt på kartan. T.ex. Google Map använder den variant som kallas "Web Mercator" eftersom man ska kunna zooma in och då är det praktiskt att norr är rakt upp, och ett mindre problem att när man zoomar ut så blir ytorna fel. 

Digitalt kan man också göra en slags "3D projection" med ortografiskt perspektiv. Dvs det ser ut som att landytorna på kanten av kartan viker av på det vis som jorden ser ut från rymden och det går att snurra runt på den digitala bilden som om det var en jordglob. Det perspektivet är känt sedan gammalt, redan trigonometrins grundare Hipparkos (190 f.Kr - 125 f.Kr) kände till de matematiska förutsättningarna för en sådan projektion.

Vid polerna blir ytfelet extremt i en Mercatorprojektion. Polerna är punkter men på kartan täcker de hela övre respektive nedre kanten av kartan. Vanligen tar man inte med hela jorden, i syd kan man skära bort ganska mycket men i norr är det svårare. Vilket också då kan framstå som orättvist, södra halvklotet får bara ta upp en tredjedel av kartan.

Man ska också bestämma sig för vad som ska vara mitt på kartan. Mercator själv satte mitten ungefär vid Kanarieöarna på sin världskarta från 1569. 

Varianter på Mercatorprojektion används för kartor som ska visa tidszonerna, en sådan projektion kallas Millers projektion. Ofta väljer man då Greenwich-meridianen (noll-meridianen från 1884) nära mitten men för att komma hela jorden runt så hamnar mitten lite åt det håll där man visar 180-meridianen (antimeridianen). Det finns givetvis Stilla havs-centrerade världskartor också.

Men på alla dessa kartor är ytfelen stora, och länder i norr som Ryssland, Kanada och Sverige ser jämförelsevis mycket större ut än länder vid ekvatorn. Det gör dessutom att det finns mer plats att skriva ut ortnamn i norr vilket också kan kännas missvisande.

Det är detta som "Correct the map"- rörelsen vill göra mera välkänt. https://correctthemap.org/. Equal Area-projektioner av olika typer kompenserar för dessa ytfel och ger då en mer rättvisande bild. En jordglob är givetvis ännu mera rättvisande, men poängen för rörelsen är att i olika pedagogiska sammanhang öka användningen av ytriktigare plana projektioner. De vill då propagera särskilt för en variant - Equal Earth-projektionen. Och med FNs beslut får man anse att de lyckats.

Det är lätt att begripa att en jordglob inte på något enkelt vis kan plattas ut till en rättvisande karta. När jag tittar i några världsatlaser jag har så använder de en mängd olika projektioner beroende på vad man vill visa. Vill man ha ytriktighet så blir meridianerna böjda och formförvrängningarna ökar ut mot kanterna.  

Wikipedia har en lång lista på projektioner. List of map projections. Även Lantmäteriet har en översikt.

Och Lantmäteriets hemsida har en bra grundkurs om kartprojektioner.

Equal Earth-projektionen hör alltså till den grupp som försöker ha helt rättvisande ytor = equal area.

Tidigare kompromisslösningar som inte är helt equal area heter sådant som Van der Grinten-, Robinson- och Winkel III-projektion. Det är projektioner som National Geographic använt och de har därmed blivit normsättande. Libers världsatlas från 2011 använder Van der Grinten-projektion och skala 1:90 000 000 (vid ekvatorn), med mittpunkten där nollmeridianen och ekvatorn korsas vid punkten "Noll" i Guineabukten. Den punkten kallas tydligen "Null Island" av kartprogrammerare, och utgör centrum i Natural Earth Projection från 2008.

Alla projektioner har för och nackdelar. På You Tube förklarar skaparna av Equal Earth-projektionens för och nackdelar på ett trevligt, men möjligen partiskt, vis. Det är ett föredrag av Tom Patterson m.fl. för NACIS, the North America Cartographic Information Society.

Deras tes är att detta är den bästa kompromissen som behåller en karta med hela kanter och som är helt area-neutral (dvs utan flikar, det går att göra bättre ytkorrekta projektioner om man klipper i jordgloben, t.ex. Boggs eumorfiska projektion eller Dymaxionkartan). Men eftersom Equal Earth inte kompromissar med ytorna måste formerna på landmassorna dras ut, medan kompromisskartor som Robinson-projektionen och Natural Earth kan se lite mer formmässigt korrekta ut. Möjligen kan man säga att Equal Earth är politiskt mera korrekt eftersom alla får rätt area, men då kommer man in på hur gränserna sedan visas på kartan och det diskuterar jag inte i detta inlägg.

En tydlig skillnade mellan kompromisserna Robinson och Winkel tripel är att Robinson har raka latitudlinjer medan Winkel III böjer dem. Den äldre van der Grinten var enklare att rita manuellt då den byggde på cirkelbågar, de senare är matematiska kompromisser som måste räknas fram.

Natural Earth Projection ligger som ett allmänt tillgängligt dataset. Equal Earth bygger på dessa data.

Den viktigaste världskartan nu skulle väl vara klimatkartan över jorden. IPCC har en interaktiv lösning, som är en 3D-variant. Men IPCCS vanliga presentation är en kompromisskarta, en Robinson-projektion. Här ett inlägg som påpekar att med Robinson blir polerna jämförelsevis stora och eftersom klimatförändringarna sker snabbare där kan det vara lämpligt att välja Equal Earth istället. Rent praktiskt kan det var mycket jobb att göra sådana byten antar jag, alla mätserier måste flyttas över i nya kartframtsällningar ifall man vill kunna göra jämförelser.

Den unga generationen har nog koll på detta. Det finns roliga hemsidor som "The true size of.." som tar Mercator-projektioner och visar dem ovanpå en Robinson-projektion och så kan man jämföra direkt. (Varning för reklam på dessa roliga sidor).

Själva beslutet i FN "satte Togo på kartan" eftersom Afrikanska gruppen i FN lät dem fronta i frågan. Republiken Togo ligger kring plats 125 på en lista ordnad efter länders storlek men sin landyta på ca 54 325 kvkm, dvs Togo är större än Danmark (Grönland oräknat, Grönland är stort, 2 166 086 kvkm, lite större än Saudiarabien). Det finns ca 184 länder som har en yta större än 1000 kvkm, av totalt ca 195 länder. 

Sammanfattning. Bra med rätt projektion för rätt ändamål, och inte fel att lyfta fram Equal Earth som en användbar variant. Och inte fel att ange vilken projektion man valt, det är inte alltid det framgår.

Vill man jämföra olika projektioner finns det hemsidor för det, en ambitiös sådan är "Compare Map Projections":

https://map-projections.net/compare.php?p1=robinson&p2=equalearth&sps=1

Är inte Hufnagel III den bästa Equal Area-projektionen? Eller Lambert Azimuthal Equal Area som EU använder (ETRS89-LAEA) i viss rapportering.

Ett aktuellt exempel där jag tycker man valt fel projektion är WMO-rapporten om färskvatten. Med en cylindrisk projektion ser det ut som att det finns mera is i norr än vad som är fallet. Vad jag kan se har de inte angett i rapporten vilken projektion de valt.

https://wmo.int/resources/publication-series/state-of-global-water-resources/2025?access-token=S4TlOy_5bLEW_DuVlXDT-BOdZi6vmARV3tMtiBAeoJg

den andra boken, om världen vi skapar

 Förra inlägget rörde R&Gs bok om jordens framtid. Nu tittar jag på en annan bok, "Världen vi skapar, från Gud till marknaden" av Tomas Björkman, Fri Tanke, 2017.

Denna boken är mycket svårare för mig att begripa, eftersom Björkmans stil är annorlunda och hans ambition mycket mera omfattande. Björkman vill visa vägen mot en ny samhällelig medvetandenivå och sådant är inte enkelt. Jag får dessutom erkänna att jag läst boken för slarvigt, den är på över 500 sidor och jag ville vet hur det går på slutet och hoppade över en del.

Tomas Björkman studerade fysik men blev sedan ekonom och företagsledare. Numera är han mera av organisationskonsult/entrepenör och verkar närmast vilja bli en grundare av någon slags moderna folkhögskolor. Han driver t.ex. Stiftelsen Ekskäret. Han har tidigare samarbetat med den danska filosofen Lene Rachel Andersen.

Den världshistoriska inledningen av boken börjar som en väldigt kort "Big history" med fokus på livets uppkomst, och sedan medvetandets och självmedvetandets uppkomst. Detta beskrivs i termer av komplexitetsnivåer och senare i boken skriver Björkman om självorganiserande system på ett vis som är pedagogiskt. Både Gregory och Nora Bateson är med i referenslistan. 

Sen följer en världshistoria där bland andra far & son McNeill och Karen Armstrong är viktiga källor. Marknaden och religionerna beskrivs utifrån begreppet symbolvärldar, som allteftersom ökar i komplexitet. Förenklat redovisar Björkman fyra grundläggande tankeperspektiv: det animistiska, det religiösa, det rationella och det postmoderna. 

Björkman använder begrepp som meta-narrativ och mem. Han kan t.ex. skriva om folkhemmet att "Demokrati- och konsumentsamhället visar sig vara en effektiv mem-kombination och skyndar på en fortsatt hastigare samhällsutveckling i en alltmer komplex verklighet." Jag är för dåligt påläst på postmodernism för att förstå. Lite vagt tänker jag att det jag kallar "infrakultur" kanske täcker in samma önskan att hitta ord för bakomliggande mönster för hur samhället fungerar.

I historiedelen av boken förstår man inte riktigt hur viktig den nordiska arbetarrörelsens framväxt är för Björkmans tänkande. Men i slutet på boken lyfts Hjalmar Branting och Ellen Key fram som  föregångare. Det är deras betydelse för det medvetandegörande projekt som folkbildningsrörelsen utgjorde som Björkman betonar. Vad jag förstår kommer detta tankegods fram i boken "The Nordic Secret" av Lene Rachel Andersen. (som Björkman bidrog till, se mer om deras konflikt nedan).

Del 2 i boken går igenom tankeperspektiven och del 3 förklarar komplexitetsteorin och medvetandeforskningen. Här är Robert Kegans teori om jag-utveckling viktig. Jag känner inte till något om detta men en huvudpoäng är att man kan fortsätta utvecklas som vuxen. I ett kapitel går Björkman igenom sin kritik av marknaden, som han framfört tidigare i en annan bok "The market myth"

Björkman expanderar detta till en teori om att samhället kan utvecklas till en högre medvetandenivå. I del 4 av boken vill han (nu förenklar jag mycket) göra en syntes av religion, rationalitet och postmodernism, och bidra till skapandet av ett nytt meta-narrativ. 

Referenser till Nietsche och post-humanism möjliggör obehagliga tolkningar av detta. Björkman avser en slags bredare vuxenutbildning. Mycket av det han presenterar som underlag för den utbildningen tycker jag är läsvärt. Om Brantings radikala perspektiv kommer fram i detta så kan det vara bra. Men Björkmans bok slutar i ett svårsmält besked om att när vi förstått alltihop kan vi "kasta bort våra individuella jag" och självmedvetandet "kommer att flyttas från dig själv till "hela mänskligheten".

Klart är att Tomas Björkmans tidigare samarbete med filosofen Lene Andersen brutits. Hon har skrivit ett statement riktat mot Björkmans användning av "inner development goals". Hon förklarar att denna användning av tankegodset är antingen nonsens eller en skadlig användning av utvecklingspsykologi. 

Björkman har svarat med ett statement han också. Jag har inte lyckats hitta någon neutral text som klarar ut vad detta handlar om. För mig bekräftar Lene Andersens kritik att Björkmans text drar mot en syn på individuell utveckling som lösning på problem som i sig är problematisk. Jag får lite samma känsla som inför idéer om "den socialistiska människan".

Men detta är svårt, klart är att en rad föreställningar måste förändras för att lösa världsproblemen. Hur en sådan mera genomtänkt samhällsyn ska få genomslag under rådande maktförhållanden i det moderna samhällets informationsflöde är mera oklart. Rockström och Geffner visar i sin bok vad som krävs, på ett övergripande plan, men inte hur det ska gå till. De diskuterar inte de mekanismer som styr beteenden och makt, mer än att de hoppas att konsumentmakt, rösträtt och nätverksinflytande ska bidra till en lösning.

Björkman försöker reda i de komplexa sambanden men tycks fastna i ett individpsykologiskt resonemang som jag (kanske felaktigt) uppfattar som en företagsledares "management"-tänkande fast berikat med en brett filosofiskt underlag.

Bägge böckerna visar hur man kan efterrationalisera fram en världshistoria för att passa de teser man sedan ska driva om framtiden. Eftersom författarna är öppna med att det är vad de gör så är det inget fel i det. Det är upp till läsaren att försöka se hur mycket den historiska beskrivningen får anpassa sig till den tes som ska stödjas. Mina egna resonemang kring "framtidsfällan" är exempel på det.

Gemensamt för dessa två böcker och många andra som skrivs är att man funderar på hur man ska beskriva att "Jorden" blivit en slags politisk medaktör. För en naturvetare kan det bli en ny geologisk period. För en ledarskaps- och personlighets-utvecklare blir det ett slags försök att integrera "Jorden" i medvetandet. Även klimatförnekare tvingas definiera sin politik utifrån detta, de kan inte negligera miljöproblemen utan måste aktivt förneka dem och sabotera forskningen och debatten kring dem. Men "Jorden" kommer att återkomma allt tätare med motargument.

Det vanligaste sättet att beskriva framtiden är att visa på olika lösningar. Färre framtidsanalyser ligger lite närmare vad som skulle vara försök att beskriva fortsättning på historien, och spekulera mera realistiskt om hur vi kommer att möta alla de ökade problem som orsakas av den nuvarande utvecklingen och försöka parera dem allteftersom. Ett inlägg i oktober handlade om det.

Jorden av Rockström och Gaffney

 Två böcker som tar sig an världsproblemen tänkte jag jämföra. De är upplagda på ett vis som jag gillar, först en snabb historik över världens historia och sedan ett försök att lösa det globala krisläget. Den ena är skriven av Johan Rockström och Owen Gaffney. "Jorden, Vår planets historia och framtid", Svensk utgåva Natur & Kultur 2022.  Den andra är "Världen vi skapar, från Gud till marknaden" av Tomas Björkman, Fri Tanke, 2017.

Min jämförelse blir så kortfattad att den blir närmast en karikatyr av böckerna. Rockström & Gaffney skriver på ett vis som är lättbegripligt för mig. Deras "big history" är prydligt periodiserad från Jorden 1.0 till 4.0 med ökad komplexitet, 4.0 är flercelligt komplext liv. En huvudpunkt är att jorden haft tre huvudsakliga temperaturinställningar: drivhuset, kylskåpet och snöbollen. De stabila kylskåpsförhållandena under holocen från 12000 år sedan till 1950-talet har varit gynnsamma men nu har vi pga den stora accelerationen hamnat i en tröskelsituation. Vi närmar oss eller överskrider de planetära gränserna för att ligga kvar i holocen-lik miljö.

Gräns-tänkandet och tröskelvärdesbegreppet kommer från systemteori. De refererar till Donella Meadows och hennes beskrivning av hur komplexa system kan förändras. Carl Folke och Elinor Ostrom är också referenser till deras slutsats som sammanfattas på naturvetarvis: Planetära gränser + Globala allmänningar = Planetärt förvaltarskap. 

Sådant förvaltarskap beskrivs av FNs 17 globala mål för hållbar utveckling och av Kate Raworths "donut"-ekonomi. För detta krävs en omfattande "grön ny giv". Fyra strategier föreslås: 1) lagkrav på att nettoutsläppen av växthusgaser  ska minska till noll 2050 och naturen ska ges möjlighet till återhämtning, 2) stopp för nyinvesteringar i fossila bränslen, 3) dra in alla subventioner av fossil och naturutarmande verksamhet och 4) sätt ett pris på koldioxidutsläpp på minst 400 kr per ton inom alla sektorer överallt.

Det är ungefär detta som Greta Thunberg menar med att "vi måste lyssna på vetenskapen". Hon har skrivit förord till boken. Hon är tydlig med att vetenskapen säger "att vi måste göra det till synes omöjliga", det känns befriande att hon klargör att det inte är någon enkel övergång. Den "politiska tröskelpunkten" för denna förändring är svår att beskriva.

R&G verkar vilja undvika att gå in alltför mycket på svårigheterna. De skriver t.ex. att G20 kan ersättas med ett växande WEGo, och att vi "förhållandevis enkelt" kan införa långsiktig planering med de fyra strategierna som bas. Detta framstår för mig som att de frångår sitt vetenskapliga tänkande och övergår till önsketänkande. Men klart är att de vill se ett nytt "paradigm" där vi inte accepterar ekonomisk tillväxt på planetens bekostnad. Med konsumentmakt, rösträtt och nätverksinflytande kommer medvetna individer att skapa förutsättningarna för att nå Jorden 5.0. Bra så, och oavsett allt annat är de planetära gränserna ett avgörande bidrag till vad än som kommer att behöva hända. Och det är begripligt att de inte kan detaljera vad övergången till Jorden 5.0 innebär, det är ingen liten förändring de avser. Jorden 4.0 var hela den geologiska eonen fanerozoikum, dvs allt som hänt sedan livet gick in i kambrium för 541 miljoner år sedan. Då skedde en massiv ökning av det komplexa adaptiva livet som vi alla är en del av, där Jordens anpassning till en livsuppehållande nivå är en omedveten process. Vad R&G menar är att vi nu tvingas skapa en medvetet livsuppehållande system. Och att det skulle kvala in som en ny eon, något som får idén om antropocen som en ny geologisk epok att framstå som blygsam. Referensen till denna idé är astrobiologen David Grinspoon.

Den andra boken har en annan ansats, mer idéhistorisk än naturvetenskaplig. Jag tar upp den i nästa inlägg.

Professor Johan Rockström är en av personerna bakom utvecklandet av de planetära gränserna, och så välkänd att han inte behöver mera presentation.

Owen Gaffney är författare och analytiker som arbetar med kommunikation kring globala frågor i en mängd olika forum. Han startade som ingenjör och har en journalistutbildning. Han har arbetat med Johan Rockström både inom Stockholm Resilience Center och Potsdam Institute for Climate Impact Reasearch (PIK). 

icke-reformistiska reformer

Humanekologen Rikard Hjorth Warlenius (RHW) har tagit på sig uppgiften att reda ut hur man kan tänka kring tillväxt och kapitalism. Frågan blir otacksam ifall man inte tror att klimat- och miljöproblem går att lösa med ny teknik som på något vis kan skapa en grön tillväxt. För RHW visar också i boken att olika varianter av "nedväxt" inte löser något utan riskerar att skapa större problem. En sak som jag tar med mig från hans bok är att han är skeptisk mot olika förslag till en "ny design" av världen, där man visar hur en cirkulär miljöanpassad ekonomi fungerar, men inte hur den ska åstadkommas. RHW är marxistiskt skolad men han tror inte att det finns något fungerande sätt att ersätta kapitalismen med ett annat system, i alla fall inte inom rimlig tid. Han myntar ett roligt begrepp för vad som skulle uppkomma om man lyckades totalt reglera bort kapitalism så som vissa nedväxtförespråkare föreslår, han kallar det "modern ekofeodalism".

Boken heter  "Klimatet, tillväxten och kapitalismen", verbal förlag, 2022. Jag sammanfattar inte den här. Vill man läsa kortfattat om den finns en bra recension och analys av Gunnar Rundgren i Ordfront 3/2024. Samma artikel har Gunnar Rundgren också på bloggen Trädgården Jorden.  

Egentligen tycker jag Gunnar Rundgren har skrivit bättre om dessa frågor så istället för att läsa RHWs bok kan man läsa mer av honom, särskilt på hans engelska version av blogg som heter Garden Earth.

Men om man inte tror på reformer av kapitalism och inte på revolution, vad ska man tro på då? RHW föreslår "icke-reformistiska reformer", ett begrepp myntat av André Gorz (1923-2007). I RHWs tappning blir det att arbeta för en slags tillräckligt radikal "grön ny giv" som i någon mening blir samhällsomvandlande. Om jag förstår honom rätt så menar han att själva arbetet för att lyfta värderingarna bakom en sådan kraftfull "green deal" kan, ihop med andra förlopp som uppkommer pga det tryck som klimat- och miljökatastrofer kommer att utsätta samhällen för, skapa förutsättningar för en samhällsstuktur som håller sig inom de planetära gränsvärdena på längre sikt. RHW kallar detta arbete för klimatpopulism och där förstår jag inte vad han menar, men det kanske beror på att ordet populism kan tolkas väldigt olika. Själv läser jag in en tolkning av icke-reformistiska reformer som passar ihop med mina funderingar om det jag kallar tillväxtfällan, men de tankarna är direkt motsatsen till populism. Det går nog inte att popularisera tankegångar om sociala fällor på något lättsmält vis, och det gör dem kanske oanvändbara.

Rent språkligt gillar jag begreppet "icke-reformistiska reformer" på liknande vis som jag tidigare gillat "icke-materialistisk materialism". Jag tror det handlar om att det är begrepp som  beskriver en slags falska motsättningar. Materialism kan hantera det icke-materiella, enligt min tanke beskrivs det av biosemiotik. Och reformer kan i ett visst läge bidra till att ta samhällen ut ur en social fälla, men jag vet inte vilken teori som kan beskriva det.

Anm: Sverker Sörlin tar upp en liknande fråga kort i sin blogg Stora idéer, i frågelåda #3. (från 2024-09-17, första frågan). Han kallar både ekomodernism och nedväxt för myter, och förklarar varför grön tillväxt inte fungerar medan nedväxt inte är politiskt genomförbart. Men han menar att de som tror på respektive myter gott kan jobba på med att utveckla sina idéer, det skadar inte tycks han mena. Den tredje hållningen är att vi kommer att anpassa samhället så gott det går till de dramatiska förändringar som kommer att ske. Vilka värderingar det för med sig återstår att se.

klimatet igen

På nyheterna att värmerekorden fortsätter att noteras. Omfattande skogsbränder i Chile, kring Viña del Mar och Valparaiso. Tidningar i Chile rapporterar att det har hittats fyra platser där elden började samtidigt, dvs det kan ha varit anlagt, men vissa tidningar klargör att värmen, torkan och samhällets oförmåga att förebygga spridningen av elden är det som gjort att bränderna blivit så farliga.

Kartorna som Copernicus visar är dramatiska, och kurvan över temperaturavvikelsen 2023 vid markytan är mycket tydlig.

 https://climate.copernicus.eu/global-climate-highlights-2023

Det finns även en rapport som försöker förutse klimatet januari- april 2024. Den görs av WMO: file:///C:/Users/Kare/Downloads/GSCU_FMA2024_update.pdf

På grund av att vi befinner oss i en El Niño-situation i havet utanför Chile kommer värmerekorden att fortsätta under våren 2024 på de områden som påverkas mest av den. Skandinavien ser ut att påverkas minst vad jag kan se av kartorna, vilket väl är rimligt, vi är långt från Chile. Men nästan hela världen är varmare än normalt, med norra Nordamerika som mest avvikande. Onormalt hög nederbörd förutspås främst för Sydostasiens övärld och Oceanien norr om Australien.

Climate Tracker uppdaterades 6 feb 2024 vad gäller EU. EU går bakåt i sina policymål och nationella mål (NDC targets). Kina har gått från dåligt till sämre i ny värdering november 2023, Indien har förbättrat sina mål från usla till i högsta grad otillräckliga. USA ligger bättre till än EU med Climate Trackers sätt att mäta utifrån mål som sätts upp. Med detta vis att redovisa läget får Norge ett relativt bättre betyg för sina mål än EU, men Norges utvärdering har inte uppdaterats sen december 2022. Och man undrar, Norge? Bhutan och Costa Rica är exempel på länder med nästan acceptabelt som betyg.

Anm 2025-01-11: Copernicus återkommer med sina rapporter. Medelvärdet för året 2024 gick över 1,5 grad, det har rapporterats i alla nyheter. Årets olika klimatrelaterade katastrofer redovisas också och just nu pågår stora bränder runt Los Angeles. Kurvan över löpande medelvärde visar att 2024 ovanpå den temperaturökning som ligger i trenden låg en pluseffekt på 0,23 grader. Scrolla ner till "How unusal was 2024?". Trenden ligger på plus 0,2 grader per cirka 10 år.

Rapportering enligt CBAM har börjat gälla 1 oktober 2023

 Jag skrev tidigare om CBAM, i ett inlägg augusti 2022. Nu noterar jag till min glädje att professor John Hassler i sin utredning om Sveriges kommande klimatstrategi har med CBAM som en viktig komponent. Hassler kallar det för klimattullar fast han noterar att det inte i juridisk mening är tullar för då kan de anses som handelshinder. Jag menar som jag tidigare skrivit att om EU på gemensam och nationell nivå lyckas genomföra något av alla de strategier som föreslås, så är en framgång för dessa CBAM eller liknande lösning helt avgörande för att få den globala miljöeffekt som är helt nödvändig. Från 1 oktober i år gäller rapporteringsplikt enligt CBAM, hoppas nu att det går att hitta praktiska vägar att få detta att fungera.

Anm 2026-08-22. Sen nyår 2026 har CBAM varit igång och preliminära rapporter visar att det fungerar som tänkt. Flera länder inför regleringar som motsvarar EUs för att slippa CBAM och i andra länder, som Indien, gynnas t.ex. den stålindustri som släpper ut minst koldioxid. Tyvärr finns det en risk att EU inte fullföljer CBAM fullt ut pga krisen med Iran-kriget. För detaljer i allt detta är det bäst att läsa vad Magnus Nilsson skriver, t.ex. här: https://supermiljobloggen.se/kronika/magnus-nilsson-irankriget-skakar-eus-utslappshandel/

Nutidsnoteringar

 IPCC kom med sin sjätte så kallade syntesrapport efter möte 13-19 mars 2023. Den fick mycket uppmärksamhet i medierna, till exempel i P1 Vetenskapsradion Klotet. Läget i Sverige följdes sedan upp med Klimatpolitiska rådets rapport 29 mars 2023. 

Hur det går globalt kan följas på climate action tracker. I januari 2017 angav den att löften (pledges) hade en prognos på minst 50 % risk för 2,8 graders ökning till 2100 samt policy gav 3,6. Nu ligger pledges på 2,0 och policy på 2,7. Keelingkurvan fortsätter uppåt.

Rörande biologisk mångfald finns motsvarande processer. Ett globalt avtal kom med COP15 i december 2022. I Sverige ska det arbetet avrapporteras av Naturvårdsverket 1 oktober 2023 till regeringen om en svenska strategisk nationell handlingsplan för att uppfylla målen. Sedan rapporteras detta till något som heter NBSAPs. 

Mätningar av global biologisk mångfald är svårt. Living Planet Index har en hel sida som förklarar varför deras resultat hela tiden missförstås.

AI har ännu inte fått något globalt avtal. EU och USA diskuterar avtal kring integritetsskydd i något som jag tror kallas Privacy Shield 2.0. Ett förslag till ett sexmånaders frivilligt moratorium för AI labb publicerades nyligen. Tanken är att skapa tid för att regelarbete ska få en liten chans att hinna med.

Tillägg: 21 april. Världens meteorologer kom nu med en rapport för 2022. 14 maj: Rörande AI pågår något i USA som kallas "Blueprint for an AI bill of rights". Och EU har ett mer omfattande regelarbete där man graderat risker med AI i tre nivåer, AI Act.

CBAM

 CBAM står för Carbon Border Adjustement Mechanism. CBAM är det enskilda förslag som EU har som mest närmar sig ett utspel som kan påverka den globala spelplanen för att minska koldioxidutsläppen. Minister-rådet ställde sig bakom det i mars 2022, och EU-Parlamentet tog processen ett steg vidare 22 juni 2022. Det är inget snabbspår, tidplanen löper från 2027 fram mot 2032. Rapportering för att få underlag till regelverket skulle kunna bli ett krav från 2023.

Förslaget innebär att avgifter sätts på andel koldioxidutsläpp och andra växthusgaser vid import från tredje land för produkter som cement, aluminium gödselmedel, elproduktion, järn och stål. Parlamentet vill även inkludera kemikalier, plast, vätgas och ammoniak. Förslaget utgör en viktig del av det klimatpaket som heter 55%-paketet, dvs att EU ska minska klimatutsläppen med 55 % till 2030 (jmf med utsläppen 1990, fram till 2018 hade EU minskat med 23 %).  CBAM är viktigt för att det är en hävstång för att skapa lönsamhet för företag inom EU som minskar klimatutsläpp i konkurrens med företag utanför EU men därigenom skapas klimat-incitament i alla länder som vill handla med EU. I avsaknad av att man inte kan förhandla fram globala regler för utsläppshandel, kan EU, som är en stor marknad, kanske med detta ändra spelplanen även utanför EU. 

Förslaget består ännu av många alternativa lösningar och politiken framöver kommer att spela stor roll för att hitta en framgångsrik utformning. Klart är att Sveriges ordförandeskap från januari 2023 spelar roll och det skulle vara bra med en Socialdemokratisk/Miljöpartistisk regering för att styra detta på bästa vis. Men man får ge Liberalerna att deras EU-parlamentariker arbetat aktivt med frågan. SEI redogör för olika svenska positioner. Kvarstår att det är tyngre krafter inom EU som avgör hur CBAM kommer att utformas för att nå framgång även inför hotet att detta leder till handelskrig med Kina, Indien och kanske även Japan, USA och Australien. Möjligen kan CBAM tvinga fram en mer övergripande lösning. Sådant diskuterades inom till exempel G20, men med ett Ryssland som bedriver anfallskrig blir detta forum svårarbetat. Mer om olika aspekter av detta kan man läsa om till exempel på ERCST hemsida. Olika NGO försöker hänga med och påverka, här ett exempel på det.

Varför nämna just CBAM bland alla initiativ som finns? Det gör jag för att jag tror CBAM är en viktig pusselbit i det resonemang jag förde i inlägg 12 december 2020 som tar upp EU som en betydelsefull aktör.

Anm 2023-03-16. Mer om CBAM finns att läsa här: https://www.csis.org/analysis/analyzing-european-unions-carbon-border-adjustment-mechanism

Kommissionen har detta på sin hemsida nedladdat 2023-03-16.

Fit for 55-paketet beslutas löpande i olika delar. Den 14 mars 2023 beslutades Lagen om markanvändning och skogsbruk (Lulucf). Däremot satte sig Tyskland på tvären när det gällde att avveckla fossila motorfordon och det på ett vis som sätter hela den fortsatta processen i gungning.

Anm: 2023-04-18 tog Parlamentet beslut som presenteras här.

Klotet om IPCCs rapport

 Jag skriver inte om klimatet heller fast jag borde det. Kanske mest för att det skulle bli för pessimistiskt. Vill man höra dem som tar sig an klimatfrågan med bättre humör kan man lyssna på Klotet på P1 den 6 april. Programmet heter "Efter FN:s klimatrapport - så kan skogen och koldioxidinfångning rädda oss ur klimatkrisen".  

Den klimatrapport som avses här är IPCC:s tredje delrapport AR6_WGIII. 

Radions vetenskapsredaktion sammanfattar den så här väldigt kort:

1. Bråttom, utsläppen ökar, halveras till 2030, noll 2050 för att nå 1,5 grad med 50% sannolikhet

2. Fasa ut fossila bränslen, behöver gå 3 ggr så fort som nu

3. Koldioxid måste tas bort ur atmosfären, bl.a. genom jord-, skogsbruks- och våtmarks- åtgärder

4. Livsstilsförändringar krävs, kan stå för kring hälften av minskningen

5. Kunskap och teknik finns för att klara detta. 

Fyra artiklar om tillväxt och miljö

DN har haft en artikelserie om tillväxt och miljö. Fyra tänkare har fått presentera sina idéer: Kate Raworth, (28 mars), John Hassler (2 april), Julia Steinberger (5 april) och Andrew McAfee (9 april). De korta artiklarna ger kanske inte rättvisa åt dessa personers idéer och här presenterar jag dem ännu mera kortfattat.

Ekonomen och författaren Kate Raworth förespråkar en begränsad tillväxt som en slags försiktighets-princip. Hennes modell kallar hon "Doughnut Economics" med både sociala gränsvärden och ekologiska/planetära gränsvärden. Många fina digitala presentationer. 

Ekonomiprofessor John Hassler menar att det för varje naturresurs finns en gräns som vi inte kan överskrida men att det kan regleras genom korrekt beskattning. Det som förvånar i hans artikel är att han menar att skatten för att begränsa koldioxidutsläppen är relativt låg och enklare att förhandla fram på global nivå än ett vanligt frihandelsavtal. Detta verkar vara något i Johan Norbergs anda, se mitt inlägg från 6 mars 2021.

Fysikern och socialekologen Julia Steinberger försöker räkna ut på vilken nivå av resursutnyttjande ett samhälle skulle kunna vara stabilt och kommer fram att det krävs minskad resursförbrukning vilket hon kopplar till minskat BNP. Hennes projekt heter "Living Well Within Limits" och tycks vara systemtänkande med småskalighet som ledstjärna. En referens är Manfred Max-Neef.

MIT-forskaren Andrew McAfee är rakt av en teknikoptimist. Hans ekonomiska poäng är att god ekonomi innebär hushållning med resurser så ju mer ekonomi, desto mer hushållning. Han har ett utmärkt exempel i att materialet till ölburkar har minskat från 85 g till 10 g. Men främst tänker han sig att AI ska leda till resurssnål teknikutveckling.

Att döma av dessa artiklar är ingen inne på spåret med en tillväxtfälla. Raworth och Steinberger diskuterar frågan som ett systemteoretisk problem där det går att begränsa systemet. John Hassler är väl bevandrad i spelteori och har sannolikt en mer komplex idé om hur man ska kunna komma fram till en global skatt än vad som framgår av artikeln. 

Andrew McAfee är senior IT-forskare på MITs ekonomiska institut MIT Sloan och författare till "More from less", (Simon&Schuster, 2019). Bokens huvudpoäng är att ny teknik åstadkommer något som han kallar dematerialisering. Hans teknikoptimistiska inriktning hindrar inte att han skriver begripligt t.ex. om  smogen i Donora 1948, Earth Day 1970 och Montrealprotokollet 1987. McAfee menar på allvar att tillväxt numera kommer att ske med minskad resursanvändning men som stöd för det har han bara några trender i USA och Storbritannien. Positivt är att han vill reglera både utsläpp och skydda biologisk mångfald. 

McAfee gillar att presentera fyra punkter för olika saker. Miljöproblemen sammanfattas med I=PAT, där I är impact och P befolkningsstorlek, A är affluence (BNP) och T är teknik. Miljörörelsens lösningar sammanfattas som CRIB: konsumera mindre, recirkulera, reglera (impose limits) och B är att gå tillbaka till jorden och bygga lokal uthållig produktion. (back to the land).

Av dessa fyra är det reglering som McAfee tror fungerar. Hans fyra lösningar är: Kapitalism, Ny teknik, Gott styre (responsive government) och Folkliga påtryckningar (public awarness). McAfee tror helt enkelt att folk kommer att begära att det finns tillräckligt bra regleringar för att ny teknik ska komma fram som löser problemen.

Jag tror som framgått i inlägg om tillväxtfällan att det inte finns någon sådan enkel koppling mellan dessa fyra punkter. Vilket inte hindrar att bra regleringar vore bra. Det verkar alla fyra tänkarna vara överens om.

Anmärkning: I DN 2021-09-01 och i sin replik 2021-09-13 argumenterar John Hassler (tillsammans med Robert Boije) mer detaljerat för sin tes att internationell beskattning eller utsläppshandel rätt utformad är de viktigaste mekanismerna för att begränsa koldioxidutsläppen. De tror inte som jag att genomförs detta fullt ut (för alla viktiga gränssättande system, inte bara klimatet) är det en systemförändrande mekanism som uppstått utan de menar att de kan visa med nationalekonomisk teori att detta kan ske inom ramen för nuvarande ekonomiska spelregler.

Anmärkning 2025-11-01. Svenska Dagbladet har en artikelserie okt/nov 2025 på samma tema som ovan DN hade 2021. Det är professor John Hassler som har sin analys att med tillräckligt kraftiga styrmedel kan tillväxten styras om till en viss klimatanpassning utan sänkt levnadsstandard. Rubrik: "Lever på samma sätt - egen bil, bra bostad". https://www.svd.se/a/73b6ew/professor-minskad-tillvaxt-inte-losningen-pa-klimatkrisen

Den artikeln innehållet också teknikoptimism av samma slag som Andrew MacAffe representerar, i detta fall är det mobiltelefonen som får representera att man kan öka produktiviteten utan att använda mer material, i MacAffees exempel är det tjockleken på metallen i ölburkarna. Samma svaghet i resonemanget finns nog för bägge exemplen. John Hassler konstaterat att vi borde startat med denna styrning för 30 år sedan, när han nu räknar på detta så hamnar han en bit över 2 graders uppvärmning och han anser att det är det bästa vi kan hoppas på.

Kate Rawforth och Julia Steinbergers modeller med begränsningar som leder till nedväxt av ekonomin representeras i SvDs artikel av Mikael Malmaeus, miljöforskare vid IVL. Han menar att vi ska minska konsumtionen till hälften. Att leva med ett BNP som på 90-talet mår vi inte dåligt av tycker han, och det är nödvändigt för att nå klimatmålen. Vissa sektorer som transportsektorn, byggsektorn och processindustrin måste krympa med 75 %. "Industrin blir inte glad" står det i artikeln att han säger, och det låter som ett understatement. Hur detta ska vara politisk möjligt framgår inte tydligt, han tycks mena att politikerna skulle kunna få mandat för att med arbetstidsförkortning och andra styrmedel styra om ekonomin på detta vis. John Hassler menar att en sådan politik skulle leda till en ekonomisk kollaps, men för mig är det oklart varför de styrmedel Hassler förespråkar inte skulle leda till samma typ av kollaps. Skillnaden måste vara graden av teknikoptimism. Gemensamt för dessa resonemang är att de fortfarande anser att det går att undvika kollaps.

Gunnar Rundgren skriver om detta på sin blogg utifrån det inte så teknikoptimistiska perspektivet: "Garden Earth - beyond sustainability". https://gardenearth.substack.com/. Han har börjat resonera allt mer detaljerat kring hur vi måste hantera olika typer av kollapser. Gunnar Rundgren menar att kapitalismen inte kommer att bestå genom dessa. 

Bill Gates är teknikoptimist men anser att vi inte kommer att stanna nära 2-graders temperaturökning. Bill Gates har en kommentar inför COP 30 som visar att tror att vi förhoppningsvis kan klara att hamna kring 3 grader skriver han. Han anser att resurser ska optimeras för att klara den situationen. Hans första punkt är att klimatförändringarna inte är slutet för civilisationen, utan mera en dramatisk förändring av den.

https://www.gatesnotes.com/home/home-page-topic/reader/three-tough-truths-about-climate

Bill Gates andra budskap är komplicerat. Han menar att vi inte ska bedöma klimatförändringarna utifrån temperatur utan istället använda Human Development Index (HDI). Och hans tredje budskap är att om vi satsar på de faktorer som ökar HDI, dvs "health and prospererity", så är det bästa sättet att minska skadorna av klimatförändringarna.

Bill Gates tänker sig förstås att kapitalismen består. 

Globalt optimalt

Nytt år och tid för några förhoppningsfulla funderingar. Det tycker i all fall Peter Englund som skriver i DN den 26 december 2020 att det får räcka med dystopier. Jag är inte så bra på optimism men skrev i alla fall ett inlägg i bloggen den 26 november 2017 om "best case scenarios" för klimatkrisen. Där hamnade jag dock i rent önskedrömmande. Ska jag idag formulera mig optimistiskt på basis av mina inlägg om sociala-ekonomiska fällor så får jag försöka visa att det jag kallar framtidsfällan inte är en dystopi.

Stefan Edman är på samma linje som Peter Englund i DN den 21 december 2020, han letar aktivt efter ljuspunkter. Han får svar av Jonathan Jeppson den 4 januari 2021, ett svar med titeln "Klimatkrisen kan inte lösas med gott humör". Jeppsons utmärkta bok "Åtta steg mot avgrunden" är rekommenderad läsning om man inte vill bli på gott humör. Kvarstår att även aldrig så pessimistiska insikter och dåligt humör inte heller löser några problem. Istället behövs en förståelse av hur politisk-ekonomisk förändring sker och tyvärr finns ingen etablerad kunskap som riktigt kan redogöra för det, som jag känner till. 

Utifrån förra inlägget om tillväxtfällan och framtidsfällan kan jag föra några resonemang, men först så vill jag ta upp exempel på optimism jag inte tror speglar verkliga möjligheter.

Jag läste Johan Norbergs bok "Framsteg" (Volante, 2017) som på ett tydligt vis redogör för mycket som går bra. Jag trodde att Norberg skulle stå för den enkla principen att med tillräckligt hög tillväxt så går alla problem att lösa. Men jag fann att även Norberg föreslår en global skatt på koldioxid eller någon motsvarande ekonomisk mekanism som reglerar utsläpp på global nivå. Det finns studier som visar att skulle en global skatt sättas på en nivå som är något lägre än den Sverige har idag skulle det räcka för att bringa ner utsläppen på en hanterbar nivå.

Ett annat exempel, i DN refererades 2020-10-16 till forskning om att det skulle gå att till en kostnad av cirka 1,3 tusen miljarder dollar årligen i fem år genomföra nödvändiga energiinvesteringar som håller klimatförändringarna inom Parisavtalet. Vilka antaganden som ligger bakom den beräkningen lämnar jag till studier av Marina Andrijevics artikel i Science 16 oktober 2020 "Covid-19 recovery funds dwarf clean energy investment needs".

Bägge dessa exempel bygger på att man skulle kunna styra politisk-ekonomisk utveckling åt detta hållet på ett kraftfullt vis under relativt kort tid.

Utifrån mitt resonemang om tillväxtfällan tidigare så faller detta på att inga beslutsmekanismer kan finnas inom nuvarande världsordning som kan leverera detta. 

Men för att tänka optimistiskt, det går att tänka sig en folklig opinion för att ett antal ganska abstrakta styrfunktioner kommer på plats inom den befintliga ordningen som gynnar en förändring. Det skulle närmast vara EU som skulle kunna föra klimatpolitiska förhandlingar i handelsavtal och tvinga omgivningen till höjda ambitioner för att få tillträda till EUs marknad. Ett positivt exempel på det kan vara att EU - UK Cooperation and Trade Agreement innehåller sådana klausuler. (Argumentet är lite svagt då UK hade EUs regelverk som startpunkt innan Brexit, det medges).

Det behövs alltså ett demokratiskt grundat stöd för smart genomförda klimatpolitiska förhandlingar, som av motståndarna kan uppfattas som ett handelskrig. Svårigheten i detta ligger i att skapa en situation där man kan åstadkomma geopolitisk makt utan resursövertag i form av ständigt ökat resursutnyttjande. EU måste råka agera så att det skapas en spelplan där USA, Kina och ett antal mäktiga företag också finner att bästa utfallet är något som tar oss ur tillväxtfällan utan att vi hamnar i våldsfällan. EU, som också det är en aktör med tillväxt inbyggt i regelverket, skulle då hamna i samma nya fälla, där en mekanism finns inbyggd att resurstillväxt inte får hota att överskrida planetära gränsvärden. Detta sker alltså genom en kontinuerlig anpassning till en föränderlig situation. Det är detta nya jag kallar framtidsfällan, ett dåligt namn, men eftersom jag inte vet vad den kan tänka bestå i, så får det heta så tills det klarnat vilken mekanism som skapats. Det är detta som är efter-rationalisering, det går inte att i förväg se vilken ordning som faller ut.

Jag kan föreställa mig ett scenario där ny digital teknik ändrar förutsättningarna för hur ekonomisk makt skapas samtidigt som det sätts en oerhörd press på USA och Kina när de drabbas ekonomiskt hårt av effekter av miljöförstöring. Det är den nya världsordning som då kanske uppkommer som jag kallar framtidsfällan. Det kommer inte att vara någon utopi, men inte heller en dystopi. På något vis har man hamnat i en världsordning där makt kan upprätthållas endast inom ett resursutnyttjande som inte hotar livsuppehållande system på jorden. Det kommer inte att vara ett lika fritt samhälle som nu eftersom tillträde till marknaden kommer att vara styrt mot någon form av (sannolikt digitalt reglerad) försäkringslösning eller vad man ska kalla det, där aktiviteter som hotar planeten regleras. Men det är ett bättre samhälle än det som skapas inom våldsfällan, där tillträde till marknaden är begränsat. Historien fortsätter, genom ständig förändring. 

Anm: 2026-01-04. Nytt år igen. Enligt Copernicus kommer de senaste tre åren att i genomsnitt ligga på 1,5 graders ökning, något som jag i inlägget 2017 hade referenser på som sade "innan år 2030". Återstår att se dock, man ska ha ett 10-års medelvärde så först 2033 kan man veta om det var nu vi passerade gränsen. Läge alltså att leta efter optimistiska argument igen och då är Johan Norberg ett säkert kort. Jag har läst lite i hans "Det kapitalistiska manifestet", (2021, Timbro förlag). 

I kapitel 8, "Men miljön då?" går han på karakteristiskt vis igenom statistik som visar att tillväxt leder till en bättre miljö. Grundkonceptet är Kuznetskurvan, i detta fall med betydelsen att initialt vid industrialisering så ökar utsläpp men vid uppnådd god ekonomi så börjar de minska. Johan Norborg menar att det finns ett sådant samband även för växthusgasutsläpp, bara det att man måste upp på mycket högre ekonomisk nivå än för andra utsläpp.

Han noterar självkritiskt att när han skrev "Till världskapitalismens försvar" 2001 så tog han inte alls upp den globala uppvärmningen. Han noterar dock att även IPCC var försiktiga under 90-talet, de skrev att "uppvärmningen är en förändring som inte sannolikt har helt naturliga orsaker". IPCC second assessment 1995. "Global mean surface temperature has increased by between about 0.3 and 0.6°C since the late 19th century, a change that is unlikely to be entirely natural in origin." Den tredje IPCC-rapporten kom 2001, och det är då "hockey-stick-grafen" används. Å andra sidan, Kyoto-protokollet signerades 1997, som resultat av Rio-processen som började 1992, det kunde Norberg också ha nämnt.

Norberg propagerar för en lösning som är någon form av global koldioxidskatt. Norberg noterar att EU samt totalt ca 20 länder till samt några delstater och städer har sådan prissättning på utsläpp, vilket skulle uppgå till en femtedel av de globala utsläppen. Andra länder skulle kunna lockas till att sätta sådana prismekanismer på plats genom att EU erbjuder dem tullfrihet. (ref. saknas eller så är det Mattias Svensson, 2015,  Miljöpolitik för moderater, (?) sid 101 ff). Norberg är kritisk mot CBAM (klimattullar) med goda argument som att de kommer att vara svårt att skilja ut företag och delstater som gör bra miljöinsatser i länder som fått höga tullhinder. 

Jag har principiellt varit för CBAM som en grundsten för hur EUs klimatpolitik ska kunna globaliseras. Även om jag inser vilken mardröm den databas blir som ska sköta detta, ifall den alls liknar den hemska Traces IMSOC som används för ekologsik import till EU.

Nu tillkommer det nya läget med Trumps tullar. Idén med CBAM är att det skulle kunna försvaras inom ett fungerande världshandels-system, vilket skulle motivera den extra byråkratin för att få tullarna någorlunda likvärdiga. Från 1 januari 2026 omfattas de företag som importerar mer än 50 ton CBAM-varor till EU av deklarationskravet. Med de nya Trump-spelreglerna på världsmarknaden kan man strunta i att ha ett detaljerat regelverk och istället bara ha presskonferenser där man straffar miljöfarlig verksamhet lite som man tycker för dagen.

Norberg tycker att pengarna man får in på klimat-tullarna ska användas till att sänka kapital- och bolagsskatter, så att näringslivet går skadeslösa ur detta. "Förorenaren ska inte betala-principen" skulle man kunna kalla det. 

En intressant sak Norberg påpekar är att man skulle kunna räkna på svensk export och visa att den ersätter  verksamhet i andra länder som hade släppt ut mer växthusgasar om de inte köpt varorna från Sverige utan tillverkat dem själva. Det skulle kunna kompensera för de utsläpp som vår import orsakar, det skulle motsvara hälften av alla utsläpp i Sverige enligt en beräkning. Möjligen visar det mest hur märkliga sådana klimatkompensationsberäkningar är.

Det Norberg inte förklarar är hur införandet av tillräckligt bra pris-sättning på utsläpp skulle vara förenligt med hans kapitalistiska manifest. Jag tror att han utan att vilja tydliggöra det föreslår något som kräver en slags systemförändring. Möjligen uppkommer en ny typ av kapitalism, det beror på vilka etiketter man vill sätta på det nya systemet, och vilka definitioner man håller sig med.

Om jag förstår Norberg rätt har han en vid definition av kapitalism, det räcker att det finns privat äganderätt och fria marknader med fria avtal. Under rubriken "När Kina blev kapitalistiskt" beskriver han hur en "folklig kapitalism" utvecklades av bönder när vissa kollektivjordbruk avvecklades i slutet av 70-talet. När sedan egenföretagande i städer tilläts 1983 och frihandelszoner inrättades växte denna del av ekonomin mycket snabbt och inflyttning till städerna ökade dramatiskt vilket gjorde att kommunistpartiet tillät privata bostäder från 1998. År 2003 togs lagen som tillät tvångsförflyttning tillbaka till landsbygden. Kina anslöts till WTO år 2001. Men från 2010 minskar "kapitalismen" igen då maktkampen inom partiet ledde till att Xi Jinping kom till makten och reformerna därefter varit antikapitalstiska och gynnat statliga bolag. 

Med denna syn på vad kapitalism är har den väl alltid funnits så snart någon form att privat äganderätt och handel pågått. I så fall skulle globala regleringar som gör att vi håller oss inom de planetära gränsvärdena vara förenligt med kapitalism. Jag tror han kallar sådana starkt ingripande regleringar för "Nozicks korringeringsprincip." Detta är nytt för mig och något jag får läsa på om. Kanske kan naturen göra anspråk på en korrigering?

Godmorgon världen om klimatet

Idag (26/11 2017) hade P1:s Godmorgon världen ett inslag om klimatfrågan. Här refereras till ett av New York Magazines mest lästa reportage: David Wallis Wells "den  obeboeliga jorden". Jag länkar till Expressen svenska översättning. Men i den versionen finns en länk till en kommenterad version av originalartikeln.

Artikeln är en nyttig om än journalistiskt slängig (för kritik kan man läsa här) genomgång av "worst case scenarios" men avslutas i god ton med att konstatera att "klimatforskare har en märklig slags tro: de säger att vi kommer att hitta sätt att föregripa radikal uppvärmning, eftersom vi måste det."

Det går säkert att hitta vetenskapliga belägg för att det är den mest rationella hållningen. Finns det ingen anledning att hoppas så får vi hoppas utan anledning.

Ett hoppfullt tecken skulle vara att den 1 januari 2018 träder den nya klimatlagen i kraft i Sverige. Klimatlagen ska fungera som ett regelverk för att besluta om ett "budgettak" för klimatutsläpp med slutmålet att Sverige inte ska ha nettoutsläpp av växthusgaser senast år 2045. Den första handlingsplanen enligt lagen ska presenteras 2019. Själva målen står inte i lagen (Klimatlag 2017:720) utan beslutades separat av Riksdagen den 15 juni 2017. Det hela beskrivs av Naturvårdsverket här. Och på internationella mötet i Bonn kunde Sverige berätta om detta.

Målen inkluderar tyvärr inte import och utrikes resor, men inget hindrar att kompletterande miljömål beslutas senare. Vilket framförts av miljörörelsen, till exempel i SvD. Ett klimatråd ska utses som kommer att lägga en första rapport i februari 2018. Ola Alterå är utsedd till kanslichef för rådet.

Om "den obeboeliga jorden" handlar om olika worst case kan man fråga sig hur "best case scenarios" för klimatet ser ut. Ett "best case" kan antingen vara att temperaturökningen inte blir så hög eller att det visar sig att höga temperaturer inte orsakar så stor skada,

Klimatpanelen IPCC har sina möten, och de sammankallade sina bästa krafter i Malmö i år för att hantera målet 1,5 graders uppvärmning, under förkortningen IPCC SR 15. Rapporten kommer 2018. Bara det faktum att man genomförde detta visar att det finns dom som ser det som meningsfullt att räkna på en så låg temperaturhöjning. Med dagens utveckling når vi sannolikt 1,5 grader år 2030.

En alternativ "best case"-metodik är att räkna nationalekonomiskt på effekter av klimat-förändringarna. Så gör Björn Lomborg. Han inser att vi får temperaturhöjningar av koldioxidutsläpp. Men för att minska effekterna av dem gäller det att maximera BNP-utvecklingen så att skadeverkan blir en liten andel av totala BNP. Det kan man till exempel göra genom att satsa på fracking och producera naturgas som visserligen ger växthuseffekt men ännu mera ekonomi-effekt. Björn Lomborg finner då att skadeverkan hamnar under 1 procent av totala BNP. Detta har vad jag förstår på något vis också att göra med diskontering av framtida kostnaders värde. Maximal ekonomisk utveckling på kort sikt är nästan alltid ett nationalekonomiskt "best case".

Ett tredje alternativ för "best case" är det som inom teatern kallas "deus ex machina". Här ser jag principiellt två möjligheter: att det händer något som minskar solinstrålningen eller att det finns någon okänd mekanism som förbrukar växthusgaser i allt högre takt när de överstiger en viss gräns.

Vulkanutbrott skulle kunna vara en sådan lösning. Precis lagom mycket vulkanutbrott kan ge en viss avkylning. Det är väl inte helt osannolikt att isavsmältning kan orsaka en viss ökad geologisk aktivitet. Men att det skulle leda till någon stabil effekt är tämligen osannolikt. Anmärkning 2021-08-15:  P1s Klotet pratar med Fredrik Charpentier som förklarar att de historiska stora vulkanutbrotten gett upphov till allvarliga störningar i monsumsystemen. Ett bra program som förklarar problemen med geologisk ingenjörskonst.

Mekanismer för global homeostas skulle däremot kunna reglera växthuseffekten på en viss nivå. Detta är motsatsen till olika tröskeleffekter som diskuteras i worst case-sammanhang. Tyvärr har jag inte sett någon publikation som visat på en tillräckligt kraftfull sådan reglerande mekanism men det hindrar inte att det kan dyka upp en sådan. I bästa fall.

Tillägg 2017-12-10. Här är hela klimatrådet. Eller här hos Formas.

Den stora ätstörningen. Maten, Makten , Miljön.

Sommarens lästips: "Den stora ätstörningen. Maten, makten , miljön" av Gunnar Rundgren, Ordfront 2016.


Mycket bra om matproduktionens historia. Gunnar Rundgren skriver om hela kedjan från jordbruket, djurhållningen och fiskodlingen, (och även fisket och jakten), via förädlingen  och handeln till matbordet. Det är bra att leden efter själva produktionen lyfts fram för de är ofta styrande för vad som sker. Och han ger en detaljrik skildring med intressanta fakta samtidigt som han försöker redovisa övergripande förhållanden. Han visar hur den globala livsmedelsindustrin olika delar utgjort en logisk följd av hur det moderna samhället utvecklats. Det ekorrhjul som drivs av kravet på ökad produktivitet sker i hög grad på böndernas bekostnad, till den grad att bondesamhällen avfolkas och urholkas. Och det leder till en utarmning av alla de tjänster som jordbruket utför utöver matproduktion, vilket leder till omfattande miljöproblem. Minns att utöver klimatfrågan, så håller vi på att överskrida jordens gränsvärden (de planetära gränsvärdena) också vad gäller kväve- och fosforcykeln, felaktigt markanvändning och på grund av utrotandet av arter.
Jag redovisar några citat ur boken, först detta:  "Det är ironiskt att så stora ansträngningar görs för att öka arbetsproduktiviteten, på bekostnad av naturresurserna, när vi aldrig varit så många människor på planeten och aldrig haft så lite natur till vårt förfogande". (sid 262).

Nästa citat; även om bokens fokus ligger på matproduktion är Gunnar Rundgren klar över att det är det totala systemfelet som är problemet: "På det stora hela är det en avledning från de verkliga problemen att diskutera jordbruksmetoder som en lösning på hunger, oavsett vilken metod vi diskuterar. Vare sig konstgödsel, genteknik eller ekologiskt jordbruk kommer att utrota hungern. Den kan bara utrotas genom förändrade ekonomiska och sociala villkor, genom allas rätt till sin del av jordens resurser."
Sid. 276 med ref. Hoffmann, U. 2011. Paper UNCTAD no. 201.
 "Fyra drivkrafter kommer kanske att hjälpa oss, eller tvinga oss vare sig vi vill eller inte, att utveckla alternativen: minskad energianvändning, växthuseffekten, finansiell kollaps och frivillig nerväxt". (sid 314). Sen diskuterar han mekanismer för frivillig nerväxt. Med ett citat som han tillskriver Gandhi: "att vara den förändring man vill se". Gunnar Rundgren försöker leva sin syn på förändring och det är en hederlig ståndpunkt. Bland hans politiska förslag märks att han vill ha ett självförsörjningskrav på 80 procent, något som kan motiveras ur beredskapssynpunkt. Givetvis vill han ha ett återskapande (regenerativt) jordbruk och han hyser förhoppningar om en ny livsstil. Jag hade gärna läst mer om hans tankar om de andra tre drivkrafterna, den frivilliga nerväxten gissar jag är den som kommer att ha minst betydelse.


Boken är full av intressanta siffror. I en bilaga har han följande beräkning. 20 % av allt korn i världen används till att brygga öl. Av 1 kg korn kan man tillverka 4,7 liter öl. Den totala årsproduktionen av  korn är ca 133 miljoner ton. Därav produceras alltså ca 125 miljarder liter öl. Öl innehåller 43 kilokalorier per 100 gram. Räknat rätt av globalt ger detta totalt 21 kcal per person och dag, dvs 1 procent av det totala energibehovet. Sen tillkommer dravet, som ger en del ytterligare tillskott via användning som foder. Det är möjligt att dessa korn skulle kunna användas till något bättre än öl, men det är hursomhelst intressant att öl är en så viktig energikälla. I tabell 8 över världshandeln med livsmedelsprodukter kommer öl på plats 16 (räknat på vikt).


Bi-kommentar. I DN den 7 juli finns en artikel om att det moderna jordbrukslandskapet inte är så lämpligt för bin. Ängar med mycket blommor finns inte längre. Insektsmedel som neonikotionider skadar humlor och bin. Och bi-sjukdomar som varroa har spridits över världen. Artikeln beskriver forskning som syftar till att ta fram små robotdrönare som kan pollinera. Just denna tekniska lösning framstår som väldigt osannolik, och kanske är inte syftet med denna teknikutveckling att ersätta bin även om den ansvarige forskaren säger så. Hursomhelst, i artikeln citeras Dave Goulson som är orolig över hur vi tror att vi kan ordna alla problem med nya tekniska lösningar. Gunnar Rundgren skulle instämma i det, men jag minns inte om han kommenterar just denna fråga om "birobotar" i boken. Tyvärr saknas ett index, boken innehåller så mycket uppgifter att det hade varit praktiskt om man kunnat använda den som uppslagsbok. Anm: Gunnar Rundgren skrev om teknik och klimatomställning i en artikel i SvD 11/8 2021.

Koll på Climate tracker

Nytt år 2017. Kan börja med en koll på Climate tracker. Den uppdaterades i november 2016. USA låg då fortfarande på det som kallas "medium" INDC. http://climateactiontracker.org/indcs.html

Pledges (löften) ledde till en prognos på minst 50 % risk att ökningen blir 2,8 grader Celsius till 2100. Nuvarande policy landade på 3,6.

Mot 4 grader plus

Trump vann valet. Han gillar inte klimatavtalet som trädde i kraft för några dagar sedan. Vi får titta närmare på kartan över världen med plus 4 grader (från New Scientist via Parag Khanna):
http://www.paragkhanna.com/home/2016/3/9/the-world-4-degrees-warmer

Latinamerika, Afrika och södra Asien drabbas oerhört hårt. Och studera de rödmarkerade områdena, flytta sedan därifrån.

Ramkonvention om klimatförändringar

Betryggande nog finns nu en antagen ramkonvention om klimatförändringar, den träder därmed ikraft den 4 november 2016.

Climate Action Tracker refererar fortfarande till siffrorna från December 2015, dvs "The emissions pledge pathway that includes INDCs has over 90% probability of exceeding 2°C, and only a ‘likely’ (>66%) chance of remaining below 3°C this century. The current policy pathways have a higher than 99.5% probability of exceeding 2°C."

Keelingkurvans dagsvärde på koldioxidhalten är 400,57 ppm. 16 mars 2014 var första gången 400 ppm passerades, nu är 400 det lägsta värde man uppmäter under året.

Varmare plus 1,3 grader Celcius

NASA har rapporterat. http://www.nasa.gov/feature/goddard/2016/climate-trends-continue-to-break-records

Climate Action Tracker

Pär Holmgren höll föredrag i Uppsala, tillsammans med Staffan Lindberg, på en så kallad miljö-öl. Pär berättade bland annat om en intressant sida som redovisar vad olika länder lovat göra vad gäller klimatpåverkande utsläpp, och vad de verkligen gör. Den heter Climate Action Tracker.

Infrias löftena landar prognosen på + 3 grader, medan nuvarande trend slutar på + 4 grader Celsius, jämfört med förindustriell temperatur. Notera detta, att här alltså inte jämförs med den meteorologiska "standardnormaltemperatur" som beräknas utifrån de 30 åren mellan 1960 och 1990. Nästa standardperiod kommer att vara 1991-2020, dvs vad som anses normalt kommer att stiga.

Någon motsvarande "tracker" för utrotade arter har jag inte hittat, men en holländare som heter Peter Maas har en sida där han sammanställt mängder av uppgifter.

Klimatet och miljön, vetenskapen och religionen

Johan Rockström sommarpratade idag. Hans, och förhoppningsvis många andras, krav inför Parismötet i november/december 2015 summeras till "The Earth Statement".

Jag noterar att bland de åtta punkterna finns "Support for Adaptation and Loss and Damage Measures", det är bra.

Rockströms helhetsgrepp på miljöproblemen går utöver klimatfrågan. De nio planetära gränsvärdena som han och andra (Will Steffen, Katherine Richardson m.fl.) tagit fram kommer att läras ut i skolorna framöver.

Påven har också agerat. Hans encyklika "Laudato si' " är ett katolskt miljömanifest i 246 punkter och en bön. Ligger utlagt på Vatikanens hemsida. Refereras till på Real Climate sidor. Även påven tar ett helhetsgrepp, här finns många trådar till olika former av ekosofi. Ytterst är inspirationen från den helige Franciskus, se där 1200-talets betydelse.

Återstår att ekonomerna och politikerna och vi andra tar tag i dessa frågor.

Klimatet idag

Karin Bojs skriver idag i DN att Keelingkurvan för koldioxid i luften nu passerat 400 ppm. Hon vill att vi ska studera IPCCs rapport 5:2 som kommer i slutet på mars.

Värdet på Keelingkurvan 14 mars 2014 var 399,97 ppm.  keelingcurve.ucsd.edu

Keelingkurvan presenteras även här: Scripps CO2 Program

IPCCs rapport 5:2 behandlar "Impact, Adaption and Vulnerability", presskonferensen är bokad till 31 mars.

IPCCs rapport 5:3 kommer att vara väl så viktig, "Mitigation of Climate Change", presskonferens 13 april.